Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
skatterättvisa åt Då den fackliga akademikerrörelsen i början av
akademikerna. 1940-talet nådde ökad stadga genom tillkomsten av
SYACO (Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation), aktualiserades frågan om en taxeringsreform, innebärande att amortering
av studieskuld skulle kunna betraktas som avdragsgill omkostnad för
inkomstens förvärvande. Frågan hänsköts till 1944 års allmänna
skattekommitte som i ett år 1951 avlämnat betänkande föreslog att en
dylik avdragsrätt skulle införas. Kommitten var emellertid icke enhällig; skattexperterna ansågo sig väl kunna förorda en avdragsrätt
men herr Axel Strand reserverade sig blankt. Att framlägga en proposition var sålunda enligt regeringens mening uppenbarligen icke att
tänka på, utan frågan överlämnades till1950 års skattelagssakkunniga
för vidare utredning.
Den fackliga akademikerrörelsens nu stabiliserade position har bidragit till att den omedelbart efter kriget snabbt accelererande lönenivelleringen i samhället på senaste tid något kunnat dämpas. Ur
den kvalificerade arbetskraftens synpunkter ger detta anledning till
tillfredsställelse liksom att den tidigare upprörande underbetalningen av vissa yngre akademiker, såsom exempelvis tingsnotarier och läroverkslärare, speciellt under provårstjänstgöringen, nu
upphört. Det kan i sammanhanget påpekas att löneklyftan mellan aspiranttjänster och statstjänster f. n. otvivelaktigt är för liten för att
motsvara de olikheter i ansvar och kunnande som föreligga. Det är
emellertid inte de yngre som ha det för bra utan de äldre och mer
kvalificerade som ha det för dåligt. Lönerättvisa åt akademikerna
innebär nu i första hand en förbättrad löneställning för de äldre.
skatterättvisa åt akademikerna såsom grupp innebär framför allt
reformer av taxeringsförfarandet, nämligen avdragsrätt för periodiskt understöd, avsett för annans studier, samt för amortering av studieskuld.
Denna senare fråga har på sistone ånyo något debatterats i anslutning till en i tidskriften Liberal Debatt publicerad artikel av fil. lic.
Håkan Berg. Inlägget ger anledning till några kommentarer av principiell natur.
I artikeln, som nära ansluter sig till den av SFS (Sveriges Förenade studentkårer) hävdade uppfattningen, argumenteras övertygande både för behovet av och det berättigade i att en snar lösning
kommer till stånd. Med stöd av ett utförligt siffermaterial påvisas den
standardsänkning som i skilda inkomstlägen är en direkt följd av under lång tid betungande amorteringar och räntebetalningar. Inflationen och den därigenom ännu hårdare åtdragna skatteskruven gör
avbetalningar av studieskulder utomordentligt påfrestande för många
(även om det naturligtvis måste erkännas att inflationen såsom så-
427
Dagens frågor
dan i viss mån gynnat alla skuldsatta). Anmärkningsvärt är emellertid att både artikelförfattaren och SFS ensidigt framhållit de svå-
righeter som drabba de skuldsatta akademikerna och förbigått problemet om skatterättvisa åt akademigruppen som helhet.
Upprepade gånger framhålles, att en avdragsrätt för amortering
av studieskuld minskar klyftan i levnadsstandard mellan skuldsatta
och icke-skuldsatta akademiker. Detta är otvivelaktigt riktigt, men det
ger ju inte någon lösning på problemet hur akademikernas investering i den egna utbildningen skall behandlas i beskattningshänseende.
Det är ju nämligen fråga om en investering, en uppoffring i någon
form, vare sig denna möjliggjorts genom upplåning av medel, underhåll från föräldrarna (att jämföra med förtida arv), förbrukande av
eget kapital eller av egna arbetsinkomster, förvärvade under studietiden.
Avdragsrätt för amortering av studieskuld och icke för studiekostnad, leder till orättvisor olika akademiker emellan. Dessutom frestar den till en skuldsättning av skattetekniska skäl, något som det inte
ligger i någons intresse att befordra. Den logiska lösningen pekar på
en för varje examen fastställd avdragsgill normal studiekostnad. Endast detta ger akademikerna skatterättvisa i förhållande till övriga inkomsttagare.
Mendes-Frances »Trogen sina utfästelser fullföljer Mendes-France
ekonomiska politik. sina åtaganden i det ‘kontrakt’ som upprättades
mellan honom och hans majoritet genom förtroendet att bilda regering» skrev Le Figaro på ledande plats den 11 augusti. Därmed gav
den franska borgerlighetens ledande organ sitt något motvilliga erkännande av den dynamiske konseljpresidentens taktik att inför en
fortfarande något omtumlad Nationalförsamling presentera det ena
förslaget efter det andra till lösningar av Frankrikes stora politiska
problem. Efter vapenstilleståndet i Indokina hade den ekonomiska politiken kommit i tur, och den 10 augusti godkände Nationalförsamlingen Mendes-Frances reformprogram med 361 röster mot 89 och 114
nedlagda. Konseljpresidenten hade därigenom också erhållit begärt
förtroendevotum.
Mendes-Frances utgångsläge inför debatten var starkt. Fredsmäklaren i Geneve kunde räkna med den allmänna opinionens stöd, och
trots att programmet innebar en avgjord brytning med den dittills
förda politiken hade oppositionen föga framgång. Konseljpresidenten
beviljades vidsträckta fullmakter för att genomföra ett ekonomiskt
program, som till sin principiella innebörd är tämligen klart, men som
vad den praktiska utformningen angår ännu innehåller många frågetecken.
Sammanfattningsvis kan man säga, att Mendes-France vill söka
häva den ekonomiska stagnationen genom att lämna ökat spelrum för
konkurrensen inom det franska näringslivet och riva ner vissa av de
skyddande barriärer i form av subventioner och skattelättnader
bakom vilka oräntabla och illa skötta företag kunnat fortleva. Dessa
428
r
Dagens frdgor
senare skola ställas inför valet att nedlägga sin verksamhet eller företaga omfattande rationaliseringar med stöd av statliga krediter. Ett
friare internationellt handelsutbyte, planmässig omskolning av den
arbetskraft som kan komma att frigöras tack vare rationaliseringar,
ett ökat bostadsbyggande samt avsevärda investeringar i bevattningsföretag i syfte att höja jordbrukets avkastning äro andra huvudpunkter på programmet.
Det är ju knappast förvånande, att det djärvt skisserade programmet väckte både farhågor och misstro bland företagarna. Den franska
företagsamheten, och framför allt den i många valkretsar utslagsgivande bondebefolkningen, har av valtaktiska skäl under lång tid
kunnat räkna på ekonomiska favörer av olika slag, beviljade av en
Nationalförsamling utan kurage. Det amerikanska lobbysystemet har
vad Frankrike beträffar sin fulla motsvarighet i alla de otaliga sammanslutningar av skilda näringsidkare som bearbeta Nationalförsamlingens deputerade. Det förefaller emellertid, som om MendesFrance förstätt att kombinera sitt utnyttjande av en gynnsam politisk konjunktur med lämpligt doserade lugnande uttalanden. I den
avgörande debatten i Nationalförsamlingen yttrade han bl. a.: »Vi
måste gradvis träna oss att konkurrera. Det skulle vara farligt för
värt ekonomiska liv, som sedan lång tid är försvagat, att direkt utsättas för en obegränsad konkurrens.»
Man kan nog utgå från att många deputerade innerst inne helst
hade velat stjälpa förslaget, och därmed också regeringen; en blick
på framtiden måste emellertid ha sagt dem, att gynnsammare tillfällen med säkerhet skulle erbjuda sig.
Den öppna oppositionen kom framför allt till synes inom den moderata högern och bondegrupperna. Denna kärntrupp bland MendesFrances politiska motståndare i Nationalförsamlingen har redan
sökt vinna sympatier för ett systemskifte, som skulle föra den tämligen framgångsrike förre konseljpresidenten Antoine Pinay åter till
makten. Pinays ekonomiska politik, som syftade till att skapa en förtroendefull ekonomisk atmosfär genom fast penningvärde och en viss
höjning av levnadsstandarden genom sänkta priser, synes dock sakna
möjligheter att realiseras i dagens Frankrike. En utpräglat produktionsfrämjande och konkurrensvänlig ekonomisk politik av MendesFrances modell har större utsikter att vinna bifall från socialister
och radikalsocialister. Därigenom skulle ett parlamentariskt underlag
ha skapats, som dock icke i och för sig ger majoritet, men som med
sporadiskt stöd frän de katolska folkrepublikanerna och vissa gaullistrebeller av radikal läggning kunde vara tillräckligt. MendesFrance har visserligen nu erhållit vidsträckta fullmakter på det ekonomiska området, men han är därför ingalunda befriad frän otaliga
politiska hänsyn vid genomförandet av sitt program.
Kommunisterna valde att nedlägga sina röster vid förtroendeomröstningen. ställningstagandet var uppenbarligen dikterat av sidoblickar på det dominerande problemet i fransk politik, Europaarmen.
Med sina nedlagda röster ville de markera sitt missnöje med att
Mendes-Francebeslutat fixera ett datum för debatten om en ratifice- 429
– \..~·
Dagens frågor
ring. Så långt som till att rösta emot konseljpresidenten voro de emellertid inte beredda att gå, detta trots att kommunisterna närstående
landsorganisationen CGT och partiets huvudorgan, l’Humanite, kraftigt angripit det ekonomiska program som utgjorde underlaget för
förtroendeomröstningen.
De katolska folkrepublikanerna föredrogo att skänka MendesFrance sitt stöd, sedan de tyckt sig finna avsevärda likheter mellan
det föreslagna ekonomiska programmet och det som partiet antagit
på sin senaste kongress. Betydligt troligare är emellertid att den verkliga förklaringen står att finna i en önskan hos folkrepublikanerna
att bryta den isolering de försatt sig i genom sin kritik av MendesFrances Indokinapolitik. Hänsyn till Europaarmens framtida öde spelade säkerligen också in.
Det står klart att Pierre Mendes-Frances ekonomiska politik omfattas med förtroende, alldeles speciellt av de intellektuella. Det är
också dessa som med förkärlek tala om en ekonomisk »New Deal»
och dra paralleller med presidenten Franklin D. Roosevelt, vars
initialer, FDR, har sin motsvarighet i PMF, Pierre Mendes-France.
Europaarmens Efter omröstningen måndagen d. 30 augusti i franska
avskrivning. nationalförsamlingen har Europaarmen slutgiltigt förkastats – av upphovsmännen! Dess fall var ingalunda oväntat men
stort i negativt avseende genom att ända ett kapitel i efterkrigsårens
historia och inleda ett nytt, varom man ännu ingenting vet. Regin i
Palais Bourbon, i vars korridor under de senaste dagarna upprörda
scener utspelats, var dessutom frånstötande i sitt cyniska utnyttjande
av den supponerade majoriteten att genom en motion i procedurfrå-
gan strypa debatten före motsidans talare ens hunnit få ordet, bland
dem sådana politiska förgrundsfigurer som Pinay och Pleven från
de konservativa och moderata, Robert Sebuman och Bidault från de
katolska folkrepublikanerna, Rene Mayer och Yvon Delbos från de
borgerliga radikalerna. Paul Reynaud betecknade också i ett impromptu kuppen som en hittills osedd skandal i republikens parlamentariska sedvänjor, vilkas marginal för det korrekta eljest icke utmärkt sig för någon knapphet.
Enahanda häftig kritik har under hektiska dygn riktat sig mot
regeringschefen Mendes-Frances beteende. Fastän han väl visste, att
avgörandet hängde på cirka 50 in i det sista tveksamma deputerade
inom de borgerliga höger- och vänsterlägren, gjorde han icke det
minsta för att vinna dem för en ratificering. Röstfördelningen vid
ovannämnda votering var också 319 för debattens avbrytande och 264
emot, vilket som sagt i realiteten avgjorde huvudfrågan. Med 50 röster mera till minoriteten skulle denna ha nått upp till ett nödigt flertal på 314, vilket åtminstone kunnat förhindra det snöpliga stoppet
på debatten, även om ratificeringen i sista omgången måhända icke
hade kunnat räddas.
Detta hade dock enligt minoritetens mening kunnat ske, därest
Mendes-France ställt kabinettsfråga vid slutvoteringen och efter bak- 430
Dagens frågor
slag beslutat ordna med nyval till Nationalförsamlingen. Han kan
nämligen icke ha varit okunnig om att enligt en allmänt utbredd åsikt
i Frankrike Nationalförsamlingen i sin nuvarande partigruppering
efter valen i juni 1951, som ägde rum under andra fälttecken, icke
längre återspeglar nationens uppfattning, särskilt i fråga om Europaarmen och därmed förbundna problem. I synnerhet ha gaullisterna
förlorat fotfäste hos väljarna, såsom framgick i våras vid fyllnadsvalet i Seine-et-Oise, där mandatet tillföll en kvinnlig kandidat från
det europasinnade katolska folkpartiet med sensationell reducering av
gaulliströsterna från 1951. Partiet undviker också att delta i dylika
val, vilkas tendens är genomgående gynnsam för anhängare av Europaarmen. Desto ivrigare klänga sig de inbördes oeniga och sönderspruckna gaullistfraktionerna fast vid taburetter i regeringarna Lanie! och Mendes-France, som vore de katapulter, med vilkas hjälp de
i fallskärm kunna långsamt dala mot den uppslukande glömskan.
Om Mendes-France hade velat begag·na gaullisternas och många
andra deputerades rädsla för omval vid upplösning av Nationalförsamlingen, kunde han ha erhållit det förtroendevotum, som han nu
mot alla regler icke begärde, då en regeringsproposition behandlades,
ehuru den icke härstammade från honom själv. Ett nyval skulle även
ha förskaffat Mendes-France ett bättre underlag för fortsatt maktutövning under förutsättning, att han genom att acceptera Europaarmen fått med sig katolikerna och socialistpartiet, om än icke dess
flesta deputerade. Han hade även kunnat blidka de äldre borgerliga
statsmän, varav flera f. d. regeringschefer, vilka nu förbliva hans lika
oförsonliga som farliga antagonister. Vad för slags majoritet står
honom nu till buds~ Han kan icke längre undvara de cirka 100 kommunister, som han före förtroendeomröstningen vid sin regeringsstart d. 18 juni stolt förklarade sig lämna ur räkningen!
Förgäves lär amerikanske Parisambassadören Dillon, på anmodan
av State Department, ha sökt övertyga Mendes-France att han borde
välja den karska kursen. Men han vägrade enständigt. Hela tiden
måste han främst bemöda sig att, med bistånd av president Coty, stötta
sin murkna ministär, som redan decimerats genom avgången av tre
gaullister, bland dem general Koenig, på grund av hans eftergifter i
Tunis. Huvudorsaken till Mendes-Frances passiva hållning var otvivelaktigt att han innerst önskade att Europaarmen skulle avskrivas.
I annat fall hade han näppeligen framlagt sådana kompromissförslag
till Brysselkonferensen, som borttogo Europaarmens substans. MendesFrance ville dock ej öppet erkänna detta för att icke ytterligare öka
Washingtons vrede och Churchills ovilja. Men både vänner och motståndare av Europaarmen i Frankrike förstodo ändå vad han bar i
skölden.
Sin avoghet eller tvekan har Mendes-France motiverat med att de
båda lägren voro ungefär jämnstarka i Nationalförsamlingen och att
ett så viktigt beslut krävde en större majoritet. En handlingskraftig
statsledning skulle dock ha kunnat åvägabringa förutsättningarna
härför, och det saknades, som synes, ej utsikter. Vidare har MendesFrance anfört, att Frankrikes ekonomi först måste ställas på fötter,
431
._ \.
Dagens frdgor
innan landet, jämlikt sina traditioner som stormakt kunde bli en
respekterad och hållbar länk i den västeuropeiska försvarsgemenskapen. Men hur länge skulle det dröja7 Med hänsyn till den överhängande kommunistfaran är Italiens inre läge vida vanskligare än
Frankrikes, men regeringschefen Mario Scelba har likväl, i De Gasperis efterföljd, ej underlåtit att föreslå ratificering och i somras
fått majoritet härför i kammarens vederbörande utskott.
Sagda svepskäl behöver Mendes-France nu icke längre åberopa.
Europaarmens bisättning i Bryssel har fått sin rituella fortsättning
i Paris, där Nationalförsamlingens majoritet ivrigt skottat igen den
grav, över vilken förvisso ingen Triumfbåge kommer att byggas.
Liktalet levererades med darrande och bräcklig röst av den 82-årige
Herriot, innan talarlistan avklipptes med nyssnämnda giljotin som
medel för majoritetens missbruk av sin makt. Samme Herriot, som
1937 t. o. m. förordade samförstånd med Hitlers Tredje rike, sade sig
nu hysa större farhågor för Adenauers demokratiska Västtyskland
än för kommunismens Moskva. Han förmenade också Västtyskland
full suveränitet och betygade, att han haft fördelaktigare erfarenheter av samarbetet med Sovjetunionen än med USA. Hans program
löd: »Återgång till krigsalliansen mellan Västmakterna och Sovjetunionen för att alltjämt hålla Tyskland i schack.» Var det Herriots
finan -i ty fall en förnekelse av hela hans förflutna politiska gärning i frihetens tjänst. Fullkomligt stilenligt uppstämde kommunisterna också efter Herriots seger i slutvoteringen Marseljäsen!
Et apresT Naturligtvis ämna inte Washington och London överge
de planer, som smiddes vid Churchills och Edens besök i Vita huset
under midsommaren att låta Bonnfördraget om västtyska republikens
suveränitet förverkligas och överväga andra åtgärder än Europaarmen för dess upprustning. Härvid gäller det dock att manövrera
förbi de veton varmed Frankrike, som ockupant av en mindre del av
Västtyskland, eventuellt kan uppvakta – med liknande befogenhet
mot Bonnrepublikens inträde i Atlantpakten. Men gentemot världskommunismens jubel och de skadeglada västtyska socialdemokraternas sterila opposition är Adenauer i starkt behov av en frälsarekrans.
I övrigt finns ingen anledning att bedöma Europaarmens frånfälle
som en obotlig olycka för Västerlandet i det kalla kriget.. Ur tekniskmilitär synpunkt var Europaarmen fackmannamässigt sett och vitsordat, en särdeles invecklad och tungrodd apparat i jämförelse med
koalitionsarmeer, vilket system bestått provet i världskrigen. Men
just denna omständliga organisatoriska överbyggnad efter modell
från kol- och stålunionen berodde på dess kvalitet av värdefull symbol för storslagna internationella syften: materiell underpant på varaktig försoning mellan Frankrike och Tyskland som ett led i strä-
vandet mot ett federativt Västeuropa. Det ankommer nu på den angloamerikanska statskonsten att genom snabba och positiva åtgärder ej
äventyra dessa höga mål.
432

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner