Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Delvalveringens Devalveringen av pundet den 18 september åtföljd av
konsekvenser. devalvering av de flesta västeuropeiska valutorna
har utlöst diskussioner och spekulationer av delvis ganska förvirrad
natur. »Economist» riktar i anslutning till sin kommentar av devalveringen en särskilt stark kritik mot de ekonomiska experterna på
grund av deras oförmåga att tidigare inse, att den ekonomiska utvecklingen i England måste framtvinga en devalvering; »de ha visat
sig vara alltför mycket experter för att ha sunt förnuft». Det torde
emellertid nu icke blott krävas sunt förnuft utan därtill en insikt i
och överblick av de ekonomiska sammanhangen, som ingen ekonomisk expertis nu besitter för att med någon grad av säkerhet förutse
de direkta och indirekta verkningarna på Europas och världens ekonomiska framtid av devalveringen. Detta minskar emellertid icke
vikten av att klarhet skapas kring innebörden av devalveringen och
att förståelse vinnes för vissa av de omedelbara konsekvenser, som
den måste respektive bör få i de devalverande länderna. Kommer
devalveringen att medföra nya bördor eller innebär den en »smärtfri» lösning av alla aktuella svårigheter~ Var devalveringen oundviklig eller var den rent av onödig~ Fanns det andra och måhända bättre
alternativ~ Det är icke här avsikten att ge ett uttömmande svar på
dessa frågor, blott att knyta några randanmärkningar till dem.
Bakgrunden till den engelska och de efterföljande europeiska devalveringarria är ju allmänt bekant. Västeuropas ekonomiska problem
ha under hela efterkrigstiden fått sina mest koncentrerade uttryck i
svårigheten att manövrera betalningsbalansen med icke-europeiska
länder, i första hand Förenta staterna. I Marshallplanen och i det
därtill knutna samarbetet i Paris ha förhoppningarna från europeiskt
och amerikanskt håll att kunna genomföra den av alla erkända nödvändiga anpassningen av Europas ekonomi så snabbt och effektivt
som möjligt och utan alltför stora inrepolitiska påfrestningar, funnit sitt konkreta uttryck. Sedan någon tid tillbaka har det dock för
insiktsfulla iakttagare stått klart, att Västeuropas möjligheter att
skapa den nödvändiga jämvikten i sina betalningar med omvärlden
efter det sista Marshallåret 1952/53 under förhandenvarande omständigheter äro praktiskt taget obefintliga. Alltjämt utgör dollarbalansen det strategiska problemet. Den europeiska exportoffensiven på
Förenta staterna har icke kunnat uppvisa några större resultat och
behoven av dollarimport ha ej heller sjunkit i tillräckligt snabbt
tempo. Marshall-ländernas utomordentliga svårigheter att komma till
inbördes enighet om fördelningen av andra årets Marshallhjälp, ha
givit de mest eklatanta vittnesbörd på de små framsteg Västeuropa
som helhet gjort för att göra sig oberoende av amerikansk hjälp. Försöken att liberalisera det inomeuropeiska varuutbytet och därmed
644
Dagens frdgor
åstadkomma en vettig och effektiv arbetsfördelning ha strandat på
det olösta dollarproblemet som förhindrat genomförandet av den nödvändiga graden av konvertibilitet mellan de europeiska valutorna.
Inför dessa framtidsutsikter har kravet på en radikal förändring
av de europeiska ländernas exportpolitik höjts allt starkare, och den
konkreta åtgärd som efterhand kommit att framstå som mest angelägen har varit deprecieringen av de europeiska valutorna i förhållande till dollar. Att uppmaningen i första hand riktats till England
har icke blott berott på detta lands ledande roll i handeln med Förenta
staterna och det inomeuropeiska varuutbytet utan även på att det
envisaste motståndet mot en åtgärd av detta slag rests av den engelska
labourregeringen. I allt flera inflytelserika kretsar i Europa och
Amerika har man under de senaste månaderna emellertid helt enkelt
hävdat att en nedvärdering av de europeiska valutorna (eller en uppvärdering av dollarn) vore oundviklig.
Ett dylikt kategoriskt påstående kräver emellertid vissa kvalifika~
tioner. En förändring, t. ex. höjning, av en eller flera utländska växelkurser [t. ex. i Sverige] aktualiseras i en situation, där den inhemska
pris- och kostnadsnivån [i kronor] står i en sådan relation till priserna på utländska marknader, efter gällande kurser »översatta» i
den inhemska valutan [kronor], att export- respektive importbenägenheten vid dessa pris- och kostnadsrelationer ej medför önskad balans
i betalningarna med utlandet. Härav följer några viktiga slutsatser.
Växelkurserna äro icke de enda variabler som kunna påverkas i en
situation, karakteriserad av bristande jämvikt i betalningsbalansen.
Samma effekt kan ernås genom att den inhemska pris- och kostnadsnivån sänkes (respektive höjes som alternativ till apprecieringen).
Men därutöver kan i vissa fall vid oförändrade växelkurser exportbenägenheten påverkas genom att den inhemska varuprisnivån sänkes i förhållande till kostnadsnivån, varigenom produktion för export
blir relativt mer lönande och även importen mindre lönande.
Gemensamt för åtgärder av detta slag alltså inklusive växelkursförändringar är att de utgå från den ofta outtalade förutsättningen
att inriktningen av landets produktion och konsumtion på längre sikt
skall regleras av företagares och konsumenters individuella anpassning till prisförhållanden. Tillgriper man däremot, vilket också är
möjligt, direkt reglerande respektive dirigerande åtgärder på importen och exporten, sättes ju prismekanismen helt eller delvis ur spel.
En blick på de senaste årens utveckling i länder som England och
Sverige visar, att underskotten i bytesbalansen motiverat olika slags
motåtgärder under olika skeden i efterkrigsutvecklingen. Den primära orsaken till importöverskotten under de första efterkrigsåren
var den inflationistiskt ansvällda inhemska efterfrågan för konsumtion och investering, som tenderade att driva de inhemska priserna
i höjden och övade ett starkt tryck på importen samtidigt som varor
drogs från export till hemmamarknad. I detta första skede måste
kravet på återställandet av den inre samhällsekonomiska balansen,
d. v. s. eliminering av efterfrågaöverskotten och den inhemska marknadens överlägsna attraktionsförmåga, komma i första rummet. Orne- 45- 493449 Svensk Tidskrift 1949 645
Dagens frågor
delhart framtvingades dock som bekant först och främst importregleringar och i vissa fall exportkvotsystem. Därigenom minskades
dock icke importbenägenheten eller ökade exportbenägenheten. Det
hör särskilt betonas, att exportens bristande förmåga att expandera
på detta stadium icke rimligtvis kunde skyllas på att avsättning på
utländska marknader ej kunde vinnas till [vid givna växelkurser]
kostnadstäckande priser utan i stället måste hänföras till det faktum,
att det för de flesta företagare framstod som mer lockande att sälja
på hemmamarknaden. Inflationstendenserna medförde trots kontroller och ransoneringar ett fortsatt tryck på konsumtions- och kapitalvaruprisnivån, som helt naturligt fortplantade sig till löner och rå-
varupriser, vilka för övrigt på grund av kontrollernas utformning
hade lättare att stiga och till en viss grad hlevo styrande för den
faktiska penningvärdeförsämringen. Såväl pris- som kostnadsnivån
steg sålunda successivt, och när strävandena att åstadkomma inre
halans genom löne- och prisstopp, investeringskontroll och ransoneringar krönts med viss framgång, hade man nått en kostnadsnivå,
som ej längre möjliggjorde för exportindustrierna att utan förlust
etablera konkurrenskraftiga priser på viktiga utländska marknader,
i första hand dollarmarknaderna. Importbehoven hade vidare icke
minskats i större utsträckning.
Detta var i stora drag läget under första halvåret 1949 och den
växande insikten härom gav kraven på devalvering av de europeiska
valutorna ökad skärpa. Rent teoretiskt åtminstone förelåg, som ovan
antytts, ett alternativ: sänkning av den inhemska kostnadsnivån.
Bland anhängarna till detta alternativ (eller rättare sagt bland motståndarna till devalveringen) ha särskilt i England återfunnits de som
knutit stora förhoppningar till den sänkning av produktionskostnaderna, som vid stabila penninglöner skulle bli följden av en fortgående rationalisering och produktivitetsförhättring. Andra ha emellertid under motivering att denna kostnadssänkning skulle bli för
liten eller åtminstone ske för långsamt krävt en direkt sänkning av
kostnaderna, i första hand lönekostnaderna. Mot detta har från löntagarhåll rests starkt motstånd, emedan man befarat, att lönerna
skulle tvingas sjunka snabbare än de inhemska priserna och därmed en
reallönesänkning äga rum. Den enda invändningen av reell innehörd
mot en allmän pris- och kostnadssänkning är, att den kan medföra
förändringar i den reala inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Väl
genomförd hör den ju icke behöva minska den totala nationalinkomsten. Det råder för övrigt knappast någon tvekan om, att en viss
deflation skulle varit den ekonomiskt sundaste lösningen, därför att
den hårdast skulle träffa de företag och den produktion som i särskilt hög grad profiterat på inflationen. Samtidigt skulle olika slags
snedvridningar ha kurerats. Den ekonomiskt rationella vägen är ju
dock sällan också den »politiskt möjliga».
Förvirringen i diskussionen av de olika vägarna ur dollarkrisen belyses av följande varandra motstridande uppfattningar om devalveringens innebörd. Den ena innebär, att en devalvering mer eller
mindre automatiskt skulle lösa balansproblemen, den andra åter att
646
Dagens frågor
devalveringen skulle tvinga till en sänkning av levnadsstandarden
som eljest skulle kunna undgås.
Det borde icke behöva påpekas, att en förändring av de kurser,
till vilka Riksbanken köper respektive säljer utländska valutor, icke
i och för sig kan förändra den reala ekonomiska situationen i ett
land, varken i den ena eller andra riktningen. Som förut påpekats,
ha växelkurserna betydelse för den faktiska ekonomiska utvecklingen
endast i ett ekonomiskt system, där pris- och kostnadsrelationerna
äro av strategisk betydelse för produktionens och konsumtionens omfattning och inriktning, alltså i en »marknadsekonomi». Devalveringen kan då vara en nödvändig men är aldrig en tillräcklig förutsättning för att återställa jämvikten i bytes- och betalningsbalansen.
Har prismekanismen åter satts ur spel genom olika statliga ingripanden och åtgärder, så äro växelkursförändringar möjligen av teknisk
vikt för de centraldirigerande myndigheterna men ha ej någon reell
betydelse för samhällsekonomien.
Devalveringens faktiska effekt på t. ex. varuförsörjning och levnadsstandard beror på de reaktioner som den utlöser (och tillåtes utlösa!) hos inhemska producenter och konsumenter resp. utländska
köpare och säljare. Om dessa veta vi ännu ytterst lite. Någon automatisk lösning av betalningsbalansproblemet åstadkommes icke. stora
ansträngningar och betydande skicklighet komma att krävas av europeiska producenter och försäljare, om den chans som devalveringen
givit skall kunna utnyttjas.
Men under vilka förhållanden kan devalveringen sägas försämra
det ekonomiska läget i de devalverande länderna~ Devalveringen har
ju som ett av sina viktigaste syften att ge företagen incitament till
en expansion av exporten på dollarmarknaderna. Om denna expansion kommer till stånd, måste den i större eller mindre grad ske på
hemmamarknadens bekostnad. Den primära tendens till försämrad
varuförsörjning som därmed inträder bör mer än motvägas av de
möjligheter att öka eller åtminstone vidmakthålla en vital dollarimport som exporten skapar.
I expertkretsar som varit motståndare till den aktuella devalveringen har man talat om en gratisexport till Förenta staterna som
den mycket lite önskvärda men sannolikaste konsekvensen. Innebörden härav skulle vara att de europeiska länderna kunna tvingas att
göra så stora prissänkningar på sina exportvaror för att få ökad
avsättning för dem, att någon ökning av dollarinkomsterna ej erhålles. Resultatet skulle i stället blott bli att en större varukvantitet
än tidigare utfördes med försämrad inhemsk varuförsörjning som
följd. Men om efterfrågeförhållandena för den europeiska exportens
vidkommande äro sådana, finns det ju en viss sannolikhet för att man
kommer att bibehålla eller återgå till de nu aktuella priserna och den
därtill knutna exportvolymen, eftersom denna också för företagen är
mest lönande. Allt motstånd mot försöken att finna en växelkurs som
skapar jämvikt i betalningarna implicerar för övrigt ett ohållbart
antagande, att man med diskriminerande handelsåtgärder inom vissa
gränser kan påtvinga ett annat land bytesförhållanden, vilka icke
45*-493449 647
Dagens frågor
motsvara den relativa effektiviteten hos näringsliven i respektive länder. En sannolikare tolkning av marknadsförhällandana för euro-.
peiska exportvaror är nog att icke ens de nuvarande dollarin·
komsterna kunna upprätthållas i längden, om ej priserna göras konkurrenskraftigare och en större avsättning erhålles. Det vore ytterst
vilseledande att som »gratisexport» karakterisera den merexport, som
kan krävas för att Europa på längre sikt skall kunna betala en viss
import från Förenta staterna. Denna merexport är det konkreta uttrycket för skillnaden i effektivitetsutveckling mellan Förenta staterna och Europa.
Kvar står alltid att Europas ekonomiska ställning är definitivt
försämrad i förhållande till förkrigstiden men att varken konsumtionens eller produktionens struktur har anpassats efter de förändrade förutsättningarna. Devalveringen innebär ingenting annat än
ett erkännande av att den ekonomiska politik och de åtgärder, som
vidtagits efter kriget inom de flesta västeuropeiska länder, ej tillräckligt bidragit till eller till· o.ch med direkt hindrat den nödvändiga anpassningen. Den frist som lån och gåvor frän amerikansk
sida givit har icke rätt kunnat utnyttjas; delvis på grund av svårbemästrade inre och utrikespolitiska förhållanden, det må erkännas.
Men Västeuropa har nu kommit in i en återvändsgränd. Det steg,
som i och med devalveringen tagits, kan endast vara på väg ur denna,
om i fortsättningen även de logiska konsekvenserna av detta första
steg dragas, d. v. s. om de fria ekonomiska krafterna, styrda av prisbildningen på fria marknaden inom ramen för en balanserad ekonomi, givas möjlighet att genomföra den nödvändiga anpassningen
av produktion och konsumtion, som kontroller och regleringar hittills förhindrat. Däremot blir devalveringen en inkonsekvent anakronism om den »kompletteras» med skärpt priskontroll, subventioner
för att förhindra devalveringens åtgärder på prissystemet, skärpt beskattning av exportindustriens vinster etc.
Det finns •.starka skäl att tro, att en fri, »prisbildningsmässigt» motiverad anpassning leder till den minsta och kortvarigaste möjliga
standardsänkning. Måhända föreligger möjlighet att med stora an·
strängningar undvika en dylik för Sveriges del. Så mycket är dock
klart, att eventuella chanser härtill komma att försittas, om bristande
tankereda och insikt i de ekonomiska sammanhangen hos dem som
bära ansvaret för den ekonomiska politiken leder till varandra motsägande och motverkande åtgärder. ·
Detta betyder att vi måste övergå till en genomtänkt och sammanhängande ekonomisk politik, varigenom de förflutna årens misstag
rättas utan att deras mäl övergives.
1948 års värn- Kommitteerna inom försvarsväsendet har varit både
pliktskommitte. många och långvariga. När riksdagen strax före midsommaren 1948 fattade beslut i en rad frågor, som beretts av bl. a. 1945
års försvarskommitte, var det därför ingen som förvånade sig över
att den omedelbara följden – vid sidan av den provisoriska minsk- 648
Dagens frågor
ningen av de värnpliktigas första tjänstgöring till 9 månader- blev
en serie nya kommitteer. De tre mest kända av dessa är väl värnpliktskommitten under ledning av direktör K. G. Ewerlöf, befälsutredningen under generallöjtnant Bredberg och frivilligkommitten under generalmajor Ryman. Samtliga tillsattes i konselj den 30 juni
1948. När sedermera den stora Nothinska försvarsutredningen kom
till i våras, trodde man nog på sina håll att den skulle »ta hand om»
även de äldre kommitteernas arbetsuppgifter och resultat Så har
emellertid inte blivit fallet.
1948 års värnpliktskommitte har dock »i enlighet med under hand
erhållna direktiv funnit angeläget påskynda sitt arbete. genom att
underlåta att fullfölja sina undersökningar beträffande vissa delar
av det ursprungligen meddelade uppdraget». För det slutförda ar~
betet har kommitten nyligen redovisat i ett betänkande med »utredning i vissa värnpliktsfrågor».
I de ursprungliga direktiven för utredningen var det en lång rad
huvudsakligen rent tekniska utbildningsfrågor som hänsköts till kommitten. De politiskt brännbara problemen var så få, att man rentav
ifrågasatte det önskvärda eller lämpliga i att tillskapa en parlamentarisk kommitte för ändamålet. Nu fick emellertid kommitten den
traditionella sammansättningen med en representant för vardera
högern, folkpartiet och bondeförbundet, två socialdemokrater och
överste Nils Björk såsom företrädare för de militära facksynpunkterna. Högermannen Ewerlöf blev de sakkunnigas ordförande.
De båda väsentligaste problemen, när det är fråga om våra värnpliktigas utbildning, är målsättningen och vilken tid som bedömes
erforderlig för att nå de uppställda målen. I båda dessa avseenden
ställdes kommitten inför faits accomplis. I direktiven fastslogs nämligen, att en sammanlagd tjänstgöringstid av 12 månader skulle vara
grund för kommittens överväganden. Och i fråga om målsättningen
angavs att den »hörde till de frågor, som de militära myndigheterna
borde ägna noggrann uppmärksamhet». Ä ven efter dessa inskränkningar kvarstod emellertid ett stort antal delvis ganska invecklade
spörsmål att närmare klarlägga. Det politiskt betydelsefullaste av
dessa var frågan om utbildningen av våra värnpliktiga gruppchefer
(motsvarande).
En del av kommittens arbetsuppgifter var av så brådskande natur,
att de har behandlats i förtur och redan föranlett beslut av statsmakterna. På förslag av kommitten har sålunda vid årets riksdag beslut
fattats om inskrivning av värnpliktiga och värnpliktstjänstgöringens
påbörjande ett år tidigare än vad hittills varit fallet, om skördeuppehåll under värnpliktsutbildningen, om provisoriska bestämmelser an~
gående beredskapsövning (nödvändig justering som följd av den i
förhållande till 1941 års värnpliktslag minskade utbildningstiden)
samt om ett par mera speciella frågor. Den viktigaste av dessa frå-
gor är givetvis sänkningen av värnpliktsåldern, varigenom man nått
en lämplig motvikt till de olägenheter, som den låga nativiteten på
1920- och 1930-talen vållat försvarets organisation i både fred och krig.
Ytterligare en fråga har redovisats i ett delbetänkande, nämligen
649
Dagens frågor
om provisorisk förlängning med två månader av första tjänstgö-
ringen för de i somras inryckta värnpliktiga, som blir uttagna för utbildning till värnpliktigt underbefäl (gruppchefer). Kommitten –
utom dess två socialdemokrater- var enig om behovet av denna förlängning. Som bekant blev riksdagsbehandlingen av denna fråga
ovanligt dramatisk. Till slut föll dock förslaget.
I slutbetänkandet redovisas ytterligare fem frågor, nämligen utbildningstidens fördelning på första tjänstgöring och efterföljande utbildning samt den senares utformning, uttagning av värnpliktiga till
befälsutbildning samt utbildning av värnpliktigt befäl, uttagning och
utbildning av värnpliktiga i specialtjänst, premier till värnpliktiga
uttagna till förlängd utbildning samt möjligheterna att tillgodose behovet av ekonomivärnpliktiga. I en hemlig del klarlägges spörsmålet
om en beredskapsorganisation efter mönster av hemvärnets beredskap.
Två av dessa spörsmål är av mera allmänt intresse. Det ena gäller
repetitionsövningarna vid armen. Hittills har dessa anordnats åldersklassvis och alltså i stort sett oberoende av de värnpliktigas krigsplacering. De har ju förstås varit inställda ända sedan beredskapens
slut den l juli 1945. Nu föreslår emellertid kommitten en omläggning
till repetitionsövningar krigsförbandsvis inom en 6-årsperiod, varigenom också behovet av kuppberedskap skulle bättre tillgodoses. Det
är, som också framhålles av kommitten, uppenbart att krigsorganisationens kvalitativa styrka skulle i hög grad förbättras genom att hela
förband på detta sätt trimmas samman redan i fred. Kostnadsökningen för detta nya system, som kommitten anser böra genomföras
så skyndsamt som möjligt, stannar vid blygsamma 2 miljoner kronor
om året. Det bör här framhållas, att de militära myndigheterna i sina
anslagsäskanden för nästa budgetår räknat med att övningar av denna
typ redan då skall kunna genomföras. Nyheten är av stort intresse
och av lika stort värde.
Den andra frågan gäller uttagning av värnpliktiga till befälsutbildning samt utbildning av värnpliktigt befäl. Det ligger i sakens
natur, att det även här är förhållandena vid armen, som tilldrar sig
störst intresse. Efter en osedvanligt grundlig utredning lämnar kommitten följande förslag. Uttagning av värnpliktigt underbefäl (gruppchefer) sker redan vid inskrivningsförrättningarna genom särskilda
prov. De uttagna inrycker därefter två månader tidigare än övriga
värnpliktiga och fullgör så en första tjänstgöring om 11 månader
– mot 9 för övriga. För utbildning till värnpliktiga underofficerare
uttages dels studenter och likställda, lämpliga för utbildning i vapentjänst, dels- vid inskrivningsförrättningarna – det antal värnpliktiga i allmänhet, som erfordras för att täcka krigsorganisationens
stora behov. Första tjänstgöringens längd föreslås till 15 månader
eller samma som för närvarande. För utbildning till värnpliktiga
officerare slutligen föreslås frivillig uttagning bland dem, som under
underofficersutbildningen visat sig lämpliga härför. Denna sista utbildning skulle kräva ytterligare 5–6 månader och anordnas enligt
olika alternativ för att så litet som möjligt inkräkta på de värnplik- 650
Dagens frågor
tigas civila studier och annan civil verksamhet. Å ven denna tid överensstämmer med nuvarande förhållanden.
Det egentligt nya – eller rättare sagt ånyo framförda – i dessa
förslag är gruppchefselevernas extra två månader. Kommittens motivering på denna punkt är sakligt sett mycket stark. Kommitten förefaller fullt medveten om att dess förslag innebär ett minimibud, om
rimliga resultat skall stå att nå med denna utbildning. Icke desto
mindre har de båda socialdemokraterna ånyo reserverat sig på denna
punkt och föreslår samma utbildningstid för gruppchefseleverna som
för övriga värnpliktiga.
Det skulle föra för långt att här ytterligare kommentera kommittens förslag. Det torde räcka med att framhålla, att de genomgående
förefaller starkt motiverade och ändamålsenligt utformade. De ofrånkomliga kostnadsökningarna är relativt blygsamma och hänför sig
främst till det utbyggda premiesystemet för alla de värnpliktiga, som
uttages till längre tjänstgöring än de värnpliktigas huvuddel. Betänkandet är enhälligt med undantag av den redan nämnda socialdemokratiska reservationen samt en reservation av herr Johansson i
Mysinge, som förordar ett system som bättre tillgodoser jordbrukets
behov av arbetskraft.
Om man alltså med tillfredsställelse konstaterar, att 1948 års värnpliktskommitte på ett i många avseenden förträffligt sätt löst huvuddelen av sina uppgifter, så måste man dock ännu en gång erinra om
att kommitten ställts utan möjlighet att inverka på den värnpliktsfråga, som alltjämt är den utan jämförelse viktigaste – beslutet av
politis:Ka skäl vid 1948 års riksdag att »provisoriskt» minska utbildningstiden från i värnpliktslagen föreskrivna 15 till 12 månader.
Österrike Valen till det österrikiska nationalrådet ägde rum den
efter valen. 9 oktober i år. Bredvid nationalrådet finns även ett förbundsråd, ett slags första kammare, vars sammansättning motsvarar
den svenska riksdagens första kammare. Dess befogenheter äro däremot högst väsentligt inskränkta, och därför är det framför allt nationalrådet, som bestämmer det politiska skeendet, naturligtvis bortsett
från ockupationsmakternas påverkan, vilken emellertid tillhör ett
annat kapitel.
De sista valen till nationalrådet ägde rum den 25 november 1945,
alltså ett knappt halvår efter krigshandlingarnas slut och under ännu
fullkomligt kaotiska förhållanden om också i god ordning och utan
någon direkt påverkan från ockupationsmakternas sida. Dessa förbehöllo sig dock rätten att bestämma, vilka partier, som skulle få
kandidera, och denna befogenhet tillerkändes endast det österrikiska
folkpartiet, som enda borgerliga parti, samt det socialistiska partiet
och kommunisterna. Dessa val, där deltagandet var omkring 94 °/o,
resulterade i 85 mandat för folkpartiet, 76 för socialdemokraterna, som
man i allmänhet åter kallar detta parti, och 4 för kommunisterna. Med
tanke på den bakom kommunisterna stående ockupationsmakten bil- 651
Dagens frågor
dades först en samlingsregering mellan alla tre partierna. Sedan december 1947 styres landet emellertid av en koalitionsregering, som
inskränker sig till de båda stora partierna.
Efter 1945 års val har väljarkåren ökat med över 900,000 röster, vilket innebär en ökning med 26,3 Ofo. Ungefär hälften av dessa nya väljare utgöres av de nationalsocialister, som, då de endast bedömts
som medlöpare, nu åter erhöllo valrätt. Då det i Österrike mellan
de kristligt-sociala, det nuvarande folkpartiets kärna, och socialdemokraterna alltid funnits mellanpartier med liberal-konservativ
anstrykning, blev under de senaste årens normalisering av det offentliga livet tendensen att bilda ett »fjärde parti» eller också flera så-
dana allt starkare, hur problematiskt man dock måste bedöma ett
bildande av sådana, innan ett statsfördrag slutits med segrarmakterna. Efter lång tvekan har det allierade rådet emellertid beslutat,
att endast de österrikiska lagarna skulle gälla vid genomförandet av
valen, varigenom möjligheten att kandidera praktiskt taget var fri
för alla grupper. Redan från början hade dock bland alla dessa nya
grupper endast »De oavhängigas förbund» under salzburgaren Dr
Kraus’ ledning någon verklig utsikt till framgång. Kommunisterna
gingo denna gång fram tillsammans med en liten grupp vänster~
socialister under beteckningen »vänsterblocket».
De nya valen, som ägt rum under nämnda yttre förutsättningar, gåvo
vid det utomordentligt höga valdeltagandet av 96,8 Ofo följande sammansättning åt det nya nationalrådet: 77 mandat för folkpartiet, 67
för socialdemokraterna, 16 för de oavhängigas förbund och 5 för
vänsterblocket. Andelsprocenten i väljarkåren för de båda stora partierna förändrades från 1945 till nu sålunda: folkpartiet från 49,8 Ofo
till 44,1 Ofo och socialdemokraterna från 44,6 Dfo till 38,7 Dfo. De oavhängigas förbund, som alltså icke fanns år 1945, erhöll 11,7 °/o av rösterna och vänsterblocket 5 Ofo mot 5,4 Ofo för kommunisterna år 1945.
Man antog, att de oavhängigas förbund icke skulle erhålla mer än
högst 10-12 mandat, och att det nu fick 16 var den ena stora överraskningen. Den andra ännu större var emellertid den, att det nya
partiets uppkomst innebar ett mycket större avbräck för socialdemo- ~raterna än för folkpartiet, och detta trots att socialdemokraterna
gynnat de oavhängigas kandidater just i tron att därigenom kunna
fråntaga folkpartiet dess ställning som starkaste parti.
Även om folkpartiet med sina 77 mandat av 165 icke längre har den
absoluta majoriteten, och även om ökningen av skillnaden mellan deras och socialdemokraternas mandatantal från 9 till 10 icke väger
alltför tungt, så föreligger dock en dubbel framgång för folkpartiet.
Det har icke endast segrat i maktkampen mot socialdemokraterna,
utan det kunde även avvärja det av socialdemokraterna gynnade oav”
hängiga partiet med mindre förluster än socialdemokraterna själva.
Hos dessa tillkommer ännu ett särskilt moment i deras tillbakagång
i det »Röda Wien», nämligen, att de med sina 49,25 Ofo av valrösterna
med knapp möda kunde rädda majoriteten i stadsfullmäktige åt sig
(dessa val ägde rum samtidigt).
.Nedgången för socialdemokraterna har så mycket större betydelse,
652
-·—·——~·~–
Dagens frågor
som de med sin organisations utomordentliga sammanhållning redan
känt sig som absoluta segerherrar, och socialisternas seger i det lilla
Österrike skulle t. o. m. uppmuntra den stora förebilden, det engelska
labourpartiet, som nu befinner sig i ett så betryckt läge. Man får i
de nu föreliggande valresultaten även se en bekräftelse på, att socialdemokraternas alltför tillspetsade logik och polemik passar österrikarnas kynne mycket sämre än det utjämnande draget hos folkpartiet, som i sig sammansluter bönder, industriidkare, hantverkare, köpmän och en liten grupp tjänstemän och arbetare, vilka i stor utsträckning sammanhållas i sitt gemensamma katolska sinnelag.
Vad betyder nu folkpartiets framgång i förhållande till dess socialdemokratiska koalitionspartner~ Det sades ofta att motsättningarna
mellan dessa båda partier ha utjämnats högst väsentligt. Detta ägde
otvivelaktigt sin riktighet under återuppbyggnadens första år och
har förblivit så, om man till utgångspunkt tar de ända till kokpunkten upphettade motsättningarna mellan prelaten Seipels gamla kristligt-sociala parti och Otto Baners austromarxism. Utrikespolitiska
motsättningar mellan de båda partierna bestå icke. I dagens praktiska politik äro båda västligt orienterade, även om socialdemokraterna med det engelska labourpartiet för ögonen tala om en »tredje
kraft» mellan USA och Sovjet. De hylla i alla fall demokratien i
detta ords västerländska betydelse. Till och med de tidigare så starka
kulturpolitiska motsättningarna ha förlorat i styrka.
Den aktuellt sett mest betydelsefulla frågan i valkampen var alltså
denna: om den under de senaste åren allt fortgående uppluckringen
av näringslivets fastlåsning, tillkämpad under mödosam kamp med
socialdemokraterna, skall fortsättas eller åter ersättas av en forcerad
planhushållning.
Hur våldsamt socialisterna än bekämpa alla reminiscenser från
den fascistiska-nationalsocialistiska perioden, så stå deras samhällspolitiska ideer dock i påfallande överensstämmelse med nationalsocialismens. Detta står dock icke ens klart för socialistiska partiets
alla funktionärer, och det vore därför förfelat att anklaga dem för
ouppriktighet i detta sammanhang. Faktum kvarstår emellertid, att
socialismens inneboende trängtan att organisera och skriva regle~
menten får sitt utlopp vid utnyttjandet av just de förordningar, som
tidigare av nationalsocialisterna motiverades som nödvändiga med
anledning av krigstillståndet, som instrument för fullföljandet av sin
egen politik. För att nämna endast ett rent förvaltningsmässigt
exempel försökte och försöker det österrikiska socialistiska partiet,
bortsett från alla socialistiska partiers lidelse för förstatligande
och ransoneringar, även där dessa redan länge överlevt sig själva,
att med all kraft fasthålla vid de av nationalsocialisterna bildade arbetsbyråerna för »ledning av arbetskraft». Härvid bekymras icke
socialisterna av, att arbetarnas frihet vid valet av arbetsställe därigenom inskränkes lika mycket som arbesledarnas vid tillsättandet
av personal. Maktområdet för det under socialistisk förvaltning stå-
ende socialministeriet skulle emellertid konsolideras i hög grad genom upprätthållandet av denna inrättning, som kraftigt bekämpas av
653
Dagens frågor
den borgerliga pressen, framförallt av tidningen »Die Presse» (efterföljare till den gamla »Neue Freie Presse»).
Folkpartiet har under valkampen förebrätt socialdemokraterna, att
vägen över socialdemokratien slutligen ändå leder över till kommunismen. Socialdemokraterna ha tillbakavisat denna förebråelse,
man måste säga, med ärlig lidelse. Men faktum kvarstår dock, att en
allt större maktanhopning i händerna på en byråkrati, som ju i värsta
fall också förmår sätta sig över målen hos det parti, som insatt den,
lätt kan utmynna i ett folkdemokratiskt system i ett land med Österrikes geografiska läge.
Mot alla dessa faror har valutgången upprättat en fördämning. Den
har samtidigt bevarat stabiliteten för det hittills gällande koalitionssystemet, eftersom de båda stora partierna även nu förfoga över 144
mandat bland 165. Men situationen är därmed inte utan problem,
även om man bortser från de storpolitiska. De ligga framför allt i
De oavhängigas förbund. Det råder intet tvivel om, att detta har
appellerat till de forna nationalsocialisterna och deras anhöriga. För
de senare betyder ju också mannens och faderns likställighet med de
andra beträffande yrke och rätt till bostad en livsfråga. En stor del
av denna grupp ehuru icke på längt när alla följde också denna
appell. Och det hördes under valförberedelserna just i propagandans
yttre former toner, som betänkligt erinrade om den nationalsocialistiska perioden. Den faran finns också alltid i ett nytt parti, som bildats i valkampens hetta, och som lägger sin agitation mer på missbelåtenheten med det bestående än på värvandet av anhängare för
ett positivt program, att de element göra sig gällande, som äro förbundna med varandra genom ett gemensamt förflutet och ett gemensamt nuvarande nödläge. – Men trots detta är det oriktigt, och mer än
så, det är ansvarslöst, att i förväg vilja sätta hakkorsets kainsmärke
på det nya partiet, vilket vissa borgerliga vänsterkretsar gjort här i
Sverige, visserligen under inflytande av de stora internationella nyhetsbyråernas ensidigt vänsterfärgade meddelandena. Det måste därvid erkännas, att de icke funnit något stöd härför i officiella socialdemokratiska kretsar. I den av Kaj Björk, Morgontidningens utsände
i Wien, på ort och ställe skrivna artikeln av den 12 okt. heter det:
»Den politiska fysionomien hos de oavhängigas representanter är
ännu oklar. Det är ingalunda säkert, att de kommer att tillfredsställa
de nazistiska anhängarna. I varje fall kan det måhända vara nyttigare för demokratien att ha en bråkig minoritetsgrupp i parlamentet än ett rättslöst och förbittrat skikt i samhället.» Enligt en ej bekräftad uppgift från Wien lära de därvarande socialdemokraterna
ha önskat t. o. m. en medverkan av de oavhängigas förbund i koalitionen. Hur det kommer att sluta, är för stunden ännu tvivelaktigt,
men det bevisar i varje fall hur hysteriska de personer äro, som ur
det faktum, att i Braunau am Inn (som år 1945 räknade 4,594 valberättigade och där år 1889 händelsevis Adolf Hitler föddes) efter vad
man påstår särskilt många röster avgivits för de oavhängigas förbund, härleda faror för Österrikes demokratiska utveckling, emedan
de söka sådana faror.
654
Dagens frågor
Det har redan tidigare omnämts, att det i Österrike bredvid Seipels, Dollfuss’ och senare Schuschnigs katolskt ledda kristligt-sociala
parti alltid också funnits mellanpartier. De kallade sig »Stortyska
folkpartiet» och »Landbund». De voro antiklerikala och lade Anschlussprogrammet framför allt till grundval för sin verksamhet. – Men i
det sistnämnda avseendet skiljde de sig från de andra partierna blott
genom intensiteten i propagandan. Förhoppningen om Anschluss behärskade hela Österrikes offentliga liv från 1918 till 1933. Och ännu
1936 fastställde Schuschnig, som förvisso icke hyllade den stortyska
tanken, att Österrike var »den andra tyska staten». Ingen, som är
närmare inne i de österrikiska förhållandena kan påstå, att medlemmarna i de två nämnda partierna samt och synnerligen voro nationalsocialister till sinnelaget. Om de alltså nu under i jämförelse med
de sedan år 1945 mycket mer konsoliderade förhållandena sökte utbrytning ur det borgerliga enhetspartiet, måste det visserligen betraktas med skepticism i hänseende till de fortfarande oklara omständigheterna, men det behöver därför inte alls betyda ett återupplivande av nationalsocialistiskt sinnelag. – I beteckningen »De oavhängigas förbund» skall ju också ligga en protest mot den efter partiernas inbördes styrkeförhållande företagna fördelningen av alla
offentliga tjänster mellan folkpartiet och socialdemokraterna.
Man kan hoppas, om även inte påstå, att de element, som ligga mel•
lan det katolskt ledda folkpartiet och socialdemokraterna skola ha
vilja och kraft att inte låta det nya partiet hemfalla åt en nationalsocialistisk ledning, vilket icke endast skulle resultera i, att partiet
förbjöds, utan varigenom även de största utrikespolitiska faror för
hela landet skulle kunna framkallas. Kraus själv gäller allmänt som
icke-nationalsocialist.
På samma sätt som det är felaktigt att sammangjuta befolkningens
f. d. nationalsocialister genom att för alltid beröva dem deras medborgerliga rättigheter, vilket ju t. o. m. i Norge och Danmark visade
sig ogenomförbart, så får man icke i förväg fördöma den nya
partibildningen, därför att den har sammanfört en del av de nu valberättigade f. d. nationalsocialisterna. Deras hållning i det nya nationalrådet kommer att vara avgörande, vilket också folkpartiets generalsekreterare, undervisningsminister Dr Hurdes, förklarade redan
under valnatten.
Ryssarna tyckas i varje fall icke vilja följa dem, som vilja vara
ännu mer antinationalsocialistiska än de själva. Just i dessa dagar
spira som så ofta förut åter svaga förhoppningar på, att ett fredsfördrag, som efterlängtas av hela Österrike men också av hela världen, äntligen skall komma till stånd för detta nationalsocialismens
första offer.
655
FÖR NORDENS
Frihet
Av MALCOLM MuRRAY ocH STIG LöFGREN
2:a upplagan
En bok för allt Sveriges folk
»- dess syfte är att klargöra för vårt folk, hur allvarligt läget är
och vilka oerhörda krav som ställes på alla och envar om vi drabbas
av ett nytt krigs hemsökelser.»
Chefred. Ivar Andersson i Sv. D.
Pris kr. 8:-
En NORSTEDTS bok

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner