Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Mot nyval i Ministären Laniel, den nittonde i raden av Frankrikes efterFrankrike? krigsregeringar, föreföll på sin tid att blott ha ett enda politiskt mål i sikte, att bli den dittills mest långlivade i raden. Till den
ändan valde Laniel taktiken att praktiskt taget icke visa någon som helst
politisk aktivitet. Den kritiska utvecklingen i Indokina fick fortgå, DienBien-Phu fick ske, regeringen Laniel bara satt. I juni 1954 var dess tid
ute – någon månad skilde den ännu från att bli den varaktigaste efterkrigsregeringen – och Mendes-France trädde till för att lösa de mest
påträngande politiska problemen, Indokina och Tunisien. I februari i år
hade den franska nationalförsamlingen hämtat sig efter alla de chocker
som Mendes-Frances aktiva regerande utsatt den för och med något som
i många fall närmade sig hat röstade de franska deputerade ned ministä-
ren Mendes-France.
Om ministären Laniel utmärktes av en nästan brottslig passivitet och
ministären Mendes-France av en ur de deputerades synpunkt ytterligt
ovälkommen aktivitet kan det kanske om den följande regeringen, ministären Faure, sägas att den valt en linje någonstans mittemellan. Med
stor skicklighet fullföljer den det politiska handlingsmönster som dragits
upp i efterkrigstidens Frankrike: skenbar aktivitet – faktisk passivitet.
Den förlamning av landets politiska handlingskraft som numera är
notorisk, har under hösten ytterligare illustrerats av handläggningen av
de nordafrikanska frågorna. I Marocko och Algeriet har i praktiken närmast rått inbördeskrig. Oroligheterna ha till den grad undergrävt Frankrikes allmänna prestige att en majoritet inom FN ansåg sig kunna på
dagordningen uppföra problemet Algeriet, trots att Frankrike på som
det synes mycket goda grunder avvisar all inblandning från FN:s sida
med hänvisning till att det är fråga om en rent intern fransk angelägenhet. Nationalisternas kampanj i Marocko har på sistone lett till en fransk
reträtt i regentfrågan, som också den måste karakteriseras som en svår
prestigeförlust. Sedan sultanen ben Youssef för två år sedan tvingats gå
i landsflykt efter ett uppror organiserat av berberstammarna i södra
Marocko under den mot fransmännen lojala paschan av Marrakesh, el
Glaoui, uppsattes ben Arafa på tronen, och fransmännen trodde sig därmed ha kvävt den nationalistiska rörelsen för vilken ben Youssef varit
en moderat förespråkare. I somras nödgades fransmännen dock delvis
tillmötesgå nationalisterna genom att medverka till inrättandet av ett
tronråd och marionetten ben Arafas avlägsnande. Nyligen har så ben
Youssefs återinsättande på tronen blivit en politisk nödvändighet inte
minst sedan paschan av Marrakesh genom »le coup de theåtre de Rabab
i slutet av oktober fullkomligt ändrat åsikt och förklarat, att ben Youssef
snarast borde återvända till Marocko och återinträda i sina rättigheter
som sultan.
På det utrikespolitiska planet har givetvis också utgången av Saar- 36- 553449 Svensk Tidskrift 1955 535
Dagens frågor
omröstningen medverkat till att en ansträngd situation uppkommit för
regeringen Faure. Om till detta fogas oron på arbetsmarknaden och de
svåra finansiella problemen ter det sig knappast förvånande, att konseljpresidenten på senaste tid vid upprepade tillfällen sett sig nödsakad att
ställa förtroendevotum. Två av dessa gällde politiken i Nordafrika och
Faure kunde därvidlag inregistrera tämligen klara segrar, säkerligen inte
minst beroende på att en regeringskris inför utrikesministerförhandlingarna i Geneve på ett mycket allvarligt sätt skulle ha försvagat Frankrikes
position. Ytterligare några förtroendestormar har Faure lyckats rida ut,
alla sammanhängande med hans överraskande förslag om att tidpunkten för valen till nationalförsamlingen skulle framflyttas från juni 1956,
då den ordinarie femåriga mandatperioden utgår, till december månad
detta år.
Faure motiverar sitt förslag med att Frankrike står inför så viktiga
avgöranden både på det utrikespolitiska och det inrikespolitiska planet,
att ett ännu mera utpräglat svaghetstillstånd än det nuvarande icke kan
tolereras. En valkampanj under första halvåret 1956 skulle enligt Faure
leda till en sådan svaghet och alla därmed förenade risker.
Oppositionen mot Faures förslag har varit utomordentligt häftig. I
spetsen för angreppen på regeringen befinner sig inte alldeles oväntat
Pierre Mendes-France. I samband med debatten i nationalförsamlingen
bröt han den långa tystnad han där iakttagit sedan den stormiga debattnatten i februari, då fyrop och hånfulla tillmälen haglade över den slagne
konseljpresidenten, vilken – som man påminner sig – mot all praxis
sökte leverera ett politiskt testamente från nationalförsamlingens talarstol efter det nederlaget redan var ett faktum.
Utanför parlamentet ha Mendes-France och hans meningsfränder ingalunda försuttit tiden. I detta sammanhang bör med några ord omnämnas
den märkbara förstärkning av Mendes-Frances propagandaresurser, som
omläggningen av den politiska veckotidningen L’Express till dagstidning
inneburit.
Den 13 oktober skedde omläggningen och även om det ännu är väl
tidigt att uttala sig om utfallet av experimentet kan det i varje fall
konstateras, att Frankrike blivit en utomordentligt välskött dagstidning
rikare. Med ett rappt men samtidigt kultiverat skrivsätt, en även efter
franska mått anmärkningsvärd koncentration på det politiska stoffet och
med en rad utmärkta medarbetare – Fran\(ois Mauriac, Albert Camus,
Fran\(ois Mitterand och Pierre Mendes-France själv – har L’Express
blivit något av ett bombnedslag på dagspressens område. Enligt obekräftade uppgifter har upplagan nu nått 155 000 ex.
Angreppen från Mendes-France och de radikala deputerade som följa
honom (radikalernas högerfalang stöder radikalen Faure) och från socialisterna ha framför allt koncentrerats på frågan om valsystemet. Enligt
nuvarande valordning, som tillkom inför 1951 års val, utgöra departementen valkretsar, varvid mandaten fördelas proportionellt mellan de
deltagande partierna. Om ett parti erövrar mer än 50 o/o av rösterna tillfalla emellertid samtliga mandat i valkretsen detta parti. Ytterligare två
kompletterande regler äro uppställda: karteller äro tillåtna och om en
kartell erövrar mer än hälften av rösterna fördelas valkretsens samtliga
536
~———————..-~——–~~——·
Dagens frågor
mandat proportionellt mellan de i kartellen deltagande partierna. I Paris
gäller det proportionella valsystemet utan några inskränkningar.
Valordningen tillkom för att reducera ytterlighetspartiernas representation i nationalförsamlingen. Genom karteller på det lokala planet av
växlande sammansättning men i regel omfattande höger- och centergrupper, reducerades framför allt kommunisternas representation i jämförelse med ett vanligt proportionellt valsystem. Med över 25 o/o av rösterna besatte kommunisterna 1951 blott 100 av nationalförsamlingens över
600 platser.
Utvecklingen på den franska inrikespolitiska arenan har under de senaste månaderna varit mer dramatisk än på länge. Faures förslag om
val redan i december har uppenbarligen bl. a. syftat till att taga vinden
ur seglen för Mendes-Frances omsorgsfullt planerade politiska comeback.
Det står nu klart, att Mendes-France och Faures övriga motståndare
lyckats i sina· förhalningsmanövrer på det parlamentariska planet så att
nyval i varje fall icke kan medhinnas före jul. Ett val före den ordinarie
mandatperiodens utgång torde nu knappast kunna komma till stånd utan
en reform av valordningen dessförinnan. Ett system med majoritetsval
i enmansvalkretsar skulle därvid otvivelaktigt gynna den borgerliga
vänsterlinje Mendes-France själv företräder, troligen också ett proportionellt valsystem med kartellförbud.
Reform och löne- En av de första praktiska regeringsuppgifterna, som
politik i Italien. den italienske premiärministern Segni fick ta itu
med efter sitt inträde i ämbetet, var att ta ställning till de krav på ökade
löner som rests av samtliga statsanställda kategorier. Det var dock en
kategori, som hävdat sina krav med särskild styrka, nämligen läroverkslärarna. Med strejkens medel hade de flera gånger under våren gått till
strid för sina berättigade krav och aktionen slutade med ett personligt
löfte från landets president Gronchi att deras levnadsvillkor skulle förbättras. strejkerna sattes in i rätta ögonblicket, i synnerhet den sista,
som kom sista dagarna i maj, då skolorna hade som mest att göra med
examensarbete. Aktionen vållade en stor förvirring bland elever, som
naturligtvis blevo lidande därav, samt målsmän. I regel ställde sig dock
pressen mycket positiv till lärarnas krav och allmänheten hade på det
hela taget stor förståelse. Under sommarmånaderna har det varit ganska
tyst, men nu lagom till skolornas början ha lärarna åter börjat ge uttryck
för sina krav.
Vad är det då man kräver? Ja, det är inte så orimliga fordringar. Man
kräver blott att bli kompenserad för inflationens sänkta penningvärde,
man kräver en ringa men ändock respekt för akademiska studier, som
tar sig uttryck i en lön som åtminstone skall vara jämställd med en god
yrkesarbetares.
För att bli läroverkslärare fordras 4-6 års akademiska studier. Sedan
den första akademiska examen avlagts, »la laurea», har den nyblivne
doktorn (dottore) fått den examen, som ger honom rätt att deltaga i
konkurrensen om de fåtaliga lärarplatserna. Man skiljer vid läroverken
på två kategorier av lärare: på fast stat och icke fast stat. Denna sistnämnda kategori anställes blott för ett år i taget i bästa fall. Den kommer
36*- 553449 537
‘·. . .
Dagens frågor
aldrig ur första löneklassen dvs. 45 000 lire per månad, som utgör begynnelselönen även för fast anställda. För båda kategorierna utgör tjänstgöringstiden 18-20 timmar per vecka vid full tjänstgöring. Deltidstjänst
förekommer blott för icke fast anställda lärare. Flertalet av de nyexaminerade lärarna har dock ej heltidstjänst utan får vara glad för några
timmars tjänstgöring i veckan.
För att bli lärare på fast stat (in ruolo) krävs mänga år av tålmodig
väntan efter det att doktorsgraden avlagts. Man måste göra en »Concorso»,
dvs. genomgå prov inför en statlig prövningsnämnd. Dessa bestå av
muntlig prövning i vederbörandes undervisningsämnen samt granskning
av hans meriter i övrigt, t. ex. publikationer, vetenskaplig verksamhet,
tjänsteår etc. Det fordras i regel många tjänsteår som lärare »fuori del
ruolo» (icke fast stat) för att över huvud taget ha en möjlighet att deltaga
i konkurrensen. I regel lyckas det ej förrän vid 35-årsåldern. Härtill bidrager även att dessa »concorsi» icke återkomma varje år och lyckas
en kandidat ej första gången (vilket han i allmänhet ej gör), måste han
stå över till nästa gång. Sista gängen en sådan »Concorso» ägde rum var
1953, då 1 000 lärare nyanställdes vid landets läroverk. De som lyckats
kvalificera sig, bli därefter fast anställda vid läroverken och garanteras
arbete. Därefter börjar klättringen i lönegradstrappan och när toppen är
nådd efter 35 års tjänst består lönen av 102 000 lire per månad. Till
detta kommer ett familjetillägg på 4 000 lire för hustru och 3 000 för vart
barn. Rätt till pension inträder efter 40 års tjänst eller automatiskt vid
70 års ålder.
Efter minst 11 års tjänstgöring på fast stat kan läraren göra en ny
»Concorso» för att bli rektor. Han får då en begynnelselön på 88 000 lire
samt en slutlön på 130 000 lire.
Det finns numera ungefär 70 000 läroverkslärare i Italien fördelade på
statliga eller privata läroverk. Hälften av dessa är numera på fast stat,
medan på trettiotalet ungefär 80 %. Detta innebär således en försämring
av villkoren. Även reallönen har sjunkit till 70 % mot vad den var 1938.
Läroverkslärarna utgöra den kategori som sämst kompenserats för penningvärdets fall. En vaktmästare i ett statligt verk har fått sin lön ökad
110 ggr den han hade 1938, en fabriksarbetare omkring 100 ggr. Lärarnas
löner ha dock blott ökat 50 ggr.
Orsaken till lärarnas ekonomiska bekymmer är förutom den låga lönen
svårigheten att nå fram till en fast anställning. Det utbildas för många
lärare och platserna äro alldeles för få. Detta beror dock icke enbart på
myndigheternas ovilja att låta lärarna få en fast anställning. Lokalbristen
är skriande. Skolorna äro ofta mycket provisoriskt inhysta i diverse lokaliteter. Undervisningen bedrives ej sällan i skift, ett på morgonen och ett
på kvällen. Så är fallet t. o. m. i huvudstaden. Följden av lokalbristen
blir givetvis också omåttligt stora klasser. I folkskolan är det sålunda
inget ovanligt med klasser över 60 elever och på gymnasiet äro 40 per
klass det vanliga.
Lärarnas löneaktion inriktar sig på två mål: höjda löner från en begynnelselön på 72 000 till en slutlön på 180 000 lire för de fast anställda
läroverkslärarna samt från 140 000 till 212 000 för rektorer; vidare krävs
ett ökat antal fasta lärartjänster och stabilisering av de icke fast anställdas
538
” {
Dagens frågor
villkor; slutligen en uppdelning av den fast anställda lärarstaben efter
akademiska meriter.
Regeringen Scelba visade mycket liten förståelse för lärarnas krav, men
i och med regeringskrisen blev det ändring så tillvida, att Segni har full
förståelse, liksom även flertalet av regeringsmedlemmarna. Motståndet
kommer framför allt från finansexperterna i regeringen, isynnerhet
från budgetministern Vanoni. Bland de m;inga och svåra uppgifter
som regeringen har att lösa är måhända konflikten mellan dess socialt
ekonomiska program, som förutsätter ett rigoröst pris- och lönestopp
för inflationens bekämpande, och den statsanställda medelklassens lönekrav ett av de svårare. Arbetslösheten är svår. Och nöden som följd
härav ofta fruktansvärd, i synnerhet i landets södra delar. En parlamentsundersökning för ett par år sedan visade, att 2,8 milj. människor, dvs.
en femtedel av befolkningen, bodde i grottor, i källare, på vindar, i portgångar, baracker eller skjul, i överbefolkade rum med 5, 6 eller flera
personer. Med avseende på livsmedelsförsörjningen visade samma undersökning att 1,9 milj. familjer, ungefär 10 procent av befolkningen, av
ekonomiska skäl aldrig eller i ytterst små kvantiteter förbrukade kött,
socker eller vin. Detta är fakta som Segni varken kan eller vill glömma
bort. Regeringens politik är därför att genom tvångsinvesteringar skapa
nya industrier och därmed nya arbetstillfällen samt hindra inflationen
genom ett rigoröst pris- och lönestopp, för att sålunda kunna höja dessa
mest nödlidande människor till ett existensminimum. Det är därför naturligt att lärarnas aktion hälsas med oblida ögon speciellt av ovannämnde
Vanoni. Den sistnämnde är dessutom mannen bakom det stora programmet för arbetslöshetens avskaffande, som tidigare behandlats i denna tidskrift. Han motiverar sin inställning med att lärarna inte äro produktiva
och att landets ekonomi ej ännu kan bära denna ytterligare belastning.
Det finns redan nu ett deficit på 400 miljarder lire. På detta svarar
lärarna med att hänvisa till Vanonis egen arbetslöshetsundersöknig, som
visar att en överväldigande majoritet av de arbetslösa utgöres just av
icke kvalificerad arbetskraft. Vidare hävda de att just Vanonis eget industrialiseringsprogram kräver en allt grundligare utbildning av de anställda.
Emellertid har i dagarna en lönehöjning för de statsanställda föreslagits
av regeringen. Samtidigt har också äskats ökade indirekta skatter på
konsumtionsvaror som kaffe, bensin m. m. Och så har inflationscykeln
åkt fram en bit till. Lärarna komma knappast att godtaga regeringens
»kompromisslösning». Skolorna ha börjat – och lärarna ha åter strejken
som vapen i sina händer.
Bo Christenson.
Geneveandan Senhöstens tills vidare viktigaste storpolitiska tilldragelse
som försvann. är nu förbi, sedan »de fyra stora» utrikesministrarna den
16 november slutförde de förhandlingar, som började den 27 oktober.
Endast i en punkt nåddes enighet: att konferensen skulle vara högst tre
veckor och sluta på angivet datum. Eljest var resultatet alltigenom negativt i fråga om de fyra spörsmål, vilka »toppmöteb i juli i Geneve önskade
hänskjuta till det då bestämda utrikesministermötet, nämligen Tysklands
539
Dagens frågor
återförening och det europeiska säkerhetssystemet samt nedrustningen
och åvägabringaodet av bättre kontakter mellan öst och väst. Prognosen
för en gynnsam utgång var från början pessimistisk, därför att redan i
juli i Geneve motsättningarna mellan västmakterna och Sovjetunionen
visade sig helt oförenliga, då det gällde dels rangordningen mellan säkerhetssystemet och Tysklands återförening, dels det sätt, varpå denna borde
lämpligast genomföras. Västmakternas representanter hävdade, att säkerhetssystemet och Tysklands återförening vore odelbara genom att betinga
varandra, medan de jovialiska Bulganin och Chrustjev, med den makabre
Molotov i bakgrunden, vidhöllo sin mening, att problemen borde skiljas
åt och att Tysklands återförening endast kunde äga rum inom ramen av
det säkerhetssystem som ryssarna förordade.
Av rädsla att störa den goda stämning under sagda »toppmöte», som
sedermera döptes till »den nya Geneveandan», ville de närvarande statsoch regeringscheferna icke fördjupa sig i dessa dissonanser, än mindre
söka utjämna dem, utan de hänskötos med varm hand till utrikesministermötet i oktober. Här fick man tillfälle till ett grundligt meningsutbyte,
varvid visade sig, som på förhand befarats, att Molotov icke ändrat sin
ståndpunkt sedan Berlinkonferensen vintern 1954. Hur hans säkerhetssystem skulle se ut blev i detalj icke heller nu klargjort, men det väsentliga önskemålet kvarstod, att Atlantpakten och Västunionen borde upplösas och amerikanerna överge sina militära baser på europeiska territorier. Ett sådant förslag var lika oantagligt för västmakterna som tidigare och därmed hade egentligen överläggningarna om denna första
punkt på dagordningen gått ohjälpligt i baklås. Västmakterna förfäktade
alltjämt, att ett säkerhetssystem förutsatte att den söndring av Tyskland
som var den farligaste oroskällan i Europa skulle hävas, innan västmakterna vore beredda att erbjuda Sovjetunionen vissa åtgärder för att garantera dess trygghet mot en eventuell framtida tysk aggression.
Ändå sträckte sig västmakterna därhän att de frånföllo sin ursprungliga
uppfattning, att sådana utfästelser endast skulle ges Sovjetunionen, därest
ett återförenat Tyskland frivilligt efter Bonnrepublikens exempel stannade
i Västunionen och i Atlantpakten. Västmakterna kunde tänka sig att Sovjetunionen erhölle deras garanti, även om ett återförenat Tyskland föredroge att stå formellt oberoende av Västern. Men denna eftergift lönade
sig icke. Molotov lät förstå, att han icke satte något vidare värde på denna
upprepning i viss mån av 1925 års Locarnotraktat utan sökte Sovjetunionens säkerhet i en sådan återförening av Tyskland att »de sociala
framsteg» som nu hade stabiliserats i »tyska demokratiska republiken i
östzonen» skulle införas även i Västtyskland. Dessa »sociala framstegs»
konkreta innebörd är välbekant, och målsmännen för marionettregimen
i Pankow ha under månader förklarat, att »revanschmilitarister, monopolkapitalister och storgodsägare skulle utrensas i Västtyskland» i samband med socialisering av alla industriella storföretag. Denna status omskrev också Molotov med »att arbetare och bönder nu svara för östtyskland till skillnad från de reaktionärer och junkrar som behärska Bonnrepubliken».
En konsekvens av dessa bolsjeviseringsplaner på Västtyskland var
givetvis, att några fria val i vanlig demokratisk mening icke kunde verk- 540
J’
– —”-~-~————…,.—–…….—~~
Dagens frågor
ställas som grundval för återföreningen. Hela Tyskland måste först omdanas i antydd riktning, innan val borde anordnas, vilket då skulle ske
med de metoder, som tillämpas i Sovjetunionen och i alla »folkdemokratier»: undersåtarna kommenderas till vallokalerna för att rösta på kandidatlistor, som på förhand uppsatts av det härskande kommunistiska statspartiet, varav följden blir en utomordentligt enig folkvilja! Då västmakterna icke kunde frånfalla sitt krav på anständiga fria val enligt vedertagen västlig modell, förelåg här den andra stötestenen för en uppgörelse
om Tysklands återförening.
Molotov var dock icke enbart negativ i detta spörsmål; han framställde
också det »positiva» önskemålet att Tyskiands återförening borde vara
en uppgift för tyskarna själva och anbefallde förty bildandet av ett för
öst- och Västtyskland gemensamt konsultativt råd, som skulle ta initiativet härvidlag. Han visste naturligtvis att detta yrkande genast skulle
förkastas, därför att varken västmakterna eller Bonnrepubliken erkänna
den sovjetryska vasallregimen i tyska östzonen. Men det blev också
uppenbart, att Kreml ämnar begagna det dödläge, som nu uppstått om
Tysklands återförening, till att med stöd av bl. a. sin tillämnade nya beskickning i Bonn oavlåtligt agitera bland västtyskarna att västmakterna
äro oförmögna att åstadkomma Tysklands återförening och att varje
västtysk samverkan med dem är utsiktslös. Allenast sonderingar till östtyskarna kunna därvid ha något framtida värde. Molotov berömde också
i ett av sina anföranden den vidsyn och klokhet, som utmärkte Erich
Ollenhauer, ledaren för Västtysklands socialdemokrater, då även han rekommenderar »försiktiga» underhandlingar med östtyskarna. Hur det
.skall gå till när Ollenhauer und Genossen samtidigt, i likhet med Adenauers regeringskoalition i Bonn, vägra att erkänna östtyska republiken
.som suverän, är svårt att förstå. Det kan ju förefalla, som om de västtyska
socialdemokraterna, tillsammans med åtskilliga nationalistiska hetsporrar
även bland blockpartiet »de fria äemokraterna», så hängivet ivra för
Tysklands återförening, att dc vilja pruta på sina principiella betänk-·
ligheter mot östtyskland. Men hur är det i realiteten’? Den stora allmänheten i Västtyskland är förvisso förbittrad på den kommunistiska terrorn
mot sina landsmän på andra sidan Elbe och skulle med glädje hälsa en
återförening. Denna har dock icke blivit en sådan livssak för västtyskarna,
att den får prioritet före alla andra politiska frågor, t. ex. säkerheten
mot ett sovjetryskt överfall. Konjunktur-, skatte- och prisfrågor äro också
mera aktuella vardagsbekymmer. Sanningen tycks i stället vara den, att
.socialdemokraterna använda återföreningen som ett övervägande taktiskt
vapen i sin totala opposition mot Adenauers utrikespolitik. Ollenhauer
degraderar sig därmed, måhända kanske icke till en trojansk häst mot
.kommunismen, utan till en »trojansk åsna» för att citera en av framlidne
Kurt Sebumachers pregnanta formuleringar.
Nedrustningen och de bättre kontakterna mellan öst och väst avancerade icke heller ett tuppfjät framåt på denna Genevekonferens. Molotov
var fortfarande obenägen att resonera om någon effektiv kontroll för
atomvapen. Han krävde som förut ett förbud för dessa ävensom en nedsättning efter en viss procent av alla andra stridsmedel, vilket på detta
.område skulle konservera kommunistblockets nuvarande stora kvantita- 541
.A;…_…~
Dagens frdgor
tiva överlägsenhet. »Järnridån» skulle blott fä fällas upp för import av
sädana strategiska vapen som Atlantpaktstaterna belagt med embargo och
för utländska studiekommissioner. Med ilsken ton undanbad sig Molotov
alla försök till infiltration av »spioner» och »Uppviglingsagenter» frän
västsidan.
För deltagarna i konferensen äterstod då inget annat än att offentliggöra en kommunike, vari det heter, att »utrikesministrarna ha kommit
överens om att rapportera förloppet och resultatet av sina diskussioner
till sina respektive meningschefer och hemställa att framdeles sädana
diskussioner skall äga rum genom vanliga diplomatiska kanaler». Kommuniken var lakonisk men torde dock ha krävt åtskillig tankemöda av
de kommitterade, som fått i uppdrag att utarbeta den; Talleyrand har
ju också sagt, att »ingenting tar så läng tid som att fatta sig kort». Man
avstod alltså frän att tänka sig ett nytt utrikesministermöte nästa är och
Geneve behöver icke belastas med nya smärtsamma minnen som under
NF-tiden och konferensen sommaren 1954, då Mendes-Francetriumferade
och Frankrike förlorade Indokina. Ett undantag utgjorde ju konferensen
på högsta nivå i somras med »Geneveandan», vilken Molotov cyniskt ignorerade vid utrikesministermötet och – märk väl – ingalunda på sådant
sätt, att han nödgas göra avbön för »ideologisk» förvirring i ett sovjetryskt kommunistorgan utan hans hällning blev ännu fränare efter ett par
dagars besök i Moskva omkring Allhelgonadagen, då han deltog i revolutionsfirandet och givetvis fick tillfälle till konfrontationer med Bulganin
och Chrustjev.
I Storbritannien har den skeptiska uppfattningen, att den soliga sommaren i Geneve skulle följas av missväxt på internationella fält vunnit
terräng, och i Bonn har den nu dess bättre äterställde Adenauer aldrig
hängivit sig åt optimistiska förhoppningar om Genevepolitiken. Frankrike har för närvarande över nog av egna och nordafrikanska bekymmer
för att ägna större uppmärksamhet åt mellanspelet i Geneve. I USA är däremot opinionen mycket delad. Demokraterna och republikaner av senator
Knowlands härdkokta typ klandra Washington för överdriven sangvinism,
Dulles försökte finna en egendomlig formel i ett uttalande, »att det kalla
kriget visserligen fortsätter men att Geneveandan icke är död». Ändamålet
med Geneveandan var dock att fä slut på det kalla kriget! Om det nu
slagit slint får man trösta sig med, att konversationerna mellan utrikesministrarna i Geneve frän Molotovs sida ha förts i en hövlig ton och att
han icke, som i Paris sommaren 1947, i vredesmod slängde igen dörren
i konferenssalen bakom sig efter att ä kommunistblockets vägnar ha
undanbett sig Marshallhjälpen.
542

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner