Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS ·FRÅGOR
Den 8 juli.
In memo- Ministären Hansson har dragit sina färde. Med den oberiam. nägenhet att ta regeringsansvar, som mellanpartierna
tidigare under legislaturperioden ådagalagt, och med den trivsel på
taburetterna, som de socialdemokratiska regeringsledamöterna aldrig
gjort någon hemlighet av, trodde man i det längsta, att regeringsfrågan skulle avgöras först i höst, då hr Hansson inför folket hade
att redovisa för sitt fögderi. Att i spetsen för sitt garde få möta väljarna torde också ha varit den avgångne statsministerns innersta
önE.kan. När socialistministrarna likväl redan före valstridens början
måste packa in och bryta upp, var detta sannolikt ett streck i räkningen. Exstatsministern hade misstagit sig på mellanpartiernas servilitet, och han hade ännu mer överskattat sin egen underhandlingskonst. När lock icke längre hjälpte, försökte han med pock. Som
alltid när en socialistregering i Sverige går, blev det även i år ett
oherrans väsen, I två veckor varade det ståndskall, som regeringen
· öppnat mot den borgerliga majoriteten i allmänhet och folkpartiet
i synnerhet; hr Hanssons till stilen pompösa slutuppgörelse med de
borgerliga, när folkpensioneringsgraderingen behandlades, har också
av en kåsör förliknats vid gamle kung Göstas avsked till ständerna.
Som det politiska skådespelets stora regissör sörjde hr Hansson för
att han icke försvann ljudlöst genom någon bakdörr; han an·angerade en dramatisk slutakt full av bullrande och patetiska effekter,
som gjorde vår riksdag i högre grad än på åratal till föremål för
folkets nästan andlösa uppmärksamhet. Hr Hanssons »riksteater»
överträffade vida hr Engbergs.
Ministären Hansson kan glädja sig åt mycket erkännande i pressens eftermälen. Tvivelsutan hör den till de intressantaste, som vårt
land på decennier haft. I jämförelse med många företrädare har den
framför allt utmärkt sig för en enastående homogenitet. Där har
icke funnits någon blandning av gammalt och ungt eller av politiker
och fackman. Den har bestått – med undantag för den sistkomne
hr Levinsson – av hundraprocentiga politiker. Medan Erantings
ministärer inrymde sida vid sida representanter för en äldre försliten och en yngre dådlystnare generation, valde hr Hansson till
medarbetare blott jämnåriga. I sin helhet ha regeringsledamöterna
bildat ett sällsynt sammansvetsat kamratlag. Man järnföre härmed
den Pehrssonska ministärens statsråd, vilkas sammanträffande på
morgonen fredagen den 19 juni måste ha utgjort en sannskyldig
presensationscour. Den Hanssonska regeringen ägde i sin starka
inre samhörighet en sällsynt styrka. Den förtjänar också erkännande för sin sprudlande arbetsglädje; från borgerlig synpunkt var
denna aktivitet mången gång farlig och äventyrlig, men regeringsledamöternas oförvägenhet att ge sig i kast med svåra uppgifter,
504
Dagens frågor
deras djärvhet i problemställningen och deras ofta visade fördomsfria realism ha imponerat.
I stort sett hade regeringsledamöterna både administrativt och
parlamentariskt representerat mycket hög kvalitet. Från borgerliga
utgångspunkter har man visserligen svårt att strö rosor för exempelvis den vankelmodige och svage hr Vennerström eller den maniakaliske gåpåaren hr Schlyter eller att hemfalla åt någon beundran inför den självsvåldige, impertinente hr Möller. Men personer som hrr
Sandler, Sköld, Leo och Unden, ja, även hrr Engberg och Wigforss
ha alla var och en på sina områden gjort betydande insatser och
i hög grad åtnjutit kamrarnas respekt. Den avgående regeringschefen själv har framträtt som den obestridde ledaren, uppenbarligen föremål för en Erantings auktoritet både bland kolleger och
i partiet, dessutom i ägo av en offensivkraft, som föregångsmannen
på ålderns dar ej var mäktig. I högre grad än någon föregående
regering har den bortgångna ministären genom sin verksamhet bekräftat den sats, vars riktighet många vilja betvivla, nämligen
att regerandets konst generellt sett bäst lämpar sig för politiker –
vilket givetvis ej utesluter, att s. k. fackmän många gånger ha gjort
lysande regeringsinsatser, särskilt om de stått under överinseende av
en dominerande statsminister. Även deciderade motståndare till socialdemokratien bära också på en lönnlig känsla av glädje över
att den svenska folkstyrelsen direkt ur folkdjupet »uppdragit» så
många framstående män, ofta blott med politisk förtrlining, som den
socialdemokratiska regeringen inrymt.
Dessa erkännanden över partigränserna kunna dock icke fördölja
den fällda ministärens svaga sidor. Icke minst har man måst fästa
sig vid dess självgodhet. Hur angelägen socialdemokratien än är att
utestänga alla baciller från diktaturens länder, måste dock hr Hansson åtminstone i ett hänseende ha mottagit smitta därifrån: alla möjliga och omöjliga tillfällen har han utnyttjat för att stämma upp
lovsånger till regeringens ära i en tonart, som skulle anstå en diktators klackörer. I grund och botten har hr Hansson varit sin egen
regerings propagandaminister. I pensionsdebatten formligen dikterade han för protokollet såsom ett slags historiens gudinna sina
stordåd; bilden har en parallell, gjuten i brons på Gustaf Adolfs
torg, blott med den skillnaden att Axel Oxenstierna för Clio föredrog
att diktera sin konungs bragder.
Socialistregeringens monopolanspråk att företräda välfärdspolitiken utgöra ett typiskt utslag av dess egenrättfärdighet. Så länge det
kvarstår obevisat att just det lilla, som skilde regeringspolitiken 1933
från högerns och folkpartiets hjälplinje, varit den nuvarande högkonjunkturens hävstång, måste regeringens anspråk förbli omstridda
och bestridda. Det självtagna epitetet >>välfärdsregeringen» innebär
en orättmätig utmaning mot övriga partier, som sannerligen också
gjort positiva insatser under perioden i >>välfärdens>> namn och till
»folkhemmets» gagn. I viktiga stycken voro de borgerliga socialdemokraterna långt före i tid, när det gällde att igångsätta en kura- 505
Dagens frågor
tiv krispolitik; sålunda kan erinras om att socialdemokraterna ej voro
mera framsynta än att de i jordbruksfrågan -liksom i försvarsfrågan
– 1932 gingo till val på ett program, som gick stick i stäv emot den
politik, som regeringen efter mycken vacklan och villrådighet slutligen fann opportunt eller rådligt att göra till sin. Å ven om hr Hansson gäller till vissa delar Disraelis ord om Peel att denne hade fyra
ståndpunkter, dels den han lämnat, dels den han slagit in på, dels den
parlamentet pressat honom till och – dels den han borde ha gått.
överhuvud vittnar det socialdemokratiska partiets anammande av
ordet »välfärdspolitik» för egen räkning om en sällsynt suffisans i
det mest jesuitiska syfte, särskilt om man besinnar, hur planlöst
»planhushållningens». regering först uppträdde och hur starkt tillfälligheternas spel format dess politik. Klarsynen har icke i högre
grad ~in för andra regeringar varit hr Hanssons kompass.
I sin nyligen utgivna bok »Från Per Götrek till Per Albin» – dicir
socialdemokraternas utveckling i fråga om parlamentarism och ministersocialism blivit mycket intressant, om också subjektivt belysthar den socialdemokratiskt orienterade författaren, fil. d:r John Lindgren, kallat 1920-talet för »regeringsmaktens förfallsperiod» men betitlat den Hanssonska minist~irens tillkomst »regeringsmaktens renässans». Det kan icke bestridas att ministären Hansson under de
första åren förskaffat regeringsmakten en starkare ställning än på
mången god dag. Frågan är dock, om hr Hansson påverkade utvecklingen i högre grad än hr Ekman, när denne som envetnast laborerade med sitt vågmästeri i regeringsställning. Det är icke säkert,
att en objektiv undersökning skulle besanna det befogade i det socialdemokratiska skrytet. Om d:r Lindgren dröjt med utgivandet av
sin bok ett par veckor, skulle han dessutom på dess sista blad ha
nödgats för ministären Hanssons räkning inregistrera det största antal nederlag i storpolitiska frågor, som en svensk regering väl nå-
gonsin lidit inom en lika kort tidrymd. Måhända hade några av
regeringsförslagen tillyxats med tanke på höstvalen och utan förhoppningar om riksdagens bifall, men oavsett detta slutade »regeringsmaktens renässans» i en förnedring för regeringen av sällan
skådat omfång. Sanningen att säga var regeringen stark endast så
länge »arbetares och bönders» klasspolitiska intressen kunde ömsesidigt tillfredsställas; när eningsbandet dem emellan brast och hr
Hanssons förråd av matnyttiga bytesvaror tagit slut, tog det också
ett brått slut med den starka regeringsmakten. Hr Hansson bevarade
visserligen in i det sista imperatorsgesten, men som parlamentarisk
trollkarl avslöjades han.
Politiska Arets händelserika riksdag kunde avslutas först vid midfinaler. sommartid. Dess längd liksom de stora ärendenas mångfald beteckna rekord. Den sena avslutningen har måst framkalla
undran, om de parlamentariska arbetsformerna iiro rationella. Tidigare under riksdagen tycktes majoriteten finna allt väl beställt, ty
den avfärdade mycket snävt högerledarnas motion om en rationali- ~06
Dagens frågor
sering av riksdagsarbetet; motionärerna hinkte sig i första hand
avlastning av en del »småfrågor» från riksdagens arbetsuppgifter och
i andra hand vissa varsamma restriktioner i motions- och yttranderätten. Det är möjligt, att samma majoritet skulle ha sett litet annorlunda på motionen, om denna kommit före först i juni. Så länge den
nuvarande tendensen med arbetsbördans stegring och riksdagar långt
in i juni håller i sig, är åtminstone en fara uppenbar – att riksdagsuppdraget blott kan handhas av mer eller mindre »professionals»
eller av pensionärer och att det blir allt svårare att kunna ta t. ex.
industrilivets män i anspråk för lagstiftarevärv. Riksdagens verkligt
representativa karaktär står med andra ord inför risken att försvagas eller förvanskas. Att den sakliga behandlingen mången gång blir
lidande på massanhopningen av frågor måste också trots arbetets
intensifiering vara oundvikligt. Tvivel kan också uttalas, om utskottsarbetet numera alltid kännetecknas eller kan kännetecknas av
den grundlighet, som ansetts så utmärkande för våra riksdagsutskott;
ostridigt bli vissa frågor föremål för synnerligen noggrann beredning, men att åtskilliga ärenden avfärdas lätt av utskotten visar
folkpensioneringsfrågan, som sedan gjordes till kabinettsfråga men
som blott utskottsbehandlades i tjugu minuter, innan alla partier
voro färdiga att skrida till beslut. Även de, som hysa all vördnad
för den av århundradens tradition patinerade arbetsordningen, måste
numer inför överbelastningen ha klart för sig, att det ej går att på
riksdagsarbetet tillämpa satsen om åsnan, att tål du det, så tål du det.
A andra sidan ligger det säkerligen en del överdrift i kritiken av
den oundvikliga slutspurten med dess uppsjö av frågor. Så länge alla
för riksdagen framlagda frågor, det må vara propositioner eller
motioner, skola behandlas av samma års riksdag (diskontinuitetsprincipen), måste enligt sakens natur en överhopning uppstå vid
riksdagens slut. Icke heller anordnandet av plena flera dagar i sträck
(i stället för normalt onsdagar och lördagar) kan i och för sig vara
något oformligt; i åtskilliga andra parlament äro plena t. ex. fem
dagar i veckan normalt förekommande. Icke heller torde kammarbesluten på grund av överanhopningen och brådskan fattas i blindo,
ty i regel sparas de viktigaste frågorna till sist, och beträffande dessa
äro riksdagsmännens uppfattningar efter partimöten, pressdebatter
o. s. Y. mest deciderade. Snarast skulle man kunna säga, att garantierna mot slumpbeslut äro större under slutspurten än eljest, enär
riksdagsmännen just då äro talrikare närvarande än tidigare under
riksdagen, då många ofta äro hemresta. Slutligen torde man endast
med starka reservationer kunna göra gällande, att talträngdheten
skulle så starkt ha stegrats, att den orsakat riksdagsarbetets förlängning; ökningen av antalet partier och särskilt kilbommarnas och
sillenar·nas gaphalsighet har visserligen ökat talflödet, men bortses
från försvarsdebatten har riksdagen i år knappast haft några särskilt långa debatter. Talens ökning torde knappast stå i proportion
till ärendenas, och dessutom har folk numera ej tid att tala så långsamt som i den gamla, goda tiden; endast hr P. Alb. Hansson tycks
507
Dagens frågor
ha saktat farten eller – för att använda Fridolf Rimdins uttryck –
börjat tala »glesare», ju mer hans ord fått betydelse.
Avenså bör observeras, att vissa överraskande beslut i andra kammaren – rörande t. ex. den statsfientliga propagandan, föreningsoch förhandlingsrätten i »första läsningen», skattefrågorna likaledes
i »första läsningen» samt arbetsfreden, – ej helt få skrivas på slutbrådskans konto. I nämnda frågor segrade den socialdemokratiska
1 linjen, trots de borgerligas uppgörelser; genom sammanjämkningar
· blevo dock andra kammarens första beslut i ett par av frågorna utan
större betydelse, och endast avslaget å skrivelseförslaget angående en
. beredskapslagstiftning mot statsfientlig verksamhet kullkastade »riti ningarna». Orsaken till dessa voteringsöverraskningar var till stor
· del att tillskriva den otroligt hårda pressning, för vilken socialdemokraterna utsatte folkpartiet efter utgången i försvars- och pensionsfrågorna; särskilt det mycket olyckligt formulerade »tiggarbrev»,
som folkpartiet utsänt till höger och vänster, användes härvid som
‘ ett vasst och verkningsfullt tillhygge. Det var omöjligt att värja
sig för intrycket, att folkpartiet för några dagar dukade under för
trycket och ej fullständigt kunde bevara sin sammanhållning·; folkpartiets ledare var också påfallande tyst under de sista dagarna.
Aven några av de bondeförbundare, som gjort sig kända för att
vilja stå väl med socialdemokraterna, fronderade i ett par frågor.
Några medlemmar ur nämnda partier kände efter socialdemokraternas avgörande nederlag tydligen ett behov att dämpa vreden och lägga
balsam på såren. Sådana stämningar måste man räkna med i politiken, men de kunna uppstå även vid andra tider än under uppbrottet.
Huvudanmärkningen för den orimliga snedvridningen av riksdagsarbetet måste i år riktas mot regeringen. Aldrig någonsin har förekommit, att så stora propositioner avlämnats så sent som i år; praktiskt taget alla större regeringsförslag framlades först i mars eller
senare. Riksdagen kan knappast göras ansvarig för att plena
ända framåt maj ibland malde tomt – icke på åratal ha i Andra
kammaren hållits så få kvällsplena som i år t. o. m. maj månad.
Däremot borde riksdagen kunna sätta stopp för de båda sista veckornas ideliga nattplena; även om arvodena tagit slut och uttröttningsmetoden är den effektivaste hämskon på talträng·dheten, kan
det icke begäras att ledamöterna dag och natt flera dygn i sträck
skola orka med utskottsarbete, plena, partimöten o. s. v. utan att
bli utpinade och utslitna. Riksdagen kan ej kallas någon mönsterarbetsgivare, då den exploaterar sina medlemmars arbetskraft under
dessa slutveckor på ett sätt, som torde sakna motstycke utomlands.
Och det måste vara något fel i systemet, när riidslan för att hemresan på grund av gemensamma voteringar e. dyl. skall fördröjas
kan leda till kammarbeslut, som eljest ej skulle fattas, något som
kan göra hela tvåkammarsystemet fiktivt. Hegelbundet återkommande är den hast, varmed skattebesluten fattas och som gör kammardebatterna därom i hög grad meningslösa; trasslet i år vid bestämmandet av skattesatserna, då kamrarna stannade i skiljaktiga
508
Dagens frågor
beslut, är ett talande vittnesbörd om systemets brister. Det illusoriska i budgetdebatten framstår så mycket betänkligare, som den
bristande enhetligheten i riksdagens budgetbehandling alltid ansetts
som en av de största svagheterna i vår riksdagsordning.
Aven om riksdagen ogärna vill reformera sig själv, måste dock
förloppet av årets riksmöte ha ådagalagt nödvändigheten av att arbetsformerna upptas till förnyad omprövning. Att denna måste bli
grundligare än 1932 års dvärgreform synes oundvikligt. Att propositionerna avlämnas i tid – som den nya regeringen utlovat – är
visserligen betydelsefullt men ej allt. Det väsentliga är att åstadkomma en riksdagens självbegränsning, som ger nödigt rådrum för
avgörandena i de stora frågorna. Detta kan ej åstadkommas utan
att en lättnad i arbetsbördan vinnes. Befriades riksdagen från en
del tidsödande småkrafs, skulle den säkerligen också snart komma
till rätta med uppbroUsbrådskans hafs.
Kännetecknades riksdagens uppbrott av den sedvanliga brådskan,
tog den socialdemokratiska regeringen sin förestående hädanfärd mera lugnt och kallblodigt. Så fort skeppet började sjunka,
gjorde regeringen – som det sagts – en serie »testamentariska
förordnanden». Sina sista veckor ägnade den ivrigt åt’ att tillsätta kommitteer. Naturligtvis var den härvid i sin fulla formella rätt, helst om den länge planerat vissa utredningar och gjort
förberedelser härtill. Kan det försenade kommittetillsättandet dessutom tolkas som ett gottgörande av en tidigare försummelse –
vi tänka t. ex. på utredningarna av luftskyddet och den s. k. främlingsinvasionen -, har det som varje annan botgärning en försonande sida. Men igångsättandet av nya utredningar måste lätt
framkalla misstanken att den dödsdömda regeringen antingen ville
förekomma den efterföljande ministären eller också önskade sörja
för en utredning av frågor, som blott intressera socialdemokraterna.
I förra fallet kunde hr Hansson och hans män åstunda att ge kommitteerna en sådan sammansättning och sådana direktiv, som dessa
eljest sannolikt ej fått; i senare fallet kunde de .ledas av valtaktiska
hänsyn eller av önskan att genom statens försorg få problemen
belysta på ett sätt, som partiet sedermera kunde begagna i agitationen. En blick på vissa kommitteers sammansättning och utredningsuppdrag vittnar icke, lindrigt sagt, om någon blyghet från socialdemokraternas sida. Det skulle sannerligen ej förvåna, om den nya
regeringen – därest den ej ville låna Thorssons berömda Geddesyxa – funne sig föranlåten till en eftergranskning.
De socialdemokratiska regeringarnas tilltagsna metoder. i fråga
om utredningar ha alltid varit föremål för förundran och kritik. Det
sista utslaget av denna tilltagsenhet har varit kreerandet av nya kommitteer, när regeringen stapplade på gravens bredd. Det verkade
nästan som om regeringen ville förlänga eller förpuppa sitt liv i kommitteernas form. Men vad en regering kan tillåta sig vid starten kan
te sig mindre lämpligt kort före demissionen. Man kan verkligen för- 509
Da_qens frågor
våna sig över att regeringen ej velat visa större hiinsyn mot efterträ-
daren och den faktiska riksdagsmajoriteten. Hur utsatt blev ej den
Lindmanska regeringen icke minst från socialdemokratiskt håll fiir
kritik, när den 1929 -alltså ett år innan någon avgång kom på tal –
igångsatte den förberedande försvarsutredningen. Då ville man på-
skina, att demokratiens och parlamentarismens fundamentalregler
kränkts. Nu handlar ett minoritetsparti ungefiir som om det ägde
ett slags fideikommissrätt till statsförvaltningen. Den Hanssonska regeringen slutade sitt liv ej blott i övermod; genom sina kommittetillsättningar brast den även i »fair play». Några sätta kanske större
värde på övermodet, men i längden varar rent spel längst.
Förenings- och Sist i raden av de många större frågor, ~;om avförhandlingsrätten. gjordes under slutspurten i riksdagen, kormno
tjänstemannafrågorna. Vi ha tidigare redogjort för det allmiinna
utgångsläget i dessa. Från såväl högern som folkpartiet Yäcktes
motioner dels om lagstiftning rörande det personliga arbetsavtalet
i syfte att trygga de anstiilldas riitt till skälig uppsiigningstid, sjuklön och semester, dels om förenings- oeh förhanlllingsrättens reglering. Högern nöjde sig emellertid ieke med utredningsyrkanden utan
utarbetade detaljerade lagförslag i bägge dessa spörsmäL Regeringen
åter lät förstå, att den icke ville medverka till en lag~>tiftning om det
pers011liga arbetsavtalet, som differentierade de materiella förmånerna
med hänsyn till tjiinstemannagruppernas speeiella intressen; diiremot
framlade den en proposition om lagfästamle av förenings- och förhandlingsrätten i huvudsaklig överensstiimmelse med de synpunkter,
som landsorganisationen utvecklat i sitt yttrande över tjänstemannakommittens betänkande i iimnet.
Utgången i riksdagen blev en obestridlig framgång för högerpartiet. I fråga om arbetsavtalet måste riksdagen visserligen inskränka
sig till att begära framlägg-andet av nytt förslag skyndsammast möjligt, då andra lagutskottet aldrig hann ingå på en realJ)]”iivning av
högermotionen, men den av högern föreslagna förhandlingsordningen
för privatanställda accepterades med obetydliga förändringar. S~’ftet
med denna förhandlingsordning Ur att möjliggöra för de anstiillda
att, om de åtagit sig viss fredsförpliktelse, hiinskjuta tvistefrågor
mellan dem och arbetsgivarna till prövning i opartiska former. Detta
förfarande närmar sig skiljedomslinjen men bibehåller dock frivillighetens prineip. Det utlåtande över tvisten, som den opartiska instansen – i detta fall en av socialstyrelsen utsedd skiljenämnd –
har att avgiva, är icke riittsligt bindande för parterna men kan
offentliggöras oeh innebiir självfallet därför en stark moralisk press
på desamma. Soeialdemokraternas motstånd mot denna anordning
iir icke lätt att förstå. Den på fredsplikten grundade förhamllingsordningen är ieke obligatorisk. De tjiinstemannaorganisationer, som
ieke vilja begagna sig därav, kunna liksom förut påkalla förlikniugsmannens hjälp enligt lagen om medling i arbetstvister. FörlikningsmanHen har även vå regeringens fiirslag fått rätt att hos arbets- 510
Dagens frågor
domstolen utverka vitesföreläggande mot tredskande part. Men varför förmena sådan grupper av anställda, som icke vilja eller icke
kunna tillgripa fackliga kampmedel, att kompensera sig· hiirför genom att utnyttja skiljenämndsförfarandet? Man har svårt att tolka
socialdemokraternas ovilja häremot annat än som ett utslag av den
missriktade konservatism, som jämväl vid andra tillfällen kännetecknat deras ställningstagande till de nya problemen inom svenskt
arbetsliv.
Förhandlingsriitten förutsätter föreningsriitten. Både regeringens
och högerns förslag innehöllo utförliga stadganden till skydd för den
positiva föreningsrätten; det senare upptog även bestämmelser mot
organisationstvång. Utskottet ansåg emellertid icke tiden mogen för
en detaljreglering av föreningsrätten utan stannade vid att i förhandlingslagen införa en allmän klausul om föreningsrättens okränkbarhet. Från socialdemokratiskt håll gjorde man gällande, att denna
klausul kunde siittas ur kraft genom avtal och därför icke representerade en tillfredsställande garanti för föreningsrätten. Då utskottsförslaget segrade över hela linjen i Första kammaren men propositionens föreningsrättsliga bestämmelser biföllos i Andra kammaren,
blev det sammanjiimkning mellan kamrarnas olika beslut i denna
punkt, varvid ett tillägg gjordes till föreningsrättsparagrafen, som
klart angav dess tvingande karaktär. Högern och folkpartiet hade
så mycket mindre anledning att motsätta sig denna sammanjämkning som dess representanter i andra lagutskottet godkänt bestämmelsen om föreningsrättens okränkbarhet under den förutsättningen,
att den icke kunde brytas av avtal.
Med -lagen om förenings- och förhandlingsrätt har den rättsliga
grunden lagts till den moderna tjänstemannarörelsens fortsatta utveckling. Redan har denna rörelse av egen kraft arbetat sig ur det
värsta portföret. Frammarschen kan nu väntas ske i raskare tempo.
Ett stort ansvar vilar härvid på de ledande männen. De anställdas
organisationer få icke bli brickor i det partipolitiska spelet. De få
icke upprepa de socialistiska fackföreningarnas stora misstag att
sammankoppla fackliga och partipolitiska intressen. Detta står
också klart för ledningen både i Daco och inom de fristående tjänstemannaorganisationerna. De försök att politiskt utnyttja de anställdas organisationsväsende, som förekommit från socialdemokratiskt håll inom en av Dacos större underavdelningar, beklagas med
rätta av de ansvariga kretsarna. Inför tjänstemannarörelsens genombrott vill man slutligen gärna uttala förhoppningen, att rörelsen i
det kommande arbetet skall känna sig som bärare icke blott av gruppens utan även av samhällets intresse. Endast om yrkesorganisationerna besjälas av en sådan anda kunna de göra en insats av bestående värde. En tjänstemannarörelse med denna prägel måste
icke minst från konservativ synpunkt. hälsas med glädje. Den blir
ett stabiliserande element i samhällslivet. Den kan återgiva Larssönerna deras förlorade självförtroende och kanske därmed tillika
ett stycke av »melodin, som kom borh.
511
Dagens frågor
Makten över Konflikten mellan arbete och kapital förtjänar sär- ”det fria ordet”. skilt på ett område uppmärksamhet. Det intellektuella arbetet måste för att komma en större allmänhet till godo samarbeta med kapitalkrävande företag, som stundom vilja vara dess
herre i stället för tjänare. Ett tidningsföretag t. ex. måste i vår snöda
värld för samarbetet ställa sådana villkor, att företaget med eller
utan osynliga tillskott bär sig. Villkoren dikteras av den, som består
pengarna. Detta behöver visserligen ingalunda överallt såsom t. ex.
i Frankrike leda därtill, att pressen blir ett lydigt redskap för storfinansen. En politiskt och kulturellt livaktig läsekrets utgör utan
tvivel det fastaste och sundaste underlag för en tidning. Det »fria»
ordet är visserligen en benämning med relativ giltighet. Beroende
är varje tidning, av läsekretsen, ägarna eller andra. Men det är en
fördel att offentlighetens ljus faller över de faktiska maktförhållanden, som äro bestämmande för en tidning. Annars kan pressen bli
ett redskap för ganska dunkla syften.
I Sverige ha oroande tecken på en utveckling i den minst önskvärda riktning under senare tid allt tydligare framträtt. De symptom på en urartning, varom nu är fråga, sammanhänga med metoderna att söka rehabilitera en känd person, iridragen i den största
finanskrasch, som någonsin förekommit i vårt land, ett drama av
internationella och historiska mått. Händelseförloppets ytterkonturer
äro väl kända. Det ligger i sakens natur, att en man, som spelat med
i ett sådant drama, även har osedvanliga resurser till sitt försvar
mot ett tungrott och delvis ålderdomligt rättsväsen. Dettas handhavare ha att värna likheten inför lagen mot alla de krafter, som
blott ha ett intresse: att till varje pris fria den åtalade.
Efter en rättegång, som i avseende å försvarets kvantitet och kostnader var rekordmässig, blev emellertid finansmannen i fråga dömd
tilllångvarigt straffarbete och påföljd för brott, innefattande bedrägligt förfarande i flera avseenden. Alla rättsliga former hade iakttagits. Ingen obehörig påverkan till den dömdes nackdel kunde på
något sätt påvisas. Uppskov på uppskov beviljades. Ingen processuell förmån förvägrades den åtalade. Full offentlighet rådde. Domstolarnas och deras ledamöters integritet måste sägas vara höjd över
allt tvivel. Att meningarna i vissa stycken skilde sig, lär knappast
ens från det mest agitatoriska håll kunna åberopas som bevis häremot. Efter domen har intet nytt tillkommit.
För teorin att den dömde skulle vara oskyldig kan man egentligen
blott anföra, att all mänsklig rättvisa är ofullkomlig och ingen domare ofelbar, med andra ord, att man aldrig kan vara säker på ett
mänskligt domslut. Och så naturligtvis den dömdes energi och ofantliga finansiella resurser. ·
Utan att tillgripa några förhastade antaganden eller konstruktioner
kan man nog tryggt just i detta sista söka nyckeln till denna kampanj, som utmärkts av en sällsynt bitterhet mot domstolar och andra
myndigheter. Den dömde äger två stora huvudstadstidningar och har
resurser att skaffa »utlåtanden» och organisera opinionsyttringar i
512
Dagens frågor
stor skala både inom och utom landet. Hans resningsansökan, eller
rättare den sällsynt ogenerade kampen mot de myndigheter, som
värna rättskraften hos fälld dom, har emellertid blivit en cause
celebre. Varhelst en mot myndigheterna i allmänhet fientlig mentalitet kan uppdrivas, har man en bundsförvant. Varhelst ett misstag i
6ittsskipningen kan påvisas, blir detta ett indirekt bevis för den
dömdes oskuld. När domstolarna och chefen för åklagarväsendet,
vilkens kritik av metoderna för resningssökandet befunnits särskilt
besvärlig, icke visa lust att ingå i tidningspolemik, framhålles detta
i försåtliga vändningar som bevis på dåligt samvete, ej bara av den
dömdes tidningsorgan utan även av många eftersägare. Allt under
det den dömde och hans hjälpare göra anspråk på ej blott att vara i
god tro – ett ofta mångtydigt begrepp – utan även att kunna bedöma frågan opartiskt, frånkänner man utan rimlig grund domstolar
och myndigheter denna egenskap. En juris professor, höjd över alla
för andra dödliga gällande fordringar, går i spetsen för propagandan.
Professor Lundstedts motiv må vara aldrig så upphöjda, hans ofta
förut dokumenterade oförmåga att förstå någon synpunkt, som avviker från hans egen, gör honom synnerligen litet skickad för den
överdomarroll, som han påtagit sig. Åklagarmaktens chef framställes offentligen av honom som en skadegörare och likställes med en
upprorsman. Och den ofria pressen breder på med allt tjockare
färger.
Ett exernvel härpå utsattes nyligen från auktoritativt håll för en
sådan belysning, att det bör räddas från glömskan. När gent emot
professor Lundstedts i riksdagen framställda be;skyllningar en annan
talare begagnade sin replikrätt och överskred den stadgade repliktiden, avbröts han av talmannen. En av den dömde ägd tidning framställde denna episod så, som om talmannens ingripande föranletts av
innehållet i den avbrutna repliken. Ingripandet kunde ju på detta
sätt tolkas till den dömdes förmån; såsom ett efterspel av rätt sällsynt art kan man betrakta den förklaring om sakens rätta innebörd,
som talmaimen fann sig föranlåten att offentliggöra och som fullständigt blottade halten hos tidningens framställningssätt. Här har
man svårt att tala om god tro hos ifrågavarande pressorgan.
Hela den kampanj, som pågår för den dömdes resningsansökan,
ger ny aktualitet åt frågan om förhållandet mellan pressen i gemen
och finansvärlden. Det viktigaste önskemålet därvid är säkerligen,
att varje tidnings finansiella förbindelser i största möjliga utsträckning skola kunna dragas inför offentligheten. Det räcker ej med att
aktieägarna äro kända. Publiciteten måste sträcka sig till alla de
ekonomiska förbindelser, som äro av sådan art, att de kunna försätta tidningens nominella ledning i ett tvångsläge. De juridiska
formerna för en sådan kontroll kunna här ej ens antydas. En uppgiftsplikt från utgivares och aktieägares sida i fråga om finansiella
förbindelser kan knappast betraktas såsom obehörigt intrång i privata förhållanden, när det gäller kontroll av det offentliga ordet.
Naturligen kommer varje fordran på en dylik reform från många
513
36- :J6:H>7. Svensk Tidskrift 1936.
Dagens frågor
håll genast att betecknas såsom outförbar. Större omvälvningar ha
dock både i vår och i gångna tider genomförts. Och frågan blir
trängande i samma mån som storfinansens maktsträvanden bli
farliga.
Doktrin Doktrinen .förblindar som bekant lätt nog ett självstänoch teater. digt omdöme, men den har mer än förblindat det svenska
regeringsorganets teaterkritiker, herr A. Beyer. Vad denne än ser
på tiljan i stället för verkligheten, alltid hittar han fram på natten
något politiskt sammanhang i stycket – med sens moral, att den
svenska borgerlighetens förfall är djupt eller att Hitler icke får
»glorifieras» på svenska..
På den förra iden kom han i höstas, då Vasateaterns ambitiösa
ensemble visade Bourdets »Sådana tider», i vilket en bankruttad
bankir gifter bort sin dotter mot kontant erkiinsla; ett starkt patetiskt stycke med träffande karakteristiker och en bestämd social tendens. Det är den tendensen hr B. generaliserar, då han med utgångspunkt från den teaterkvällen påstår, att sådana snuskiga affärer äro
en borgerlig ovana. När sedan den snälle författaren låter pjäsen
sluta lyckligt i alla fall, konstaterar recensenten, att den där lyckan
inte är äkta, d ä r f ö r att den icke är socialistisk. Tyvärr förmenar
han sina läsare närmare beskrivning på den speciella lyckan i ett
socialistiskt äktenskap.
Däremot är hr B. betydligt mera nöjd med den engelska komedin
»Kamratäktenskap», där det unga paret levat ihop en tid redan före
äktenskapets ingående, och där giftermålet hotar att leda till skilsmässa på själva bröllopsdagen. Eftersom det i alla fall blir ett borgerligt äktenskap av det hela, kan det emellertid icke vara den nitiske helt till lags. Kvinnan i pjäsen är nog raffinerad att vara
kvinnlig, ja, förf. låter henne t. o. m. vara så raffinerad att hon
koketterar och ljuger – och undra på då att den socialistiske B.
måste förlikna pjäsens tendens vid fru Sigrid Gillners då just
aktuella propaganda för kvinnligheten. När sedan förste älskaren
i sista akten blir bonde på sina fäders jord, kan detta icke förklaras
utan att åtminstone en del av skulden för tilltaget kastas – på
hr Göbbels.
Överhuvud taget tycker inte Soc. Dem:s teaterkritiker om bönder.
När Vilhelm Moberg i sitt starka ödesdrama »Hustru» med mäktigt
patos spelar ut stad mot landsbygd och fabrikstillverkad dussinflärd
mot djupt inrotade begrepp om vördnad för ålderdomen, menar hr B.,
att »dramat är en skoningslös kritik av det gamla, traditionella, på
kvinnans ekonomiska ofrihet grundade äktenskapet». Naturligtvis
är det bondfolket, som har fel i konflikten med stadsfruntimret.
(Inom parentes sagt är det underligt att inte hr B. miirkte, vem det
var som hade den ekonomiska makten på gården – det var ju en
kvinna, svärmodern.) Det är beklagligt för en socialistisk teoretiker
av hr Beyers doktrinära läggning att så många pjäser handla om
äktenskapet och, om de äro komedier, sluta med äktenskap; äkten- 514
Dagens frågor
skapsinstitutionen är ju något, som tillhör det bestående, det är enligt marxistisk vulgärterminologi redan i och för sig dekadant och
därmed – borgerligt. Argumenteringen är halsbrytande.
Ånnu värre är det emellertid för hr B., att en del författare på
senare tid tagit sig för att skriva pjäser om politik. Det sätter strax
hans blod i svallning. När Gösta Ekman på Vasan spelade en fransk
karriärist i en miljö av bestickning och allsköns korruption, utan
att i komediens sista akt råka ut för bödeln, och till på köpet i stället
blev gift, ser hr B. däri »en dekadansprodukt av den sämsta borgerliga lustspelsfabrikation». Satiren mot demokratiens avarter, som var
styckets röda tråd, observerades icke i det svenska regeringsorganet.
Och när Dramatiska Teatern visar Värnlunds »Ledaren» med aktuella anspelningar söderut, demonstrerar hr B. mot scendiktatorn i
tydlig rädsla att han skall kliva över rampen.
Exemplen kunde flerfaldigas, men detta kan vara nog. Eheu, o
quanta sudor! ville man med måttfullhetens och jämnmodets diktare
tillropa den flitige sökaren, som finner partipolitiska tendenser i
komedierna och kallar dramats skurk för »borgare», nota bene om
han är skurkaktig nog. För mycket skarpsinne är det B. ägnar åt
sitt sökande, men vad värre är: han blandar på det sättet bort sin
uppgift att bedöma den konstnärliga halten och den dramatiska fullviktigheten. Det blir den goda smaken, som får sitta emellan. Och
det kan ju vara en smula tråkigt i längden, särskilt om detta skall
vara ett prov på det bästa slags marxistiska spis, som i detta nu
kan bjudas svensk arbetareklass.
Europas Alltsedan mordet på Dollfuss har Österrikes öde varit
krutdurk. anförtrott åt ett duumvirat, bestående av förbundskanslern d :r Schuschnigg, representerande det mäktiga kristlig-sociala
partiet, och vice kanslern furst Starhemberg, vilken såsom chef för
hemvärnen disponerat över regimens förnämsta reella stöd. De båd~
makthavarnas likställdhet har understrukits av det arrangemanget,
att »den fosterländska fronten», den organisation, som va~ avsedd att
för alla goda österrikare ersätta de forna partierna, haft starhemberg till ledare, medan Schuschnigg där fått nöja sig med att vara
sin vicekanslers närmaste man. Att denna tvehövdade regim innanför sina fasader dolde mycken söndring, har ej varit Europa okänt,
trots duumvirernas ideliga ömsesidiga lojalitetsförklaringar. I maktstriden har segern ofta tillfallit Starhemberg, som utom över hemvärnets bajonetter även tyckes hava kunnat förfoga över Mussolinis
vänskap, det egentliga skyddet för Österrikes tillvaro som »oberoende» stat. Inåt har hemvärnets hövding representerat den mest
fascistisk-reaktionära, mot arbetarna kallsinniga. strömningen, och
lian har ofta framstått som en motvikt mot det starka klerikala inslaget i Schuschniggs omgivning. Förhållandet mellan honom och
den kristlig-sociala partiledningen, som suttit vid makten under
större delen av efterkrigstiden, har alltid varit dåligt, men framför
allt har han stått i skarp motsättning till socialministern Dobrets- 515
Dagens frågor
berger och jordbruksministern Strobl, vilka utgjort regeringens socialt intresserade och arbetarvänliga inslag.
Den storpolitiska utvecklingen under den förflutna vintern har
medfört viktiga förskjutningar i den österrikiska diktaturens grundvalar. Visserligen misslyckades Titulescus och Hodzas försök under
statsmannamötena i januari att rycka loss Österrike från beroendet
av Italien och ställa det vid de andra Donaustaternas sida i nära
kontakt med England och Frankrike. Romavtalen hingre fram på
våren gåvo i stället en fastare struktur åt elen italiensk-ungerskösterrikiska ententen. Men spänningen mellan västmakterna och
Italien kunde i längden ej undgå att få återverkningar i Centraleuropa. Så länge det abessinska äventyrets utgång syntes oviss och
Italiens militära resurser till betydande del bundits i Afrika, medan
dess finansiella tillgångar syntes uttömda, var det ett farligt spel för
de vacklande makthavarna i Wien att enelast bero av Mussolinis nåd.
Och den österrikiska folkstämningen har alltid stått djupt fientlig
mot samgåendet med den både hatade och föraktade fienden i söder.
Psykologiska, militära och framför allt ekonomiska skäl talade därför till förmån för ett försiktigt närmande till ~’rankrike och, än mer,
England. I Sir Ansten Chamberlains Wienbesök i april fick denna omorientering ett tydligt utslag. Samtidigt hade starhembergs ställning
undergrävts även inifrån. Med Italiens stöd hade Wienregeringen
trots Lilla ententens protester återinfört den allmiinna viirnplikten.
om också under vissa omsvep. Då armen sålunda avsevärt stärktes,
blev hemvicirnet överflödigt som stöd för regimen, och från katolskt
håll restes allt kraftigare krav, att denna farliga stat i staten skulle
oskadliggöras genom avväpning. ‘l’ill slut ställde sig även Schuschnigg offentligen på denna sida, medan starhemberg i häftiga anföranden bedyrade, att vägen till hemvärnets avväpuing endast ginge
över hans lik. Konflikten var sålunda öppen.
Avgörandet kom emellertid utifrån. Abessiniens sammanbrott blev
för starhemberg en anledning att i egenskap av hemvärnsledare –
ej vicekansler! – lyckönska Mussolini i ett telegram, där fursten ej
blott prisade fascismens höga ideer och Italiens insatser i Afrika till
civilisationens fromma ntan även riktade ytterst skarpa utfall mot
Englands politik. Följden blev en intervention från västmakternas
sändebud, och vid ett långt och upprört kabinettssammanträde natten
mellan den 13 och 14 maj kom katastrofen. Det blev Schuschnigg, som
triumferade. starhemberg och utrikesministern Berger-\Valdenegg
utstöttes ur regeringen, medan kanslern till chefskapet för försvarsdepartementet nu även lade den direkta ledningen av utrikespolitiken.
Emellertid innebar det skedda ej en fullständig brytning med hemvärnet. Ett visst hänsynstagande till detta döljes väl bakom Dobretsbergers och Strobls utträde ur regeringen samtidigt med Starheniberg. Och vidare stannade två hemvärnsmän kvar på viktiga ministerposter: d:r Draxler behöll finansdepartementet, medan inrikesoch säkerhetsministern Baar von Baarenfels efterträdde sin chef som
vicekansler. Då dessa båda ministrar demonstrativt försäkrade Star- 516
Dagens frågor
hemberg om sin orubbliga trohet, är läget rätt oklart. Av intresse
iir, att Schuschnigg ej kunnat infria sin försäkran omedelbart efter
regeringsombildningen, att en ny skapelse, »frontmilisen», sk~lle ersätta alla de tidigare väpnade organisationerna, utan hemvärnet i
stor utsträckning kommer att bestå som väpnad faktor. Däremot
hava farhågorna, att Italien ej skulle finna sig i starhembergs fall,
visat sig överdrivna. Mussolini har ej sökt göra sin proteges förödmjukelse och Schusclmiggs upphöjelse ogjorda, trots att kanslern vid
flera tillfiillen sökt demonstrera sitt oberoende av Romregeringen.
Vad som alltjämt ter sig högst problematiskt, är den nyrekonstruerade regimens livskraft. Den verkliga stämningen ute bland folket
undandrager sig varje bedömande. Tidigare hava ju vederhäftiga
iakttagare hiivdat, att nationalsocialister, röda och den nuvarande
regimen vardera förfogade över en tredjedel av väljarna. Den ekonomiska återhämtningen, framför allt den starka invasionen av västeuropeiska turister, har otvivelaktigt något dämpat missnöjet. Men
det är att märka, att det egentligen blott är de stora lyxhotellen och
vinterkurorterna, som gynnats av dessa penningstarka gl:ister, medan
missnöjet alltjiimt växer bland den politiskt mycket viktigare massan
av små värdshusvärdar o. d. ute i provinserna, som förut levat på
de mindre fordra11de tyska turisterna och ej fått någon ersättning
för dem. Säkert synes vara, att den öppna nazismen av typen Habicht-Frauenfeld gått starkt tillbaka under det sista året. Men i
stället göra sig utomordentligt starka sympatier för Tyskland gällande i de tongivande samhällsgrupperna. Det iir framför allt de fria
yrkena och den akademiska världen, som enligt en upprörd fransk
iakttagare till •;, iiro klara tyskviinner. Belysande är, enligt samma
källa, att »Volkskunde» i stortysk anda är modevetenskapen, medan
den romerska rätten är på stark retur. Till och med de katolska studenternas organisation, »Neuland», visar öppet sina tyska sympatier.
»Das Gesamtdeutschtum», »die gesamtdeutsche Sache», »die deutsche
Ostmark» äro slagord i dessa kretsar, dit statstjänstemännen, även
de högre, till största delen höra. skoluppfostran arbetar i samma
riktning ända sedan 1919, och enligt uppgift lära liknande ideer göra
sig hörda även i film och radio. I de talrika »Turnvereine» vårdas de
tyska idealen träget. Sympatierna för det tyska riket hava ytterligare stärkts av skandalen i det stora försäkringsbolaget »Phoenix>>,
där flera av den härskande regimens stöttor, främst den kristlig-soc-iale f. d. förbundskanslern och krigsministern Vaugoin, komprometterats och de antisemitiska strängarna satts i kraftig dallring.
Viktigast är armens hållning. Här är fiendskapen mot de slaviska
folken av naturliga skäl djupt rotad, medan vapenbrödraskapet med
Tyska riket är en levande realitet, både från världskrigets dagar och från tidigare seklers gemensamt vunna ära. Vid festligheterna till 200-årsminnet av Eugens av Savojen död framträdde
denna känsla av ödesgemenskap med stor styrka såväl i Berlin, där
fältmarskalken von Blomberg hyllade den store fältherren som »ein
Soldat des Reiches», som i ‘~lien, där hela det österrikiska generali- 517
Dagens frågor
tetet lunchade hos den i Paris och Prag så innerligt avskydde och
fruktade herr von Papen. Representativ för dessa österrikiska armekretsar är chefen för krigsarkivet, den framstående historikern och
ledamoten av statsrådet von Glaise-Horstenau.
Av stor betydelse i Österrike var naturligtvis Rhenlandsservitutets
sönderrivande den 7 mars. Denna yttring av nyväckt tysk styrka och
självmedvetande hälsades med tydlig sympati ej blott i den tyskvänliga »Wiener Neueste Nachrichten» utan även i det kristlig-sociala
huvudorganet »Reichspost.» Och det är klart, att vetskapen, att en
fransk aktion i Centraleuropa hindras eller i hög grad försvåras av
en befäst tysk västgräns, fått starka återverkningar i Wien.
Målet för de tyskvänliga kretsarna i Österrike är ej längre en kupp
av 1934 års typ. Man hoppas i stället på att i lugn kunna avlösa systemet Schuschnigg med en regering av germanofila högre ämbetsmän och militärer, vilken med stöd av ett plebiscit skulle kunna
skrida till »eine kalte Gleichschaltung» med det stora moderlandet
utan Europas ingripande.
Otvivelaktigt rymmer Österrikes närmaste framtid farliga riskmoment. Sannolikheten talar för att händelserna komma att även på
denna punkt visa fredsfördragens oförenlighet med en lugn utveckling. Förmodligen visar sig den nationella samhörigheten här liksom
i Saar starkare än konstlade partimotsatser. Vissa tecken tyda på
att man på sina håll i London vill kring den österrikiska diktaturen
driva upp en stämning liknande den kring »brave little Belgium» 1914.
De stater, som tillhöra folkförbundet, och i synnerhet de, som taga
plats i förbundets råd under den närmaste perioden, kunna riskera
att i samband med Österrikes vidare öden ställas inför farliga avgöranden, där vissa stormakters maktintressen komma att presenteras såsom de små staternas frihet och självbestämningsrätt.
De franska Efter oroligheterna i Paris i februari 1934 bildade
valen. Frankrikes socialister och kommunister en »front commun» med syfte att försvara demokratin och republiken. Under inflytande av den ekonomiska krisen och det mer eller mindre faktiska
hotet från den »fascistiska» organisationen »Lex croix de feu» utvidgades denna front under sommaren 1935 till att omfatta även
radikalsocialis’terna, det stora borgerliga vänsterpartiet. Denna s. k.
»folkfronts» sammanhållning stärktes i hög grad av ministären
Lavals besparingsdekret för budgetens balanserande, i vänsterpressen
ofta benämnda »hungerdekreten», av vilka de i detta sammanhang
viktigaste inneburo en avsevärd reduktion av krigsveteranernas
och krigsänkornas pensioner och en del lägre statsanställdas löner. I
januari 1936 antog folkfronten ett gemensamt program för valet till
deputeradekammaren, den 26 april och 3 maj. De viktigaste punkterna voro krav på åtgärder mot »fascistfaran», stärkande av N. F.
samt en serie sociala reformer, innebärande bl. a. arbetsveckans förkortande, allmänna arbeten för arbetslöshetens bekämpande, förstat- 518
Dagens frågor
ligande av Banque de France, statlig kontroll över storbankerna
och rustningsindustrin samt upphävande av de viktigaste av dekretlagarna. De i folkfronten enade partierna överenskommo vidare att
samverka vid valet enligt följande princip: i den första valomgången
kan varje parti uppställa egna kandidater; om en andra valomgång
blir nödvändig (vilket inträffar, om ingen kandidat erhåller absolut
majoritet i den första) skola samtliga folkfrontister rösta på den
vänsterkandidat, ,som i första omgången erhållit största antalet
röster.
Valstriden var detta år ovanligt hård och ledde i mer än 2 /a av
samtliga valkretsar till en andra omgång, varvid folkfronten i regel
lyckades hålla överenskommelsen. Av 618 mandat erövrade den 381.
Valet blev sålunda en klar vänsterseger, och en av folkfronten stödd
regering torde i kammaren äga en majoritet på omkring 140 röster.
Frågan är nu först, hur stora framgångar folkfronten vunnit i
kammaren. Dess partier ha sedan våren 1936 ökat sin representation med 37 platser. Segern är sålunda ej överväldigande; det vä-
sentliga är, att man lyckats, i varje fall tillfälligt, ena vänsterpartierna, som tidigare bekämpat varandra.
Av större intresse än folkfrontens antal nya mandat är dock fördelningen av dessa mellan de olika partierna. (Uppgifterna härom
variera i olika framställningar, beroende på det ej ringa antalet
relativt fristående deputerade; här följas inrikesdepartementets
officiella siffror.) Man kan konstatera en oerhörd framgång för ytterlighetsriktningarna. De Moskvaanslutna kommunisterna ha ökat från
10 till 72 mandat, de till andra internationalen anslutna socialisterna
(S. F. I. O.) från 97 till 146. Oavhängiga kommunister och socia-.
lister ha sjunkit från resp. 11 och 67 till resp. 10 och 37. Radikalsocialisterna ha gått tillbaka katastrofalt, från 159 till 116. Vad den
»nationella fronten» – om till den räknas alla till folkfronten ej
anslutna partier – angår, har den förlorat 34 mandat (antalet platser i kammaren har sedan sista valet ökat med 3). Det intressanta Hr emellertid även här att iakttaga förskjutningarna mellan
partierna. »Radikala vänstern» eller »oavhängiga radikaler» –
d. v. s. vänstra centern – har förlorat 35 – mer än hälften – av
sina platser för att nu inneha 31, Flaudins parti, vänsterrepublikanerna – d. v. s. högra centern – har sjunkit från 99 till 84 mandat.
Folkdemokraterna, närmast ett kristligt-socialt parti, ha lyckats behålla sina 23 platser, medan den rena högern (Marins parti) gått
fram från 77 till 88, reaktionära från 6 till 11 mandat. Sammanfattningsvis kan man sålunda säga, att valet 1936 i kammaren medfört
en dock ej överväldigande vänsterseger – förskjutningarna äro avsevärt mindre än vid valet 1932 – samt att det inneburit ett förkrossande nederlag för mellanpartierna.
Går man från kammaren till det väljande folket, frapperas man
främst av de mycket små förskjutningarna inom valmanskåren. Av
sammanlagt 9 3/• miljoner röster har folkfronten endast lyckats erövra c:a 1 /a miljon nya anhängare, medan övriga partiers direkta
519
Dagens frågor
förluster _uppgå till sammanlagt omkring 100,000. (Skillnaden mellan
vinster och förluster förklaras av c:a 1/• miljon nya väljare.) Men
inom folkfronten ha kommunisterna ökat sitt röstetal meu c:a 2/a
miljon till nära l 1/2 miljon, oavhängiga kommunister sitt med c:a
100,000 röster till nära 0,2 miljon och oavhängiga socialister sitt med
75,000 till nära 0,6 miljon. Däremot har S. F. I. O. trots sina mandatvinster minskat med omkring 75,000 (uppgifterna växla mellan 50,000
och 100,000) röster till inemot 1,9 miljoner och radikalsocialisterna
med närmare 450,000 till 1,4 miljoner. De oavhängiga radikalerna ha
gått ned från l till 2/a miljon, vänsterrepublikerna från 1.3 till l
miljon, medan folkdemokraterna ökat från något mer än 0,3 till
närmare 0,4, och Marinpartiet från 1,2 till inemot 1,6 miljon. Övriga
högergrupper ha erhållit sammanlagt omkring 2/a miljon röster.
Åven inom valmanskåren ser man sålunda ytterlighetsriktningarnas
frammarsch och mellanpartiernas kraftiga tillbakagång.
Den viktigaste fråga, det franska valet ställer, är emellertid: i vad
mån föreligger verkligen en kommunistisk framgång~ Åger 1/a av det
franska folket en kommunistisk övertygelse~ Ha forna radikalsocialister plötsligt blivit kollektivister? På dessa frågor torde man våga
svara nekande. Hos många fransmän förefinnes – det är en truism
att säga det – ett behov av att vara så avancerad som möjligt. Från
republikens början föreligger vad som kallas ett >>glissement
a gauche>>: republikaner-radikal,socialister-socialister-kommuni ster.
Det radikalsocialistiska partiet, om vilket någon har sagt, att det
. mindre är ett parti än ett >>etat d’esprit>>, har alltmer förborgerligats
och förlorat sin tjusning, sedan flertalet av dess krav realiserats;
dess hittillsvarande storB man, Herriot, vars statsmannagärning i
ej ringa utsträckning bestått i att med handen på hjärtat och med
vibrerande stämma tala om de odödliga principerna från 1789, har
förlorat i auktoritet – han har ju också som partiordförande ersatts med den betydligt radikalare Daladier; Staviskyskandalen
skadade åtskilliga av partiets främste mäns, ja partiets anseende,
vilket allt f. ö. sannolikt bidragit till att partiet ingått i folkfronten
för att därigenom framstå som mer up to date och sålunda få sitta
kvar vid köttgrytorna. Men de främsta orsakerna till ytterlighetspartiernas framgångar torde vara att söka i andra förhållanden:
fascistfaran, ett av de sista årens stora &lagord, krisen, som för
många förkroppsligats i de Lavalska hungerdekreten, den våldsamma agitationen mot storfinansen, vilkens spetsar genom att i
ej ringa utsträckning även äga intressen i rustningsindustrin jämväl lätt framstått som krigsivrare. Radikalsocialisterna ha redan i
regeringsställning visat sin oförmåga att lösa hithörande problem,
medan socialister och kommunister ännu ej haft tillfälle att kompromettera sig på samma sätt. Att kommunisternas deltagande i folkfronten ej skrämt småborgerskapet, torde bero på deras anmärkningsvärda smidighet i propagandan. Om kommunistiska åtgärder
har föga ordats. I stället har partiet framträtt som småfolkets och
520
Dagens frågor
frihetens försvarare mot de »200 familjerna», mot »fascister» och
reaktion~ira. Kommunisterna synas t. o m. ha glömt internationalismen och världsrevolutionen för att i stället låta höra lätt nationalistiska tongångar; delvis torde detta f. ö. ha sammanhang med
Moskvas intresse av ett militärt ej försvagat Frankrike. Symptomatiskt för den franska kommunismen är, att deras stora intellektuella dragplåster, som Andre Gide, i tal och skrift förfäkta, att först
kommunismen skänker individen möjligheter till fri utveckling,
först där »kan personligheten slå ut i full blom»; en annan av dess
profeter, Andre Malraux, predikar, att »le communisme restitue a
l’innividu sa fertilite». Genom sådan propaganda torde kommunisterna ofta ha lyckats att för den franske individualistiske små-
borgaren framstå som demokratins, rättvisans, individens och individualismens S:t Göran.
Efter en månads underhandlingar konstituerade socialistledaren
Blum en ny ministär, i vilken kommunisterna ej ingingo men vilken
de lovade sitt stöd. Den kom att bestå av 16 socialister, 13 radikalsocialister, 3 oavhängiga socialister samt tre andra. Det återstår
att se, om Blum någon längre tid skall lyckas hålla ihop det parlamentariska underlaget för denna ministär. Det förefaller ej direkt
sannolikt, att den onaturliga förbindelsen mellan radikalsocialisterna och kommunisterna skall bli långvarig – sedan länge är f. ö.
det förra partiet delat i en moderat och en radikal, numerärt starkare flygel. Den nya kammaren antog i mitten av juni under inflytande av strejkrörelserna, vilka väl utgöra en början på vad
Blum en gång så lyckligt kallat »laglighetens semester», en serie
långtgående sociala reformer, som upptagits på folkfrontens program, vilken inledning av regeringens arbete torde vara· tillräcklig
för att komma det borgerliga Frankrike, som röstade med folkfronten, att hesitera. Uppmuntrade av framgångarna torde å andra
sidan kommunisterna komma att skärpa sina krav. Det är tvivelaktigt, om den heterogena folkfronten kan hålla inför denna påfrestning. Blir den ekonomiska krisen i Frankrike allvarligare, förefaller det troligt, att två möjligheter föreligga: antingen måste en
borgerlig samlingsministär med radikalsocialisternas stöd komma
till stånd eller Blum orientera ,sig längre mot vänster. Intetdera
perspektivet bådar gott för den inre ordningen.
Redan tycker man sig ana, att det franska folk, som röstade på
folkfronten i missnöje över krisen och i kärlek till en demokrati,
det tyckte sig se hotad, snart nog kommer att finna, att många av
de förtroendemän, det utsett, även ha andra och mer långtgående
mål för sin ambition än de i valrörelsen uppgivna. Det prejudikat,
som regeringen Blum skapat genom avsiktlig flathet inför en rent
revolutionär åtgärd som fabrikernas besättande, en väl på en del
håll välkommen »semester för den individuella äganderätten», behöver ej men kan bli början till slutet på den franska liberala demokratin.
Den 20 juni 1936.
521
Dagens frågor
Jäsningen i Det är icke första gången inbördeskrig rasar i det nya
Palestina. Palestina. Svåra sammanstötningar med betydande materiella skador och många blodiga offer ägde också rum 1921, 1925 och
1929. Men oroligheterna denna vår synas överträffa de tidigare i omfattning och vara svårare att bilägga. Och ändå har man – i motsats
till de tidigare revolterna – denna gång icke haft att göra med en i
förväg väl organiserad och planerad rörelse, som »släppts lös» i ett
gynnsamt ögonblick utan med ett upplopp »i hastigt mod», en av tillfälligheter framkallad spontan reaktion, som sedan utvidgade sig.
stenen, som satte lavinen i rörelse, var ett landsvägsöverfall vid den
judiska kolonin Tulkarm i norra Palestina. Arabiska rövare, som
hållit sig dolda i ett bakhåll, plundrade resandena i en omnibus, varefter de »singled put three Jews», vilka skötos ned. Judarna hämnades
genom att efter ett par dagar sticka ned ett par araber, som voro
kända som fanatiska judefiender och kunde misstänkas – möjligen
med orätt -för att ha haft sin hand med i spelet. Och sedan rullade
händelserna vidare på sätt som telegrammen under snart två månaders tid dagligen kunnat förmäla.
Att man icke haft att göra med en förberedd aktion är ställt utom
allt tvivel. Att de arabiska ledarna själva till en början blevo överraskade av den vändning händelserna togo, erkännes även på judiskt
håll. Att de ej blott läto händelserna ha sin gång utan även mycket
snabbt påskyndade dem genom att underblåsa upphetsningen medelst
en agitation på bred basis med en hatfylld presskampanj i städerna
och folkuppviglare i landsortens byar och beduinstammarnas tält
samt organiserade och proklamerade storstrejk är mycket lätt förklarligt. I själva verket gåvo de första oroligheterna dem en välkommen möjlighet att dra sig ur en brydsam situation, i vilken deras
inbördes oenighet, avundsjuka och rivalitet försatt dem. Underhandlingar mellan de ledande arabiska politikerna om sammansättningen
av en delegation, som skulle resa till London för att diskutera inrättande av ett lagstiftande råd för Palestina, hade redan pågått en
längre tid utan att föra till något som helst resultat, då man varken
kunde komma till klarhet om vilka fordringar och önskemål, som
skulle framföras, eller vilka personer, som skulle framföra dem. Oroligheternas utbrott medförde ett uppskov och gav de arabiska ledarna
en chans »to save their faces» och dessutom att visa världen att ett
akut missnöje existerade bland den arabiska befolkningen i Palestina.
Att man vågade driva sakerna till sin spets har sin naturliga förklaring i den gångna vinterns händelser. Frankrikes kapitulation
inför storstrejken i Syrien, engelsmännens undfallenhet inför de
egyptiska nationalisternas krav och Englands oförmåga att hävda
sig i den abessinska konflikten verkade naturligtvis stimulerande.
Bakgrunden är naturligtvis arabernas ångestpsykos inför den judiska invandringen, som i ett avgörande moment av spänning inom
vida befolkningslager verkat starkare än den påtagliga förbättring i
levnadsvillkoren, som denna invandring möjliggjort.
Palestina är det enda landet i världen, som ända sedan världskrigets
522
Dagens frågor
slut kunnat glädja sig åt ett oavbrutet stegrat välstånd, som aldrig
känt av depression och arbetslöshet, där arbetslönerna äro fem gånger
högre än i grannländerna, där skatterna ständigt kunna sänkas och
statsbudgeten ändå visar ett permanent överskott, allt enligt uppgifter, som nyligen publicerats av den engelske överkommissarien.
Det måste emellertid beaktas, att trots den girighet, som är arabernas mest utmärkande karaktärsdrag, de dock i stor utsträckning äro
blinda för djupare liggande ekonomiska orsakssammanhang och att
den breda massan begärligt och utan urskillning lyssnar till slagord,
behärskas av religiös fanatism och är ett lättfångat byte för demagogiska uppviglare. Hela den arabiska världen står ännu med ena
foten kvar i medeltiden. Trots att automobilerna i allt större utsträckning ersätta kamelerna på karavanvägarna, trots att bullret
från flygmaskiner och mausergevär, från grammofoner och radio
störa öknens stillhet, har samhället i sina grunddrag bevarat den
feodala prägeln både i öknen och i gränsländernas jordbruksområden,
hur stor skillnad i övrigt än må råda mellan befolkningen i dessa
båda områden.
I Palestina stod den vid världskrigets slut helt säkert lägre än i
övriga arabiska länder. Storgodsägarsystemet var här starkare utpräglat iin annorstädes, »effendierna» etiskt och moraliskt mindre tilltalande iin i Egypten, Syrien och Irak. Bosatta i städerna – och i
många fall överhuvud icke ens i Palestina – bekymrade de sig icke
alls om driften av sina vidsträckta domäner annat än ifråga om indrivningen av arrendet från de i obeskrivligt armod, nöd och elände
levande statarna. Det är denna storgodsägarklass – vilken mer än
någon annan befolkningskategori i Europa och Nära östern kan göra
skäl för benämningarna exploatörer och utsugare- som nu, när dess
maktställning rubbats genom den judiska invandringen och därmed
följande industrialiseringen av landet med uppkomst även av en fri
arabisk arbetarklass, fått en hängiven vapendragare i Folkets Dagblad och dess kolleger här hemma och i andra länder. När denna
storgodsägarklass kämpar för Falestinas frihet är det icke för folkets
frihet utan för sin egen frihet att ostört få profitera av dess arbete
och efter behag utsuga och utnyttja sina underlydande.
De senare ha genom den judiska invandringen och det ojämförliga
uppsving denna medfört för landets näringsliv blivit delaktiga av ett
allmänt välstånd, som man för ett par årtionden sedan icke skulle
kunnat drömma om i Orienten.. De ha därför också alltmer övergivit
arrendearbetet åt godsägarna för lönearbete åt judarna.
I stor utsträckning ha dessa arabiska arbetare icke deltagit i den
nu pågående revolten, utan öppet eller lamt och stillatigande protesterat mot denna. I den mån de ryckts med av sina forna herrar, har
det skett på grund av den blinda auktoritetstro, som är Nära östern
egen på grund av dess ännu levande medeltida traditioner, icke av
nyväckt klass- eller ens nationalitetsintresse. Den arabiska nationalitetsrörelsen är överhuvud icke en social utan en rent politisk företeelse och i första hand en överklassrörelse.
523
Dagens frågor
Det är därför egendomligt att både i den uationella och i den halvkommunistiska svenska pressen se uttryck som de »arabiska små-
böndernas» sak eller »det arabiska proletariatets» kamp mot den judiska kapitalismen. I själva verket finner man bland Falestinas
araber varken småbönder eller kommunistiska proletärer i nämnvärd
utsträckning; bägge kategorierna äro däremot ganska talrikt företrädda bland judarna!
Överhuvud skulle en sammanställning av presskommentarerna till
de två senaste månadernas händelser i Palestina kunna ge en mycket
roande lektyr. Medan antisemitiskt orienterade organ närmast givit
uttryck åt oförställd skadeglädje över förstörelsen av judisk egendom
och judiska människoliv och velat göra gällande att »de engelska
myndigheterna i Palestina vilja hjälpa araberna till varje pris» (men
hindras däri av det judiska inflytandet i London), ha judevänliga tidningar velat framställa upproret som i första hand riktat mot England, icke mot judarna, och på många håll har man till och med velat
fattå upproret som första aktion i en allmän panarabisk offensiv mot
England och Europa.
Det senare är helt säkert oriktigt. Som här ovan framhållits kan
revolten betraktas som spontan och tillfällig och icke som planerad
ens för Falestinas del, än mindre som ett organiserat led i en panarabisk aktion. Givetvis kunna Falestinas araber räkna på alla sina
stamfränders sympati, i viss utsträckning även på deras materiella
understöd. Men att man icke helt gillar den politik som förts av palestinaaraberna visa t. ex. uttalanden i El Dsjilrad, i W afdpartiets ledande organ i Kairo, en av de mest betydande arabiska tidningarna
icke blott i Egypten utan i världen överhuvud, som råda Falestinas
araber att acceptera judekolonisationen i Palestina som legitim och
föreslå en »Round Table» konferens mellan judar orh araber.
Om en sådan skulle kunna leda till omedelbara resultat är emellertid tvivelaktigt. Därtill äro skiljaktligheterna i uppfattning och
önskemål alltför stora. Å ven om det på bägge håll finnas koncilianta
element är extremisternas inflytande ännu för stort, särskilt inom det
arabiska lägret. Givetvis måste England taga initiativet och spela den
medlande rollen icke minst med hänsyn till den utomordentliga betydelse ett lugnt Palestina har för Englands hela världsställning.
Men det palestinska problemet kan knappast lösas som en isolerad
företeelse utan· endast i sammanhang med en lösning av det arabiska
problemet som helhet. Och därvid måste man rHkna med den panarabiska rörelsen som en realpolitisk faktor och inse att bildandet
av ett arabiskt statsförbund möjligen kan uppskjutas men i längden
icke undvika,s. Det gäller därvid för England att spela sina kort så,
att detta förbunds politiska inriktning från början blir orienterad
icke mot utan för det Brittiska Imperiet. -lSUckstrumpan och Missionssyföreningen, där man påstods sticka
världspolitiken. yllestrumpor och samla pengar för inköp av
fickbiblar åt tropikernas nakna hednabarn, har varit en k~illa för
524
Dagens frågor
stilla glädje i vida s. k. kulturella kretsar, men det förefaller som
om man – åtminstone på sina håll – fått en annan syn på saken
under den senaste tiden. Många faktorer ha nog härvid medverkat.
En av dessa är säkerligen den senaste tidens världshändelser. Missionärerna och missionen kommo helt plötsligt att glida in i den politiskt intresserade allmänhetens synfält. Man upptäckte att svenskar i missionens tjänst spelade en roll i Abessinien, att Italien sökte
få bort dem ur Eritrea o. s. v. Och när man så ville veta något om
Abessinien, om land och folk, om sociala och politiska förhållanden,
så erfor man, att de enda som egentligen kunde giva besked härom,
det var missionsorganisationerna. Tidvis var Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsdirektor och ett par andra i Ost-Afrika missionerande sällskap och deras expeditioner strängt anlitade av upplysningssökande från pressen, affärsvärlden o. a. Man fick klart för
sig, att här fanns en omfattande sakkunskap och ett betydande praktiskt förstånd. Naiviteten och okunnigheten hos dem, som ledde de
strumpstickande syföreningarna, var tydligen inte så särskilt stor,
om ens alls tillfinnandes.
Även på andra sätt har missionen under senare år blivit bättre
känd än tidigare. Flera bemärkta resenärer ha med sympati, för att
ej säga beundran, skildrat sina iakttagelser av missionen i främmande världsdelar. Affärsmän och kolonialpolitiker, som kommit i
beröring med naturfolk, ha ej kunnat undgå att se, hur den vite
mannens praktiska verksamhet bland dem, framför allt i form av
industrialism, rycker lös människor ur deras primitiva byliv och
sammanför stora skaror från olika stammar och tungomål till stora
industricentra. Förr ha de levat sitt liv i stammens eller kastens
hägn, men plötsligt sönderbrytes deras gamla sociala stöd, och de
bli lösryckta, isolerade individer, utsatta för faror och frestelser, som
de icke känna och ej äro rustade emot. Det gamla patriarkaliska
lydnadsförhållandet gent emot de gamla eller hövdingen viker plötsligt för en otyglad individualism. Många av dem som iakttagit detta
ha kommit till den bestämda övertygelsen, att i en dylik situation
den kristna missionen egentligen är den enda som kan bygga upp
på nytt, väcka och skapa personligheter. Men också missionens folk
har självt på ett annat sätt än tidigare – vill det synas – vänt sig
till den bildade allmänheten. Så t. ex. har Svenska kyrkans missionsstyrelse, den viktigaste av de svenska missionsledningarna, upprättat ett särskilt sekretariat i Stockholm för upprätthållandet av dessa
förbindelser. Genom att leda studiecirklar, anordna föredrag och
dylikt har föreståndaren för detta sekretariat, fil. lic. Herman Sandegren, med framgång verkat för sin uppgift. Nyligen har d:r Sandegren dessutom givit ut en liten bok, »Nutida världsmission», som ger
en god orientering i missionens direkta och indirekta kulturella, sociala och religiösa verkningar.
Förf. påpekar däri till en början, hur Västerlandet lagt ut sina
kommunikationer över hela världen och hur detta nät fått allt tätare
maskor. Dit inte järnväg· och ångbåt nå fram, dit leta sig bil och
525
Dagens frågor
flyg, radio och bio. Till de avlägsnaste vrår på vårt klot förmedla
de både varor och tankar, känslor och behov. Vi se resultatet: storkapitalism och industrialism, proletarisering och arbetarerörelse,
kampen för en högre levnadsstandard och arbetslöshet äro nu kända
företeelser över hela världen. Vetenskap, konst och litteratur, pedagogik och livsåskådningar av skilda kvaliteter, arbetshets och nöjeshets, allt detta bidrar att omgestalta och uniformera livet i:inda bort
i små samhällen långt ute i vilda Afrika. Det vore ju orimligt, om
ej det djupaste och ädlaste i Vä,sterlandets kulturskatt också skulle
föras ut till de icke europeiska länderna och folken. Detta är missionens uppgift, menar d:r Sandegren.
I fortsättningen av den föreliggande framställningen undersöker
d:r Sandegren missionens direkta och indirekta verkningar på de folk,
inom vilka den arbetar. Han uppvisar, hur kristna personligheter
uppstå i de gamla kulturländerna Indien, Kina och J apan oeh vad
dessa kunnat uträtta och allt fortfarande betyda. Ett namn, som här
naturligtvis i första hand kommer i åtanke, är den märklige japanske
kristne reformatorn och filantropen Kagawa. Kristna inhemska kyrkor organiseras och en kristen kultur framväxer under missionens
hägn. Den tid är länge sedan förbi, då man trodde sig kunna av
negern eller kinesen genom missionen göra en svart eller gul europe.
De måste förbli afrikaner resp. ostasiater allt fortfarande. Denna
ståndpunkt har även politikern numera måst tillägna sig. Missionen
har också många indirekta verkningar, som äro rätt så belysande
för läget. Inom islam försöker man på sina håll få fram en historisk
Muhammed befriad från alla beslöjande legender. Man vill ha en
profet, som är etiskt ren oeh oanfäktbar, när han bedömes efter vår
tids högsta måttstock, evangeliernas Jesus. .Även inom buddhismen
har uppstått reformrörelser, som söka å’stadkomma en typisk väekelsefromhet bland lekmännen. Missionärernas religiösa förkunnelse
sätter tydligen sina indirekta spår i de högsta främmande religioner.
Men missionen har också sina återverkningar på de missionerande
kyrkorna. Den har mäktigt bidragit till att göra en splittrad kristenhet medveten om sin inre enhet. Det var på missionsfälten, som det
först yppade sig behov att bilda en mera sluten enhetsh-ont mot gemensamma motståndare och inför gemensamma uppgifter. Ekumeniken är på sätt oeh vis född genom missionen, och genom missionen
öppnades fönstren hos de missionerande kyrkorna, så att sektväsende
och självtillräcklig avskildhet i betydande grad blevo utvädrade.
D:r Sandegren menar, att missionen blivit den vite mannens plikt
gent emot de färgade folken för att avplana en del av den skuld, som
den vite kolonisatören ådragit Västerlandet. Missionen blir därför
en »lydnadsgärning», och dess mål blir ieke att upprätta något slags
medeltida kyrkovälde utan det blir att gå tjänandets och lidandets väg.
G. H-n.
526

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner