Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Stockholm september 1950.
Den kollektiva ..Man har många gånger på senare år begärt besked av
äganderätten. socialdemokratin: hur ser dess framtidslinjer uU .Är
sccialismen i partiprogram och deklarationer en läpparnas bekännelse,
eller kommer man att gå vidare mot den »omdaning av samhället i
socialistisk riktning», som 27-punktsprogrammet talar omf Hur skall
denna omdaning i så fall ske~ Reträtten beträffande försäkringsväsendets förstatligande- liksom andra återtåg från proklamerade socialiseringsplaner – har föranlett många spekulationer om att socialdemokratin efter skördetidens mödor och besvikelser befunnit sig på
glid tillbaka till en »världssocialism» av 1930-talets typ.
Desto större intresse väckte det, när hr Sköld, vilken övertagit hr
Wigforss roll som maktgestalt bakom förlåten, tog till orda i frågan
i vårriksdagens elfte timma. Hr Sköld framstod därvid ingalunda som
en röst ur socialismens gravvalv, tvärtom presenterade han tankegångar, vilka kunna tolkas så att den svenska socialdemokratin –
alla varningar till trots – tänker göra införandet av den kollektiva
äganderätten till ett av huvudmålen för sina strävanden.
Denna tolkning stödes av senare uttalanden under sommaren av
andra socialdemokratiska förgrundsgestalter; när t. ex. statsministern
klagade över att människorna väl ansågs mogna att påverka utrikesvolitiken genom sina röster, men inte skötseln av de företag, där de
arbeta, synes han ha avsett att ansluta sig till hr Skölds tankegångar.
Vad sade då hr Sköld~ Det är ju dock det viktiga. Det är så viktigt,
<Jtt det förtjänar närmare referat, i synnerhet som polemiken kring
uttalandet mest rört sig kring enstaka utbrutna delar av hans resonemang.
På en fråga vad man på socialistiskt håll menade med att socialismens strävan är att förena arbetarna med deras verktyg, ville hr
Sköld svara: »Om vi ser ut över vårt samhälle, så finna vi t. ex. en
rad stora bolag. Dessa bolag ägas av aktieägare, och vilka äro aktieägare~ Ja, det är en i viss mån månghövdad hop, i vilken åtskilliga
aldrig ha sett den fabrik, där bolaget bedriver sin verksamhet. Det
är dessa kapitalägare, som äga industrin, som äga företagen. Det är
de, som tillsätta den verkställande direktören, det är de som ombesörja hela företaget. Vid sidan av dessa kapitalägare finns det tjänstemän och arbetare som varje dag ha sin verksamhet i fabriken, som
känna den innan och utan, som äro på ett helt annat sätt för sitt livsuppehälle och sin framtid beroende av denna fabrik, men de ha ingenting att säga till om. .Äganderätten är kapitalets, och arbetet har den
tjänande rollen.»
I fortsättningen menade hr Sköld att »en vacker dag kommer arbetet
först att vara likaberättigat med kapitalet och sedermera att vara den
härskande, under det att kapitalet kommer att få den tjänande rollen».
33- 503448 Svensk Tidskrift 1950 475
Dagens frdgor
»Det finns ingen möjlighet för mig att i dag tala om hur det i
praktiken kommer att tillgå. Det kommer att ske på många olika sätt.
Det kommer att ske därigenom, att det blir arbetarna som få inflytande i en viss industri. Det kommer att gå dithän kanske, att fackförbunden komma att få inflytande över en industrigren. Det kommer
att ske därigenom, att vi här i riksdagen oavsett vilket parti vi tillhöra, komma att bestämma oss för att staten skall äga en industri,
liksom vi ha gjort det med järnvägar och åtskilligt annat i den gångna
tiden … Makten i dag är kan man säga delad till kapitalets fördel,
men det kommer att ske en fortsatt förskjutning. J ag tror, att det är
detta som kommer att ske i praktiken, och liberalismens ide, att den
enskilda människan bör ha så mycket egendom som möjligt, är en
utopi. Det är klart, att vi kunna äga litet var för sig- den ene äger
en symaskin, den andre en bil, den tredje ett bostadshus och den fjärde
en jordbruksegendom. Men vi kunna inte allesammans äga det svenska
näringslivet. På detta område kommer det att finnas former för ett
kollektivt ägande.»
Reservationerna, de varsamma tonfallen och de allmänna ordalagen
kunna inte fördölja vad som är det avgörande inslaget i hr Skölds föreställningsvärld- den gamla socialistiska illusionen att den kollektiva
äganderätten är det bästa sättet att »förena arbetarna med deras verktyg». Det kan då inte hjälpas att man får lust att påpeka något av
det hr Sköld glömt säga eller tänka – även om det blir fråga om att
repetera klassiska argument.
Vad hr Sköld glömmer är att maktbalans i samhället inte bara är
en fråga om förhållandet mellan kapital och arbete. Det är en ganska
likgiltig fråga vem av dessa maktfaktorer, som »tjänar» den andra,
om båda är slavar åt staten. Den kollektiva äganderätten är inte annat
än en fiktion, varmed man bemantlar överförandet av ytterligare ekonomiska maktbefogenheter till statsapparatens funktionärer. Ty det
är funktionären, som får den reella maktpositionen, inte den enskilde
arbetaren eller tjänstemannen. Att dessa funktionärer i det här sammanhanget till att börja med formellt skulle vara fackföreningsfunktionärer – organisationsombudsmän – gör intet till saken. Ty så
mycket vet vi – genom iakttagelse av verkligheten kring oss – att
ju större den socialistiska sektorn av ett samhälle blir, ju mer förvandlas fackföreningarna från intressebevakande organisationer till
mekanismer för genomdrivande av en socialistisk statsmakts intentioner. Denna statsmakt beskattar, lagstiftar och administrerar i en
skepnad; i en annan skulle den då utöva ekonomisk makt genom de
funktionärer, vilka i kraft av den kollektiva äganderätten och som
representanter för »ägarna» bestämma över företagen. Att sedan säga
att man »förenat arbetarna med deras verktyg» är rätt endast om
man tillfogar »med kedjor». En dylik konstruktion av samhället motsvarar däremot de socialistiska parti- och fackföreningsfunktionä-
rernas aila önskedrömmar; det är också en lika säker -väg till det
totalitära statssocialistiska samhället som »proletariatets diktatur».
Det går bara något långsammare.
En annan sida av den kollektiva äganderätten är dess verkan på
476

Dagens frågor
näringslivets produktionsförmåga. Den medför oundvikligen att inflytandet över företagens faktiska skötsel såsom företag i allt större
utsträckning skulle glida över i händerna på en kategori människor,
som ingalunda äro skolade för sådana uppgifter, som tvärtom utbildats
inom och fått sin prägel av en annan miljö än produktionslivets, en
miljö där andra värderingar och attityder förhärska. Så utmärkt,
mena socialisterna. På det sättet komma värden som solidaritet, kompromissberedskap och samarbetsvillighet att göra sitt intåg i affärslivets krassa konkurrensmiljö. Möjligen, men säkert också osjälvständighet, olust inför experiment och risktagande och ovilja mot att göra
uppoffringar i dag för att vinna något väsentligt i morgon.
Problemet att »förena arbetarna med deras verktyg» är även för
den moderna konservatismen ett mycket väsentligt problem. Men där
ser man inte vägen i fiktionen den kollektiva »äganderätten» utan i
en rätt till delaktighet i företagens vinst liksom i en konkret och
individualiserad meddeläganderätt byggd på individens faktiska insatser.
Under sommaren talades det mycket om en breddning av regeringsbasen som en möjlig utväg. De senaste socialdemokratiska debattinläggen ha eliminerat den. En socialdemokratisk minoritetsregering
är inte heller tänkbar: alla de borgerliga partierna stöda Kekkonen i
hans nuvarande politik, och riksdagens påtagliga ovilja att ge hans
kabinett misstroendevotum trots att tillfällen icke saknats, talar inte
heller för ett snart regeringsskifte. Man har ordat .om riksdagsupplösning och nyval för att sanera atmosfären. Det är säkert något som
socialdemokraterna skulle hälsa med glädje, de måste inse att det
skulle vara omöjligt för dem att härda ut i oppositionsställning ända
till nyvalen i juli 1951 och under denna tid konsekvent fortsätta sin
nuvarande huvudlösa ekonomisk-politiska linje. Men å andra sidan
skulle riksdagsupplösning just nu med nyval om två månader inte
lösa de aktuella svårigheterna. Troligt är därför att riksdagen upplöses, men först sedan krisen avförts från dagordningen. Nya val
skulle i så fall hållas strax i början av 1951. Men att sådana val på
något avgörande sätt skulle förändra den politiska bilden i Finland
har man svårt att tro. Vissa antydningar om den eventuella utgången
komma väl kommunalvalen att ge. Troligen skulle resultatet bli en
upprepning av det politiska spelet i Danmark.
strejkkrisen I snart en månad har man tvistat och strejkat i Finland,
i Finland. men ännu är man inte riktigt på det klara med vad
tvisten egentligen gäller. Regeringen har utsett en förlikningsman,
justitierådet Kurt Kaira, men ännu tyder ingenting på att han fått
ett sådant grepp om saken, att han skulle ha utsikter att lyckas i sin
medling mellan parterna, å ena sidan framför allt metallarbetarna,
å andra sidan arbetsgivarna. Naturligtvis med LO och regeringen i
bakgrunden. Betecknande är att arbetsgivarna för några dagar sedan
publicerade en stor annons i dagstidningarna »Varför är metallindustrin i strejk»1 där Metallarbetarförbundets lönekrav belystes med
477
Dagens frågor
siffror. Bredvid denna annons hade Metallarbetarförbundet en egen
»Vad metallarbetarstrejken gäller», där förbundet granskade sina egna
krav ur egen synvinkel. Vardera parten håller styvt på Fagerhoimavtalet i maj som utgångspunkt. Arbetsgivarna beskylla arbetarna
för att kräva en förhöjning av minimilönen med 55,5 procent, arbetarna beskylla arbetsgivarna för att bereda sig själva möjligheter att
sänka timlönerna med 50-60 mark (ca 30 procent vid ackordsarbete).
Man är m. a. o. enig om principerna, men inte om deras tillämpning.
Men trots all advokatyr står det fast att industrins lönautgifter skulle
stiga utöver de i F-avtalet tillåtna beloppen om metallfackets krav
skulle godkännas. Och det är anledningen till att regeringen envist
tar arbetsgivarnas parti i tvisten och står eller faller med deras seger.
Det är tydligt att den kompromisslust, som ännu fanns när Fagerhoimavtalet kom till, försvunnit när det visat sig att den inte förmådde
freda arbetsmarknaden för längre tid än några månader.
Strejken som sådan är ovanligt »lugn och hygglig» och har inte i
nämnvärd grad inverkat på det dagliga livet i Finland. Dess ekonomiska konsekvenser kunna emellertid bli ödesdigra: främst gå de
ut över krigsskadeståndsleveranserna och fullföljandet av handelsavtalet med Sovjet, där landet är bundet av världsmarknadspriserna.
Stegrade produktionskostnader måste leda till statlig subventionering
och i avgörande grad öka inflationsrisken. Finansminister Meinandar
varnar för prisstegringar och omfattande arbetslöshet.
De menliga följderna av en långvarig strejk äro uppenbara nog för
alla. Underhandlare från metallindustrin ligga i Moskva utan att få
förhandlingarna om leveranserna i gång på grund av det oklara läget
hemma. För LO innebär strejken en allvarlig åderlåtning av strejkkassorna: hittills har man fått betala 150 miljoner mark i strejkunderstöd och varit tvungen att ta kontakt med broderorganisationen i
Sverige för att förhöra sig om möjligheterna för svenskt ekonomiskt
stöd. När LO alltså framhärdar trots att strejkorsaken är så diffus
i konturerna och trots att strejkkassorna hålla på att sina, måste
den ha sina tungt vägande skäl.
I själva verket kan man på nytt konstatera att LO används som ett
instrument för den socialdemokratiska politiken. Vederbörande bestrider visserligen själva emfatiskt detta, men redan det spel som
drevs kring riksdagens sammankallande i brådskande ordning i augusti talar emot dem. När riksdagen väl hade sammankallats förändrades LO :s oförsonliga inställning plötsligt och man deklarerade
öppet förhandlingsvillighet inför det lönestopp regeringen hotade införa. Diskussionerna kommo igång, riksdagen fick vänta medan LO
överlade – i riksdagshuset – och efter en intetsägande debatt i det
finländska parlamentet kunde riksdagsmännen ätervända hem övertygade om att krisen skulle kunna avvärjas. Men då backade LO ut
och strejken var ett faktum. Det hade från fackförbundens sida bara
varit en för regering och riksdag rätt förödmjukande lek.
Socialdemokraterna dementera energiskt alla påståenden om att de
skulle dirigera LO-politiken, men talman Fagerholm har å andra sidan
förklarat att en av orsakerna till att det var lugnare på lönafronterna
478
Dagens frågor
under hans regeringstid är att det då existerade ett förtroendefullare
förhållande mellan regering och fackföreningsrörelse. Detta förtroendefulla förhållande kunde väl socialdemokraterna nu utnyttja för
att stöda regeringen och skapa reda i landets ekonomi, om partiet så
skulle önska! Men för några dagar sedan deklarerade partiet öppet,
att LO hade dess fulla stöd i sina förehavanden. Och detta visar klart
att krisens kärna är politisk. De avvärjande åtgärder, som träffas
måste därför också vara av politisk natur.
Härar genom I de för kriget i Korea avgörande striderna kring huluften. vudstaden Seoul spelade flygfältet Kimpo utanför staden en betydelsefull roll. Där landsattes nämligen efter lufttransport
vid två tillfällen ganska avsevärda styrkor, som i hög grad bidrog
till stadens snabba fall. Denna lufttransport av fullt organiserade
markförband är det hittills senaste exemplet på »härar genom luften».
Lufttrupperna företräda i särskilt hög grad den ena av de båda
mest väsentliga faktorerna i det moderna kriget, nämligen rörligheten. Den andra är eldkraften. Genom sin rörlighet utgöra de ett
ständigt hot mot snart sagt varje del av motståndarens territorium
och tvinga därigenom denna till kraftsplittring. Genom sättet för deras
insättande uppnås dessutom ofta överraskning och denna kan, om
omständigheterna äro gynnsamma, medföra avgörande framgångar.
Det kanske bästa exemplet härpå är Hollands snabba kapitulation
1940, sedan knappt 5 000 tyska fallskärmshoppare och flyg transporterade infanterister genom överraskande anfall mot nyckelpunkter
hade desorganiserat det bakre försvaret.
En förutsättning för framgångsrikt insättande av lufttrupp är luftherravälde. Sårbarheten för anfall från fientligt flyg är nämligen alltjämt så stor, att det inte lönar sig att riskera den dyrbara lufttruppen,
innan det fientliga flyget i huvudsak nedkämpats inom det aktuella
luftrummet. Det var luftherraväldet i förening med ett totalt herravälde till sjöss, som gav general Mae Arthur den överlägsna rörlighet, som var den primära orsaken till den snabba vändningen i Koreakriget.
I takt med skärpningen av den världspolitiska utvecklingen ha de
rent militära faktorerna fått ökad betydelse. De snabba och mycket
genomgripande åtgärder, som efter Koreakrigets utbrott vidtagits
inom samtliga Atlantpaktsstater och övriga västorienterade länder,
syfta ju till att utjämna den skillnad i fråga om militär styrka mellan
öst och Väst, som utgör det allvarligaste riskmomentet för världsfreden. I denna militära ekvation utgöra lufttrupperna en viktig men
relativt obekant faktor.
Lufttrupp som begrepp räknar sitt ursprung från mitten av 1930-
talet, då den flygtekniska utvecklingen hade nått så långt, att man
kunde flygtransportera inte bara ett antal stridsutrustade infanterister utan även deras tyngre materiel, såsom kulsprutor, granatkastare, lätta artilleripjäser och lätta fordon. Stormakterna, främst Ryssland och Tyskland, hade fram till krigsutbrottet 1939 nedlagt stora
47~
Dagens frågor
ansträngningar på det nya och dittills oprövade stridsmedlet. Lufttruppernas insatser under kriget blevo emellertid på både gott och
ont. Tyskarna nådde betydelsefulla resultat med små insatser i Polen
1939, Norge 1940, Holland 1940 och – kanske mest uppmärksammat –
genom luftinvasionen av Kreta 1941, den första i historien. Under det
ödesdigra fälttåget mot Ryssland 1941 tvingades man sätta in luft- ·
trupper som vanliga markförband och detta medförde, tillsammans
med förbrukningen av flygtransportmateriel under Stalingradoperationen, att tyskarna kommo helt i efterhand på detta område.
I Ryssland, som var det ursprungliga föregångslandet med l 000-
tals frivilligt utbildade fallskärmshoppare, kom lufttrupper egendomligt nog aldrig till samlad insats. Däremot användes i mycket
stor skala smågrupper av fallskärmshoppare dels för sabotage och
liknande företag bakom fiendens front både i Finland och på östfronten, dels för att underhålla den stora partisanrörelsen bakom
tyskarnas rygg. De egentliga lufttruppsförbanden förbrukades på
marken i det stora slaget om Moskva på förvintern 1941.
Både England och USA hade försummat det nya vapnet vid krigsutbrottet. Men när man sett dess verkan, igångsattes ett målmedvetet
arbete för att ta igen försummelsen. Detta gynnades av de överlägsna
1·esurserna inom flygindustrien. Och så blev det anglosachsiska lufttrupper, som kommo att genomföra de framgångsrikaste och mest
kända lufttruppsoperationerna under kriget. Det började redan i Norddrika 1942, då i samband med den stora landstigningen i november
en bataljon flögs de 2 500 km direkt från England till Oran, fortsattes
med Sicilienföretaget sommaren 1943 och invasionen i Normandie i
juni 1944, där tre hela divisioner- nära 30 000 man -landsattes från
luften. Mest känd är kanske l. brittiska lufttruppsdivisionens misslyckande vid Arnhem på hösten 1944, men efter vad man nu vet berodde detta i första hand på att tyskarna genom förräderi i förväg
fått kännedom om anfallet. Ett perfekt lufttruppsanfall utfördes på
våren 1945 i anslutning till Rhenövergången vid Wesel, där två hela
divisioner landsattes i en omgång bredvid varandra inom loppet av
två timmar, lufttruppernas framgångsrikaste operation under kriget.
Under åren efter kriget har utvecklingen ingalunda stått stilla.
Nya och allt större flygplan och glidplan ha konstruerats, varigenom
lufttruppens eldkraft har kunnat ökas, bl. a. genom medförande även
uv lätta stridsvagnar. Nya landsättningsmetodeT ha utprövats, främst
i syfte att göra den krävande specialutbildningen enklare och mindre
tidsödande. Målet är att kunna utnyttja allt infanteri såsom lufttrupp, bl. a. på det sätt som inledningsvis relaterades från Kimpoflygfältet vid Seoul. Tendensen går också mot en mera differentierad
användning av lufttrupp i alla slags strider och oberoende av väderlek och tidpunkt på dygnet. Det är uppenbart, att detta i viss mån
minskar kravet på luftherravälde.
Det står utom tvivel, att lufttrupper kommer att få ökad användning och ökad betydelse i kommande Krig. Ånnu är tillgången på
flygmateriel alltför begränsad för att medge verkligt stora och avgörande operationer. Men man kan framföra trupper i omgångar och
480

Dagens frågor
man kan också i stor utsträckning underhålla luftlandsatt trupp
genom luften, alltså med flygtransport. I dag är USA helt naturligt
föregångsland på detta område. Dess brist på markstyrkor måste
kompenseras genom stor rörlighet, i sin tur möjliggjord – ännu inom
rätt snäva gränser – genom riklig tillgång på flyg. Men Sovjetunionen har ingalunda försummat detta rörliga och slagkraftiga
vapen. Den just pågående starka utbyggnaden av dess tunga flyg
måste bl. a. ses ur denna synvinkel.
För vårt land med dess stora yta, ringa befolkningstäthet och ganska
sarbara kommunikationer m. m. tenderar risken för lufttruppsanfall
att bli ett verkligt problem. Ingen del av landet är i själva verket
säker. Motåtgärderna måste därför ta sikte på försvar av alla mera
betydelsefulla skyddsföremål även inne i landet. Detta kräver – vid
sidan av ett starkt flygvapen, ett effektiviserat luftvärn och lättrörliga armeförband – ett väl utbildat lokalförsvar med hög beredskap. Hemvärnets betydelse står fullt ):lar. Måhända måste man utvidga detta till någon form av folkbeväpning. Betydelsen av psykologisk krigsförberedelse, främst i form av ren upplysning, framstår
likaledes med all skärpa. Händelseutvecklingen i Fjärran Östern just
nu manar till att undvika onyttig tvekan och onödiga dröjsmål.
En lättillgänglig orientering i hithörande spörsmäl ger en nyligen
utkommen bok av den amerikanska generalen James Gavin Härar
genom luften (Natur och kultur, pris 10:50, inb. 13: 75). Den utkom
visserligen i USA redan 1946 men är alltjämt det bästa översiktsarbete, som hittills utkommit om lufttruppers användning, möjligheter och begränsning. Inte minst läsvärd är den grundliga och vederhäftiga utblicken mot framtiden. Man är förlaget tacksam för att det
velat göra boken tillgänglig för en bredare svensk läsekrets.
481
,• ‘ .
BOI’OBS
KVAlllEtSSt~l
—– –

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism