Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den l~ februari.
40-timmars- Den italienska regimens lust att leva farligt avveckans genesis. sätter spår världen över, även till länder, som ej
drömt att handgripligt bliva ställda inför de direkta verkningarne av
denna regeringskonst. Knappt har den första diskussionen om sanktionsproblemets förverkligande för vårt lands del lagt sig, innan vår
lagstiftande församling har att på ett annat område taga ställning·
till ett italienskt initiativ, som med sällspord energi och hänsynslöshet framförts på de internationella arbetskonferenserna och till slut
resulterat i en konvention, som av regeringen anbefallts till ratificering. Underligt nog har Kungl. Maj :ts proposition om godkännande
av principkonventionen om 40 timmars arbetsvecka hos den svenska
allmänheten väckt föga uppmärksamhet. Intresset inom svensk politik synes koncentrera sig kring viktigare uppgifter än ställningstaganden, som till sin syftning innebära revolutioner på det socialekonomiska området. Ån mindre allmän torde kännedomen vara, att
detta ställningstagande i främsta hand avser att förverkliga ett intresse av specifikt italiensk natur och av samma art som lett Italien
in på det abessinska äventyret. – Sedan decennier hava italienska
arbetare i stor utsträckning sökt och erhållit arbete i grannländerna.
Med krisens inbrott var det en naturlig åtgärd i de olika länderna att
i främsta hand befria sig från den främmande arbetskraften, och särskilt Frankrike, som sysselsatte huvudparten av de emigrerade italienarne, fann en bekväm lösning av sitt arbetslöshetsproblem genom att
hemsända de utländska arbetarne. Italien översvämmades av hemvändande landsmän – enligt uppgift uppgående till ett antal av ända
till två miljoner – vilkas försörjningsproblem ökade redan förut
stora svårigheter i detta land. Alla medel att behärska situationen.
söktes, även förtvivlade. Ett medel, som alltid ligger nära till hands
vid kriser, är en ransonering av arbetstiden; det tillgreps i Italien,
men det räckte ej. Blickarne sändes ut över gränsen till de gamla
arbetsplatserna; kunde även där en arbetstidsinskränkning ernås,
skulle, hoppades man, behovet av en italiensk arbetskraft på nytt uppstå och en återströmning äga rum med därmed följande lättnad för
det italienska folkhushållet.
Samtidigt hade Amsterdaminternationalen trevande och försiktigt
sökt sig fram på liknande vägar och i resolutioner vid olika tillfällen
uttalat sig för arbetstidens sänkning, resolutioner, som ingen dock
på länge väntade betydelsefulla för praktisk politik. Strömmarue
möttes inom sitt naturliga verkningsfält, den internationella arbetsorganisationen, där dessa makter, som tidigare aldrig kunnat dölja
sin kallsinniga inställning till varandra – den nationalistiska fascismen och den internationella socialismen – nu ingingo fostbrödralag
200
Dagens frågor
för gemensamma syftens förverkligande. Men för arbetarrörelsen var
tm sänkning av arbetstiden i och för sig av föga värde, därest deu
skulle köpas med uppoffringar i fråga om arbetarnes levnadsstandard.
Och så förknippades med reformen kravet på bevarandet av en, trots
arbetstidssänkningen oförminskad levnadsstandard. Italien måste
acceptera denna uppläggning för att vinna stöd för sitt initiativ. I
själva verket blev med detta villkor hela saken· meningslös; den förhättring i arbetslöshetssituationen, som kunde vinnas genom en allmän höjning av produktionskostnadernas löncandel med tjugo proeent, måse ju utan vidare bli negativ. Men man var redan för djupt
Pngagerad. Resonemanget torde hava varit: kommer dag, kommer
1·åd – och frågan fördes ihärdigt och envist fram till dess förra årets
arbetskonferens antog en konvention, vars biträdande för Sveriges
del föreslås av regeringen.
Denna konvention är av en säregen och ny typ. Den innebär inga
förpliktelser till positiva lagstiftningsåtgärder; huvudsumman av
dess syftning finnes angiven i artikel 1:
>>Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna konvention, f.örklarar sig gilla:
a) principen om fyrtiotimmarsveckan, tillämpad på sådant sätt, att
den icke medför sänkning av arbetarnes levnadsnivå;
b) vidtagande eller främjande av åtgärder, som kunna anses ägnade
att leda till detta mål.»
Socialministern har i sitt anförande till statsrådsprotokollet varit
synnerligen angelägen att betona, hurusom 40-timmarsveckans förverkligande fordrar siirskild ratifikation av de specialkonventioner,
som komma att beslutas angående 40-timmarsveckans genomförande
inom olika industrier. Genom hela hans anförande går som en röd
tråd, att det praktiska genomförandet är en fråga, som måste ägnas
iivervägande av helt annan art än när det endast gäller knäsåttandet
av själva principen, vilken knappast anses värd någon motivering
alls. Det praktiska genomförandet anses allvarligt, svårt och mången
gång betänkligt; principens accepterande betraktas återigen som
något relativt betydelselöst, ofarligt och platoniskt. Betydande statsmän tala sällan i den andan, när de äro uppriktiga. Den, som undanskjuter användningen av sin personlighets allvar och sitt omdömes
mognad från principavgörandet till tidpunkten för principernas praktiska förverkligande, han lärer snart finna sig överraskad av händelser, som han försmått att länka.
Den svenska regeringen, som i Geneve röstade för konventionen,
gjorde emellertid där som villkor, att ratifikationen skulle ske även
från de mera betydande konkurrentländerna. Även denna förutsättning anges nu som betydelsefull först då det gäller principens praktiska förverkligande. Sveriges riksdag inbjudes alltså av sin regering
att göra en aktion, som ingen vet om den blir isolerad eller icke och
som i varje fall icke kan väntas biträdd av de största produktionsländerna, t. ex. Tyskland och England.
Man har svårt att få ett grepp om hela denna situation. Kanske
201
Dagens frågor
är den endast ett av dessa ej ovanliga maskeradupptåg för den internationella publiken, där vårt land dock hittills ofta ställt sig utom
tävlan och därför ännu har någorlunda oförstörda tillgångar i form
av anseende för ärlighet och vederhäftighet. Eller är det en socialistisk trähäst, som man med internationella dragare nu söker på allvar
transportera innanför det svenska samhällets murar’f 40-timmarsveckans framförande ‘till aktualitet i tänkesätt och lagstiftning är som
intet annat ägnat att rubba en till slut mödosamt förvärvad jämvikt
i produktionsliv och samhällsekonomi och att skapa jordmån för nya
samhällskonflikter, kanske förbereda omstörtningar. Moskvas uppmuntrande hejarop i Geneve för reformen låta ana mycket i den
vägen. Eller har man endast omisstänksamt och av ren tanklöshet
lockats att följaktigt tjäna intressen, som icke äro ens egna, utan ett
annat lands med annan social struktur och andra problem~ Chi lo sa!
Två lekmän I en artikel i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning
om kyrkan. den 2 okt. förra året, betitlad »Kyrkan» och ingående i
en serie »Religiöst 1920-tal», gav Ivar Harrie sig i kast med den icke
oansenliga uppgiften att skildra det kyrkliga och teologiska läget i
vårt land under de senaste femton åren och jämväl försöka teckna de
olika strömningarnas förutsättningar och motiv. Och nu till jul har
Karl-Gustaf Hildebrand i sin bok »Kristna perspektiv» givit en snabbmålning icke blott av den svenska kyrkan utan också av andra kristna
och icke-kristna samfund och rörelser. Att två lekmän på detta sätt
utan annan yttre anledning än ett journalistiskt intresse för mäktiga
drag i tidens ansikte göra kyrka och teologi till föremål för lärda
och djupsinniga studier är sannerligen ett märkligt tidstecken. Alltför länge har det i kulturella kretsar nästan ansetts mindre passande
att tala om kyrka och teologi.
Den som kraftigast brutit med denna tradition torde vara Sven
Stolpe. Med stor envishet har han länge hävdat, att svensk teologisk
litteratur ofta är fullt njutbar även för lekmän och att det måste anses som ett tecken till obildning att ej vara insatt i kyrkliga och religiösa frågor. Det är glädjande att se, att Harrie och Hildebrand nu
föra denna linje vidare. Gentemot den okunnige lärdomshistoriker i
Uppsala, som i upprepade artiklar i Fönstret och Ergo fastslagit som
»ett idehistoriskt faktum», att kristendomen numera saknar all betydelse, beklagar Hildebrand, att »den s. k. kulturella opinionsbildningen
i Sverige äger rum i lycklig obekantskap med kristna realiteter>>.
Och i sitt glänsande kapitel »Svenska uppgifter» ger han med ledning
av den svenska volymen i samlingsverket Ecclesia en fängslande
bild av svenska kyrkans aktualitet, livskraft och höga anseende i utlandet. Tyska forskare lära sig svenska för att kunna studera Söderblom och Aulen på originalspråket, i befolkningsfrågan ha våra
kyrkomän gjort en större och kraftigare insats än förbluffade kulturdoktorer kunnat drömma om, och i Europas lärdomsmetropoler äro
»svenska teologers och kyrkomäns insatser – i många fall alldele;:
202
Dagens frågor
obekanta för en större publik här hemma – rent av nästan lika
världsbekanta som Orreforsglaset och det svenska smörgåsbordet».
Med en blandning av bestörtning och försynt ovilja talar Harrie i
,.;amma riktning, då han konstaterar, att Sveriges kyrkor ha börjat
fyllas på nytt och att »den kyrkliga kristendomens livsvilja under
loppet av ett årtionde stegrats till maktkänsla». Han söker visa, hur
kyrka och teologi nu befinna sig i en helt annan position än omkring
1920. Då vore lösensordet smidig anpassning efter de profana tidsrörelserna. Korstågsrörelsen, den s. k. liberala teologien, förkunnelsen, religionsdebatterna, kyrkans sociala arbete och framför allt
Nathan Söderbloms mångskiftande insats – allt sökte anknytning
till kulturella intressen och strävade efter de utomståendes uppskattning.
Men nu är reaktionen på marsch, menar Ivar Harrie. Med den
hägerströmska filosofiens hjälp löste Anders Nygren religionsvetenskapen från liberalismens idealistiska föreställningsvärd, han och
Gustaf Aulen grundlade gemensamt den nya riktning, som avvisade
alla utomstående stöd och blott ville demonstrera kristendomens absoluta och oeftergivliga egenart. Och vid Uppsala universitet påstås
‘ror Andrru och Anton Fridrichsen ha bannlyst bibelkritik och evolutionistisk religionsforskning för att i stället sätta »konfrontation med
bekännelsernas sakinnehåll», resp. >>en under kyrkatraditionens lydno
ställd intuition av evangelierna som totaliteter och som levande
Huds ord».
Trots alla olikheter i enskildheterna synas alltså de båda iakttag-arna ense om att den svenska kyrkan för närvarande befinner sig
i en höjdperiod, som icke kan undgå att tilltvinga sig en – mer eller
mindre motvillig – respekt från den kulturella allmänhetens sida.
An tydligare blir detta, då talet kommer in på förhållandena i ‘l’yskland. I fyra klargörande avsnitt om religionskampen därnere visar
Hildebrand, dels att nazismen trots alla försäkringar om motsatsen
till sitt väsen är och måste vara en exklusiv konkurrent till kristendomen, dels att den karikatyr av kristendom, som i stor utsträckning
utbjudes av statens hantlangare under namn av »positiv kristendom»
Dch som med rätta avvisas av Bekännelsekyrka och utomtysk kristen
opinion, har sina rötter i precis samma urvattnade och humaniserade
uppfattning av kristendomen, som trivs härhemma bland de flesta
hyggliga samhällsmedlemmar men som den nya andliga väckelsen
vill sopa bort. Tyskland förstorar med andra ord vårt eget problem.
>Även hos oss märker man i beklämmande grad, hur detta, som var
.iudama en styggelse och grekerna en galenskap, urartar till en etikett för all slags allmän hygglighet, … men detta är ju exakt samma
form av positiv kristendom, som väcker sådan anstöt, när den förkunnas av herr Goebbels.»
Också Harrie har upptäckt sambandet mellan det antiidealistiska
draget i svensk kyrklighet och den Bekiinnelsekyrka, som kämpar för
livet mot nazismens kristendomsförfalskning. I slutraderna av sin
artikel läg·ger han helt av den raljanta tonen och förmodar, >>att den
203
Dagens frågor
nya kristentron blir det sista värnet mot de onda makter, som glupskt
lura på Norden söderut. Det har visat sig i Naziland, att den antiidealistiska trons bekännare icke .duperas av Antikrist.»
Men härmed torde också varje rest av likhet mellan Harries och
Hildebrands syn på kyrkan vara uttömd. Ty den fundamentala olikheten sitter alltför djupt. Harrie anser, att orsakerna till den kyrkliga förnyelsen äro att söka i ledarnas slughet, skicklighet och även
tur. Ett typiskt exempel är Söderblom. »Den förföriska kulturpersonligheten var en sträng och rättrogen kristen präst, som med alla medel
drev mission för sin kyrka», och detta gäller tydligen ännu mer om
Pridrichsen och Andrre, hos vilka »även bibelkritiken och religionshistorien läggas tillrätta efter den nyaste kyrklighetens käm!loläge
och den nyaste apologetikens fälttågsplaner».
Det kan här icke bli fråga om att söka visa, hur ytliga och förhastade Harries påståenden i själva verket äro. De äro också motsägande, ty hans funderingar om att Sveriges kyrka är »klart fientligt
inställd till det mesta av det man i liberal mening kallar kultur)) och
att det nu »icke kan bli plats för det man i gängse språkbruk betecknar med termen andlig frihet» stämma illa överens med orden om
tron som ett värn mot nazismen. Vida djupsinnigare, bl. a. därför att
det är mera verklighetstroget, ser Hildebrand orsaken till den av båda
påpekade kyrkliga frammarschen inte i diplomati eller spekulation
utan helt enkelt i den kristna tron själv, som i alla tider bevisat och
än bevisar sin förunderliga livskraft och som har sitt enda motiv i
ordet: »Kristi kärlek tvingar oss.» Denna trons inställning anger
Hildebrand med ett par rader av en vän och meningsfdinrle till
Ivar Harrie:
Vi vänta inte något gott av detta
Men han som gick förbi befallde så.
Och i följande sammanfattning har Hildebrand inte bara dräpt
Harries banala åskådning utan också givit ett väsentligt uttryck för
kristendomens och därmed också för den svenska kyrkans »kulturprogram», om ordet tillåtes: »Anstötlighet och hänsynslöshet äro
inga förargliga bisaker i någon kulturgärning och minst i den
kristna; de äro själva dess berättigande. Kultur kan överhuvud taget
inte existera annat än som kamp, och den dör och förtvinar, om källorna inte äro outspädda och de kämpande makterna inte äro radikala. Så visst som kristendomen hör med till de elementära krafterna
i västerländsk civilisation, så visst har den också rätt och plikt att
föra sitt eget språk. Vad världen begär av den, det är innerst inte
beskedlig anslutning, det är evangeliet om KristuS.ll
Denna grundolikhet i uppfattningen av de drivande motiven ger
återljud på skilda punkter. Ekumeniska mötet i Stockholm 1925 var
för Harrie en ))triumferande uppvisningll, och med grov förvanskning
av historiska fakta gör han gällande, att de för Söderblom alltför
misshagliga kyrkorna, såsom Rom och pingströrelsen, inte fingo vara
med. För Hildebrand är det ekumeniska arbetet en bjudande plikt, men
204
Dagens frågor
också en helig dårskap, en högspänd och vunonär tro. Det har för
honom liksom två sidor: det vardagliga, mödosamma arbetet på
kyrkoenhetens återställande och en profetisk helhetssyn, som »mot
ögonblickets stormhimmel avtecknar sig som en löftets kontur». Harrie
påstår, att »slagorden ‘irenisk’ och ‘ekumenisk’ fortfarande äro
ohjälpligt liberala», medan Hildebrand gör gällande, att ekumeniken
icke är någon tidsbunden ide och framför allt ingen spekulation i
tidsläget.
Om den katolska kyrkan fäller Harrie en hel rad traditionella och
föga vänliga yttranden. Hon är frihetens och humanitetens värsta
fiende, och en del människors dragning till henne blir ett utslag av ett
nästan patologiskt lydnadsbegär. Hildebrand åter för i sina på självsyn grundade essayer in en värdesi:ittning av den romerska kyrkan,
som torde vara ganska ovanlig i svensk kritik. Utan att ett ögonblick
kunna misstänkas för förstucken romersk propaganda söker han förstå Rom utifrån dess egna förutsättningar och den historiska tradition, som hiir intar en större plats än kanske i något annat samfund.
.Just i den närvarande situationen fyller dock denna kyrka gränsförsvarets uppgift på några särskilt utsatta frontavsnitt.
I en recension av Kristna perspektiv i G. H. ‘l’ 31 jan. i år undrar
samme Harrie, om inte det slags kristenelom Hildebrand förkunnar
också bör kallas »anpassad» och frågar spefullt efter vilka makter i
tiden ar111assningen skett. Om det är anpassning att gjuta sin åskådning i modern dräkt, tillgänglig för de människor man vill nå, då är
givetvis också Hildebrands tolkning anpassad, och i så fall även
svenska kyrkans, som väl är. Men detta torde strida mot språkbruket. Däremot förefaller det svårt att i vanlig mening tala om anpassning hos en kristendom av Hildebrands typ, som icke har någon
annan norm än sig själv men utifrån den bedömer tidsföreteelser och
strömningar och då även vågar – i sanningens intresse – se något
gott hos så pass komplexa företeelser som Rom och Tyskland.
Såsom både Harrie och Hildebrand påpeka, sneglar den svenska
kyrkan inte längre efter beröm eller klander från samtidens kulturprofeter. Hon styr sin väg efter andra stjärnor än dagsopinionens.
.Men därmed iir icke sagt, att det icke från kyrklig synpunkt skulle
vara tacknämligt, att hennes insats uppmärksammas och värderas.
Gentemot den okunniga genomsnittsuppfattning, som anser kyrkan
halvdöd, tcologien förstelnad och själva kristendomen förlegad och
maktlös, ha dessa båda lekmän med all rätt och all kraft opponerat.
Men än tacknämligare är det, att Hildebrand dessutom sett till den
bärande grunden för all kyrklig aktivitet och all kristen tankemöda.
Därför har också hans teckning av Sveriges kyrka och den stora samfällda Kyrkan blivit den ojämförligt riktigare.
Överbefälhavaren Bland allt det myckna värdefulla, som framkomoch grundlagen. mit ur försvarskommissionens fleråriga utredningsarbete, förtjänar särskilt att uppmärksammas försöket att ge
gestalt åt tanken på en överbefälhavare med försvarsstab, gemensam
205
Dagens frågor
för hela försvaret. Denna tanke har tidigare då och då skymtat vid
strävandena att planmässigare organisera försvarets centrala ledning
ehuru utan att slutgiltigt förordas. Så många intressen av skilda slag,
som härmed äro förknippade, har en dylik centralisering närmast
tett sig som enbart ett avlägset framtidsperspektiv. När försvarskommissionen med alla röster mot hrr Borells, Girons och Törnkvists
utformade sitt förslag om en högsta befälhavare, mottogs detta av
opinionen med det tydligaste gillande, så långt det hittills framgått
av den visserligen icke helt enstämmiga men ändock kompakta presskören. Man behöver icke misstaga sig på att »civilbefolkningens» uppfattning härvid i hög grad bestämts av en instinktiv uppfattning, att
den öppna motsättningen på sistone i den offentliga diskussionen
mellan försvarets olika grenar åskådliggjorde behovet av ett sammanhållande militärt organ. Av största intresse är att registrera, att bestämmande för kommissionsmajoritetens positiva ställningstagande
av allt att döma varit allvarliga föreställningar kanske främst från
icke militärt håll, nämligen från industriens män, som funno en verkligt effektiv krigsberedskap oundgängligen fordra att en överbefälhavare tillsattes ej blott under krig utan även i fred för att i tid planmässigt organisera beredskapsåtgärderna.
Uppenbarligen är frågan icke löst därmed, att sju av kommissionens
nio politiska ledamöter – hr Lindberg avräknas såsom tillhörande en
annan värld – oreserverat uttalat sig för en permanent överbefälhavare. Regeringen, som just nu torde vara sysselsatt med att riva
ned vad kommissionen under åratals möda byggt upp, skulle icke
väcka någon förvåning till liv, om den frånginge kommissionsförslaget även i denna del, åtminstone så långt det rör en överbefälhavare under fredstid. Enligt förljudanden skall propositionen nämligen upptaga en överbefälhavare i krig, något som kommissionens minoritet även accepterat om ock i urvattnad form. Utan tvivel
komma de många invändningar, som flottans ledning gjort mot detta
enhetsstriivande, att påverka uppfattningarna på skilda håll. Man
kan också lätt förstå misstämningen bland sjöförsvarets• män, som
först måst se sina intressen så otillfredsställande behandlade av kommissionsmajoriteten och sedan ställas inför möjligheten av att vapnets historiskt framvuxna självständighet i viktiga hänseenden begränsas. ~-,rågan om en nödig förstärkning av flottan är dock en sak,
frågan om försvarets ledning en annan och fristående. Utomstående
ha svårt att bilda sig en kategorisk mening om, huruvida mot inrättandet av en överbefälhavm·post med tillhörande stab kan ställas
något lika bärigt alternativ åtminstone vad fredsförhållandena beträffar; sålunda har det från flottans håll anförts, att kommissionsförslaget skulle ge för litet utrymme åt de ansvariga försvarsgrenschefernas inbördes samarbete. Den försvarsintresserade allmänheten kan
dock ej undgå att fästa stort avseende vid att kommissionsförslaget
utöver generalstabschefens livligaste tillstyrkande fått oförbehållsammaste förord av cheferna för flygvapnet och kustartilleriet, alltså för
de vapenslag, som stå så att säga mitt emellan lant- och sjöförsvaret
206
Dagens frågor
och följaktligen måste ha den livligaste förnimmelsen av angelägenheten att säkra bästa samklang mellan försvarets skilda grenar. Allmänheten torde också kraftigt reagera, om det skulle visa sig att det
inför ett modernt krig allt överskyggande problemet om vår värnkrafts effektivaste organisation finge stå tillbaka för anakronistiska
synpunkter eller tillfälliga motsättningar. Den opinion, som endast
har helheten för ögonen, kommer säkerligen ej att ge sig till tåls i
sitt krav på trygghetskänsla, förrän frågan om försvarets enhetliga
ledning i den ena eller andra formen fått sin ändamålsenliga lösning.
Vare sig en särskild överbefälhavare tillsättes även för fredstid eller
enbart under krig, har det åtminstone tidigare förefunnits en tvekan
på sina håll om grundlagsenligheten hos detta ämbete, som regeringsformen alls icke känner. Det kan här icke komma i fråga att närmare
diskutera alla de statsrättsliga synpunkter, som kunna anläggas på
denna tolkningsfråga. Endast ett par moment av allmännare intresse
skola beröras. Diskussionen rör i första hand regeringsformen § 14:
)\över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta befälet», vidare också § 7, enligt vilken alla regeringsärenden utom de
s. k. kommandomålen skola ))inför konungen i statsrådet föredragas
och där avgöras)). Då kommandoexpeditionerna enligt kommissionsförslaget skola bibehållas, inskränker sig huvudfrågan egentligen till
spörsmålet, huruvida konungen äger rätt att delegera sin befälsmakt
åt annan person vare sig det gäller blott chefer för olika försvarsgrenar var för sig eller en för alla grenar enhetlig överbefälhavare,
med oundviklig följd att en del självständiga synnerligen viktiga avgöranden angående krigföringen och dess behov ej längre träffas av
konungen eller under konstitutionell kontroll.
Ett slags svar på den uppställda frågan erhålles genom hänvisning
till historiska fakta. En särskild överbefälhavare har en gång tillsatts efter 1809, alltså under den tid, då den oförändrade paragraf 14
varit normgivande. Karl Johan förordnades nämligen som kronprins
omedelbart efter sin hitkomst till överbefälhavare för såväl hären som
flottan, under såväl fredstid som 1813-1814 års krig. Att det därvid
rörde sig om en delegering till tronföljaren ändrar intet i sak. Av
lika stort intresse är prejudikatet nummer två, vilket kommissionens
betänkande om ock uppenbarligen i något missvisande form lämnar
upplysning om och som förut torde ha varit för allmänheten obekant.
Under den första världskrigstiden fattade den Hammarskjöldska regeringen beslut om att en överbefälhavare för fälthären och motsvarande delar av marinen skulle tillsättas i händelse av krig. Beslutet
infördes aldrig i författningssamlingen, men det torde gå igen i t. ex.
1931 års allmänna krigsförvaltningsförordning, när denna endast
alternativt talar om konungen som högste befälhavare för fältkåren.
Samma år stadgas även att chefen för flygvapnet och de självständiga
flygstridskrafterna skola underställas högste befälhavaren. Trots att
det från många synpunkter måste anses oformligt att genom ett enkelt
regeringsbeslut eller genom vanlig lagstiftning eller__:_ som nu är mest
aktuellt – rent av genom ett riksdagens budgetbeslut genomföra en
207
15-3678. Svensk Tidskrift 1936.
Dagens frågor
organisatorisk anordning, som oförnekligen förgriper sig på ett grundlagsbud, finns det sålunda prejudikat på att tillsättandet av en högste
befälhavare ej uppfattats som grundlagsstridigt. Kommissionen har
för sin del gjort grundlagsfrågan än lättare att komma förbi genom
att tala om överbefälhavaren »under konungen».
Grundlagsfrågan kan emellertid ses ur en annan synvinkel. Ä ven
om man å ena sidan skulle finna det önskligt att ha fria händer och
fördenskull ville lämna paragraf 14 i fred med öppet fält att laga efter
läglighet, kan det å andra sidan ifrågasättas, om ej överbefälsfrågan
borde regleras i grundlagen i enlighet med vad tidsläget fordrar. Vi
bortse härvid ifrån, om en dylik reglering kan politiskt försvåra
genomförandet av den önskade centraliseringen, samtidigt som vi
dock peka på det gynnsamma förhållandet att en i år i sammanhang
med ett eventuellt försvarsbeslut företagen grundlagsändring redan
1937 kan definitivt antagas och sålunda ej behöver medföra något sakligt dröjsmål. Vi utgå vidare ifrån att en grundlagsreglering bäst
skulle ske i form av ett tillägg till paragraf 14, blott innehållande att
antingen enbart under krig eller också även under fredstid – vilket
riksdagens beslut nu må bli – skulle finnas en särskild högste befälhavare, vilkens befogenheter fastställdes antingen genom lag eller beslut av konungen.
Skälen för det sålunda skisserade tillägget kunna sammanfattas i
följande. För det första är det ej tänkbart, att konungen numera kan
föra ett effektivt personligt befäl på det sätt, som kunde vara möjligt
för segraren från Svensksund eller direkt anstod en Napoleons marskalk. För det andra torde det för konungamaktens egen skull vara
högeligen önskvärt att förhindra att konungen – för att citera ett
annat grundlagsrum – »går i fält»; tvärtom måste hans rätta plats
vara att tillsammans med statsrådet handlägga alla de svåra politiska
frågor, som måste uppstå under ett nutida krig. För det tredje måste
en överbefälhavares uppgifter under ett krig trots hans föreskrivna
subordination under regeringen bli så ingripande och viktiga, att
denna överbefälsmakt borde sanktioneras av författningen, helst
som det ej torde kunna undgås att en del »regeringsärenden» delegeras
till honom och författningen dessutom är överfull av andra organisationsregler av ojämförligt mindre betydelse. För det fjärde och vä-
sentligaste borde överbefälhavaren nämnas i regeringsformen för att
understryka hans ansvar inför landet och för att förskaffa honom den
eftersträvade auktoriteten ej blott gentemot allmänheten utan kanske
än mer gentemot övriga militära chefer. En ändring av § 14 borde
lämpligen även följas av ett tillägg till § 35 för att inskärpa och till
äventyrs göra varje tvivel överflödigt, att överbefälhavaren vore att
hänföra till förtroendeämbetsmännen och följaktligen avsättlig, när
konungen »prövar rikets tjänst det fordra».
I detta samband vilja vi även vidröra en annan sida av frågan om
försvarets enhetligaste ledning. Som bekant innefattar kommissionsförslaget utom överbefälhavaren jämte försvarsstab även inrättande
av chefsskap för de tre försvarsgrenarna. Under chefen för armen
208
Dagens frågor
skall armeförvaltningen delvis inordnas men delvis tilldelas självständiga uppgifter. Mot detta samordnande av olika organ inom
samma försvarsgren opponerar sig armeförvaltningen i sitt yttrande
med en motivering, som måste framkalla gensagor. Armeförvaltningen har härvid visserligen icke motsatt sig att i vissa frågor underordna sig armechefen men hänvisar å andra sidan till de centrala
ämbetsverkens traditionella självständighet; den kräver att få sortera
som förut direkt under konungen och önskar förbehålla sig en rätt
att inom vissa uppräknade kompetensområden få avvisa de framställningar, som kunna inkomma från armechefen. Kommissionsförslaget
säges helt enkelt vara »icke förenligt med vårt förvaltningssystem».
Enligt vårt siitt att se måste armeförvaltningens principiella uppfattning vara rakt motsatt den, som man vill uppställa såsom den ur
vidare aspekt enda hållbara, när det gäller att åvägabringa största
möjliga enhetlighet inom försvarsväsendet Det stora svenska förvaltningsproblemet f. n. gäller ämbetsverkens förhållande till regeringsmakten, med andra ord faran för att vår stabila ämbetsmannaförvaltning skall åsidos~ittas eller drivas in under ett politiskt beroende, varigenom ett av de säkraste värnen för medborgarnas rättssäkerhet försvagas. Men i detta fall står ej alls denna förvaltningens självständighet uppåt på spel. :Frågan rör blott det inbördes förhållandet inom
ett och samma område mellan olika »ämbetsverk». Utanför de direkt
engagerades krets torde man icke kunna injaga någon oro för att vår
iimbctsmannaförvaltning är hotad, därest ett intimare samarbete
mellan armechefen och armeförvaltningen organiseras. Ämbetsverken
äro icke självändamål, och deras inbördes relation måstB anpassas
efter statsnyttans och uteslutande statsnyttans fordringar.
Det nuva1·ande tillståndet med i fred ett 40-tal och i krig ett 20-tal
militära myndigheter, sorterande direkt under Kungl. Maj :t, måste
snarast ändras till något rationellare. I sitt uppmärksammade föredrag för några dagar sedan kallade direktör Ivar Olsson det nuvarande systemet icke utan fog för »en absurd atavism från för länge
sedan svunna tider». Analogien må vara haltande eller icke, men det
kan erinras, att landets skolväsen numer har blott en chefsmyndighet
trots att det allmännas utgifter för detta äro mer än dubbelt så stora
som för försvaret. Man har vant sig vid att i det militära se inkarnationen av en mans ledning och en mans ansvar. Måhända överskatta
utomstående lättheten att inkomponera en överbefälhavare i försvarssystemet, men än svårare ha de att förstå, varför man just på militärt
håll så ogärna vill sentera den specifikt militära en-mansledningen.
Man kan i ett par av kommissionens reservationer utläsa en benä-
genhet att vilja undgå en alltför mäktig överbefiilhavare genom att
skjuta ansvaret över på regeringen, vilken i krig anses böra fatta de
avgörande besluten ~iven i rent militära operativa frågor. Om kommittebefäl har en dålig klang, så har politiskt befäl en ännu sämre.
Svenska folket torde i en ödestimma ej vilja se de militära operationerna ledas av exempelvis hrr Rundqvist eller Vennerström – för
att blott nämna de båda sista försvarsministrarna. Det torde kräva
209
Dagens frågor
att vår strid ledes av en ansvarig fackman, utrustad med de största
befogenheter, om möjligt också i fred grundligt förberedd för en uppgift, som ej kan bliva ansvarsfullare.
Flottkonferensens Sin enda påtagliga framgång inhöstade eftersprängning. krigsperiodens nedrustningssträvanden vid flottkonferensen i Washington 1921-1922. Denna sammanträdde under
starkt intryck av Förenta staternas dominerande ställning omedelbart efter kriget, och dess utgång blev också en stor seger för Amerika
över dess asiatiska medtävlare. Den tjugoåriga engelsk-japanska alliansen sprängdes, och Tokioregeringen måste avstå de förmåner den
under kriget lyckats avpressa sina kusiner i Peking. På det marina
området lyckades U. S. A. framtvinga dels ett erkännande av sin fulla
likställighet med England, dels ett kraftigt beskiirande av de japanska
sjöviildesplanerna. För slagfartygen, alla flottors ständiga kärna,
fastställdes relationstalen 5,2;-; (England och U. S. A.): 3,1;-, (Japan):
1,75 (Frankrike och Italien). I samband härmed genomdrevs en massnedskrotning av påbörjade fartyg hos alla de tre stora sjömakterna,
där fördelen enligt samtida uppgifter så mycket mer stannade på
Amerikas sida; som en stor del av dess offrade enheter hade felkonstruerats. Tokios enda ersättning för alla dessa besvikelser var en
överenskommelse, att öarna i Stilla Havet med undantag av de
japanska huvudöarna och Havaji ej fingo befiistas. Härigenom tryggades J apans ställning på oceanens asiatiska sida mot hotet från
baser på Hongkong, Filippinerna eller Guam.
Så sent som 1930 utsträcktes huvuddragen av Washingtonregleringen till att gälla även kryssare och torpedfartyg, varvid endast
några smärre modifikationer gjordes till J apans förmån. Att Frankrike och Italien denna gång stannade utanför, var av underordnad betydelse.
Washingtonöverenskommelsen hade avstyrt den hotande marina
kapprustningen och för slagfartygens del stadgat en byggnadspaus
till .1930-talets mitt. Men den hade den stora svagheten att bygga på
tillfälliga förutsättningar, främst Englands utmattning efter kriget
och den vid samma tid härskande överskattningen av U. S. A:s politiska och ekonomiska styrka. En amerikansk flotta av samma storlek
som den engelska måste under den visserligen dubiösa förutsättningen
av lika kvalitet medföra en amerikansk överlägsenhet, då det brittiska
imperiets struktur framtvingar en stark splittring av sjöstridskrafterna. Och J apans flotta enligt avtalet motsvarade ej dess nationella
styrka.
Den stora ekonomiska krisen vid 1930-talets ingång visade klart
styrkeförskjutningen sedan 1921. Dollardiplomatin miste med ett slag
förutsättningen för sin existens, och Washington såg sig av flere skäl
tvunget att inleda avvecklingen av sin förpoststiillning på Filippinerna. England fick bekymmer på närmare håll än i Stilla Havet.
•Japan däremot såg sin ekonomiska offensivkraft ökas. Aktionen i
Mandsjudet och Nordkina visade, att ingen makt längre på allvar
210
Dagens frågor
vågade söka hejda dess expansion. Man kunde sålunda skrida till att
göra slut på Washingtontraktatens styrkebestämmelser, vilka av den
nya världsmaktens opinion betraktades som en olidlig förödmjukelse.
Traktaten uppsades i laga ordning.
Enligt Washingtonöverenskommelsen sammanträdde så mot 1935 års
slut en konferens i London för att söka sätta en ny traktat i den uppsagdas ställe. Japanerna gingo här fram på en logisk och klar linje.
De krävde en gemensam övre styrkegräns för samtliga stora sjö-
makter och voro i så fall villiga att sätta den hur lågt som helst. Denna
abstrakta rättvisa skulle givit dem en absolut hegemoni i större delen
av Stilla Havet. England skulle, som redan antytts, aldrig kunna
samla hela sin flottstyrka på en punkt, och Förenta Staterna kunde
knappast helt blotta Atlanten. I varje fall skulle Japans sannolika
kvalitativa överlägsenhet över sin amerikanska rival fällt utslaget i
en kamp med lika styrkor. Det var därför tämligen klart, att förslaget
skulle förkastas av de andra makterna. När i januari detta skedde
efter invecklade förhandlingar och ivriga engelska medlingsförsök,
lämnade Japan konferensen, där det numera blott företrädes av observatörer.
Emellertid torde Japans utträde knappast äga alltför stor praktisk
betydelse. Under förhandlingarna klargjordes från dess sida, att man
av hänsyn till sin prestige i Asien önskade få sin fulla likställighet
med de båda andra världsmakterna erkänd. Däremot ämnade man
icke utnyttja rätten att bygga upp till den gemensamma gränsen. Orsaken till denna måttfullhet är lätt att finna. Japans hårt ansträngda
statsfinanser, där redan halva budgeten tages i anspråk för militära
ändamål, tillåta ej några stora utvidgningar av det numera fruktansvärt dyrbara krigsfartygsbeståndet. Ett slagskepp på 35,000 ton beräknas numera kosta inemot 150 miljoner kronor. Under sådana förhållanden torde Tokios frigörelse från alla begränsningstal bliva rent
teoretisk, då den japanska riksledningen väl vet, att England och
U. S. A. i nödfall förmå att vid en eventuell kapprustning hävda en
betryggande överlägsenhet.
Emellertid dryftar konferensen en annan fråga av större praktisk
räckvidd. I Washington hade maximitonnaget för slagfartyg och
kryssare fastställts till 35,000 respektive 10,000 ton. Fördragets totala
utslocknande skulle lämna fältet fritt, och slagskepp på 60,000 ton hava
redan nämnts som en möjlighet. En dylik utveckling är emellertid
för de flesta makterna allt annat än önskvärd, då byggnadskostnaderna skulle stiga till nära nog astronomiska tal. Redan Washingtonavtalet hade i engelska flottkretsar setts med oblida ögon. Imperiets geografiska struktur och Englands andel av handeln på världshaven göra särskilt inom kryssarkategorin ett stort antal enheter
nödvändiga (man räknar med minst 70 kryssare). Men då de stora
»Washingtonkryssarna» på 10,000 ton med stark bestyckning blivit
norm, har det tillåtna tonnaget – och i händelse av maximeringens
bortfallande de ekonomiska resurserna – blott räckt till ett avsevärt
mindre antal. I London har man därför önskat en beskärning av så-
211
Dagens frågor
väl slagskeppens som kryssaTTias tonnage. För de förras del har det
talats om så låga siffroT som 22,000 a 25,000 ton. Tokio hyser ungefäT
samma önskan, dels av ekonomiska skäl, dels emedan de stora avstånden på Stilla Havet skulle göra Japan nästan osårbart mot mindre
fartyg med kortare aktionsradie. Motsatta synpunkter hävdas från
amerikanskt håll. U. S. A. har under normala förhållanden råd att
bygga dyrbaTaTe skepp än konkunenterna. Dess staTka geogTafiska
koncentmtion göT, att antalet enheteT är av mindre vikt. Och vid ett
eventuellt kTig med J apan skulle FöTenta staterna förlom möjliglieten att gÖTa sig gällande i fiendens faTvatten – särskilt utan baseT
på FilippineTna och Guam – om deTas flotta ej bestode av mycket
stoTa faTtyg i stånd att länge opeTeTa utan fasta stödjepunkteT.
:B’öTutsättningaT funnos alltså föT ett engelskt-japanskt samföTstånd. Den japanska propagandan hävdade också med energi, att
‘l’okios fäTslag voTe en fredsbefTämjande åtgäTd, Tiktad mot de stoTa,
»offensiva» och moraliskt mindcrväTdiga faTtygstyperna. Emellertid
tyda de sista dagaTnas undenättelseT på att förstämningen över
.Japans sprängning av konferensen och oron över dess oavlåtliga
frammarsch på fastlandet gjoTt London och Washington allt ivrigare
för ett inböTdes samföTstånd. Engelsmännen hava blivit böjda att
högst avseväTt nedstämma sina krav på faTtygstypeTnas minskning.
Enligt lord Monsells nu framlagda förslag skulle slagskepp på 35,000
ton, men med 35,6 em.-1\:anoner som maximikaliber i stället föT nuvarande 40,G, och kryssare på 7,000 a 8,000 ton med 15,:J cm.-kanoner bäst
tillgodose världsfredens hägnande.
Av stoTt intTesse blir att se, hur befästningsförhållandena i Stilla
Havet skola gestalta sig, om Washingtontraktatens bestämmelse!” även
i detta avseende upphöTa att gälla. England haT Tedan inom deTas
ram gjort Singapore till en av väddens staTkaste flottbaseT, men nya
anläggningaT på Hongkong synas ej uteslutna. Japan åter beskylles
för att i strid med traktateTna redan hava befäst såväl en del av sina
äldre besittningaT i övärlden som punkter i sitt mikronesiska mandatområde. Stora förskjutningar i det strategiska läget i Stilla Havets
västra del torde diirför komma att bådas under den närmaste framtiden.
Sirk FöT ett paT år sedan utkom en bok av italienaren Curzio Malaexit. parte med titeln statskuppen. Den översattes till tyska och
väckte på sin tid ganska mycket uppseende. Förf. hade företagit
sig att skildra, huT man i vår tid lämpligast bör bedriva elleT försvara sig mot »statsfientlig» verksamhet. Ett av Malapartes kapitel
bar den litet försmädliga rubriken En diktator, som aldrig blir det:
Hitler. Nå, Malaparte for vilse. Hitler blev diktator, en »Cesar i
tyrolerdräkt» för att tala den spirituelle italienarens språk. På en
annan av den tidens aspiranter för diktatorsvärdigheten hade emellertid orden kunnat användas, nämligen på den estniske advokaten
Artur Sirk, vilken nyligen passerade Stockholm på väg västerut :mot
212
Dagens frågor
den nödtvungna landsflykten. Sirk blev aldrig diktator, ehuru han
hett åtrådde att nå detta mål.
Artur Sirks namn är intimt förbundet med den s. k. frihetskrigarrörelsen i Estland. Det var en organisation av samma typ som Stahlhelm i Tyskland, en sammanslutning av f. d..krigsdeltagare. Initiativtagaren var general Ernst Pödder, en av ledarna i frihetskriget.
Efter dennes död blev general Andreas Larka ordförande i, vad vi
skulle säga, riksorganisationen. Vid hans sida framträdde snart nog
advokaten Theodor Röuk, vilken under 1920-talets första år fungerat
som inrikesminister i regeringen Akel. Ungefär vid .samma tidpunkt
valdes advokaten Artur Sirk till ordf. i Revals frihetskrigareförening.
Organisationen arbetade, som redan av det sagda framgår, på
lokalföreningar, spridda över hela landet. Den hade bildats 1926 och
vann under de första fem åren av sin verksamhet ständigt ökad anslutning. Under denna tid framträdde icke rörelsen med öppet proklamerade politiska mål. Denna inställning stod emellertid ständigt
under diskussion, och bland dem, som ivrigt önskade, att man borde
politiskt engagera sig, finna vi Röuk och Sirk samt i deras släptåg,
utan att själv alltför markerat framträda, Larka.
Sedan Pödder, som tillhörde »de gamla herrarnas» kategori, burits
till graven, trängde ungdomen på inom rörelsen, främst företrädd
av Sirk, Röuk och G. Delgk. Från 1931 är frihetskrigarrörelsen,
»wabs» som dess nom de guerre löd, att betrakta som en politisk
organisation med starkt antiparlamentarisk orientering. Som en
följd av denna direktionsförändring utträdde större delen av de äldre
reservofficerarna ur rörelsens led. Av den aktiva militären följde
egentligen endast Larka och några överstar de nya apostlarna. Möjligheten till medlemsskap gavs nu också var och en, som så önskade.
Den gamla karaktären av ekonomisk stödförening för krigsdeltagare
övergavs. Man startade t. o. m. scoutorganisationen Unga örnar,
vilken verkade bland tonåringarna.
Vad syftade »frihetskrigarna» som politisk rörelse till~ Frågan
är icke lätt att besvara. Full klarhet gav icke den under 1934 i Reval
förda stora processen efter rörelsens förbjudande och upplösning den
12 mars 1934. EineUertid gav den en hel del upplysningar om, hur
rörelsen på sistone arbetade. Påtagligt är, att ledarna icke helt litade på dess förmåga att vid valurnorna erövra makten. Man hade
inom organisationen, vid sidan av de legala föreningarna, byggt upp
illegala sammanslutningar, i släkt med Hitlers S. S.-trupper, arbetande efter militära förebilder och utgörande en sammanfattning av
de offentliga mötenas ordningsvakter o. s. v. De voro indelade j
kompanier och grupper. Medlemmarna måste underkasta sig läkarebesiktning och med ed förplikta sig att icke levande ge sig åt motståndaren.
Den agitation, som man bedrev, använde sig av ett ytterst hotfullt
språk. Man talade t. ex. om att kanonerna en dag skulle riktas mot
Dömberget (»regeringskvarteret») i Reval. Officerarna i armen och
213
Dagens frågor
skyddskårerna, tjänstemännen o. s. v. hotades till livet, om de ej ville
göra gemensam sak. Regeringstelegram och brev m. m. passerade i
ett skede först genom frihetskrigarnas högkvarter på grund av deras
förbindelser i »verken». Soldater, som bevakade »frihetskrigare» i
fängelserna, förstörde sina vapen för att ej kunna ingripa vid
fångarnas flykt m. m. Allt detta tyder onekligen på en ganska långtgående upplösning av den samhällsdisciplin, utan vilken en stat icke
kan bestå. Med till »vikingahälsning» lyftad hand hälsade Sirk, som
alltmera kom i rörelsens förgrund, sina trogna, en Hitler till gester
och talesätt på estnisk botten.
På det ekonomiska området voro »frihetskrigarna» ursprungligen
liksom förebilderna i Tyskland och Italien starkt radikala, med sympatier bl. a. för »förmögenhetsuppdelning». På det konstitutionella
området företrädde »wabs» ett program, som ej saknade anklang
bland det estniska folkets breda lager. Man ville skära ned riksdagsmedlemmarnas antal från 100 till 50 samt organisera en fast statsledning. Det var en strävan av samma art, som på annat håll funnit en
lösen i orden: vi vilja ha en husbonde i huset. Frihetskrigarna följde
denna opinionsvåg men hade nog närmast tänkt sig en dekorativ
statschef (Larka) med en statens »ledare» (Sirk) samt, helt säkert,
då maktens stund kom, en rätt vanmäktig eller »likriktad» folkrepresentation.
Det var under trycket av frihetskrigarnas, trots allt, framgångsrika agitation, som det estniska parlamentet grep sig an med den
svåra uppgiften att reformera sig självt. Man började med att föreslå en sänkning av riksdagsmännens antal från 100 till 80, ett förslag,
som i augusti 1932 gick till folkomröstning men avböjdes. Under 1933
framlades två nya förslag, av vilka det första på våren avslogs men
det sista antogs på hösten. Man hade då stannat för ett projekt, som
kom frihetskrigarnas mycket nära. I kraft av dess preliminära bestämmelser kom Konstantin Päts i regeringsställning i oktober 1933,
och den 12 mars 1934 grep han hänsynslöst in mot den nu, av förståeliga skäl, än mera skärpta agitationen från frihetskrigarnas sida.
Dessa kände sig helt naturligt bedragna på bytet. De »gamla rä-
varna» på Dömberget hade tagit hem spelet. Nu blev partiet förbjudet. Både Röuk, Larka, Delgk m. fl. togos i förvar. Sirk »brände
med dödens aning i sin min» papperen i »fältkansliet» och avvek till
Finland. Kring frihetskrigets politiske ledare från 1918 Konstantin
Päts och den militäre överbefälhavaren från samma skede, »Estlands
Mannerheim», general Johan Laidoner, slöt det estniska folket jublande upp.
Sirk och hans vänner hade sökt sopa igen spåren efter sig. Den
stora »wabsprocessen» 1934 kunde endast slå fast, att rörelsen haft
till synes obegränsade medel till sitt förfogande. Varifrån stammade
dessa~ I en kommentar till en nationell högtidlighet den 23 juni 1934
påträffas följande passus: »Hela Estlands folk är medvetet om, att
slaget vid W enden, i vilket de i esternas rygg anfallande tyskarna
blevo slagna, har räddat det från att på nytt och på ett ännu sämre
214
Dagens frågor
sätt än någonsin råka under ett främmande folks ok och därför firar
det den i detta slag vunna segern med fog och rätt som en segerfest.» Denna formulering har ej gjorts för intet. Den vill leda tankarna i »rätt» riktning. Hela detta spörsmål sammanhänger med
den reflex, som Hitlers franka tal om »Tysklands framtid i öster» avsatt på dessa breddgrader. Gick Sirk Hitlers och de »tyska baronernas» ärenden~ Blotta antydningen är ägnad att stålsätta Päts’ och
Laidoners regemente, vilket också av andra anledningar representerar ett stort förtroendekapital inom folket.
Sirk försökte, som tidningarna meddelat, den 8 december 1935 en
revolt i Reval. Liksom kommunistkuppen i december 1924 kom den
redan vid ingången av sig. Päts har kanske inte för intet själv levat som landsflyktig i Finland under tsarregimen och smugglat in
»statsfientligt» propagandamaterial i sitt fosterland! Han och hans
män ha känt vägarna och bevakat dem. Sirk var nu hopplöst komprometterad och med honom för övrigt· också den rörelse i Finland,
som närmast kan betecknas som de estniska frihetskrigarnas motsvarighet, Fosterländska frontförbundet (I. K. L.). Detta förhållande
har man i Finland funnit sig ha haft berättigad anledning att
nedtysta, men att Finlands och Estlands desperados haft lätt att
finna varandra är uppenbart.
Men enkelt folk i gemen ledsnar i regel mycket snabbt på att gå
omkring i desperat sinnesstämning. Enkelt folk älskar lugnet, arbetsron. Serlan esterna blivit av med sitt pratsjuka och ineffektiva
parlament äro de nöjda och motse med bibehållen fattning de förslag till statlig nyordning, som nyligen utlovats av Päts och som gå
ut på, att en folkomröstning om en ny konstitution skall äga rum
den 24 februari, Estlands frihetsdag, samtidigt Konstantin Päts’
födelsedag! Päts synes eftersträva en första kammare på 40-50
ledamöter, representerande yrken och sakkunnigeinstanser, samt en
andra kammare på 80-90 medlemmar, valda genom direkt majoritet
efter engelskt mönster. Denna folkrepresentations enda uppgift blir
att utarbeta en ny statsförfattning. Nyval komma därefter att äga
rum efter den sålunda fastställda konstitutionen och den nya regeringen m. m. ordnas tämligen obehindrat. Detta är den närmaste
framtidens linje i estnisk politik.
Estlands folk och parlament har under den gångna, rätt så stormiga tiden visat prov på både sinnesnärvaro och sunt förnuft. Det
finns ett ord av filosofen Curtius, som lyder så: svaghet är det enda·
fel, som man ej kan förbättra. Sentensen är tänkvärd och äger nog,
tyvärr, för individen mången gång tillämpning. För Estlands del
har den ej visat sig gill. Där fanns till övermått i statens inre organisation en svaghet, vars följder hotade att bliva ödesdigra. Men
man var i stånd att »förbättra» läget och bland onda ting välja det
minst onda. Estlands parlament visade sig kunna övervinna sig
självt, sin egen byråkratism. Het är honnör värt. Om så ej skett
hade Sirk fått skåda ut över sitt rike från Dömberget i Reval och
ej som nu levat i landsflykt.
215
Dagens frågor
Fransk utrikespolitik Om den engelska diplomatin under efterkrigsvid vägskälet. åren präglats av ett osäkert famlande, har den
franska, vad än kan sägas om klokheten i själva riktlinjerna för
dess handlande, ända till den allra sista tiden utmärkts av så mycket
större konsekvens. Bevarande av den i Versailles vunna hegemonin
på fastlandet och Tysklands nedtryckande i permanent vanmakt
hava varit målen för dess arbete, och Nationernas förbunds nyttjande som garant för 1919 års bestämmelser har varit det viktigaste
medlet. Inom N. F. har Frankrike stött sig på sina klienter på Tysklands östgränst, främst Polen och Tjeckoslovakiet. I stort sett fungerade detta system tillfredsställande under 1920-talet, ~iven om realitetornas egen kraft och Strcsemanns diplomati steg för steg åter
gjorde Tyskland till en fri europeisk makt och visade bristen på
verklighetssinne i Versaillesdiktatet Den franska militärstatens
ställning i Europa var dock ej på allvar hotad.
Ett annat läge uppstod, då Tyskland började uppträda som helt
oberoende faktor vid de andra stormakternas sida och på egen hand,
först i hemlighet och sedan allt öppnare, satte Versaillesfredens militära klausuler ur kraft. Den första viktiga konsekvensen hiirav blev
en allvarlig förlust för det franska allianssystemet. När Polen, som
framför allt hotades av Tysklands uppvaknande, ej kunde förmå sin
beskyddare till ett preventivkrig mot den rustande grannen, såg
Pilsudski sig nödgad till en uppgörelse i godo med Hitler, och härur
utvecklade sig snart ett tidvis mycket intimt tyskt-polskt samförstånd. Härtill bidrog i hög grad, att Barthou, en av den franska
chauvinismens Bour·boner, i början av 1934 inflyttade i Quai d’Orsay
och genom sin halsstarriga politik dels retade den polska utrikesledningen, som tröttnat att behandlas som vasall, dels försatt de möjligheter, som iinnu funnos till en allmän uppgörelse i godo rörande
det tredje rikets numera oavvisliga upprustningar. I stället ägnade
han sig med febril iver åt att söka garantera Frankrikes ställning
genom en mot 1’yskland riktad inringningspolitik med en serie pakter som medel. Denna kurs, som, om den fått fortsättas något längre,
skulle medfört akut krigsfara, modifierades genom Barthons död i
oktober 1934.
I Pierre Laval fick Frankrike en utrikesminister av helt annat
kynne än den begåvade men utrikespolitiskt sterile och med föråldrade föreställningar arbetande Barthou. Laval hade börjat sin politiska karritir på den yttersta vänsterflygeln – han var den ene av
de två deputerade, som 1914 enligt inrikesministeriets »carnct B»
skulle ha arresterats i händelse av allmän mobilisering, och räddades
blott tack vare ingripande av Herriot, med vilken han i on underordnad befattning vid lyceet i Lyon kommit i beröring. Ånnu 1920
företrädde han starkt Moskvavänliga tendenser. Men senare har han
på ett ivrigt diskuterat sätt snabbt samlat en stor förmögenhet och
utvecklats i högeligen samhällsbovarande riktning, varvid han till
och med knutit intima förbindelser med påvestolen. Som politiker
förfogar han över en utomordentlig skicklighet i korridorförhand- 216
Dagens frågor
lingar och en sällspord förfarenhet i de politiska »do ut des»-metoder som alltid spelat en stor roll i Frankrikes parlamentariska liv.
»Pertinax» har i sistnämnda avseende jämfört honom med en sådan
hart när legendarisk mästare som Sir Robert Walpole. Till sitt diplomatiska värv – han hade ;redan 1932 en kort tid varit utrikesminister – gick han med flere goda förutsättningar: stor förmåga att
behandla människor, särskilt i den mån han kunde vädja till deras
lust efter materiella fördelar, och kemisk frihet från företrädarens
böjelse för politiska dogmer. Det skulle emellertid visa sig, att han
l1esatt dessa goda egenskaper i så oroväckande riklig mån, att de
i form av principlöshet och korruptionsdoft blevo direkt skadliga
för hans verksamhet.
Redan från början visade han en tydlig tendens att skjuta Nationernas förbund i bakgrunden och i stället söka nå direkta uppgörelser med makter, vilkas förhållande till Frankrike varit relativt
kyligt. Så har han otvivelaktigt gentemot Tyskland uppträtt mer
konciliant än Barthon och Tardieu, ehuru omständigheterna knappast medgivit några direkta resultat av dessa strävanden. Här har
han för övrigt kommit i en viss motsats till sin minister utan portfölj och rival, Herriot, vilken som god radikal av sin dogmatiska avsky mot nazismen drivits över till en våldsamt tyskfientlig politik.
Herriot har i stället livligt arbetat för ett närmande till Ryssland,
och dessa redan av Barthon befrämjade strävanden hava tillgodosetts genom ett i maj 1935 ingånget, mot Tyskland riktat avtal, som
starkt påminner om 90-talets allians mellan Paris och Petersburg.
Denna traktat har dock av Laval aldrig framlagts till ratificering,
och häri torde man böra se en följd, dels av hans egen benägenhet
för en uppgörelse med Tyskland, dels av oviljan mot Ryssland i
vissa av de högerkretsar, på vilka den forne samhällsomstörtaren
numera stöder sig. Dessa konservativa miljöer låta nämligen sin
fruktan för Tyskland övervinnas av en ovilja mot Kreml, som beror
både på Frankrikes sorgliga ekonomiska erfarenhet av de nuvarande·
ryska makthavarna och, så märkvärdigt det i våra dagars Europa
än må låta, på moralisk avsky för dessas blodiga förflutna.
Vad som i nationella kretsar givit Laval, trots den tvetydighet,
som låder vid hans person, ställningen som stor statsman, är dock
en helt annan sak, nämligen det samförstånd, som han i januari 1935
lyckades uppnå med Mussolini. Härigenom undanröjde han den fara,
som så länge ruvat i sydöst och vid flere tillfällen antagit ytterst
akuta former. Italiens oroande sympatier för strävandena· till en
revision av Versaillesfreden skrinlades, och talrika franska bajonetter kunde flyttas från Alperna till Rhen.
Men i denna seger doldes fröet till stora svårigheter för jonglören
från Auvergne. Vid överläggningarna i Rom hade han givit il Duce
11tfästelser av obekant innebörd om Italiens intressen i Abessinien,
och Italien engagerade sig nu i sitt stora afrikanska äventyr. Vid
ekvatorn bundos trupper, vilka väl behövts för att skydda den bräckliga regim, som påtvingats Österrike. Och än värre var, att England
217
Dagens frågor
sent omsider med relativt stor fasthet tog ställning mot Roms kränkning av folkförbundspakten. Laval ställdes inför valet att antingen
offra den nya vänskap, som var hans egen förnämsta gärning och
som gav säkerhet mot den fruktade Anschluss (en punkt, där Downing street tidigare visat sig rätt ljum)., eller också helt bryta med
den folkförbundsbetonade politik, som Frankrike i femton år så
schwungfullt fört, och stöta den makt för huvudet, som dock ytterst
var ett vidare säkrare stöd än Cresarimitatören i Rom. Ur detta
dilemma har Laval aldrig lyckats komma. Som knivig parlamentariker har han valt ett både – och och låtit sin politik bestå av
spridda klangfulla bekännelser till Geneve och dessemellan energiska
och delvis framgångsrika försök att sätta krokben för sanktionerna.
Under tiden har den fascisthatande franska radikalismen energiskt
tagit parti för England, den auktoritetshyllande högern lika frenetiskt för Italien.
Den Lavalska samlingsministärens underlag har sålunda undan
för undan smulats sönder. När den nu slutligen fallit, har det dock
ej berott på ett nederlag i kammaren utan på att de radikala ministrarna under Herriots ledning efter gammalt beprövat recept utträtt.
På grund av manövrer inför de stundande valen skedde detta dock
ej efter den olycksaliga Hoare-Lavalplanen utan först, sedan budgeten antagits, och utan något klart skäl – en egendomlig intrig av
diskutabel klokhet.
I Lavals ställe trädde Albert Sarraut, en beprövad administrator
av ytterst dämpad radikal kulör. Den nya ministären är såtillvida
ett försök att samla partierna, som den innesluter flere moderata
centermän, främst utrikesministern Flaudin och marinministern
Pietre, men dessas partivänner sveko vid Sarrants första framträ-
dande inför kammaren, och han vann sin stora majoritet blott tack
vare socialisternas och kommunisternas stöd. Uppmarschen till valen
är sålunda redan klar.
Utrikespolitiskt företräder Flaudin en rätt stark engelskorientering, och vid hans sida som minister för N. F. har ställts en av frasradikalismens väldigaste, »Robespierrot» Paul-Boncour, Briands
forne medarbetare i Geneve. Denna regering, som omedelbart ämnar
låta ratificera det ryska fördraget, kommer därför sannolikt icke att.
riskera att som Laval irritera England. A andra sidan har dess uppgift lättats av att London å sistone synes visa en allt större obenägenhet att gå bröstgänges tillväga mot Mussolini. Detta förhållande torde bero på en starkt stegrad oro inför Japans politik och
inför vissa symptom på tysk lust att nu frigöra sig från Versaillesfredens sista band och skydda Rhenlandet genom en befästningskedja motsvarande Frankrikes enorma anläggningar i Lothringen.
Vid det europeiska statsmannamöte, som samlats kring den uppbyggliga tavlan av Maxim Finkelstein-Litvinov som en av de
främsta sörjarna vid tsar Nikolaus kusins bår, synes överläggningarna mellan den ryske utrikesministern, Eden och Flaudin samt Lilla
218
Dagens frågor
ententens och Balkanstaternas ledare hava präglats av en viss panik
inför dessa utsikter.
Föga resonans synes därför vara att vänta för de sansade franska
röster (se senast en intressant artikel av Louis Reynaud i »Revue de
France»), som önska taga Hitler på orden och köpa en varaktig
fransk-tysk försoning genom att upplåta det röda barbarväldet i
öster för Tysklands nödvändiga expansion. Besläktade tankegångar
hava förut rört sig både i vissa konservativa kretsar och, åtminstone
tidvis, hos radikalerna kring Daladier, men i dessa dagar pekar utvecklingen .snarare mot framgång för försöken att under Litvinovs
välvilliga medverkan åter tillsnöra Versaillesfredens territoriella
band medelst nya t>äkerhetspakter.. Härigenom stegras risken för en
plötslig explosion i Europas centrum och ter sig vars och ens skyldighet att i tid se om sitt hus alltmer manande.
England- Man behöver ingalunda ansluta sig till dem, som förkunna,
Egypten. att folkförbundspolitiken mot Italien har föga med moraliska grundsatser attskaffa, om det betonas, att det ligger i Englands
imperialistiska intressen att hindra Italien från att bli Abessiniens
herre. Att ett Italien, som fritt finge disponera över Tsanasjöns och
Blå Nilens vattenflöden, vore det mest fruktansvärda hot mot Egypten
påpekas ju dagligen. Det faktum, att Abessinien och Italien i fördrag lovat England att aldrig företaga några åtgärder, som kunde
förhindra Blå Nilens tillflöden, skulle inför ett fait accompli visa sig
sakna all betydelse.
Ej utan intresse i detta sammanhang, är frågan, om egypterna
skulle mottaga ett segrande Italien med öppna armar. Intet tyder
emellertid på att England skulle ha anledning att se fram mot obehagliga perspektiv av det slaget. Trots den energiska fascistpropaganda, som den relativt stora italienska kolonien i Egypten – den
påstås uppgå till c:a 40,000 personer – bedriver, bl. a. genom de utmärkta skolorna i Kairo och Alexandria, och trots de förföriska locktoner, som Rom ideligen utsänder i etern, synas egypterna stå ganska
kallsinniga inför Mussolinis »civilisatoriska» mission. Det stora nationalistpartiets, Wafds, ledareNahas Pascha har ej heller försummat
att tala om att dess oförsonliga hållning mot England ej alls är liktydig med någon sympati för Italien. De italienska truppkoncentrationerna i Libyen ha också givit egypterna en allvarlig tankeställare
om den oerhörda fara, som redan nu hotar och än mer kommer att
hota, därest Mussolinis arme ej stode att hejda i Abessinien. Hur fantastiskt det kanske än kan låta, finnas även de, som allvarligt frukta,
att Italien i ren desperation kommer att anfalla även Egypten. Hur
mycket som än talar för en motsatt uppfattning vore det verklighetsfrämmande att förneka, att en sådan fruktan ingalunda är orimlig.
Under sådana förhållanden kunde det synas, som om det ej vore
förenligt med Egyptens intressen att nationalisterna söka bereda den
engelska diplomatien ytterligare svårigheter än den redan i rikt mått
219
Dagens frågor
har att kämpa med. Men när Sir Samuel Hoare den 11 november
förra året i ett valtal i Guildhall i London bl. a. starkt kritiserade
1923 års demokratiska författning, vars återinförande var en av
Wafds främsta programpunkter, grävde det stora radikalnationalistiska partiet ånyo upp stridsyxan. Den 13 november krävde man så-
lunda bl. a., att den liberala ministären Nessim Pascha skulle avgå
som protest mot att »England inblandade sig i Egyptens angelägenheter». Vidare hävdades nödvändigheten av att den antiparlamentariska regimen omedelbart ersattes med ett styrelsesätt efter 1923 års
författningsbestämmelser. Samtidigt ställde studenterna ~ Kairo till
en del kravaller, som visserligen knappast voro så allvarliga, som det
förmenades i pressen, men som visade, hur det jäste bland den intellektuella ungdomen. Wafdpartiet lyckades också skapa en enhetsfront
med de liberala och moderata partierna. För att undvika en politisk
kris, som kunde bli farlig för kungamakten, promulgerade konung
Fuad den 13 december återinförandet av 1923 års författning, ehuru
den ej kommer att tillämpas förrän efter valen i maj 1936. Nationalisterna hade otvivelaktigt därmed vunnit en betydande seger.
Om nationalisterna i framtiden komma att ha lika stor lycka i sina
förehavanden, är mera ovisst. Wafds ursprungliga mål är som bekant
icke blott att göra Egypten fullständigt fritt från engelskt inflytande
utan också att få Sudan under egyptiskt herravälde. Visserligen har
det gjorts gällande, att W afd nu skall kunna gå med på ett fördrag
med England av samma innebörd som det, vilket Henderson 1930 framJade och vilket bl. a. skulle innebära att Sudan alltjämt komme att
förvaltas av England. Men då nationalisterna trots konungens ständiga uppmaningar nekat att ingå i en koalitionsministär, kan man
betvivla, att de äro villiga att göra några eftergifter mot England.
Såvitt man kan bedöma önska de ej att ingå i en regering med andra
partier av fruktan för att lockas med på ett fördrag med England.
Att bilda en ren W afdregering ha de intet emot, men ett dylikt kabinett skulle med all säkerhet ställa England inför mycket vanskliga
problem. Konung Fuad fruktar därför att ge Nahas Pascha hela
regeringsmakten. Det ligger också en viss sanning i påståendet, att
ett kompromissande Wafdparti skulle förlora åtskilligt av sitt raison
d’etre, eftersom det ständigt predikat oförsonlighet mot England.
Om W afd nu liksom många gånger förr spänt bågen för högt
komma väl de stundande valen att klargöra – självt anser sig partiet
ha goda chanser att få minst 75 % av rösterna. Valrörelsen har f. ö.
ådagalagt, att ryktena om att vissa fascistiska ideer skulle ha upptagits av de egyptiska nationalistkretsarna åtminstone ej äro alldeles
ogrundade. Wafd har nämligen organiserat halvmilitära formationer,
blåskjortorna, som med all energi söka försvåra de andra partiernas
agitation. Kommer Wafd till makten, frågar man sig också med stor
spänning, om det skall göra allvar av sina planer på att efter fascistiskt mönster ställa förvaltningen helt under partiet. Man spörjer därvid också, om och i vad mån England skall tvingas böja sig för nationalisternas krav. Omöjligt är emellertid icke, att den stora massan
220
Dagens frågor
av folket, fellaherna- såvida den nu ej vinnes för kommunismen –
trots allt skall visa sig mer engelskvänlig än nationalisterna tyckas
utgå ifrån. Vad de oroliga studenterna beträffar vet man endast, att
de äro missnöjda med engelsmännens förhalningspolitik, men efter
någon klar politisk linje torde de ej handla. Deras agressivitet vittnar snarast om, att de nu ej vänta något krig med Italien. För världsfredens skull må man hoppas, att de räknat rätt.
Kulturinternational Ett internationellt sällskap av journalister, förcontra folkhat. fattare och vetenskapsmän hade på inbjudan
gjort en veckas gemensam resa i ett mellaneuropeiskt land. I sällskapet befunna sig italienare och jugoslaver, tjecker och sudettyskar,
ungrare och rumäner, fransmän och engelsmän, och så några representanter för de under världskriget neutrala, holländare, danskar och
svenskar. Under resans första dagar hade företrädarne för nationer,
som befunna sig i konflikt eller i varje fall intressemotsats, gått och
tittat snett på varandra och undvikit att komma i närmare personlig
beröring. Vid slutet av veckan var sällskapet så väl omskakat av
bussar och sovvagnar att det smiilt samman till en helhet: italienare
och jugoslaver, tjecker och tyskar, ungrare och rumäner talade
tvångslöst med varandra likaviii som de fridsälla nordeuropeerna
sinsemellan och med de övriga. Man kiinde till de skilda personernas
lynnen och särdrag, deras talanger och lustigheter, och alla voro kamrater, medlemmar av en europeisk syskonring. Sista dagen var det
någon, som under allmänt bifall påvisade detta glädjande faktum och
drog konsekvensen av det: denna samvaro och det intryck den givit
innebär eu förpliktelse, förpliktelsen att i den dagliga gärningen minnas att vi iiro kamrater och bröder och att det gamla Europa är vårt
gemensamma modershem, där vi skola samsas och förstå varandra.
I vår tid då yrkesgrupper och kulturella intressen dra otaliga trå-
dar över alla nationella gränser, då lärda och fackfolk av alla slag
kongressa så fort de hinna i öster och väster, i norr och söder, borde
innebörden av all denna samvaro och ansvaret i detta livliga mellanfolkliga utbyte besinnas mera än som är fallet. Varje inom det nutida kulturlivet på en mera framskjuten plats verksam person äger
en rad vänner och kamrater inom olika Hinder, människor som han
aktar och som han håller av mer än han gör med de medborgare :’lV
det egna landet, med vilka han ej kornmit i lika niii’a beröring och
med vilka han ej på samma siitt delar intressen och sympatier. Han
har därigenom så att säga fasta punkter inom alla kulturländers intellektuella elit. När han tänker på tyskar kan han i första rummet
tänka på Geheimerat So und So, när han tänker på italienare på
Signore X., när han vill minnas fransmän är det monsieur Z. han
särskilt har i åtanke o. s. v. Man har ju talat om arbetarnes international. Dess kraft att övervinna motsatser visade sig ej motstå
världskrigets påfrestningar. I våra dagar ha alla yrken, framför allt
de intellektuella, sina internationaler. Det borde kunna förväntas att
221
Dagens frågor
vetenskapens, litteraturens, konstens internationaler skulle hålla
bättre mot det politiska livets törnar än arbetarnes gjorde. Deras
ledare och medlemmar – kulturpersonligheter – böra anses äga en
förmåga av överblick, som förpliktar till vidsynthet och lidelsefri
humanitet även i kritiska situationer. Och den som vunnit vänner
inom ett folks kulturella kretsar torde med utgångspunkt i denna
vänskap ha möjlighet att värdera de goda sidorna i respektive nationalkaraktär och ha dessa i minne även i situationer, då de mindre
gynnsamma egenskaperna genom omständigheternas makt träda i
förgrunden. Detta att kulturellt högtstående personligheter i de skilda
länderna den civiliserade världen runt, och detta i stort antal, känna
sig som kamrater och vänner, medlemmar av en enda gemenskap,
borde kunna vara en utgångspunkt för övervinnande av fiendskap
mellan folken och strävandet att på fredlig väg lösa uppkommande
mellanfolkliga tvister. Ett stort ansvar påvilar en var, som genom
bildning och ställning kommit att tillhöra denna allmänfolkliga gemenskap. Om det ej kunnat undvikas att staterna och dess regeringar
kommit i motsatsförhållande till varandra, åligger det de kulturbärande kretsarna att med aU makt arbeta på att den officiella politiska disharmonien ej kommer att beledsagas av ett ömsesidigt folkhat, som i de flesta fall är överilat och omotiverat och som, om det
iin ofta nog visar sig vara lika hastigt nedbrunnet som snabbt uppflammande, är ett kulturfolk ovärdigt och kan lämna efter sig märken
i folksjälarnes djup.
Man har anledning att besinna detta i våra dagar, då man på folkmöten och i pressen obehärskat uttrycker en av en pinsam dagssituation vållad harm mot ett av vår världsdels äldsta och mest betydande
kulturnationer. Må man uttrycka sitt fördömande av den politik, som
den italienska regeringen för, och av övergrepp, till vilka dess krigsmakt eller medlemmar av densamma kunna göra sig skyldiga. Men
må man låta detta vara detta och icke i vredesmod överösa det italienska folket såsom sådant med tarvliga skymford. Det är upprörande att bevittna, huru högtbildade personer icke neka sig att i tal
och skrift såsom invektiv mot italienarna använda uttryck som syfta
på att en del av landets fattiga befolkning söker förtjiina sitt bröd
med att spela positiv eller sälja billiga gipsfigurer. Om detta sker på
det färska trädet, det vill säga genom dem som ha Italien, dess stora
konstnärer i det förgångna, dess glada och vänliga folk i nutiden, att
tacka för oändiigt rika och vackra upplevelser, vad skall mau då
vänta av en enkel publik med trångt hemmasvensk syn på världen?
Vi må intaga vilken ståndpunkt vi vilja till konflikten ItalienAbessinien, till Nationernas förbund och sanktionspolitiken, låt oss
icke glömma att vi vunnit goda vänner bland italiensk kulturelit, att
vi mött en okonstlad välvilja och trofasthet av italienska tjänare, att
vi rönt gästfrihet och förtroendefull hji:irtlighet bland italienska bönder och arbetare. Därför att landet förts in i ett olycksaligt kolonialkrig har nationen icke förändrat väsen och hjärtelag. Krigsdånet
skalllägga sig. Vad kriget då kan ha fört med sig av sorg och olycka
222
Dagens frågor
för den ena och den andra parten vilja vi dock önska att solen skall
lysa igen över det sköna Italien och att dess folk skall ha återfunnit
sig självt i idogt arbete och förnöjsam glädje åt livets gåvor. Och
låt oss alltid komma ihåg den vänskap och sympati, vi av gammalt
känt för Italiens folk och som vi varit vanda vid att finna besvarad!
Detta om det närmast aktuella fallet. Det sagda kan emellertid
givas .en universell innebörd. Må de, som av egen erfarenhet veta att
det bor hyggliga och älskvärda, hederliga och rättskaffens människor
i alla de land, dit deras vägar burit, arbeta på att få bort de hatfulla
och föraktliga tillmälena, de orättvisa och tendentiösa generaliseringarna! Må de, som kongressa och korrespondera och umgås med
varandra som vänner i de andliga intressenas tecken, bilda en international, som känner förpliktelsen att arbeta mot hat och missförstånd mellan folken. Kanske skall den internationalen, om den växer
sig stark nog, kunna hindra vår världsdels självmord genom ett nytt
europeiskt inbördeskrig.
Axel L. Romdahl.
Försvarsfrågans Det torde vara ytterst sällsynt, att en akademisk
historia. avhandling bestås en så allmän uppmärksamhet,
som mött Allan Janssons undersökning om försvarsfrågans parlamentariska via dolorosa under 1800-talets början. (Titeln är »Försvarsfrågan i svensk politik från 1809 till Krimkriget».) Den främsta
orsaken härtill är naturligtvis, att ämnesvalet just nu har en särskild
aktualitet, i det att flertalet av de behandlade problemen äger sin motsvarighet i dagens försvarsdiskussion. Säkerligen har härtill även
bidragit, att författaren på ett så mästerligt sätt förmått sammanställa och belysa det jättelika material, som stått honom till buds.
De centrala frågor, kring vilka den mer än 700 sidor digra avhandlingen huvudsakligast rör sig, äro dels centralförsvarsprincipen, dels
kampen mellan indelningsverk och allmän värnplikt. Dessa problem
ha båda sitt upphov i vårt lands efter 1809 i grund förändrade läge,
vilket främst kännetecknas av det definitiva uppgivandet av alla utrikespolitiska aspirationer samt av samhällsskickets omvandling i
något mera demokratisk riktning.
Så länge Finland var svenskt, var det en självklar sak, att försvaret
mot öster förlades på andra sidan Östersjön, och att man därvid enligt gammal beprövad tradition i det längsta strävade efter att föra
kriget offensivt. Man försökte också så gott sig göra lät anpassa försvarsorganisationen härefter. Sålunda sökte man efter bästa förmåga
trygga vägarna över havet genom upprätthållandet av en operationsduglig sjömakt. Bland annat på grund av lantstridskrafternas ringa
styrka och låga kvalitet kunde emellertid aldrig den eftersträvade
krigföringsmetoden planenligt tillämpas. En allt skarpare framträ-
dande disproportion mellan mål och medel kännetecknar också samtliga våra krig efter Karl XII:s död. Det följdriktiga slutresultatet
blev Finlands förlust.
223
l(j- :!B7S. .’l!.’f’118k ‘f’id.~krift /!18(j.
Dagens frågor
Då det gällde att efter 1809 års krig anpassa vårt försvarsväsende
efter det uppkomna läget, var det naturligt, att man till en början
hade svårt att överge de gamla doktrinerna från stormaktstiden, vilka
med vissa modifikationer ännu vid denna tidpunkt utövade inflytande
på det militära tänkandet. Följden härav blev med nödvändighet en
uppdelning av den militära sakkunskapen i två läger – å ena sidan
stodo förespråkarna för de traditionella synpunkterna, å den andra
de, som eftersträvade anpassning efter de nya förhållandena. Efter
hand kom denna uppdelning även att få sin motsvarighet inom folkrepresentationen, där försvarsfrågan blev ett ständigt olöst problem
utnyttjat i den allt mer framträdande inrepolitiska maktkampen
samhällsgrupperna emellan. sakligheten i försvarsfrågans behandling eftersattes och dess »politisering» blev allt mer framträdande.
Denna utvecklingsprocess har av Allan Jansson klarlagts på ett sätt,
som förtjänar reservationslöst erkännande.
De förnämsta målsmännen för nyorienteringen voro Franc Sparre,
Lefren och von Platen. Grundtemat i deras åskådning var, att Sverige hädanefter måste avstå från aktiv utrikespolitik och följaktligen
helt inrikta sig på bevarandet av sin självständighet. Eftersom nationens tillgångar på levande försvarskraft och ekonomiska resurser voro
starkt begränsade, tedde sig enligt deras uppfattning möjligheterna
att basera försvaret på strategisk offensiv ännu mindre än under föregående period. Överhuvud måste man vid bedömandet av den försvarspolitiska nyorienteringen städse hålla i minnet det dåtida
svenska samhällets svaga ekonomiska struktur. Härtill kom, att
bondeklassen, långt innan den genom representationsreformen fick
sitt inflytande avsevärt stärkt, icke blott motsatte sig varje ökning
av försvarsbördorna utan i stället krävde deras nedsättande. Denna
inställning vann också efter hand allt mer insteg bland rikets övriga
stånd.
De fredliga förhållandena i Europa efter Na poleonstiden och frånvaron av varje åstundan till förändringar av våra gränser födde en
allt starkare tro på det bestående lugnets permanens. Detta åstadkom en allmän likgiltighet eller rentav fientlig inställning till försvaret.
För dem, som vågade se sanningen i ansiktet, måste det ha stått
klart, att folkrepresentationen aldrig skulle kunna förmås att bevilja
erforderliga medel till ett ur militär synpunkt fullgott försvar. Under
sådana förhållanden gällde det att söka göra det bästa möjliga av vad
som stod till buds. Det var under sökandet härefter, som centralförsvarstanken växte fram och vann officiell approbation.
Militärt sett innebar centralförsvarsprincipen, att man avstod från
att bjuda en angripare allvarligt motstånd på havet eller vid kusten.
Visserligen hoppades man att i det längsta kunna försvåra och fördröja hans operationer, men för övermakten skulle man draga sig
tillbaka mot landets inre. Genom egna hjälpkällors utnyttjande skulle
stridskrafterna småningom vinna ökad styrka, under det att fiendens
krafter försvagades i den mån han trängde djupare in i landet. Om
224
Dagens frågor
riktig tidpunkt valdes, skulle under gynnsammare omständigheter en
övergång till anfall kunna ske och fienden tillfogas ett avgörande
nederlag.
Det är ju klart, att ett dylikt försvarssystem, som förutsatte uppgivandet av stora delar av fädernejorden, aldrig kunde godtagas av
dem, som icke insågo, att det rådande inrikespolitiska läget knappast
lämnade den ansvariga ledningen något annat val. Vad man särskilt
tillvitade centralförsvarets målsmän, var de tid efter annan uppdykande tankarna på huvudstadens flyttande till det inre av landet.
Denna tankegång var emellertid ur militär synpunkt fullt förståelig
och endast en konsekvens av de givna premisserna. Paralleller av
långt senare datum kunna även anföras. Sålunda flyttade ryssarna,
sedan de i världskriget förlorat östersjöländerna och Finland, riksstyrelsens centrum från Petrograd till Moskva, och Kemal Pascha förfor på liknande sätt, då han föredrog Angora framför Konstantinopel
som säte för regeringen. I båda dessa fall var den gamla huvudstadens ur strategisk synpunkt allt för utsatta läge huvudskälet för den
genomgripande åtgärden.
Under årens lopp kom centralförsvarstanken att undergå vissa betydelsefulla förändringar, som ytterligare bidrogo till dess misskrediterande. Anledningen därtill var, att den ursprungliga försvarsplanen, särskilt beträffande fästningsbygge och den allmänna värnpliktens utnyttjande, icke kom att fullföljas på sätt, som upphovsmännen
förutsatt.
Allan Janssons uttömmande framställning rörande dessa förhållanden lämnar ett beklämmande exempel på, hur ett i och för sig riktigt
upplagt problem fullständigt förfuskas, därigenom att de sakliga synpunkterna få träda tillbaka för politiskt mera opportuna. Det förefaller som om de nutida bedömare, vilka klandra centralförsvarstankens upphovsmän, icke kunnat frigöra sig från nu rådande väsentligt olika förhållanden. I en tid, då de vitt spridda truppförbandens
samling tog månader i anspråk, och då armens styrka var långt
mindre än nu, var det icke möjligt att i tid möta en fientlig landstigning vid kusten. Då järnvägarna och folktillgången bättre kunde utnyttjas, förlorade centralförsvarsprincipen sitt berättigande och sina
anhängare.
Flertalet av de problem, som ställdes under debatt i samband med
försvarsfrågans behandling under 1800-talets förra hälft, upphöra
aldrig att vara aktuella. Försvarsplanens principer, avvägningen
mellan försvarsgrenarna, kostnadsfrågan, organisationsfrågorna och
många andra frågor diskuteras alltjämt med samma outtröttliga
energi. Det är då knappast ägnat att förvåna, att vi i referaten av
den tidigare förda diskussionen återfinna i ofta nästan oförändrad
form flertalet av argumenten från dagens föredrag och tidningsuppsatser. Det är dock knappast något glatt igenkännande. En beklämmande känsla av meningsutbytets sterilitet blir resultatet av en jämförelse mellan de oän.rlliga debatterna och de positiva resultat de
medfört.
225
Dagens frågor
För dem, som i dessa förhållandens fortsatta bestånd se en verklig
fara för vårt land, skymta emellertid vissa tecken till förbättring. I
samband med det stegrade utrikespolitiska trycket och det allmänna
välståndets uppsving kan nämligen under senaste tid på skilda håll
spåras en växande förståelse för sakliga synpunkter vid försvarsfrågans bedömande.
G. P.
226
\

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner