Print Friendly

Dagens Frågor

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 12 mar;;.
Hitler går Liksom den tyske rikskanslern ansåg mars 1935 lämplig
över Rhen. för att tillkännagiva Tysklands befrielse från inskränkningarna av dess militära resurser, har han i mars 1936 funnit tillfället vara inne att avskudda Versaillesdiktatets sista band på dess
rörelsefrihet: Rhenlandets demilitarisering. Och i detta sammanhang
har även det mångprisade Locarno delat !’!å många andra traktaters öde.
Den franska politikens ursprungliga strävan vid världskrigets slut
var att återuppliva Rhengränsen, sådan den tett sig efter freden i
Luneville genom en permanent militär ockupation och upprättandet av en buffertstat under franska auspicier. Till en så brutal kränkning av nationalitetsprincipen kunde dock de anglosaxiska statsmännen ej förmås, och planerna måste uppgivas. Samma öde drabbade
även projektet att skapa en särskild ny Rhenstat inom den tyska
republiken. Ett sista försök i samband med Ruhrockupationen 1923
att under samarbete med ytterst ljusskygga infödda element i Aachen
upprätta en Rhenlandsrepublik måste också avvecklas inom några
dagar.
Vad Frankrike vann, var i stället rätten att tillsammans med sina
bundsförvanter hålla Rhenlandet besatt. Det indelades i tre zoner, som
skulle utrymmas inom 5, 10 respektive 15 år. Vidare förbjödos för
framtiden alla militära etablissement och truppförläggningar ej endast väster om Rhen utan även i en 50 km. bred remsa på flodens
östra sida. Härmed hade man skapat ett utomordentligt fördelaktigt
militärt utgångsläge. Tysklands värdefullaste provins låg helt öppen
för en fransk invasion, och genom bristen på brohuvuden vid floden
försvårades även avsevärt försvaret av det övriga Västtyskland.
Själv skred Parisregeringen 1929 till att omedelbart innanför sin egen
gräns skapa världens starkaste befästningskedja.
Då hade redan läget avsevärt förskjutits. Stresemanns politik ledde
till Ruhrockupationens avveckling, och hösten 1925 ingicks i Locarno
det avtal, som ansågs bilda en ny dag i de fransk-tyska förbindelserna. Tyskland, Frankrike, England, Italien och Belgien garanterade status quo beträffande •rysklands gränser mot Frankrike och
Belgien, och skiljedom gjordes obligatorisk mellan ‘l’yskland och dess
båda grannar. Berlin hade härmed, som det hette, frivilligt givit sitt
samtycke till bestämmelserna om Rhenlandet, och som lön för sitt
välförhållande skördade det Kölnzonens utrymning i januari 1926 och
hela det övriga Rhenlandets redan på sommaren 1930. Genom Saaromröstningen 1935 fick så den sista franska förhoppningen om Tysklands stympning i väster en begravning i stillhet.
Tiden torde nu vara inne för en historisk värdesättning av Strese- 280
m
TJagens frågor
manus politik. Och uet kan dit kanske sägas, att han med all sin
diplomatiska talang letl av en viss hentigenhet att göra uppoffringar
för att genast uppnå fördelar, som Tyskland några år senare skulle
kunnat vinna utan några motprestationer alls. Han utnyttjade ej
till fyllest det förhållandet, att tiden helt arbetade för Tyskland och
mot Frankrike. Sin psykologiska förklaring torde denna politik finna
i hans naturliga önskan att slutföra ett livsverk, för vilket tiden var
ytterst knapiJt utmiitt. ”fil[en följden har blivit, att dess bestånd också
visat sig skäligen kortfristigt och att Stresemann ej vunnit den plats
i Tysklands historia, vartill hans begåvning skulle beriittigat honom.
Hitlcn; regering har som bekant präglats av upprepade uttalanden
om önskviirdheten av en tysk-fransk försoning. Han har också vid
flere tillfällen bedyrat sin vilja att stå fast vid Locarno, samtidigt
som han betonat, hur tung börda Rhenlandets försvarslöshet utgjorde
för den tyska stormakten. Att man i längden ej skulle finna sig i
att de franska och belgiska befästningarna Jlå den tyska sidan motsvarades av ett militiirt vacuum, har dock länge förutsetts, även i
engelsk ]Jress. Historiens lärtlomar metl dess oavlåtliga serie av
franska erövringskrig och härjningar i Yästtyskland, från Frans I
allt intill :;\;apolcon III, hava varit alltför bittra för att det 1919 skapade liiget skulle kunna uppfattas annat än som en ständig fara.
Men Hitler synes dock allvar]igt hava önskat en uppgörelse mellan
‘ryskland och Frankrike rörande denna och andra tvistefrågor.
Den olyeksb<ldande rysk-franska alliansen, förmodligen iiven den å
sistone mindrn gynnsamrna ekonomiska utvecklingen i Tyskland
hava vållat en annan lösning. Berlin har dragit fördel av Stresafrontcns spriiugning pii den abessinska frågan och dc diirav framkallade sanktionerna, och den tyska diplomatin har åter tillgripit en
av de dramatiska kupper, ett av de slag med den pansrade uii.ven i
bordet, som mer erinra om NaJJOleon än om Bismarck. l’~uropa har
ånyo kastats in i en kris. Tysklands försvar är likviil numera så starkt,
att ej ens Frankrike självt, i varje fall ej Eng·land eller Belgien, kan
väntas vara hågat att taga n~lgra risker för att bevara ett tillstånd,
på vars varaktighet knappast någon längre trott oeh om vars rättmiitighct väl ingen annan haft en hög tanke iin Quai d’Orsay och
dess drabanter. En viss risk fim1s dock, att den franska statskonsten
med dess eviga heniigenhet att i världspolitiken endast se en fråga
om tilliimpning av fördragsvaragrafer (förutsatt att denna tillämpning ej strider mot Frankrikes egna intressen) skall framhiirda i dc
sista dagarnas energiska hotelser att siitta hela sanktionsapparaten
i gång, om ‘l’yskland ej helt faller till föga oeh återgår till utgångsliiget. För en diktatur, vars tillvaro i så stor utstriickning beror på
prestigen, vore en dylik förödmjukelse omöjlig att bära. Skullc man
verkligen söka giva fransk point d’houncur uprn·ättelse i denna form.
blir därför Higet ytterst farligt. Ett mycket stort ansvar kommer så-
lunda att urHler de närmaste dagarna vila å den engelska ledningen,
oeh utgången kan komma att bero på dess förmåga att denna gång
Yisa större motståndskraft mot överdrivna franska fordringar än vid
281
Dagens !’rägor
så många andra tillfällen efter 1918. Parisregeringens hållning under
den afrikanska krisen borde här giva London en del vapen: Frankrikes envisa motstånd mot effektiva sanktioner, när det gällde en
folkförbundsmedlems försök att utan synbar orsak helt eller delvis
annektera en annans land genom ett med ovanlig hänsynslöshet fört
krig, står i den mest skärande kontrast mot dess häftiga uppträdande
i det nu föreliggande fallet, där fördragsbrottet blott består i ett
egenmäktigt upphävande av ett servitut, som ensidigt belastat den
ena parten. En annan tvetydig punkt i Frankrikes hållning före
marschen över Rhen är undertryckandet av en sista viidjan från
Hitler till den franska opinionen, ilnda tills kammaren beslutit ratificera den ryska traktaten. Denna manöver uppgives hava i hög grad
bidragit till det beslut, som rikskanslern till sist fattade.
Man kan hysa en rätt utpriiglad mening om rlen tyska diplomatins
ofta återkommande benägenhet att föredraga ett fait accompli, helst
i högdramatisk form, framför en underhandling; man kan anse verkningarna härav på atmosfären i Europa föga lyckliga; man kan
önska större respekt för ing·ångna traktater – det väsentliga är dock,
att Sverige har allt intresse av ett nära oeh vi:inskapligt förhållande
till den stora frändemakten söder om Östersjön, som jämte Polen
synes vara den enda maktfaktor, som för närvarande är beredd att
skydda östersjöområdet mot en fara från öster. Våra förbindelser
med Berlin hava redan utsatts för svåra påfrestningar av ett otämt
partisinne och en ansvarslös press; just nu ha de ytterligare irriterats av de tyska myndigheternas utvisningar av svenska köpmän. I
den kris, som nu emellertid kastar sin skugga över Europa, har intet
svenskt intresse kriinkts eller hotats. Det iir tviirtom ur svensk synpunkt på intet sätt önskvärt, att Tysklands försvarspolitiska hige
mecl konstlade medel hålles siimre, än vad naturen gjort det. Ingen
partisk avoghet mot den mPningsriktning, som nu har makten i Berlin, ingen lust att spela en roll på scenen i Geneve bör förmå Sverige
att på något sätt taga parti i denna konflikt. Varje opåkallad officiell
meningsyttring kan vålla obotlig skada å svenska livsintressen.
Under debatterna om Sveriges inträde i Natimwrnas förbund 1920
gjordes från högern och bondepartierna gällande, att förbundet hade
karaktär av ett assuranssällskap för Versaillesfredens intressenter.
Utvecklingen under de följande åren syntes giva vid handen, att
dessa farhågor varit något för långt drivna. Men om händelserna nu
under de närmaste dagarna omsider skulle giva de varnande rösterna
rätt, måste det sägas att Versaillesfredens makter ej göra det lätt för.
de exneutrala att med bibehållen sinnesro upprätthålla förbindelserna
med Geneve.
Näringar Krigsteknikens utveckling går mot allt fruktansvärdare
och krig. vapen oeh förstörelseredskap och ger den nutida krigfö-
ringen en tendens till stegrad hänsynslöshet. Kriget griper skoningslöst in på alla områden, det hotar niiringslivets funktioner, tillförseln
282
Dagens frågor
av varor oeh fiii’Ilödenlteter, hela civilbefolkningens livsföring och
försörjningsmöjligheter lika väl som de kämpande männen vid fronten, till sjöss och i luften.
Redan världskriget gav ett skrämmande exempel härpå. Otvivelaktigt komma förhållandena att skärpas iin mera i ett kommande
krig. Man må~:de tänka sig möjligheten av en ny form för krigföring,
som direkt oeh avsiktligt riktar sig mot näringslivet för att undergräva och om möjligt bryta ett anfallet lands motståndskraft
redan innan en invasion med lantstridskrafter kommer till utförande.
Faran härav ökas dHrigenom att en fiende numera, samtidigt som
han i ett jiirngTeiJI) stryper sin motståndares in- och utförselvägar,
kan rikta slag på slag från luften mot niiringslivets verk och anläggningar, mot den av landkommunikationerna förmedlade inre
varuomflyttningen, kanske även i terroriseringssyfte mot städer och
samhiillen. Denna dubbelsidiga angreppsform, som uttömmer den
anfallnes motståndskraft genom att slå sönder, vad som finns inom
landet, samtidigt som ersättning utifrån förhindras, förutsätter visserligen att det anfallna landet stode mer eller mindre isolerat mot
en övermiiktig fiende, men den kan i ett ogynnsamt fall o.tvivelaktigt el’llå en sådan effektivitet, att det lilla landet kan .bringas
till underkastelse utan att invasionsförfarandet behöver tillgripas.
Ett oavvisligt krav på en effektiv och efter moderna principer uppbyggd försvarsordning iir därför, att den skall kunna bereda skydd
lika viil mot det s. k. »försörjningskriget» som mot invasion landeller sjöledes.
Hur kan dit den nya mot näringslivet riktade krigföringsformen
Uinkas förverkligad, om det gäller vårt land? Som redan antytts
komplettera dess två våldsmetoder varandra. Den ena av dessa träffar d·irelct Jtiiringslivet genom att den svenska hemorten, d. v. s. landet bakom fronten och innanför kustlinjen, kan utsättas för bekämpning från luften och i viss mån liven från sjön. Kliusligast av våra
näriugar är i !letta avseende industrien, häri inbegripet den till jordbruksniiringen anknutna livsmedelsindustrien samt skogsbrukets och
bergsbrukets förädling·sindustrier. Å ven om den svenska industriens
allmänna karaktär 11å grund av spridd lokalisering icke gynnar anfall från luften, kan doek re~ultatet av systematiskt genomförda
bombanfall bliva betydande. Vissa tyngdpunktsområden för vår industriella produktion kunna urskiljas, vilka äro särskilt känsliga för
mot n~iringslivet riktat våld. De mest framträdande av dessa äro
områdena på ost-, syd- och viistkusten kring och innanför rikets tre
största stiider, vidare Mälardalen och Bergslagen, kustområdet
Gävle-Örnsköldsvik samt N orrköpingstrakten.
Oaktat jordbruksnäringen såsom sådan knappast kan utsättas för
bekämpning· från luften, kunna de avsevärda spannmålslager som
finnas kontinuerligt upplagda bl. a. i de stora kvarnanläggningarna,
bli föremål för fientliga företag. Saltsjöfisket, som fyller en icke
oväsentlig del av landPts animala livsmedelsbehov, är även beroende
av att våra kustfarvatten kunna hållas under svensk kontroll och
283
Dagens frågor
fria från minor. Anfall mot våra kraftanlHggningar, slutligen, träffa
indirekt näringslivet.
En annan sida av hemortsbekämpningen blir i ett kommande krig
anfallen mot de inrikes kommunikationerna – främst mot järnvägarna från luften samt mot kustsjöfarten från sjön och från luften. Si:irskilt den systematiska förbindelsebekämpningen med flygstridskrafter blir otvivelaktigt ett framträdande drag i framtida
krigföring. Enär de inre kommunikationerna ombesöda hela den
väldiga inrikes varnomflyttningen såvi:il mellan producent och konsument Hom mellan produktionsorter och import- eller exporthamnar,
så medför skadegörelse på dem desorganisation och rubbningar inom
näringslivet. Då de därjämte förmedla livsmedelstillförseln från det
sydligaste Sveriges rika överskottsområde till Nordsveriges stora,
sammanhängande underskottsområde, kan deras avklippande under
krig komma att medföra katastrofala följdeY för våra norrlliga landområden.
För avvärjande av den hiir i stora drag skisHerade krigföringen
mot hemortens näringsliv kräves ett flygvapen, som i möjligaste mån
kan hålla fiendens flygbaser tillbaka oeh diirmed minska luftanfallens intensitet, ett effektivt luftvärn oeh viil planerade passiva åtgärder för hemortens direkta skydd, samt sjöstridskrafter främst för
tryggande av kustsjöfarten samt försvar av på öppen kust belägna
viktigare orter, industrianläggningar o. s. v. På de tre försvarsgrenarna gemensamt ställes därjämte kravet, att de tillsammans skola
kunna hindra en fiende att skjuta fram sina flygbaser till våra större
öar eller våra skärgårdsområden.
Det andra stora målet för en fiendes krigföring mot vårt niiringsliv
blir vår sjötrafik, den aldrig sinande ström av fartyg, som röra sig
utefter våra kuster eller mellan svenska och utländska östersjöhamnar eller som via Simgerack och Kielkanalen trafikera avliigsnare
belägna länder.
Vår sjöfart förmedlar praktiskt taget hela vårt varuutbyte med
utlandet. Annat val finnes icke. Dess vägar iiro näringslivets pulsådror. Den sjöburna varutrafikens miiktiga str·öm fraktar årligen
miljoner och åter miljoner ton till och från vårt land. Den tillför
oss alla de utländska råvaror och halvfabrikat, av vilka vår industri
är beroende, de livsmedel, foder- och gödningsämnen, som vi icke i
tillräcklig utsträckning kunna producera, de stora kvantiteterna
fasta och flytande bränslen, importens överväldigande del och vårt
oavvisligaste importbehov. Med möjligheterna till denna bränsletillförsel står och faller både näringslivet och de inre kommunikationerna. Sjöledes föras vidare den i hög grad utåtriktade svenska
industriens alster och de svenska naturtillgångarnas produkter –
malmen, tri:iet, massan o. s. v. – ut i världsmarknaden. Denna export
utgör grundvalen för vårt lands ekonomiska välstånd, och den bidrager i händelse av krig till att finansiera detta.
Det synes mot denna bakgrund helt naturligt att en fiende i sin
försörjningskrigföring — parallellt med att han söker förstöra till- 284
Da,qens frågor
gångarna inom lal!(let – kommer att rikta sig mot denna sjö-
trafik i Ayfte att Atrypa vara yttre förbindelser. Dicirigenom tillfogaR
indirekt vårt niiringsliv och vår ekonomi ännu ett blödande sår. Det
är den gamla krigföringsformen ekonomisk avspiirrning eller handelsblockad, endast i en ny och fruktnusvärdare gestalt på grund av
den samtidiga hemortshekämpningen.
Vi ha ovan konstaterat, att en fiende kan tillgripa en direkt mot
niiringslivet oeh de inre och yttre förbindelserna riktad krigföringsform för att uttömma vår motståndskraft före en invasion av lantstridskrafter på svenskt territorium. Försvaret av näringslivet måste
i varje tänkbart krig bli en primiir uppgift, i vissa fall det första
ledet i försvaret av landet mot invasion.
Ett nutida krig fordrar av ett folk, som icke vill gå under, största
möjliga kraftutveckling och uthållighet militärt, ekonomiskt och moraliskt. Tysklauds exempel från viiridskriget visar visserligen, att
ett folks färmäga till uthållighet och umbäranden kan liinge tåla de
hårdaste prov, men intensifiering·en av våldsmetoderna har tillkommit och utsätter ett krigförande land för tidigare okända faror.
Förutsättningen för en nationell kraftanspänning är ett såvitt möjligt ostört näringsliv, möjliggörande en dräglig tillvaro för de 5,;;
miljoner människor, som icke stå vid fronterna. Produktionen och
varnomflyttningen inom landet måste diirför hållas i gång, även om
de utsättas för lokala störningar genom luftanfall, och förbindelserua över sjön med utlandet måste ovillkorligen så långt görligt
skyddas. Först härigenom kan folkets motståndskraft hållas upve
och därmed också den militära försvarskraften.
I den allmänna diskussionen och iiven av försvarskommissionen
har det projektet framförts, att vi som en sista utväg med hänsyn
till riskerna för anfall mot oss i Östersjön skulle lyfta upp hela
östersjötrafikens godsmassa på landkommunikationerna och dirigera
hela vårt utrikes handelsutbyte över västkusten. Vi skulle med andra
ord lägga östendön öde. Man bör hålla kommissionen räkning för
att det till diskussion upptagit denna eventualitet till prövning.
Uppenbart måste man doek betvivla genomförbarheten av en såda11
omläggning. Man kan hiirvid hänvisa till kommerskollegium, som
med understöd från en talrik expertis på det ekonomiska området
rest en serie tungt viigamle invändningar mot projektet i fråga och
framhållit, att detsamma »icke bör förutsättas realiserat annat än i
yttersta nödfall och under de mest tvingande omständigheter». Andra
näringslivets institutioner beteckna den ifrågasatta handelsomläggningen såsom »verklighetsfrämmande» och såsom »en felbedömning
av hela vårt försörjningsproblem». Avskiiras diirtill vägarna även
på västkusten, hjälper det ieke att lägga om handdn över norska
hamnar. Dessas kapacitet iir – likaledes enligt kommerskollegium –
fullständigt otillräeklig. I en dylik situation lamslås näringslivet av
på ett sätt, som kan obotligt Wra på vår motståndskraft.
Även om vi måste göra klart för oss vanskligheten att i vissa
ogynnsamma situationer kunna uppriitthålla Östersjöns förbindelse- 285

Dagens frågor
vägar, måste det vara ett vitalt intresse att med möjliga medel
söka förebygga en sådan utveckling som att östersjökusten lägges
öde eller statskroppens ena lunga avstänges. Lika litet som de inre
kommunikationerna och hemorten uppgivas, diirför att de kunna utsättas för störningar, lika litet bör det falla oss in att uppgiva skyddet av de lika viktiga yttre förbindelserna. Så mycket måste i varje
fall stå klart, att tanken på en fraktomläggning ej kan tas till intäkt
för en inskränkning av flottan; tvärtom måste de utomordentliga svå-
righeterna att genomföra omläggningen endast understryka behovet
av ett effektivt sjöförsvar.
När därför försvarskommissionen i sitt förslag satt flottan på
svältkur, kan man ej undgå att däri utläsa en undervärdering av
den uppgift i nationalförsvaret, som åvilar sjövapnet. Ånnu torde
det ej vara för sent att hoppas att riksdagen genom en påbyggnad
till föreliggande kommissionsförslag skall förstå att ge ett starkare
skydd åt de oeftergivliga näringspolitiska intressen, som här stå
på spel.
Socialiserade För ett par veckor se<lan förlängde riksdagen hjbilkollektivavtal. pen åt den inhemska sockerbetsodlingen. Beslutet
hade samma form som i fjol, d. v. s. riksdagen beviljade de bägge
sockerbolagen ensamrätt till införsel mot att dessa utfäste sig att
erlägga ett– något förhöjt– pris på sockerbetor; betodlarna å ·sin
Rida utfäste sig därefter att betala – även med en viss förhöjning –
Rå och så mycket till de för betodlingen lejda. Såviil avtalet mellan
bolagen och odlarna som avtalet mellan odlarna och den lejda arbetskraften intogos i all sin detaljrikedom uti riksdagsbeslut samt gjordes till föremål för ett uttryckligt beslut om godkännande. I sak
innebar årets regleringsbeslut dessutom en utvidgning av löneavtalen att gälla obetingat. staten har sålunda alltigenom sanktionerat
de löner, som skola utbetalas i betkampanjen, och satt sin tvångsmakt bakom ifrågavarande avtal.
Samtidigt härmed har regeringen skyndat att utreda frågan om
lagstadgade minimilöner åt lantarbetarna. Därmed har den velat
överbjuda bondeförbundet, som i en partimotion utan att inlåta sig
på detaljer ifrågasatt att låta lantarbetarna enligt vissa oklara indexberäkningar automatiskt erhålla löneförhöjning i mån av prisförhöjning i jordbruksprodukter; bondeförbundet har härvid utgått
ifrån såRom »troligt, att en liknande metod som beträffande betodlingen· skulle kunna komma till användning genom förmedling av
jordbrukarnas föreningsrörelse». Det har visserligen av den hittillsvarande pressdiskussionen kring regeringens utredning synts, som
om bondeförbundet tvekade att acceptera regeringens radikala linje,
men å andra sidan kunna bägge partiernas planer lätt bringas att
närma sig varandra, åtminstone ifall bondeförbundet skulle vilja
direkt kopiera exemplet från sockerbetsodlingen. Med ett valårs
tryck på partierna kan det i varje fall vara fara viirt att statsmakterna
286
..
Dagens frågor
fastställa för jordbruket i en eller annan form ett lönesystem, hägnat
av statligt tvång.
Har man viil på tvenne viktiga områden fått principen om statlig
lönesättning fash;lagen, har man all anledning att vänta sig att fortsättning följer. Det iir lätt att tänka sig andra fall, där samma skäl
som hävdats ifråga om sockerbetsodlingen och jordbruket skulle
kunua åberopas till förmån för statliga löneingripanden. Textilindustriens arbetare tillhöra de lägst avlönade och skulle, om de jämföra sin utkomst med andra arbetaregruppers, kunna framställa
anspråk för förbiittring; under en kris i textilindustrien och i samband med statliga hjälpåtgärder låt oss säga i tullskyddets form
skulle arbetarna kurnJa påyrka, att i riksdagsbeslutet intages som
villkor för den nya hjälpen ett stadgande om vissa oeftergivliga löneförmåner enligt ett till beslutet fogat kollektivavtal. En am1an gång
kanske vår skogsindustri i vår på allehanda statsregleringar fyllda
tid tilldelas visst stöd för att kunna hålla exporten uppe; omedelbart
skulle arbetarna med åberopande av prejudikat kunna kräva viss
garanterad lön. Har systemet dessutom en gång allmiinnare praktiserats, skola helt visst alla i lönehänseende sämre ställda grupper
vid lägliga tillfällen veta att hålla sig framme. Risken för att de
skola lyckas kan vara så mycket större som en allians mellan arbetsgivare och arbetare hiir lätt låter tänka sig; slå biigge grupperna sig
ihop, få deras krav ])å clet allmänna de största politiska utsikter att
godtagas av kamrarna, och det fordras icke något skarpsinne för att
förstå parterna, om de 11ågon gång skulle falla för frestelsen att tillsammans söka klå staten (t. ex. genom subventioner) eller folkhushållet (t. ex. genom tullar med åtföljande prisförhöjning).
Det iir angeiiiget att inför dessa sannerligen föga lockande perspektiv till undvikande av varje missförstånd göra en tydlig distinktion
mellan sak och form. Hjälpen till sockerbetsodlingen har här valts
blott såsom uppränningen till det statliga lönesystem, som hotar på
andra områden. Utanför diskussion står det i och för sig högeligen
önskviirda i att staten genom en aktiv näringspolitik lyckats förbehålla vårt land en synnerligen viktig odling och industriell verksamhet. ”Ctallför diskussion står också det enligt vår mening fullt
befogade och rättvisa i att staten – åtminstone sedan hHilpaktionen
visat sig bli av lållgvarigarc natur – i någon form utmäter sin hjälp
så, att denna ej ensidigt gynnar någon viss grupp i produktionsprocessen utan tvärtom så långt möjligt kommer alla parter rättvist
till godo. Allra minst kan någon missunna betodlingens lejda arbetskraft – oftast människor i mycket knappa omständigheter och utan
möjlighet till några större inkomster – den förbiittringen i ersättning, som riksdagen så enhälligt godkänt.
Frågan har iindock en principiell sida, som är för viktig för att
helt kunna undangömmas. Vad här skett och ej osannolikt med tiden
etappvis kan genomtrumfas på andra områden, innebär med någon
tillspetsning, att betarbetarna gjorts till »kommunalarbetare» eller
riktigare sagt »statstjänare». Förhållandet blir desto anmärknings- 287
Dagens frågor
värdare, som många direkt i statens tjänst anst~illda – t. ex. trafikverkens arbetspersonal, flottans varvsarbetare, domänstyreisens arbetarstam – alla få sina avtal reglerade utan regeringens och riksdagens medverkan. Om det fria avtalsförhållandet inom vissa nä-
ringar upphäves och övergår i en samhällelig tvångsreglering; har
detta i arbetsfredens namn kanske några fördelar men medför dock
ojämförligt större risker; systemet med dylika på omvägar och för
andra syften insmugglade faktiska »Verbindlichkeitserklärungen»
har dock aldrig knäsatts eller diskuterats i ett större kollektivavtalsrättsligt sammanhang.
Den största faran vid varje fastställande av statliga kollektivavtal
är att lönerna skola utmätas efter politiska synpunkter. Redan frå-
gan om statstjänstemännens löner och dyrtidstilliigg har i hög grad
politiserats, städernas erfarenheter av kommunalarbetarproblemet
peka i samma riktning, och introduceras nu systemet med statlig
sanktionering av vissa arbetaregruppers löner mera allmänt, dröjer
det förvisso ej länge, innan samma politiska lönesättning kommer
att gå igen i riksdagen. stora frestelser kunna uppstå att låta politiska maktfaktorer i stället för ekonomiska bli bestämmande; valintressena kunna lätt bli övermäktiga och nya kompensationsobjekt
för politisk kohandel skola erbjuda sig. Särskilt vid vikande konjunkturer måste de statligt sanktionerade lönerna bli svåra att anpassa, och därmed bli de ett hinder för ett ekonomiskt tillfrisknande.
Någon absolut garanti för större rättvisa mellan olika lönegrupper
skapas ej heller genom statliga ingripanden. Utan att en fullständig
omvälvning av betingelserna för näringslivet sker kunna nämligen
dylika ingripanden blott ifrågakomma i sådana fall, där vissa statliga hjälpåtgärder äro möjliga och villkor kunna uppställas; det politiska tryck, som olika grupper kunna insätta och som i sista hand
blir avgörande, måste dessutom variera i styrka, och det är ej
säkert att de ekonomiskt svagare grupperna iiro de politiskt
starkare.
Förbigås bör ej heller, att riksdagen näppeligen förfogar över den
sakkunskap, som ändock måste betraktas som eftersträvansvärd vid
fastställandet av löner. För sakkunskap är det ej nog blott med ett
intresse i saken utan därför fordras också en allmän ekonomisk överblick, som dock torde vara relativt få förunnad. Ha parterna dessutom på förhand träffat en överenskommelse, som förelägges –
kanske i sista ögonblicket – riksdagen för godkännande, försättes
denna lätt i ett tvångsläge och kan icke utan vissa vådor underlåta
att sanktionera. Mycket väl kan man föreställa sig, att detta tvångsläge i vissa fall kan bli liktydigt med en utpressning. Överhuvud
kan man dessutom betvivla ändamålsenligheten av att ytterligare belasta ett redan nog arbetstyngt parlament med så komplicerade frå-
gor som minutiösa ingrepp i lönemarknaden.
Trots allt detta är situationen likväl för närvarande sådan, att man
under vissa betingelser ej helt kan frånkänna staten en uppgift i
lönepolitiskt hänseende. Såsom i realiteten skett vid utformandet av
288
Dagens frågor
>iOekerhjälpeu odt såsom starkt understrukits icke minst i högerns
motion om höjning av jordbrukets prisläge, måste statsmakterna i
vissa lägen driva en aktiv näringspolitik med uttryckligt mål att
skapa en bättre jämvikt mellan olika näringsgrenar, detta må sedan
ske i form av tullar, regleringar, importmonopol e. dyl. staten kan
härvid också uttryckligen ange som hjälpaktionens syftemål att låta
vissa eller samtliga grupper i en viss näring komma i åtnjutande av
hjälpens förmåner. Vare sig 1let gäller betodlingen eller jordbruket
i övrigt måste det vara ett angeläget socialt önskemål att även de
arbetaregrupper, som av depressionen pressats ned i en i jämförelse
med andra arbetaregrupper låg lönestandard, ej ställas utanför hjälJJen utan få sin standard vederbörligen höjd. Men säkerligen skulle
riksdagen kunna nå detta mål genom att blott åtnöja sig med att i
beslutet införa tydliga direktiv härom. Om det därvid skulle visa
sig att direktiven ej följdes och att hjälpen sålunda missbrukades,
kunna statsmakterna nästföljande år upphäva eller inskränka denna.
Hotet härom skulle tvivelsutan verka så starkt, att vederbörande
j)arter ej skulle töva att respektera statsmakternas anvisningar. Därmed skulle man nå syftet men undslippa att socialisera kollektivavtal, d. v. s. meu skiinkte lönemarknaden mindre tvång och större
anpassningsförmåga.
Med häusyn till de för niirillgslivet oöverskådliga konsekvenserna
av en fortsiittning av det statliga lönesanktionssystemet kan man ej
nog starkt mana riksdagspartierna att stiimrna i bäcken. Socialdemokraterna, som starkast påyrka statlig löneintervention, borde själva
vara angeliiglla att ej spihma bågen för högt, ty bleve det praxis
här i landet att de sämre gTUJ)peruas löner statligt reglerades, måste
konsekvmtsnrna bli att de iiven jämförelsevis högst betalda fingo sina
löner av stateu reglerade, ehuru nerlåt. Vad borde i ty fall hindra
(m borgerlig majoritet att t. ex. föreskriva, att byggnadsarbetarna
skulle fä sysseJ:.;ättning vid de av det allmiinna subventionerade bostadsbyggena endast under förutsättning att de underkastade sig en
lönesiinkning? (Det finns anledning att erinra om att fackföreningarna år 1933 motsatte sig en då av regeringen omfattad plan att utsträcka giltigheten av mera omfattande kollektivavtal att gälla även
oorganiserade företag’, men denna gång har ingen opposition kunnat
förmärkas från detta läger.) Snart vore då steget ej långt till Sovjetrysslands metoder med allmiin statlig lönepolitik. Det intressanta i
detta sambaud iir dock att se, att Ryssland funnit sig nödsakad att
lätta de tvångsbundna formerna. Det i föregående häftet skildrade
StachanovsyRtemet har framsprungit såsom en nödvändig reaktion
mot en lönesocialisering, vilken blivit oförenlig med det ekonomska
framåtskridandet.
Det betänkligaste är, om dessa på lång sikt fundamentala näringsfrågor skola lösas medels ett nytt prejudikat som valfrågor. Priuciperna om näringslivets oundgängligaste frihet böra ej få offras för
en sättpotatis, som skall växa sig yvig i sommar och vars rotknölar
skola plockas tredje söndagen i september.
289
21- :nll G>. 81Jenslc Tidskrift 1936,
—————lliiWIIOI’Q”-”'”””‘”‘~’
Dagens frågor
Folkräk- Det är ett faktum, att den mesta officiella befolkningsDingarna. statistiken i Sverige publiceras med större dröjsmål än i
<le flesta andra Hinder med jtimförliga förhållanden. Av 1930 års folkräkning föreligger tinnu endast den under förra året utkomna första
tlelen, som behandlar befolkningens geografiska fördelning jämte
några andra mindre betydelsefulla förhållanden. Detta betyder, att
Jnan i de avseenden, om vilka folkökningen ger besked (yrkesfördelning etc.), har att lita till 1930 års hopplöst föråldrade siffror eller
djest nöja sig med lösa uppskattningar eller bara gissningar.
Olägenheten härav ligger i öprJen dag. J:<‘olkriilmingarna behandla
icke perifera iimnen, vilka kunna reserveras för en historiskt intresserad eftervärld. De beröra ting av central betydelse för administration och praktisk politik. Deras aktuella viirdc beror inte så mycket
IJå, att siffrorna äro korrekta till sista decimalen, som att de snabbt
ge upplysning om de grundläggande föriindringarna i befolkningens
sammansättning i olika avseenden. Behovet av snabb bearbetning
Land . 1
Polkräkningsdag l Pnbliceringstid
I. Fullständiga definitiva 11 p p g i f t e r.
Estland 1.3. 19;34 l \J:l4/:l;)
l
Österrike 22.:l. 1934 19:l5
Palestina . 18.11. l !JBl 198:3
Chile 27.11. 1\130 19:31/:l:l
Italien 21.4. Hl31 HJ34
Frankrike 8.8. 1931 l1)3:3/3;,
Holland :H.l2. lll30 l \)32/:34
Brittiska Indien . 26.2. 1931 1933/35
Storbritannien 27.4. 19:31 HJ34/35
Tjeckoslovakiet 1.12. 1930 1935
Schweiz 1.12. 1030 11133/35 l
Ungern 21.12. lll30 l 9:33/35
Danmark 5.11. 19:10 l!l35
II. Fullständiga preliminära n p p g i f t e r.
u. s. A. 1.4. 1930 19:31
Tyskland 16.4. l \l:33 l\l33/35
.Japan 1930 1933
Canada 1.4. 1931 l 933/:l4 2
HI. O f n l l s t ä n d i g a u p p g i f t e r.
Finland
Rverige
:31.12. Hl30
31.12. Hl30
t Siffrorna för hela förbundet äro preliminära.
e Vissa siffror definitiva.
290
11)33-
193·iDagens frågor
och publicering av materialet blir större allt eftersom den ekonomiska, sociala och demografiska utvecklingstakten blir hetsigare och
statsverksamheten utvidgas att täcka allt flera områden. Den moderna administrativa statistiken har måst anpassa sig efter denna utveckling. För att belysa hur efterbliven den svenska statistiken i
detta hänseende blivit ha vidstående siffror hopbragts: de visa å ena
sidan dagen för den sista folkriikningen och å den andra den period,
under vilken resultaten offentliggjorts.
Tabellen omfattar ett tjugutal viktiga länder, för vilka uppgifter
förelegat; med någon ansträngning skulle tabellen ytterligare kunna
förlängas men huvudintrycket torde även här förbli i stort oföriindrat, synnerliga;;t som ett eventuellt sällskap med vissa Balkanländer knappast kunde anses förbättra vår stiillning. Ett studium av
dessa siffror visar, att de riikningar, som påbörjades 1930-1931, i stort
sett avslutades före eller under 1935 och att i många fall fullständiga
uppgifter förelegat efter m1gefii.rligen ett års förlopp. Särskilt anmärkningsvärd iir den snabba bearbetningen av räkningen i Tyskland, U. S. A. och .Japan; de Imblicerarle resultaten, ehuru ännu preliminära, äro i miinga hiinseenden detaljerade och giva en mycket
god bild av dc centrala utvecklingstendenserna. Vid en tidpunkt, då
så gott som alla länder av betydelse hade publicerat kompletta (ehuru
i vissa fall icke definitiva) uppgifter, påbörjas i Sverige publiceringen av resultaten. Finland och Danmark, vilka stå i svensk särklass, hade dock flera år tidigare börjat att publicera, och Sverigf~
kommer i alla avseenden längst ned på listan.
Att denna situation icke bör fortfara, därom torde man kunna vara
överens. Även om de svenska folkräkningarna kvalitativt stode i en
si.irldass – detta är emellertid förvisso icke fallet – så borde detta
icke motivera ett dröjsmål i publicering, som berövar siffrorna deras
huvudsakliga praktiska värde. Erfarenheter från utlandet visa emellertid, att krav på kvalitativt tillfredsställande räkningar och snabbhet i publiceringen väl låta sig förena. Det skulle näppeligen falla
någon in att t. ex. anse de tyska eller engelska folkräkningarna i
kvalitetsavseende underlägsna de svenska.
Här är ej forum för att detaljerat ingå på orsakerna till den
svenska folkriik11ingens längsamhet och botemedlen däremot. Det
skulle kräva en hel utredning, och uppgiften överlämnas med varm
hand till de statistikssakkunniga, vilka här ha möjlighet att göra
en nyttig insats på ett centralt område. Här skola endast rent antydningsvis ett par synpunkter så att säga utifrån framföras. Det
är möjligt, kanske troligt, att även inre omständigheter i den statistiska centralbyråns ledning och organisation inverkat. Det kan
sålunda knappast ha varit lyckligt för ett verk att under långa tider
sakna en verklig chef.
Hent gissningsvis skulle man förmoda att centralbyrån som skäl
för sin senfärdighet skulle angiva vissa skäl. För det första skulle
det antagligen sägas, att den svenska riikningen, vilken i huvudsak
291
Dagens frågor
baserar sig på kyrkobokföringen är tungrodd; man skulle också säga
att de höga kraven i Sverige på noggrannhet fordra en omständig,
tidsödande kontroll; man skulle förmodligen även siiga att det erbjuder ekonomiska och administrativa svårigheter att under början
av varje decennium utvidga den statistiska apparaten i tillräcklig
utsträckning. Dessa skäl kunna måhända gälla såsom förklaring
men knappast. som försvar, allra minst det sista.
Vi skola här ej dryfta frågan om kyrkobokföringsstatistikens ev.
företräde framför direkta räkningar men vilja endast framhålla, att
det svenska systemet åtminstone borde kunna modifieras, ifall orsakerna till dröjsmålet skulle – vilket vi dock ej tro – vara att tillskriva folkräkningens baserande på kyrkobokföringen.
Vad frågan om noggrannheten beträffar bör det framhållas att
man inom vissa gränser kan köpa denna för dyrt. Absolut exakticitet
är ouppnåelig i en statistik av detta slag, och man har alltid att
räkna med en viss felmarginal. Hur stor sådan som man skall tolerera, är en praktisk fråga, som icke kan generellt besvaras. Behovet
av noggrannhet växlar med det ändamål, som statistiken avses att
tjäna, och olägenheten av en ökning i felmarginalen måste vägas
mot olägenheten av ett ökat dröjsmål vid publiceringen. Värt det
största beaktande är att Tyskland och Amerika, för att nämna endast
ett par exempel, snart efter själva rälmingen publicera preliminära
siffror över alla viktigare företeelser. Dessa iiro tillräckligt exakta
att belysa utvecklingens huvuddrag och för att användas för de flesta
praktiska politiska och administrativa uppgifter. Efter publiceringen
av dessa preliminära siffror har centralbyrån all den tid den behöver
f<}r vidare bearbetning och kontroll och kan i lugn åstadkomma ett
gott slutresultat.
Med hänsyn till den ovan skildrade situationen och centralbyråns
oförmåga att inom rimlig tid fullgöra sina ordinarie skyldigheter är
det med en viss oro man har anledning att betrakta den nu pågående
extra folkräkningen. Ingen skall förneka de vanskligheter denna räkning innebär, både med hänsyn till dess planläggning, den hets, som
präglat frågans genomförande, och den detaljrikedom, som räkningen
åsyftar. Den kommer säkerligen att kräva ett oerhört arbete, av delvis nytt slag, innan den lyckligen bringas i hamn. Detta skall dock
här icke beröras. Vad som emellertid med aH kraft måste understrykas är, att extra uppgifter av denna karaktär icke få tagas till
intäkt för vidare förhalande av publiceringen av den ordinarie folkräkningens resultat. Detta skulle medföra en desorganisation och ett
kaos i förvaltningen, som med alla medel bör bekämpas.
Lika litet bör -arbetet med den ordinarie folkräkningen tagas till
intäkt för ett likartat förhalande av publiceringen av den nya folkräkningens resultat. Här om någonsin framstår det tydligt att vad
som behövs är snabba resultat. Centralbyrån har också utfäst sig att
ej låta den nådiga tågordningen gå ut över denna räkning, och vi
vilja taga ämbetsverket på orden.
292
Dagens frågor
Svensk film som »Det är på de sista två åren som biografväsendet
samtidsbild. utbrett sig över hela Europa och antagit dimensioner, som förvåna, förtjusa eller förskräcka» skrev år 1912 Tor Hedberg·_ då sedan ett par år tillbaka chef för K. Dramatiska teatern – i denna tidskrift. Filmen har alltså i dag ungefär ett fjärdedels sekel bakom sig, och man tycker således att dess ställning och
betydelse i tiden borde kunna göras till föremål för en sammanfattande betraktelse. Men med försök i den vägen är det klent beställt. Filmens unga konstart är icke benägen för den dygd, som
kallas självbesinning. Dess framåtanda synes vara så intensivt utvecklad att tid saknas till överblick och eftertanke. Den yrkesmässiga filml~ritiken kan härvidlag ej heller anses ha gjort tillfyllest.
Den inskränker sig, som det förefaller nästan principiellt och med
en påfallande enstiimmighet, till att under vederbörliga bugningar
registrera nytillkomna tekniska förbättringar på det filmatiska området och att diir,iiimte med lämplig honnör emottaga de nya skådespelarkrafter, vilka säsong efter säsong likt kometer dyka upp på
horisonten. Till någ·on självständig analys av filmen som helhet, dess
principer och dess värden, når den egentligen aldrig fram.
Härav följer att det allmänna omdömet om filmen i alldeles för
stor omfattning kommit att domineras av de synpunkter, som härröra från den affiirsmässiga filmreklamen själv och sålunda i realiteten blott återgiva de åsikter, vilka på de stora filmbolagens reklamkontor anses äga hög kurs i dagsopinionen. Filmen är följaktligen och har praktiskt taget ända från sin tillkomst varit i den
angenäma situationen att få bedöma sig själv och diktera dogmen om
sin egen förträfflighet för samtiden. Skulle någon kritiker falla på
den iden att gå hårdare fram i sin verksamhet än vad som kan anses
opportunt och framför allt tendera till att inleda en principdiskussion med måhända betänkliga konsekvenser så finnes enligt vad erfarenheten lär ha visat alltid en utväg, nämligen att under sympatiska former förvandla filmkritikern till filmproducent. Efter en
dylik metamorfos, grundligare och effektivare än någon av Ovidius’
skaldefantasi framskapad, torde man vara tämligen viss om att kunna
begrava kritiken och i lugn övergå till dagordningen.
En konsekvens av här berörda förhållanden är att i filmdiskussionen förekomma en mängd som självklara och oemotsägliga betraktade slagord, vilka i själva verket ingenting annat iiro ·än falska
mynt. Man skulle kunna nämna åtskilliga, men i detta sammanhang
skall blott upptagas till behandling ett, dels därför att det tillhör de
mest bestickande, dels dät:för att det upprepas oftare och inhamras
mera energiskt än något annat. Det är talet om att filmen är den
moderna tidens egen konst; som mer ~in någon annan motsvarar dess
lynne, speglar dess verklighet och återgiver dess mentalitet. Framför allt när fråga varit om att bestämma det inbördes värdeförhållandet mellan film och teater har denna uppfattning blötts och stötts
i det oändliga. Teatern har – mer eller mindre hövligt – skjutits
åt sidan som en både till uttryckssätt och möjligheter alldeles för- 293
Dagens frågor
åldrad konstform, ur stånd att i liiugdeu uthärda konkurrensen med
filmen, den nya, intensivt levande tidens egen konst. Hur många
gånger har man icke fått höra att teatern är för långsam och stel
för »vår nervösa och jiiktade tid» (tiden var för resten lika »nervös
och jäktad» redan för femtio år sedan, om man får tro dåtidens vittnesbörd), under det att filmen pä ett helt annat och bättre sätt motsvarar ögonblickets krav. Filmen gör med andra ord anspråk på
att fylla den uppgift, som Handet i sitt tal till skådespelarna tilldelar dramat, att hålla upp en spegel för naturen, att visa dygden
dess utseende och lasten dess anletsdrag »and the very age and bod~·
of the time his form and pressure». Ägde filmen tlenna förtjänst vore
den förvisso värdig det allvarligaste intresse; men iir så verkligen förhållandet~ »There’s the rub», för att fortsätta med att citera Hamlet.
‘l’ar man med oförvillat öga en överblick av exempelvis den senaste säsongens svenska filmproduktion förefaller det emellertid fullkomligt obegripligt att man kan häYda vare sig filmens inre andliga
sammanhang med vår tid eller dess trohet i avbildningen av denna.
Tvärt om måste man konstatera, att det enda som iir modernt i dessa
filmer är kläderna, golfklubborna, bilarna och möjligen nåi,’Ta andra
accessoarer. Men vad r.;amhiillshilclen, människoskildringen och handlingen betriiffar, förefaller det snarast som om filmen vore bortål
ett århundrade efter sin tid. Helt oförskriickt framföras händelser,
baserade på förhållauden, till vilka ingen som helst motsvarighet
existerar i våra dagars svenska samhiille. En film ~>om den i
höstas med stor eclat laucerarle »Flickornas Alfred>> framställer förhållandet mellan en godsägare och hans omgivning på landet ungefär
på samma sätt som det sker i Marie Sophie Sclnvarhr.’ romaner. En
förförd flicka med ett barn, en korrumperad domstol, en ur de enklaste samhällsförhållanden uppstigen ung och ädel advokat, som modigt åtar sig den förfördas sak, oeh till sist en grundiirlig och otroligt fyndig sakförare, som ställer allting till riitta – dessa äro ingredienserna i en film, som gör anspråk på att företräda »vår tids
egen konst»! Kombinationen av händelsens faktorer är så otroligt
<~nfaldig och föråldrad att man häpnar över vederbörande filmbolags
kurage att sätta fram dylikt för allmänheten. Motsiittningen mellan
högfärdiga och enfaldiga adliga godsägare och redbara, iidelt självuppoffrande män ur folket är ju icke så överdrivet modern. Möjligen
trodde man IJå Marie Sophie Sehwarbl’ tid att verkligheten gestaltade sig på sådant sätt, men {n· 1935 torrle arlelshögfiirden i vårt land
näppeligen kunna uppHickas ens med mikroskop, och vill någon hårdhjiirtad godsägare med makt driva snälla gummor bort från deras
stuga torde de kunna hålla den nya jordlagstiftningen som en sköld
framför sig. Vad beträffar yrkesmti ssiga sakförare J>å landet sa
är författaren av filmens scenario nog tämligen ensam om att ägna
dem någon beundran; spären av deras verksamhet Hira eljest snarare förskräcka. Dessa detal.ier, som skulle kunna mångfaldigas, äro
karakteristiska prov 11å den ohjälpligt bristande verklighetskontakten i modern svensk film.
294
Dagens frågor
En a11nan film, som blev mottagen med stort bifall och säkerligen
i ett par år kommer att s11elas i landsorten, »Kanske en gentleman»,
avhandlar ett psykologiskt experiment, övertaget från Shaws Pygmalion: en rik direktörsfamilj upptar momentant som medlem en
hamnarbetare från stadsgårdskajen för att iakttaga hans eventuella
möjlighet att anpassa sig efter denna nya miljö. Också här, t. ex.
i bilderna från direktörsfamiljens dagliga liv, ·finner man samma
kompletta brist på verklighetssinne. En typ som frun i huset, som
högmodas över sin adliga börd och lever i genealogiska fantasier, är
{‘Il gengångare från den liberala ståndssatiren kring 1800-talets mitt,
l-lOm verkar rent spöklik i våra dagar. Till en dylik förgången värld
hör också episoden med det av sonen i huset stulna smycket, för
Yilket den ädelsinnade hamnarbetaren orättvist beskylles. Det är
gammal – oeh tiimligen unken – 1800-talsluft över dylika scener.
Gång på g·ång frågar man sig hur det är möjligt att filmen, som
yvs över att återge ögonblickets intryck, tilltror sig att bjuda sin
publik på dylik kost. Vilka miner skulle man sätta upp, om den som
föråldrad förkiittrade talscenen presterade dylika antikviteter med
anspråk på att få dem betraktade som aktuella~
Man må nu ic·ke genast invända, att de bägge filmer, som ovan
tagits till exempel, äro ensamstående svaga undantag. En liknande
allmiin inställning kan tvärtom iakttagas hos en hel rad, kanske rent
av de flesta, moderna svenska filmarbeten. Ser man på de eleganta
och viilformade, tekniskt ypperliga arbeten som utförts av Gustav
Molander, finner man lätt att deras allmänna existensbild är allt
utom svensk och nutida; det är den sorglösa, ekonomiskt bekymmerfria engelska överklasstillvaron under förkrigsepoken som givit dem
deras prägel. Av verkligt svenskt vardagsliv har exempelvis den
eljest mycket skickligt utformade »Ungkarlspappan» föga eller intet.
Uppslaget iir ju också typiskt nog hämtat från en engelsk pjäs och
endast tämligen ytligt överflyttat till en i yttre mening svensk miljö.
Och vad våra mest nationellt betonade produkter beträffar, de s. k.
pilsnerfilmerna, så äro dessa visserligen otvivelaktigt svenska men
däremot alldeles icke nutidssvenska. I deras brett gemytliga fyllstämning, deras enkla kvickheter, deras glädje åt det burleska, deras
frodiga typer – både manliga och kvinnliga – återgår det gammaldags hederliga liberala folklustspelet med anor från Johan Jolins
och Frans Hedbergs dagar. Någon kontakt med våra dagars verkliga svenska liv iiga dessa produkter däremot icke, lika litet som den
kolorerade veckopressens sentimentala noveller och berättelser spegla
samtidens förhållanden. ‘fill och med när en film i sin titel gör ansprak på speciell modernitet som exempelvis »Ungdom av i dag» –
för övrigt en språkligt omöjlig titel: .Jeunesse d’aujourd’hui är god
franska, men dess ordagranna översättning är mycket dålig svenska
– kan man lätt konstatera, att dess inställning är helt verklighetsfrämmande. Den skildrar alla personer över fyrtio år som kretiner
och alla omkring tjugu som – ja, det är svårt att säga som vad;
särskilt imponerande verka de icke, om de också hålla på att lära
295
Dagens fnlgor
sig flyga. En dylik åskådning· karikerades nyligen ypperligt av
Somerset Maugham i komedien The breadwinner: barnen diskutera
i första akten den viktiga frågan om icke egentligen föräldrar vid
fyllda fyrtio år skulle avlivas eller sättas på undantag till avkommans förmån. Men han avsåg att satirisera, under det filmen framställer en liknande mentalitet på fullt allvar.
Härmed må icke vara sagt att icke filmen rebus sic stantibus, d. v. s.
så länge behovet av förströelse utomhus är så oerhört uppdrivet som
det för närvarande är, väl i kausalt sarnban<l med krisen i bostadsfrågan, kan ha sin mission att fylla. Det ligger intet ont i att år
1935 36 förlustas vid filmer med motiv och problematik från decennier
tillbaka, helst n~ir de som oftast är fallet framföras av ypperliga
skådespelarkrafter. Men oriktigt är att framställa en konstart, vilken i stor utsträckning lever på motivisk och ideell skåpmat, som
utgörande en särskilt betydelsefull exponent för flarntidens Hinkesätt
och lynnesriktning.
Författarna och Den 27 februari avgav ~’örfattareförening·e11s stybiblioteken. relse sitt yttrande över den utredning, som de av
K. M:t tillkallade sakkunniga på sin tid gjorde och i vilken författareföreningens tidigare förslag om 2-kronorsliccns för ditt till hemlån från statligt och kommunalt understödda bibliotek avstyrktes. I
sitt nya yttrande har Författareföreningens styrelse uppgivit tanken
på licens och förordar i stället i likhet me<l men på andra grunder än
de sakkunniga upprättandet av en särskild litteraturfond. Styrelsm1
föreslår, att av lotterimedel och därmed jiimförliga statsinkomster
årligen avsättes under fem år 200,000 kr., varunder avkastningen lägges till fonden. Under följande fem eller tio år avsättes årligen
200,000 resp. 100,000 kr., så att fonden efter 10, högst 15 år· är uppe i
en summa av minst 2 miljoner kr. Ränteavkastningen skall tagas i
anspråk för utdelning, så snart fonden uppnått l miljon kr., och utdelningen skall därefter öka år från år med avkastningen av under
föregående år kapitaliserad summa, till dess fonden nmmått minst
::l miljoner kr. Fonden anses då färdigbildad.
I åtskilliga h~inseenden betecknar styrelsens förslag ett avgjort
framsteg. Man får hOJ1pas, att tanken på den ominösa 2-kronor~?-
licensen därmed ~ir bringad ur världen. Denna licens hade siikerligen
blivit mycket impopulär hos svenska folket, hade t. o. m. kanske verkat hämmande 11å allvarligt bildningsintresse, och för biblioteken
hade dcsH uppbtirande och redoviRande betytt en ofantlig ökning i
arbetsbördan. Det låg också något föga tilltalande i att den levande
generationens författare skulle honoreras på bekoHtnad av döda författare, översEttningar, o. s. v., ty en hel del av bibliotekens besökare
låna överhuvud icke modern svensk litteratur. Men avgifte11 Hkulle
ha uttagits även av dessa.
Det sätt, på vilken Författareförenin-g·enH styrelHe föreslår att den
blivande litteraturfonden skall bildas, heteclmar ockHå ett avgjort
framsteg. De siirsldlda sakkunniga föreslogo, att förlagf’n skulle er- 296
Dagens frågor
lägga ett slags honorar för den s. k. fria litteraturen till en statligt
kontrollerad fond, ifrån vilken understöd skulle utbetalas till författare efter vissa grunder. Det säger sig självt, att denna anordning endast skulle ha resulterat i en stegring av våra· i jämförelse
med utlandets redan alltför höga bokpriser. Så länge vi i Sverige för
en hel mängd klassiska författare sakna goda och prisbilliga upplagor, får man vara tacksam för att icke åtgärder tillgripas, som
göra den verkligt levande litteraturen mindre lätt tillgänglig för allmänheten, även om !lessa åtgärder skulle ha ett så legitimt syfte som
att understödja den nuvarande författaregenerationen.
Men på två punkter måste man vid närmare eftertanke vägra att
följa Författareföreningens styrelse. Den framhåller fortfarande, att
författaren skadas i sin vällovliga näring av de fria boklånen, förutsätter med andra ord att den bok som lämnas som lån verkligen annars
köpes. I själva verket har man icke lyckats förebringa bindande bevisning för att boklånen minskat bokinköpen, och lika litet går det
att bevisa att de ökat dem; man kan bevisa både det ena och det
andra. styrelsen betonar sålunda, att utdelningen ur den föreslagna
fonden skall betraktas som kompensation för lidna förluster genom
bibliotekens hemlån. Man tyckes ha en panisk förskräckelse för att
erkänna, att författarens yrke i ett litet land som vårt endast undantagsvis försörjer sin man. Förr måste mecenaten i stor utsträckning
träda hjälpande emellan; i våra dagar har turen kommit till staten
att vara musernas beskyddare. Det är i dessa fall riktigare att tala
om premie eller belöning, oeh endast den, som värdesätter människor
efter deras plats i taxeringskalendern, kan i detta medgivande se
något nedsättande för författarens sociala värde. Talet om kravet på
enkel rättvisa är ett slagord ifrån den sociala klasskampen; rimligtvis kan det endast riktas mot arbetsköparen, d. v. s. i författarens
fall förlaget. Men det finns inkommensurabilia, för vilken rätten icke
är den riktiga kategorien.
Även det sätt, på vilket utdelningen föreslås skola ske, är ägnat att
inge allvarliga betänkligheter. Enligt styrelsens förslag skall den
nämligen äga rum med ledning av bibliotekens uppgifter rörande för
biblioteken inköpta exemplar av bokverk. Denna krasst kvantitativa
uppskattning av författarens arbete kan endast leda till en premiering av den ytlige mångskrivaren, som årligen producerar sin habila
roman eller kåserisamling, på bekostnad av den ambitiöse diktaren.
Författareföreningens styrelse synes också ha anat de orimliga konsekvenser, vartill en strikt tillämpning av denna princip skulle ha
lett. Den anmärker nämligen, att vissa verk, som haft relativ god
bokhandelsförsäljning, också blivit mycket inköpta till bibliotek,
medan andra icke mindre förtjänta verk nästan uteslutande inköpts
till biblioteken, samtidigt som försäljningen varit ringa. Med hänsyn
härtill föreslår styrelsen, att litteraturfondens nämnd utrustas med
befogenhet att söka utjämna olikheterna härvidlag. Denna undantagsbestämmelse hade bort upphöjas till ledande princip. Sådant förslaget nu föreligger är det fara viirt att det kan leda till fall, ana- 297
Dagens frågor
loga med det, då en författare, som ståtar med en inkomst pa ett par
10,000-tal kronor, belönades med ett stort författarestipendium, avsett
för behövande författare. Man måste tyviirr säga, att styrelsens förslag på denna punkt gör ett kommPl·siellt, för att icke säga krasst
materialistiskt intryck.
Spanska Om Spaniens historia i modern tid alltid tett sig rätt
konvulsioner. stormig, har utvecklingen efter republikens införande
ytterligare accelererat dessa störningar av samhällslivet. Skriande
sociala orättvisor, vilka på grund av bristande förutseende inom
konservativa kretsar ostört fått förvärras, hava gjort en energisk
reformverksamhet oundgänglig. Men samtidigt har en av missförhållandena underlättad, hatfylld agitation från vänsterflygeln försvå-
rat ett lugnt genomförande av dessa reformer. Och slutligen har
frånvaron av en talrik och inflytelserik medelklass vållat tvära kastningar mellan ytterligheterna. Medelklassens plats upptages i stället
av en liten klick ))intellektuella)), vilkas världRfrämmande radikalism
ytterligare försvårar ett fruktbringande arbete mml de bekymmersamma realiteterna.
Republikanernas överraskande seger vid kommunalvalen i de
större städerna i april 1931 medförde mo11arkiens plötsliga kollaps
utan att man ens gav sig tid att avvakta resultaten från landsbygden, vilka visade en helt annan tendens. Efter en stormig vår, fylld
av revolutionära och antiklerikala excesser och våldsdåd, valdes en
konstituerande natlonalförsamling, där högern var i en försvinnande
minoritet. En ytterst radikal författning antogs, och regeringen, under ledning av chefen för de ))intellektuella)), M. A7.aiia, förde en ytterligtgående vänsterpolitik, präglad av dogmatisk kyrkofientlighet
och drastiska konfiskeringar av storgodsen.
Efter Azaiias fall ägde nya val rum i novemuer 1933, och härvid
vann högern – delvis troligen på kvinnornas av biktfäderna dirigerade röster – en stor seger. Med över 200 röster blevo dess många
grupper cortes’ starkaste läger, medan vänstern sjönk till mellan
90 och 100 man, där de ytterst röda socialisterna dominerade och
Azaiia endast samlade en handfull anhängare. Utslaget korn emellertid att ligga hos centern, omkring 170 man, vilkas huvudstyrka utgjordes av den gamle parlamentarikern Lerroux’ över 100 ))radikaler»,
numera en rätt så moderat falang.
Under den följande tiden var därför Lerroux huvudfigur i egenskap av chef för ett halvt dussin kortlivade regeringar. Men vid
hans sida framträdde alltmer ledaren för det starkaste högerpartiet,
Acci6n popular, den unge professorn Gil Rohles. Under trycket av
dessa målmedvetna och numerärt starka krafter och som en reaktion
mot den rabiata viinsteroppositionen, där socialistledaren Largo Caballero, ))Spaniens Lenin)), alltmer blev tongivande, svängde Lerroux
så småningom åt höger. Särskilt utpräglat blev detta förhållande
efter den av soC’ialisterna och den katalanska vänstern företagna revolten på hösten 1934, vilken nedslogs efter svåra exeesser från bägge
298
Dagens frågm·
,-,idor. Vänstorus makt var nu helt bruten, Azalia satt en tid fängslad
och Kataloniens sjiilvstyrelse susprmderades. Regeringsmakten låg
hos en koalition av höger oeh radikaler, dUr krigsminiRtern Gil BobleR
alltmer framträclde som den verklige ledaren.
Om Azalias reg-im utmiirkts av en kortsynt vänsterpolitik, slog mau
JJ u över till moisatt ytterlighet. Gil Hobles synes hava efterstriivat
Pil mer vidKynt soeialvolitik med korporativa inslag. Detta var också
nödvändigt, om man efterstriivade en sanering av spansk politik på
konservativ grund, ty eliindet bland proletariatet gav en utmärkt
jordmån iör Cahalleros hetspropaganda. Framför allt var det viktigt
att förvandla de utsugna lantarbetarna till självägallCle bönder. Men
nobles lyc·kacles ej övervimla de sniiva kapitalist- oeh godsägaresynpunkterna hlaml sina anhiingare. De sociala reformerna avstannade
eller upphiivdes, och det g·ym1samma ögonblieket gick obegagnat förbi.
Mot slutd a v HJ35 försämrades förhållandet mollan högerregimen
och Jlresidenten Aleala Zamora. Slutet blev, att vid en regeringskris
uppdraget git,k till en utanför particrna stående iimbotsman av moderat liiggn ing, Portola Valladares. J1Jtt försök från högern att åtala
presidenten för författningsbrott J)å grund av cortes’ ajournering
strandade, oelt nya val anorduades. Presidentens oeh regeringens
striivan hiirvidlag var att skapa ett slagkraftigt centerparti, som
skulle kunna taga lodningen och Riitta både den sociala reaktionen
och don röda hetsen ur spelet.
Högern åter gick från början fram vå en ytterst ontreracl linje och
Yille framför allt störta presidenten. Aeeiön pOJmlar bildade ett
stort högerhloek tillsammans med de mest ultrakonservativa element.
Mot detta reste sig ett vänsterblock, som sträckte sig från radikalernas utbrutna viim;tedlygel under Barrios’ ledniug över Azafia och
Caballero till kommunister och syndikalister. I denna partikamp
drunknade Valladaros’ försök till en moderat centerbildning, och han
tvangs slutligen att samvf’rka med högern. Man väntade en seger för
(}il Robles, mon utgången blev en annan. Högerns våldsamma angrepp pil presidenton i valrörelsens början hade skrämt en del väljare. Dess samverkan mod radikalerna blev ett ~ytterligare lik i
lasten, då Lerronx och hans niirmaste omgivning oh;jälpligt kompremottorats genom en mutskandal.
Hesnitaten föreligga ännu ej klara, ty valmetoden iir invecklad och
förutsätter en andra omgång, som nyss iigt rum. Emellertid förefaller det, som om viinsterbloeket tagit inemot 270 mandat, varvid den
horgerliga korn}Jonenten under Azafia och Barrios nått upp till över
100. Gil Hobles’ eget parti har gått starkt framåt och blir cortes’
största, mf’n lwns bumlsförvanter hava lidit sv<h’a uederlag, särskilt
radikalerna, vilkas hundra mandat smält ihop till niistan intet. Sammanlagt liir högern hava nått över 150 mandat, centern något över 50.
J~nligt ett icke dementerat meddelande skall emellertid den stora
vänsterseg-ern ingalunda motsvaras av den verkliga ställningen ute
i landet utan bero på valmetoden. Bland yäljarna liir högern till och
rm~rl hava fått en knapp majoritet.
299
Dagens frågor
Redan före sammanräkningens slut ‘rymde Valladares fältet och
efterträddes av en borgerlig vänsterregering under Azaila. Socialisterna hava stannat utanför och nöja sig med utomparlamentariska
påtryckningar. Dessa hava redan burit frukt så till vida, att alla de
häktade sedan upproret 1934 frigivits. Här funnos bland tusentals
relativt oskyldiga talrika missdådare och huliganer av grövsta slag.
An egendomligare förefaller massavskedandet av de tjiinstemän och
arbetare, som 1934 undei· strejkerna lojalt ställde sig till den lagliga
regeringens tjänst. En våg av antiklerikala våldsdåd går genom landet, och demonstrationståg i Madrid begära öppet högerledarnas hnvtlden. Den sterila politiken unrler det sista året har grymt hiimnat sig.
Utsikterna för den spanska republikens framtid te sig rätt mörka.
Visserligen borde Azaila för en måttfull borgerlig reformpolitik mot
sina farliga anhiingare på vänsterflygeln kunna hämta en viss styrka
ur det förhållandet, att högerns förankring i viiljarkiiren visat sig
vara så imponerande. Och en klok politik av den stora parlamentariska grupp, som följt Gil Robles’ fanor, skulle kunna möjliggöra
en blockbildning mot cortes’ mitt. Men en dylik utveckling förefaller
tyvärr föga trolig. Lidelserna äro mycket starka på alla håll och
försvåra en försoning mellan högern och Azafia. Dennes verksamhet
under den förra maktperioden och hans första åtgärder efter det nya
regeringstillträdet ingiva föga förtroende till hans förmåga att föra
en måttfull och strängt laglig välfiirdspolitik. Det rent terroristiska
inslaget hos hans bundsförvanter till vänster, såväl i Caballeros falang som bland kommunister och syndikalister, är olycksbådande
starkt. De nu uppdykande ryktena om den moderate Zamoras förestående avgång från presidentposten äro ett dåligt tecken, och den
alltid besvärliga katalanska frågan torde ej bliva behagligare genom
att Companys, upprorsmakaren från 1934, äter kommit till makten i
Barcelona.
Avslöjad Sammanslutningen Sovjet-Unionen;; Vänner (på
Sovjetpropaganda. sovjetryskt maner förkortat SUV) har med benägen medverkan av Folkets Dagblad (2-6 mars och senare) ånyo och
grundligare än vanligt avslöjats som en Kominterns propagandacentraL Då SUV har filialer, landssektioner, i över trettio länder och en
egen press på 24 språk, torde dess stiilluing såsom oh.kktiv upplysningscentral om sovjetförhållanden efter det senaste svenska avslöjandet vara även i utlaudet ganska r)rekiir. Sovjet-Unionens vänner har
haft – och har naturligtvis fortfarande under sin rent kommunistiska kurs – till sin uppgift »att bland de kapitalistiska ländernas
befolkning verka för utbredandet av sanningen om Sovjet-Unionen
och försvaret av denna mot krigshets och propaganda. Detta innebär, att dess medlemmar, oberoende av sin inställning till andra problem, efter förmåga hjälper till att sprida objektiv upplysning om
förhållandena i SSSR.» Till sällskapets verksamhet hör vidal’e »att
bekämpa förbPredelser till krig mot SSSR>>.
aoo
Dagens frågor
Under sken av att vara en partipolitiskt neutral organisation har
Sovjet-Unionens vänner lyckats införliva ett icke föraktligt antal
svenska intellektuella av olika partifärg bland sina medlemmar. Man
har i en braskande reklam talat varmt och ljust om den objektiva
upplysning, som förbundet lämnar, och i dess organ Sovjetnytt ha
ofta svenskar i ~ocialt framskjuten ställning yttrat sig berömmande
om uppbyggnadsarbetet i Sovjet på skilda fronter. Den som emellertid
närmare följt organisationens verksamhet och innehållet i dess ledande pressorgan kan endast förundra sig över att reaktionen icke
kommit från »the upper ten» inom den illustra sammanslutningen,
utan från en grupp, som i själ och hjärta dock hör samman med föreningen och dess syften. Den upplysning om Sovjet-Unionen som
Jämnas i Sovjetnytt är av den art, att varje klart tänkande människa
måste reagera, icke minst då tidskriften på sistone även ansett sig
vara befogad att upptaga utrikespolitiska problem, som i varje fall
icke har något med Sveriges »vänliga» inställning till Ryssland att
göra, knappast ens något speciellt lands, men möjligen den kapitalistiska Västerns enligt sovjetrysk terminologi.
Kommunisternas mullvadsarbete i Sverige belyses utmärkt av SUV
och dess kampanj. Detta gäller icke minst i fråga om deras arbete
i fackföreningarna. I Sovjetnytt nr 12, 1935, angivas föreningens uppgifter i enlighet med en resolution, antagen på en kongress av alla
svenska ortsavdelningar, just i fråga om arbetarna sålunda: »För
att kunna försvara Sovjet-Unionen måste SUV vinna alla arbetande
för detta syfte och hiirvidlag gäller det att för Sovjet-Unionen och
dess försvar vinila fackföreningar och andra arbetarorganisationer
och att utv~eckla deras kollektiva stöll. Vi måste sträva efter att genom kollektiv anslutning av dessa organisationer kunna utbygga förbundet till den stora folkrörelse vi avser att skapa. Vid alla tillfällen
då R. K. organiserar landsomfattande kampanjer och aktioner måste
alla distriktsledningar och avdelningar inrikta sig på att vinna fackföreningarnas och andra organisationers stöd för aktionens syfte.
(Exempelvis vid hälsningsadressers sändande till Sovjet-Unionen
o. s. v.)l> Citatet behöver icke kommenteras, men väl betänkas av var
och en, icke minst av de socialdemokratiska partikoryfeerna.
En tungt viigande del av den objektiva upplysning, som lämnas i
Sovjetnytt, består av olika svenska delegaters rapporter om vad de
sett i Sovjet-Unionen. Att ingen av dessa herrar behärskar ryska
språket och väl knappast kan vara så insatt i ryska förhållanden, att
han med objektivitet kan yttra sig om dem, är självfallet. En delegat
omtalar t. ex. att »den skolundervisning, som komma -de ryska barnen
till del, står på höjden av allt vad den kapitalistiska världen har att
bjuda, bara med den skillnaden att i Sovjet-Unionen har alla barn
möjlighet att tillägna sig kunskaper och vetande». Karl-Marx-Engelsinstitutet i Moskva, som väl närmast får lov att inregistrera denna
enastående eloge åt ryskt skolväsende bland sina· tidigare från lika
objektivt håll, har all anledning att känna sig belåtet. Den europeiske
Medelsvensson behöver väl dock knappast gripas av förtvivlan om
301
Dagens frågor
sina barns framtid i fråg·a om uppfostran; det iir från auuat >>objektivt» håll omvittnat att sovjetryskt skolväsen än så länge befinner sig
i ett vad man mildast kunde kalla försöksstadium och för övrigt trevar sig tillbaka till det gamla. Att en någorlunda typisk rysk byskola
endast undantagsvis når upp till den svenska folkskolans s. k. rwagare
former kan tilläggas, om det skulle vara behövligt..
Utrymmet här tillåter icke ett uppräknande av de till största delen
ovederhäftiga, starkt färgade och ofta rent puerila uppgifter, som
lämnas i Sovjetnytt Det finns emellertid en avdelning i tidskrifteu,
som heter »Läsarna frågar – vår korrespondent svarar», vilken kan
vara värd ett omnämnande. Korrespondenten är naturligtvis förlagd
till Moskva. Här har en läsare i Borås infört följande fråga: »Just
nu diskuteras Stachanovrörelsen speciellt bland textilarbetarna med
anledning av de uppseendeväckande meddelandena om att en vä-
verska sköter 216 vävstolar. Siffran är fantastisk, säger alla tränade
vävare här i staden. Man frågar sig: hur kan detta vara möjligU»
Om korrespondenten vore en ärlig man skulle han ha förklarat det
hela vara bluff. Men den sovjetryska ansti:indigheten måste ju till
varje pris räddas, och därför skall den besvaras: I Sovjetunionen
baseras arbetet på en mycket högre teknik, än vad som finns i de utländska textilfabrikerna. För det andra arbeta väverskorna inte för
exploaterande kapitalister. Med andra ord: arbetsglädjen driver dem
framåt. Men detta kan ju icke vara nog för att förklara den höga
Stachanov-prestationen. Det kryper fram att väverskorna använda
en helt automatisk vävstol, av engelskt fabrikat, »som ännu inte användes i England i produktionen» (!) och den sista satsen i svaret ger
textilarbetarna i Borås full förklaring på det hela – såvida det inte
bland dem finnes någon Sovjet-Unionens vän, som icke vill förstå:
»Väverskan har hantlangare, vilka alla har sin bestämda uppgift,
bringa råmaterial, frakta bort färdigt material, olja, smörja maskinen o. s. v. Vävlagarna står på sin post för att hjälpa väverskan
utan minsta dröjsmål. skottspolarna finnes alltid till hands, utan att
väverskan behöver bekymra sig därom. Hon är den ledande, den som
organiserar hela arbetet, övervakar att allt går i lås, att maskinen
är i fullgott skick vid arbetets början. Men hon har hjälpredor, som
stå henne bi med allt icke tekniskt, okvalificerat arbete. Resultatet är
att hon nu producerar mycket mera än förr och med vida mindre
ansträngande fysiskt arbete. Således på basen av en högre teknik, av
verkligt kollektivt arbete är dessa höga produktprestanda möjliga.»
För vidare upplysnings skull kunde ha meddelats hur många hjälpredor väverskan hade och huruvida deras arbete nu är mindre ansträngande fysiskt än förr. – Så var det med denna väverska, som
skötte 216 maskiner.
Det återstår att ännu en gång uttrycka sin förvåning över att bildade svenskar utan att reagera ha kunnat och kunna vara medlemmar·
av denna förening för objekti~’ upplysning om Sovjet-Unionen.
302

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner