Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Ämbetsmän I häfte 7 av »Tiden» har statsrådet Dag Hammarskjöld
och politik. offentliggjort en artikel om statstjänstemännen och
samhället, intressant tack vare såväl sitt innehåll som sin författare.
Med det mesta av vad som i detta inlägg anföres om ämbetsmannens
skyldighet att tjäna samhället och inte någon grupp eller något parti
och att följaktligen inte »såsom exekutiv tjänsteman» arbeta för sina
egna politiska ideal, kunna vi förena oss. Vissa randanmärkningar
synas dock ej vara alldeles ur vägen.
Dag Hammarskjöld indelar ur den synpunkt, varom här är fråga,
ämbetsmännen i fyra typer – den åsiktslöse »eklektikern», vilden med
en fast personlig värdeskala men fri prövning vid dess tillämpning,
mannen, som är sitt eget parti, därför att hans värderingar icke sammanfalla med något existerande politiskt partis, och slutligen partimannen. Enligt förf:s mening äro typerna två och tre de hos oss vanligen förekommande, medan såväl eklektikern som partimannen skulle
vara relativt sällsynt. Detta gynnsamma förhållande skulle bl. a. bero
på svensk intellektuell tradition och förefintligheten av en inhemsk
»civil service»-ideologi i stil med den engelska. Det är möjligt, att dessa
förmodanden i vid utsträckning motsvara verkligheten. Att den utpräglade partimannen är sällsynt i vår statsförvaltning, bortsett från
de numera rätt talrika socialdemokratiska funktionärer, som intagas
i statstjänstens högre grader, förefaller riktigt. Däremot torde många
ha på känn, att eklektikernas skara är i relativt snabb tillväxt och
att de normer, som de utvälja för sitt handlande, i stor utsträckning
äro hämtade från det härskande partiet. Man torde här ha att se ett
uttryck för vissa överensstämmelser mellan en byråkratisk inställning och den moderna socialdemokratins allmänna reglerings- och
förmyndarlust men också en medveten eller i många fall omedveten
anpassning efter de befordringskonjunkturer, som anses föreligga och
för vilka det nyss berörda inflödet av socialdemokrater i den högre
förvaltningen – ej endast på topplatserna utan också närmast därunder – är ett viktigt uttryck.
Vad den berörda civil-service-ideologien beträffar, torde ett par
erinringar vara på sin plats. Det är ej avsikten att här bestrida, att
en sådan kan finnas på sina håll, och det kanske kan förtjäna på-
pekas, att steget därifrån och till »eklekticismen» kan vara kortare,
än vad förf. i »Tiden» menar. Men denna sedan mer än hundra år i
engelsk förvaltning härskan,de åskådning avviker i själva verket rätt
mycket från vår egen inhemska tradition ·- detta utan alla jämförande värdeomdömen. Här har det ej varit sed, att ämbetsmännen
eo ipso skulle stå utanför det politiska livet och inskränka sig till att
487
Dagens frågor
tjäna växlande regeringar. l Sverige har alltsedan stormaktstiden och
fram i vårt eget århundrade ämbetsmannavärlden, den civila såväl
som den militära, tvärtom stått i politikens centrum och med ett visst
inslag av godsägare och större affärsmän utgjort den dominerande
gruppen inom våra riksdagar liksom i våra regeringar. Traditionen
här har alltså varit en helt annan än den engelska. Frågan är också,
om de personella resurserna i ett litet land över huvud taget medge,
att en så viktig och insiktsfull grupp ställes utanför det politiska
livet. Man torde i så fall riskera en politisk dekapitering eller åtminstone utarmning av viktiga borgerliga samhällsgrupper, vilkas
aktiva medverkan inom det politiska livet nog ter sig som önskvärd
även för insiktsfulla socialdemokrater. Att det numera bland många
yngre ämbetsmän råder fruktan för att politisk verksamhet inom
oppositionspartierna kan få menliga följder för vederbörande tjänstemans framtida befordran, torde också vara ett faktum, åtminstone
om man ej låter ordet »menlig» betyda något slags repressalier utan
ger det endast den innebörden, att befordran kommer att gå vida långsammare än i händelse av en mera »eklektisk» inställning till de politiska stridsfrågorna.
Statsrådet Hammarskjöld undantager i sin artikel uttryckligen frå-
gan om tjänstemannainslaget i en regering. Det är skada, ty hans
uppfattning på denna viktiga punkt skulle ha varit av alldeles speciellt intresse för den vidare debatten. Det torde emellertid knappast
kunna förnekas, att en opolitisk ämbetsmans ställning blir särskilt
ömtålig och ägnad att leda till missförstånd, om han sitter i en utpräglad partiregering, där det kollektiva ansvaret för de olika statsrådens verksamhet drivits till sin spets. l motsvarande mån kan det
väl förutsättas, att en koalition mellan partier med relativt olikartade
samhälleliga program ger ämbetsmannainslaget större rörelsefrihet,
arbetsmöjligheter och trevnad. Att en ämbetsman i våra dagar befinner sig i en helt annan- och vida mera beskuren- ställning inom
konseljen än i en svensk regering före 1905, där han satt omgiven av
kolleger ur den högre förvaltningen och åtnjöt synnerligen stor rö-
relsefrihet mot tidens relativt outvecklade partipolitiska instanser,
förefaller alldeles tydligt.
En intressant fråga, som skymtar i artikeln, är den, »hur en tjänstemans personliga övertygelse kan komma att influera på utvecklingen
genom den möjlighet till fri kritik på de inre linjerna i diskussion
med de politiskt makthavande, vilken öppnas för honom i tjänstemannaställningen». Synpunkten är givetvis ofta högeligen berättigad,
särskilt i våra lugna svenska förhållanden. A andra sidan kan den
drivas för långt. Möjligheten för en fackman att inverka korrigerande
och modererande på utvecklingen genom att behålla eller förvärva en
tekniskt framskjuten post i statsledningen kan under vissa omständigheter visa sig vara en ödesdiger illusion. Därom skulle t. ex. herrarna Neurath, Schacht och Weizsäcker kunnat ha åtskilligt att berätta, för att välja ett ytterlighetsfall tiil exempel. Någon parallell
med Sverige föreligger lyckligtvis icke, men förhållandet kan ändå
ha sitt intresse.
488
Dagens frågor
Den äldre Trots att det under de senaste åren i vårt land byggts
hyresnivån. flera bostäder än tidigare är bostadsbristen större än nå-
gonsin. Sammanhanget mellan hyresreglering och bostadsnöd är nu
uppenbar för alla insiktsfulla bedömare. Då den reala hyresnivån är
ungefär hälften mot före kriget, måste detta få till följd, att folk har
möjlighet att taga i anspråk så mycket större och bättre lägenheter
än förut. Men detta gäller i princip de privilegierade grupper, vilka
för tio år sedan innehade ett hyreskontrakt. Med hjälp av detta kunna
de äldre familjerna kvarbo i sina lägenheter, sedan dessa kanske blivit alldeles för stora och i allmänhet på grund av de låga hyrorna
låta bli att hyra ut rum till de bostadslösa.
En av de största betänkligheterna mot att medgiva en mot de ökade
byggnadskostnaderna svarande höjning av hyrorna i de nybyggda
husen torde vara risken för att det skall uppkomma en klyfta mellan
hyresnivån i äldre och nyare fastigheter. Det finns dock en möjlighet
att väsentligt minska denna klyfta och samtidigt förhindra de äldre
husens förslumning. Hyresnämnderna böra sålunda få direktiv att
tillämpa högre taxor för modernisering av äldre fastigheter med
värme, varmvatten, badrum, modern tvättstuga, elektriska spisar, kylskåp, rostfria diskbänkar, köksinredning m. m., så att sådana arbeten
verkligen bli räntabla.
För att förhindra att för stort bostadsutrymme utnyttjades per person föreslog för ett par år sedan det kommunistiska borgarrådet i
Stockholm Set Persson, att bostadsransonering skulle införas, vilket
emellertid då dessbättre förhindrades. En mera lämplig väg för att
förhindra för stort utrymme per person är i stället att i sådana fall
tillåta, att ett hyrestillägg utgår. Detta skulle säkerligen påskynda,
att de övertaliga rummen komme ut i bostadsmarknaden.
En annan väg att höja hyresnivån och därmed minska bostadsbristen vore att tillåta fastighetsägarna att såsom parallell till de
nuvarande värmeavgifterna få uttaga tillägg även för de sedan krigsutbrottet väsentligt ökade löpande kostnaderna för sotning, renhållning, vatten osv.
Aren före kriget fullföljdes och avslutades i Stockholm arbetet på
nya stadsplaner för att framdeles successivt kunna avskaffa praktiskt
taget hela gårdsbebyggelsen på Östermalm och i Vasastaden. Hundratals gårdshus skola enligt dessa stadsplaner sålunda försvinna, varvid deras hyresgäster måste utflytta i ytterområdena med ökade kostnader för både kommunen och den enskilde för kommunikationer
o. s. v. En redan nu kännbar, menlig följd av de nya stadsplanerna
har blivit, att mera genomgripande moderniseringsarbeten i dessa
gårdshus upphört. Tiden synes nu vara inne att omarbeta vissa av
dessa stadsplaner och ånyo tillåta gårdsbebyggelsen. Detta skulle
kunna ske, i de fall att fastighetsägarna i ett kvarter gemensamt samverka beträffande saneringen och moderniseringen av bostäderna,
gårdarnas plantering o. s. v. stadens medverkan, administrativt och
delvis ekonomiskt, vore en förutsättning, och detta i liknande former som i flera fall skett i Gamla staden, en lösning, som ur både
489

Dagens frågor
samhällets och den enskildes – fastighetsägarens och hyresgästens –
synpunkter skulle erbjuda synnerliga fördelar.
Genom sådana och liknande uppmjukningar av den nuvarande stela
hyreslagstiftningen skulle snabbt ett väsentligt bidrag kunna lämnas
för att minska den aktuella bostadsbristen.
De svarta lö- Följande historia berättades i början av september i
nernas ekonomi. Finlands största provinstidning: En byggnadsfirma
i Helsingfors skulle ha ett arbete utfört och underhandlade med en
grupp ackordsarbetare. Enligt gällande tariffer borde arbetet kosta
87 900 mark. Då anbudet ingavs, krävde arbetarna 400 000 mark. Summan var för hög, ansågo arbetsgivarna och ville ha ett nytt anbud.
Då det kom in, hade summan stigit till 640 000 mark! Huru affären
gjordes upp omtalades inte, men klart är att det första anbudet, byggt
på de gällande tarifferna, betraktades såsom ett slags kuriositet. Fallet lär ha många hundra motsvarigheter och det karakteriserar ett
av de vanskligaste problem, som den ekonomiska politiken i Finland
har att bemästra, nämligen de s. k. svarta lönerna. Dessa löner ha under många år varit en plåga för nästan alla företagare och bilda nu
ett av de svåraste hindren för den ekonomiska jämviktsplanens förverkligande.
Finland illustrerar på sitt sätt de följder, som den överfulla sysselsättningen kan få. De spådomar, som även för Finlands del uttalades
om arbetslöshetens uppdykande och utbredning efter kriget ha visat
sig vara oriktiga utom i fråga om en del säsongarbeten i skogarna för
ett par år tillbaka. Den industri, främst varven och de mekaniska
verkstäderna, som levererar skadeståndsvaror till Ryssland, har nödgats vidtaga nästan onaturliga förstoringar, vilka fört med sig en
kolossal efterfrågan på arbetskraft. Om denna arbetskraft var yrkesskicklig eller ej tedde sig åtminstone i början som en ganska sekundär
sak. Samma synpunkt fick man lov att anlägga på lönerna. Varorna
måste levereras vid vissa exakt fastslagna tidpunkter; gjorde man
inte det, hade man oerhört dryga efterräkningar att emotse. De officiella instanser, som skulle kontrollera lönerna, funno sig tvungna
att acceptera en massa tillägg med olika motiveringar, som gjorde att
slutligen rätt få visste, huru avtalen skulle tolkas och vilka inkomster
arbetarna inom olika branscher i verkligheten hade. Konkurrensen
om arbetskraften på den fria marknaden ledde till ett system, som
bröt igenom alla lönespärrar men som inte föranledde några ingripanden mot de svarta löner, vilkas existens alla kände till. Helt utan
skuld till att fronten genombröts voro väl inte arbetsgivarna, men det
största ansvaret faller säkerligen på fackföreningarna. Kampen mellan kommunister och socialdemokrater gjorde att de sistnämnda helt
enkelt inte vågade ingripa mot överträdelser av tarifferna. En fackföreningsledning, som med kraft och energi skulle taga upp kampen
mot dylika avtalsbrott, skulle stå sig mycket slätt vid nästa val av
funktionärer.
Numera är det inte skadeståndsindustrin, som är den ledande i fråga
om tolerans gentemot de svarta lönerna. Under de många krigsåren
490
Dagens frågor
blev byggnadsverksamheten, såväl beträffande bostäder som industriella anläggningar, högeligen försummad. När man nu stått inför uppgiften att forcera denna verksamhet har följden blivit en investering,
som enligt vissa experter är onormalt stor. Byggnadsindustrin har
dragit till sig en mängd folk från andra yrken. Inom detta område
har man inte heller kunnat skilja mellan utbildad och outbildad arbetskraft. Huvudsaken har varit att få byggena färdiga. »Det kostar
i alla fall dubbelt upp nästa år mot i år»- det inflationsresonemanget
för man även bland byggnadsverksamhetens företagare. Man betalar
hellre vad som helst än låter ett bygge stå och draga räntor, som i
Finland är omkring två gånger högre än i Sverige.
Det säger sig självt, att denna tendens inom skadeståndsindustrin
och byggnadsindustrin spritt sig till så gott som alla branscher. Vad
som står i de officiella arbetsmarknadsavtalen känna sig rätt få
bundna av. Man har också fått uppleva, att det som avtalsmässigt
betecknas som maximilöner i själva verket anses vara minimilöner,
i den mån de över huvud taget beaktas. Annat är förhållandet givetvis med de månadsanställda och isynnerhet med de tjänstemän, som
äro hänvisade till statens kaka. De ha inga chanser att i praktiken
negligera lönevillkoren och tillförsäkra sig svarta inkomster.
Man har i Finland en av regeringen tillsatt och enligt dess direktiv
fungerande löne- och prisavdelning, underordnad socialministeriet.
Denna statliga institution skall se till, att penningvärdet inte undergräves genom otillbörliga höjningar av löner och priser. Den finländska pressen har ideligen innehållit notiser om jordbrukare och affärsmän, som ställts till ansvar för att ha överträtt prisbestämmelserna.
Däremot har veterligen ingen fackföreningsansluten arbetare inför
domstol fått svara för att han fordrat för hög betalning och mottagit
för stora likvider. En sådan dom skulle i Finland vara en mycket sensationell nyhet.
För några veckor tillbaka sysslade ett antal borgerliga tidningar
med de svarta lönernas fördärvliga inflytande på ansträngningarna
att stabilisera penningvärdet. Karakteristiskt nog inskränkte sig de
socialdemokratiska organens uttalanden till polemik mot de borgerliga blad, som klagat över de svarta lönernas dominans på arbetsmarknaden. Klandret borde, menade man, riktas mot de kapitalister,
som investera för mycket pengar i byggnadsföretag och som på detta
sätt stimulera efterfrågan på arbetskraft. En av de bäst balanserade
socialdemokratiska tidningarna, Kansan Lehti i Tammerfors, medgav
i en artikel att den högsta fackföreningsledningens ingripanden mot
de svarta lönerna varit både mödosamma och fåfänga. Även om socialdemokraterna förstå, huru vådliga nämnda löner äro, kunna de
inte i de fackliga organisationerna med framgång förfäkta sin uppfattning mot kommunisterna. Allra minst kan detta ske inom det
mäktiga byggnadsarbetareförbundet, som helt behärskas av kommunisterna. Socialdemokraterna se sig nödsakade att följa med i den
inflationsvirvel, som synnerligen effektivt påskyndas av de svarta
lönerna. Resultatet av förhandlingarna mellan regeringen och arbetsmarknadens organisationer om stabiliseringen må bli vilket som helst
491
; ‘
Dagens frågor
– problemet om de svarta lönerna står kvar, så länge den överfulla
sysselsättningen finns. Att få bukt med dessa löner blir en av den ekonomiska saneringspolitikens viktigaste uppgifter.
Russifiering I fjärde häftet för i år lämnade vi en kort översikt över
av Baltikum. den kolossala ökning som byråkratien undergått i det
sovjetiserade Baltikum. Den bild, som vi kunde göra oss av förhållandena, skulle emellertid endast visa ena sidan av saken, om vi inte
på samma gång toge i betraktande, hur denna nya byråkrati i själva
verket är sammansatt.
Vi äro här nedan i tillfälle att publicera en kort sammanfattning av
en intressant statistisk undersökning, som utförts under de två senaste åren. Namnen på alla de ledande funktionärer i Sovjetestland,
som ha förekommit antingen i det estniska kommunistpartiets huvudorgan »Rahva Hääl» eller i Tallinns radio, ha blivit upptecknade och
systematiserade med hänsyn till de befattningar, som de angivits bekläda. Med hjälp av de flera tusental namn, som sålunda ha blivit
ihopsamlade, få vi en klar översikt över de nuvarande makthavarna
i Baltikum. Metoden att statistiskt bearbeta dessa namn erbjuder förresten den enda möjligheten att få reda på »who is who», eftersom
utnämningar och avsättningar i regel inte offentliggöras under sovjetregimen. Sammansättningen av de offentliga institutionernas
tjänstemannakår är en av de många statshemligheterna.
Av de 115 ledamöterna av Sovjetestlands parlament (högsta rådet)
äro så många som 25 (22 Ofo) ryssar, bland dessa även storheterna Stalin, Molotov, Malenkov och Ponomarenko i Moskva. Av de övriga äro
över hälften rysslandsester. De sistnämnda äro avkomlingar av de
estniska kolonister, som under förra århundradet och i början av detta
sekel utvandrade till Ryssland, och äro genom att ha vuxit upp i
Ryssland redan starkt förryskade. I Ryssland ha de fått vederbörlig
politisk skolning och ha nu som pålitliga personer av sovjetmyndigheterna massvis hämtats tillbaka till Estland och placerats på ledande
poster.
Av den månghövdade regeringens (ministerrådets) 31 ordinarie medlemmar äro 7 (23 Ofo) ryssar, bland dessa premiärministerns ställföreträdare, ministern för statens säkerhet (MGB), justitieministern och
ordföranden för den statliga plankommissionen. Av de övriga regeringsmedlemmarna äro långt över hälften rysslandsester. Vad beträffar viceministrarna äro 50 namn kända och 20 (40 Ofo) av dessa äro
ryssar. Hur många rysslandsester det är bland viceministrarna, är
inte riktigt klart, men troligen åtminstone hälften. I enstaka ministerier och likvärdiga centrala institutioner dominera ester och rysslandsester i dem, som syssla med bildnings- och kulturfrågor. På dessa
poster är det ju också obetingat nödvändigt att behärska estniska
språket. I sådana ministerier, som övervaka industrien, handeln, finansväsendet och agrarekonomien, tycks ungefär hälften av de ledande
ämbetsmännen vara ryssar, den andra hälften rysslandsester och ester.
Inom ledningen för den från estnisk synpunkt viktigaste industrigrenen, nämligen oljeskiffergruvorna och skifferolje- och skiffergas-.
492
e=
Dagens frågor
verken, finns det betydligt mera ryssar än ester. Detsamma kan man
även säga om byggnadsindustrien. Däremot ligger ledningen av hela
kommunikationsväsendet nästan fullständigt i ryssarnas händer –
handelsflottan, järnvägarna, post, telegraf och telefon. Så ha t. ex. av
de 38 kända ledande tjänstemännen i estniska järnvägsstyrelsen så
många som 27 (71 Ofo) ryska namn. Bägge polisministerierna, nämligen
ministeriet för statens säkerhet (MGB) och inrikesministeriet (MVD),
likaså ministeriet för statens finanskontroll, ledas nästan uteslutande
av ryssar. Av 43 kända ledande tjänstemän i ministeriet för statens
säkerhet äro så många som 36 (84 0/o) ryssar.
I de lokala kommunala institutionerna finnas i de större städernas
exekutivkommitteer redan ganska många ryssar på ledande poster. I
städerna Narva och Kohtla-Järve – den sistnämnda är oljeskifferindustriens centrum – dominera ryssarna redan fullständigt.
Granska vi sedan namnen på det estniska kommunistpartiets ledande funktionärer, se vi, att även här ryssarna börja dominera. Av
partiets centralkommittes sex allsmäktiga sekreterare, som i realiteten äro de egentliga härskarna i Sovjetestland, äro tre (50 0/o) ryssar,
två rysslandsester och en enda en estnisk kommunist, som har vistats
i landet under självständighetstiden. Av de 11 ledamöterna av partibyrån, som motsvarar politbyrån i Moskva, äro 5 (45 0/o) ryssar, 4 rysslandsester och endast 2 estniska kommunister. Av de 69 medlemmarna
av partiets centralkommitte äro 23 (33 °/o) ryssar och av de övriga över
hälften rysslandsester. En granskning av partiets centralkommittes
många avdelningar visar, att över hälften av de ledande tjänstemännen äro ryssar. De ledande tjänstemännen i partiets stadskommitteer
äro ungefär till hälften ryssar, men i två industristäder, Narva och
Kohtla-Järve, äro nästan alla det.
Endast på landsbygden ha esterna ännu en avsevärd övervikt både
som sekreterare i partiets celler, som ordföranden i byarnas exekutivkommitteer och som ordföranden i kolchozerna. Sålunda ha av 57
kända partisekreterare på landsbygden endast 10 (21 0/o), av 155 kända
ordförande i byarnas exekutivkommitteer 13 (9 0/o) och av 336 kända
kolchozordförande endast 14 (4 0/o) ryska namn. Det skulle också vara
svårt att på landsbygden placera ryssar i större antal på ledande poster på grund av språksvårigheter. För att kunna umgås med landsbygdens befolkning, som endast behärskar estniska språket, skulle
ryska funktionärer vara tvungna att alltid anlita tolk.
Men språkfrågan bar från sovjets ståndpunkt endast andra eller
tredje rangens betydelse. Det estniska kommunistpartiets allsmäktige
förste sekreterare, rysslandsesten Ivan Käbin, som själv talar estniska med en stark rysk accent, sade på den sjätte partikongressen
i april 1951 uttryckligen, att bristande förtrogenhet med det lokala
nationalspråket visserligen vållar svårigheter, när det gäller att placera partiets kader, men dock inte är en huvudsak. Erfarenheterna
visa, att huvudsaken dock är förtrogenhet med partiets språk, d. v. s.
förmåga att förverkliga den rätta partipolitiken (se »Rahva Hääl» 18
april 1951). Därmed motiverade Käbin på samma gång officiellt den
omständigheten, att allt flera ryssar utan kunskap i det estniska språ-
493
; ‘
Dagens frågor
ket placeras på ledande platser. Redan av den enkla orsaken, att de
ledande funktionärerna äro ryssar, har handläggningen av ärendena
i de högre instanserna så småningom börjat ske på ryska språket.
Esterna äro helt enkelt tvungna att lära ryska för att i någon mån
klara sig i sovjetbyråkratiens labyrinter. I skolan börjar undervisningen i ryska språket redan i folkskolans andra klass och fortsätter
till sista terminen vid universitetet.
Parallellt med den ryska infiltrationen och den påtvungna användningen av det ryska språket prisas allt sådant, som står i samband med
ryskheten. Tidningarna skriva om det stora och vänskapliga ryska
folket, om ryska uppfinnare och om den ryska vetenskapen överhuvud
taget som den mest framstående i hela världen och om den ryska
progressiva litteraturen, konsten och musiken som vägledande för
mänskligheten.
På sistone har man i russifieringens intresse börjat att t. o. m. direkt
förfalska Baltikums historia, i det att man försöker påvisa, hur det
stora ryska folket under ett helt årtusende har hjälpt och bistått ester,
letter och litauer. I samband därmed ha tidningarna upprepade gånger
förklarat, att det bland folket kvarlevande minnet av »den gamla goda
svenska tiden» helt enkelt är en lögn; den goda tiden började för esterna och letterna först då Peter den store underlade sig Baltikum.
Hela denna historieförfalskningskampanj är i och för sig en ganska
intressant företeelse, som är värd att närmare belysas, till vilken vi
längre fram skola återkomma.
Tu varda De båda kontrahenter, som gjorde det senaste regeringsett. kontraktet, ha varit mycket angelägna om att som förmildrande omständighet åberopa de historiska parallellerna från 1933 och
1936. Den regeringsrekonstruktion, som lät trettiotalets store kämpe
Gustav Möller behändigt ramla ner i pensionsålderns tristess, skall
framstå som en upprepning av de åtgärder, som ledde till samme mans
makt- och handlingsperiod. Därmed skall den rättfärdigas och göras
smakligare för eventuellt betänksamma.
Det finns mycket litet parallellt i parallellen. De handlande personerna äro helt olika. Per Albin Hansson var de lyckade improvisationernas man. Han hade förmågan att blixtsnabbt utnyttja en situation. Tage Erlander står tyvärr som de förlorade chansernas politiker.
Allt har glidit honom ur händerna- från den skandinaviska försvarssamverkan till sjuksköterskekonflikten. Hos Bramstorp fanns det en
dominerande vilja till makt. För honom var makt ett egenvärde, som
han fyllde med sin vilja. Ingen begrep vad han menade när han talade.
Alla när han handlade. Herr Hedlund är förmodligen en beskedlig karl.
Han blir aldrig någon klippa i en socialdemokratisk ström. Inte ens
om Norup sätter sig på hans axlar.
Situationen är radikalt annorlunda. Kohandeln var en spekulation
i en möjlig högkonjunktur. Den lyckades med hjälp av Adolf Hitler.
Dagens bondeförbundskapitulation är också en spekulation i optimism
men av motsatt slag. Tillspetsat kunde man säga att den nya regeringen hoppas att amerikanarna skola lösa den svenska inflationens
494
Dagens frågor
problem åt den. Man räknar med en stabilisering och kanske en vändning i den amerikanska överkonjunkturen som skulle ge oss andrum
och lösa upp den överfulla sysselsättningens allt aktuellare svårigheter. Herr Sköld är optimist – nu som på hösten 1949. Garantierna
för att han räknar rätt äro knappast större nu än då. De måtte emellertid ha förefallit bondeförbundet starka nog.
Att redan från början komma med i en begynnande högkonjunktur
är ett gemensamt intresse för alla människor, för företagare, anställda
och för organisationerna. Lika enkelt ligger inte saken till, när fråga
är att bryta udden av en överkonjunktur. Då kan ett latent och spontant motstånd hos stora och mäktiga grupper mobiliseras i en hast.
Då gäller det att avstå från något, som ytligt sett för många framstår som fördelaktigt. Då arbetar man mot mångas kortfristiga intressen. I det läget behövs det aktivitet och beslutsamhet samt inte
minst obunden överblick. En högkonjunktur kan man få mer eller
mindre gratis men aldrig en stabiliserad konjunktur, varken i Sverige
eller Amerika.
Redan har från socialdemokratiskt håll kravet på »socialdemokratisk ledelse» av den nya regeringen kommit fram. Uttrycket är den
danska Socialdemokratens, men det ger i ord vad majoriteten inom
majoriteten tänker och känner. Därom kan ingen missta sig. Herr
Sköld lät under förhandlingarna med oppositionspartierna mycket
tydligt förstå, att han hade sin melodi färdig och inte tänkte ändra
ett nottecken i den, vad som än sades från andra håll. För honom är
det självklart, att han har rätt. Den saken diskuterar han inte. Och
den rättvisan skall man göra finansministern, att man erkänner, att
han gör vad han anser vara rätt. Han kan kompromissa om detaljer
men aldrig om marschriktningen. För bondeförbundet gäller det att
följa med eller att hoppa av. I småsaker kan det naturligtvis bli fråga
om verkligt medinflytande men inte när det gäller väsentliga ting.
Det redan nästan bortglömda regeringsprogrammet är ett aktstycke
utan konkretion. Ängsligt vältaligt i sina formuleringar påminner
den mest om ingressen till ett handelsfördrag mellan en stormakt å
ena sidan och en prestigelysten småstat å den andra. De höga fördragsslutande makterna voro alldeles överens om allt som det egentligen inte var värt att komma överens om. De voro absolut samstämmiga om 1970-talets skolpolitik och om behovet av en effektiv arbetsförmedling liksom om en massa andra goda och aptitretande ting.
Vad som därefter inträffat ändrar inte bilden av en principiell kapitulation från bondeförbundet i utbyte mot politiska drickspengar
och självklara fördelar för jordbruket – som detta skulle ha fått ändå.
Att det under alla omständigheter oundgängliga rekonstruktionsarbetet för herr Erlander underlättades genom de gröna gladiatorernas intåg, är uppenbart. Han fick en yttre orsak att gallra sin skogsplantering, så att vårdträdet inte blev skymt längre och så som förhållandena gjorde nödvändigt. Problemet om tredje generationens
meddelaktighet kunde än en gång undanskjutas. Partistyrelsen slapp
att välja mellan herr Lindholm i statsutskottet och herr Asbrink i
intelligentian. Folke Thunborg och Ragnar Edenman få förvandla sin
495
Dagens frågor
bitterhet till ämbetsmannamässig förbindlighet och herr Eckerberg i
Socialdepartementet koncentrera sig på 1960-talet. Hildur Nygren fick
aldrig tillfälle att visa vad hon dög till men inte heller vad hon inte
dög till, vilket som nu var väsentligast. Hon lämnade sin plats bland
de stora pojkarna i en air av älskvärd vänlighet och sober indifferentism och vederfors dessutom glädjen att bliva martyr utan några
som helst obehag.
Det förvånar att herr Hedlund lät sig göras till inrikesminister. En
partiledare, som tar ansvaret för det just nu kanske mest arbetstyngda
departementet, är antingen ädel över allt förnuft eller politiskt ointresserad. Herr Hedlund är möjligen god men knappast ädel. Arrangemanget med de två halva kommunikationsministrarna, en ur vardera familjen, inger inte förtroende. Det luktar politisk ansvars-division och det är inte sådant kommunikationsdepartementet behöver
efter sex år under Torsten Nilsson. Att herr Erlander lät befordra
sin andre-adjutant till försvarsminister men lät förste-adjutanten nöja
sig med ett halvt departement, verkar orättvist och är framför allt
ägnat att inge farhågor. Vad som än i en framtid kan komma att
sägas om Torsten Nilsson som försvarsminister, skall det dock alltid
till hans förtjänst och ursäkt kunna anföras, att han sitter på den
plats, där herr von Heland helst hade velat sitta.
Rekonstruktionen gjorde möjligen regeringen starkare men absolut
inte stark. Den var konstruktiv i avseende på regeringsunderlaget
men knappast i något annat hänseende.
Hur länge bondeförbundsledningen kommer att fortsätta att blåsa
flöjt efter herr Skölds partitur, blir väsentligen beroende av valutgången 1952. Fram till valet, över valet och ännu något längre torde
kontraktet gälla – utan ömsesidig uppsägningsrätt men sedan … I
september 1952 kan man varsla utgången av 1954 års val. Då gäller
det landstingen och därmed på ett långt konkretare sätt de många
förtroendemännen i bondeförbundet.
Storpoli- De senaste månaderna ha varit mycket rika på händelser
tisk höst. inom världspolitiken. I stort sett ha de visat västmakterna
på den diplomatiska offensiven, medan det röda blocket väsentligen
har varit sysselsatt med försvarsrörelser. Huruvida detta tillstånd är
varaktigt, eller om man bör räkna med att Moskva återtager initiativet, torde än så länge vara omöjligt att säga.
På sätt och vis viktigast är fredskonferensen i San Francisco. Den
obstruktion, som förmodades vara huvudsyftet med Gromykos oväntade uppdykande på denna diplomatiska arena, visade sig vara av
mycket ofarlig art och förmådde ej alls rubba konferensens i förväg uppgjorda tidtabell. Ej heller kunde den ryske diplomaten utnyttja situationen till någon propagandamanöver av mera märkligt
slag. Det är faktiskt rätt svårt att förstå, varför man i Moskva överhuvudtaget sände honom till Golden Gate i stället för att helt enkelt
bojkotta konferensen.
Ä ven den andra omständighet, som av många bedömare före kon- 496
Dagens frågor
ferensen ansågs speciellt olycksbådande, nämligen Indiens utebliYande under ovanligt ansträngda förevändningar, visade sig vara rätt
betydelselös, eftersom övriga asiatiska stater, t. o. m. det opålitliga
Indonesien, skrevo under fredsfördraget. Det är i detta sammanhang
värt att lägga märke till, att Nehrus på en gång moraliskt pretentiösa
och sakligt allt annat än respektingivande politik i de stora asiatiska
tvistefrågorna äntligen tycks ha irriterat den amerikanska allmänhet,
som så länge var en tacksam publik åt honom. Det är ej enefast Nehrus tvetydiga hållning i de japanska och kinesiska spörsmålen, som
haft denna effekt; även hans för en gammal fredsvän och antiimperialist särdeles handfasta maktpolitik i Kasjmir tycks numera gå amerikaner och engelska vänstermän på nerverna. Det är blott att beklaga, att denna realistiska amerikanska värdering av de indiska ledarna kommit åtskilliga år för sent. Hade en mera verklighetstrogen
inställning funnits i Washington för fem år sedan, hade England och
Holland kunnat besparas många bittra stunder. Världsläget kring
Indiska Oceanen skulle då ha sett vida stabilare ut än nu, då dessa
rika länder utgöra en av världens stora svaghetszoner i stället för
att såsom före 1939 bilda viktiga led i pax Britannioa. Den mera bestämda amerikanska attityden är i alla händelser värd att observera
i Stockholm, för den händelse ryktet talar sant, att vår nuvarande
utrikesledning skulle anse Indiens (och Indonesiens) politik såsom
speciellt förebildlig för Sverige i nu rådancfe brydsamma världsläge.
San Franciscokonferensen innebär framför allt, att Japan återinträtt som handlande faktor – ej längre blott objekt – i det stora spelet kring Stilla havet. Detta har ej skett utan stora och förståeliga
bekymmer på sina håll: militärpolitiska i Australien och Nya Zealand, kommersiella i det handelspolitiskt redan förut så beträngda
Storbritannien. Amerika har emellertid drivit igenom sin nya giv ._
att i J apan söka det ankare för sin östasiatiska politik, som TjiangKai-Sjeks Kina en gång hade varit avsett att bli. Hur Japans ställning kommer att utveckla sig, är ännu något oklart. På amerikanskt
håll önskar man en måttfull japansk upprustning för att kunna i nå-
gon mån lämpa över bördan för Östasiens stabilisering. Att en dylik
önskan möter resonans i vissa japanska kretsar, är väl särdeles sannolikt. Men det är påfallande, att inflytelserika politiska instanser i
Tokio, med den nuvarande högt ansedde premierministern i spetsen,
i varje fall hittills säga sig vara motståndare till en upprustning. Och
dennas genomförande kan stöta på avsevärda svårigheter, eftersom
den förutsätter en ändring av Japans nya författning; med en anmärkningsvärd brist på verklighetssinne och förutseende lät man
nämligen på amerikanskt håll i denna mönsterkonstitution formligen
stipulera det permanent avrustade tillståndet.
Ett viktigt skäl för Japan att gå försiktigt fram på det militära området eller helt undvika upprustning, är örikets svåra ekonomiska
situation efter kriget. Ty man bör inte för allt i viss mån berättigat
tal om fredstraktatens mildhet förbise, att den drabbat J apan mycket hårt, ej minst genom att instänga det nästan explosionsartat växande japanska folket på dess fattiga och sedan länge överbefolkade
497
Dagens frågor
fyra huvudöar. Det är ett tillstånd, om vars möjlighet att bli varaktigt man har alla skäl att misströsta – såvida ej andra stater visa
en helt annan beredvillighet än tidigare att taga emot japanska varor, eventuellt även japanska emigranter.
Det är karakteristiskt för läget, att omedelbart efter den trots allt
oväntat milda fred, som åter skapar förutsättningar för en betydande
japansk stat, västmakterna under Amerikas ledning skridit till att
revidera den italienska fredstraktaten till den forne fiendens förmån.
Också här är det främst de militära klausulerna, men även andra, som
visat sig verklighetsfrämmande. Samtidigt har nu det akuta skedet
inträtt för de underhandlingar, som avse att återge Tyskland det allra
mesta av dess suveränitet och att än en gång skapa tyska stridskrafter, låt vara tills vidare inom den ännu rätt dimmiga ramen av Plevenplanens Europaarme. Man kan hävda, att denna utveckling· gentemot alla tre de forna huvudfienderna visar segrarnas vidsynta och
statskloka generositet. Men man kan också säga, att den är en vältalig dom över den statskonst, som bedrevs från Casablancamötets
»unconditional surrender» och fram till 1946, en statskonst, som för
mycket kortfristiga och starkt känslabemängda syftens skull avstod
från att söka väga de verkliga geografiska, befolkningspolitiska och
ekonomiska realiteterna. Sällan har den gamla franska satsen »gouverner, c’est prevoir» varit så litet beaktad som kring Franklin Roosevelt under dessa hans sista år.
Ett annat steg till större realism är Greklands och Turkiets intagande i Atlantpakten. Därmed har Atlantförbundet fått ett par inte
oväsentliga militära styrketillskott – beprövade stridskrafter av helt
annan storleksordning än vad de nordvästeuropeiska småstaterna
inom förbundet kunna ställa upp inom överskådlig tid. Samtidigt har
en rigel skjutits för en av de traditionella ryska expansionsriktningarna. Konsekvensen har blivit en strävan att bygga ut det stora säkerhetssystemet även till den Mellersta östern med dess viktiga trafikleder och väldiga oljetillgångar. Där bli svårigheterna dock helt andra.
Arabstaterna och Persien sakna helt och hållet Turkiets politiska stabilitet och militära maktmedel. Egypten utgör därjämte en mycket
opålitlig och svårberäknelig faktor i spelet. Riskmomenten komma
därför i Mellersta östern att vida överväga i jämförelse med krafttillskottet. Om Egypten skall vidhålla sin vägran att inträda i en
allians till Mellersta österns skydd, eller om denna vägran blott var
en taktisk manöver för att vinna mer gehör för sina krav ifråga om
Suez och Sudan, är i skrivande stund ännu oklart.
Ä ven på ett annat håll har den sent vunna realismen lett till en
märklig omläggning av den amerikanska politiken, nämligen i de vittsyftande förhandlingar om militär samverkan och ekonomiskt stöd,
som öppnats med Spanien. Alla realpolitiska skäl ha länge talat för
att på ett eller annat sätt knyta detta viktiga land till Atlantblocket,
men de partipolitiska hindren ha varit svåra. Det är karakteristiskt, att
steget, när det äntligen tages, sker under istadigt motstånd ej endast
från vänstern i England och Frankrike utan även från viktiga grupper i amerikansk opinion, t. ex. en så ansedd tidning som New York
498
Dagens frågor
Times. Betecknande är likaledes, att de moraliska finsmakare i England och Frankrike, som motsätta sig allt samröre med Franco, mycket ofta hysa ett varmt intresse, ja, starka sympatier för en ur humanitär och demokratisk synpunkt vida betänkligare gestalt som Tito.
Den ryska politiken har, som här inledningsvis konstaterades, hållit sig rätt mycket på defensiven. Det är tydligt, att det är den tyska
utvecklingen, som framför allt inger Moskva bekymmer. De senaste
veckornas nyheter ge vid handen, att Stalin är villig att göra rätt
stora eftergifter i östtyskland, ja, måhända att helt offra denna vasallstat, om han blott därigenom kan hindra Västtysklands upprustning
och totala anslutning till västblocket. Förespeglingar om återställande av Tysklands enhet ha satts in i spelet mot västmakternas anbud om suveränitetens återupprättande och upprustning. Det är uppenbart, att denna ryska propaganda verkligen gjort åtskilligt intryck
både på den tyska allmänheten och på en del politiker i Bonn, ehuru
av allt att döma inte på förbundskanslern själv. Utgången står ännu
i vida fältet, och detta ej blott på grund av de ryska locktonerna utan
också emedan de tyska anspråken gentemot västmakterna äro stadda
i snabb och successiv höjning. Anbud, som för blott några månader
sedan ansågos ligga utanför möjligheternas gränser, betraktas nu av
många tyskar såsom alltför snäva. Man har ett klart intryck av att
det i Bonn inte saknas politiker, som avsevärt överskatta möjligheterna att utnyttja Tysklands i och för sig goda förhandlingsläge.
Europas framtid hänger på att det blir den goda viljans män – i
detta fall Adenauer – som ta hem spelet. Detta i sin tur är i hög
grad beroende av att deras ställning ej försvåras genom envis fransk
oförmåga att inse, vad som verkligen står på spel för Västerlandet i
dess helhet. Adenauers starkt försvagade ställning vid de senaste
lokala valen är i alla händelser en allvarlig varning.
Medan händelserna i Korea alltjämt befinna sig i stockning i avvaktan av svar på frågan, om de besynnerliga stilleståndsunderhandlingarna skola återupptagas på allvar eller slutgiltigt bryta samman,
och medan situationen i Indokina på ett nästan mirakulöst sätt förbättrats under general de Lattre de Tassignys egid, har Persien under
hösten varit det stora asiatiska orosmolnet. Avgörandet har ännu ej
fallit i oljestriden, men det förefaller vara allt mindre utsikter till att
förnuftet skall få en chans i Teheran utan svära inre skakningar. Om
inbördeskrig utbryter i Persien eller om den nu sittande fanatiska
regimen skulle komma i öppen konflikt med Storbritannien, öppnas
för den ryska diplomatin ånyo stora möjligheter. Ett dramatiskt vittnesbörd om maktlägets förskjutningar har i alla händelser redan lämnats genom engelsmännens övergivande, utan något motstånd, av det
dyrbara raffinaderiet i Abadan inför persernas hotelser. Åskådligare
kunde knappast Storbritanniens tillbakagång eller i alla händelser
dess nuvarande regerings svaghet ådagaläggas, knappast hundra år
efter det att Palmerston vann sin största parlamentariska seger på
det ryktbara talet över temat »Civis Romanus sum». Den persiska
krisens vidare utveckling är oviss. Utsikt består alltjämt, att ett tredje
världskrig kan finna sitt Sarajevo i Cyrus’ och Darius’ forna land.
499
Dagens frågor
Ett ytterligare osäkerhetsmoment har införts i storpolitiken genom
att det engelska nyval, som hotat alltsedan 1950 års val, äntligen fixerats till den 25 oktober. Teckentydarna tillmäta denna gång de konservativa övervägande segerchanser. Det är emellertid skäl att, med
stöd av erfarenheter både från England och på vida närmare håll,
påminna om arbetarpartiernas ovanliga förmåga att få fram sina
väljare till valurnorna även i särdeles ogynnsamma stämningslägen.
En stor labourseger är väl enligt allas mening helt utesluten, men
en återupprepning av det nuvarande olidliga tillståndet är tänkbar. En
svag konservativ majoritet skulle med tanke på fackföreningarnas
sannolika illojalitet mot en borgerlig regering vara en verklig olycka.
Englands chans i dess mycket svåra läge är en valutgång, som ger de
konservativa en sådan auktoritet, att obstruktion är lönlös. Men om
detta verkligen kan uppnås, står i vida fältet, fastän det engelska valsättet som bekant kan leda till jordskred även vid rätt måttliga förskjutningar i väljarkåren. Redan ett fortsatt lancerande av meningslösa liberala kandidater kan vara nog för att förstöra valet, och sammankrympningen av den konservativa övervikten vid de allra senaste
Gallupundersökningarna utgör ett memento. Ur allmän europeisk synpunkt vore en fortsatt och än mer en förvärrad engelsk svaghet en
fruktansvärd olycka.
500
==-·—·~·
_,..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner