Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
storpolitik mellan Frankrike förtog sig på ratificeringen av Parisförpåsk och pingst. dragen genom republikens räd före päsk och synes
nu benäget att inskjuta just den länga paus mellan det formella erkännandet av Västtysklands rätt att upprusta och de första praktiska stegen
till dess förverkligande, vilken Moskva som vanligt vill använda för fortsatt sabotage. Manövern med Österrike tjänar samma syfte; dess neutralisering som vederlag för det segslitna statsfördragets godkännande skall
främst bli ett lockbete för västtyskarna att på så sätt söka nalkas den
återförening, som Glienauer och flertalet av hans socialdemokrater sätta
före anslutningen till Västunionen med upprustningen. Moskva spekulerar rätt, ty partiinstanser inom västtyska socialdemokratien hojtade
genast högljutt, att Moskvas generositet mot Wien samt Molotov och Raabs
eniga önskemål om en snar fyrmaktskonferens för att utforma deras preliminära överenskommelse ovillkorligen påkalla en omprövning av Parisfördragen och av ratificeringsproceduren.
Dessa västtyska vederbörande ha förgätit, att de nyligen, som oundgänglig följd av Parisfördragen, jämrade sig över att Sovjetunionen nu
skulle dra sig inom sitt skal och avböja nya internationella konferenser.
Härmed hade också Molotov hotat, och det riktade Glienauer naturligtvis
som förkrossande anklagelser mot Adenauer. Men när Molotov lät Bulgani{l desavouera sig genom instämmandet i Eisenhowers allmänna talesätt, att en konferens måhända vore nyttig, och då de realistiska dioskurerna Mikojan-Molotov vid mötet i Moskva med österrikarna hittat på
en ny uppslagsända i denna gest mot Österrike, så följde Glienauer
med i svängen och apporterade Moskvas anbud som en väldresserad
brukshund. Österrike må man hjärtligt unna utsikten att tio år efter >>befrielsen>> äntligen varsna en chans att fä löftet från Moskva i nov. 1943
om obeskuret oberoende infriat. Men ledarna för den österrikiska regeringskoalitionen av det borgerliga katolska folkpartiet och socialdemokraterna ha lärt av många tidigare besvikelser härvidlag att noga se en
häst i munnen, helst om han med fog kan misstänkas att i detta fall härstamma från en viss trojansk förebild.
I Paris togo sig olusten och trögheten att gå från ord till handling beträffande Parisfördragen den formen, att innan de av president Coty
undertecknade dokumenten på föreskrivet sätt deponeras, önskar utrikesminister Pinay ett klargörande samtal med Adenauer om tolkningen av
Saarstatuten, med vilken på sitt häll författningsdomstolen i Karlsruhe
efter socialdemokratisk vädjan nu granskar ur synpunkten av dess förenlighet med Bonnrepublikens konstitution. I London börjar regeringen
dock irriteras över dessa förnyade symptom på fransk tredska, och utrikesminister Harold MacMillan har för avsikt att före Pinays besök i
Bonn känna honom på pulsen. Under tiden förkunnar franske regerings- 297
Dagens frågor
chefen Faure nästan varje dag nödvändigheten av en ny fyrmaktskonferens, dit Bonn icke – till Adenauers förargelse och Ollenhauers som
nationell förtrytelse maskerade partitaktiska skadeglädje – skulle bli
inbjudet. Eden har dock icke så bråttom med en sådan konferens som
Churchill på sin tid, och Dulles har låtit förstå, att man bör anstå med
en planering, tills utrikesministrarna hunnit råkas i San Francisco i juni
för att fira tioårsminnet av FN :s tillkomst.
Hur Västmakterna skola svara på den not, varmed Molotov den 19 april
föreslog en fyrmaktskonferens om stadfästelse av österrikiska statsfördraget är i skrivande stund obekant, men man vet, att den preliminära
Moskvaöverenskommelsen grundligt granskas av Västmakternas experter.
U.S.A. har såtillvida blivit mindre engagerat, att de 150 miljoner. dollars
i kontanter, som Moskva enligt en paragraf i det ursprungliga statsfördraget skulle kvittera som inlösen av beslagtagen tysk egendom i Österrike, och som Washington lovat att anskaffa, nu skola gäldas av österrikarna genom amorteringar i varuleveranser, med vilken modifikation
utan minsta materiella nackdel Moskva måhända vill reducera U.S.A :s
tacksamma roll som Österrikes ständige >>Wohltäter».
Emellertid har Washington vida värre bekymmer i Asien. I Främre
Orienten har förvisso situationen ljusnat, då Irak i vintras slöt en biståndspakt med Turkiet, som i sin tur har en liknande traktat med Pakistan. Storbritannien biträdde i början av april pakten mellan Ankara och
Bagdad, som till den egyptiske Nassers stora förtrytelse sprängde Arabligan, vilket påverkar Libanon och Jordanien, medan det av permanenta
regeringskriser skakade Syrien ännu vacklar mellan Ankara och Cairo.
Denna märkliga frontförändring till skydd mot Sovjetunionen kan icke
bli perfekt, förrän Persien aktivt kommer med. Men på shahens och hans
nye statsministers, hovchefen Hussein Ala, tillsvidare passiva sympati
kan den nya koalitionen obetingat lita. Amerikansk diplomati har utåt
icke synts till vid dessa årslånga tålmodiga förhandlingar, i vilka storbritauniens samförstånd med Egypten om Suezkanalzonens successiva
evakuering och ett reviderat, för Bagdads nationella ambitioner mera tillfredsställande militärfördrag med Irak ingingo som väl anpassade led.
Men bakom kulisserna ha Dulles och hans sändebud varit livligt verksamma och – en mäktig övertalare är dollarn!
Längre österut i Asien tycks det däremot som om svärdet, i typisk
kombination med kommunistisk infiltration och underminering, skulle
betyda mera. Den häxkittel i Sydvietnam, som på denna plats skildrades
i ett föregående nummer, sjuder nu över alla bräddar. I Saigon rasar
inbördeskrig på gatorna mellan statsminister Diems trupper och de religiösa sekternas väpnade anhängare. Amerikanske generalen Collins stö-
der Diem, mot vilken franske överbefälhavaren, general Ely, förhåller
sig mera skeptisk. >>Kejsar>> Bao Dai manar oavlåtligt till enighet – från
franska Rivieran, där han njuter räntorna av den jätteförmögenhet han
lär ha lyckats rädda till Europa bl. a. som behållning av de ännu mörklagda piasterskandalerna i Indokina. Under tiden vinna den röde Hos
emissarier från det erövrade Tonkin alltmera terräng i byarna på landsbygden i Sydvietnam, och utgången av det val sommaren 1956, som stipulerades vid Genevekonferensen i fjol, bedömes av amerikanska tidnings- 298
Dagens frågor
män på ort och ställe som på förhand avgjort till kommunismens förmån.
Med samma pessimism betrakta de läget i Kambodja och Laos, vilket
vållar stora farhågor i Siam, trots SEATO-pakten och dess pompösa
Bangkokkonferens i vintras.
Konflikten i farvattnen kring Formosa innebär dock den största risken för ökad spänning. Oroande underrättelser ingå nämligen om rödkinesernas forcerade rustningar för attacken mot öarna Quemoy och
Matsu utanför fastlandet som förberedelser till en stor offensiv mot
själva Formosa. Skall president Eisenhower beordra U.S.A :s sjunde flotta
att ingripa till öarnas försvar, eventuellt med taktiska atomvapen? Eller
ryggar han tillbaka för de oöverskådliga konsekvenserna? Det vet ingen,
och troligen har han icke heller själv »made up his mind>>. Valet är
fruktansvärt: nederlag i kalla kriget om Fjärran östern eller ett varmt
krig som kan vidgas över hela världen.
Den afro-asiatiska konferensen i Bandung på Java, som samlades den
18 april med representanter för 29 stater med färgad befolkning, varvid
Israel och Formosa voro uteslutna, förmodas medföra ett uppskov med
Pekings anfall med hänsyn till Chou-en-lais behov att sondera stämningen hos delegaterna och med försoningsgester preparera dem om
Peking låter den långa latenta krisen kulminera i öppet krig.
Avtals- Årets avtalsrörelse är, när detta skrives, långt ifrån slut, men
rörelsen. är dock färdig till betydligt över hälften. Några synpunkter
anmäla sig därvid osökt.
Den första är, att säsongens avtalsförhandlingar varit särdeles intressanta genom sin karaktär av strid om penningvärdet, genom sitt samband med det politiska spelet och genom de hårdare tag än på länge,
som åtminstone tidvis skymtat. Upptakten till lönekraven kom denna
gång i oktober i fjol från tjänstemännen, som med undanskjutande av
önskemålet om prisstabilitet fordrade 10 o/o lönelyftning. Det kan inte
hjälpas, att hur berättigat kravet än må ha varit, var det olyckligt – förmodligen även ur tjänstemännens egen synpunkt – att gå fram så hårt
i startögonblicket. Den i sådana här sammanhang vida starkare arbetarparten är nog den som bäst förstått att utnyttja den inträdda situationen.
Att tjänstemännen inte längre stodo bakom kravet på prisstabilitet och att
generella lönekrav med sådana procenttal kunde diskuteras måste ha
väckt till liv angenäma lustkänslor hos fackförbundens folk. Samtidigt
frågar man sig vilken roll arbetsgivarna spelat för att en sådan situation
kunnat uppkomma på tjänstemannasidan. När arbetare, bönder och
tjänstemän inte längre vilja sätta prisstabiliteten främst, har man onekligen goda skäl att fråga sig, vem det är som skall försvara penningvärdet. Det är just inte många kvar att välja på. Det blev arbetsgivarna som
uppgiften kom att falla på, och herr Kugelbergs allmänna linje blev från
början 3 procent men till bekräftelse av regeln undantag på vissa punkter t. ex. för stuvarna. När avtalen för massa- och pappersindustrierna
blevo aktuella, satte arbetarparten emellertid in sin stora stöt för att slå
en bräsch i 3-procentslinjen. Ur LO :s synpunkt var det naturligtvis riktigt handlat att låta dessa avtal tjänstgöra som murbräcka, eftersom
299
•.~.. ‘ _l’
Dagens frågor
branschen onekligen kunnat glädja sig åt goda konjunkturer och högre
exportpriser på sina produkter under fjolåret. Även om industrierna i
fråga kunde betala de höjda lönerna, kunde man å andra sidan inte
bortse från den prejudicerande verkan på avtalen i övrigt, och arbetsgivarna besvarade strejkvarslet med varsel om storlockout. Inför hotet
om vidsträckt arbetsnedläggelse, som uppenbarligen inte passade regeringens planer, intensifierades medlingsarbetet, och resultatet blev en
kompromiss, som, det vore orealistiskt att förneka, innebar en avsevärd
inbrytning i fronten med sina ca 7 o/o löneförhöjning men inte den fullständiga genombrytningen. Uppgörelsen för lantarbetarna med de därav
betingade höjningarna av livsmedelspriserna, höjningen av statstjänarlönerna och de därefter slag i slag kommande avtalen för mindre men
många grupper gör det dock alldeles tydligt, att det inte längre är fråga
om 3 procent utan om 8, 10 och även högre procenttal för de senare
berörda. Tjänstemannagrupperna torde därmed också nominellt nå sitt
ursprungligen uppställda mål, men priset att betala härför torde ha blivit
högt även för dem. Priserna ha gått opp och uppgången kommer enligt
finansministerns uppskattning att röra sig om cirka 3 procent. Ungefär
lika mycket torde den ordinarie preliminärskatten ta av inkomstökningen och därtill kommer så det famösa tvångssparandet eller andra åtgärder, varför den behållna förbättringen kanske blir mindre än den
normala standardförbättring som utan lönerörelser skulle stått till buds
tack vare det reala årliga produktionstillskottet.
Det triangeldrama i avtalsrörelsen, som uppspelats inför offentligheten
mellan herrarna Kugelberg, Strand och Sköld, förtjänar också beröras
med några ord. Från finansministerns sida avhördes redan på ett tidigt
stadium varningar för alltför långtgående lönekrav och i statsverkspropositionen gjordes ett stort nummer av herr Skölds begränsade löneutrymme. Som alltid karakteristiskt för finansplanens uttalanden i lönefrågor var dock, att formuleringarna voro glidande. Där återkom till och
med den gamla välkända frasen, att ingenting kan hindra folket att bevilja sig hur stora inkomster som helst utom insikten etc., bakom vilken
finansministrarna i vårt land bruka krypa för att fränsäga sig ansvaret
för inflationistiska löneökningar. Inför herr Strands attacker i remissdebatten var herr Sköld undvikande men statsministern direkt undfallande, varigenom ihåligheten i finansplanens uttalanden blev uppenbar
för alla. Det kan därför ifrågasättas, om inte herr Kugelberg gjorde sig
skyldig till en underlåtenhet genom att inte redan på ett tidigt stadium
rikta en öppen fråga till herr Sköld med begäran om noggrann precisering av vad denne menade med sitt tal om begränsat löneutrymme och
dylikt, när herr Kugelberg i alla fall påtog sig uppgiften att slåss för
penningvärdet. I så fall hade han kunnat slippa det bedrövliga skådespelet av herr Skölds Karlskoga-tal, där denne, som i alla fall är landets
störste arbetsgivare, förklarade sig illojal mot arbetsgivarföreningens strä-
vanden. Ett annat uppseendeväckande drag i det intrikata spelet är herr
Strands dubbelroll som löneförhandlare med ena dagen benhårt fasthållna lönekrav trots erkänd inflationsfara, och som politiker den där
nästa dag godtar tvångssparande för att reducera löneökningens betydelse. Herr Kugelberg borde sitta i riksdagen.
300
‘·’ : ·.~
Dagens frågor
Facit av årets avtalsrörelse och regeringens inflationskamp är, att penningvärdet fått en ny törn, och att det är väl bäddat för nya påfrestningar mot årets slut. Vad som också måste konstateras är att penningvärdets försvar vilat på en enda man, herr Kugelberg. Det är orimligt i
och för sig, men det är sagt till hans heder.
Västsidans Under maj månad inträffade åtskilliga tilldragelser till förvinstkonto. mån för Västerns kreditkonto av sådan betydelse, att de endast kunna jämföras med Titos fördrivning från östblocket sommaren
1948 och med bävandet av östblockaden gentemot Västberlin följande år
tack vare den anglosachsiska luftbron.
Vilka äro de viktigaste händelserna? Först må nämnas, att Parisfördragen äntligen ratificerats, på vad grund den 5 maj de tre västallierade
överkommissarierna i Bonn kunde proklamera förbundsrepublikens suveränitet och ackrediteras som ambassadörer. Under 9-13 maj samlades
därefter i Paris råden för Atlantpakten och för den nya Västunionen, i
vilka Västtyskland tog inträde – stolta stunder för Konrad Adenauer, som
efter upprepade internationella bakslag och inhemskt ihärdigt motstånd
nu uppnått sitt mål: ett självständigt Västtysklands inordning i västallianserna med rätt till upprustning. I Atlantpaktrådet hyllades också
Adenauer av samtliga övriga fjorton utrikesministrar, dymedelst bekräftande den gamla satsen, att ingen är profet i sitt fädernesland. Enahanda
gäller om Robert Schuman, som blev parlamentariskt förbrukad i sin
kamp mot fransk defaitism, och som nu nödgas vegetera som justitieminister i Edgar Faures regering. Adenauer skulle nog gärna ha sett
honom vid sin sida i Paris, liksom Alcid De Gasperi, vars frånfälle i fjol
höstas den unga italienska demokratien, isynnerhet hans brokiga och
förty bråkiga parti, Democrazia Cristiana, ha åtskilliga orsaker att
bittert beklaga. Dessa tre katolska, tillika i inbördes vänskap förbundna
statsmän voro ju pionjärer för projektet om den västeuropeiska »integration», som kullvoterades med Europaarmen av franska nationalförsamlingen den 30 augusti 1954 och vartill ersättningen i Västunionen
blott erbjuder bräckliga ansatser.
Eljest har Adenauer på sistone haft medvind även i egen sjö. Sålunda
avspisade vid månadsskiftet författningsdomstolen i Karlsruhe en vädjan
av Ollenauers västtyska socialdemokrater att pröva den nya Saarstatutens
eventuella grundlagsstridighet med beskedet, att så icke var fallet. Samtidigt uppnådde Adenauer vid franske utrikesministern Pinays besök i
Bonn en nödtorftig kompromiss med denne om vissa tvistiga spörsmål i
Saarstatuten, bl. a. beträffande suspensivt veto för den blivande internationelle kommissarien i Saar, som skall nomineras av Västunionens
räd. Detta suspensiva veto bedömdes av ministären Fanres inhemska
opponenter som en otillbörlig fransk eftergift, och då regeringen Hoffman i Saarbriicken högljutt instämde i kritiken, sökte Pinay i Paris övertala Adenauer till en jämkning, som denne dock bestämt vägrade även
med hänsyn till att ej äventyra utgången av lantdagsvalen den 15 maj i
delstaten Rheinland-Pfalz. Ifrågavarande divergens blev hänskjuten till
Västunionens råd, det enda positiva, som förutom rådets konstituering
301
– _:;..,, -”‘
‘ \.. ·~·
Dagens frågor
har rapporterats från dess sejour. Atlantpaktsrådet fattade heller inga
beslut utan diskuterade under tvenne hemliga plena ingående det världspolitiska läget, särskilt den alltjämt högexplosiva Formosakonflikten.
Dulles säges därvid ha bemödat sig att lugna sina västeuropeiska kolleger,
som jämte Canadas inflytelserike utrikesminister Lester Pearson hysa
livliga farhågor för vådliga konsekvenser av USA:s ovissa hållning.
Vad angår ovan åberopade lantdagsval, vunno Adenauers kristliga demokrater en verkningsfull seger, den första i alla västtyska lantdagsval
efter den överväldigande viktorian vid valen till förbundsdagen den 6
september 1953. De besatte åtta nya mandat och erhöllo därmed majoritet
i lantdagen, medan socialdemokraterna miste två och de s. k. fria demokraterna sex, allt i jämförelse med lantdagsvalen 1951. Härigenom kan
delstatsregeringen i Mainz av kristliga demokrater och fria demokrater
fortsätta samt Adenauer ostörd åtnjuta det kvalificerade flertal i förbundsrådet, som anses erforderligt för de nya lagarna i samband med upprustningens förverkligande.
Det märkliga är, att utrikespolitiken stått i valrörelsens förgrund. Socialdemokraterna hade som vanligt angripit Adenauers utrikeskurs med
förebråelser, att han offrade utsikterna till Tysklands återförening som
tribut åt dess västorientering. Som bekant ha amerikanarna förlagt sina
sex i Västtyskland befintliga divisioners huvudarsenal av ammunition,
oljeförråd och flygfält m. m. till Pfalz, vilket socialdemokraterna utmå-
lade som ett överhängande katastrofhot för befolkningen vid ett krigsutbrott, då ryssarna omedelbart skulle dirigera sina atomangrepp mot dessa
trakter. Ehuru de fria demokraterna i Bonn tillhöra Adenauers regeringsblock, hade de nu skärpt sina gensagor mot Saarstatuten i förhoppning att
få bättre nationellt gehör härför i Rheinland-Pfalz, som gränsar till Saarområdet. Istället måste valet karakteriseras som ett uppenbart förtroendevotum för Adenauers utrikespolitik. Ännu ett hälsotecken för den västtyska folkstyrelsen innebar ytterlighetspartiernas förnyade fiasko vid
detta lantdagsvaL Varken kommunister eller »nationalister» med neonazistiskt påhäng förmådde forcera den spärr på fem procent av antalet
avgivna röster, som riktar sig mot okynniga småpartier, men varifrån,
efter direkta förhandlingar i Bonn mellan Adenauer och danske statsministern socialdemokraten H. C. Hansen, dennes landsmän i SchleswigHolstein undantagits.
Om till denna onekligen ljusa bild fogas tidigare händelser i vintras
och våras: uppgörelsen om Triest mellan Jugoslavien och Italien, det
persiska oljeproblemets lösning och Iraks anslutning, i Storbritanniens
sällskap, till en pakt med Turkiet, som i sin tur ingått liknande överenskommelse med Pakistan, varvid amerikansk diplomati med sina dollarlöften varit intensivt pådrivande, så förete onekligen västsidans vinstkouti flera aktiva än någonsin efter krigets slut. Men just detta har sporrat
Moskva till nya ansträngningar på sin kant. Och nämn mig en sällhet,
som varar beständigt i dagens dynamiska värld?
Moskva Inför västsidans omförmälda framgångar har Moskva ingamanövrerar. lunda givit upp spelet utan samlat sig till en uppmarsch
enligt Moltke d. ä:s strategiska princip: »Getrennt marschieren, vereint
302
Dagens frågor
schlagen.» Det manövreras alltså på skilda linjer mot ett gemensamt mål,
som är största möjliga ideologiska och politiskt-militära avbräck för Västern, främst U. S. A., som det gäller att i Europa söndra från dess bundsförvanter och i Asien, med Pekings hjälp, misstänkliggöra hos de färgade
folken samt i bägge fallen driva amerikanarna tillbaka från Gamla Världen.
När president Eisenhower efter lång tvekan nyss samtyckt till ett möte
»på högsta nivå», hotades Moskva att överflyglas på sitt speciella propagandafält, den falska fredsförkunnelsen med Stockholms- och Wienappeller, vilket lurar folk, som borde förstå bättre, exempelvis svenska
L. O:s vice ordförande Einar Norrman. I den subkommitte av F. N:s avrustningskommission, som sedan flera månader legat i marvatten i London, gjorde Sovjetdelegaten Jakob Malik en oförmodad framstöt och omredigerade det ursprungliga sovjetryska förslaget i mera tillmötesgående
anda i det att kravet på omedelbart förbud för alla slag av atomvapen
icke längre vidhölls. Därmed desavouerades visserligen det mest populära lockbetet hos ovannämnda fredsappeller, men sådana krumsprång
genera icke Kremlmännen; de ha varit med om värre. Det första gynnsamma intrycket västerut förtogs dock av att bestämmelserna om kontroll och inspektion alltjämt äro oklara. Då vidare reduceringen av militärstyrkorna till lands förknippades med en fordran, att alla främmande
trupper skulle evakuera Tyskland och U. S. A. uppge sina baser på andra
staters territorier, blev bockfoten ännu mera skönjbar. Meningen var, att
då Parisfördragens ratificering icke kunnat hejdas och Västtysklands
upprustning var förestående, Atlantpakten helt enkelt skulle oskadliggöras, ett krav, på vilket givetvis Västern aldrig kan reflektera.
De motåtgärder, med vilka Moskva sedan länge hotat i händelse av
Parisfördragens ratificering, sattes också i verket. I Warszawa församlades sålunda i början av maj, under Bulganins och Mololovs auspicier,
representanter för hela det kommunistiska östblocket: Sovjetunionen,
Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien och
»Tyska Demokratiska Republiken» i tyska östzonen. Efter hemliga överläggningar beslöt man att upprätta ett enhetligt kommando för deras
krigsmakt under befäl av den sovjetryske marskalken Konjev. Det är
betecknande, att tyska östzonen tillsvidare icke skulle inbegripas i denna
integration med den taktiska spekulationen, att det vore ägnat att försvåra fortsatta försök att inleda förhandlingar med Västtyskland om en
återförening. Man tror sig dock veta, att Warszawa och Prag envist motsätta sig östzonens upptagande i denna »brödrakrets», vilket å andra
sidan högeligen förargar Moskvamarionetterna Grotewohl och Ulbricht
i Pankow. Polacker och tjecker nära alltjämt misstro mot tyskarna, och
kommunistkoryfeerna i Warszawa äro icke riktigt övertygade om Moskvas
föresats att under alla förhållanden fasthålla vid Oder-Neissegränsen
utan frukta fastmera, med pakten Ribbentrop-Mololov från augusti 1939
som tämligen färskt exempel, att Moskva som pris för ett neutraliserat
enigt Tyskland skulle reflektera på en gränsjustering till dess förmån.
Det östliga motstycket till Atlantpakten, som därmed formellt konstruerats i Warszawa, har lika litet imponerat västerut som den uppsägning av vänskapstraktatena med Storbritannien och Frankrike från
respektive 1942 och 1944, varmed Moskva ävenledes viftat före Parisför- 303
Dagens frågor
dragens ratificering. Ingendera åtgärden rubbar status quo. satellitstaternas militära resurser stå redan till Moskvas oinskränkta förfogande,
och ovannämnda traktater ha under det kalla kriget förlorat varje betydelse. Warszawakonferensen får däremot en viss mening i samband
med Moskvas andra stora schackdrag: villigheten att äntligen efter 367
resultatlösa sammanträden av olika diplomatiska instanser, senast på Berlinkonferensen i fjol vintras, och allsköns sovjetryska konstlade upp·
skovsskäl äntligen underteckna det österrikiska statsfördraget. I april
kallades nämligen en österrikisk delegation under ledning av förbundskansler Julius Raab till Kreml, varunder tidigare diplomatiska trevare i
Wien togo gestalt i ett protokoll från värdarnas sida, undertecknat av
Bulganin, Mikojan och Molotov. statsfördraget skulle underkastas en viss
omredigering med tyngdpunkten lagd på Österrikes framtida neutralisering efter schweizisk modell. Därefter inbjöd Molotov Västmakternas
utrikesministrar till en konferens i Wien i medio av maj för gemensam
underskrift av det nya statsfördraget.
Västerut genomskådade man genast, att Moskvas plötsligt påkomna vänlighet mot Wien i realiteten var en agitatorisk gest till västtyskarna;
Ollenhaners socialdemokrater ha heller icke försummat att uppställa Österrike som mönster för vad som kan uppnås genom förhandlingar med
Moskva, därest man icke har förskrivit sig så helt åt västallianserna, att
det spärrar vägen till Tysklands återförening. Innan Västmakternas utrikesministrar begåvo sig till Wien ålades dock ambassadörerna i Wien
att, tillsammans med deras sovjetryske kollega och österrikiske utrikesministern dr. Leopold Figl, noga granska det nya statsfördraget och fordra
full klarhet på några dunkla punkter. Det stod hårt åt, och då ryssen
opponerade, vägrade Dulles och MacMillan, som voro i Paris vid sammanträden av råden för Atlantpakten och Västunionen torsdagen den 12
maj, att flyga till Wien, och först då ryssen gett vika, startade de, jämte
franske utrikesministern Pinay, var för sig till Wien, dit Molotov anlände
direkt från den nyssnämnda Warszawakonferensen.
Söndagen den 15 maj underskrevs statsfördraget vid en högtidlig ceremoni i Belvederepalatset. Det förelåg i ett praktexemplar, förfärdigat och
inbundet av samma hantverksfirma i Wien, som 1815 levererade dokumenten för Wienkongrcssen, en förnämlig tradition, trots flerfaldiga krig,
omvälvningar och ockupationer, varöver österrikarna med skäl kunna
vara stolta. På kvällen var stor mottagning i kejsarslottet Schönbrunn.
Kyrkklockorna klämtade i hela landet, och österrikiska folket jublade
över den frihet, som det först nu återvunnit efter Hitlers annektion 1938.
Mest gripande var likväl den mässa i Stefansdomen med en oöverskådlig
åhörarskara, som celebrerades av kardinal Innitzcr, katolska kyrkans
ståndaktige företrädare sedan 1930-talet. österrikarna räkna nu med att
statsfördragets ratificering skall kunna ske i så god tid, att före nyår alla
utländska trupper försvinna. Det vållade tidigare Sovjetunionen det bekymret, att ryska truppers stationering i Ungern och Rumänien motiverats med att de behövdes för att trygga förbindelserna med dc ryska
förbanden i Österrike. Enligt fredsfördraget med Ungern och Rumänien
skulle nu ryssarna få ge sig iväg, men nu kunna de kvarstanna under
åberopande av — beslutet på Warszawakonferensen!
304
Dagens frågor
I Wien överraskades de västliga utrikesministrarna av den sensationella nyheten, att i slutet av maj Bulganin, Chrustjev, Mikojan och Gromyko i spetsen för en sovjetrysk delegation skola besöka marskalk Tito
i Belgrad. Varom månde det varsla? Tidningarna i de fria nationerna
äro fyllda av fabuleringar om innebörden och följderna av denna märkliga visit. Det är ju icke den förlorade sonen, som återvänder till fadershuset, utan tvärtom ångerfulla fäder, som uppsöka en avfälling. Som
extra skarp currykrydda bebådas också ankomsten till Belgrad av neutralisten par preference premiärminister Nehru från Delhi, som återgäldar Titos uppvaktning hos honom i vintras. I Belgrad bedyrar likväl
regeringens publicistiska språkrör, att Tito varken reflekterar på någon
neutralitet eller ämnar bryta sina förbindelser med Västmakterna och
med parterna, Turkiet och Grekland, i Balkanpakten.
305
———~—————
Vidval
avstål
RIDDARHYTTE
AKTIEBOLAG
RIDDARHYTTAN
Fosforren järnmalm, slig och sinter.
Exporttackjärn, martintackjärn och
lancashiretackjärn för råskenetillverkning.
Råskenor och smältstycken.

Sågade och hyvlade TRÄVAROR • SKOGSPRODUKTER

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner