Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 15 april.
Sverige och l ett memorandum vå 44 sidor har fiirutvarande utFinland år 1918. rikesministern i den Edenska regeringen .T. Hellner
redogjort för Sveriges offieiella politik genternot Finland under tiden
från Finlands självstii.ndighetsförklaring i december 1917 till slutförandet av rlet finska frigörelseverket våren 1918. Den svenska litteratureii i detta iinme är påfallande torftig, och med undantag för
Alandsexpellitioneu år 1918 finnes ingen mer ingående redogörelse.
I Finland har man däremot ivrigt behandlat frågan och därvid ställt
sig myeket kritisk genternot den Edenska regeringen. I vissa finska
arbeten har denna kritik utmynnat i hiitska attacker mot allt, vad
Sverige och svenskt heter, ui\got som även satt spår efter sig hos
den nutida finska ungdomen. Det är därför angeläget, att hela frå-
gan tages upp till behandling ä svensk sida och att det klarlägges,
huru situationen i Sverige verkligen var, vad den svenska regeJ”ingen verkligen gjorde oeh icke gjorde samt efter vilka sakliga
motiv den handlade. Atskilliga missförstånd, så skadliga för det
dagliga samarbetet mellan Sverige och Finland, kunna genom en
dylik um>lysningsverksamhct biläggas. Ett första steg har hiir tagits
och man får hoppas, att frågan blir ytterligare ventilerad. Det iir
ett svenskt intresse, att så sker.
Hellners memorandum iir av betydande intresse och författaren
liimnar åtskilliga UJ)J)lysningar, som hittills icke varit kända. Det
iir ställt utom allt tvivel, att den svenska regeringen beträffande den
finska frilgan befann sig i on brydsam situation och att dess rörelsemöjligheter voro starkt begränsade. Särskilt Alanelsfrågan kompliet-rade situationen och skapade irritation. Den svenska regeringens
insHillning till ålandsbefolkningens krav på inkorporering med Sverige hacle föga ])Ositiv priigel. Överhuvud taget låg det icke i denna
regerings kymw att fiira en aktiv utrikespolitik. Don var framför
allt inrikespolitiskt orienterad, och den såg efter den överväldigande
viinstersegern vid 1Hl7 års val som sin huvuduppgift att lösa vissa
inre sociala frågor. Ententeorienterad som den var ville den på inga
villkor engagt’ra sig- för företag, som möjligen knnde leda till utrikespolitisk associering med ‘l’yskland med ty åtföljande krigsrisk.
~lv Hellners memorandum synes framgå, att Tyskland på olika sätt
sökte intressera Sverige fiir militär samverkan i Finland, förmodligen i den hemliga förhoppningen att kunna utnyttja detta sarnarbete för speciellt tyska syften. Att den svenska regeringen avböjde
alla förslag- i den riktningen, iiven uiir de mer eller mindre löst
framkastades från finskt håll, iir helt förklarligt. Så hårt pressat
som Sverige vid dem1a tid var av viistrnakterna i handelsavtalsfrågan, hade det för övrigt sin valfrihet högst kringskuren. Intet
parti i Sverige engagerade sig heller fiir direkt militiir intervention
353
Dagens frågor
i :B’inland. Det förefaller do~k, som om den svenska n>geringeu tillmätt de tyska demarcherna alltför stor illfundighet och arg-listighet.
Den t~·ska utrikespolitiska ledningen var som bekant tudelad och
oenhetlig – vid sidan av utrikescleparteme11tet opererade gelleralstabens Sektion Politik – och det fi\refaller ej osannolikt, att det tyska
utrikesdepartementet med von Kilhlmann i spetsen handlade efter
riktlinjer, som föga iiventyrade Sveriges intressen. Det kan också
antecknas, att det tyska utrikesdepartementet hetriiffande Alanelsfrå-
gans upptagande vid fredsförhandlingarmt i Brest-Litoysk Yi~mde icke
ringa tillmötesgående mot Sverige.
Den finska regeringen å sin sida var med hiim;yu till Alanelsfrågan
föga angelägen om en större hjiilpaktio11 från Sverige. Den befarade,
att en dylik skulle åtföljas av svenska motkrav på Aland. Finland
hade, när krisen blev akut, så djupt engagerat sig med ‘l’yskland, att
det ansåg sig kmma lösa frigi\rt>lsefrågan i huvudsak utan mt>dverkan från Sverige. Denna finska likgiltighet för direkt svensk militärhjälp utgör en av problemets kiirnpunkter. Sedd frun dPll militära
effektivitetens synpunkt måste fråga11 orn vapenlicenser och vapentransitering, vilken giirna förts fram i diskm;sionens förgruncl, spela
en relativt mindre roll. Den svenska regeringens hållning i vapenfrågan avspeglade dock tiinkesiitten iJIOm det då officiella Sverige
och har som sådan sin stora principiella betydelse.
Vid behandlingen i den svenska regeringen av de finska framställningarna om vapenlicens och transitering blottad!~s, såsom tydligt
framgår av Hellners memorandum, den oenhetlighet och den disharmoni, som i många YäRentliga punkter präglade denna koalitionsregering, iiven om den för samtiden utåt lyckades bevara skenet av
kompakt fasthet. l\Iedan stats- och utrikesministrarna voro henägna
att ge Finland ett handtag, viigrade de socialdemokratiska ledarnö-
terna hestämt att lämna sitt bifall diirtill. För dem gingo klasshänsyn och internationella arbetarintressen före allting annat. I hetraktande av socialdemokraternas opposition – som ute i landet tog sig
de meRt ultimativa uttryck — och av fruktan för e11 regering-Hkris
ansägo sig stats- och utrikesministrarna ej höra till det yttersta
hävda sin mening. Lieens beviljades enelast för ett mindre parti vapen, som upphandlats i landet, varjämte regeringen vidtog omfattande åtgärder för konvoj av en tysk Yapenexpedition till Finland.
Likaledes ställde sig tydligen regeringen i prineirl ej absolut avvisande till vapentransitering från Danmark, blott en 1lirekt begäran
om viss licens inliirrmacles. Stödd på geueralstabsehefeJIS avstyrkande
motsatte sig regeringen eliirernot utelämnande av vapen ur svenska
förråd. Lägges allt till allt, kan regeringen i vapenfrågan alls icke
sägas ha stått rent negativ. A andra sidan får man icke minst av
memorandum det intrycket, att regeringen i denna fråga borde haft
möjlighet att följa utrikesministerns varmhjärtade stödförslag, helst
som dessa vapentransporter enligt Hellnen; framstiillning i regeringell »t>nligt folkrättens gnmdsatser icke strede mot en strikt neutralitet>>. J<‘rarnför allt hekriiftar memorandum den undermillering
354
Dagens frågor
<lY s1ai:-;auktoriteten, som låg diiri att regeringen lät vid iransitering,;frågornas avgörande skriimma sig av hotelser från viHsa arlwtaregrn]l]Jer – n]Jphetsade och rnissledrla ay tidningar, över vilka
cle sot·ialdnnokratiska stah:råden åtminstone borde ha haft ett visst
inflytande. Det bekUimmande intryeket hiirav får särskild relief mot
bakgrunrlen a v Edenregeringens svårhegripl iga psykologiska miHsgTl’JlJl aH i oträngt mitl erbjuda sina bona offieia för en medling i
inbiinlesstririPII. Delilla åtgiird utlöste stor bitterhet å finskt håll, diir
man viiniat sig någoi annat. En större generositet gentemot de finska
framstiillningarna skulle tvivelsutan ha haft goda följdverkningar.
A andra sidan skiittes av allt att döma spelet från de finska stockJJOlmsledanms sida ganska illa, och särskilt den finske ministern
Gri]wnbng nppträddP pit ett sätt, som ej kunde Yam till båtnad för
Finland,; sak.
Historien om Alandsexvetlitioncn oeh hiintlelserna Jltl Aland fehruari-nwt·s 191H ha i Finland g·ivit upphov till en rikhaltig litterär
Hora, dt~lvis av myekd groteskt slag. Bland annat har den s. k. Nystadski1ren begåvats med operativa UJlpgifter oeh en militär slagkraft, som i hög grad bygger på fiktioner oeh eftcrhandskonstruktionet·, något som i i<·ke riHga grad förryckt bilelen av dessa kindelscr. lVIt•n framför allt har man i Finlancl sökt utmynta AlaHdst•xpediiionen sont ett fult oeh nattsvart försök från Sverige att med
11tnyttjande av Finlands nödställda sitnatio11 tillskansa sig Aland.
lieliners lll!’rnorandnm har till fullo klarlagt, att så icke var förhållandet. Fnnt svenska regeringens sida förelåg iekc någon avsikt att
hakont F inlands rygg inkorporera ögruvpe11. Ingenting hade varit
liittare att milittirt genomfilm iin detta men mcrl hänsyn till det framtida nordh;ka samfiirståudet reflekterade regeringen ej på en annektion. Dc kreisar i Sverige, som yrkade på ett svenskt övertagande
av Aland, kunde tilliiventyrs ha skäl för missnöje med regeringens
l’örfarandt\ men Jlå finskt håll har man all anledning att respektera
den svenska regeringen för dess Yälvilliga oeh framsynta behandling
av Finland i denna betydelsefulla angelägenhet.
Hellners nH·morandum kunde ge anledning till många betraktelser.
J.\lyeket vot·e diirom att skriva oeh att till ägga. Dess star·ka begrän’lning i sidantal giir, att många Jlroblern blivit summariskt behandlade
eller ej alls omniinmda. Man har skäl att hysa en viss förvåning över
att <lenwr sjiilvhiografiska och högst Jlersonligt hållna promemoria
a\’ Pn hlaml dem som voro inblandade i saken fått framträda i en
form, som vore den sista ordet i frågan. Svenska utrikesdepartementet kunde ha haft anledning att därvidlag bevara den inaktivitet, som
i alhniinhet iir en av dess fastm:tc traditioner. Säkerligen hehöYer
materialet frän SvPrige kompletteras frå.n skilda håll för att bl i i allo
klarliigga nde.
Av siirskild vi kt iir flpssu tom att studera den finska frihetsrörelsen
under åren HJI5–17. Vad som då skedde oeh sades bildar i viss mån
nyckeln till fiirståelsen av 1918 års hiindelser. överhuvud taget har
man här att göra med Pit stort komvlex av frågor, som på ett för
355
Dagens frågor
samtiden ofta osynligt sätt grepo in i varandra och som skapade de
mest invecklade och svåröverskådliga higen. På enstaka notiser eller
de agerandes personliga erfarenheter kan man ej bygga upp ett allmängiltigt omdöme om tidens hiindelser. Icke minst Hr av vikt att
bortse från sådana känslostämningar, som uppammas i hägn av
Runebergs och Topelius’ diktning men som ibland föranlett ett undanskymmande av de politiska realiteterna.
Vi i Sverige ha anlNlning att se på frågan främst ur sveusk synpunkt. Vi skänka allt vårt erkännande åt dc finska frihetsmännen
för deras nationella 1wtos, deras djärva kraft oeh doms behjärtade
insats för Finlauds sak, och vi kunna ännu beklaga, att 1le icke från
Sverige kunde röna ett mera oreserverat och hjiirtligt stöd. Men vi
vinna föga på att nu icke låtsas om Sveriges utrikespolitiska risker,
så länge ·världskriget pågiek, eller abstrahera fl-åu det oh’ckliga inrikespolitiska läget under dessa den sociala jäsningens år i Sverige.
Man kan önska mycket i det förflutna am10rlunda men man kan ej
göra om det. Och det är enligt vår mening b~ittre att öppet klarliigga
de historiska sammanhangen ~in att låta missförstånd och mytbildningar fortleva och förstoras. Me~l denna öppenhet kau man åtminstone till dels reparera det som en gång brast. Öppenhet och förståelse inbördes måste vara grundvillkoret för eu nordisk samverkan,
och i längden måste därför även en skrift som .Tohanues Hellners
gagna det ärliga och förtroendefulla samarbete, som höves Hordiska
grannar emellan.
Herr Engberg Hen Statsrådet oeh chefen för Kungl. Eeklesiastikpå egen hand. departementet är en person, som gärna kommer med
överraskningar. Dessa bottna stundom i en tiimligen stor självrådighet. För ej Hinge sedan påtalades i riksdagen, även ifrån en 1lel aY
herr statsrådets partiYänner, att han farit fram en smula egenmäktigt,
då han utan att söka kontakt med riksdagen inrättade teaterrådt-t
och finansierade dess verksamhet utan något bidrag från riksdagen,
tills han till sist faun det nödv~indigt att ~iska anslag i kamrarna.
Ett annat exempel Ilå denna egenmäktighet, vilket icke blivit pit
samma sätt påtalat men dock kan förtjäna UJ)}Jmiirksamhet iiven
utanför den närmast intresserade ~imbetsmannakategorien, är det
sätt på vilket en del befattningar inom läroverksstaten under senaste
tiden tillsatts.
På förslag av ecklesiastikministern beviljade riksdagen 1935 ett antal nya ordinarie tjiinster inom läroverken (cirka 250) för att i görligaste mån avhjälpa det s. k. extraliirare-eländet. Något över 100
av dessa tjänster ha nn på· våren försetts med ordinarie innehavare,
men i ett anmärkningsviirt stort antal fall har det diirvid visat sig,
då den officiella utn~imningen kommit, att Kungl. Maj :t frångått
skolöverstyrelsens förslag. Då man närmare granskar denna utnämllingspolitik, förefaller det, som om inom ecklesiastikdepartementet
en spiirr för transportsökande införts på så siitt att endast sökande,
356
Dagens frågor
som innehaft sin nuvarande ordinarie tjänst i minst 10 år, fått vid
sidan av dc obefordrade komma i fråga till dessa nyinrättade
tjänster. Enligt gammal kutym inom läroverksstaten har den period,
inom vilken transport från ordinarie tjänst till annan likvärdig ej
varit tillåten, utgjort endast 3 år, och med denna praxis för ögonen
har uppenbarligen skolöverstyrelsen också upprättat sina förslag.
~\ven de sökande ha givetvis inrättat sig efter denna 3-års-regel och
alltså anfört besvär eller avstått från klagomåls ingivande med utgångspunkt bl. a. från denna norm, men Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet har som sagt följt andra, striingare principer. Det
lämpliga och berättigade i detta införande av en lO-års-spärr kan
i och för sig diskuteras; skäl kunna anföras både för och emot. I
detta sammanhang finnes dock ingen anledning att upptaga denna
fråga till närmare granskning, ty den iir en intern angelägenhet
inom läroverksstaten. Men det som måste intressera en vidare allmänhet och som bör påtalas, det är, att denna princip i all stillhet
uppställts inom Kungl. Ecklesiastikde1)artementet utan att vederbö-
rande förslagsgivande myndigheter – rektorsämbeten och skolöverstyrelsen – l<änt till densamma och därefter kunnat rätta sina
tjänsteförslag. Ej heller ha de personer som närmast och mest personligt beröras av tjänstetillsättningarna haft reda på det ändrade förfarandet förriin de i tidningarna fått se utnämningarna, vilka i
många fall erbjudit de största överraskningar och helt stritt mot alla
gjorda förslag och beräkningar. Myndigheterna ha alltså under ämbetsmannaansvar upprättat förslag till tjänster efter en princip, och
sedan har Kungl. Maj:t gjort om det hela efter en annan – man
frestas nästan säga hemlig. Begeringsformens stadganden om befordran efter ~,;kicklighet och förtji:inst och den annars allmänt iakttagna regeln att tillsättande av tjänster skall ske efter på förhand
offentligt fastslagna regler har härigenom på ett uppseendeväckande
siitt skjutits åt sidan och ersatts med en splitter ny befordringsgrund,
som såvitt tillgängliga handlingar ge vid handen icke föranletts av
uågot av den allslagsbeviljande myndigheten uppställt villkor, och
som, vad värre ii.J’, icke har varit känd vare sig för de sökande eller
de ansvariga underordnade myndig·heterua.
Om på detta siitt ett befordringssystem, som icke utgår från på
förhand fastslap;na normer och som icke tager hänsyn till de närmast sakkunnigas uppfattning om de sökande, vinner tillämpning,
kan det lätt hiinda, dels att tvivel på vederbörande statsråds oväld
får insteg, dels att omständigheter, som endast vederbörande chefsmyndigheter kunna känna till och vilkas vikt blott de kunna väga,
ej bliva beaktacle vid tjänstetillsättningar. Att ett sådant sakernas
tillstånd blir till föga båtnad för en sund och statsnyttig rekrytering
av ämbetsmannakåren, ligger i öppen dag.
Locarnokrisens J<;fter den tyska inmarschen i Rhenlandet den 7
utveckling. mars stod Europa niirmare ett stort krig, än man
i förstone hade klart för sig. Franska regeringskretsar lära allvar- 357
Dayens trägoT
ligt hava sysseJsatt sig med ta11ken på ett preventivkrig·, och Sarrants första radiotal med dess absolut omedgörliga stå11dpunkt skulle
mycket vHl kunnat vara ett drag i en dylik :-;peliippning. Emellertid
visade sig r~ondonOJ)inionen riitt tyskvänlig, oeh PariH fil’k bekviima
sig till reträtt. Förhandlingar mellau dc fyra kvarHtående Locarnomakterna inleddes, först i Paris oeh :-;edan i tlen lugnare Londonatmosfiiren, dit även N. F:H ri\d överflyttades.
Under dessa överliiggningar var Htiimningen tidtals uppJ·iird. Stödd
rn1 en U])JJretad fransk opiuion krävde Flaudin lllll’l’giskt ‘l’ysklands
bestraffantle, helst sanktiousapparatens :-;tartande, oeh viigra<le kategoriskt att förhandla med BerliJ1 som Pn likstiilld part. I England
åter framträ<lde en stark obeniigellhet att ånyo gå dPn franska divlomatins iircmlcn, detta i ett klart medvetande om att det i det
kritiska läget ej gällde aH tolka oel! exekvera traktateJ’ av synnerligen dubiös rättfärdighet utall att genom fiirhandlingar söka nppnå
en lösning, som kunde bana vii g för Pil a !lmiin enropeisk avspänning. Dessa stämningar hiivdades metl HtYI·ka inom kabinettet, pressen och parlamentets samtliga partier samt i City. Med föt·vånaude
kraft g-jorde de sig gällande i tidning-arnas insiindaravdPlningar, diir
röster ur de mest skilda läger reageradP mot eftprkrigsårenH hero- !’nde av tlen franska hegcmonirJOlitikeu och ivrigt vamade för alla
förpliktelser, vilka kunde draga in J;~ugland i ett krig på gTnnd av
B’rankrikes öst- och centJ-aleuropeiska allianser. Stundom förordades
till och med ett tyskt-engelskt förbund som den siikraste viigen till
J<~ur0 pas frerlande. Dessa opiHionsyttriugar framloekade i Parispressen variationer Jlå temat >>det perfida Albion», oeh Htiimningen vid
västmakternas överläggningar blev ytterst spänd. Flan<lin måste
fortsätta rlen franska reträtten: saHktions]JlaHerna sluinlades, oeh
Tyskland inbjöds till Londonlwnferenserna. l<~rnellPrtid arbetade i
England en energisk minoritet till Frankrikes förmån. .Främst märktes Sir Ansten Chamberlain, vars franskviinlighet –han har vid ett
tillfälle förklarat sig »iilska Frankrike, som man älskar en kvinna>> –
visat sig tåla alla påfrestningar genom åren. Hans ståndpunktstagande iir viktigt, då den engelska allmänhetens förkiirlek för solida
karaktiirer oeh dess instinktiva rnisHtro mot mer briljanta iHtelleld
låter honom spela rollen av »Grand Old Man>>, om oek i <luodpsformat.
Vidare synes han utöva stort inflytande pil sin förre privatsekreterare Anthony Eden. Denne hade i sitt första tal, omedelbart efter
7 mars, vi:-;at Hitler en viss viilvilja, men redan i PariR lJiir.iadc han
sväva på målet. Under de Chamherlain-Churchillska kretsarnas på-
tryckning, Litviuovs hets och Flaudins hotelser, att Qnai d’Orsay
skulle Jiimna ~. F. oeh helt återgå till tlen gamla allianspolitiken,
om ej dess krav vunne beaktande, drevs :BJden slutligen till Pil kompromiss, som mer tillgodosåg FraukrikeH kriiHkta Jlrestig-e iin önskningarna om en europeisk uppgörelse.
Den i flygmaskin anlän<le von Hibbelltl’Ol) fiek viHserligen motivera
Tysklands åtgärder, men därefter fastslog folkförlmndsrådet, utan
hänsyu till hans förklariJJgar, liksom 1935 vid viirnpliktens återin- :358
Dagens frågor
Hiramlc>, att ‘l’ysklaml kriinkt fördragen. Detta bm;lut, som i och för
~ig ej ägde niigon som hel~t praktisk betydelse, klandrades på flere
håll i <len engdska pressen, som insåg, att det måste higga stenar i
viigeu för on up]Jgörelse, då det irriterade den tyska opinionen.
Vidare antogo Loearnomakterna en detaljerad plan för en uppgörelse,
1liir enligt den annars föga tyskviinlige Garvin vissa punkter visade lika »ho]JOless misnnderstanding of German psychology and of
the moral hases of pnaee in the world» som Versaillesfördraget självt.
De f~Ta makterna Prkiimle Loearnogarantierua såsom alltjiimt binllande oeh iiverenskommo om omedelbara stabsöverläggningar om det
siitt, varpiL de skulle infrias i händelse av ett oprovocerat angrepp.
‘l’ysklaml uprnnana<les att hiinskjuta sina iuviindningar mot den
fram.;k-ryHka alliansen till den permanenta Haagdomstolen och att
underlilfa alla befästningsåtgärder i <len f. d. demilitariserade zonen.
En engelsk-italiensk truppstyrka skulle förläggas i området mellau
Tysklands viistgriius Ol~h eu linje 20 km. öster därom. Om Tyskland
antoge dPssa förslag, skulle underhandlingar öppnas om vissa av
Hitleri-i Jlllllkter oeh om en revision av Rhenlaudets ställning. Senare
skullP en internationell kouferens anordnas rörande såväl den kollektiva säkerhetens organhmtion som avrustningen och de ekonomiska
frågonm. Meu vi<lare skulle folkförbundsrådet uppmanas att genom
r!’solutioner ytterligare taga stii.llniug mot det tyska fördragsbrottet.
Om Loearnomakternas aktion strandade, skulle England och Italiell
stödja Frallkrike oeh Belgien i de mått och steg, om vilka man då
skulle komma överem;, skydda dem mot oprovocerade angrepp och i
detta sammailhang fortsätta kontakten mellan staberna.
De förslag, som hii1· framlagts för den första uuderhandlings- ]Wriollen, knn<le förntses vara alldeles oantagliga för Tyskland. Men
d!’ avvisades iiveu av de <~xnentrala såsom ägnade att alltför djupt
Pilgagera folkförbundet i tvisten, och de förkastades av en övervägande opinion i J<jngland såsom skadliga fiir samförståudssträvandena. Siirskilt gällde detta den föreslagna interuatiouella styrkan i
Rhenlawlet, vars italienska komponent var direkt ägnad att utmana
löjet. Paralleller med Hoare-Lavalplanen drogos öppet, och på siua
håll siades om en regeringskris. Kabiuettet föll undan. Eden förklarade, att planen ingalunda vore ett ultimatum utan blott innehölle
förslag, som ‘l”yskland kunde besvara. Då Flaudin samtidigt hävdade, att den utgjorde ett helt, där ingen del kunde förkastas, hade
den engelsk-franska enigheten brustit lika snart som den uppnåtts,
pYaktiskt taget i samma stund han flög tillhaka över Kanalen.
I den ty,ska 1n·essen viiekte Londonplanen en storm av förbittring.
Det offieiella svaret uppsköts över valet den 29 mars. Sedan detta
~igt rum oeh givit en ii1mu mer förkrossande majoritet för Hitler
(98 %) än någon viigat viinta, åtPrviinde Ribbentrop till London med
ett utfiirligt memorawl nm.
Detta, som var avfattat i en försonlig ton och skickligt beräknat
]Ht att yttl’rligare skilja England från Frankrike, avvisade de framlagda förslagen till anang·emang under iivergångRIWrioden. I gen- 359
Dagens frågor
gäld föreslogs, att biigge parterna skulle lova att ej förstiirka sina
gl’tinstrupper under de fyra månader, som heriiknades för förhandlingar, och att detta skulle kontrolleras av en neutral trernannakommission. Det sistniirnnda var verkligen ett medgivande fritn tysk
sida, avsett att utgöra den »gest», som England begiirt för att avväpna den franska misstron. För övrigt iimehöll det tyska svaret
en serie förslag för framtiden, delvis av mlgot utoJJisk karaktär. Det
har i London mottagits riitt välvilligt, ehnrn man beklagat, att Berlin e.i velat göra gesten för Frankrikes lugnande något mer eftertrycklig, och önskat ytterligare Jlreciseriiig Jlå en del JHlllkter. I Paris
framkallade det tyska aktstycket endast n~’a harmsna utbrott.
Hitler tycks yjc] svarets avfattande hava hoppats kurllla np]mil dc
beramade generalstabRöverliiggJiingarnas instii llaml<·. Ddta har
emellertid ej lyckats, elmru i pressen oeh ]Jarlamcntd flere stiimmor,
främRt Lloyd Georges, hävdat, att I~ngland genom dylika överläggningar riRkerade att liksom 1914 mot sin vilja indragas i ett krig. l
konRcrvativa kretsar vill man däremot genom m ilitiira konferenser
lugna Frankrike och Belgien, även om man iir klart mcdvPten om
<len absoluta nöllviindiglteten att lossa Versaillestraktatens sista
fjättrar och diirför livligt ogillar försl:1gnn om en ny neutral zon pa
tyskt område och Haagdomstolens hörande, vilket sistniinmda endaRt
kunde bliva en rent formell 1n·ocedm· ntan hiinsyn till dc verkliga
JlOlitiska sammanhangen. Overallt i England motRiitter man sig nya
förpliktelser i östeuro1m. Diir vill man hava alldeles fria hän<l<‘r att
pröva eventuella förvecklingar.
Hur krisen ytterligare kommer att utvecklas, iir iimm omöjligt att
avgöra. På franskt håll har ma11 nu framlagt detaljerade motförslag
till Hitlers nwmorandum. l dessa hava <len odelbara fredt>n, <lP stora
pakterna om ömsesidigt bistånd oeh andra franska kiipphästar ånyo
framförts i frihet för att försvåra en avvcekling av VersaillPsfrcllens
mest skriande territoriella orättvi~;or.
‘I’ertius gaudens i hela denna kris har Tialien varit. Kort Wre Hitlers aktion hade Eden gjort ett nytt försök a tt ii ntl igPn genomdriva
oljesanktioner. Det saboterades ornedelhart av Fland in genom <’11 allmänt hållen fredsvädjan, som godtogs av biigge partel’lla, aY Italien
.i ust den· 7 mars. Den t yRka framRtöten trä11g·de omedelbart det afrikanska frågekomplexet i hakgrunden oeh gjorde Frankrike iin llll’r
beroende av den latinska s~’sterns viinskap oeh än mer obm1iiget att
heivra dess traktatbrott. Att l\Iussolini aceeptel’at den sista frc<bvlidjan, har dUrför blivit utan varje betydelse. Den italienska krigsmakten, förut endast Rmyckad av lagrarna frän .Novan1, Cnstozza,
Lizza, Adua och Caporetto, har å sistone ej blott manligen nedlagt
den ena ambulansen efter den andra utan även vunnit sina första
framgångar sedan antiken över en hevii.pnad ficn<lc. Senapsgas och
eivilisation Rpridas vida över hittills oupplysta 11ejdcr. En så frejdig
kiimpe för riittfiirdighet, fönlragstrohet ol’l1 lmmanitd kan Frankrike
ej undvara i sin S:t Göranskamp mot barbarerna i Hhenlandet, och
Flandin, den välrligl’ Yårdaren av <le niimnda höga idealen, har för
360
\
Dagens frågor
.>.ina valmän’ i departementet Yonne tillkännagivit, att det nu verkligen ~ir på tiden att upphäva sanktionerna mot Italien. De små nationerna kunna alltså vänta en ny demonstration av vad begreppet
kollektiv säkerhet innebär i fråga om ökad trygghet mot utvecklingslystna stormakter av den r~itta kulören.
11 april 1936.
Den auktoritära re- Genom Ulmanis’ kupp natten mellan den 15 och
gimen i Lettland. 16 maj 1934 störtades den sista parlamentariska
regimen i Östeuropa. En epok, som inletts genom de stora omvälvningarna och nydaningarna 1918-1919, hade gått till ända. Parlamentarismen, en gång det essentiellaste i den nyvunna friheten, hade
blivit en pesthärd, vars utrotande nn framställdes som varje ansvarskännande medborgares uppgift. över den gångna epoken skrev man
dtermälen efter mönster av de mustiga invektiv, vilka Pilsudski redan 1926 givit det J)Olska })arlamentet som avskedssalut. Och icke
utan fog.
Den östeuropeiska parlamentarismen har en föga ärorik, men ur
Yiss synpunkt mycket intressant historia. Man kan med stor rätt
hävda, att den endast var ett förverkligande av de politiska ideal,
som hägrat för tsarrysk radikal borgerlighet, till vilken de ryska minoritetsfolkcns ledare i stor utsträckning hörde före 1918. Omvälvningarna 1918-1919 medförde som första resultat, att man fick ett
bolsjevikiskt och ett icke bolsjevikiskt Ryssland. Ur detta senare ha
först så småningom skilda folkindividualiteter börjat framträda, polacker, ester, letter och litauer. Den s. k. randstatpolitiken, försöken
att utrikespolitiskt ena de ryska suceessionsstaterna, vilken dominerade större delen av 1920-talet, byggde på det förhållandet, att randstatsfolken ursprungligen medvetet eller omedvetet snarare kände sig
tillhöra en icke bolsjevikisk del av Ryssland än vara medborgare i
fria nationalstater. Man bör ej låta förvilla sig av att den östeuropeiska parlamentarismen uppträdde på fyra olika skådebanor:
ytterst var det samma skådespelare, som överallt gav samma roll –
tsarrysk radikal borgerlighet framförd i frihet.
Det var ofrånkomligt, att randstatsfolkens vidare utveckling hän
mot verkliga folkindividualiteter också skulle få uttryck i nya politiska ideal, i all synnerhet som parlamentarismen lett till ett fullständigt olidligt tillstånd, där partistrider och korruption allvarligt
hotade statens bestånd. Polen under Pilsudskis ledning slog först in
på nya vägar, omedelbart följt av Litauen, som, trots bitter strid om
Vilnaområdet, har den resonans för polska signaler, som en femhundraårig gemensam historia måste konstituera. Karakteristiskt
nog höll sig parlamentarismen i Estland och Lettland kvar i sadeln,
så länge inga nya ideal kunde hämtas från den tyska kulturvärlden.
Numera har diktaturen eller, som man helst uttrycker sig, den
auktoritära regimen överallt fått samma uppdrag, som en gång tillkom parlamentarismen och som denna snöpligen misslyckades med
– att finna den lämpliga livsformen för de lmga folken. En ny etapp
361
])ngens frdgor
har uppnåtts i dessas utYeekliug till folkiudividualiteter, en etapp.
som huvudsakligen inueb~ir, att den andra sidan av det gamla dubbelsidiga kulturinflytandet på dessa folk trängt i förgrunden, men en
etaJ)p, som sannolikt ej blir den sista.
Den auktorihira regimen har till huvuduppgift dels att råda bot
pii den parlamentariska va11styrelsen, dels att lösa det minoritetsproblem, varunder alla de östeuropeiska staterna lida, d. v. s. att
skapa den nationella enhetsstat, som är det hägrande målet. Dessa
uppgifter skymtade tydligt i det program, som Ulmanis ställde för
sin den 16 mars 1934 tillkomna sjunde parlamentariska miuistär. Försöket att genomföra en författningsreform 11å legal viig misslyckades
– friinu;t till följd av socialdemokraternas frenetiska motstånd –
och framför en osäker valstrid föredrog Ulmanis en kupp. Undantagstillstånd proklamerades 11atteu till den 16 maj, och Jlraktiskt taget
ltela det socialdemokratiska partiet i saiman insattes tillsvidare i
fängelse. Som förevändning till kuppen tjiinade jämte saimans allmänna oduglighet de lettiska nationalsocialisternas föregivna planer
på att göra revolt och mörda regeri11geu, och diirjämte Jlih;tod man
sig hava upptiickt stura illegala vapenlager hos soeialdernokraterua,
framför allt hos deras ledare saimapresidenten Paul Kalnins. Samtliga nationalsocialistiska och socialdemokratiska tidningar indrogos,
och några av de ledande socialdemokraterna stiilldes inför rätta fö1·
vape11iuuehavet. Om detta vPrkligen var illegalt eller hade tillkommit i lagliga former under en 1927 sittande soeialdemokratisk ministär, lyckades man knappast definitivt klarlägga. Paul Kalnins frikändes på grund av brist på bevis, men bans son Bruno, som var ledare för de s. k. legion~irerna, en arhetarsportsammm1slntning av
halvmilitär karakt~ir, dömdes till tre års tukthus.
Denna process fiek förövrigt utrikespolitiska följder, i det den torde
utgöra den yttersta orsaken till att excellensen Sandlers flera gånger
i utsikt stiillda besök i de östbaltiska staterna aldrig blivit av.
Svensk utrikespolitik följer som bekant just nu höga riittsideal och
beblaudar sig inte giirna med stater, som e11ligt I van Panlis vittnesbörd utträtt ur rättsstaternas krets. I vad mån denna trofasthet mot
betryckta partivänner överensstämmer med det svenska rikets livsintresseu, må i detta sammanhang lämnas d~irhäu.
Det är möjligt, att Ulmanis’ påståenden om nationalsoeialisternas
och socialdemokraternas revoltplaner ej ~iro odiskutabla. Vad socialdemokraterna vidkommer, var det dock våfallande, att en mängd flyktingar från Wien upptagits bland dem: om detta skett av barmhärtighet eller för att ha tillgång till t6inade barrikadkämpar, iir ovisst.
Fullt fog för sin antiparlamentariska kupp hade likväl Ulmanis genom den oduglighet, som kiinnetecknat saiman, där 27 vartier gjort
sitt bästa för att hindra att något bleve uträttat. limler 15 år hade
suttit icke mindre iin 18 ministiirer, vilka samtliga drivit en >>Parlamentwirtsehaft», som vållade, att parlamentarismen nu föll som en
övermogeu frukt. Någon motsvarighet till frilwtskiimparnas principiellt antiparlamentariska parti i Bstlall(l hade likväl icke uppkom- 362
Dagens frågor
mit i Lettland. Dc uationalsoeialistiska partier, som dur funuos, voro
tämligen svaga oeh synas, trots Ulmanis’ påståenden om revoltplaner,
huvudsakligen hava sysslat rned att översHtta arierparagrafen till
lettiska. Det var emellertid av den mycket utbredda antiparlamentariska stiinmingen, som Ulmanis’ parti, agrarpartiet, förstod att
draga fördel, och det var detta parti i förening med de bönderna
närstående skyddsl(årstruvperna, som gjorde statskuppen. Armen
var vid dennas genomförande passiv men gav genom Balodis, som
blev krigsmi11ister i 1TJmanis’ ombildade ministär, den nya regimen
sitt stöd.
Ulmanis’ första åtgärder hlevo en grundlig uppgörelse med det
gamla systemet. Alla soeialdemokratiska och nationalsocialistiska organisationer upplöstes. Folkets hus i Higa överlämnades till skyddskåren och H.iiilvstyreh;en i de flesta större städer avskaffades, åtminstone tills vidare. Hegeriugskommissarier tillsattes för att råda hot
för den korruption, som ingått allians med denna sjiilvstyrelse. En
upprensning inom den centrala förvaltuingen, diir parlamentets
>> Wirtschaft>> liinmat tydliga Hpår, företogs. D~)t missnöje, som den
ekonomiska krisen vållat, sökte lTlmanis lindra genom att temporärt
förbjuda alla exPkutivauktioner på bondgårdar och genom att rikta
en kraftig viidjan till arbetsgivarna att uudvika lönenedsiittningar.
Särskilt arbetarna har den uya regimen vinnlagt sig om att vinna.
Den har hiirvid allt tydligare tagit i sin tjänst en ideologi, som är
en 1lirekt översiittning av den tyska nationalsocialismens läror. Den
tyskbaltiska kvickheten »Mussolini macht die Aufnahme, Hitler vergriissert sic und lJlman is kopiert» innehåller mycken sanning. Det
iir kanske iinnu för tidigt att avgöra, om man genom att anordna
>>arbetets dag>>, genom att upptäcka »kroppsarbetets värde», genom
”nationella arhctarfester» vunnit sitt syfte. En direkt försämring i
ekonomiskt avset~mle torde emellertid arbetaruas ställning icke hava
undergått under den auktoritära regimen, och arbetslösheten har avseviirt miuskat genom de bättre tiderna. En annan fråga är, om
Ulmanis lyckats utplåna den mycket utbredda underjordiska kommunistiska Jlropaganda, som fanns redan under den parlamentariska
regimen. Vissa te<”l\en ty1la på att hiir tinnu finns åtskilligt att
utriitta.
Diktaturen har varit stadd i en stiindig utveckling, varvid man
troget följt de tyska mönstren. Kring Ulmauis’ person har utbildats
en ledareideologi, som direkt kopierar tysk Hitlerdyrkan. Ungdomen
skall UIJJlfostms enligt nya principer, där disciplinen intar första
rummet oeh vördnadPil för auktoriteten och känslan för traditionen
äro hömstenar. Den nationella ideologien har skiirpts och tillspetsats
på ett med förhiillawlena i det Tredje riket fullt parallellt sätt. Det
må vara tillriiekligt att niimua, att ett institut upprättats för den lettiska historiens utforskande i »nationell oeh vetenskaplig anda».
De organi~mtoriska åtgärderna för skapandet av en ny samhällsordning ha lik som i alla de östeuropeiska diktaturerna låtit vänta på
sig. Tydligen ha1· det Yarit lättare att slå sömler det gamla iin bygga
363
Dagens frågor
upp något nytt. Ulmanis har emellertid vid åtskilliga tillfällen förkunnat, att en ny författning är under vardande. Atgiirder ha även
vidtagits, som låta det eftersträvade målets konturer skymta. Dlmanis har fixerat det med o”rden: »ett lettiskt Lettland». Minoritetsproblemet, som den parlamentariska regimen lämnade väsentligen
olöst, skall alltså till varje pris få en lösning, som i praktiken avskaffar det. Detta sker genom det lettiska samhällets omorganisation
på korporativ grund. Minoriteternas kulturella och ekonomiska sammanslutningar upplösas och minoritetsfolken måste försvinna i de
lettiska korporationerna, såvida de ej vilja ställa sig utanför samhället.
Särskilt hårt har tyskbalternas sedan gammalt rikt utvecklade organisationsväsende träffats av de vidtagna åtgiirderna, vilka i flera
fall – såsom beslagtagandet av dc gamla gillena i llig·a – fått skenet att vara uteslutande riktade mot denna minoritet. Utrikespolitiska komplikationer med Tyskland ha också uppstått, och Neurath
har nyligen uttryckligen förklarat, att den lettiska politiken utgör ett
hinder för det goda samförståndet.
De olika råd och kamrar, som nu inrättas för handel och industri,
för jordbruk och hantverk och för kulturella uppgifter, äro väl avsedda att ingå i ett alla samhällsgrenar omfattande system, som må-
hända får sin överbyggnad i en korporativt sammansatt representation. Det torde emellertid dröja, innan denna samhällsorganisation
är fullt genomförd. Mycket beror på utvecklingen i ‘l’yskland, som
här som på så många andra områden står som mönster för det nya
Lettland.
Man kan i de auktoritiira regimernas utformning i de ryska successionsstaterna urskilja en starkare individuell priigel, i:in vad fallet
var med de parlamentariska styrelserna. Det är en riitt väsentlig·
skillnad mellan t. ex. den estniska diktaturen ocli den polska, och
trots alla påfallande likheter är den auktoritära regimen även något
annat i Estland iin i Lettland. Hur mycket man iin ur svensk synpunkt må beklaga de oförnekliga övergreppen under denna styrelseform, bör man dock icke förbise, att den måhända är den väg, som
de östeuropeiska folken måste gå för att finna sig s.iälva.
Ungerns Harold Nieolson berättar i sin bok »Anno 1919» att han
dilemma. hyste »mindre objektiva» känslor mot ungrarna. Ja, han
preciserar sitt omdöme därhiin, att de alltid fyllt honom »med häftig
avsky». Huruvida han med hänsyn härtill var siirskilt lämpad att
utföra uppdraget att upprita de nya griinscrna mellan Tjeckoslovakien och Ungern kan med skäl betvivlas. Att Trianonfreden blev så
grymt hård för de patriotiska ungrarna berodde dock föga på Nieolson utan främst på, som han uttrycker det, »fem likgiltiga herrar
utan ansvarskänsla». Vid sin styckning av Ungern överlämnade de
två tredjedelar av landets territorium till grannliinderna Rumänien,
‘l’jeekoslovakien och Jugoslavien, som därmed fingo överhögheten
över mer än tre miljoner mag~·arer. Förlusten av oerhörda naturtill- 364
Dagens frågor
gångar – skog, .iiirn, kol, olja – förmörkade dessutom Ungerns ekonomiska framtid.
Det var en fred, som Ungern förklarade sig aldrig kunna tolerera;
dess hat mot den har sannerligen ej minskats, då chauvinistiska rumäner och tjeckoslovakier förstört en del monument över ungerska
personligheter. De tre grannstaterna, som hemfört ett gott byte,
funno också Ungerns bitterhet så pass oroväckande, att de 1920 bildade det sedan så mycket omtalade tremaktsförbundet Lilla ententen.
Ehuru det spända förhållandet något mildrades, när Lilla ententen
1924 förklarat sig vilja garantera Ungerns oberoende, sökte ungrarna
ivrigt efter bundsförvanter. Ekonomiskt fick det vid flera kritiska
tillfällen hjälp av Frankrike och Nationernas förbund. Greve Bethlen
trodde sig också hos Quai d’Orsay kunna vinna en viss sympati för
Ungerns krav. Den ungerska falskmyntareaffären 1926, staviskyskandalen och kungamordet i Marseille voro dock händelser som –
hur viisonsskilda de iin kunde synas – hade det gemensamt att de
ställde Ungern i en olycklig dager inför fransk opinion. Därtill kom,
att Lilla ententen var en maktfaktor, vars vänskap det låg Frankrike
varmt om hjärtat att till fullo bevara. Det är därför förståeligt, att
fransk utrikespolitik fullföljde helt andra mål än att riva upp Trianonfreden. Lösningen av svårigheterna såg man på franskt och även
tjeckiskt håll i en tullfederation mellan Donaustaterna, byggd på ömsesidig preferens. ‘l’ill följd av Italiens och Tysklands motstånd på
fyrmaktskonferensen 1932 rann tillsvidare den s. k. Tardienplanen ut
i sanden. Det ungerska närmandet till Frankrike ledde sålunda icke
till önskat resultat, och då trots lord Rothermeros energiska kampanj
.i Daily Mail för Ungerns sak även Foreign Office visade sig ytterst
kyligt, föreföll Ungern att stå ganska isolerat.
Österrike och Italien, med vilka Ungern slutit handelsavtal, visade
sig dock villiga till samarbete med den hårt prövade ungerska nationen. Ett samgående med Ungern syntes också Mussolini allt önskvärdare, ju mer hans inringningspolitik mot Jugoslavien aktiviserades. Romprotokollet i mars 1934 skapade så brobyggnaden RomWien-Budapest. Diirvid förbundo sig Österrike, Ungern och Italien
att uppträda gemensamt i frågor rörande Donauområdet, varjämte
en del ekonomiavtal ingingos. Detta protokoll, ibland även kallat
Donauprotokollet, gjorde det för alla uppenbart, att Italien var berett
att förhindra östen·ikes Anschluss till Tyskland. Men vad betydde
det för Ungerw.; del, blott protokollet vore en fasad, och bakom denna
dolde sig föga mer iin för Ungerns veteexport förmånliga avtal.
Mussolini framhöll visserligen flera gånger, att han ansåg en revision
av Triananfreden önskvärd, men dessa deklarationer tedde sig till
sitt viirdc ganska platoniska, niir han under loppet av år 1934 alltmer syntes böjd för att sluta upp på Frankrikes sida.
Österrikes och Ungerns beslut i Geneve att ej biträda beslutet om
sanktioner mot Italien ådagalade tydligt, att Ungern alltjämt räknade på Italiens viinskap. Så länge Italien spände alla sina krafter
för att segerrikt och snabbt kunna avsluta kriget mot Negus, föreföll
365
26- 3G240. Svensk Tidskrift 1936.
Dagens frågor
det ej troligt’ att Mussolini skulle ha tid att syssla med Donaufrå-
gorna. I pressen hävdades också, att Italiens inflytande i Centraleuropa sjönk dag för dag. överraskande kommo därför de nu i mars
i Rom undertecknade tilläggen till Romprotokollet av 1934, innebä-
rande, säges det, ett »fördjupande» av det politiska, ekonomiska och
kulturella samarbetet mellan de tre staterna. Uttryckligen omtalas,
att dessa nu bilda en enhet, för vars behov det skapas ett ständigt
organ- främst de tre utrikesministrarna – att fungera, så fort nå-
gon av signatärstaterna ämnar förhandla med en utomstående makt
i spörsmål rörande Donaubäckenet. Handelspolitiskt står det dock en
stat fritt att ensamt sluta fördrag, så vitt detta ej strider mot Romprotokollets anda – det nyligen ingångna handelsavtalet ÖsterrikeTjeckoslovakien är ett dylikt »giltigt» avtal.
Ehuru Romfördraget ej omfattar några militära klausuler utgöra
hädanefter de tre staterna Italien, Österrike och Ungern ett block av
samma art som Lilla ententen. IJ’ördragets konsekvenser för Ungerns
del äro därmed dock ingalunda klarlagda. Ger det några ökade förhoppningar åt de ungerska revisionskraven~ Och riktar sig avtalet
mot Lilla ententen eller mot Tyskland~ Pressopinionen t. ex. i Frankrike och Tjeckoslovakien synes ganska förvirrad, men på flera håll
– bl. a. i »Le Temps» och i de med Hodza allierade tjeckiska tidningarna – ger man uttryck för den uppfattningen, att ingenting
hindrar ett samarbete mellan Lilla ententen och det nya trestatsförbundet. Österrikes handelsavtal med Tjeckoslovakien pekar i varje
fall på ett närmande mellan dessa två stater. Om Ungerns intressen
låta sig förenas med Tjeckoslovakiens är däremot ytterst problematiskt. På det tjeckiska militärfördraget med Sovjet, som tillåter de
ryska flygstridskrafterna att bruka tjeckiska aerodromer, ser Ungern
utan tvivel med största obehag. Tjeckoslovakien är emellertid den
makt inom Lilla ententen, som visat sig minst oförstående inför
Ungerns revisionskrav; ett samförstånd är därför ej alldeles ogörligt … Frankrike kunde måhända också vinnas för en modest revision av Trianonfreden. Men högst osannolikt torde Jugoslavien och
Rumänien vara villiga härtill. Synnerligen ovisst är också graden
av de påfrestningar, som Lilla ententen i detta hänseende kan tåla
utan att dess sammanhållning äventyras. Ungerns eventuella anknytning till en politik av samförstånd med denna maktgrupp låter
knappast heller förena sig med von Gömbös’ tyskorienterade politik.
Alltsedan han i juni 1933 till Europas tämligen oförställda förvåning
besökte Hitler, har man ju med spänning frågat sig, om ej konstellationen Rom-Wien-Budapest till slut skulle ersättas av triangeln Budapest-Berlin-Warschau.
Det ser ut som om Italien i dragkampen mellan Tyskland och Italien tillsvidare avgått med segern. Gömbös skall, har det nämligen
sagts, ha kommit till den övertygelsen att det låge i Ungerns intresse
att förhindra Anschluss. På det ekonomiska området kan dock knappast någon av Romprotokollets makter undvara Tyskland. I varje
fall ha både Ungern och Österrike kommit i ett allt starkare handels- 366
Dagens frågor
politiskt beroende av Tyskland. Många mena, att Tysklands politiska
inflytande därmed i längden också måste växa. Handelsförbindelserna mellan Oster-rike och Ungern ha även lidit svårt avbrä.ck genom den vacklande ungerska valutapolitiken och den österrikiska
veteaccisen. Till Italien har östmTike visserligen sålt mycket men
har svårt att få betalt. Romblockets homogenitet kan måhända ytligt
förefalla ganska gedigen, men påtagliga motsättningar rymmas här
liksom hos Lilla ententen.
Men Ungerns utrikespolitik blir i sista hand beroende av de inre
förhållandena. Gömbös’ ställning blev genom valen 1934 utomordentligt stark: han kan i deputeradekammaren räkna med en majoritet
på nära 100 röster. Hans politiska åskådning har betecknats som
»progressiv konservativ». Genom vissa socialpolitiska reformer har
han också sökt visa, »att ögonblicket är inne, då borgerskapet måtte
räcka det socialdemokratiska proletariatet handen». Mer än hälften
av Ungerns befolkning utgöres av lantproletariat, levande under
mycket tryckta förhållanden. Ministerpresidenten har också sagt sig
vilja reformera de stora fideikommissen. Huruvida han har makt att
genomdriva några radikalare åtgärder återstår att se. Så länge analfabeterna äro uteslutna från rösträtt – och valsättet på landsbygden är
öppet – lär Gömbös ej behöva frukta någon stark socialistisk eller
kommunistisk opposition. Faran för en slags fascistisk regim under
Gömbös har då för Ungern synts mera överhängande. Att hans parti
fått ett starkt grepp om statsapparaten är i varje fall klart. Men
därest greve Bethlen fortfar med sin kamp mot Gömbös, får denne
dock svårt att bli diktator – om han nu eftersträvar att bli det.
Mot storagrarer, storbankirer och legitimister har han också att kämpa.
Besegras den begåvade ungerske ministerpresidenten av anhängarna
till en habsburgsk restauration, inställer sig på allvar frågan, om
Donauområdets problem kunna lösas på fredlig väg. Hur Ungern
skall få sina efterlängtade revisionskrav genomförda vet nog ingen.
Men näppeligen godtager det kung Carols ord till en engelsk tidning,
att kravet på en omprövning av Triananfreden endast hör till det förflutna, som ej existerar varken för dagens eller framtidens politiker!
>> Vinterhjälpen> Alltsedan vintern 1933/34 har den nationalsocialisi siffror. tiska regimen i Tyskland iscensatt de stora filantropiska fälttåg, som blivit bekanta under namn av »vinterhjälpem.
Själv har Hitler, när han den 10 oktober i fjol öppnade 1935136 års
vinterhjälpskampanj kallat denna sociala hjälpverksamhet för ett det
tyska folkets krig. Formuleringen, som alltid av suggestiv makt hos
denne agitationens mästare, torde vara dubbeltydig. Dels har han
ännu en gång velat inskärpa Tysklands fredsvilja och obenägenhet
mot att indragas i militära konflikter. Dels har han velat ge kriget
en specifik inrikespolitisk mening, ej som en kulturförstörande våldsgärning utan som ett folks uppbyggande kamp för inbördes hjälp och
solidaritet. För utomstående är det givetvis svårt att bilda sig en
säker uppfattning om vad som är sken och vad som är verklighet i
367
Dagens frågor
detta »krig», vad som är propaganda och vad som är nödvändig
hjälp. Av intresse är emellertid den nu föreliggande redogörelsen i
officiella siffror av 1934/35 års »Winterhilfe» med de nästan astronomiska tal, som denna statliga välgörenhet rör sig med.
Det förbättrade konjunkturläget bidrog till att underlätta verksamheten 1934/35. Under det att 1933/34 ungenir 16,600,000 människor
åtnjöt hjälpbidrag, har denna siffra för 1934/35 sjunkit till ungefär
13,800,000. Dessa understödstagare fördelade sig på följ. kategorier:
l. Arbetslösa ……………… o o • • • o o o • • • o • • o o • • • o o o • • • • • • c:a 1,320,000
2. Understöd av fattigvården . o o o. o. o • • o o • • • o o • • • • • • • • • o . . . 630,000
3. Små räntetagare ………… o •• o o • o • o o o o • o o o o • • • o o o o o o o o » 870,000
4. Tillfälliga arbetare o o. o. o o o • • o o. o o o o o. o. o • • • o o • • o • • • • o o. o » 70,000
5. övriga understödstagare (av vilka en del erhållit arbete men endast innehaft detta kortare tid) … o • • o o • • o • » 1,430,000
6. Ovannämndas familjemedlemmar . o • o • • o • • o o o o o • • o o o o o • >> 9,530,000
1933/34 års kampanj pågick i 6 månader och inbringade c:a 358 milj.
Riksmark, under det att resultatet 1934/35 uppgick till c:a 367 milj. Rm.,
ehuru verksamheten blott behövde bedrivas under 5 månader.
Medan tidigare insamlingar ständigt beräknat omkostnaderna till
8-10% av den insamlade bruttosumman, uppgingo 1934/35 års förvaltningskostnader blott till 0,93 %. Vinterhjälpsarmen bestod av 1,300,000
man, av vilka dock endast c:a 5,000 erhöllo fast lön eller arvode.
Bidragen gåvos såväl in natura som i kontanta pengar. Naturainsamlingen uppgick till ett värde av 110 milj Rm. och penningbidragen
till 213 milj Rm. Bruksvärdet av de insamlade föremålen fastställdes
på grundval av statistiska riksverkets officiella värderingssiffror.
Insamlingen skedde i form av »bösskramling», teckningslistor, lotterier, försäljning av märken o. s. v. Dessutom har industrin och andra
ekonomiska företag såsom banker m. m. skänkt betydande belopp.
Även frivilliga avdrag på lön ha i hög grad förekommit. Som ett
kuriosum kan nämnas, att den mångomtalade l>en-rätts>>-insamlingen
inbringade den relativt stora summan av c:a 29 milj. Rm.
För de insamlade penningmedlen inköptes olika nödvändighetsvaror, vilka tillsammans med de övriga naturaliebidragen fördelades
allt efter behov bland de nödlidande. Det ungefärliga bruksvärdet av
de utdelade varorna framgår av följande tabell:
l. Livsmedel …… o • • • • • • • • • • • • • • o. o • • • • • o o o • • • • • • o o • • • •
2. Bränslematerial .. o • • • • • • • o • o o o • o o o • • • • o • • o o • • • o • o • • • •
3. Beklädnadsartiklar ….. o • • • o • • • • • o • • o • o • o •• o o o • • • • • •
4. Frikort av allehanda slag och naturaprestationer ..
5. Husgeråd ……………. o • • • • o • • • • o. o •• o • • • o •• o • • • • •
6. Övrigt … o • • o • • • • • o • • • • • • • • • • • • • • • o. o o. o. o • • o o • • • • • • • •
131,870,000 Rm.
79,550,000 ))
74,570,000 ))
58,470,000 ))
6,710,000 ))
5,890,000 ))
Men vinterhjälpen nöjer sig icke blott med att så gott sig göra låter
sörja för det tyska folkets materiella behov. Utgående från principen
»Kraft durch Freude» har man även sökt bereda den tyske medborgaren andlig förströelse. Så utlämnades bl. a. l,lG milj. fribiljetter för
teatrar, biografer, konserter o. s. v.
368
Dagens frågor
Även om vinterhjälpens tyngdpunkt lig·ger i den rent sociala understödsverksamheten, har den av regimen även prisats med hänsyn
till sin stora nationalekonomiska betydelse genom ökning av konsumtionen och omsättningen.
Den nya politiken Det ser ut, som om Grekland av någon vänlig
i Grekland. moira letts in på en ur lyckosamhetens synpunkt
sedd alldeles ny väg. Och man har all anledning att med glädje konstatera, att dess konung, Georg II, tydligen är en man med tur. Att
han därtill är en man att räkna med, är en kanske för mången både
där nere och på sina håll i Europa tämligen överraskande, men icke
desto mindre redan ganska klart manifesterad realitet. Och vad hö-
ves så mera en monark i allmänhet och i Hellas i allra största synnerhet? Veckorna och dagarna strax före hans »restauration» hade
skrivaren av dessa rader tillfälle till att på mycket nära håll följa
utvecklingen och i varje fall de politiska gissningarna så som de,
trots munkavlar på pressen och allmänt belägringstillstånd, friskt
kläcktes och kungjordes. Jag tror mig- våga påstå, att mer än en
olycksprofet passade på att göra sig intressant och att det inte heller
var svårt att bliva det. Och det är i hög grad sannolikt, att mer än
en av dem, som närmast stodo för denna i Greklands moderna och
även antika historia icke så helt sällsynta händelse, egentligen hade
tänkt sig en annan utgång. Det var en mycket allmän mening, att
en monarki aldrig skulle kunna äga bestånd varken månader eller
ens veckor, om inte monarken gjorde rent hus i de icke-rojalistiska
partierna och till den ändan genast engagerade ett stort antal bödlar.
Man var tämligen viss om att den, som ivrigast arbetat på kungens
återkallande, själv hade höga planer och väntade sig en helt annan
skörd av denna nya sådd än ett visserligen hjärtligt men ändock blott
och bart tack! Grekerna voro beredda på både fascism och »hitlerism6s» och kanske än värre. Att den nya politiken måste luta åt det
hållet, var en solklar sak. Att den motsatta, venizelisk-kommunistiska politiken skulle få något tillfälle alls att göra sig hörd eller ens
komma i fråga som parti, det ansåg man vara fullkomligt uteslutet
efter den så kapitalt misslyckade marsrevolutionen. Äntligen, jublade Venizelos’ belackare, skulle Hellas vara för all framtid förskonat
från denne orosmakare.
Kung Georg kom och mottogs med jubel, som varade ungefär en
vecka. Hans första svåra avgörande väntade honom omedelbart och
förelades honom sannolikt i samma stund, han beträdde grekisk
mark: frågan om amnesti eller dödsstraff åt de hundratals politiska
fångarna. En vecka ungefär hölls hela Grekland i ovisshet och spänning. Så kom avgörandet. Och jublet tystnade tvärt. Allmän amnesti! Venizelos kommer igen! Grekland hade kommit tillbaka till
den gamla utgångspunkten. Hela den dyrbara och mycket omskrivna
historien skulle alltså bli ett fiasko. Naturligtvis skulle högerledaren
general Kondylis och hela hans anhang sätta re~lutionens karusell
i gång i samma ögonblick som denne gamle olycksanstiftare kom
369
Dagens frågor
tillbaka. Man hörde folk öppet utlova att till varje pris roJa Venizelos ur vägen. Ja, man menade, att den, som lyckades, vore värd
fredspriset.
Julhelgen lade en smula sordin på den politiska orkestern. Kung
Georg II förstod att utnyttja den dyrbara konsten att hålla tyst, att
omge sig med den upphöjda outgrundlighet, som passar så bra för
en monark och som grekerna alldeles hade vant sig av med under
de tolv årens republikanska intervjuskräveL Visste han, att andra
faktorer än dekret och domar skulle spela en avgörande roll~ I varje
fall har han haft en nästan fantastisk tur. När han resolut och opå-
verkat sköt militärledarna åt sidan, måste han inse, att spelet sattes
mycket högt. Det var det tydligaste negligerande av motspelarnas
trumfess. Sällan har en politisk händelse fallit så – tragiskt men
ofrånkomligt sant! – gynnsamt och precist som Kondylis’ död. Det
fanns också de, som inte dröjde att konstatera, att det var en händelse, som såg ut som en tanke. I varje fall gav den begärda obduktionen intet resultat. Mannen var död, avpoletterad av ödet. Militärpartiernas ledare var ur världen. Vad skulle nu ske~ Var detta inte
en vink åt deras motståndare, att deras tur åter var kommen~ Varför
dröjde Venizelos att begagna sig av amnestien~ Tidningarna spådde,
och kafeerna ha med största sannolikhet varit livligare än någonsin.
Och då -. Är det den stora Tyche själv, som står bakom kung Georgs
stol och dirigerar speleU Motståndarnas näst högsta kort oskadliggöres. Venizelos försvinner på ett ögonblick ur den värld, där han
snart sagt tvenne människaåldrar varit den mest dominerande eller
åtminstone den mest uppmärksammade figuren. Vem kan upptaga
hans gamla gröna resmanten
Kung Georg II har fått fältet fritt. Han och ingen annan är i denna
stund grekernas givne ledare. Han har av högre makter fått den
sanktion, som ingen politisk hövding någonsin skulle mäktat förläna
honom. De båda dödsfallen ha ställt honom ensam, och i kraft av
hans nyskapade ställning kan man lugnt påstå, att denna ensamhet
endast gör honom starkare. Greken är av naturen vidskeplig. Den
som tvivlar därpå, behöver blott lyssna på de till sagor och legender
vordna berättelserna om kung Konstantin och den olycksalige kung
Alexander. Kungen har fått historiens egen gudinna som garant.
Varje försök att vidare ingripa kommer att utdömas som ett farligt
företag och en hybris mot de makter, som inte påverkas varken av
valsedlar eller revolutioner. ödet har talat.
Grekland av i dag är ett annat land än det, kung Georg II lämnade
för tolv år sedan. Det har trots övermänskliga svårigheter lyckats
hålla näsan över ytan. Dess framtid är oviss men ingålunda mörk.
Dess finanser äro som alltid bekymmersamma, men dess handel och
industri, dess samfärdsmedel och dess därmed nödvändigtvis följande möjligheter till export ha förbättrats på ett sätt, som den vid
den gamla ordningen vande knappast skall tro, förrän han med egna
ögon sett. Den pet’manenta utställningen i Zappeion talar ett tydligt
och ofrånkomligt språk. Och Grekland har kommit i kontakt med
370
Dagens frågor
världen på ett helt annat sätt än för tolv år sedan. De flesta ledande
industriländer i hela världen stå i intim förbindelse med dess producenter och avnämare. Folk reser till Grekland tiofalt, ja kanske
hundrafalt mer än förr. Den låga valutan och de blott obetydligt
höjda priserna göra Grekland till Europas f. n. billigaste turistland.
Mycket fattas ännu i att dess hotell och samfärdsel skall kunna
kallas fylla även lågt ställda krav på ett turistland. Men grekerna
ha lärt sig inse det, och man arbetar frenetiskt på att hänga med i
konkurrensen. Man har t. o. m. lärt sig inse turistreklamens betydelse. Den som på kvällarna i sin radio lyssnar till Hari-stationen,
kan, om han eller hon lärt sig nygrekiska, få intressanta upplysningar om vad detta gamla, alltid intressanta land har att bjuda
turisten.
Men Bari-stationen har en konkurrent. Odessa-sändaren låter också
nygrekisk ibland. Den är inte så äktgrekisk som den, förmodligen
från Grekland transmitterade, italienska stationen. De föredrag, jag
haft tillfälle lyssna till, ha varit sorgligt illa komponerade och än
sämre framförda. Och många minuter behöver man inte låna sitt öra
till dess förkunnelse, innan man fått nog och stänger av. Där läsas
mestadels lovsånger över det kommunistiska paradiset eller ges praktiska anvisningar, hur man skall bära sig åt för att även i Grekland
få ett likadant paradis. Venizelos är död. Men det venizeliska partiet
har sannerligen inte dött. Och hur mycket eller hur litet bevänt det
än är med den politiska partibeteckningen »venizelistisk-kommunistisk», ett är visst: att kommunismen har sått en säd där nere, som
redan visat groddbladen, och de likna sannerligen varken vete eller
ens akantus. Den nygrekiska politiken kommer att få uppleva en
eftervenizelism av kanske helt annan och ingalunda blidare art än
den, som i dagarna lagts i graven med Greklands intressantaste och
– hur man än inställer sig till den politik han fört och enligt hans
nutida belackare ämnade föra – mest imponerande politiker.
N. V.
Klasskampens En av den svenska fackföreningsrörelsens största för- •
avskrivning. tjänster är att den under sin nu ganska långa historia
bidragit till att bland industriarbetarna skapa en förståelse för de
ekonomiska och sociala sammanhangen, vilken saknas hos de motsvarande rörelserna i många andra länder. Att dess arbete sedan är
ensidigt inriktat på att tjäna en viss samhällsklass, ligger snarast i
sakens natur, och att den utgör ett starkt stöd för det socialdemokratiska partiet beror på historiska förhållanden, i viss mån kanske
också på den bristande förståelse, som de oorganiserade samhällsgrupperna, då de hade den politiska makten, visade arbetarnas organisationssträvanden.
Det är svårt att gissa hur framtiden skall gestalta sig för denna
vår mäktigaste ekonomiska sammanslutning. Skall den kritiklöst
anamma det socialistiska evangeliet och steg för steg följa med på
vägen till den tvångshushållning och det statsförmynderskap, där
371
Dagens frågor
icke minst arbetarnas frihet reduceras till ett minimum’? Eller skall
den visa sig vara i stånd att hålla de »radikala» strömningarna tillbaka~ Icke minst för många fackföreningsledare är den frågan i
våra dagar aktuell, och det är påfallande, hur ofta man just inom
denna kategori stöter på en moderation och ett dogmfritt verklighetssinne, som stå i den bjärtaste motsättning icke blott till den kommunistiska våldspolitiken på arbetsplatserna, utan även till vår sittande nådiga regerings rosenrött myrdalsfärgade skrivbordskonstruktioner.
Redaktör Stefan Oljelund i Ny Tid hör till dc fackföreningsmän
som kraftigast arbeta för rimlig lönepolitik och facklig ansvarskänsla. Hans varma intresse för arbetarnas materiella och kulturella
välfärd omvittnas av hans livsgärning, och trots all återhållsamhet
i omdömena förblir han en pålitlig representant för de svenska industriarbetarna. Hans ofta kätterska synpunkter anknyta ständigt
till vad han betraktar som arbetarepartens verkliga intresse, och däri
ligger icke deras minsta värde. Icke minst ur allmänt samhällelig
synpunkt är det utomordentligt lyckligt, att Oljelund inom arbetarrörelsen framför den kritik, utan vilken alla riktningar antaga en
pinsamt sekteristisk prägel, och att han trots motstånd och svårigheter icke tröttnar på sitt arbete. Upprensningen inom Göteborgs arbetarekommun – till stor del just hans verk – visade också att det
icke hade varit förgäves.
I en liten skrift med titeln »Arbetarna och företaget>>, utgiven på
Kooperativa Förbundets förlag, har han senast framfört några synpunkter på arbetskraftens roll i produktionen. Boken kan rekommenderas som läsning både åt dem, som i socialismen se ett den nya tidens evangelium, och åt dem som betrakta fackföreningarna och
snart sagt även industriarbetarna endast som djävulens uppfinning.
Det är mycket svårt att där finna några spår av socialism – betecknande är det utförligt motiverade påpekandet av »att motsättningen
mellan kapital och arbete i grunden existerar, antingen vi ha en privatekonomisk, statlig, kommunal eller t. ex. kooperativ produktionsform» – och framhållandet av att »höjd köpkraft kan icke trollas
fram» bär vissa spår av att vara myntat på hr Wigforss’ krispolitik.
Men boken står också helt avvisande gentemot det slag av borgerlig
åskådning, som åsyftar att vrida klockan tillbaka till åren omkring
1909. Tankegången är klar och logisk. Författaren har en mycket hög
tanke om fackföreningsrörelsen som sådan; han tillerkänner dess arbete huvudförtjänsten av att arbetarklassens materiella och kulturella standard under de sista fyrtio åren höjts till en i stort sett tillfredsställande nivå. Fråga är väl rentav, om han icke här i viss mån
är böjd att överskatta betydelsen av organisationens insats. I nuvarande läge, menar han däremot, gäller det att i någon mån omorientera hela arbetet. Löncaktiöner bli naturligtvis fortfarande i viss utsträckning nödvändiga, bl. a. för att bevara de vunna fördelarna.
Men de få icke göras till huvudsak. De stora företagen ha i allmänhet redan förmåtts att lämna så stora förmåner som motsvarar deras
372
Dagens frågor
ekonomiska stiillning som helhet; dragkampen mellan arbetare och
aktieägare, eller mellan arbetare och konsumenter, hotar i viss mån
redan att gå ut över själva företagens arbetsmöjligheter, och kan i
sista hand få ytterst farliga verkningar icke minst för arbetarna
själva. Undantag finnas, men de böra icke få bli bestämmande över
hela fältet. Vad åter beträffar de små företagen, är det ostridigt att
särskilt löneförhållandena där äro sämre. Men en alltför hårdhänt
politik på detta område är socialt förkastlig. Den kan i stor utsträckning komma att gå ut över »den lille man, som icke lyckats erhålla
arbete i mönsterföretagen och för den skull blir sin egen». Ej heller
är det rimligt, om en arbetargrupp genom monopolistiska åtgärder
skaffar sig förmåner, som andra bli utan. Det är utsugning, lika visst
som om den obehöriga vinsten tillfallit en »kapitalist».
Detta betyder emellertid ingalunda, att den fackliga arbetarerörelsen kan gå hem och lägga sig till vila på sina lagrar. Den har endast
att söka sig ett nytt verksamhetsfält. Och detta ligger, menar Oljelund, på arbetsförhållandenas område. Den starka »rationaliseringen» har här medfört konsekvenser, som kunna ge anledning till
ganska stora bekymmer. Den ökade hetsen i företaget och pressen
på arbetarna för att öka deras prestationer har dödat arbetsglädjen
och innebär kanske överhuvud taget en fara för arbetarnas psykiska
hälsa. Och vidare: till följd av rationaliseringen ha de flesta företag
kunnat behålla sina arbetslokaler oförändrade, trots att produktionen
ökats. Men de gamla lokalerna motsvara i många fall icke en modern tids anspråk. Vad skall göras för att råda bot för olägenheter
av denna arU Oljelnnd har ingen patentlösning att erbjuda, men han
kräver större uppmärksamhet för dessa problem just från arbetareorganisationernas sida. »Fackföreningarna skulle, genom att söka
svar på dessa frågor, komma i omedelbar kontakt med varje arbetare
på hans arbetsplats och en den fackliga politikens renässans skulle
bli följden.» Ä ven fackföreningsdemokratien behöver förresten reformeras: »arbetarnas benägenhet att avslå löneförslag åsamkar fackföreningsledaren ofta lika mycket bekymmer som företagaren och
samhället. Den omständigheten, att ett löneförslag är resultatet av
ett synnerligen grundligt medlingsarbete, påverkar mycket litet stämningen på ett fackföreningsmöte.»
Att reformer på de här berörda områdena i stor utsträckning kräva
frivillig, positiv medverkan också från företagarnas sida, är en sak
som författaren ingalunda är blind för; intresse för »arbetarnas
trivsel i företaget» överhuvud är också det anspråk som han främst
vill ställa på företagsledningen. Kanske finns här också en väg till
ökad förståelse och ökad gemenskapskänsla mellan arbetare och arbetsgivare. Om man läser Oljelunds framställning tillsammans med
K. F. Göranssons artikel i andra häftet av denna tidskrift – »Företagare och andra arbetare» – finner man att det grundläggande betraktelsesättet är så gott som fullständigt identiskt hos båda. Företagsledare och arbetare stå i lika hög grad i tjänst hos samhället och
företaget. Deras uppgift är att tillsammans prestera ett gott arbete;
373
——–””-‘”‘··~······
Dagens frågor
deras rätt är att få den lön deras arbete är värt och enligt prisbildningens vanliga lagar betingar. (Huruvida denna senare regel i praktiken alltid tillämpas även i fråga om företagens mera till namnet
arbetande styrelseledamöter, är en annan fråga.) De ha i lika hög
grad intresse av att företaget vinner framgång. År det under sådana
omständigheter rimligt att de betrakta varandra som naturliga
fiender~
I många fall göra de det icke heller. Det har utbildat sig en ny
företagaretyp, för vilken fackföreningarna och överhuvud taget arbetarnas anspråk på självständig medverkan vid lönesättningen te
sig som en helt naturlig sak. Det har också utbildats en ny typ av
fackföreningsledare, som vant sig att under saklig diskussion sätta
sig in i företagens svårigheter. Industriell demokrati var på sin tid
ett populärt slagord. I den utformning tanken då fick var den ogenomförbar för att icke säga barnslig. Men i en annan form har den
måhända redan nu i all tysthet börjat slå igenom.
Det är en lång väg som återstår att gå. Stefan Oljelund är icke
ensam i sitt slag; men man har nog anledning att med en viss tvekan betrakta hans påstående att den syn han företräder »alltmera
bemäktigar sig arbetarungdomen i nutidens Sverige». Det finns, ej
minst inom huvudstadens arbetarekommun, andra krafter som driva
sitt spel, och ännu så länge är det ytterst ovisst vem som skall avgå
med segern: förnuftet eller Fredrik Ström. Å andra sidan är ej heller
den gamla, omedgörliga arbetsgivaretypen helt utdöd. Samarbetsviljan är säkert i gemen betydligt större nu än den var för några år
sedan, men ännu finns det på ömse sidor mycket att göra.
Men det måste göras. Rent socialt påminner industribefolkningens
läge i våra dagar ganska mycket om det, i vilket landsbygdens folk
för 100 år sedan befann sig. Under de fackligt organiserade arbetarnas, det s. k. proletariatets, nivå håller det på att växa fram ett verkligt proletariat: den sekunda arbetskraften. Gruppen är ännu liten’,
men den växer snabbt nog. Dit höra de ständigt arbetslösa; dit höra
strejkbrytare; dit höra också exempelvis många av de fria lastbilschaufförerna, som köpt en gammal bil på avbetalning och nu skaffa
sig ett nödtorftigt uppehälle genom att utbjuda sina tjänster till
underpris, till föga båtnad förresten för säkerheten på landsvägarna.
Vidare kan den komma att rekryteras i hög grad nr de s. k. manschettyrkenas led. Särskilt inom handeln har proletariseringen därvidlag fortgått påfallande långt. Här föreligga problem, som kräva
sin lösning, och som ej kunna lösas av stat och kommun ensamma.
Och får utvecklingen fortgå som hittills, lära väl också exportindustriens arbetare en vacker dag börja betrakta de större städernas
murare och kommunalarbetare som »Överklassare». Såväl fackföreningsmedlemmar som disponenter ha skäl att i tid vidga synfältet
till att omfatta även dessa frågor. I längden äro de kanske viktigare
än de gamla fördomar, som stå i vägen för ett fruktbärande samarbete mellan de olika krafterna inom produktionen. G. H.
374

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner