Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

– ”-
DAGENS FRÅGOR
Brittisk bärg- En blick bakåt på de senaste månadernas dramatiska
ningshjälp. scenskifte i västeuropeisk storpolitik klarlägger, att
efter den misslyckade Brysselkonferensen 14-22 augusti och Europaarmens fall i franska nationalförsamlingen den 30 augusti icke blott
kontinentens försvar mot öster utan även Atlantpakten hade äventyrats- med motsvarande triumf för Moskva! Svikna i sina sega förhoppningar på västtysk upprustning genom en Europaarme, som skulle
vara både utgångspunkt för västeuropeisk »integration» och underpant på varaktig fred mellan Frankrike och Tyskland, syntes Eisenhower och Dulles benägna att förverkliga sin varning om »smärtsam omprövning» av USA:s hela hittillsvarande stödpolitik gentemot
Västeuropa.
Samtidigt hade Adenauer, Västerns enda pålitliga utpost i Bonnrepubliken, berövats frukterna av sin fleråriga energiska strävan att
förankra det nymornade västtyska folkstyret i de äldre västdemokratiernas gemenskap och medelst upprustning inom Europaarmens ram
reducera riskerna för en restaurering av en ny arme som inrikespolitisk maktfaktor. Den pondus och position, som Adenauer förvärvade
genom sin lysande seger vid valen till förbundsdagen den 6 september
i fjol, hade försvagats inför en tanklös publik, som överallt börjar
anlägga idrottsrekord som måttstock på en politiks objektiva riktighet. Adenauers allom uppenbara nederlag på det utrikespolitiska fältet utlöste också motgångar för hans kristligt-demokratiska parti vid
lantdagsval i Nordrhein-Westfalen och i Schleswig-Holstein. På bildsidan i västtyska tidningar såg man Adenauer under fortsatt semester i Schwarzwald vandra med tunga fjät på ensamma skogsstigar
dessa dagar, vilka han själv karakteriserat som de mest påfrestande
under sin nu femåriga kanslerstid. Han sörjde tillika sin personlige
vän och partipolitiske meningsfrände Aleide de Gasperi, hans motstycke i nutidens Italien, och han saknade på Quai d’Orsay Robert
Schuman, deras kollega i en katolsk treenighet samt primus motor till
montanunionen och Europaarmens »lilla Europa». Dessa mäns samhörighet belystes en gång träffande i en karikatyr av Blix. De möttes
på en konferens tillsammans med framlidne brittiske utrikesministern Ernest Bevin. Plötsligt begynte Robert Schuman, f. d. tysk reservofficer från Lothringen, och de Gasperi, f_ d. deputerad i Wienparlamentet före 1914, att tala tyska med Adenauer, varvid enligt
texten den illitterate Bevin utbrast: »Jag begriper inte ett ord av
vad de prata.»
Men vad tänkte den nye dirigenten på Quai d’Orsay, Mendes-France,
efter sin table rase i Bryssel och i Palais Bourbon1 Skulle han efter
kolonialdebaclet i somras i Indokina och koncessionen den l augusti
åt rebellerna i Tunis, som ingalunda pacificerat franska Nordafrika,
528
Dagens frågor
nu också fjärma Frankrike från USA och Storbritannien:1 Bestod
icke hans mystiska »hjärntrust» av idel kryptokommunister och »neutralister», som ivrade för en restaurering av tsaralliansen för att
traditionellt från två fronter kunna hålla det mäktigt uppsträvande
Västtyskland på mattant Var spenamnet »Mendes-Prague» alldeles
missvisandeT
Mendes-France insåg säkerligen i vilken hopplös återvändsgränd
han inmanövrerat Frankrike och ville åtminstone icke isolerad spela
ut det ryska kort, som han dock sannolikt ännu så länge döljer i ärmen. Hans första åtgärd den 25 augusti, dagen efter Brysselkonferensens fiasko, som varslade om Europaarmens förestående öde i Paris,
var dock ett blixtbesök på Churchills lantgård i Chartwell i Kent
för en överläggning med denne och med Eden i tecknet av den entente
cordiale, som i våras kunde begå sitt halvsekeljubileum. Vad därvid
avhandlades är ännu obekant. Förmodligen styrkte Mendes-France
ivrigt sina värdars redan då fattade föresats att med ett brittiskt
initiativ söka lägga lösningen av det västeuropeiska försvarsproblemet på ny bog. Med hänsyn till att för Churchill och Eden USA:s
fortsatta aktiva roll i Västeuropa var kardinalpunkten i deras utrikespolitik, måste perspektivet av ovannämnda »smärtsamma omprövning» vålla dem större oro än fallet var med Frankrike, som syntes färdigt att bränna sina skepp och resignera med sin övergivna lott.
Sedan brittisk inbjudan till en nio-statskonferens i London den 14
september, två veckor efter katastrofen för Europaarmen i Paris, till
följd av hinder för Dulles och Adenauer att infinna sig, icke fick omedelbar påföljd, startade Eden sin flygturne till Bryssel, där Beneluxministrarna kommo tillstädes, och till Bonn, Rom samt Paris. Man
vet nu, att han därvid föreslog 1948 års avdomnade Brysselpakt som
grundval för en västeuropeisk militärallians i nära anslutning till
Atlantpakten. Sonderingarna i sagda huvudstäder slogo väl ut, och
det föll sig naturligt, att Brysselpakten, som ursprungligen riktat sin
udd mot tysk aggression, utöver de tidigare medlemmarna: Storbritannien, Frankrike, Benelux, nu skulle kompletteras med fienderna
från andra världskriget: Västtyskland och Italien – en ofrånkomlig
följd av Stalins säregna statskonst!
Härmed voro förutsättningarna skapade för framgången på Londonkonferensen den 28 september–3 oktober, där Eden krönte sitt verk
genom att den 29 september förklara Storbritannien villigt att under
Brysselpaktens giltighetstid, dvs. ända till1998, binda brittiska Rhenarmen vid den nya Brysselpakten och underställa den ett blivande
överkommando för samtliga Atlantpaktsstyrkor på kontinenten. Genom
detta partiella avkall på sin obetingade suveränitet hade Storbritannien äntligen tillmötesgått ett gammalt franskt önskemål, och för
Mendes-France återstod intet annat än att, trots åtskilliga irriterade
krumbukter, i princip godkänna Londonprojekten. Efter intensiv preparering av flera expertkommitteer undertecknades 14 traktater, deklarationer och protokoll vid Pariskonferensen den 19-23 oktober, där
dock den nya, vid sidan liggande Saarstatuten mellan Paris och Bonn
i sista minuten höll på att riskera resultatet.
529
-. 1-
Dagens frågor
Detta blir dock icke definitivt förrän efter godkännanden och ratificeringar av vederbörande parlament, vilket anses dröja in på det nya
året med rådrum för Moskva för kontrastötar, inledda av Molotov i
en not den 23 oktober med inbjudan till en ny Berlinkonferens. Sådana
sovjetryska sabotageförsök i känd stil kunna måhända påverka stämningen i Paris och i Bonn, där ratificeringen ännu är försedd med
frågetecken, men ändå näppeligen stjälpa den. Fransmännen borde
emellertid inse att med den nya metoden Västtyskland kommer att erhålla just den nationella arme med egen generalstab, vilket Adenauer
undanbett sig och som Europaarmen skulle förebygga! I varje fall ha
Västmakterna med sin diplomatiska dynamik vederlagt välkända farhågor att demokratier icke kunna i snabba och målmedvetna aktioner
tävla med diktaturerna. Då nu Västtyskland kan förlänas suveränitet
med rätt till upprustning och medlemskap av Atlantpakten, kunna
1950-talets stora konstruktiva ideer räddas från ett sammanbrott med
de mest betänkliga konsekvenser.
Demokratien verkade det visserligen ej i och för sig utan det ankom
på de ledande personernas prestationer. Utåt har härvid obestridligen
Eden inlagt den största förtjänsten; Churchills insats i det fördolda
har hittills förtigits. Drottning Elizabeth tilldelade också Eden före
hans avresa till den senaste Pariskonferensen strumpebandsorden,
vilket är sällsynt. Reaeonsfield och Salisbury d. ä. erhöllo samma
utmärkelse efter hemkomsten från Berlinkongressen 1878 och Ansten
Chamberlain efter Locarnotraktaten 1925. Enda undantaget utgör lord
Castlereagh, som dubbades till riddare före sin färd till Wienkongressen 1814-1815.
Varken Castlereagh eller Eden skulle svika förväntningarna, den
förre genom den utomordentliga skicklighet, med vilken han hävdade
sitt lands intressen mot sådana rivaler som Metternich och Talleyrand, och sir Anthony Eden som den nya Västunionens främste tillskyndare. Man kan ju tycka att det är ett störande stilbrott då Winston
Churchill nyligen adlades. Alla visste ju, att han var sonson till den
sjunde hertigen av Marlborough. Nu föll han ur sin roll som mr
Churchill i alla väder. Men om han förmådde drottningen att låta Eden
följa exemplet, kanske som tröst för att denne ännu bör beväpna sig
med mycket tålamod om han skall vänta ut Churchill – »Honi soit
qui mal y pense»!
Eisenhower – Redan det resultat av president- och kongressvalen
medelvägens man. i USA för två år sedan, då Eisenhower besegrade
Adlai Stevenson med ca 6 millioner rösters övervikt, medan republikanerna endast fingo ett ytterst knappt flertal i bägge husen på
Capitol Hill, ådagalade att Eisenhowers popularitet bland väljarna
var vida större än hans partis. Häri låg ett faromoment för framtiden,
som den republikanska ledningen sannerligen icke bemödat sig att
minska, långt mindre avlägsna. Senator McCarthys långa, av Vita
Huset, administrationen och vederbörande kongressmedlemmar tolererade framfart väckte allmän ovilja hos nationens kulturella »upper
ten», som med fog befarade, att den skulle skada USA:s anseende i
530
Dagens frdgor
Europa och direkt arbeta Moskva i händerna. Tillika visade det sig,
att Eisenhower med sin politiska självdeklaration: liberal i alla
mänskliga, men konservativ i alla ekonomiska frågor, hade sina egentliga motståndare bland de hårdkokta republikaner, som icke kunna
smälta att han på nationalkonventet i Chicago i juli 1952 undanträngde
framlidne senator Robert Taft från presidentkandidaturen. Flera viktiga punkter på sitt program, som särskilt gällde utrikes- och handelspolitik, kunde Eisenhower endast genom demokraternas bistånd
få igenom i kongressen.
Som bekant är tvåpartisystemet i USA en mycket märkvärdig institution utan motstycke i andra folkstyrda länder. Med hänsyn till
åsikter råder sålunda bättre överensstämmelse mellan konservativa
demokrater från sydstaterna och de likasinnade bland republikanerna
än mellan de »vänstra» flyglarna inom nämnda partier. Frånsett
denna inre spänning hållas de dock ihop av starka traditionella och
personliga band. De i ekonomiens sfär så realistiska och rationella
amerikanerna äro förvånansvärt formbundna inom sitt politiska
partiväsen. Naturligtvis borde en klyvning komma till stånd längs
idelinjen: konservativa och liberala, varvid de förstnämnda äro särdeles gammalliberala i teoretisk mening under det att de sistnämnda
till sin åskådning närmast överensstämma med t. ex. den nutida
svenska högern. Socialisterna spela ju ingen som helst roll i USA,
och de få fackliga landsorganisationerna äro icke mera vänsterbetonade än att de i regel ty sig till de avgjort borgerliga demokraterna.
Denna av historiska grunder konventionella gestaltning av partierna
i USA medför dock den praktiska fördelen, att speciellt den mäktiga
senatens ledamöter visserligen aldrig, som exempelvis i Frankrikes
parlament, växla parti men vid röstning i politiska frågor tillåta sig
en ovanligt individuell rörelsefrihet och icke tolerera något partikommando. En president, som med sina förslag gärna går fram »the
middle road», kan förty oftast påräkna stöd från de moderata inom
de bägge partierna, som bruka vara i majoritet gentemot oppositionen
från de samstämmiga, mera »höger»-inriktade flygelgrupperna.
På så sätt kunde den demokratiske presidenten Truman t. o. m. efter
mellanterminvalen i november 1946, som i bägge husen bragte republikanerna till rodret, ändå vidhålla sin kurs särskilt i utrikespolitiken
med »Trumandoktrinen» i mars 1947 med bistånd till Turkiet och
Grekland samt med den internationella Marshallhjälpen i juni s. å. Då
Eisenhower dragit sig fram med enahanda metoder, kunde det må-
hända förefalla, åtminstone utifrån, tämligen likgiltigt huru årets
mellanterminval skulle förlöpa. Såtillvida ha dock dessa sin stora betydelse, att en majoritet i bägge husen dirigerar sammansättningen
av deras utskott med presidium, varvid nomineringen följer strikta
partilinjer. Med utskottens vidsträckta befogenheter kunna de stoppa
presidentens propositioner genom att låta dem förbli liggande på
sina bord. Ett demokratiskt flertal i senaten skulle också genast avstyra en sådan skandal som bemälde McCarthys ordförandeskap i ett
undersökningsutskott.
Med spänning motsågos därför dessa val den 2 nov. till hela repre- 531
Dagens frdgor
sentanthuset, 1/s av senaten och 34 guvernörer i de 48 delstaterna ävensom talrika andra offentliga befattningshavare, vilka liksom i Schweiz
tillsättas genom val. Föregående opinionsmätningar hade indikerat
tämligen ringa valdeltagande och stora demokratiska framgångar.
Men efter Gallupblamagen vid Trumans återval i nov. 1948, trots alla
prognoser om motsatsen, betraktas dessa spådomar med allmän skepsis. Utgången gav också vid handen, att valdeltagandet blev livligare
än vanligt och att demokraternas frammarsch icke fick den omfattning, som förebådats. Men det var märkligt, att demokraterna med ett
tjog mandat nu behärskar representanthuset och att ställningen i senaten förskjutits till den motsatta, så att demokraterna nu tyckas ha
lagt beslag på 49 mot republikanernas 47 mandat. I flera fall skiljde
det på så små marginaler, att kontrollräkning begärts, vilken kan
förändra slutresultatet. Det är vidare påfallande, att arbetslösheten i
industriområdena gynnat demokraterna; i »the farm belt» ha republikanerna, oaktat reduktionen av det statliga prisstödet, likväl icke lidit
så stora förluster som de befarat.
Vad guvernörsvalen angår, gjorde det ett starkt intryck att multimillionären Averell Harriman i staten New York, »the Imperial State»
med dess 15 millioner innevånare, valdes till guvernör gentemot senator Ives, men med blott 10,000 rösters försprång av ca 5 millioner
avgivna. Harriman är demokrat och var under flera år en av Roosevelts, Trumans och Achesons mest betrodda medarbetare i utrikespolitiken, bl. a. som ambassadör i Moskva. Ives åter är republikan och
framfördes av den avgående guvernören Dewey, som var partiets
presidentkandidat 1944 mot Franklin Roosevelt och 1948 mot Truman
för att 1952 avstå till förmån för Eisenhower. För första gången på
12 år drar därmed en demokrat in som guvernör i statens huvudstad
Albany vid Hudson, vilken brukar betecknas som det örnbo, där
blivande presidenter utkläckas. Så var fallet med Theodor Roosevelt
och Franklin Roosevelt; demokraten Al Smith var också guvernör i
Albany men hade ett handikap som katolik och utslogs vid presidentvalet 1928 av republikanen Herbert Hoover.
Skall nu Harriman 1956 bli demokratisk presidentkandidan Han har
på förhand avböjt och anbefallt Adlai Stevenson, som under den
gångna valrörelsen var sitt partis främste propagandist. Men Stevenson låter ej intresserad och tycks bli lika nödbedd som 1952. I amerikanska tidningar varnas för att med ledning av dessa »off year»-val
dra några som helst slutsatser om nästa presidentkampanj. Som nationens krigshjälte är Eisenhower alltjämt dess gunstling och det
anses, att då han mycket motvilligt av den inför slutspurten nervösa
republikanska ledningen förmåddes att lämna den position över partierna, i stil med en konstitutionell monark, som bäst passar hans
personliga läggning för att i sista stund ingripa i valstriden, detta
skulle förklara att republikanerna sluppit så jämförelsevis lindrigt
undan. Tyvärr drabbades flera av republikanernas bästa »liberala>>
kandidater, såsom senator Cooper från Kentucky och Ferguson från
Michigan, av nederlag, vilket måste beröra Eisenhower smärtsamt,
då just sådana republikaner äro honom mest sympatiska.
532
Dagens frågor
Under de följande två åren skall Eisenhower nu försöka att genom
samarbete med de moderata elementen fortsätta sin kurs, och det skall
säkerligen alltjämt lyckas honom inom utrikespolitiken, vilket är
lugnande för Europa. Men ‘– »Does he choose to run again 19567».
Många tveka och tro, att han helst av allt önskar njuta sitt otium på
den ägandes farmen vid Gettysburg i Pennsylvania, det blodiga slagfältet under amerikanska inbördeskriget, vid vars kyrkogårds invigning Lincoln för jämt 90 år sedan höll sitt mest berömda tal. Det
kommer Eisenhower ej att göra efter. Men han kan måhända beskäras
samma ståtliga gravvård som den ärorike general Grant fått vid
Riverside Drive i New York, ehuru Grants politiska eftermäle som
president ej var lika lysande.
Danska Några veckor i Danmark i början av oktober ger en iaktintryck. tagare starka intryck av den instabilitet, som råder inom
dansk politik, och den osäkerhetskänsla, som bemäktigat sig den
danska allmänheten.
Den danska socialdemokratiska minoritetsregeringen råkade som
bekant i höstas ut för en allvarlig kris. Landets valutasituation, som
var god när regeringen tillträdde, blev och är fortfarande ytterst
allvarlig. Den föregående Venstreregeringen och särskilt dess finansminister, den sparsamme och eftertänksamme professor Thorkil Kristensen, hade med konservativt stöd byggt upp en betydlig valutareserv, som under socialdemokratisk regim smält samman till ingenting. Och ingen visste varför så skedde. Regeringen påstod, att rå-
varulagren i landet växt, liksom lagren av gödningsmedel till lantbruket. Venstre och de konservativa påstodo, att det rörde sig mindre
om en valutakris än om en förtroendekris: den som kunde köpa något
hade köpt, ty sparsamhet lönar sig inte under en socialdemokratisk
regering. En yttre iakttagelse är i varje fall slående. Bilbeståndet, som
länge utmärkt sig för sin höga genomsnittsålder, har snabbt föryngrats. Bilarna se i Danmark ut som de göra i Sverige, medan mopederna, som börjat slå ut cyklarna i detta cyklarnas förlovade land,
äro rödare och köra fortare och smattra värre än här.
I detta beträngda ekonomiska läge tillgrep regeringen det socialdemokratiska patentmedlet. Den föreslog en serie skattehöjningar och
regleringar. Samtliga de andra partierna vägrade att vara med. Konservativa och Venstre vägrade till och med att förhandla. De intogo den
ståndpunkten, att regeringen borde avgå eller begära nyval. Men detta
var det sista som statsminister Hedtoft vågade göra. Det hade varit
att erkänna sina misstag. Regeringen hade fått gå till nyval med
ansiktet förlorat. Hade den valt den vägen och inte kommit tillbaka
med ökat röstantal – vilket föreföll uteslutet – skulle socialdemokraterna definitivt varit ur räkningen i dansk inrikespolitik för en mycket lång tid. statsministern valde i stället att köpa sig kvar genom
eftergifter till de radikala.
Danmarks radikala parti, Det radikale Venstre som det officiellt
heter och som är väl att skilja från det gammalliberala bondepartiet
533
”- .- i..
Dagens frågor
Venstre, saknar motsvarighet i Sverige. Intellektuellt representerar
det det kalla hångrinet, som finns i särskilt det danska storstadslynnet. En del av dess väljare hör också just till de intellektuella. Ekonomiskt representerar det den trängsta egoismen, och en annan del av
dess väljare är från det s. k. småfolket. Militärt och utrikespolitiskt
representerar det den gamla »Vad kan det nytte»-tanken och isolationismen, liksom grupper av dess väljare komma från några av landets
mer isolerade bygder. Partiet har från början varit emot Danmarks
deltagande i Atlantpakten.
Vad regeringen Hedtoft fick betala till de radikala för att få lov
att sitta kvar var bl. a. nedskurna försvarsutgifter. Minskningen gick
ut över årskontingenten inkallade, över tjänstgöringstidens längd och
över materielanskaffningen, bl. a. radarinköp. Danmarks bidrag till
NATO, redan förut begränsat, blir härigenom relativt mindre än
övriga NATO-länders. Ett lands försvarspolitik måste rimligtvis stå
i relation till dess utrikespolitik. Danmark har valt Atlantpaktslinjen,
och en socialdemokratisk regering gjorde detta med stöd av de borgerliga partierna men mot de radikala. Nu skär landet ned sitt försvar, och det är åter en socialdemokratisk regering som gör detta men
nu med stöd av de radikala. Skälet är inrikespolitiskt, nämligen att
regeringen skall få slippa avgå. Undra sedan på att man på amerikanskt håll och i NATO öppet säger, att Danmark är den svagaste
länken i NATO-kedjan. Härom är man fullt medveten i Danmark,
och man frågar sig man och man emellan om någon hjälp verkligen
kan väntas till Danmark frän Atlantpakten efter detta.
En iakttagelse som man gör i detta sammanhang är att dansk militär inte säger någonting alls till offentligheten när försvarsutgifterna
skärs ned. Det sammanhänger sannolikt med officerarnas ställning i
Danmark. Där räknas officersyrket fortfarande på många håll som
något speciellt, nästan egendomligt, något som man inte skall ha att
göra med. I en viss press behandlas allt militärt, och särskilt officerare, alltid i en speciell överlägset mästrande ton eller med förlöjligande, och detta inte bara på ledarspalter utan också i reportagen.
Det gäller särskilt i den annars utmärkt välredigerade radikala
»Politiken» och i dess hänsynslösa avläggare, eftermiddagstidningen
»Ekstrabladet». Men också på andra håll möter man samma inställning. Den danske flygvapenchefen gjorde i ett intervjuuttalande i en
borgerlig tidning efter höstmanövrernas avslutande gällande, att den
brännande frågan om flygskydd åt Danmark skulle kunna temporärt
lösas genom samarbete med USA och flygplatserna på Jylland utnyttjas, dock utan permanent förläggning av amerikansk trupp i
Danmark. Uttalandet var sakligt och raktfram, utan udd mot någon.
Det föranledde i sin tur ett genmäle av försvarsministern Rasmus
Hansen i snäsigast möjliga ton. Förslaget betecknades bl. a. som »förmodligen generalens privata åsikt», eftersom han borde känna till
regeringens politik! En motsvarande behandling av en svensk general
i en sakfråga, och i det danska fallet en livsfråga för landet, torde
vara utesluten, helt enkelt därför att här har man respekt för en
fackman även om man inte av politiska eller andra skäl vill eller
534
Dagens frdgor
kan följa hans råd. De danska militära cheferna åtnjuta inte den
respekten hos sina politiska chefer eller inför offentligheten.
Ett särskilt drag i dansk politik berör Sverige och bör noga beaktas.
Efter överenskommelsen i London om Västtysklands återupprustning
inom NATO:s ram började i en del danska tidningar en visserligen
stillsam men dock kampanj för att Danmark skulle inlägga sitt veto
mot Västtysklands inträde i NATO. Detta veto skulle dock inte bara
vara ett utslag av storhetsvansinne, utan tanken bakom var, att
Danmark skulle begagna tillfället att utträda ur Atlantpaktsorganisationen. Vad skulle ske i ställeU Därom får man ett utmärkt besked
i två understreckare i »Politiken» den 12 och 13 oktober av professor
Jörgen Dich. Han »bevisar historiskt» att Sovjetunionen inte har
några angreppsavsikter och inte heller haft sådana. Kommunistrevolutionen i Tjeckoslovakien 1948 betecknas som en defensiv handling,
Koreakriget lägges efter känt mönster åtminstone delvis de militära
kretsarna i USA till last osv. Västtysklands återupprustning säges
bringa in ett aggressivt element i den västliga världens strategi –
att östtyskland med rysk hjälp redan upprustat nämns givetvis inte.
Artiklarna äro ett utmärkt exempel på den mest förhärdade medlöparståndpunkt.
Och vad utmynna de i~ J o att Danmark inte skall »stå som en
dummepetter i det strategiska spelet» utan gå ur Atlantpakten. Och
därefter bör Danmark försöka ett neutralitetsförbund med Sverige!
Tanken på ett neutralitetsförbund- vad nu detta kan innebära –
med Sverige torde på sistone ha varit uppe även i socialdemokratiska
danska kretsar. Det är typiskt att det sker inom de två partier, som
nyligen satt ned försvarsutgifterna. Kanske man föreställer sig att
neutralitet är något som man får gratis. Ur svensk synpunkt är givetvis ett sådant förbund med Danmark utan Norges deltagande –
och Norge står nu fastare med Atlantpakten än någonsin – uteslutande en militärpolitisk belastning och en meningslöshet.
Österrike i Berlinkonferensen i vintras, såvitt denna berörde österstorpolitiken. rike, strandade som bekant enbart på Molotovs krav, att
ockupationsstyrkorna skulle kvarstanna även efter statsfördragets
undertecknande, tills »Anschlussfaran» från Västtysklands sida vore
undanröjd. Givetvis kunde Wienregeringen, som då första gången i
efterkrigstiden var representerad vid en internationell konferens –
genom sin utrikesminister dr Leopold Figl från österreichische
Volkspartei och hans statssekreterare, socialdemokraten dr Bruno
Kreisky- icke godkänna en överenskommelse, som skulle ha berövat
Österrike just den förmån, för vars skull man framför allt är beredd
att åta sig alla med statsfördraget förknippade stora offer. Med undantag av kommunisterna, som uppgå till högst 5 procent av landets
invånare, var Österrikes befolkning enig med regeringen om att ett
statsfördrag, som skulle kunna föreviga ockupationen, vore ännu
sämre än status quo, som i varje fall medger några förhoppningar
för framtiden.
39- 543450 Svensk Tidsk1·i[t 1954 535
. ~-
_ _k_ • – –
Dagens frågor
De närmaste månaderna efter Berlinkonferensen gestaltade sig emellertid icke gynnsamma för att återuppta kampen om Österrikes frihet.
I Geneve brottades man i månader med att återställa freden i Indokina och därefter lade konferenserna i Bryssel, Europaarmens fall i
Paris och räddningsförsöket i London beslag på den västliga världens
uppmärksamhet. Men knappt hade Genevekonferensen åtskilts, förrän
Wienregeringen riktade en not till de fyra ockupationsmakterna med
begäran om nya förhandlingar för att gradvis avveckla ockupationen,
oberoende av tidpunkten för statsfördragets eventuella undertecknande. Västmakternas svar var tillstyrkande, medan Molotov gjorde
gällande, att förhandlingar om lättnader i ockupationsregimen kunde
anses som överflödiga, eftersom Sovjet alltjämt principiellt vore sinnat att underteckna statsfördraget och evakuera sina ockupationsstyrkor, såframt de nödvändiga förutsättningarna härför förelågo.
Wienregeringen nödgades tolka detta svar så att bakom denna skenbart välvilliga formulering dolde sig fortfarande Molotovs Berlinvillkor. I praktiken skulle detta betyda, att utrymning av Österrike
inte skulle komma i fråga förrän Tysklands återförening genomförts
på sätt, som kunde gillas av Moskva. Wienregeringen beslöt likväl
att i en ny not till Moskva den 12 oktober – nästan omedelbart efter
Londonkonferensens gynnsamma avslutning – föreslå att förhandlingar om statsfördraget skulle upptas vid en separat ambassadörkonferens i Wien men påpekade samtidigt, att något positivt resultat
endast då vore möjligt, om ockupationsstyrkorna drogos tillbaka i
omedelbart samband med statsfördragets godkännande.
Härmed avlivades även på det internationella planet ett rykte, som
uppkommit efter sensommarens interparlamentariska kongress i Wien
och som sannolikt utspritts av närvarande östeuropeiska delegater,
att Österrike nu skulle vara berett att delvis avstå från sitt krav på
evakuering efter statsfördragets undertecknande genom att utarrendera militära stödjepunkter, en i landets östra del åt Sovjetunionen
och en nära staden Salzburg åt amerikanarna. Dessa tendensbetonade
fantasier hade i deklarationer redan tidigare energiskt bemötts av
både förbundskansler Julius Raab från folkpartiet och vicekanslern
socialdemokraten dr Adolf Schärf, som även äro ledare för de bägge
blockpartierna med tillsammans 147 mandat av nationalrådets 165.
Wienregeringen har dock icke under den långa väntetiden lagt armarna i kors. Raab har fullföljt sitt reseprogram till stormakternas
huvudstäder, som i fjol höstas inleddes med ett besök i Paris. I våras
var han i London och nu är ett besök i Washington förestående. Men
tidpunkten för en färd till Moskva har ännu icke fixerats. Det torde
väl också anstå tills det blivit klart vad Molotovs senaste framstöt i
själva verket avser. Samma dag, den 23 oktober, som Pariskonferensen
uppnådde sitt gynnsamma resultat, avsände nämligen Molotov en ny
not till Västmakterna. I denna har Molotov så till vida bifallit Wienregeringens önskemål i dess ovannämnda not den 12 oktober, att han
kunde tänka sig förhandlingar om statsfördraget vid en ambassadörkonferens i Wien, men han undviker visligen att göra några utfästelser
i evakueringsfrågan lika litet som i det av Västmaktsnoten av 10 sep- 536
Dagens frdgor
ternber uppställda andra villkoret: fria alltyska val. – Då Västmakterna vidhålla sin tidigare uppfattning, varom Dulles, Eden och även
Mendes-France lära ha enats med Adenauer, att en ny fyrmaktskonferens bör anordnas först efter Parisöverenskommelsernas ratificering, räknar man i Wien inte med, att en sådan konferens skall kunna
äga rum under den allra närmaste tiden.
Österrike har i alla fall oupphörligt inskärpt sin föresats att efter
suveränitetens återvinnande icke biträda någon som helst militärpakt. Det beslöt att vara »alliansfritt». Frånsett alla skiljaktigheter i
Sveriges och Österrikes läge föreligger dock den likheten, att i intetdera av dessa båda länder existerar något slags »Gesinnungsneutrali~
tät». Österrike är såsom Sverige fullt medvetet om sin samhörighet
med Västerlandet. Det må även räknas de österrikiska socialdemokraterna till förtjänst, att de städse energiskt avböjt sina västtyska meningsfränder Sebumachers och Ollenhaners envisa och rent partipolitiskt betingade negativism mot Adenauers positiva utrikesprogram. I
Österrike har man haft moskoviterna alltför nära inpå livet för att
odla några illusioner om deras goda vilja.
Den 17 oktober verkställdes val till lantdagarna i fyra »Rundesländer», däribland Wien, vilka äro hemvist för mer av hälften av hela
Österrikes befolkning. Härvid blev de oavhängigas förbund (»Verband
der Unabhängigen») den store förloraren. En stor del av dess reserver
röstade inte alls men många röstade för socialdemokraterna. Härigenom förändrades det numerära förhållandet mellan det borgerliga
folkpartiet och socialisterna till de sistnämndas förmån. I stort sett
kunde folkpartiet emellertid hålla sina ställningar, även i Nedre Österrike, där socialisterna hoppats att kunna beröva dem majoritetsställningen. Ett verkligt nederlag för folkpartiet förhindrades genom finansminister Kamitz’ fria ekonomiska politik, vilken förbättrade landets ekonomiska ställning alldeles utomordentligt. – Men de oavhängigas förbund är det parti, i vilket man möjligtvis – med fog och
rätt- kan förmoda nynazistiska och aktuella Anschluss-tendenser. Det
är intressant, att nästan hela den västtyska pressen hälsade valresultatet med tillfredsställelse även med avseende på de oavhängigas
-man kan säga- katastrofala nederlag. Detta är ett nytt bevis för
att man i Västtyskland lika litet vill hota det österrikiska oberoendet
som österrikarna skulle falla till föga för ett sådant hot. Förhållandena ha sedan 1938 på båda sidorna förändrats helt och hållet.
Utöver återvinnandet av den frånskilda tyska östern är även i
Västtyskland Europas förening framtidsmålet. Att ingen förnuftig
människa där tänker på »Anschluss», påpekades i hela västtyska
pressen även i samband med den västtyska förvaltningsdomstolens
avgörande, vilken gjort gällande, att de i Västtyskland bosatta österrikarna behållit sitt tyska medborgarskap. Ingen vill, sades det –
inte heller i fallet Österrike – upprepa »Hitlers dumheter».
Ä ven kommunisternas ställning försvagades ytterligare i lantdagsvalen. Genom allt detta fick koalitionen mellan de två stora –
nästan allenarådande – partierna ett nytt förtroendevotum, vilket
stärker regeringens anseende även i utrikespolitiken. Allt tyder på
39*- 543450 537
Dagens frågor
att trots motsättningarna i ekonomiska och kulturpolitiska spörsmål
mellan koalitionsbröderna landets utrikespolitiska nödläge smider
dem samman även i fortsättningen med nödvändighetens järnband.
P. S.
Numera har förbundskansler Raab avslutat sitt besök både i USA
och Canada. Närmare detaljer om de härvid förda överläggningarna
äro icke bekanta ännu. I formellt hänseende har situationen ju förskjutits genom ryssarnas inbjudan till Europakonferens, men i själva
verket inträdde ingen ändring såtillvida som det österrikiska statsfördraget icke kan dryftas, förrän den västeuropeiska nyordningen
enligt Parisbesluten av den 23 oktober är säkrad.
Gerhard Brilck.
538
_____i.~~—–~~–~~~—”~~~~~-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner