Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—–:—–~-
DAGENS FRÅGOR
Brittiskt vaktombyte Denna gång slogo alla förutsägelser om Churchills
utan kursväxling. avgång som premiärminister före påsk och nya
val den 26 maj in på pricken. Tisdagen den 5 april uppvaktade Churchill
drottning Elizabeth i Buckingham Palace för att anhålla om entledigande
från sitt höga ämbete, vilket >>Her Majesty was graciously pleased to
accept». Kvällen innan hade han och lady Churchill givit middag på
Downing Street 10 för drottningen och hertigen av Edinburgh, varvid
han i sitt hälsningstal erinrade om att han tjänat under fem brittiska
suveräner och i sin ungdom som husarlöjtnant i Indien, då vid varje
middag på officersmässen som nu alla reste sig vid regementschefens ord:
>>The Queen.>> Drottningen gjorde i sin tur Churchill den unika äran att
hon reste sig från bordet och bad de närvarande att höja en skål för
värden. Detta må vara utvärtes formaliteter men de avspegla som bekant
i Storbritannien djupliggande inre realiteter.
Av rädsla att överväldigas av rörelse infann sig däremot icke Churchill
den 5 april i underhuset, som i väntan härpå var överfyllt till bristningsgränsen av ledamöter och publik. Attlees sympatiska avskedsanförande
adresserade sig förty till ett frånvarande föremål. Den självklare efterträdaren, sir Anthony Eden, blev även varmt välkomnad av Attlee, som
med för underhuset karakteristisk humor dock lovade att göra sitt bästa
att förkorta hans stundande ämbetsperiod. Därmed är Churchills roll
som regeringschef utspelad, och ingen vill jäva Attlees åsikt, att han är,
minst sagt, jämförlig med Palmerston och Gladstone för att endast hålla
sig till 1800-talet, ehuru han i världsrykte överglänser dessa. Men Churchill försvinner icke ur sagan utan vill efter valet återvända som den förnämligaste av >>back benchers>>, som kommer att överskugga regeringsbänken.
Då Eden begränsade sin rekonstruktion av regeringen till att lämna
Foreign Office åt Harold MacMillan, vilken Selwyn Lloyd avlöste som
försvarsminister, var man genast på det klara med att det nuvarande
underhusets dagar voro räknade och att mera genomgripande omplaceringar inom regeringen uppskötas i avvaktan på resultaten av beslutade nyval. I sitt första radiotal den 15 april tillkännagav också Eden
att underhuset skulle upplösas den 6 maj med val torsdagen den 26 maj,
varefter det nya underhuset skall sammanträda efter pingst den 7 juni
för att officiellt öppnas av drottningen den 14 juni. Numera är det uppenbart att Churchill omsorgsfullt planerat sitt tillbakaträdande med hänsyn
till önskvärdheten att, enär nyval av olika orsaker vore lämpliga att
företa innevarande vår, Eden skulle behöva detta förtroendevotum för
sin start – om han nu får det! Prognoserna för en konservativ seger
låta emellertid gynnsamma. Visserligen har regeringspartiet med ursprungligen endast 16 rösters majoritet sedan oktober 1951 lyckats
241
..,
Dagens frågor
erövra endast ett mandat vid fyllnadsval, i Sunderland våren 1953, vilket
med rätta tolkades som bevis för hur gynnsamt folkopinionen mottog
Churchills tal i underhuset den 11 maj s. å., då han, med anledning av
Stalins frånfälle två månader tidigare, energiskt upprepade sitt önskemål från valrörelserna 1950 och 1951 om ett möte >>på högsta nivå».
Även om kommunalvalen icke bruka anses som symtom för stämningen
vid ett underhusval, ha dock de konservativas framgångar vid dessa val
under de senaste veckorna varit så positiva, att de uppfattas som ett
lyckobringande varsel.
Det kan icke heller förnekas att finansminister Butlers stora förtjänster
av Storbritanniens friare ekonomi, som bl. a. medfört slopandet av ransoneringssystemets sista rester, äro ett avsevärt kreditkonto för regeringen, vilket också är fallet med MacMillans insatser på sin tid som
bostadsminister. Dessa voro så rekordmässiga – 350 000 nya bostäder
per år – att de slogo Bevan ur brädet, då han i samma egenskap inom
Attleeregeringen kom till korta med denna uppgift. Ur svensk synpunkt
är också MacMillan som utrikesminister en god nyhet. Eden kände personligen Sverige endast genom ett kort besök 1934 som gäst hos dåvarande brittiske ministern, sir Archibald Clark Kerr, sedermera brittiskt
sändebud i Nanking, Moskva och Washington och för ett par år sedan
avliden som lord Inchape. MacMillan åter var i Finland som iakttagare
under Vinterkriget 1939-1940 och knöt vid återresan över Stockholm
personliga förbindelser med dåvarande kabinettssekreteraren Erik Boheman. I Europarådet i Strassburg har MacMillan varit livligt verksam och
därvid blivit god vän med den svenske representanten dr Karl Wistrand,
som han för ett par år sedan besökte i Stockholm. Det måste vara en fördel att en brittisk utrikesminister har en någorlunda konkret föreställning om vårt land. I övrigt är MacMillan icke heller någon duvunge inom
diplomatien. Under andra världskriget anförtroddes han den mycket
ömtåliga befattningen som ministerresident i Alger för nordafrikanska
spörsmål, där han efter de allierades landstigning i november 1942 bl. a.
hade att brottas med trekropparsproblemet: generalerna de Gaulle och
Giraud samt amiral Darlan. MacMillan är delägare i den välbekanta
anglosachsiska förläggarefirman MacMillan, utbildad i Eton och Oxford
och gick ut som frivillig under första världskriget i Grenadier Guards,
där han avancerade till kapten och sårades tre gånger. Genom sitt giftermål med lady Dorothy Cavendish, en dotter till den nionde hertigen
av Devonshire, är han också befryndad med den brittiska högaristokratien.
Jämte Eden och de konservativas nuvarande ledare i överhuset, markisen av Salisbury, då lord Cranborne, och framlidne Duff Cooper, sedermera lord Norwich, tillhörde MacMillan den fyrklöver inom konservativa partiet, som aktivt understödde Churchill i dennes kamp mot
Chamberlains »appeasementpolitik» mot Mussolini och Hitler. Finansminister R. A. Butler stod däremot på Chamberlains sida. Men nu utgöra dessa fyra: Eden, Butler, MacMillan och Salisbury lika många personliga kraftcentra inom Edens regering. Butler är »second in command»
och den populära budget med skattesänkningar, som han framlade
den 19 april, ökar lika mycket hans personliga prestige som partiets
242
———~~ ………-……__.”””””””””‘……””””‘..,.,___________
Dagens frågor
segerchanser. Eljest har MacMillan att räkna med samma handikap som
Eden, i det att Churchill på samma sätt var specialist på utrikespolitiken
som fallet nu är med Eden, vars meritkonto under det senaste året krediterats med sådana poster som uppgörelserna om Triest, Suezkanalzonen, persiska oljan och framför allt hans raska och resoluta ingripande att ersätta den förolyckade Europaarmen med den till Västunion
utvidgade Brysselpakten genom de Parisfördrag, som nu äntligen åtminstone ratificerats av vederbörande parlament.
Ett oberäkneligt moment i den stundande brittiska valrörelsen kan en
eventuellt fortsatt tidningsstrejk innebära. Det var redan i och för sig
något abnormt, att Churchills avgång icke kunde registreras av Londons
dagliga tidningar, vilka pålagts munkavle genom en kommunistdirigerad
okynnesstrejk av ett fåtal elektriska montörer. Nu hotar denna konflikt
att skärpas och vidgas inför perspektivet av en valrörelse utan tidningspolemik med radio och television som substitut. Ingen kan ana hur och
till vems nackdel ett sådant spektakel kan avlöpa. Ej underligt att vid ett
sammanträde i Stockholm den 7 april med r.epresentativa företrädare för
de stora internationella pressorganisationerna i anledning av tidningsstrejken i London deras uppmärksamhet fästes på det system med obligatorisk skiljedom för arbetsfredens tryggande, som Tidningarnas Arbetsgivareförening och de grafiska fackförbunden i Sverige tillämpat sedan
december 1937. Man må undra varför denna fredsgaranti skall begränsas
till tidningspressen? Är den inte lika välbehövlig t. ex. för ett lands kommunikationer, när i dessa dagar den brittiska lokpersonalen är ute med
nya lönekrav med ultimativt strejkhot för alla statsägda järnvägar?
Blott en »inre» På borgerligt håll i Finland bestrider man inte att
frihet för Finland? socialdemokraterna under efterkrigsåren spelat en
mycket hedersam roll, när det gällt gränsdragningen och vakthållningen
mot det kommunistiska partiet och mot den ideologi, som har sitt fäste
i öster. Det är verkligen någonting att reflektera över, huru det kunde
ha gått, om oppositionen inom det socialdemokratiska partiet lyckats
driva det därhän att partiet i början av år 1945 hade ingått förbund med
folkdemokraterna; utvecklingen i satellitstaterna ger klara antydningar
om, vilken fortsättningen i Finland hade blivit. Det var emellertid inte
bara socialdemokraterna som svarade för denna vakthållning. Utan kraftiga borgerliga insatser hade spärren mot kommunisterna inte kunnat
upprätthållas. Till socialdemokraternas ära länder att de klarare och
mera konsekvent än hr Rekkonens agrarförbund insett vådan av ett samarbete med kommunisterna i regeringsställning. Detta har man till fullo
insett också i Moskva. Mot inga politiker torde den ryska radion och
pressen ha rasat med sådan frenesi som mot vissa socialdemokrater, betraktade som hr Tanners handgångne män, dvs. i Moskvas textutläggning såsom den amerikanska dollarimperialismens agenter.
Men sommaren 1954 skedde en omsvängning. I Moskva befann sig då
hr Väinö Leskinen, betraktad som en av socialdemokraternas effektivaste
män, hörande just till den grupp, som gått i spetsen i kampen för de
gamla demokratiska idealen i Finland. Han hade i kriget visat sig vara
en oförvägen officer, livligt uppburen av sitt folk, och han hade som
243
Dagens frågor
agitator med ett drag av glamour boy sagt befriande ord om Finlands
rätt till självständighet och om det förakt, som varje god medborgare
måste hysa mot den ryska propagandans ombud i Finland. Då han i
fjol vistades i Moskva, var det inte i egenskap av politiker, utan såsom
representant för Arbetarnas idrottsförbund. Det bereddes honom då tillfälle att vara närvarande då ett ryskt-finländskt handelsfördrag undertecknades. Vad som skedde vid sidan av dessa mera officiella funktioner
vet man exakt inte. Av en del kommentarer fick man dock uppfattningen,
att ryssarna förklarat sig betrakta socialdemokraterna i Finland såsom
proletariatets verkliga företrädare, mera betydelsefulla än de inflytelse·.
lösa och undanskjutna kommunisterna. Hr Leskinens överraskade och
oroliga partivänner fattade konversationerna så, att denne å sin sida
medgivit att det socialdemokratiska partiets politik före vinterkriget och
under de efterföljande krigsåren varit alldeles oriktig. För att korrigera
felen skulle partiet nu helt och hållet ändra sin inställning till Sovjets
politik.
Bland partivännerna väckte dessa utsagor en icke ringa uppståndelse.
Man höll konferenser, vid vilka riksdagens talman, K.-A. Fagerholm och
partiordföranden Emil Skog voro närvarande, men några dementier av
det, som hr Leskinen påstods ha sagt, offentliggjordes inte. Hr Fagerholm, tidigare en av Moskvas hatkycklingar, var också samtidigt i Ryssland och bemöttes med all tänkbar älskvärdhet, men om honom gick det
inga rykten om mer eller mindre tydligt formulerade syndabekännelser.
En sak, som bekräftar, att någonting hade skett under hr Leskinens
Moskvabesök, var den kommunistiska pressens omsvängning vid bedömningen av en del socialdemokratiska politiker. Den 29 november samma
år skrev det kommunistiska organet >>Ny Tid»: »Vi antecknar, att sådana
kretsar som hittills visat nästan intet intresse alls för att utveckla förbindelserna med Sovjetunionen nu har t. o. m. trätt i förgrunden för dessa
strävanden, främst då socialdemokratiska förgrundsfigurer.»
Fortsättning följde den 27 januari i år, då hr Leskinen i ett stort tal
deklarerade att det ingalunda varit av ondo att Finland utrikespolitiskt
»nödgats reva seglen». Tidigare, under 1920- och 1930-talen, hade Finland i sin politik ägnat sig åt något, som talaren betecknade såsom »Översjälvständighet», det hade skjutit över målet. Nu hade det dock funnit sig
till rätta i anpassningen från översjälvständigheten till en »inre» självständighet. Finland hade, med andra ord, lämnat det »Orealistiska» tänkandet bakom sig och kunde glädja sig åt, väl icke en yttre självständighet, men ät en inre!
De tongängarna hade klanger, som erinrade om de tider, då den gammalfinska undfallenhetspolitiken utgjorde Finlands största inre bekymmer. Läget i Finland är inte heller nu sådant, att man öppet kan polemisera mot hr Leskinens ord om de revade seglens förmåner. Det säger
sig självt att ingen i Finland önskar komma i någon konkret motsättning
till Ryssland. Men då det går därhän, att vapenstilleståndet 1944 firas
med högtidligheter, som äro ägnade att inskärpa, vilken lycka det var
att Finland förlorade kriget och vilken uppryckning inom vissa industriella områden, som skadeståndsleveranserna inneburo – då har
man kommit ett stycke ned på det sluttande planet.
244
llillllll—~ — – –.~———– –r·~···=•···-””””‘”””””””””…….””””‘–=———-~
Dagens frågor
Det bedrivs uppenbarligen i Finland en opinionsbildning, som syftar
till att ur nationens minne utplåna det faktum, att Finland hösten 1939,
mot alla fördrag och överenskommelser överfölls av Ryssland, att ingen
part i en tvist någonsin haft så klara papper som Finland då, att frederna i Moskva voro våldsfreder och att krigsskadeståndet blev en orimlig
börda, kanske utan motstycke i fredernas historia. Visserligen har Ryssland efter år 1944 uppfört sig korrekt, om än hårt i många stycken, men
man kommer dock icke ifrån att Finland, till följd av frederna, de territoriella förlusterna och krigsskadestånden är ett vida fattigare land nu
än för 15 år tillbaka. Beträffande hr Leskinens nya linje har man rätt att
undra, vad partiets kongress kommer att säga, då den samlas i juni. Att
helt blunda för den frontförändringen lär inte lyckas.
245
-r ._
FRICK & FRICK
AKTIEBOLAG
MALMÖ
Försäkringar
RIDDARHYTTE
AKTIEBOLAG
RIDDARHYTTAN
Fosforren järnmalm, slig och sinter.
Exporttackjärn, martintackjärn och
lancashiretackjärn för råskenetillverkning.
Råskenor och smältstycken•

Sågade och hyvlade TRÄVAROR· SKOGSPRODUKTER
—-~——–~-._~·~~—–~-~————————–~

Comments are closed.

Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.. ·~·
DAGENS FRÅGOR
Vätebomb i Det var många opinionsvärldens seismografer, som den l
riksdagen. mars i år registrerade vätebombsexplosionen i stilla havet.
Kedjereaktionen gjorde sig också gällande i vårt en smula avsides
belägna land. Ej blott socialdemokratiska och kommunistiska sammanslutningar och fackföreningar utan till och med en folkpartistisk
församling avlevererade resolutioner mot detta ohyggliga förstörelsemedel, i vilka tillika krävdes, att de amerikanska experimenten inte
skulle få fortsätta. Dylika resolutionspapper utgöra förvisso inte
mycket mer än en demonstration av vanmakten. Men i en tid, då de
agitatoriska fredssträvandena ofta länkas in såsom dragkrafter i de
politiska motsättningarna mellan världshalvorna, kan det vara motiverat att något närmare analysera indignationen. Det kan annars
hända att mången i harm, rädsla eller panik instämmer i sådana
resolutioner och därmed främjar avsikter och syften, vilka äro fientliga mot egna demokratiska frihetsmåL
Det bör emellertid framhållas, att indignatio fecit versus och en
sådan tes uttalade Morgontidningens chefredaktör, riksdagsman Gösta
Elfving, för statsministern i första kammaren. Ändamålet var att
genom statsministern få en redogörelse för Sveriges läge och regeringens syn på detta efter »den senaste utvecklingen på förstörelseteknikens område». Enligt förljudanden satte sig statsminister Erlander på lärobänken för att tränga in i det svåra ämnet och i medio
av maj var han färdig med sin seminarieuppsats.
Den blev väl betygsatt både av talesmännen för folkpartiet, högern
och bondeförbundet och av en sådan politisk expert på atomfrågan
som f. landshövding Sandler. Det blev i senaten nästan en återklang
av de ekumeniska stämningar, vilka under andra världskriget och
samlingsregeringens tid åstadkomma s. k. stora dagar i riksdagen.
Inte ens den kommunistiske representanten eller Georg Branting förstörde harmonin, ehuru de kanske hade var sin personliga läsart.
Men själva resonansbottnen i senaten verkade klen – det var inte
stort mer än en .tredjedel av ledamöterna närvarande under debattem
inledning och den skaran tunnades så småningom ut betänkligt.
Detta hindrar emellertid inte att statsministerns deklaration uppmärksammades såsom sig borde av allmänheten. Redogörelsen var
väl balanserad och den sökte inte dölja något. Tvärtom innehöll
svaret också en varning: »Det är en farlig illusion att förlita sig på
att medvetandet om förstörelsemedlens oerhörda verkan skall kunna
förhindra krig.» Skulle det bli ett storkrig, komma sannolikt atombomber till användning och även vårt land måste bereda sig därpå.
statsministern tillade: »Jag är förvissad om att jag tolkar uppfattningen hos alla demokratiska medlemmar av denna riksdag och hos
302
2
Dagens frågor
den alldeles övervägande delen av vårt folk, om jag säger, att icke
ens hotet om ett atomkrig kan minska vår fasta beslutsamhet att
till det yttersta försvara vår frihet och vårt oberoende mot varje
angrepp.»
Det var framför allt denna deklaration, som föranledde instämmanden från de demokratiska partiernas företrädare. Därmed måste
också ha sagts att de äro beredda att medverka till den anskaffning
av försvarsmedel, som den tekniska utvecklingen gör ofrånkomlig.
Denna beredvillighet tyckes också finnas, att döma av försvarsdebatten i riksdagen någon vecka senare. Det är egentligen endast en
mindre falang inom socialdemokratiska partiet, som begagnar varje
tillfälle att demonstrera sin försvarsolust. Hr Spångberg – som tidigare i år sökt väcka ovilja mot försvarsutgifterna genom att föreslå,
att de skulle särskilt specificeras på skattsedlarna – anmärkte så-
lunda i försvarsdebatten att rustningarna i världen åstadkomma oro.
Försvarsministern kunde ironiskt påpeka för sin partikamrat, att det
i stället är oron, som framkallar rustningarna.
En senare del av statsministerns deklaration i atomfrågan innehöll
en rad upplysningar om vad som göres inom försvarsforskningen
m. m. Det framhölls bl. a., att man är sysselsatt med att försöka få
fram robotar såsom försvarsmedel. Uppgifter lämnades också om
civilförsvarets läge, skyddsrumsfrågan m. m., men de hade tvivelsutan
fått en mera lugnande utformning än verkligheten tillåter. Eftersom
två särskilda utredningar syssla med civilförsvaret är redan därigenom av statsmakterna erkänt, att här existera brister. Men det
förefaller tyvärr, som om detta utredningsarbete inte bedrives med
tillräcklig energi. Utbildningsfrågan handhas t. ex. såsom enmansuppdrag av en betrodd socialdemokratisk riksdagsman, vilken i egenskap
av statsutskottsledamot och avdelningsordförande i utskottet måste
vara så upptagen ena hälften av året att det just inte kan bli mycken
tid övrig för utredningsuppdraget. statsministern, som inlagt förtjänster om att söka tränga in i atomfrågans kärna, borde även kontrollera om, och i så fall, huru plantorna under sakkunnig ledning
spira och vårdas på andra sidan utredningsstaketet.
Politisk Det var förvisso ingen tillfällighet att behandlingen av konirritation. stitutionsutskottets dechargebetänkande i andra kammaren
framkallade en sammanstötning mellan regeringskoalitionen och oppositionen. Frågan kom upp vid l-tiden på natten, sedan ärendet från
början satts i efterhand på begäran av ett par statsråd. Konstitutionsutskottets ordförande, hr Hallen, hade hemställt hos talmannen, att
man skulle skjuta på handläggningen till en senare dag och ett yrkande därom framställdes direkt i kammaren av en folkpartist, men
inte förty beslöt andra kammaren på begäran av en socialdemokrat
att debatten skulle äga rum. En statsvetare som prof. Håstad betraktade händelsen som enastående i parlamentarismens annaler. I
pressdebatten efteråt blev betygsättningen mindre diskret: man talade
oförblommerat om en skandal.
303
·(·
Dagens frågor
Vad som sålunda inträffade var ett uttryck för irritationen under
den stora anhopningen av ärenden och arbete i riksdagens slutskede
men också en utlösning av förefintlig misstänksamhet partierna emellan. Otvivelaktigt har maktkänslan vuxit hos de förenade regeringspartierna. Detta har visat sig i statsrådens nonchalans mot riksdagen
vid flerfaldiga tillfällen och tid efter annan i hånfulla tonfall i debatterna. Talmannen i andra kammaren avslog sålunda under jordbruksdebatten folkpartiledarens framställning om en andrareplik,
trots att jordbruksministern i ett längre anförande starkt angripit
folkpartiet. Att talmannen senare samma kväll förhindrade en bondeförbundare från att utnyttja replikrätten blev mindre uppmärksammat och förtjänade heller inte större avseende. Finansministern har
i åtskilliga framträdanden använt ord och uttryck om sina meningsmotståndare, vilka vittnat om hans säregna ofelbarhets- och överlägsenhetstro. Vidare bör nämnas att statsministern vid ett tillfälle
angrep en yngre folkpartist i kränkande ordalag och att finansministern tillät sig ett liknande förfarande mot en högerman-företagare
i andra kammaren.
På ett annat och högre plan men inte utan sammanhang med det
sagda ligger regeringens ointresse både för ökad rättssäkerhet genom
stärkt kontroll och för den utredning om den konstitutionella kontrollen, som riksdagen tidigare begärt.
Det är tvivelsutan riktigt, att den utomparlamentariska kritiken
mot regeringen använt en skärpt ton. Det är företrädesvis i pressen
detta yttrat sig. I riksdagen vårdar sig däremot oppositionen om
språket betydligt mera än regeringen. Om regeringen har någon lust
att »ge igen» på pressens bataljer bör detta rimligen ske i dess egna
språkrör. Det är sålunda en tvivelaktig metod att t. ex. slå folkpartiledaren i huvudet med Dagens Nyheter.
En annan förklaring kan sökas i att förhållandet inom koalitionen
inte är så harmoniskt, som kontrahenterna själva göra gällande. Det
är möjligt och troligt, att de engagerade statsråden sällskapa med
en viss tolerans, men i debatten ute i landet förspörjes missnöje, t. ex.
i förhållandet jordbrukare-konsumenter, vilket medför en allt svå-
rare påfrestning för partianhängarna. Den röd-gröna fronten skulle
med andra ord vara populär i Kanslihuset men mindre uppskattad
i Folkets hus och i bygdegårdarna. Rapportgivningen nedifrån och
uppåt lär ha gjort detta bekant också i statsrådsberedningen för att
inte tala om partiledningarna.
Riksdagsarbetet har även i år varit hårt pressande, trots att regeringen gjort sitt för att underlätta verksamheten. Vad beror detta
på’Y Det är typiskt att bland de ärenden, som uppskjutits till höstriksdagen, finns förslag om riksdagens arbetsformer, bl. a. en motion
i ämnet från i fjol! Snabbare eller mera benägen att syssla med egna
angelägenheter är inte riksdagen. Huruvida här föreligger en medveten eller omedveten känsla av att det egentligen inte kommer an på
formerna utan på innehållet må vara osagt. Det förhåller sig emellertid tvivelsutan så att med statsmaktens expansion har följt en utvidgning av riksdagens arbete, för vilken denna inte är rustad. Det
304
—····-~–······· ___________…..,……___…….~———————
E
Dagens frågor
mest angelägna skulle i så fall vara icke att rucka på arbetsformerna
hit och dit utan att begränsa det material, varmed statsmakterna sysselsätta sig. Detta förutsätter dock en självbesinning både från regering och riksdag, som man tyvärr icke kan förvänta.
I detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas det allt starkare
organisationsväsendets återverkan på riksdagens förhandlingar. .Atskilliga riksdagsmän synas uppfatta sig själva mera såsom representanter för olika, organiserade intressen än för sina valkretsar och
deras väljare. Det betyder att organisationsväsendet på sätt och vis
flyttat in på Helgeandsholmen med allt vad detta medför av lönegradstänkande och standarddiskuterande ej endast i förhållandet samhället-organisationen utan också i förhållandet organisationerna
emellan.
Här får det räcka med antydningar om en del problem. Sammantagna bära de vittne om ett krisläge för parlamentarism och administration. Man har lagt sig i för mycket. Det brukar anföras att
jordbrukskalkylen endast behärskas av några få. Det är tvivelsutan
delvis detsamma med bostadspolitiken och dess 1600 paragrafer, med
socialpolitiken och andra vidlyftiga områden, där statsmakterna inte
nöjt sig med att ange riktlinjer utan fortsätta att även ägna sig åt
detaljer för att inte säga petitesser. Experterna på dessa detaljer –
de äro ganska många – låta gärna höra sin sakkunskap, men detta
innebär att debatterna bli i stort sett onjutbara för andra. Konsekvensen visar sig i de tomma kamrarna. I dechargedebatten i första kammaren påtalade prof. Herlitz pressens minskade intresse för riksdagens angelägenheter och trodde, att detta berodde på att allmänhetens intresse är i nedåtgående. Det är en riktig iakttagelse. Man
kan emellertid tillägga att folk på åhörarläktarna också göra sig
frågan, om det rimligtvis kan begäras så mycket mera uppmärksamhet från allmänhetens sida, då riksdagsmännen själva i stor utsträckning visa så påfallande ringa aktivitet i sitt deltagande i riksdagens
förhandlingar.
,,Propaganda- När koalitionsministären tillkom förbehölls en fjärdeminister.,, del av de sexton statsråden bondeförbundet. Då de juridiska konsultuppgifterna inte behärskades av den man, som stod i
kulissen till den fjärde platsen, måste hans verksamhet utformas med
hänsyn till de politiska meriterna. Vissa arbetsuppgifter förenliga
med både partiets och personens förutsättningar och intressen tillskapades därför för »vägminister» Nilsson i Spänstad. Särskilt arbetstyngd torde vederbörande inte ha blivit, och de ordinarie departementscheferna inte synnerligen avlastade, men man stod inför en
politisk nödvändighet, som på något sätt måste lösas.
Detta tillvägagångssätt framstod, redan då det skedde, såsom irrationellt. I en period, då statens expansion ökar, ställes vidgade anspråk på regeringen och därför har från olika håll yrkats på skogs-,
hälsovårds-, samordnings- och arbetsmarknadsministrar. En tillfällig
politisk konstellation föranledde emellertid, att det blev en vägminis- 23- 543446 Svensk Tidskrift 1954 305
, –
·(·
….
c•• ~”‘!”,·.·’:.-:.”‘ . -~-~-·:..’::.l””‘f:;,·:•.:;,~~”:i.li&’i.:·:oii’:~-t’iilirtlil’lldlillll·····==·~’.;.;.·.)J~·;___~…..–_:;·-…:’J:t·_….:..L……i…____===::::::…
Dagens frågor
~er med fisket som bisyssla. Nu sitter statsrådet Nilsson där, så länge
den politiska förbindelsen varar. Däremot räckte inte de politiska
ambitionerna och krafterna inom hans eget parti till för att återbörda
honom till riksdagsbänken i andra kammaren.
När statsrådet Dag Hammarskjöld blev högste chef för Förenta
Nationerna uppstod en vakans inom regeringen. På grund av att
Sverige är med i åtskilliga internationella sammanhang ansågs det
först, att hr Hammarskjölds efterträdare borde sökas i samma dignitet, eftersom det vore önskvärt att deltagarna i det internationella
samarbetet möts »på ministerplanet». Den förändring i regeringen,
som ägde rum fredagen den 4 juni, då riksdagsledamoten Ulla Lindström blev konsultativt statsråd, gav emellertid till känna att det i
stället var den politiska opportuniteten som utformat regeringens
sammansättning.
Egentligen skulle statsrådet Ulla Lindström kunna bära titulaturen
»propagandaminister», ty de valtaktiska skäl, som föranlett hennes
upphöjelse, motsvara närmast detta. Det socialdemokratiska partiet
har haft vissa besvärligheter, sedan det lät sin förra kvinnliga minister (Hildur Nygren på ecklesiastikministerposten) vika för bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö. Kvinnorna inom partiet protesterade då. Ett andra bekymmer tillkom, sedan oppositionen börjat
att allt starkare understryka konsumentintressena, vilket är oförenligt med det tysta samförstånd om jordbrukspolitiken, som koalitionen förmenats representera. statsminister Erlander har uppenbarligen velat slå två flugor i en smäll genom att dels tillgodose kvinnaintressena, dels konsumentintressena.
Det blev Nils W ohlins dotter, riksdagsledamoten Ulla Lindström,
som utsågs att kitta samman sprickorna. Fru Lindström har varit
sakkunnig i en del utredningar om möbelhandel och varudistribution
och är dessutom intresserad av och aktiv inom det internationella
samarbetet. Hennes »personliga professur» i regeringen fastställdes
därför att omfatta konsumentupplysning samt hem- och familjefrågor,
barnavård och bidrag till barnhem, husmoderssemester och barnkolonier samt slutligen medborgarskapsärenden och internationell hjälpverksamhet. Uppenbarligen är hon alltså minister för det »underutvecklade» på ganska skilda områden. Det finns ingen anledning att
förutsätta annat än att hon skall lösa en hel del av sina arbetsuppgifter, ty statsrådet Lindström har under sin hittillsvarande riksdagstid utvecklat sig från en ganska impulsiv och delvis naiv radikal till
en mera modererad och sakinställd politiker. Temperamentets arv lär
hon dock inte kunna komma ifrån.
Konstitutionellt och principiellt är det emellertid anmärkningsvärt,
att det inte främst är statens och regeringens intressen, som beaktats,
utan partiets propagandabehov. Från håll, som står landsorganisationen nära, har man sålunda knorrat över att det inte blev en arbetsmarknadsminister. Publiciteten kring »konsumentministern» visar
~mellertid, åtminstone att börja med, att statsminister Erlander räknat rätt, då han satsat på »populariteten» och på den kvällstidningsmentalitet, som gör sig alltmera gällande i den allmänna bedömningen
306
Dagens frågor
av svenskt samhällsliv. En elak kommentator i en universitetsstad
undrade, om l>folkhemskarna fått sin egen prinsessa)), Det var kanske
det som var meningen.
>>Liberali- För Sveriges del ha strävandena till »liberalisering))- dvs.
sering.n att frigöra handeln mellan länderna för att därigenom
åstadkomma ökat internationellt utbyte och större ekonomisk hälsa
– nått ett ganska gott praktiskt resultat. Handelsminister Ericsson
talade under vårriksdagen om en nittioprocentig liberalisering för
vårt lands vidkommande. I andra länder har man inte kommit så
långt, delvis beroende på att det mera rört en läpparnas bekännelse
än en hjärtats mening. Det finns allestädes så många inhemska intressen att tillgodose och då går det med liberaliseringen som med
försöken att åvägabringa en gemensam nordisk marknad, sedan tanken på en nordisk tullunion måst avskrivas. Det existerade i denna
senare fråga alltför många hållhakar i de nordiska länderna, mest i
Norge, under det att Danmark och Sverige tycktes beredda till en
vidgad gemensamhet i ekonomiska ting.
Den mest vidsträckta liberalisering, som finns inom synhåll, gäller
uppenbarligen återställande av valutakonvertibiliteten. De skriftlärde
tvista om det skall kunna ske i år eller nästa år. Tydligt är under
alla omständigheter att strävandena att möjliggöra ett friare valutautbyte äro ett stycke på väg. Den västtyske finansministern synes
vara benägen att ta en avgörande ställning till frågan den l aug. Den
engelske finansministern förefaller däremot tveka på målet. Den svenske finansministern förklarade i vårriksdagens ekonomiska debatt, att
vårt land l>Utan tvekan)) skulle söka sluta upp bland de andra nationerna, om valutakonvertibilitet skulle beslutas. Blir det någonting av
inom en rimlig framtid, får man förmoda att återställelsen på valutamarknaden kommer att ske successivt. Att åstadkomma fjättrar synes
på detta som på de flesta områden vara mycket lättare än att av~
lägsna dem.
Liberaliseringen av varor och valutor borde emellertid också omfatta liberalisering av människorna. Vid OEEC-konferensen i Paris
i april framhävdes, enligt vad Neue Ziiricher Zeitung visste berätta,
det egenartade i att Sverige vägrat att delta i frigivandet av studieresor i utlandet. Då valutahänsyn inte kunde spela någon avgörande
roll, eftersom Sverige är överskottsland i EPU, ansågs ställningstagandet bero på den svenska regeringen.
Så långt kommentatorn i den schweiziska tidningen. Såvitt man kan
förstå beror det svenska avståndstagandet på att man inte ville binda
sig för all framtid. Valutatilldelningen för studieresor behandlas
tämligen generöst – gränsen för turistresor har som bekant höjts.
Emellertid föreligga svårigheter för dollartilldelning för studieresor
till USA och kontrollen är över huvud taget inte endast en formalitet.
Vore den det, kunde den lika gärna avskaffas, ty regleringar skola,
som man från regeringshåll ofta förklarat, inte behållas en dag längre
än nödvändigt.
307
·, ·f·.··
.. ·~·
Dagens frågor
Det förefaller, som om regering, riksbank och valutakontor borde
ta frågan om liberalisering av människornas resor över gränserna
under en allvarlig omprövning, och ägna denna fråga minst lika
stort allvar som ägnas liberalisering av varorna. I utbildning och
uppfostran ingå nu för tiden i avsevärt större utsträckning än tidigare utlandsstudier, vilka äro till gagn inte endast för vederbörande
utan också för vårt land. Både i princip och i sak bör en liberalisering
också på detta område eftersträvas och fullföljas.
Äro statslånen i bankerna I den ekonomiska debatten ha under seinflationsdrivande? naste tid några mycket framstående bankmän uttalat starka betänkligheter emot den betydande statliga upplåningen i de enskilda bankerna såsom innebärande risker för balansrubbning och ny inflation. Denna upplåning säges stärka bankernas
likviditet och därmed ge dem möjligheter att lämna ökade krediter till
näringslivet med resultat att marknaden skulle bli överförsörjd med
betalningsmedel. Detta har förklarats med att de penningmedel som
staten lånar upp strömma genom statens utbetalningar tillbaka till
bankerna och bli på så sätt disponibla för nya krediter.
Det är nog flera än jag som funnit detta resonemang vara besynnerligt och undrat om det verkligen kan hålla streck. Om någon enskild person lånar ut av sina likvida medel- det är ju likvida medel
staten tar i anspråk- säger sunda förnuftet att denne enskilde person
försvagar sin likviditet. Samma sunda förnuft säger att en bank försvagar sin likviditet när den lånar ut pengar till någon enskild person
eller till något enskilt företag. Kan det verkligen vara möjligt att
banklån till staten har en rakt motsatt effekU År detta riktigt, måste
det också vara riktigt att bankernas likviditet försvagas när staten
återbetalar lånen till bankerna. Men detta att bankernas likviditet
skulle försvagas, när de genom återbetalning av statens lån få mera
pengar att röra sig med, det åtminstone är då uppenbart orimligt.
Här måste föreligga någon lapsus i bankmännens resonemang eller
också måste det var något annat som är galet.
Naturligtvis är det riktigt att de pengar som staten lånar upp i
bankerna, de återgå till bankerna via statens utbetalningar. Men detta
är ju något som sker med alla de medel som bankerna låna ut och
vem som än får låna. Det är ju på det sättet pengarna cirkulera på
penningmarknaden. Om icke denna penningcirkulation ständigt på-
ginge skulle bankerna snart nog bli satta ur stånd att stå till tjänst
med krediter i större utsträckning än motsvarande det samtidiga nysparandet – i den mån detta nu gick till bankerna. Så länge Riksbanken icke släpper ut nya pengar på marknaden är det också ständigt samma pengar som gå ut och in, ut till nya krediter och in
när krediterna avvecklas. Inga nya pengar komma i marknaden och
någon risk för att marknaden skall bli rikligare försedd med betalningsmedel kan därför ej vara för handen, därmed ej heller någon
ökad risk för inflation. Varför jag poängterar ordet ökad torde bli
klart av det följande.
308
-··–~– ·——…-…….-.;.,..____……….,____
Dagens frågor
.Ändock förhåller det sig verkligen på det sättet att om en bank
lånat ut pengar till staten – detta sker t. ex. genom att banken köper
s. k. skattkammarväxlar – och exakt det utlånade beloppet på sedvanligt sätt återgått till banken, har bankens likviditet förstärkts.
Detta låter besynnerligt och det är också besynnerligt. Förklaringen
är, att här i landet gäller den underliga bestämmelsen att bankerna
få tillgodoräkna sig innehavet av skattkammarväxlar i det underlag
som avgör storleken av den tillåtna kreditgivningen till privata låntagare. Om således av två banker den ena banken har köpt tremånaders skattkammarväxlar till ett visst belopp, medan den andra
banken köpt tre-månaders varuväxlar till samma belopp, anses den
första bankens likviditet vara starkare än den senares och den har
rätt till större kreditgivning. Sunda förnuftet – varför icke använda
detta – säger att båda bankerna i realiteten äro fullt jämbördiga i
fråga om likviditet. Det är således blott enligt gällande bestämmelser,
vad jag vill kalla nominellt, som den ena bankens likviditet är överlägsen den andras. En sak för sig är om banken med skattkammarväxlarna verkligen kan utnyttja sin rätt till större kreditgivning.
Man kan fråga sig av vad anledning olika bestämmelser gälla för
växellån till staten och växellån till näringslivet. Svaret från höga
myndigheternas sida blir antagligen det att lånen till staten innebära
större trygghet för bankerna att återfå de utlånade pengarna. Svaret
låter plausibelt men är ändock icke ett svar som håller. Redan av
omsorg om eget väl eller ve måste bankerna se till att de ha en betryggande säkerhet för de lån de bevilja. Men icke blott detta: enligt
gällande bestämmelser äro bankerna skyldiga att kräva säkerhet för
lånen. Såvitt jag kan se ligger den enda verkliga skillnaden mellan
lån till staten och lån till näringslivet däri att om staten ej på utsatt
dag kan infria sina skattkammarväxlar, så kan den via Riksbanken
sätta sedeltryckeriet i Tumba i arbete och betala med nya sedlar.
Sedlar som i själva verket ingenting annat äro än checkar utan täckning. Då, men först då, ökas mängden av betalningsmedel och inträder
ökad risk för inflation. Om däremot en enskild låntagare skulle råka
så illa ut att han ej kan lösa sina växlar och han då försöker att
betala med egna checkar utan täckning gör han sig skyldig till en
straffbar handling.
Det normala är naturligtvis, eller borde vara, att staten inlöser
sina skattkammarväxlar med skatter och andra inkomster. Dessa medel ha då först dragits bort från marknaden, dvs. från bankerna, och
de återgå till bankerna när skattkammarväxlarna lösas. Tyvärr går
det för närvarande inte till på det sättet. staten anlitar i stället sin
rätt att utge sedlar för att skaffa medel till inlösen av bl. a. skattkammarväxlarna. I december i fjol höjdes därför riksbankens sedelutgivningsrätt med 300 miljoner kronor och nyligen har en ytterligare
höjning med 400 miljoner kronor begärts.
När det råder samhällsekonomisk balans behövas inga restriktioner
på penningmarknaden, för övrigt icke på något område. Penningmarknaden reglerar sig själv automatiskt. För balansens upprätthållande är det dock oundgängligen nödvändigt att alla de medel, utöver
309
Dagens frågor
den kassareserv bankerna måste hålla för dags- eller kortfristiga behov, också lånas ut. Sker icke detta uppstår det brist på betalningsmedel på marknaden. Nu hävdar regeringen att det lyckats för den
att uppnå samhällsekonomisk balans. Varför är regeringen då så oerhört angelägen om fortsatta restriktioner på penningmarknadent Regeringen själv svarar att om restriktionerna ej funnes skulle kreditgivningen till de privata låntagarna svälla ut, marknaden skulle bli
överförsörjd med betalningsmedel och därmed skulle inflationsrisken
bli överhängande.
Det är förvånansvärt att regeringen icke inser huru svagt dess
svar är och huru den genom detta svar motsäger sig själv. Råder
det samhällsekonomisk balans, så som regeringen säger, måste detta
betyda att det finns just så mycket betalningsmedel på marknaden
som erfordras för att varuutbytet i samhället skall kunna fortgå
normalt och utan störningar. Varifrån skulle då de penningmedel
komma som skulle medge en ökad kreditgivning’ Det är en fråga
som regeringen noga aktat sig för att beröra och detta av lättförklarlig orsak. Varför lättförklarlig? J o, helt enkelt därför att när
regeringen säger sig frukta en farlig ansvällning av kreditgivningen
så kan detta betyda endast en sak, nämligen att regeringen är fullt
medveten om att penningförsörjningen i verkligheten är för riklig.
Regeringen är helt enkelt rädd för att de penningmedel den släppt
ut skola användas på det sätt penningmedlen skola användas när
samhällsekonomien är balanserad. Antagligen är det en ängslan av
detta slag som förestavat de omnämnda bankmännens varningar eller,
troligen, en deras fruktan att staten genom ännu större överförsörjning med pengar tvingar in bankerna i ett läge där deras nominellt
ökade likviditet måste utnyttjas.
Oscar Lundqvist.
310

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner