Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Stockholm 24 febr. 1951.
Beredskapslagstiftning Förberedelserna på västsidan inför det homot »femte kolonnem>. tande tredje världskriget inskränka sig inte
till upprustning av det militära och civila försvaret. I land efter land
har man börjat vidtaga åtgärder för att skärpa beredskapen mot den
ryskledda femte kolonnen – de kommunistiska partierna och deras offentliga eller hemliga underorganisationer. Norge antog sålunda i höstas en lagstiftning, som syftade till att i ett kritiskt läge ge myndigheterna vidgade befogenheter att ingripa mot kommunistiska hugg i ryggen. Vissa från början föreslagna särskilt drakoniska bestämmelser
bortföll vid slutbehandlingen av frågan; lagstiftningen är dock i sin
stränghet ett vittnesbörd om hur djupt de skakande erfarenheterna
från quislingtiden träffat norrmännen. En diktaturstats femte kolonn
skall icke ännu en gång mötas av förvirrade och på sina rättsliga
handlingsmöjligheter osäkra myndigheter.
Bland de andra länder, som vidtaga åtgärder i samma riktning, kan
nämnas England och Belgien. I det förra kommer krigsårens bestämmelser bl. a. om internering av potentiella landsförrädare att återuppllvas, i det senare kommer parlamentet att när som helst antaga en särskild lagstiftning av samma typ som den norska. Särskilt intressant
är emellertid att man i U. S. A., där problemet på grund av kompetenskollisionerna mellan federala och lokala myndigheter är särskilt komplicerat, beslutat sig för att angripa detsamma på bred principiell bas.
För amerikanerna har en sådan undersökning tett sig påkallad, inte
bara för att skapa de mest effektiva rättsliga lösningarna utan också
– och kanske främst – för att finna sådana lösningar, som äro tillfredsställande ur frihets- och rättssäkerhetssynpunkt. Man har nämligen haft dåliga erfarenheter av de försök, som gjorts att med stöd av i
hast tillyxad lagstiftning rensa ut kommunister ur administrationen.
Atskilliga fördomsfria popularitetsjägare – av typen senator Mc
Carthy- har sett sin chans att hetsa den lättrörliga amerikanska opinionen mot politiska motståndare – liksom att överhuvudtaget
skrämma sig till ett namn genom att kasta fram uppseendeväckande
beskyllningar t. ex. att viktiga ämbetsverk äro kommunistdominerade.
Tillämpningen av utrensningslagstiftningen synes också ha framkallat
förbittring på många håll, särskilt vid universiteten, och lett till flera
svåra förtroendekriser.
För kort tid sedan tillsatte Truman en kommitte på nio medlemmar
med den pensionerade amiralen Chester Nimitz i spetsen – en man
som åtnjuter utomordentlig respekt och auktoritet i U. S. A. – för att
undersöka det inre säkerhetsproblemet i hela dess vidd. I direktiven
framhöll Truman följande:
»We must be sure that our laws and proccdures at home are adequate … to preserve our national security against treason, espionage,
103
Dagens frågor
sabotage and other subversive acts…. At the same time, we are cancerned lest the measures taken to proteet us from these dangers infringe
the liberties guaranteed by our Constitution and stifle the atmosphere
of freedom …» Truman sammanfattade kommittens uppgift sålunda:
»to seek the wisest balance that can be struck between security and
freedom.»
Dessa direktiv äro förvisso ett ståtligt uttryck för den humanitära
rättskultur på kristen grund, som utgör själva kärnan i den västerländska civilisationen. Betecknande nog inrymmer också Trumankommitten två högt ansedda representanter för de betydelsefullaste kyrkorna i U. S. A. – en episkopal protestant och en katolik.
Den amerikanske presidentens initiativ borde ha åtskilligt att säga
de människor, som trots sin ovilja mot kommunisterna äro kritiskt
inställda mot amerikanerna, och vilka alltsomoftast uttala sina djupa
tvivel på idealiteten i den amerikanska politikens syften. Ty det är
dock märkligt att en stat, som befinner sig i halvt krigstillstånd, som
hotas av underjordisk inre fiende, som fått så många av sina viktigaste
hemligheter utlämnade av förräderi, och som bereder sig att möta en
motståndare, för vilken ändamålet helgar medlen, så starkt hävdar att
rättssäkerheten och friheten icke får offras i effektivitetens namn. Om
något är ett vittnesbörd om det rena uppsåtet hos västerlandets ledande stat, så är det detta.
I Sverige ha vi samma problem att möta som Norge, Belgien, England och U. S. A. Vårt randstatsläge gör att vi måste räkna med en särskilt svårartad femtekolonn-fara. Ånnu ha vi inte gjort mycket för att
möta den, inte ens på ett område, där det mera krävs förtänksamhet än
anslag.
Frågan om en beredskapslagstiftning till skydd för rikets säkerhet
har dock genom ett högerinitiativ bragts inför årets riksdag. Högern
föreslår i en partimotion att riksdagen skall anhålla om skyndsam utredning angående beredskapslagstiftning, avsedd att vid krig eller
krigsfara skapa vidgade möjligheter att ingripa mot verksamhet, som
hotar rikets yttre eller inre säkerhet. Motionens huvudtanke är densamma, som varit avgörande för tillkomsten av liknande beredskapsåtgärder i andra länder: det gäller att i t’id göra en avvägning mellan å
ena sidan rikets säkerhetsintressen och å andra sidan de laglydiga
medborgarnas frihets- och rättssäkerhetsanspråk
Efter att ha erinrat om den lagstiftning, som i säkerhetssyfte inffircles under det andra världskriget, men som numera avskaffats, utvecklar högern följande argument för en skyndsam prövning av frågan:
»Under sådana förhållanden synes det oss trängande, att de frågor,
som sammanhänga med behovet av lagstiftningsåtgärder innebärande
utvidgade befogenheter för myndigheterna att inskrida mot verksamhet, som hotar rikets yttre eller inre säkerhet, upptagas till närmare
undersökning. Att så sker framstår för oss som en ofrånkomlig beredskapsåtgärd. Att det inte redan nu finns en beredskapslagstiftning på
dessa områden, vilken kan sättas i kraft vid krig eller överhängande
hot om krig, måste betecknas som en allvarlig brist i vår allmänna beredskap. Om en sådan beredskapslagstiftning inte finns vid ett krigs- 104
————~····
Dagens frågor
utbrott, blir det nödvändigt att i hast improvisera en sådan. I e n
s p ä n d s i t u a t i o n ä r d e t e m e l l e r tid r i s k f ö r a t t n å g o n
v e r k l i g a v v ä g n i n g m e l l a n k r a v e n p å l a g s t i f t n i n g- .ens effektivitet och medborgarnas grundläggande
k r a v p å r ä t t s s ä k e r h e t i c k e h i n n e r f ö r e t a g a s. D ä rm e d r i s k e r a r m a n, a t t s å d a n a i n s k r ä n k n i n g a r a v
medborgarnas frihet och rättssäkerhet kunna komma
t i ll s t å n d, v i l k a v i d e n m i n d r e f o r c e r a d p r ö v n i n g
icke skulle tett sig som oundgängligen nödvändiga.
För att myndigheterna redan under den första sannolikt mycket kritiska tiden av lagstiftningens tillämpning verkligen skola vara i stånd
.att handla enligt lagstiftningens intentioner, är det vidare nödvändigt,
att de i tid kunnat sätta sig in i dess innebörd och förbereda sig på
dess tillämpning. Ä ven dessa skäl, som hänföra sig både till effektivitets- och till rättssäkerhetsintresset, tala alltså för att en beredskapslagstiftning så skyndsamt som möjligt bör komma till stånd.»
Bland uppgifterna för en kommande utredning nämnes i motionen
nödvändigheten att skapa möjlighet att avlägsna opålitliga personer
från anställning inom olika viktiga samhällsområden, t. ex. det militära och civila försvaret.
I skrivande stund är intet bekant om utsikterna till ett positivt ställningstagande från riksdagens sida. Man må blott hoppas att hr Fasts
varningar i riksdagen för förhastade undantagslagar ‘— vilka tydligen
syftade på högermotionen – bedömes efter sitt rätta värde av hans
partivänner. Det är just sådana lagar högern vill undvika, samtidigt
som den kräver att effektiva åtgärder äntligen vidtagas.
Erik Anners.
Automatiska utgiftsstegringar, Sedan 1935 pågår i SJ:s regi en ganska
som kunna hindras. intensiv socialisering av landsvägstrafiken. Då beviljades första anslaget för inköp av busslinjer för att
>>bryta den alltmer kännbara konkurrensen från de privata bussarnas
sida». Hittills har SJ köpt billinjer för 25 miljoner och dessutom
skaffar SJ koncessioner på nya linjer. Detta sker i så snabb takt att
en hamstringstendens är märkbar. SJ hindrar privat företagsamhet
genom att taga för sig fler linjer än som kan trafikeras.
I petitan 1950 anmälde SJ behov av att bl. a. 225 bussar utrangerades.
För nya linjer etc. behövdes dessutom nya bussar. Men pengar till
blott 155 bussar begärdes med hänvisning till statskassans tomhet. All
materielanskaffning för linjetrafiken skulle då kosta 10,5 miljoner.
Propositionen sänker nu anslaget till 9,8 miljoner. Det framtida medelsbehovet ökas därigenom och SJ tvingas köra med utslitna bussar
som inte fylla uppställda anspråk på säkerhet etc. Då det i framtiden blir oundvikligt att ersätta det utslitna- det dolda behovet kan
redan skattas till ungefär 15 miljoner – blir kostnaden ännu högre
än nu. Hur mycket beror på det antal engångsinflationer, som vi till
dess genomlidit.
Förhållandet påtalas i en högermotion av herrar Mannerskantz och
Nolin som begära begränsning av SJ:s linjetrafik, minskning av er- 105
‘ ..
Dagens frågor
sättningsanslaget samt inställande av privatlinjeköpen. Högermännen
ha anvisat en klok väg, om det skulle bli knepigt för SJ att klara.
sig med beskurna anslag. I motionen hänvisas till »den möjligheten att
SJ, främst för trafik å nykoncessionerade linjer, träffar överenskommelser med privata företag om övertagande av koncessionerna».
Bifalles högermotionen kan konkurrensen åter få blomstra och spö-
ket »automatiska utgiftsökningar» kan upplösas i intet – motionen
är utan tvivel värd all möjlig framgång.
Industriobliga- På obligationsmarknaden funnos vid senaste årskifte
tionerna i fara. utelöpande industriobligationer med säkerhet i inteckningar i skogs- och jordbruksfastigheter till ett nominellt värde
a.v 363 miljoner kronor. Det av vederbörande affärsbanker uppskattade
belåningsvärdet av dessa panter var 293 miljoner kronor.
De obligationsemitterande bankerna ha själva inte någon fordran
hos industriföretaget på obligationerna. De ha endast en pantvårcl.ande uppgift. Detta medför att bankerna enligt 45 § banklagen är()
förbjudna att till skyddande av fordringarna på obligationerna inropa
fastigheter på exekutiv auktion, om sådan kommer i fråga. Obligationsinnehavarna förutsättas således själva vidtaga åtgärder för att
skydda sina fordringar, i sista hand genom inrop på exekutiv auktion.
En omstörtande ändring i nu gällande ordning är föreslagen. Enligt
jordbruksdepartementets förslag till ändringar i jordförvärvslagen
skall obligationsinnehavares rätt upphöra, att för skyddande av sina
fordringar inropa skogs- och jordbruksfastigheter på exekutiv auktion.
Obligationsinnehavare anser sig nu äga viss trygghet i den uppskattning av pantens värde, som görs av den för lånet ansvariga banken. Enligt lagförslaget ersätts bankens uppskattning som grund för
obligationsvärdena av den uppfattning, som vederbörande landsfiskal
eller annan utmätningsman har vid utmätningstillfället. Den för skulden utmätta fastigheten måste nämligen tvångsvis försäljas, om inropssumman uppgår till det av utmätningsmannen åsatta saluvärdet.
Det synes angeläget, att samtidigt med prövning av lagförslaget
övervägande äger rum, huruvida industriföretag bör ha rätt att utge
obligationer med säkerhet i jordbruksinteckningar, vilka inte bli fullgoda, om lagen antages. Därvid bör rimligtvis också bedömas de speciella regler som böra gälla för redan utelöpande obligationer utan
fullgod säkerhet, under förutsättning att spararnas intressen anses
böra tillvaratagas. Göran M agnet.
Läxan från Under de många år som högern nödgades att mer eller
Korea. mindre ensam arbeta för förnyande eller åtminstone nödtorftigt upprätthållande av vårt försvar var den kanske smärtsammaste erfarenheten att se även borgerliga politiker och tidningar
valtaktiskt utnyttja situationen till egen fördel. Redan detta att gentemot realistisk konservativ mörksyn anlägga den radikala utvecklingsoptimismens glada uppsyn ger ju ett bestämt övertag åt dem
som, för att använda ett ord av Arnulf överland, icke föra en utrikes- 106
Dagens frågm·
politik utan en inrikes valpolitik. Det är icke svårt att vända väljarmassorna från ett parti, som söker beröva dem illusionen om neutralitetens trygghet. Det är givetvis också inbjudande att lova lättare
bördor, personliga och ekonomiska: kortare övningstid, lindrigare
tjänstgöring, lösare disciplin, lägre kostnader för försvarsändamåL
Hur mycket talades icke på sin tid om »sommarlinjen» såsom den
humanare, mindre hälsovådliga, medan »vinterlinjen» utmålades som
inhuman för att icke säga grym. Vad som från högersidan då framhölls var dock intet annat än vad som sedan Eisenhower icke utan
erfarenhetens auktoritet sade, då han stämplade det som »en förbrytelse att undanhålla människor det slags utbildning som kan ge dem
en normal chans att överleva i krig».
Hur många gånger måste man icke höra detta: högern är krigsgalen, högern förbereder krig, högern vill krig osv., medan de konservativa endast handlade i fredens intresse enligt den schweiziske överbefälhavaren general Guisans valspråk »Ju starkare arme, dess ringare krigsfara». Man frestas att även här åberopa Överland: ingen
utmaning är så farlig som militär vanmakt. Men för svensk radikalism tycktes det vara ett ideellt krav att försvaret i nödens stund skall
improviseras. Om svensk ungdom skall kallas ut i krig, så måste den
åtminstone ha sämre utbildning än motståndaren!
När för ett par år sedan general Douglas efter sin avgång som
armechef i Svenska Dagbladet framförde några enkla sanningar om
det verkliga kriget och dess fordringar, så fick han i Dagens Nyheter
omgående veta hur illa dylikt passar en sann kulturradikal syn på
kriget. Vad general Douglas sagt var allmänt kända och erkända
saker: En hög levnadsstandard garanterar icke duglighet i krig.
Ingen trupp var under kriget så hård och motståndskraftig som den
finska och den ryska och ingen så svår att få fason på som den
amerikanska. Därför var man nu i U. S. A. inne på självrannsakans
väg, man strävade »till en verklig soldatuppfostran med järnhård
disciplin».
Men om den avgående armechefen känt det som en plikt att meddela sin erfarenhet, fick han som sagt av Dagens Nyheter omedelbart
veta vad han gick för: »Det är sällan man i ett yttrande av en sakkunnig på hans specialområde möter en sådan brist på tankereda.
– – – Han stannar vid en sanning som möjligen kan passera hos
en något outvecklad fänrik.» Och tidningen slutar med en typisk
tirad: »Låt oss slippa det dumt förtjusta pratet om ‘hårdhet’ och ‘järnhård’ disciplin, det orimliga upphöjandet av efterblivna folks militära duglighet och de tanklösa fraserna om de demokratiska armeernas underlägsenhet!»
Det är denna syn på livsviktiga militära frågor som en ledande
radikal tidning ännu för två år sedan sökte bibringa sin läsekrets:
låt oss slippa tänka på den onda verkligheten, låt oss leva vidare i vår
trevna utvecklingsoptimism. Och mycket riktigt blev det nyligen en
förfärlig skandal vid blotta upptäckten att man vid ett svenskt re.gemente hade demonstrerat hur s. k. benkoppling går till. Givetvis borde
svenska värnpliktiga hållas i okunnighet om dylika krigets realiteter.
107
Dagens frågor
Nu börja de färska erfarenheterna från Korea att strömma in, och
de bekräfta, så som ju var att vänta, helt general Douglas’ varningar.
Det är icke längre möjligt att för vårt folk dölja detta. En militär
korrespondent skriver sålunda bl. a.: Världens tekniskt mest fulländade arme har icke kunnat göra sig gällande mot en tekniskt klart
underlägsen massarme av välutbildad, väldisciplinerad rysk-kinesisk
typ. Otvivelaktigt beror en mycket stor del av FN-truppernas motgångar i Korea på den vägbundenhet som blivit följden av en långt
driven motorisering. Fienden har med sin lätta utrustning terrängledes
hastat förbi FN:s vikande styrkor, ordnat vägspärrar i ryggen, gjort
eldöverfall mot underhållningstrupper etc. Hans enkla underhåll har i
stor utsträckning nattetid burits och körts fram genom terrängen av
män, oxkärror och kameler. Korrespondenten fastslår, att FN-truppernas fiende icke utgöres av lösa, larmande hopar. Hans trupper äro
utomordentligt väl utbildade, utrustade och disciplinerade. Hanl’l
grymhet är icke spontan, den är organiserad. Ledningen behöver icke
ta· hänsyn till en känslig hemmaopinion. Och korrespondenten drar
slutsatsen för vår del: »Otvivelaktigt behöver vi en väsentligt hårdare
disciplin och utbildning. Vi måste kanske driva denna hårdhet ganska
långt.— Det torde fordras inte enbart en fysisk, utan även- och ·
det kanske främst – en psykisk hårdhet, som kan bli svår att förena
med västerländska rätts- och moraltraditioner. – – – Läxan från
Korea är hård, och den kan bli svår att lära.» Allt detta står att läsa i
-Dagens Nyheter, utan ett enda varnande redaktionellt ord om bristande tankereda eller klen förståndsutveckling.
Givetvis blir läxan svår att lära för dem som icke vilja se sanningen
i ögonen. Men den måste nog läras. Illusionernas tid är förbi. Man
får acceptera kriget sådant det är, hur ohyggligt det än ter sig, och
man får rätta den militära utbildningen efter det moderna krigets
verklighet.
Om Dagens Nyheters beredvillighet att nu släppa fram en sådan
krigskorrespondent är att uppfatta som en omvändelse, så sker denna
för visso under galgen. För vår försvarsberedskap skulle mycket
vinnas, om D. N. i minnet städse bevarade sin egen iakttagares läror
och sökte tillämpa dem i svensk försvarspolitik – även i valtider.
Finländska regerings- Den rekonstruerade ministären Kekkonen- ombesvär. bildningen tillkännagavs den 17 januari- hade
inte suttit en månad förrän man allmänt hade börjat diskutera dess
möjligheter att fungera vidare. Motsättningarna mellan de två största
regeringspartierna, socialdemokraterna och agrarerna, visade sig vara
så stora i fråga om det, som samlingen och rekonstruktionen skulle
gälla, nämligen vägen till den ekonomiska stabiliseringen, att en öppen
brytning, innebärande regeringens upplösning, ansågs vara en fråga
om dagar, kanske t. o. m. om timmar. De tvivel, som statsministern uttryckt i ett tal den 22 januari, angående möjligheterna att ernå den
önskade stabiliseringen voro sålunda inte alldeles ogrundade. En del
teckentydare i Finland har förmodat, att herr Kekkonens olust i någon
mån berodde på att han efter hemkomsten från sin sicilianska rekrea- 108
——————-~–~– –~.~– -~”-..-···—~=….,.,.,..,….,…~-
Dagens frågor
tionsresa ställdes mot väggen och av sin egen riksdagsgrupp fick beskedet att antingen avgå eller acceptera den renovering, som förberetts
under hans frånvaro. Ryktet utpekar också riksdagsmannen Niukkanen, under 1920- och 1930-talen det finska bondeförbundets verksammaste kraft, såsom den, vilken iordningställde koalitionen. En i någon
mån politiskt pikant polemik i agrarpressen gav vid handen, att herr
Niukkanen i varje fall hade haft och fortfarande har herr Kekkonen
under skarp observation. En konsekvens av detta vore måhända att
koalitionens misslyckande skulle ådagalägga felen i herr Niukkanens
kalkyl, något som kunde annoteras som en poängvinst för herr Kekkonen i kampen om makten inom agrarpartiet.
De motsättningar, som sedan mitten av februari äventyrat samarbetet inom regeringen, ha gällt lönerna och priserna – som vanligt, kunde man säga. Agrarerna hävda, att den överenskommelse,
som låg till grund för koalitionen, medgav blott två indexmotiverade
löneförhöjningar åt fackföreningsfolket, medan lantarbetarna och
tjänstemännen uteslötos. Socialdemokraterna åter inta ståndpunkten,
att man inte kan förbigå de två nämnda grupperna och att de ha
samma rättigheter som alla andra att få sina löner korrigerade uppåt.
Meningsutbytet har varit så häftigt, att man i pressen frågat, om de
två stora partierna verkligen voro fullt på det klara med, vad de
enades om före regeringsombildningen. Agrarpressen har i äkta och
beprövad bondeförbundston skildrat, huru väl de statsanställda, i
synnerhet ämbetsmännen, ha det i jämförelse med jordbrukarna. De
tidningar, som funnit de statsanställdas krav berättigade, ha dock
anfört en mängd motiv till stöd för den ståndpunkt, som de strejkberedda tjänstemännen intagit.
En omtvistad fråga har också varit finansieringen av de utgifter,
som löneökningarna skulle medföra. På den punkten ha de båda stora
grupperna intagit andra ställningar än för några månader tillbaka.
Då den första ministären Kekkonen i september 1950 planerade vissa
11. k. indexpoängköp, kritiserades den metoden häftigt i den socialdemokratiska pressen. Nu har socialdemokraterna tänkt sig en stabiliseringsplan delvis byggande på liknande poängköp, vilkas kostnader
skulle bestridas av staten. Denna gång ha emellertid de finska bondeförhundarna motsatt sig nämnda metod. Vad som också varit oklart
är, huru poäii.gköpen, jämte de höjda barnbidragen, skulle finansieras.
Socialdemokraterna ha lekt med tankar på att höja bolagsskatten, att
införa en ny förmögenhetsskatt och att beskatta trävaruexporten. Att
få riksdagens godkännande av sådana skatteskärpningar lär inte bli
lätt. Men även om indexpolitiken skulle föras i hamn, återstå dock
frågorna om lantarbetarnas och de statsanställdas löner. Beträffande
lantarbetarna är agraropinionen lätt att räkna ut: höjs lönerna, så
skall också priserna på jordbrukets produkter höjas.
I samband med de konflikter, som redovisats offentligt, har man
gjort observationen, att agrarpartiets ministrar bereds en mycket
ringa rörelsefrihet. Det är partiets riksdagsgrupp, som i sista hand
syns avgöra, huru långt ombuden i regeringen få gå. Det har uppgivits, att partiets ministrar skulle finna sig i en höjning av tjänste- 8- 513442 Svensk Tidskrift 1951 109
Dagens frdgor
mannalönerna med 8 procent – tjänstemännens eget krav är 20 procent, varvid en viss prutmån väl är tänkbar – medan socialdemokraterna vore villiga att bevilja 10 procents förhöjning. Agrarpartiets
riksdagsgrupp sade omedelbart och uttryckligt ifrån, att några justeringar uppåt av tjänstemannalönerna lika litet som av lantarbetarlönerna, vore möjliga. Här kan man sålunda tala om en regerande
riksdagsgrupp, som dirigerar de blott formellt maktutövande ministrarna.
Meningsolikheterna inom regeringen bero ytterst på svårigheten att
frigöra sig från inflationstrycket på priserna, detta inflationstryck,
som hålls i gång med tillhjälp av den indexautomat, som togs i bruk i
maj 1950 efter att under ett par månader ha varit satt ur funktion.
Lönemekanismen gör i själva verket alla beslut om prisspärrar illusoriska. Och så kommer en omständighet till: Finland skall ha ordinära riksdagsval i början av juli. Agrarpartiets iver att utpeka
tjänstemännen såsom en orättmätigt privilegierad skara harmonierar
väl med partiets förflutna, då herr Niukkanen tedde sig såsom tjänstemannafienden nummer ett. För socialdemokraternas vidkommande är
fackförbundsvalen i slutet av mars och början av april en nästan lika
allvarlig sak som riksdagsvalen. Inom fackorganisationerna pågår en
våldsam kamp mot kommunisterna och det kan, sådant som läget nu
är, tänkas en ur taktisk synpunkt fördelaktigare situation för socialdemokraterna än att i regeringsställning sitta och avslå lönehöjningskrav, vilka ha ett åtminstone skenbart stöd i de indexkurvor som priserna beskriva.
Vad sker, om herr Kekkonens andra ministär sprängs~ På 1920-talet
hade man professorn och överdirektören A. K. Cajander, vilken fick
lov att träda till och bilda expeditionsministärer i väntan på nyval.
Att nu få till stånd en expeditionsregering av ämbetsmän ter sig som
en tämligen oframkomlig väg. Men man kau ju tänka sig en sådan
paradoxal lösning, att den nuvarande regeringen blir sittande och
kallar sig expeditionsministär utan klart fastslagna parlamentariska
fullmakter och uppdrag. Man har visRerligen inte varit med om något
sådant experiment i Finland, men man har ju inte heller bevittnat att
en regering, efter att ha suttit mindre än en månad, visat sig vara
mogen för uppbrott.
Några funderingar i anledning Den >H>m sätter sig att läsa igenom
av J. O:s ämbetsberättelse. J. O:s berättelse till riksdagen rörande
förvaltningen av ämbetet under år 1950 kan icke undgå att gripas av
beundran för den svenska ämbets- och tjänstemannakåren. Trots denna
kårs stora antal och oaktat den minutiösa noggrannhet varmed J. O.
utfört sitt värv har J. O. icke förmått upptäcka något tjänstefel av
grövre beskaffenhet. Man finner några formfel vid frihetsberövande,
några misstag begångna vid tillämpningen av den nya lagen om straffföreläggande, några felaktigheter vid debitering av ersättning för
prästbetyg, etc. men intet försök att trakassera allmänheten eller förgripa sig på enskild rätt eller att tillskansa sig oberättigade förmåner.
Allt synes sålunda vara väl beställt och man lägger boken ifrån sig
110
..
Dagens frdgor
med en suck av belåtenhet över att få leva i ett så välordnat samhälle
och under hägnet av en så nitisk väktare.
Men så börjar kanske en och annan reflektera. Kan det vara riktigt
att ämbets- och tjänstemännen fungera så perfekt. Har icke den tuktande saxen i trädgårdsmästarens hand klippt för nära7 År det icke
en risk att våra ämbets- och tjänstemän förlora allt för mycket av sin
personlighet och lust till självständigt tänkande. Domarreglernas ord
»en god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid
laga efter lägligheten», borde inte glömmas bort i vårt detaljreglerade
land.
En industriman yttrade på tal om statstjänstemännens bundenhet en
gång: »Jag har inte råd att ha en personal som inte gör fel.» Det ligger
något i de orden. Kanske ha vi nu gått lite för långt i dressyren. Vårt
samhälle skulle måhända fara bättre av att ge Eina ämbets- och tjänstemän längre tyglar och större frihet. Livet är icke så torftigt och
onyanserat att alla dess skiftningar kan uttryckas i skrivna regler
och paragrafer.
Ett par andra frågeställningar av mera speciell art. Som nr 9 under avdelningen redogörelse för vissa ärenden som ej föranlett åtal
eller åtgärd för disciplinär bestraffning upptar J. O. frågan om en
tjänsteman hos statens rättskemiska laboratorium haft rätt att betrakta en begärd undersökning som ett åt honom privat lämnat uppdrag och debitera ersättning härför. Jag skall icke referera innebörden
i själva tvistefrågan närmare. Vad som framför allt väckt mitt intresse är följande attalande av J. O. »Lika med [Medicinalstyrelsens]
disciplinnämnden fann jag därför, att J ansson förfarit felaktigt
genom att betrakta uppdraget såsom givet honom privat. Under så-
dana förhållanden ansåg jag det rimligt, att J ansson till klaganden
återgäldade det av Jonsson uppburna arvodet för blodgruppsundersökningen, 35 kronor, ävensom ersatte klaganden dels för utlägg för
telefon och porto med av honom i sådant hänseende begärda 2 kronor,
dels ock för hans besvär å ärendet härstädes med ett av mig såsom
skäligt ansett belopp av 40 kronor.
Innan förevarande ärende av mig slutbehandlades fann jag mig
emellertid böra bereda Jonsson tillfälle att tiil klaganden utgiva ersättning i berörda hänseenden. Med anledning därav upptog jag i en
till Jonsson avlåten skrivelse vad jag ovan anfört och beredde honom
tillfälle att till mig inkomma med bevis, att han till klaganden översänt ett belopp av 77 kronor.
Sedan Jonsson därefter inkommit med bevis att nämnda belopp blivit
till klaganden översänt med posten, fann jag ärendet icke föranleda
någon min vidare åtgärd.»
Låt oss ett ögonblick sätta oss in i J anssons situation när han mottog J. O:s skrivelse. Skall han betala eller skall han vägra7 Valet är
lätt. För 77 kronor slipper han bli åtalad för tjänstefel och undgår att
få en klick på sig, som kan bli hindrande för hans fortsatta karriär.
Därför betalar han även om han själv är övertygad om att han handlat rätt gentemot klaganden och sålunda icke har någon skuld. Det
kan t. o. m. hända att han objektivt sett hade rätt och att J. 0., därest
8*-513442 111
Dagens frågor
han åtalat, hade fått sin talan underkänd av domstolarna. Det förefaller mig som om J. O. på detta sätt gör sig både till domare och
domsexekutor. Förhållandet blir så mycket mera betänkligt därför att
J. O:s beslut inte kan överklagas. Mot mitt sätt att se saken kan invändas att Jonsson icke har någon rättslig skyldighet att följa J. O:s
anvisningar. Han kan underlåta att betala och låta ärendet gå till
åtal. J a, teoretiskt kan han göra det, men i verkligheten ligger saken
annorlunda. Man frågar sig också vad följden skulle bli om den felande tjänstemannen svarade, att han gärna ville betala, men saknade
tillgångar därtill. Frågan huruvida åtal skall ske eller ej kan väl icke
göras beroende av den felandes ekonomiska ställning.
Mot det sist sagda kan invändas att J. O. icke lärer använda nu
anförda tillvägagångssätt annat än när det gäller obetydliga belopp.
Det »betalningsförläggande», vars lämplighet jag här ifrågasätter,
är ingen ny företeelse utan har sedan lång tid tillbaka praktiserats
av olika innehavare av J. 0.-ämbetet. Samma betraktelsesätt ligger
också till grund för bestämmelsen om åtalseftergift, där det förutsättes att åklagare vid sitt beslut om åtal skall eftergivas eller ej, har
att taga hänsyn icke endast till »hjärtats förkrosselse» och »munnens
bekännelse» utan även till den felandes vilja att ersätta vållad skada.
Det kan också vara naturligt att J. O. gärna låter den löpa fri, som
själv erkänner att han begått ett fel och av egen fri vilja lämnat motparten ersättning. Vad jag ifrågasätter är om detta bör gå till på det
sättet att J. O. själv exakt ger tillkänna vad den felande har att betala
och lämnar honom besked därom under underförstått hot om åtal.
Samma ärende väcker slutligen ytterligare en reflexion. Kan det vara
riktigt och lämpligt att J. O. sätter ut partens namn även när det gäller känsliga sammanhang~ I det refererade fallet hade en polisman, som
låg i skilsmässoförhandlingar med sin hustru, av henne fått ett brev,
i vilket hon meddelade honom att han icke vore far till makarnas inom
äktenskapet födda dotter. Polismannen ville genom blodprov få konstaterat hur därmed förhölle sig. .Ämnet är uppenbarligen av delikat
natur och processen är av den art att domstolen kan ha fått anledning
att handlägga den inför stängda dörrar. Trots detta anger J. O. polismannens namn och bostadsort i sin berättelse. Denna personuppgift
saknar varje betydelse för bedömande av det refererade ärendet, men
det kan både för polismannen, dennes hustru och icke minst för barnet
i fråga kännas obehagligt att på detta sätt få skylta inför offentligheten. Som jämförelse bör nämnas att J. O. i samma berättelse noggrant skyddat anonymiteten när det gällde att referera behandlingen
av ett ärende om omhändertagande enl. alkoholistlagen. Det synes
önskvärt att J. O. toge till regel att bevara inblandade parters anonymitet så långt som möjligt och åtminstone i alla sådana fall då
ev. mål jämlikt bestämmelserna i rättegångsbalken kan handläggas
inför stängda dörrar.
Må det ovan anförda icke fattas som en närgången »kritik över
kritiker». Det är med uppriktig beundran och respekt för J. O:s nit,
oväld och djupa kunnande jag tagit del av berättelsen.
Leif Cassel.
112

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner