Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
När få vi I Miinchen bodde vid den tid då den tyska marken rasade
räkningen? som snabbast en norsk målare. Han hade lyckats sälja
en· tavla till en amerikan och som likvid erhållit en hundradollarsedel. Ett sådant jättebelopp kunde ingen växla till tysk valuta och
därför satte han in sin sedel hos krögaren på sin stamkrog. Han åt
och drack, och för varje dag steg hans hundradollar så i värde, att
gårdagens förtäring var betald. Den norske målaren hade funnit den
moderna valutateknikens särimnergestalt, vilken såtillvida var överlägsen den nordiska mytologiens att den aldrig behövde slaktas.
Svävar någon liknande tanke i bakhuvudet på vår nuvarande regerings ekonomiska experterT Dessa tro sig kunna statistiskt bevisa,
att man kan genomföra en devalvering utan att vidta därav betingade
åtgärder och att man kan i exportavseende utnyttja dess fördelar,
utan att någon behöver bry sig om dess avigsidor. De äro fullt övertygade om, att eftersom ännu ingen räkning presterats, finns det
ingenting att skriva räkning på.
Annorlunda kan man inte tolka regeringens förslag att förvandla
ett omskrutet och samhällsekonomiskt till större delen obefintligt
budgetöverskott i statsbidrag till sådana prissänkningar, att levnadskostnadstalet 169 icke nås, särskilt icke efter det ackompanjemang
finans- och statsministrarna bestått sin plan. De ha skyndat att meddela svenska folket, att någon som helst orsak till återhållsamhet inte
finns, att allt ordnar sig bättre än någon vågat tro och att det faktum
att vi nu samla på oss betydande mängder pund, alltså ge England
krediter, är ett tecken på att vi äro på väg ut ur dollarkrisen.
Varje statsråd, som på senare tid föreslagit subventioner, har omnämnt, att han delar de betänkligheter man måste hysa mot subventioneringar över huvud, och varje statsråd har lagt fram sina subventionsförslag som ett provisorium, vilket mycket snart skall avlösas
av ett bättre sakernas tillstånd.
Att subventionerna trots detta blivit mer eller mindre permanenta
är icke märkligt. Det enda bestående, som tycks finnas i en socialdemokratisk regeringspolitik, är dess provisorier. Det bör dock vara
tillåtet- även i ett halvkorporativt samhälle- att finna det anmärkningsvärt, att regeringens första omsorg efter devalveringen synes
ha varit att binda intresseorganisationerna i ett subventionsgrepp
och att binda dem så att varje alternativ lösning uteslöts. statsrådet
Sköld tycks helt enkelt ha gått till organisationerna med ett bud –
uträknat i kronor – på de subventioner regeringen var villig att
lämna och ställt frågan om organisationerna vore villiga att på denna
basis göra upp om fortsatt lönestopp. Beloppet steg med varje visit
och har sedan fortsatt att stiga. Den rörelsen är ännu inte avslutad.
702
Dagens frågor
Berthold Josephy- den framstående kännaren av svensk ekonomi
-har i Neue Ziircher Zeitung konstaterat, att vad Sverige med sina
subventioner försöker sig på, är ett slags omvända skyddstullar. Med
skyddstullar håller man en högre inhemsk prisnivå än världsmarknaden gör rimligt, med subventioner en lägre.
Regeringens förslag till lösning är en enda stor spekulation i hoppet om ett internationellt prisfall under år 1950. Kommer inte ett
sådant till stånd, blir situationen på hösten 1950 utomordentligt svår.
Man har redan konstaterat, att efter avtalsåret 1950 räknar man inte
med fortsatt lönestopp. Vill man då inte permanenta subventionerna,
måste man räkna med prisgenomslag. En plötslig höjning av levnadskostnaderna i kombination med under lönestoppsåren lagrade krav
kan skapa en förhandlingssituation, som ställer parterna och förhandlingsapparaten inför övermäktiga svårigheter. Kompliceras sedan det hela av exempelvis ett dåligt skördeutfall, som skall kompen·
seras, få kanske statsråden anledning att ångra sin just nu så ljudliga optimism, som uppenbarligen är mera grundad på politiska önskemål än på ekonomiska förutsättningar.
Med den målsättning subventionspolitiken har, är det varken regering eller riksdag som bestämmer de svenska statsutgifterna. Vidhåller man uppgiften att undvika det heliga levnadskostnadstalet 169,
komma dessa, som i diskussionen framhållits, att i allt väsentligt bestämmas på varubörserna i Chicago, London och Santos. Detta förhållande är redan uppenbart. För att hålla kaffepriset begärde regeringen att få disponera, förutom skatt och tull på varan, 17 miljoner
kronor. Beloppet var avsett för hela budgetåret, alltså för tiden intill
den l juli 1950. Som kaffepriset nu rört sig, räcker beloppet till strax
efter jul i år.
Slutsatsen är, att det kan anses vara varubörserna ute i världen,
vilka avgöra utrymmet för den skattelindring, som måste komma till
stånd. Därmed har ju regeringen alltid ett skäl för negativism – en
negativism, som allt eftersom budgetarbetet skrider fram, verkar troligare och troligare. Att denna sammankoppling är riskabel lär icke
kunna förnekas.
Metoden att förvandla budgetöverskottet i subventioner, som måste
öka efterfrågetrycket på prisnivån, kan icke utgå från någon annan
förutsättning än den, att nu sådan balans uppnåtts i samhällsekonomien, att statliga åtgärder i syfte att begränsa pristrycket icke äro
behövliga. Denna förändring i situationen måste ha uppkommit sedan
i våras. Då upprepades med eftertryck, att överbalanseringen på inga
villkor finge minskas. Man mumlade om sabotage inför varje förslag att avskaffa i och för sig orimliga skatteformer, vilkas enda
motivering var deras förmåga att bibehålla överbalanseringen. Det
skulle onekligen ha varit av intresse att få någon redovisning för de
faktorer som åstadkommit denna radikala förändring på några må-
nader.
slutresultatet av 1948/49 års budget blev ett upplåningsbehov, som
väsentligt översteg vad man räknat med. Samtidigt accelererades förskjutningen från långa obligationer till korta förbindelser. En över- 49- 493450 Svensk Tidskrift 1949 703
Dagens frågor
slagsberäkning ger vid handen att vi detta budgetår måste räkna
med ett lånebehov på någon halv miljard.
Professor Pigou framhöll för åtskilliga år sedan, att det finns tre
mål för den ekonomiska politiken: l) att göra nationalinkomsten
större, 2) att göra dess ström mera reguljär och 3) att göra dess fördelning jämnare. Det första kräver främst ökad effektivitet hos nä-
ringslivet, det andra avser bättre sysselsättning och mindre arbetslöshet, det tredje gäller social trygghet och »rättvisare» inkomster –
vilket kan betyda många olika ting. Uppmärksamheten och politiken
ha under de senaste decennierna väsentligen inriktats på de två sista
målen, under det att effektiviteten lämnats mera i skymundan, som
Economist framhöll i en intressant och läsvärd artikel om detta ämne
i ett av sina oktoberhäften. Men den ökade effektiviteten är i själva
verket en huvudförutsättning för att man skall kunna närma sig de
båda övriga målen. Det finns ingen absolut motsättning mellan de
tre målen för den ekonomiska politiken, men att nå samtliga kräver
en verkligt väl genomtänkt och genomförd ekonomisk politik, något
som svenska folket ej blivit bortskämt med. Ingen kan väl förneka,
att det är den hastighet, med vilken vi kunna öka näringslivets effektivitet – vilken ingalunda, i synnerhet med nuvarande regleringar
och offentliga ingrepp är detsamma som produktivitetens omfattning
– som är vad vi för närvarande framförallt måste eftersträva, om
även de andra målen i verkligheten och inte bara i den politiska vältaligheten skola kunna främjas. Det är därför som en sammanhängande och väl genomtänkt samt med politiskt mod genomförd ekonomisk
politik just nu är i så hög grad av behovet påkallad. Allting tyder
på att en sådan måste väsentligen koncentreras till en på den fria prisbildningen grundad och därefter anpassad ekonomi, en avveckling av
centralregleringarna, ett minskat effektivitetshindrande skattetryck
samt penningvärdets förstärkning och stabilisering genom en målmedveten och med övriga åtgärder samordnad penningpolitik. Detta
skulle icke endast medföra effektivitetens höjning utan också möjliggöra en varaktigt förbättrad levnadsstandard.
Såsom under Dagens frågor i förra häftet av Svensk Tidskrift,
»Devalveringens konsekvenser» framhölls, innebär en dylik ekonomi
under nuvarande förhållanden den tänkbart minsta och mest kortvariga standardsänkningen; eljest riskerar man ej blott en försämrad effektivitet och minskad nationalinkomst utan även en för längre
tid sänkt levnadsstandard, ett försvagat penningvärde, en orättvisare
inkomstfördelning och mindre möjligheter att hålla sysselsättningen
så jämn som möjligt.
Subventioner gå i olika avseenden stick i stäv emot en sådan ekonomi och motverka därför de mål, varom ovan talats. När den svenska riksdagen huvudsakligen av politiska hänsyn efter den förvirrade
debatten att döma den 30 november beslöt att utvidga och befästa subventionssystemet, måste detta medföra verklig oro för en framtid, som
obönhörligt kommer att presentera svenska folket till betalning räkningen för dess representanters nationalekonomiska debaucher. Man
frågar sig, i vad mån den nuvarande formen för partipolitiskt rege- 704
————-
Dagens frågor
mente är ägnad att föra vårt land genom efterkrigstidens farozon
med dess ekonomiska och politiska risker.
Slaget i De direkta stridshandlingarna under det andra världskriPentagon. get avslutades effektfullt med atombombanfallen mot J apan i augusti 1945. Men ännu efter fyra år har varken Tyskland, Österrike eller J apan fått fred. Och på åtskilliga håll i världen pågår alltjämt öppet och blodigt krig, som vi svenskar ägnar ett måhända alltför förstrött intresse. Det där är ju så avlägset, och »det kalla kriget» i vår europeiska närhet börjar bli så vardagligt att vår uppmärksamhet avtrubbas.
Det våldsamma »slaget i Pentagom är då betydligt mera sensationellt. Efter långvariga men undertryckta motsättningar exploderade i mitten av oktober antagonismen mellan försvarsgrenarna i
USA inför öppen ridå, i detta fall den amerikanska kongressens försvarsutskott ‘– the House Arrned Services Committee. »Slaget» är nu
avgjort, marinchefen amiral Denfeld har avsatts av presidenten och
fått till efterträdare »flygamiralen» Sherman, den förste marinflygare som nått denna förnämliga post. Men liksom i det riktiga kriget
kommer det säkert att dröja, innan såren läkts och förtroendet återställts. Hur skall man då förklara denna oro i Pentagon, försvarets
jättelika stabsbyggnad i \Vashington~ Frågan har sitt stora intresse
även för oss, inte bara därför att USA:s militära styrka i dag utgör Västs enda reella motvikt mot östs världserövrarplaner, utan
även därför att vi själva beklagligtvis inte varit helt förskonade från
»inbördeskrig» av denna art.
Motsättningarna mellan marinen i USA å ena sidan, armen och
flygvapnet å den andra har sin grund dels i den nyligen genomförda samordningen av hela försvaret under enhetlig ledning, dels
i olika uppfattning om hur USA:s försvar bör byggas upp inför
eventualiteten av ett tredje världskrig. Tidigare fanns endast de två
försvarsgrenarna armen och marinen – med marinen som klart dominerande utom under krigstid; flygvapnet var uppdelat på dessa
två. Sedermera lösgjordes armeflyget för att bilda en tredje försvarsgren, US Air Force, medan däremot det starka marinflyget alltjämt
kvarstår som en del av US Navy. Behovet av enhetligare ledning och
planläggning, som praktiskt var relativt lätt att tillgodose under krigets tryck och med nästan obegränsade medel till förfogande, framstod alltmera klart efter krigsslutet. Försvarsminister Forrestal bröt
samman inför uppgiftens svårigheter, men hans efterträdare Louis
Johnson grep in med hård hand. Han stöddes därvid inte bara av
arme- och flygministrarna utan även av marinministern Matthews
(det finns som bekant inte mindre än fyra »försvarsministrar» i USA
liksom f. ö. också i England). Rent militärt utövas den enhetliga ledningen av Joint Chiefs of Staff, d. v. s. arme-, marin- och flygcheferna, under armechefen Bradleys ordförandeskap och med flygchefen Vandenberg som tredje medlem.
Försvarskostnaderna i USA är alltjämt högst betydande, 13-15
miljarder dollar årligen. Av årets anslag går 32,4 °/o till marinen,
705
Dagens frågor
33,6 °/o till armen och 34 °/o till flygvapnet, så jämnt avvägt som någon
kan begära. När försvarsminister Johnson tillträdde, lovade han
emellertid att nedbringa dessa kostnader med 800 milj. dollar, varav
353 skulle tas från marinens budget. En av hans första ämbetsåtgärder var vidare att inställa det påbörjade bygget av ett jättehangarfartyg på 65,000 ton. I planläggningen för 1951 års budget förutsågs
ytterligare inskränkningar för marinens del, som främst skulle gå
ut över dess mest offensiva del, marinflyget. Marinen skulle definitivt förlora sin ställning som USA:s främsta försvarsgren till flygvapnet.
Det mest uppseendeväckande beviset för flygvapnets dominans var
utläggandet av en stor beställning på superbombplanet, det 6-motoriga B 36. Från baser i USA kan detta plan med atombomblast nå
praktiskt taget varje tänkbart mäl i världen och därefter återvända
hem. Planet är vid sidan av atombomben det konkreta elementet i
den s. k. atomstrategi, som med rätt eller orätt nu påstås dominera
det militära tänkandet i USA. I denna »luftiga» strategi får både armen, och framför allt marinen, mindre utrymme än tidigare och vä-
sentligt mindre än de hade under det senaste kriget. Nyheten är stor
och meningarna följaktligen starkt delade.
Företrädarna för de marina åsikterna valde att framföra dessa på
ett sätt, som uppenbarligen inte var lämpligt. Försöken att därefter
hemligstämpla den nödvändiga utredningen tillbakavisades av kongressens försvarsutskott och »slaget i Pentagon» slutkämpades i fullaste offentlighet. Redan en ytlig bekantskap med amerikansk press
bör ge en uppfattning om vad detta innebär.
En uppfattning om marinrepresentanternas argumentering får man
av följande citat. Marinchefen Denfeld: »Naval officers – – – are
convinced that a Navy stripperl of its offensive power means a nation
stripperl of its offensive power.» Amiral Radford: »The B 36 has
become, in the minds of the American people, a symbol of a theory
of warfare – the atomic blitz – which promises them a cheap and
easy vietory if war should come.» Han utförde sitt resonemang i
en nedgörande kritik av flygvapnets hela tankegång. B 36 är, sade
han, ytterst sårbart gentemot moderna reaktionsjaktplan, det kommer att missa sina mål om det går på den tänkta stora höjden
12,000-13,000 meter, hela denna krigföringsform är omoralisk, då den
främst drabbar civilbefolkningen. Salvan avslutades med de kraftfulla påståendena, att B 36 är »a billion-dollar blunder» och »a 1941
airplane» (det har tagit 8 år från projektering till serietillverkning).
Kritiken gick ytterst tillbaka på försvarsministern och på J oint
Chiefs of Staff, som skulle ha visat sig oemottagliga för de marina
synpunkterna. Det avgörande ordet inför kongressutskottet framfördes av general Bradley, som upprörd tillbakavisade anklagelserna.
Det blir nästa gång inte fråga om »Pacific island-hopping» eller om
amfibieoperationer i NormandiestiL Motståndaren nu är en helt annan. Däremot kommer det att krävas strategisk bombning och landoperationer i stor skala. »Eftersom vi aldrig kommer att börja kriget,
måste vi föra det tillbaka mot motståndaren med alla de medel, var- 706
Dagens frågor
över vi förfogar.» Vad det moraliska beträffar, tillade Bradley, »war
itself is immoral». Amiralernas uppträdande karakteriserades av
Bradley som illojalt.
striden slutade, som sagt, den här gången med att marinchefen
fick avgå. Marinen har nog även i övrigt dragit det kortaste strået.
Det har den å andra sidan råd att göra- USA:s flotta är ensam starr
kare än jordens alla övriga tillsammans. Det betänkliga i striden
ligger emellertid inte där. Det är den avslöjade sprickan och tvivlen
om den inslagna kursens riktighet, som tillsammans påvisar problemets svårighetsgrad och som enbart kommer öst tillgodo.
Den av dessa problem intresserade kan läsa vidare t. ex. i den på
svenska nyligen utkomna »Om Ryssland slår till» av den amerikanske
majoren G. Fielding Eliot.
Den litteräre Handelsresandens yrke var länge föremål för en viss
handelsresanden. mer eller mindre öppet uttalad missaktning. Slår
man upp en årgång av en skämttidning från t. ex. tiden omkring
sekelskiftet så kan man vara viss om att bland dess anekdoter träffa
på ett avsevärt antal historier om »provryttare», som inte äro särdeles smickrande vare sig för deras kår eller för begreppet om
kvickhet och humor hos upphovsmännen. ständigt och jämt återkommande motiv i dessa voro handelsresandenas enorma förmåga
att konsumera punsch och deras oövervinnerlighet i kortspelet vira,
vars provinsiella nyanser i budgivning och värdesättning förmenades vara dem bättre än någon annan bekanta. En gång förekom det
t. o. m. att en nykterhetsvänlig språklärare i en tryckt samling rättskrivningsövningar öppet alluderade på handelsresandekårens svaghet för brända och destillerade drycker, men då tyckte man bland
yrkesrepresentanterna att det gick för långt och framförde en offentlig protest. Albert Engström har i sitt rika typgalleri bara en enda
handelsresande, en välvillig men åtskilligt pratsam och fjäskig
herre vid namn Antonsson, som reser i svepningar och för övrigt
huvudsakligen lider av den lilla svagheten att vilja vara bror med
alla berömdheter i Sverige. Man kan förstå att det med utgångspunkt
i detta sätt att se på handelsresandeyrket föreföll djärvt, ja nästan
vågat av Arvid Lindman att vid ett tillfälle uppträda som gäst och
talare vid en fest i handelsresandenas förening. Med sitt goda humör
och sin fyndighet lade han emellertid saken till rätta genom att betona att politikerns sysselsättning i själva verket hade inte så litet
gemensamt med den ringaktade »provryttarens»: den ene reser med
en vara, den andre med ett politiskt program, och bägge ha till uppgift att värva vänner och kunder. Om Arvid Lindman blev hedersledamot i handelsresandeföreningen är inte bekant, men säkert är
att han hade förtjänat att bli det.
Under senaste tid har emellertid handelsresanden fått en helt annan ställning inför offentligheten än tidigare. Han har blivit litterär
och börjat sysselsätta författare på ett sätt som ingen förr i världen
kunnat drömma om. Inom vår svenska litteratur har hans nya ske- 707
Dagens frågor
pelse utformats av Olle Hedberg i en bok som hör till hans allra
bästa – många anse till och med att den är hans bästa över huvud
taget -, nämligen Får jag be om räkningen, som kom ut 1932. Handelsresanden Erik Nordin, som är dess huvudperson, har inte ett spår
gemensamt med den gamla skämttidningsfiguren. Han är en finkänslig, blygsam och älskvärd människa som inte gör sig några illusioner vare sig om sig själv eller tillvaron. Att han lider av en svår
hjärtåkomma som när som helst kan knäcka honom vet han mycket
väl, men denna vetskap kommer honom egentligen mest att grubbla
över hur hans efterlevande familj skall få det ställt efter hans frånfälle. Sitt eget liv uppfattar han bara som en slags skuggspel, en
sällsam lek utan fast verklighet, och det är ett fint drag hos författaren att låta honom vara verksam i leksaksbranschen. Hans liv
är bräckligt och skört som en leksak, och det går med honom som med
alla andra leksaker: när de gått sönder, något som är oundvikligt
förr eller senare, så kastar man bort dem och glömmer dem för
andra. Erik Nordins tystlåtna och melankoliska men i sin stillsamhet heroiska gestalt tillhör det bästa Olle Hedberg skapat. Det är
inte underligt att den med ett slag sopade bort alla de äldre representanter för handelsresandeyrket som eventuellt ännu vid hans tillkomst
förde en försenad existens i skämttidningarna och humoresklitteraturen.
De senaste varianterna av handelsresandetypen som vi fått göra
bekantskap med hos oss ha kommit till oss på scenen. Den förste var
Hickman i Eugen O’Neills skräckfyllda Infernodrama Si, iskarlen
kommer, som häromåret i en genialt utformad föreställning i Olof
Molanders regi framfördes på Dramatiska teatern. I denna gestalt
möttes på ett egendomligt sätt gammalt och nytt i handelsresandetypens historia. När Hickman berättar sitt livs historia för de halvrusiga, förfallna gästerna på Harry Hopes krog i ett av New Yorks
värsta hamnkvarter börjar han i traditionell stil och berömmer sig
av sin förmåga att komma fram med oanständiga anekdoter i rätta
ögonblicket, att dricka kunder och gäster under bordet och att i alla
situationer sätta upp ett optimistiskt grinande ansikte. Det var på
detta som han byggde sin karriär. »Med den där käften du har kommer du att kunna sälja skunkar som råtthundar» betygade en sakkunnig auktoritet, då han gav sig ut på sin första resa. Allting hade
också kunnat gå bra, om han bara inte haft vid sin sida en kärleksfull, alltid förlåtande och oändligt självuppoffrande kvinna som litade på honom och inte ville tro på hans allt hastigare fortgående
förfall. Det var genom tanken på henne som tvivlet och bitterheten
kom in i hans liv, och denna dubbelhet bröt ner honom och gjorde
honom slutligen till mördare. Hickmans långa berättelse framfördes
på ett utomordentligt sätt av Uno Henning, som med sin uttrycksfulla röst och sin skiftande mimik gav en i sin hänsynslösa uppriktighet förfärande bild av upplösningen i Hickmans inre. Den lösning
av sitt livs problem som han trott sig ha funnit var ett prov utan
värde, den höll inte då den prövades och gav ingenting. När det
obligata yrkesleendet övergick i det stelnade grinet på mördarens an- 708
Dagens frågor
sikte var det slut med Hickman, och de sista utbrott som hördes frän
honom, när detektiverna fått honom om hand, voro inte mänskliga
längre utan skrik frän en själ i helvetet. Detta aktslut var i sin
skräckfyllda intensitet något av det kusligaste som visats på en scen.
I sådan omgivning hade handelsresanden aldrig tidigare förekommit
vare sig på teatern eller i litteraturen.
Mera borgerlig till sin miljö är årets handelsresande på Dramatiska teatern. Det är Hilding Gavle som framträder i ett stycke av
Arthur Miller, en medelålders amerikansk dramatiker, förut här känd
som författare till stycket Alla mina söner, en häftig diatrib mot
krigsprofitörerna och deras manipulationer med underhaltig materiel till det amerikanska flyget. Mr Loman, Arthur Millers handelsresande, har emellertid ett ganska starkt europeiskt påbrå, om han
också uppger sig vara hundraprocentig amerikan. I en tidigare existens har han nämligen hetat Hjalmar Ekdal och varit fotograf till
yrket, fastän han just aldrig utövat det. Hjalmar Ekdal är som alla
veta den av Ibsen obarmhärtigt avslöjade vardagsmänniskan som
aldrig har mod eller moralisk energi nog att säga till sig själv att
han bara är en vardagsmänniska och handla därefter. Han ljuger
ihop en fiktionskaraktär åt sig, invaggar sig i stora framtidsdrömmar och tar sin existens på kredit, allt för att undgå att räknas in
bland den vanliga hopen. Litet släkt är såväl Hjalmar Ekdal som
Millers handelsresande med den store Mr Micawber hos Dickens, som
alltid väntade på att något skulle »turn up». Mr Loman lever i den
optimistiska föreställningen om att han en vacker dag, om icke i
egen person så dock genom sina söner, skall nå den härlighetens tinne
som hägrar i förklarat ljus för varje medborgare i U.S.A., nämligen
att stä på första sidan i tidningarna och därigenom vinna rykte och
popularitet. Man vet inte riktigt om Miller avsett att göra sin handelsresande sympatisk eller ej. Egentligen måste man nog tycka synd
om honom, eftersom det går honom illa och han blir avskedad från
sin gamla firma utan pension, men å andra sidan är det svårt att
riktigt trivas med en person som uteslutande lever på skryt, självbluff och halvlögner. Gavle har också lagt sin typ kanske väl bullersamt och framfusigt. Om författaren, vilket väl är möjligt, har velat
antyda att bakom mr Lomans gåpäarlynne döljer sig en god del
inre misstro och bitterhet så har Gavle på denna punkt knappast
gjort honom rättvisa. Som det nu är spelar han hela rollen i praktiskt taget samma tonart och med alltför litet av psykologisk nyansering. Men kanske han anser att hela figuren bara är bluff frän
början till slut och att Loman aldrig gör annat än ljuger, vare sig
det nu sker för egen räkning eller för omgivningen; i så fall står
sig nog Gavles tolkning inför analysen.
Styckets teknik har för oss svenskar ett särskilt intresse som
typiskt bevis på hur starkt Strindbergsinflytandet för närvarande är
i Amerika. Säkerligen hade Miller aldrig konstruerat sitt stycke så
som han gjort om icke Drömspelet funnits. Men det måste nog erkännas att efterbildaren stannar mycket långt bakom mästaren. Där
Strindberg utformar sitt drama med en mitt i den skenbara nyck- 709
————-
Dagens frågor
fullheten genomtänkt och sammanhängande poetisk logik, konstruerar Miller sitt stycke som en film där man obehindrat kan låta
episoder från förfluten tid ryckas in i det dramatiska sammanhanget
och illustrera dialogens hänsyftningar bakåt. Här och där kan ju
detta vara effektfullt nog, men i längden verka dessa hopp fram och
tillbaka i handlingen närmast tröttande. Ytterst beror det väl på att
Arthur Miller väl är en mycket habil dramatiker men knappast nå-
gon diktare av högre storleksordning. Den europeiska teatern tar för
närvarande tacksamt emot allt vad som presteras av dramatik i
U.S.A. och spelar det med en brådska och en iver som om det gällde
stora mästerverk. Men de första ögonblickens intryck äro inte alltid
de beståndande, och om vi vänta några år framåt få vi se om inte
ganska mycket av vad vi i närvarande stund beundrat och applåderat
kommer att ha försvunnit från den litterära horisonten och sjunkit
i en icke oförtjänt glömska.
En specialist i folk- Knappt hade massdemonstrationen, som med urdemokratisering. hitlerska uppmarscher och typiskt moskovitiska
talkörer firade den östtyska folkrepublikens grundande avslutats i
Berlins östsektor, förrän det meddelades, att Sovjetunionen som tecken på sitt erkännande av den nya staten utnämnt en representant
vid densamma. Den nya ambassadören, Gregorij Pusjkin, var ännu
för tre månader sedan sin regerings Budapestrepresentant.
Viktiga uppgifter vänta Sovjetambassadören Pusjkin i östtyskland – på ett år får han inte bara avsluta folkdemokratiseringsprocessen utan även genom »själarnas bolsjevisering» omforma de allmänna valen som uppskjutits till den 15 oktober 1950 till en imponerande kommunistseger. Det är ingen lätt uppgift. General Tulpanov,
propagandachefen för Röda Armens ockupationstrupper, som förra
veckan återkallades till Moskva, har misslyckats med sina metoder;
vid valen under det gångna året har trots alla beprövade folkdemokratiska valknep alltid mer än en tredjedel av väljarna röstat »nej»,
och även vid regeringens bildande bjödo C.D.U. och de mindre liberala ledarna och medelklassen trots flera på varandra följande utrensningsvågor hårt motstånd.
Det är just uppgiftens betydelse och svårlösthet, som gjort att
Moskvas val föll på specialisten i »folkdemokratisering», Pusjkin.
1940 tågade Röda Armen »av säkerhetsskäl» in i de tre baltiska länderna, åtföljd av politiska delegationer. I Riga var det Vysjinski,
som ledde denna Sovjets politiska kommitte. I hans omgivning fanns
bl. a. den unge Pusjkin, en tjänsteman i folkkommissariatet för utrikes ärenden. Inom två månader anordnade Vysjinski »val» i Estland och lät bilda en ny – ryssvänlig – regering, som sedan anhöll
om att Moskva skulle »ta landet i sitt beskydd». »Blixtdemokratiseringen» blev en fulländad framgång, och Pusjkin erhöll av mästaren
Vysjinski utom teoretisk undervisning även en storartad praktisk
lektion. Med hjälp av det han lärt sig i Riga, avlade han sedan från
våren 1946 till sommaren 1948 examen med högsta vitsord i Budapest.
710
Dagens frågor
I mars 1946- innan fredskonferensen i Paris hade tagit sin början
– erhöll ungerske utrikesministern meddelande från Washington, att
USA:s regering erkände den nya ungerska republiken och som tecken därpå sände en minister till Budapest. Noten väckte lättförklarlig glädje i ungerska politiska kretsar – med undantag av kommunisterna. Vid det omedelbart sammankallade regeringssammanträdet
genomdrevo Matyas Räkosi och de andra kommunist-ministrarna
först med listiga argument och sedan med öppet hot, att regeringen
skulle vänta två dagar med att publicera den amerikanska noten.
Dagen efter regeringssammanträdet meddelade kommunisternas
officiella organ »Szabad Nep» (Fritt Folk) i ottan med decimeterhöga bokstäver, att Sovjetunionen som den första av de allierade
nationerna erkänt den nya ungerska republiken. Hälsningstelegrammet avtrycktes in extenso. Organet gav därmed prov på en beundransvärd siartalang, då telegrammet i fråga först fem timmar
senare anlände till ungerska utrikesdepartementet från Moskva.
Efter detta intressanta intermezzo emotsågs ankomsten av Sovjets
diplomatiske representant med spänd förväntan. Från januari 1945
hade marskalk Vorosjilov som ordförande i den allierade kontrollkommission, som bildats enligt vapenstilleståndsöverenskommelsen,
representerat Sovjetunionen i Ungern. Som politiker visade sig
Vorosjilov inte vara särskilt begåvad, varför det i praktiken snarare
blev hans ställföreträdare general Sviridov, som övertog hans värv,
medan Vorosjilov – om han inte råkade befinna sig i Moskva –
skötte representationsplikterna. Alla voro alltså nyfikna på vem
Moskva skulle skicka i stället för den berömde Vorosjilov.
Man behövde bara vänta några dagar på Sovjetministern. I kommunistkretsar betydde Grigorij Pusjkins ankomst en stor besvikelse,
medan de andra partiernas anhängare drogo en lättnadens suck vid
hans åsyn. Varken med sitt uppträdande eller med s1tt yttre gjorde
Pusjkin intryck av att vara någon obarmhärtig ståthållare. Det var
en ung, knappt fyrtioårig, liten och spinkig man, som steg ur flygplanet; det välbenade blonda håret låg slätkammat, ett halvt generat
leende svävade över det bleka, färglösa ansiktet – han var obetydligheten personifierad. En rutinerad gammal internationell journalist sade: bokhållaren har anlänt från Moskva.
Ä ven hans sätt var utsökt och smidigt – som en väluppfostrad
tjänsteman bör vara. Men inom några veckor ändrade man helt och
hållet uppfattning om honom.
I slutet av april höll den nye sovjetministern en presentationsmottagning i ambassaden, och det visade sig därvid, att Pusjkin inte
bara var absolutist men även saknade intresse för det svaga könet.
Det var annars en allmän erfarenhet med ryssarna – marskalk
Vorosjilov själv ej undantagen ‘—– att hur vilda och fanatiska de än
månde vara, kunde man uppnå litet av varje hos dem vid ett glas.
Och de voro alltid redo att ta ett glas. Om Vorosjilov visste alla, att
han var stor beundrare av kvinnor, särskilt skådespelerskor. Det var
pater Balogh, då statssekreterare i ministerpresidiet, numera ledare
för de kryptokommunistiska neokatolikerna, som såg till, att den
711
Dagens frågor
gamle sprit- och kvinnoglade krigaren fick tillfredsställa båda sina
passioner.
Å ven general Sviridov var en äkta ryss, fastän han inte kom upp
till vorosjilovska mått. Men Pusjkin varken drack eller intresserade
sig för kvinnor. Den sortens ryssar äro de farligaste, och det visade
sig snart, att den lille blonde Pusjkin verkligen var en mycket farlig
figur.
Framförallt överlät Pusjkin från början endast de militära angelägenheterna åt general Sviridov (som för närvarande är befälhavare
för de ryska ockupationstrupperna i Österrike), de politiska tog han
själv i sin hand. Vorosjilov och Sviridov hade dittills såvitt möjligt
aktat sig för att öppet blanda sig i ungerska inrikes angelägenheter
– den nye ministern hade inga sådana hämningar. Han gjorde aktiv
politik, även partipolitik, på ryskt sätt. Genom sina agenter, bland
vilka legationsrådet Grigoriev, som talar ungerska perfekt, visade
sig vara mest användbar, organiserade han en krets av lydiga verktyg av sådana personer, som på grund av sitt förflutna eller sin personliga korruption voro tillgängliga för utpressning. Inom socialdemokratiska partiet var det nuvarande industriministern György
Marosån och president Szakasits’ personlige sekreterare György
Dobos, inom Småbrukarpartiet nuvarande ecklesiastikministern Gyula
Ortutay och chefredaktör Ernö Mihålyfi samt den neokatolske parlamentsledamoten Jenö Katona, som blevo hans högsta informatorer
och verkställare av hans instruktioner. Det är självklart, att kommunistpartiets ledare – till och med den store Råkosi, Stalins personlige vän – regelbundet gingo upp till ryska ambassaden för att
mottaga förhållningsorder.
Pusjkin är en typisk representant för det nya ryska utrikespolitiska garnityret, det garnityr som hunnit växa upp under sovjetregimen. Dessa unga ryska diplomater, som utvaldes från universiteten och fostrats vid Utrikespolitiska Akademin i Moskva under
Vysjinskis uppsikt, sakna de gamla revolutionära bolsjevikernas vältalighet och romantiska läggning – de äro inga revolutionärer utan
kalla, gemytlösa och exakta verkställare av Politbyråns order. Detta
betyder dock ingalunda, att de äro mindre fanatiska bolsjeviker än
den äldre generationen. Tvärtom brinna tron och fanatismen i dem
med samma isande kalla låga som fordom hos jesuiterna.
Pusjkin spelade sin första stora roll i Budapest i januari 1947 och
de följande veckorna med full framgång. Det var då den första
ungerska »sammansvärjningen» »upptäcktes» för att oskadliggöra
småbrukarpartiet, som innehade majoriteten. Planerna utarbetades i
minsta detalj på Sovjetlegationen, och när kommunistpartiets ledare
ansägo svårigheterna oöverkomliga, blandade författaren själv sig i
föreställningen.
I den första »sammansvärjningen» figurerade en hel rad parlamentsledamöter som misstänkta, och politiska polisen anmodade
parlamentet att utlämna dem, för att kunna arrestera dem. Trots alla
kommunistiska hotelser vägrade parlamentets småbrukarmajoritet
och större delen av de socialdemokratiska riksdagsmännen att upp- 712
Dagens frågor
häva deras immunitet. Det verkade redan, som om man inte skulle
gå i land med att iscensätta »sammansvärjningen», när en rysk
NKVD-patrull på Pusjkins order för »spionage mot Sovjetunionen»
anhöll och bortförde den mest betydande av de misstänkta parlamentsledamöterna, generalsekreteraren i småbrukarpartiet. Därmed
bröt motståndet samman, parlamentet upphävde de övriga »sammansvurnas» immunitet, och efter processen förlorade faktiskt småbrukarpartiet sin moraliska kredit och styrka.
Efter den första sammansvärjningen organiserade Pusjkin de övriga. Han tvingade oppositionsledarna att emigrera, likriktade i
februari 1948 socialdemokratiska partiets »högerflygel» och tvingade
den överblivna partiresten att sammansluta sig med kommunisterna.
Som erkänsla för sitt arbete i samband med Mindszenty-processen erhöll Pusjkin från Moskva ambassadörs rang.
Med arrangerandet av Mindszenty-processen satte Pusjkin kronan
på sitt folkdemokratiseringsverk i snabbtakt – Rajkprocessen var
bara ett slags epilog till hans Budapestverksamhet, som slutade i juli
innevarande år.
Efter några månaders »omskolning» i Moskva har nu den lille man·
nen från Sovjetambassaden i Budapest fått samma uppdrag i Östtyskland, som han en gång löst i Ungern. Utan tvivel kommer han
att begagna samma metoder som på sin föregående arbetsplats,
»sammansvärjningar», bortsläpande av oppositionella liberala och
C.D.U.-politiker, kommunistpartiets befrielse från alla icke absolut pålitliga element, kyrkans nedbrytande o. s. v. Sovjets utrikespolitik är inte särskilt påhittig och omväxlingsrik; det som en gång
prövats och befunnits gott, upprepas med smärre ändringar gång på
gång.
Det behövs ingen större profetisk gåva för att kunna förutse, att
Pusjkin även denna gång kommer att lösa sin uppgift till läromästaren Vysjinskis fulla tillfredsställelse, trots att de östtyska kommunistledarna inte kunna mäta sig med Rakosi och hans medarbetare
i begåvning. Ambassadör Pusjkin kommer säkert trots allt att kunna
fullfölja det värv, som general Tulpanov påbörjat, och i oktober 1950
kommer valresultatet i östtyskland att uppvisa de fordrade 95 °/o jaröster. Tack vare Pusjkin och den ärorika Röda Armens besättningsdivisioner.
De isländska Söndagen den 23 oktober valde Island för andra gången
valen. under sin något mer än 5-åriga tillvaro som självständig stat representanter till alltinget. Det närmast föregående valet
ägde rum i juni 1946, och mandatet avsåg 4 år. Av de 4 i riksdagen
representerade partierna, d. v. s. självständighetspartiet (högern),
framstegspartiet (agrarerna), socialistpartiet (kommunisterna) och
socialdemokratiska partiet voro de bägge borgerliga partierna jämte
socialdemokraterna förenade i en koalitionsregering sedan februari
1947, medan kommunisterna stodo i opposition. Oenighet inom regeringen, framför allt rörande den ekonomiska politiken, ledde efter
initiativ av agrarerna till nyval före den ordinarie periodens utgång.
713
Dagens frågor
Valet medförde jämförelsevis små förskjutningar mellan de olika
partierna:
1946
l 1949
Högern ………………… 26,428 röster 20(19) mandat 28,546 r. 19 m.
Agrarerna ……………… 15,072 >) 13(14) >) 17,659 r. 17m.
Kommunisterna …………. 13,049 )) lO )) 14,077 r. 9 m.
Socialdemokraterna ………. ll,9ll >) 9 )) ll,938 r. 7 m.
(Vid ett fyllnadsval under perioden förlorade högern ett mandat till
agrarerna.) I procent av valmanskåren erövrade högern 39,5 °/o (1946
39,8 °/o), agrarerna 24,5 Ofo (22,7 Ofo), kommunisterna 19,5 Ofo (19,6 Ofo) och
socialdemokraterna 16,5 Ofo (17,9 Ofo). I fråga om mandat medförde valet
ingen ändring för högern, medan agrarerna vunno tre mandat, ett
från kommunisterna och två från socialdemokraterna.
Såsom ett komplement till bilden av den utrikespolitiska bakgrunden till de isländska valen – för vilken här endast en kortfattad redogörelse kan lämnas – hänvisas till två uppsatser i Svensk Tidskrifts
första häfte 1946 s. 45 (»Vilja islänningarna hyra ut baser åt U.S.A.~»)
och i Svensk Tidskrifts första häfte 1947 s. 33 (»Baser och annan politik på Island»). I den senare av dessa uppsatser behandlas det s. k.
Keflaviksavtalet. Detta avtal mellan Island och Förenta Staterna
innebar i korthet, att det stora och strategiskt synnerligen betydelsefulla flygfältet Keflavik c:a 50 km från Reykjavik fick disponeras
av amerikanerna »i samband med uppfyllandet av de förpliktelser,
som Förenta Staterna åtagit sig i fråga om ockupationen av Tyskland». En maximitid av fem år stipulerades, efter vilken tid endera
regeringen under alla förhållanden ägde uppsäga avtalet. Avtalet
innehöll för övrigt även en utfästelse från Förenta Staternas sida
att inom 180 dagar från avtalets ikraftträdande evakuera all på Island kvarvarande militär- och flottpersonaL Trots att den amerikanska ockupationen av Island med början sommaren 1941 varit av synnerligen lindrig natur och i ekonomiskt avseende medfört ett enastående uppsving, var en stor del av det isländska folket icke villigt
att medgiva denna faktiska inskränkning i suveräniteten över eget
land. Vid frågans behandling i alltinget i oktober 1946 – föregången
av en kort men intensiv agitation för avslag, huvudsakligen ledd av
radikala intellektuella och av kommunisterna – godkändes förslaget
med 32 röster mot 19. Högern röstade enhälligt för förslaget, kommunisterna enhälligt mot, medan agrarerna och socialdemokraterna
voro splittrade. Såsom protest lämnade kommunisterna regeringen,
som de tillhört tillsammans med högern och socialdemokraterna, och
en långvarig regeringskris följde. Först i februari 1947 fick landet
ånyo en regering, en koalition mellan högern, agrarerna och socialdemokraterna med en representant för det minsta partiet, socialdemokraten Stefan J 6hann Stefansson, som statsminister. Stefansson
blev likaså socialminister medan den andra socialdemokraten blev
714
Dagens frågor
handels- och trafikminister. Högerns bägge medlemmar av regeringen
erhöllo posterna som utrikes- och justitieminister samt som finansoch fiskeriminister, medan de två agrarerna fungerade som lantbruks- och försörjningsminister samt kyrko- och undervisningsminister. Denna regering, som vid sin tillkomst bar tydliga tecken av
nödlösning och inte förutspåddes någon längre livslängd, kunde emellertid trots avsevärda svårigheter och inre slitningar hålla ihop fram
till sensommaren d. å. Den utrikespolitiska fråga, som förorsakade
föregående regerings avgång, har även i agitationen vid årets val
spelat en viss roll, då ur isländsk synpunkt vissa paralleller föreligga
mellan Keflaviksavtalet och det i mars i år beslutade biträdandet av
Atlantpakten.
Oppositionen mot Atlantpakten företräddes främst av kommunisterna, som i sitt organ »Folkviljan» drev en ytterst hetsig propaganda
emot Atlantpakten och Förenta Staterna. Uppläggningen och taktiken var den för Kominform i denna fråga typiska, och det var
uppenbart att partiet – såsom ensamt oppositionsparti – icke skulle
väja för utomparlamentariska påtryckningsmedel. Under pågående
debatt i alltinget samlades stora människoskaror utanför alltingshuset. Kommunister bland de församlade började kasta sten och sätta
sig i rörelse mot ingången. Aktionen kom emellertid ej oväntat, och
ingången spärrades av personer tillhörande Reykjaviks-högerns ungdomsorganisation, vilken uppmanat sina medlemmar att uppträda
som »frivilliga hjälppoliser». Den hotande kalabaliken avvärjdes av
polisen med hjälp av tårgas.
Det förefaller uppenbart, att kommunisternas metoder vid oppositionen i denna fråga varit direkt felaktiga ur taktisk synpunkt. Otvivelaktigt hade en talangfullt förd opposition, där man vädjat till den
helt naturligt lättsårade nationalkänslan hos ett folk, vilket som det
isländska fått kämpa hårt och länge för sin nyvunna frihet, haft
stora utsikter att nå påtagliga resultat. Den röstökning med c:a 1,000
röster i jämförelse med 1946 års val, som kommunisterna kunna no·
tera, är relativt obetydlig och den procentuella andelen av valmanskåren är praktiskt taget oförändrad.
Den ingalunda obetydliga grupp med representanter från olika
politiska meningsriktningar – men klart dominerad av radikala intellektuella – som under namnet »Folkvärnet» bildades vid tiden för
debatten om Keflaviksavtalet, har i likhet med kommunisterna motsatt sig Islands anslutning till Atlantpakten. Vid debatten i alltinget
biträdde samtliga högermän förslaget, medan samtliga kommunister
röstade för avslag. En viss splittring kunde iakttagas bland socialdemokraterna och av agrarerna biträdde partiledaren beslutet om anslutning med uttrycklig reservation. I agitationen inför årets val har
agrarerna sökt slå politiskt mynt av detta, och det förefaller sannolikt, att kretsarna kring »Folkvärnet» -i den utsträckning de ej stött
kommunisterna- givit sina röster åt agrarerna, vilket i någon mån
kan ha bidragit till att agrarerna framstå som valets segerherrar
med 3 mandatvinster.
Om således de utrikespolitiska frågorna spelat en viss roll för valets
715
Dagens frågor
utgång, har det dock ingalunda saknats inrikespolitiskt sprängstoff.
Det andra världskrigets år var för Island en tid av enastående hastig
ekonomisk och materiell expansion. Några avsättningssvårigheter för
det isländska fisket och fiskindustrien förelågo icke, och produktionen kunde säljas till fördelaktigt pris. Ockupationstrupperna tillförde landet avsevärda summor i pund och dollar. 300 milj. isländska
kronor avsattes för inköp utomlands av kapitalvaror, framför allt
fiskefartyg och maskiner. Dessa omfattande investeringar jämte försämrade villkor för den isländska exporten och ockupationstruppernas bortdragande reducerade valutareserven, så att denna vid regeringen Stefänssons tillträde väsentligt nedgått. Detta tillsammans
med en allvarlig inflation nödvändiggjorde kraftigt ingripande åtgärder från regeringens sida. Bland annat infördes skärpt investeringskontroll, skärpt priskontroll, valutaransonering och omsättningsskatt, varjämte skatte- och tullhöjningar (dock ej för vissa vanliga
förbrukningsvaror) samt omfattande prissänkningar genomfördes.
Subventioner tillgrepos för att hindra annars nödvändiga prishöjningar. Regeringen lotsade sig fram under ständiga inbördes kompromisser.
Det under flera år felslagna fisket, inflationen och det allmänna
missnöjet med varuknappheten gjorde det alltmer partitaktiskt lockande för de i regeringskoalitionen deltagande partierna att sabotera
samarbetet inom regeringen för att framtvinga ett nyval. Agrarerna
var det parti som först föll för frestelsen – för att på så sätt framstå som ett mot den förda politiken oppositionellt parti- genom att
aktualisera två partiskiljande frågor. Agrarerna krävde dels devalvering av den isländska kronan även gentemot sterlingländerna och
dels ökad handelskvot åt kooperationen. Socialdemokraterna ansågo
sig ej kunna gå med på det första kravet, vilket skulle medföra höjda
priser och således enligt så gott som allmänt gängse socialdemokratisk uppfattning innebära en relativt sett större sänkning av den
kroppsarbetande befolkningens standard än av andra gruppers. Vad
beträffar det andra kravet ville agrarerna öka kooperationens till
1/3 bestämda andel i importen av konsumtionsvaror. Detta krav, som
bl. a. stöddes av påpekandet, att c:a 60 °/o av landets befolkning voro
anslutna till kooperationen, avvisades av högern, såsom företrädare
för den enskilda handelns intressen, under framhållande av att dessa
60 °/o ingalunda tillgodosågo hela sitt behov av konsumtionsvaror genom inköp i de kooperativa affärerna.
Det isländska valsystemet innebär icke att varje alltingsman har
lika många röster bakom sitt mandat. Detta framgår bl. a. av det förhållandet, att agrarerna ha mindre än 2/3 av högerns totala röstantal
men endast 2 mandat mindre. De 11 utjämningsmandat, som finnas,
ha endast delvis kunnat avhjälpa systemets orättvisor, framför allt
missgynnandet av Reykjaviks stad. Såsom en valmatematisk kuriositet kan nämnas, att årets röstsiffror vid fördelning av mandaten
matematiskt korrekt skulle så gott som helt motsvaras av mandattalen av år 1946.
Sammanfattningsvis kan sägas att högern hållit sin ställning som
716
Dagens frågor
Islands största parti, att de med kooperationen nära lierade agrarerna förbättrat sin ställning- och anmärkningsvärt nog vunnit ett
mandat i Reykjavik, där partiet såsom typiskt landsbygdsparti varit
orepresenterat ~ samt att partiet otillbörligt gynnats vid mandatfördelningen, att kommunisterna fortfarande ha en stark ställning
beroende på ett målmedvetet och skickligt arbete inom fackföreningsrörelsen och en av hänsyn till landets ungdom och starka nationalkänsla ganska nationalistisk propaganda samt att socialdemokraterna
gått tillbaka, troligen på grund av frånvaron av markant politisk
profil.
717
BOI’OBS
KVALllEtSStÅL

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner