Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Försvarets be- Utrednings- och kommitteväsendet blomstrar, alla anfälsutredning. tikrångelutredningar och besparingsaktioner till trots.
Knappast går en konseljdag, utan att något nytt arbetsobjekt anförtros åt en ny kungl. kommitte. Man har verkligen anledning att fundera över vad alla de ordinarie »utredarna», vår talrika och raskt
växande kår av ämbetsmän och tjänstemän, sysslar med under sitt
dagliga arbete, eftersom de uppenbarligen inte inom de redan befintliga myndigheternas och ämbetsverkens ram förmår tillgodose statsledningens behov av vägledning.
Ett arbetsområde, som sedan gammalt erbjudit kommitteväsendet
gynnsam gromån, är som alla vet försvaret. Ett digert försvarsbetänkande hinner knappast läggas till handlingarna, förrän idoga utredare sätts att ta itu med nästa. I och för sig är detta väl inte att
beklaga eller kritisera – diskussion och meningsutbyte bidrar i alla
fall att hålla frågeställningar levande och att sprida önskvärd upplysning. Men det kan som bekant bli väl mycket även av det goda. De
ständiga försvarsutredningarna har i varje fall bestämda olägenheter i släptåg. De binder en avsevärd del av de militära stabernas arbetskraft för uppgifter, som många gånger ger föga resultat. De vidmakthåller en ständig osäkerhet och oro hos den militära personalen,
som aldrig riktigt säkert vet, hur länge dagens organisation med dess
ekonomiska villkor och befordringsmöjligheter och arbetsuppgifter
skall stå sig. De försvårar utan all tvekan rekryteringen till försvarets personalkårer. De tvingar de ansvariga myndigheterna att arbeta mot en osäker framtid och därför ofta på kort sikt, även i frå-
gor som skulle må väl av kontinuitet och stadga. De river ofta upp
grums och strid kring problem, som annars gått att lösa snabbare
och utan större motsättningar. Andra olägenheter att förtiga.
En försvarsutredning, som på sista tiden låtit mycket tala om sig,
är den s. k. befälsutredningen, tillsatt den 30 juni 1948. Och det är
knappast att förvåna sig över. Redan dess bakgrund är ovanlig. Den
utgöres nämligen av en promemoria, som utarbetades redan 1946 men
som först i dagarna delgivits offentligheten (SOU 1949: 16), sedan de
direkt berörda personalkategorierna gjort energiska föreställningar
härom. Den djupare orsaken till detta långa dröjsmål är inte känd,
men ett studium av promemorian gör högsta vederbörandes tvekan
rätt förklarlig. De där framförda synpunkterna är nämligen i många
avseenden uppseendeväckande.
Det 75 trycksidor starka aktstycket avslutas med 2 sidor slutord,
där författaren med en optimism och en tvärsäkerhet, som vore värda
ett bättre öde, lätt och behändigt löser de flesta av försvarets mest
besvärliga och tyngande personal- och utbildningsproblem. Några
citat för att belysa författarnas tankegång. »Den föreslagna befäls- 394
,,

Dagens frågor
organisationen räknar med endast en fast anställd befälskår, enhetligt
rekryterad direkt ur de värnpliktigas led. – – – Utbildningen till fast
befälsanställning är gemensam för alla och omfattar inalles 3 år. – –
-Allt förvärv av allmänbildning är förlagt till de allmänna undervisningsanstalterna. Envar, som icke vid anställningens början avlagt
studentexamen, har möjlighet att utan egna kostnader förvärva sådan
kompetens. – – – Ekonomiska hinder föreligga – – icke för någon
att välja befälsbanan. – – – Envar fast anställd äger en militärutbildning, som motsvarar den nuvarande officersutbildningen. – – –
Den föreslagna befälskåren ersätter de nuvarande tre befälskårerna:
officerskåren, underofficerskåren och underbefälskåren. Volontärinstitutionen – – utgår helt ur försvarets organisation. – – – Befälsorganisationen räknar i övrigt endast med värnpliktigt underbefäl.
– – – För det stora flertalet värnpliktiga begränsas första tjänstgö-
ringen med 4 månader från 12 till 8. – – ‘– Enligt den mening, som här
företrädes, och främst beroende av den föreslagna befälsorganisationen, äro de framlagda förslagen i fråga om värnpliktsutbildningen så
utformade, att alla berörda värnpliktskategorier äro fullt användbara
och i varje fall mer användbara än enligt nu gällande ordning för
omedelbar tjänst vid mobilisering i krigsorganiserade förband. I fråga
om kostnaderna medför den föreslagna befälsorganisationen vid ett
infanteriregemente en årsbesparing av omkring 330,000 kronor och för
infanteriet i dess helhet omkring 6,3 miljoner kronor, samt den föreslagna omläggningen av värnpliktsutbildningen en årsbesparing av
omkring 313,000 kronor för ett infanteriregemente och för infanteriet
i dess helhet omkring 6 miljoner kronor.»
J a, så står det verkligen. Inga rekryteringsbekymmer längre, varken
till officersbeställningarna eller till underbefälsbefattningarna, inga
trassliga kompetens- och tjänsteställningstvister mellan underofficersoch officerskårerna, kortare men ändå effektivare värnpliktsutbildning och därtill högst avsevärda besparingar – voila tout. Hur har
nu förf. trollat för att få fram dessa resultat. Jo, det är våra förträffliga värnpliktiga som ska’ göra’t. Inte nog med att de skall låta
sig utbildas till bättre – och vid mobilisering »fullt användbara» –
soldater på väsentligt kortare tid än någon hittills ansett möjligt, de
skall också duga att själva utbilda sina yngre kamrater till detta goda
resultat. Och samtidigt som de det gör, bibringas de erforderlig befälsutbildning; även den på kortare tid än som hittills ansetts möjligt. Nå, men »maskning» och motvilja mot uttagning till befälsutbildning – två nu alltför väl kända företeelser i dessa sammanhang
-hur blir man av med dem~ Förf. tror väl på den punkten men räknar
för säkerhets skull med en kompenserande peng, som sammanlagt blir
stor 11,400 kronor (i 1946 års penningvärde).
Promemorian räknar endast med förhållandena vid infanteriet. Men
det ligger i sakens natur, att en reform av denna genomgripande art
måste omfatta alla truppslag inom armen och väl också alla tre försvarsgrenarna – vi finge en ganska kuriös befälsorganisation annars. Och för alla de andra skulle det ställa de nuvarande förhållandena ännu mera på huvudet än vid infanteriet.
395
-.
Dagens frågor
Åtskilliga frågor anmäler sig, när man begrundar denna den senaste av SOU i fråga om försvaret. I en tid, då tekniken tvingar till
allt hårdare specialisering och allt mera krävande utbildning på alla
samhällslivets områden, skulle försvaret bli ett markant undantag. I
det totala krigets tid skulle den militära personalens skolning i mycket anförtros åt rena amatörer. När och hur skulle de värnpliktiga
instruktörerna lära sig behärska all den komplicerade materielen –
så väl, att de sedan i sin tur kan lära andra. Rutin kan det ju inte
bli tal om. Och hur skall man utan fast anställt underbefäl kunna
bemanna alla de krävande befattningar i krigsorganisationen, som
man nu inte vågar anförtro åt värnpliktiga, helt enkelt därför att
man inte hinner göra dem skickliga nog under deras korta utbildningstid. Hur kan det komma sig att man utomlands, t. ex. i USA, går
alldeles motsatt väg när det gäller instruktörerna vid värnpliktsutbildningen.
Den dominerande frågan är emellertid denna: hur i all världen är
det möjligt att en promemoria som denna befordras till trycket och
av statsledningen anses motivera en kungl. kommitte~ Är det de förespeglade besparingarna eller den minskade utbildningstiden eller
bådadera, som kommit all kritisk tankeverksamhet att upphöra~
Ett svar har promemorian redan fått, så grundligt det kan bli i en
bok på 234 sidor. Det är Försvarsväsendets underbefälsförbund, som
låtit sin studieledare, fil. lic. Albin Wielen sammanställa en »programskrift i befälsfrågan» under den betecknande titeln »Yrkesbefäl eller
ökad v-ärnplikt». Den intresserade hänvisas dit.
Befälsutredningen är alldeles givet en av de onödiga och besvärande
försvarsutredningar, varom inledningsvis talades.
Schweizisk valuta- Vid allmän folkomröstning den 22 maj förkastade
vård och svensk. schweizarna ett förslag om ändring av förbundsförfattningen, innebärande att förbundet skulle få rätt att förklara
nationalbankens sedlar för lågligt betalningsmedel och bestämma sedeltäckningens art och omfång. När guldmyntfoten i Schweiz övergavs 1936, hade nämligen nationalbanken genom en nödförordning befriats från skyldigheten att med guld eller guldvaluta inlösa sina
sedlar samtidigt som dessa upphöjts tilllagligt betalningsmedel. Innebörden av detta fullmaktsbeslut föreslogs nu skola lagfästas genom
revision av myntlagen och nationalbankslagen. Trots att de stora politiska partierna och pressen tillstyrkt författningsändringen, förkastades denna likväl. Ehuru den närmaste konsekvensen härav måste
bli förlängning av nödförordningen, tolkas omröstningsresultatet som
en opinion för fasthållande vid guldmyntfoten i princip och i författningens form.
Det kan starkt ifrågasättas, om inte trots allt folkets instinkt lett
det till det rätta beslutet.
Vid de tillfällen under efterkrigstiden då hithörande spörsmål diskuterats i vårt eget land har just sedlarnas laglighet och tvångskurs
åberopats till stöd för uppfattningen, att hinder icke förelåge för
396
Dagens frågor
långtgående avsteg från en konservativ penning- och valutapolitik,
utan att tvärtom möjlighet givits att i stället »föra en ur landets synpunkt rationell penning- och valutapolitik i överensstämmelse med de
riktlinjer, som uppdragas av statsmakterna», som det heter. Så var
t. ex. fallet 1947, när guldreserverna och därmed inlösensmöjligheterna
reducerades, och 1948, när den provisoriska lagstiftningen om riksbankens sedelutgivningsrätt löste banken från dittillsvarande guldtäckningsbestämmelser. Våra egna erfarenheter ha således visat, att
riksbanken, när dess sedlar blivit lagligt betalningsmedel, ansett sig
oförhindrad att utge sådana utan tanke på möjligheten av substantiell
inlösen, och, när dess guld och valutor förklarats vara reserv för
likvider till utlandet, känt sig befriad från skyldigheten att hålla
verkliga tillgångar i stället för fiktiva som sedeltäckning. Förlusten
av utrikeshandelns frihet har i sista hand blivit en följd av dessa förhållanden.
Ehuru inrymmande av författningsenlig rätt av föreslagen lydelse
åt det schweiziska edsförbundet att reglera penningväsendet genom
i vanlig ordning stiftad lag icke behöver betyda frångående av hittills
vedertagna principer, innebär dock nuvarande nödförordning, så
länge grundlagen respekteras, att penning- och valutapolitiken bedrives i den anda, som förutsätts i författningen. Den politik, som de
schweiziska myndigheterna proklamerat som sin avsikt att föra, i
händelse av att ändringsförslaget blivit antaget, är ur svensk synpunkt intressant dels för att se, om man tänkt begagna de nya befogenheterna för att avvika från den hittills förda politiken dels som
jämförelse med våra egna principer.
Det är i förstnämnda hänseende betecknande, att omdömet om ändringen uttryckts på följande sätt: »Icke djärv reformism, utan kall
konservatilim har präglat lagrevisionen.»
Trots att den schweiziska nationalbanken har etthundrafemtioprocentig guldtäckning för sina sedlar mot ett lagstadgat minimum på
fyrtio procent, har man ansett, att det under nuvarande förhållanden
icke borde ifrågakomma att återupptaga en oinskränkt guldinlösen,
men däremot att francens guldvärde borde upprätthållas, som om inlösen varit föreskriven. Sedan den 1936 genomförda trettioprocentiga
devalveringen har detta varit oförändrat. Nu föreslås, att bindningen
till guldet skulle göras fastare genom att i myntlagen införa bestämmelser för nationalbankens köp och försäljningar av guld om högsta
och lägsta pris med en spännvidd av tre procent. Eftersom man anser
guldet vara den enda värdemätare av obestridd internationell giltighet, skulle francens fastare förankring vid detta innebära, att stabiliseringen av valutans yttre värde i fortsättningen såväl som tidigare
komme att stå i främsta rummet för valutapolitiken. Härigenom
skulle det förslagsställande förbundsrådet alltjämt avstå från att belasta den sedelutgivande instansen med sådana för författningen
främmande uppgifter som t. ex. att valutapolitiskt säkerställa den
fulla sysselsättningen. Detta betyder att francens inlösen och därmed
utrikeshandelns frihet i praktiken är garanterad, ehuru den inhemska
guldcirkulationen icke för närvarande återställes. Den hittillsvarande
28- 493445 Svensk Tidskrift 1949 397
.. ….-‘..
‘-:
Dagens frdgor
konservativa valutapolitiken stadfästes alltså, om förslaget upphöjes
till lag.
För den del av sedelutgivningen, som icke har lagstadgad guldtäckning, d. v. s. högst sextio procent, fordras – i förslaget till nationalbankslag – främmande valutor samt utländska och inhemska
avistatillgodohavanden, växlar och kortfristiga fordringar. Därutöver
godkännas som sedeltäckning statliga och statsgaranterade skuldförbindelser. under förutsättning av en viss begränsad förfallotid. I sistnämnda hänseende föreslås dock en måttlig ökning från tre till nio
månader. Avsikten härmed är att i något ökad grad förstärka nationalbankens interventionsmöjligheter på penningmarknaden. I begränsad utsträckning skulle alltså sedlar kunna användas för att driva
öppnamarknadspolitik med. För sådant ändamål stå därutöver endast
bankens egna medel till förfogande. I praktiken betyder detta, att
intervention på den s. k. kapitalmarknaden förblir omöjliggjord. Detta
motiveras med att erfarenheterna under senaste tid i olika länder enligt schweizarnas mening visat, att öppnamarknadspolitiken är behäftad med uppenbara svagheter. Trots höjningen av tidsgränsen från
tre till nio månader för vissa skuldförbindelser fasthåller förslaget
principen om bankmässig täckning d. v. s. med s. k. korta papper av
den sedelutgivning, som icke är täckt av guld. Därmed är en stram
kontroll tillskapad, som förhindrar utgivning av mer sedlar än att
guldinlösen i praktiken är garanterad för samtliga. En täckning av
detta bankmässiga slag är en reell och påtaglig sådan. Åven dessa
föreskrifter äro genom sitt klara och motiverade ståndpunktstagande
till olika detaljer uttryck för sund konservativ uppfattning på penningpolitikens område.
Den valutapolitik, som förts i vårt land under efterkrigstiden, har
sin principiella motivering i uppfattningen, att guldkassan är reserv
för betalningar till utlandet. Såsom sådan har den fått tagas i anspråk, men när detta skett, upphörde också inlösningen av sedlarna.
För valutans yttre värde, som därefter saknat förankring i guldet,
har detta medfört kursfall. Detta har kommit till synes på fria marknader, där den svenska kronan för närvarande noteras i cirka sextio
procent. Om det blir möjligt att återuppbygga en ny guldreserv, vilket väl ändå måste anses ingå som led i en fullt genomförd politik,
som vill visa principens praktiska användbarhet, återstår att se. Hittills torde detta icke ha lyckats i något enda land, ehuru många försökt. I regel har efter någon tid valutans sänkta yttre värde officiellt
konstaterats genom devalvering. Valutapolitiken har alltså i vårt land
icke haft en självständig uppgift utan underordnats andra målsättningar för statsmakternas allmänna ekonomiska politik t. ex. den fulla
sysselsättningen genom köpkraftstillskapande politik i högkonjunktur. Detta är en grundläggande olikhet mellan svensk och schweizisk
valutavård.
sedeltäckningens viktigaste funktion, att vara ett instrument för
att trygga inlösen i en internationellt godtagen tillgång, upphörde i
samma mån som guldreserven frikopplades och reducerades. Den är
i själva verket oförståelig i den form, den för närvarande uppträder,
398
Dagens frågor
För att den skall kunna vara ett vapen för avsett ändamål, måste
tydligen öppnamarknadspolitiken, såsom schweizarna gjort, begränsas
till den egentliga penningmarknaden. En sedelfinansiering av kapitalmarknaden för ända till femtioåriga skuldförbindelser, ger ingen
verklig mening åt sedeltäckningen. Under så lång tid hinner ju åtskilliga hög- och lågkonjunkturer inträffa, och det är just vid övergångarna mellan dessa, som den praktiska inlösensmöjligheten behövs
för omedelbar tillämpning.
Vid förra årets behandling av frågan om guldets uppgifter i betalningssystemet hävdades från regeringens sida i proposition nr 195,
att förespråkare på ansvarigt håll saknades i flertalet länder för uppfattningen »att guldkassans variationer borde vara normgivande för
centralbankens kreditpolitik och sedelutgivning». Det schweiziska
exemplet visar, att detta påstående i alla händelser icke gäller det
land, som anses ha Europas starkaste valuta. Trots att hela detta
frågekomplex varit föremäl för ingående prövning vid senare tidpunkt än i Sverige, har utslaget fallit till förmän för en sund konservativ penningpolitik såväl inom experternas led som hos folket.
Vad i övrigt angår själva sakfrågan om guldkassans ändringar och
normgivande uppgifter, förtjänar framhållas, att variationerna äro
uttryck för störningar i utrikeshandelsbalansen. För värt land har
konsekvensen av den störda yttre balansen lika fullt blivit ändrad
kreditpolitik. Man har emellertid valt en tyngre och besvärligare form
för denna än räntehöjningens, när man valt kreditransonering och
investeringskontrolL På omvägar är detta ett erkännande av riktigheten av ifrågavarande uppfattning rörande kreditpolitiken. Aterstår
alltså att erkänna dess normgivande betyaelse för sedelutgivningen.
H. A.
Riksdagens nya arbets- Den svenska tvåkammarriksdagens sessionsformer prövade. ordning var densamma från 1867 ända till
1938. Den enda skillnaden var att riksdagarna så småningom visade
en tendens att räcka längre in på försommaren. Tanken på en höstriksdag började också skymta under mellankrigstiden, framkastad
från alla håll och lancerad främst för att jordbrukarna skulle få
vara hemma under vårbruket. Riksdagen slutade dock alltid omkring
l juni, och det enkla medlet att i alla väder åstadkomma detta var
begränsningen av arvodet: detta utgick blott under fyra månader,
d. v. s. räckte till sista veckan i maj, om de fjorton dagarna på påsklovet avräknades. Samtidigt klagades dock tämligen allmänt på slutbrådskan, som framtvingade en ofta ytlig eller summarisk behandling av de många hopsparda stora frågorna, och vilka olägenheter för
vart år blevo allt mer iögonenfallande.
Den andra perioden i tvåkammarriksdagens historia infaller under
åren 1939-1948. Med ett par undantag höllos då reguljära höstriksdagar, under åren 1939-40 i form av urtimor och fr. o. m. 1941 genom
förpuppning såsom fortsättning på lagtimorna. .Ändringen från 1941
sammanhängde med att arvodet då bestämdes att utgå som icke tidsbegränsad dagavlöning: riksdagsmännen fingo med andra ord betalt
för var dag som riksdagsarbetet pågick och hade inte längre samma
399
Dagens frågor
intresse som förut att påskynda behandlingen av ärendena. Rättvisan
kräver dock erkännandet att utdragningen av vår- och höstsessionerna under denna period i hög grad dels berodde på massanhopningen av besvärliga ärenden under och omedelbart efter kriget och
dels på förseningen av propositionerna; denna försening i sin tur
sammanhängde med att regeringen, upptagen av riksdagen som den
var tre fjärdedelar av året, aldrig hann få tid att till riksdagens början utarbeta sina förslag.
Den tredje perioden började i år, i och med att riksdagen konfirmerade de vilande grundlagsändringarna om revision av sina arbetsformer. I huvudsak innebar beslutet att man om ej formellt så dock
reellt konserverade den andra periodens höstriksdagar men från den
första perioden övertog dels det fasta, ehuru förhöjda arvodet och
dels sommarledigheten från månadsskiftet maj-juni. Legalt klövs
riksdagen i två delar genom tvångsreglerna om vårsessionens slut
den 31 maj (i visst fall den 15 juni); samtidigt slopades skillnaden
mellan lagtima och urtima riksdagen, varjämte riksdagen tillerkändes
självinkallelserätt. Genom rätten att uppskjuta frågor från vårsession
till höstsession eller från riksdag till riksdag erhöll riksdagen ett
instrument att reglera arbetsstoffet för varje session. Åven om riksdagen på våren kan avverka allt det framlagda materialet och därigenom för sin del göra höstsession obehövlig -regeringen kan dock
inkalla riksdagen till en höstsession- så förutsattes det allmänt inom
majoriteten (alla partier utom högern), att höstriksdagen skulle bli
en normal institution.
Här skall inte upprepas alla de skäl som tala emot den delade linjen. Kvar står fortfarande risken för att det parlamentariska förtroendeuppdraget blir ett yrke. Likaså måste det vara oformligt att
varje valår låta riksdagen på hösten efter valet sammanträda och besluta i vilka förelagda frågor som helst, även om folket genom sin
dom avsevärt rubbat partiställningen. Men även i övrigt har kritiken
mot sessionsuppdelningen visat sig ej ha sett skevt.
En huvudinvändning mot höstsessionen har alltid varit att riksdagens arbete vid denna tid blir snedbelastat. I den mån de i vår
fattade uppskovsbesluten konstituera det huvudsakliga arbetet vid
1949 års höstriksdag, kommer denna att bli lika haltande som tidigare
höstriksdagar. Det blir lagutskotten, på vilka allt egentligt arbete
skall ankomma. En del andra utskott få blott någon enstaka proposition att bereda; vissa utskott bli helt arbetslösa. Framför allt ställas
konstitutions-, budget- och de tillfälliga utskotten helt eller delvis
utan arbetsuppgifter. Årets höstriksdag blir alltså precis som de flesta
av sina föregångare en bekräftelse på att riksdagen själv inte förmår
skapa full och jämn sysselsättning inom sina egna murar. Visserligen kan det tänkas att regeringen lägger fram nya propositioner
i höst och jämnar ut arbetet. Men riksdagsordningen stadgar i sin
nya version, att proposition då ej må avlåtas »med mindre Konungen
prövar uppskov med framställningen lända riket till men eller eljest
finner synnerliga skäl föreligga för dess avlåtande». Denna restriktion har tillkommit för att unna regeringen arbetsro att förbereda
400
Dagens frdgor
propositionerna i tid till vårsessionen. Såsom det åtskilliga gånger
sagts i debatterna om riksdagens arbetsformer är det dock ett unicum
i den kontitutionella formläran, att regeringens handlingsfrihet när
det gäller att förelägga riksdagen förslag beskäres på detta vis. Riksdagen skall vid sitt höstsammanträde delvis mala tomt till följd av
denna stränga förbudsregeL Särskilt riksdagens budgetutskott torde
härigenom bli på lediga sidan, trots att åtskilliga statsfinansiella problem med fördel skulle kunna dryftas på höstsessionen utan att ha
den irrationella tilläggsstatens form och utan att behöva påverka
riksstaten förrän fr. o. m. nästföljande budgetår. Det har sagts att
regeringen ej saknat uppmaningar från inflytelserikt håll inom majoriteten att sätta sig över riksdagsordningens nya restriktioner, men
det skulle förvåna om regeringen följde dessa efterkloka råd att
systematiskt trampa grundlagsbud under fötterna omedelbart efter
det att riksdagen fastställt dem.
Det yttrades i år i första kammaren när grundlagsändringarna konfirmerades, att reglerna om tvångsavslutningen den 31 maj voro så
oklara att ingen kunde överblicka vad som skulle ske därest riksdagen nämnda dag ej vore färdig med budgeten (vars reglerande ju
inte får uppskjutas till hösten). Uppenbarligen är det dock av ganska
ringa intresse att på detta vis syssla med »giljotinens teknik», ty
Konungen eller en kammare (eventuellt en kvalificerad majoritet i 1
denna) kan grundlagsenligt besluta riksdagens fortsättning tills
budgeten reglerats, varför den nödiga säkerhetsventilen finns. Dess- ·
utom torde kamrarna, hur arbetsbelastade de än äro i slutet av maj,’
alltid veta att bli färdiga blott de vilja; vid alla slutspurter under
senare år ha kamrarna osvikligt blivit färdiga till den för hemresan
och bokningen av sovplatser fixerade dagen. Möjligen kan det anföras att införandet av en legal avslutningsdag kan fresta minoritetspartier till obstruktion, d. v. s. till oändligt talande för att sätta riksdagen ur stånd att före den l juni fatta de nödiga besluten, men
obstruktionen har hittills varit främmande för svenskt riksdagspsyke
och eftersom riksdagen till nöds kan förlängas skulle den bli utan all
effekt.
Nej, huvudanmärkningen mot den korta, vingklippta vårsessionen
ligger på ett annat plan. I förväg kunde det befaras att ärendenas
beredning och dryftande i riksdagen skulle lida men av den obönhörliga föreskriften om tvångsavslutningen. Arets erfarenheter ha
alltigenom bekräftat riktigheten av denna förhandskritik. Trots att
riksdagen i år med hänsyn till budgetläget hade ett förhållandevis
ringa antal svåra frågor att behandla, visade det sig att forceringen
mot slutet blev värre än någonsin. Utskotten bli i denna brådska
hellre än eljest regeringens transportkompanier, och i kamrarna blevo
den sista veckans debatter under de ofta nattlånga plena övervägande
formella. Behandlingen av ståndrättslagen demonstrerade vådan av
skiljaktiga beslut i denna trötthetsstämning. Med verklig oro måste
man tänka sig en vårriksdag, då ärendena äro flera och överlag mera
komplicerade än i år, även om riksdagen då är organiserad med ytterligare ett lagutskott och ytterligare en avdelning i statsutskottet.
401
——-~~~~—————
Dagens frågor
Det var säkerligen ett uttryck för denna oro som gick igen, när
vid konfirmeringen av grundlagsändringarna den socialdemokratiske
gruppordföranden i andra kammaren hr Fast bekände sina sympatier
för en sammanhängande session med början sent på hösten. I princip
intog hr Fast alltså samma ståndpunkt som högern, när denna föreslagit en enhetlig riksdag med början förslagsvis den l december. Det
skulle förvåna, om inte många redan nu se med större sympati på
denna linje än vid voteringen i fjol. Sannolikt är en majoritet beredd
att före utgången av denna riksdagsperiod ompröva frågan om sessionsindelningen med ledning av tre års rön och eventuellt 1952 anta
som vilande grundlagsändringar att definitivt beslutas 1953 efter
andrakammarvalen.
I övrigt har det gått litet trögt att sätta reformens stora eller små
nyheter i kraft. Genom tolkning har den nya utskottsorganisationen
ej ansetts böra tillämpas förrän fr. o. m. 1950. Tanken att kamrarna
normalt skulle övergå till två eller tre kortare arbetsplena onsdagfredag i stället för det nuvarande jättelånga onsdagsplenum har ännu
ej realiserats; givetvis skulle denna anordning bland riksdagsmännen själva- och troligen även hos pressen- skapa ett större intresse
för överläggningarna än som kan begäras under ett 10 a 12 timmar
långt och tröttande sammanträde. Interpellationer och enkla frågor
ha i år fått en undanskymd plats; deras besvarande skedde delvis
under riksdagens två sista dagar, sedan de flesta skyndat hem, men
denna masslakt inför tomma bänkar av delvis inaktuella spörsmål
gjorde interpellationsinstitutet delvis parodiskt. Det nya system, enligt vilket interpellationssvaren i större och mera komplicerade frå-
gor utdelas tillledamöterna i förväg, fyllde under sådana förhållanden
ingen större mission, ty läsarna voro alltför få och interpellationerna
alltför anhopade för att vidlyftigare debatter skulle kunna uppstå i
den dävna uppbrottsstämningen. Med utdelningen av svaren i förväg
har man velat ge kammarens ledamöter en större chans att yttra sig
efter en interpellation än hittills, då det många gånger inte varit
görligt att uppfatta det ofta i magnifikaste kurialstil skrivna svarets
innebörd. Lämnar regeringen blott sina svar snabbt – och detta
måste ske, om interpellationsinstitutet skall få en reell mening –
och spridas svaren ut på olika dagar, är det ganska troligt att utdelningen av svaren kommer att bidraga till institutets renässans.
Till slut skall blott konstateras, att rädslan för att den nya möjligheten till 6-minutersrepliker skulle leda till att de gamla 3-minutersreplikerna praktiskt föllo bort visat sig helt överdriven. Endast ett
par gånger begärdes och erhölls 6-minuters replikrätt; annars dominerade 3-minutersreplikerna. Talmännen ha i sin hand att reglera
replikrätten, och de veta att de ha kamrarna bakom sig vid en restriktiv tillämpning av reglerna om repliktidens förlängning.
De engelska Fortsättningen av de engelska kommunalvalen i maj
valen. blev nästan lika intressant som dess början i april. Den
konservativa frammarschen fortsatte, både inom Londons »boroughs»,
402
Dagens frågor
i Skottland, England och W ales samt vid stadsfullmäktigevalen i stä-
derna.
Men tendensen var vida oenhetligare än i april. Labours generalsekreterare, Morgan Phillips, kunde också icke utan en viss rätt framhålla den 13 maj, att de senare valen resulterat i mera begränsade förluster för regeringspartiet. Men dettas situation var likväl icke särskilt lysande.
Den gamla konservativa högborgen Birmingham, som varit en av
Labours mest bekanta erövringar, fick ånyo konservativ majoritet.
De konservativa besatte 69 platser (+ 15) emot Labours 49 (-15). Regeringspartiet led likaså allvarliga förluster i Manchester och Leeds.
Att resultatet icke blev så dåligt som i april tillskrives regeringspartiets ansträngningar att blåsa liv i sin tämligen stelnade valapparat. Partiets medlemsantal är visserligen större än någonsin – årets
siffra är i själva verket rekord. I början av 1949 räknade det brittiska
arbetarpartiet 5,422,000 medlemmar. Men av dessa voro 629,000 enskilt
anslutna. De övriga utgjordes av fackföreningarnas kollektivanslutna
medlemmar. Man hoppas nu kunna höja de förras antal till åtminstone l miljon, få liv i den nästan insomnade ungdomsorganisationen och få till stånd en allmän upprustning inom partiapparaten.
I vilken utsträckning detta kommer att lyckas ligger ännu i vida
fältet. En viss uppstramning är dock tämligen given.
I samband med valet har man också gjort en länge väntad utrensning. Konni Zilliacus och hans kamrat som fellow-traveller Solley
ha sent omsider uteslutits. Det är en varning till kritikerna på partiets vänsterflygel på samma gång som en valförberedelse. Genom att
koppla av de värsta ryssvännerna hoppas man kunna beröva det konservativa partiet alla möjligheter att framställa regeringspartiet så-
som opålitligt i den centrala utrikespolitiska frågan. Det är också en
försiktighetsåtgärd. Zilliacus har länge syndat på nåden. Hans personliga charm och ovedersägliga intelligens har räddat honom tidigare. Men han har berett regeringen lika mycket obehag som ett
dussin av oppositionens bästa krafter. Genom att gå till uppenbara
överdrifter – varav deltagandet i fredsmötet i Paris var den senaste
– gjorde han sig omöjlig. Icke ens hans hemlige beskyddare, Aneurin
Bevan, kunde längre göra något.
Zilliacus är alltså nu i »ödemarken». Men han ger sig sannolikt icke
och kampen inom valkretsen Gateshead kommer säkerligen att bli
spännande. Olyckskamraten Solley är ett betydligt svagare nummer.
Att Bevan gått med på att Zilliacus och Solley uteslutits är ett tecken på att någorlunda enighet kommer att råda inom regeringspartiet
före valen. Den kamp om ledningen, som de facto redan pågår, kommer icke att taga några synliga tecken före 1950. Aneurin Bevan
bidar sin tid.
Latinet i Atomfysikern är vår tids storschaman och överste druid.
skolan. Han sitter inne med kunskaper och han behärskar krafter, som ingiva menigheten fruktan och djup respekt. Professor
403
Dagens frågor
J oliot är ett exempel. Skolläraren, som skall hjälpa den alltmer;
sviktande föräldramyndigheten att utdana den stundande atomål
derns människor, har inga yrkeshemligheter att missbruka. Om han1
gärning också följes av ett starkt allmänt intresse, så får han um
gälla detta genom att beskedligt lyssna till otaliga goda råd och an
visningar, ty i skolfrågor anser sig varje medborgare äga eller snabb1
kunna bilda sig en mening. Lektor Melker Johnssons f. d. hemlig~
rapport från Amerika hade en del nyttiga synpunkter på vådorna a”\
en alltför yrvaken pedagogisk diskussion, och det är inte utan, at1
en del av den kritik, som på senare tid i vår egen dagspress riktatE
mot gängse skolböcker, ger stoff till liknande reflexioner. Det gäller,
nogare uttryckt, icke så mycket själva anmärkningarna som den rent
ut sagt bornerade mentalitet, man ibland tycker sig skymta bakom
kritiken. Ganska mycken outtalad sympati torde i vart fall ha mött
de kontraopponenter, som vägrade att utbreda den svenska fattigdomens evangelium även på språkets område.
I dag råkade oss i händerna vårnumret av »Liberal Debatt», som
bl. a. innehåller en fortsättning på det fälttåg, som två djärva unga
män öppnade i slutet på 1948 års årgång av samma tidskrift. Det
föres mot latinundervisningens hydra, som överlevat S. A. Hedin.
Men nu nalkades Herkules med Pylades, svingande svärd och fackla,
f. ö. ej utan behag. I det senaste häftet lämnas ridderligt ordet först
åt en latinlektor. Så kommer redaktören och riksdagsmannen Manne
Ståhl, vilken tydligen ej helt motsvarar diskussionsledningens förväntningar. Följer en docent i historia, som försäger sig därhän, att
vissa latinska författare vore »ovärderliga för allmänbildningen,
alltså för ett av skolans syften». Därnäst rycker emellertid en juris
professor och förutvarande statsråd in på arenan med den förklaringen, att kvalificerade kunskaper i moderna språk böra krävas av
hans adepter i stället för det gamla juristlatinet; i verkligheten är,
om man nu skall anlägga rent praktiska synpunkter, rättsvetenskapen
av universitetens discipliner den, som minst appellerar till ämnessvennernas kunskaper i moderna språk. Nåväl, i denna situation nödgas ledningen i latinfejden inkalla en »latinare, fil. stud.», varefter
kolonnen betäckes med några egna slutreflexioner – och framföres
under överrubriken »Språket som överlevt sig själv» (skall troligen
vara: »sig självt»). När man ser raden av debattörer marschera fram
under detta gemensamma fälttecken, undgår man ej att komma att
tänka på en något liknande scen i en stor dagstidning: där hade också
en del personer anmodats att yttra sig om latinet, men svaren utföllo
icke helt efter förväntan, och redaktören, en man med starka disciplinära och skolmästerliga instinkter, måste ingripa och återkalla sina
läsare till den gammalradikala observansens tågordning. Sedermera
ha vi förresten sport, hurusom östzonens herrar, ej utan förebild, gått
till storms mot det tyska klassiska läroverket.
Omfattningen, resp. existensberättigandet, av latinstudiet på våra
gymnasier hör självklart till de stora principiella skolfrågorna. Det
är riktigt och rimligt, att den dryftas också inför allmänt forum. Att
sådana diskussioner likväl ofta bli så föga givande, sammanhänger
404
-~ ._..J…
Dagens frågor
väl därmed, att de lätt hamna i en spökparad av privata ressentiment
och uttjänta argument- från båda hållen.
De romerska prosaförfattarna äro verkligen ingen alldeles tacksam
skollektyr, och mycket kunde tala för att lägga huvudvikten på poesien. Därmed understrykes emellertid kravet på en sänkning av de
skriftliga provens (inklusive studentstilarnas !) svårighetsgrad, ett
krav som rests just från fackmannahåll. Men det går heller inte att
skära ned grammatiken längre än till en viss gräns; skillnaden mellan gerundium och gerundivum t. ex. ligger nu en gång innanför den
gränsen. En mycket erfaren historiker försäkrar, att det är de bristande insikterna i grammatikans elementa, som kunna bringa hans
studenter på fall vid tolkningen av latinska urkunder, sällan däremot
de specialtermer o. d., som bära öppen varningsflagg.
Förhållandet mellan de »döda» och de »levande» språken är ett invecklat kapitel i flera avdelningar, som sträcker sig från kulturfilosofi till schemateknik Så mycket är väl säkert, att latinet icke kan
bliva beståndande, om det skall rättfärdigas enbart som hjälpreda och
ta-fram-mamsell åt de moderna språken. Därmed inte sagt, att det
skulle vara utan gagn i så måtto. Tvärtom, åtskilliga censorer, som
ha tillfälle till jämförelse mellan real- och latinlinjen, torde intyga
motsatsen. Och eftersom det ibland påstås, att latinet skulle vara
absolut onyttigt för journalister, låtom oss sluta med en liten tryckfelshistoria ur levande livet. En man disputerade på en doktorsavhandling om det som filosoferna kalla »fiktionalistiska» företeelser.
I ett för övrigt alls icke skämtsamt hållet referat i en tidning kunde
han emellertid läsa, att disputationen rört sig om »fickjournalistiska»
problem. Så kan det gå. Men ordet är bra.
28t- 493445 405
‘•

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner