Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Bomb i för- Publiciteten kring de svenska försvarsproblemen – på
svarsfrågan. gott och ont – har efter beredskapsårens enighet och
forcering ingen gång varit så livlig som under se senaste månaderna.
Det var de skandinaviska paktförhandlingarna som gav upptakten;
förhandlingarna kring den nu undertecknade Atlantpakten bildade
därefter den effektfulla bakgrunden. I dag står Sverige ensamt mellan öst och väst.
Tre linjer framträder särskilt tydligt i debatten, som i övrigt varit
åtskilligt förvirrad och i mycket vanställd av lösa funderingar och
okunnighet om fakta i målet. Främst slår en kanske det med jämna
mellanrum uppdykande påståendet, att vårt försvar i nuläget skulle
vara det starkaste i Europa väster »järnridån» med undantag endast för Englands. Tesen varieras stundom till rubriken »Sveriges
försvars standard högst bland småstater» (MT 17.3). Oavsett det faktiskt tvivelaktiga i dessa påståenden ger de närmast anledning till
två reflexioner. Den ena är, att ett försvarsväsens värde och styrka
självfallet måste bedömas i relation till dess uppgifter; de nämnda
omdömena gör inte så och saknar därför värde. Den andra är, att
påståenden av detta slag inger den mindre kunnige – och denne är
i förkrossande majoritet hos vårt folk – en falsk säkerhets-, ja överlägsenhetskänsla, som sannerligen är föga motiverad. Den stora massan bibringas så den farliga tron, att »allt är bra som det är», gärna
kanske med tillägget, att det bara är den obotfärdiga högern och
»militärerna» som med sina ständiga krav äventyrar enigheten.
Den andra linjen i debatten har varit den nästan enstämmiga kören
av politiska ledare, som manat till uppslutning kring försvaret. »Försvarets effektivitet måste bevaras.» »Pessimismen är förvånande.»
»Sverige har i dag tillgång till ett försvar långt starkare än 1939.»
»I det nya läget är det av särskild vikt, att vårt försvar vidmakthålles och förstärkes.» Särskilt regeringschefen och försvarsministern
har slösat med maningar av denna innebörd. Det propagandistiska
resultatet av allt detta tal är, att »the man in the street» i än högre
grad tror att allt är väl beställt med försvaret. När t. o. m. de gamla
antimilitaristerna, den regerande socialdemokratien, låter sitt handlande styras av sådana paroller, så måste ju allt vara gott och väl
– åtminstone ur försvarets synvinkel. Härtill bidrar också minnena
av samlingsregeringens och dåvarande försvarsministerns kraftfulla
insatser under beredskapsåren.
Det tredje och skarpt kontrasterande inslaget i debatten, särskilt
under de båda senaste månaderna, har varit de militära chefernas
framställningar och framträdanden i tal och skrift. Här möter man
krav på åtgärder, delvis omedelbara och av avsevärd omfattning, för
316
·._…
Dagens frågor
att sätta försvaret i stånd att lösa sina uppgifter. Karakteristiskt är
ju, att överbefälhavarens bekanta framställning från mars i fjol,
upprepad och understruken i november, ännu i det stora hela inte
föranlett några åtgärder från regeringen. I statsverkspropositionen
till årets riksdag motiveras denna regeringens negativa hållning med
bl. a. frasen: »Även försvaret är på längre sikt beroende av att den
ekonomiska jämvikten återställes genom att det nu planerade exportprogrammet förverkligas.» Försvarsministern har i annat sammanhang såsom ytterligare förklaring yttrat: »Men regeringen bedömer
icke nu läget så att omedelbara krigsrisker föreligger.»
Sammanfattningsvis kan man alltså av den senaste tidens försvarsdebatt konstatera, att den å ena sidan varit ägnad att lugna den allmänna opinionen och invagga den i säkerhet·- regeringens linje -,
medan å andra sidan försvarets ansvariga chefer med kraft (men
utan gehör!) påvisat lägets vanskligheter och riskerna med ett försvar, som alltjämt uppvisar stora luckor och allvarliga brister. Motsättningen mellan ståndpunkterna är uppenbar.
I detta läge levererade regeringen på Nordens ödesdag den 9 april
en veritabel bomb i försvarsfrågan. Utan att veterligen de ansvariga
militära myndigheterna eller ens de övriga politiska riksdagsgrupperna fått tillfälle att ta ställning, dikterade statsministern till statsrådsprotokollet sin syn på försvarsfrågan – som utgångsvärde för
en ny försvarsutredning. Redan tillvägagångssättet strider mot tidigare praxis. Men sakinnehållet gör det ännu mer. I korta satser fastslår statsministern, att »flygvapnet med sin höga beredskapsgrad och
sin stora rörlighet kan betraktas såsom vår första försvarslinje, i all
synnerhet vid ett överraskande anfall mot vårt land», att »en avvägning mellan det militära försvaret och civilförsvaret göres i ett sammanhang beträffande såväl de materiella som de personella resursernas fördelning inom en för militära och civila försvarsändamål gemensamt fastställd kostnadsram» samt att »försvarets kostnader icke
böra få på längre sikt nämnvärt överskrida deras nuvarande andel
av nationalinkomsten».
I sak innebär ju detta, att regeringen utan att låta sig besväras av
några sakkunniga strategiska överväganden själv verkställt en ny
avvägning mellan försvarsgrenarna; vidare att det nu- särskilt mot
bakgrunden av de tidigare antydda framställningarna från de militära myndigheterna – måste bli fråga om en nedrustning av både
armen och marinen; och slutligen att det notoriskt försummade civilförsvaret nu också skall klämmas in som konkurrent om de godtyckligt maximerade miljonerna i försvarsanslagen. Morgontidningens rubriker den 10 april ger klart – och ack så lugnande! –
besked om innebörden i den nya given: »Moderniserat försvar stärker beredskapen» (om statsministern i statsrådsprotokollet) och »Nuvarande kostnaderna för försvaret ökas ej» (om statsministerns tal
i Nyköping kvällen innan). Här framträder i förgrovad form den
ovan påtalade tendensen i den politiska förkunnelsen – lugn, allt är
bra och skall bli ännu bättre, men det skall inte vålla några extra
kostnader eller besvär! Det verkar, av en hel del pressuttalanden att
317
Dagens frågor
döma, som om man på många håll verkligen tror, att försvarets
effektivitet, närmast då armens och marinens, kommer att ökas bara
man minskar anslagen tillräckligt. Ungefär samma syn alltså, som
landshövding Sandler så effektfullt (men utan framgång!) gisslade
vid fjolårsriksdagens minskning av de värnpliktigas utbildningstid.
Hur skall man nu bedöma detta regeringens initiativ1 Är det bara
ett sken för att partipolitiskt dölja de 63 nya miljonerna till flygvapnet (plus de årliga merkostnaderna på 6-11 milj.)~ Eller är det
det gamla vanliga knepet att skjuta ifrån sig en besvärlig fråga
genom att överlämna den till en utredning – och därefter vid förefallande behov åberopa utredningen som motiv för inställda handlingar~ Eller tycker man rentav – förflugna tanke! – att enigheten
mellan försvarsgrenarna nu plötsligt blivit så stark, att man måste
vidta lämpliga åtgärder för att på nytt splittra den militära
opinionen~ Att man tvingas söka motiveringen efter sådana, saken
ovidkommande linjer visar kanske bäst, hur lösligt det sakliga underlaget verkar. Den enorma åsiktsförskjutningen framträder särskilt
tydligt vid en jämförelse med vad dåvarande försvarsminister Sköld
gav 1945 års försvarskommitte som arbetsunderlag.
Här är inte platsen att närmare diskutera statsministerns nya teser; det blir kanske tillfälle att återkomma på den punkten. Påpekas
bör blott, att årets försvarsanslag icke ge en rättvisande bild av de
verkliga kostnaderna för en organisation av den omfattning försvaret nu har. Genom att en rad frågor har skjutits på framtiden, har
anslagen konstlat kunnat hållas nere, till nackdel givetvis för försvarets effektivitet på längre sikt. Det bör ytterligare konstateras,
att en utredning om avvägningen av försvarskostnaderna ingalunda
i och för sig kan anses vara av ondo; tvärtom, men den borde fått
vara obunden och förutsättningslös.
Slutligen och som en ringa tröst kan man inte låta bli att i det här
sammanhanget tänka på vår senaste stora försvarsutredning, 1945 års
försvarskommitte. Den lyckades med konststycket att dels på alla
väsentliga punkter frångå de ursprungliga direktiven, dels framlägga
ett betänkande som när det äntligen blev klart redan korrigerats av
utvecklingen i världen och som därför ovanligt snabbt »lades till
handlingarna».
Den kinesiska kommunismen Under februari och mars månader var
alltmer rysk-orienterad. det ont om nyheter från Kina. Efter
Peipings kapitulation i början av februari avstannade alla militära
operationer på bägge sidor utan att någon formell vapenvila ingåtts
medan fredsförhandlingar pågingo i Peiping. Dessa strandade till sist
då kommunisterna insisterade på »ovillkorlig kapitulation» av hela den
nationalistiska armen. Då regeringen icke kunde gå med på detta
villkor, återtog kommunisterna offensiven omkring den 12 april, och
redan efter något mer än en vecka övergick de Yangtsefloden på en
bred front mellan Wuhu och Chinkiang på bägge sidor om Nanking.
Under denna operation inträffade den beklagliga beskjutningen av
neutrala brittiska krigsfartyg på Yangtsefloden med svåra förluster
318
,.
-·.~~,f_.·——–
Dagens frågor
av döda och sårade, vilken kan få storpolitiska konsekvenser. Ån så
länge har effekten endast varit att på ett flagrant sätt demonstrera
det brittiska imperiets nuvarande svaghetstillstånd.
Efter övergången av Yangtse vände de kommunistiska armeerna
rätt österut, tydligen med Shanghai som mål. Den snabbhet med vilken denna frontförändring utfördes vittnar gott om dessa armeers
manöverduglighet och goda ledning, även om man tar i betraktande
det antagligen mycket svaga motståndet som mötts. Nu (den 2 maj)
är vad som återstår av Shanghais garnison helt isolerad på den halvö
som bildas av Yangtsefloden i norr och Hangchow bukten i söder.
En del av nationalistiska trupperna lär ha undkommit i sista minuten
över Hangchow och bildat någon slags front utmed Chientangfloden,
vilken utmynnar just vid denna stad, men även deras ställning är
nog rätt så hopplös.
Under den relativt lugna tid som följde på Peipings kapitulation
har pressen, speciellt i USA, varit full av spekulationer över det
segrande kommunistpartiets framtida politik, i all synnerhet dess inställning till Sovjet-Ryssland. Man har trott sig märka att de kinesiska kommunisterna icke böra betraktas som Moskvas och Kominforms lydiga verktyg, utan i stället äro av typ Tito, alltså av distinkt
nationell läggning, oberoende av och t. o. m. i opposition till Moskva.
I belysning av de senaste veckornas händelser förefaller det som
om allt detta varit intet annat än vad man kallar för önsketänkande.
Jugoslaviens oberoende ställning gentemot Sovjet-Ryssland betraktas helt naturligt i USA med det största gillande, och de amerikanska
journalisterna i Kina skulle säkert helst vilja rapportera till sitt land,
att Kinas kommunister gå samma väg. När den nationalistiska garnisonen i Peiping i början av februari kapitulerade utan allvarliga
strider fanns där icke mindre än 17 utländska journalister. De meddelade, att det hela gått med utomordentligt lugn och ordning och att
kommunisterna helt enkelt hade övertagit den gamla administrationen utan personalförändringar och till och med gått så långt att de
behållit nationalregeringens presscensor.
Vidare sades, att den nationalistiske kommendanten i Peiping, general Fu Tso-yi, vilken utan tvivel var den gamla regimens dugligaste militäre ledare och därför av kommunisterna speciellt utpekats som »krigsförbrytare», kom mycket bra överens med sin kommunistiske f. d. motståndare general Lin Piao, och att den senare utverkat att Fus namn ströks från listan på de värsta krigsförbrytarna. Från intervjuer med kommunistledare – men väl att märka
icke de högsta – tycktes framgå, att dessa endast önskade få igång
det kommersiella livet precis som förut utan att på något vis ingripa
mot gammal tradition. De utländska journalisterna fingo telegrafera
nästan hur mycket de ville, och tillfredsställelsen med kommunistregimen var allmän. Men denna »smekmånad» räckte precis en må-
nad och inte mer. Den sista februari fingo journalisterna ett meddelande om att deras närvaro i Peiping var obehövlig, eftersom inga
telegram eller brev hädanefter finge avsändas. Järnridån gick ned
i öster lika obevekligt som i väster, och vad man får veta från Peiping
319
Dagens frågor
är numera aldrig annat än officiella kommunikeer med allt vad detta
innebär.
En del fakta ha emellertid sipprat ut av betydelse för en bedömning av den kommande utvecklingen. För det första har bland kommunisternas ledare åter börjat att nämnas ett namn, som i många år
varit helt bortglömt. Det är Li Li-san, vilken under kommunisternas
tid i Yenan konkurrerade med Mao Tse-tung om ledarskapet inom
partiet. Han lär ha varit inbjuden till Moskva för att, som det heter.
»fullborda sina kunskaper om marxismen». Hur som helst har han
återkommit till Kina och i amerikansk press nämnts som »administrator» i Manchuriet. Li Li-san har länge varit känd för att vara
ännu mer Moskva-trogen än Mao Tse-tung, och hans senaste år i
Ryssland ha säkert befäst honom i den sanna tron. Vid sitt första
offentliga framträdande efter sin återkomst lär han på det bestämdaste ha förnekat att den kinesiska kommuniströrelsen har något
med Tito att göra, utan i stället är obetingat ansluten till den internationella socialismen med Sovjet-Ryssland som ledare. Om han blivit »administrator» i Manchuriet tycks han ha börjat sin regering i
full överensstämmelse med vad som praktiseras i andra länder, som
blivit omvända till »folkdemokrati». Det har rapporterats från Mukden, att alla universitet i Manchuriet skola ge speciella kurser i kommunistisk socialpolitik för att på detta sätt utdana landets blivande
herrar. Ett annat något senare telegram har omtalat att 2,000 studenter i Peiping samlats i ett »koncentrationsläger» för att grundligt
lära sig samma sak.
Det är obekant om numera någon mera djupgående slitning existerar mellan Mao Tse-tung och Li Li-san. Men man kan nog anta att
den förre är eller har varit mer nationellt anlagd och icke velat nöja
sig med att alltid vara ett lydigt verktyg åt Stalin. Hans handlingsfrihet är väl dock numera ytterst begränsad. Dagen innan Atlantpakten undertecknades, utfärdade han en förklaring med en försäkran om
att Kinas kommunister förpliktade sig att kämpa tillsammans med
Sovjet-Ryssland om ett krig utbryter till följd av den nya pakten. Två
dagar senare beviljade representanthuset i USA 54 miljoner dollar
till hjälp åt det icke-kommunistiska Kina. Summan hade redan för
länge sedan ställts i utsikt men betalningen uppskjutits till dess situationen i Kina klarnat. Att pengarna nu ställts till förfogande kan
innebära, att den amerikanska regeringen anser den nuvarande regimen i det nationalistiska Kina vara tillräckligt liberal och demokratisk för att kunna påräkna stöd. Det kan också innebära, att
State Department tagit ad notam kommunisternas öppenhjärtiga deklarationer. Det kan ju vara en tillfällighet, att voteringen om hjälpen till Kina ägde rum just två dar efter att Mao Tse-tungs förklaring offentliggjorts. Men det är nog en händelse, som ser ut som
en tanke.
Inom den nationalistiska regeringen har man tydligen rensat bort
de ultra-konservativa ministrarna för att göra en kompromiss med
kommm:J,isterna möjlig och på samma gång följa general Marshalls
råd. Men man kan knappt tro att den nya regeringens politik blir
320
..
Dagens frågor
så olik den gamlas, även om de flesta av dess medlemmar äro nya
män, kända för sina liberala och demokratiska tendenser. Till premiärminister utnämndes med den lagstiftande yuans gillande general
Ho Ying-chin, vilken i nära tjugo år med korta uppehåll varit krigsoch senare försvarsminister i Ching Kai-sheks regering. Av denna
anledning torde bliva mycket svårt för honom att någonsin kunna
åstadkomma en kompromiss med kommunisterna, då dessa upprepade
gånger förklarat att deras mål i första hand är att få ett totalt slut
på den gamla regimen i landet. Hans namn förekommer också på
kommunisternas lista över »krigsförbrytare», vilkas utlämning och
bestraffning tycks ha gjorts till ett oeftergivligt villkor för fred.
Den amerikanska politikens gigantiska misslyckande i Kina under
åren efter det andra världskriget har naturligtvis förorsakat en hel
del oro och självrannsakan bland den amerikanska allmänheten. För
att få klarhet i denna fråga utsände The New York Sun ett frågeformulär till en hel del journalister och andra som ansågos vara
experter på Kina. Frågorna voro: l) Varför hålla kommunisterna på
att vinna inbördeskriget1 2) Vad kan och bör USA göra i den kinesiska krisen~ De besvarades av 14 kända män, däribland journalisterna
Edgar Snow, Owen Lattimore och John Fairbank, f. d. inrikesministern Harold lekes samt två missionärer, som i många år haft sin
verksamhet i Kina. På den första frågan svarade nästan samtliga
ungefär följande. Kommunisterna vinna kriget, därför att de
l) rent militärt sett äro bättre ledda än sina motståndare,
2) ha en bättre moral än dessa, emedan de inse att de ha ett mål
(förbättrade levnadsförhållanden) att slåss för, och tro att deras ledare kunna föra dem till detta mål.
Till sist har 3) hela det kinesiska folket, inbegripet icke-kommunister, förlorat allt förtroende till den korrumperade och odugliga
Kuomintang-regimen.
På den andra frågan svarade samtliga med undantag av två, att
USA omedelbart borde stoppa all militär och annan hjälp till det
nationalistiska Kina, och låta kineserna finna sin frälsning själva
utan att på något sätt ingripa. När senare en ansvarig regering stabiliserats, naturligtvis helst en koalitionsregering i enlighet med
Marshalls råd eller även eventuellt en ren kommunistisk regering av
Tito-karaktär, borde man i all vänlighet söka komma till tals med
denna och erbjuda den hjälp som önskas. De två som hade avvikande
mening voro egendomligt nog de två missionärerna, som yttrat sig.
De tillrådde en fortsatt vittgående militär och ekonomisk hjälp till
den nationalistiska regeringen, och även, om så påfordras, amerikansk militär intervention. Denna från detta håll onekligen något
förvånande inställning kan väl delvis förklaras genom kommunisternas upprepade gånger proklamerade kristendomsfientlighet. Så t. ex.
har en amerikansk missionär i Tsinan, huvudstaden i Shantung, vilken nu är i kommunisternas händer, rapporterat att han fått tillstånd
att hålla sina skolor öppna endast på villkor, att kommunistiska läror,
inbegripet ateism, bli föremål för undervisning. Detta är naturligtvis för honom fullständigt omöjligt.
321
.. f
Dagens frågor
Svaren på den första frågan förefalla att vara fullt riktiga. Det
råd, som givits av de två missionärerna, såsom svar på den andra
frågan, är väl nu omöjligt att följa. Men vad de övriga tillrått förefaller att vara blott en vacker dröm, som knappt kan tänkas bli verklighet inom en rimlig tid. Man måste i hela världen, och icke minst i USA,
sätta sig in i att den blivande regimen i Kina blir helt kommunistisk
och allt mer beroende av Moskvas diktamen.
Under de senaste veckorna har det upprepade gånger rapporterats
i pressen att Chiang Kai-shek förbereder en »come-back» genom att
på Formosa samla en stor och väl rustad arme, vilken så småningom
under hans ledning är avsedd att landsättas på fastlandet för att
krossa kommunisterna. Att en sådan plan existerar är otvivelaktigt.
Så t. ex. vet man att Chiang Kai-shek vid sin avgång som president
tog ut en stor del av riksbankens mycket lilla metallkassa och deponerade den på Formosa. Vidare ha en del elittrupper anlänt till Amoy
(en hamnstad på fastlandet mitt emot Formosa), för överskeppning
till ön, bland andra Chiang Kai-sheks egen livbrigad jämte stora enheter tillhörande flygvapnet och andra. Om planen verkligen en gång
kommer till utförande är det ganska troligt att Chiang kan hålla sig
på Formosa ganska länge, mest tack vare sitt flygvapen som nog är
ganska stridsdugligt; kommunisterna sakna än så länge nästan helt
ett flygvapen. Men en expedition till fastlandet blir nog i alla händelser ett vanskligt företag med ringa möjlighet till framgång.
Kraftkoncentrationen En utländsk journalist i Moskva får ständigt
i Sovjetunionen. huvudvärk på grund av svårigheten att skaffa
nyheter, säger londontidningen The Economist i sin artikel »Männen
i Kreml» (2.4. 49). Han lever där omgiven av en tystnadens mur, som
isolerar honom från folket och informationskällorna, så att alla verkliga händelser kommer som fullkomliga överraskningar, och den förbryllade världen endast kan hänge sig åt dunkla spekulationer över
deras innebörd. »Ingen paragraf i de ryska protokollen har antytt
vad som håller på att äga rum; inga välunderrättade kretsar har
avslöjat sitt vetande; mr. Drew Pearson har inte fått några kopior
av hemligstämplade dokument.»
Bedömningen av vad som verkligen håller på att äga rum i Sovjet
måste under sådana förhållanden byggas på en mycket fragmentarisk
grundval. Den enda vägledningen är sovjet-pressens väl dolda upplysningar. Det är som att lägga ihop ett ytterst komplicerat puzzle
eller att tyda ett svårt chiffer.
Molotovs, Mikojans och Bulganins frikoppling och Vosnesjenskis
avkoppling från den ryska diplomatins, ekonomiska politikens och
militärmaktens omedelbara ledning har mest sysselsatt världen i
detta sammanhang, och endast några sporadiska uppgifter om andra
omplaceringar på mindre betydande poster i sovjetregeringen har
låtit oss ana, att förändringarna i själva verket går avsevärt djupare
än vad de knapphändiga informationerna medger. studerar man dock
sovjetpressen från senaste tiden mellan raderna utvinner man en
322
..
Dagens frågor
bild av en väldig och ännu pågående kraftkoncentration i Sovjet för
alla eventualiteter – av en nästan krampaktig ansträngning för att
uppbåda alla kraftresurser inom Kremls maktsfär efter linjer, som
på sitt sätt påminner om Stalins »inre krig» 1936-1938, då han koncentrerade sovjetdiktaturen inför det väntade andra världskriget.
Pravda publicerade den 16 mars en hel rad förordningar av högsta
rådets presidium – undertecknade av presidiets ordförande N. Sjvernik och första sekreterare A. Gorjkin – rörande ombyten på de viktigaste platserna i regeringen, presidiet och högsta domstolen. Två
dagar tidigare hade högsta sovjet enligt Pravda (14.3. 49) godkänt
flera av sovjetregeringen utfärdade lagar och förordningar om den
högsta statsförvaltningens omfattande centralisering. De viktigare
förändringarna har varit:
l) A. Vysjinski utnämndes till utrikesminister efter V. Molotov,
som alltjämt behållit sin post som vicepremiärminister, och N.
Gromyko utnämndes till förste viceutrikesminister. 2) M. A. Mensjikov i stället för A. Mikojan till utrikeshandelsminister, men Mikojan
stannar på sin post som vicepremiärminister. 3) Marskalk A. M.
Vasiljevski utnämnd till försvarsminister i stället för marskalk N. A.
Bulganin, som dock alltjämt innehar sin post som vicepremiärminister. Marskalk Sokolovski utnämnd i stället för Vasiljevski till förste
viceförsvarsminister. 4) N. Vosnesjenski avpolletterades både från
Gosplans (statens planeringskommission) ledning och från vicepremiärministerposten. 5) Maksim Saburov utnämnd till ordförande för
Gosplan och Jefremov till vicepremiärminister. 6) Grigori Sturua
(Georgien) och Nikifor Natalevitj ”(Vitryssland), avpolletterades från
högsta rådets presidium och dess viceordförandepost och ersattes
med Vasiii Kozlov (Ryssland) och V. Gogua (Georgien). Stalins förtroendeman i ekonomiska frågor A. Kosjygin blev minister för lätta
industrin efter Vosnesjenski. Leningrads partipåve efter Sjdanov,
Pjotr Popkov, avkopplades nu totalt från högsta rådets presidium
liksom redan i januari från generalsekreterareposten för Leningradområdet.
Förvaltningens centralisation: l) Man har nu skapat ett enhetligt
förrådsministerium i stället för två tidigare, 2) ett enhetligt skogsindustriministerium i stället för två tidigare, 3) ett speciellt metallindustriministerium, 4) ett enhetligt ministerium för kemiska industrin
genom sammanslagning av två tidigare ministerier, 5) ett ministerium för lätta industrin genom sammanslagning av textilministeriet
och ministeriet för lätta industrin, 6) ett ministerium för oljeproduktion genom sammanslagning av två ministerier och några statliga
koncerner, 7) ett fiskeriministerium i stället för två, 8) ett kalindustriministerium i stället för tre tidigare, 9) ett ministerium för livsmedelsindustrin i stället för två tidigare och 10) ett ministerium för
byggnadsindustrin genom diverse sammanslagningar.
De ovan uppräknade ombytena i sovjethierarkins högsta topp är
ingalunda särdeles sensationella, även om några mindre stjärnor
gallrats och nya sådana dragits närmare Kremls konstellation. Endast en första rangens man har helt försvunnit från scenen (Vosne- 23- 493444 Svensic Tidskrift 1949 323
Dagens frågor
sjenski) och några dii minores degraderats. Den inre kretsen kring
Stalin har i stort sett förblivit densamma som förr, såsom framgår
även av ett märkligt meddelande, publicerat på en framträdande
plats på första sidan i Pravda den 2 april. Detta meddelande avlivar
på ett dokumentariskt sätt alla spekulationer om att Molotov, Mikojan och Bulganin råkat i onåd, och gäller en officiell middag, som
Stalin den l april gav i Kreml för den albanska regeringsdelegationen under statsminister Enver Hodja. I officiella meddelanden om
dylika händelser följer man ytterst noga den i Kreml gällande rangordningen sovjetledarna emellan, varför ordningsföljden blev ytterst
märklig. Efter Stalin nämndes bland deltagarna närmast Molotov,
kommunistpartiets fungerande generalsekreterare och vicepremiärminister Grigori Malenkov, sovjetrikets högste polisminister och
vicepremiärminister Lavrentij Beria, koordinationsministern för hela
försvaret, marskalk K. G. Vorosjilov, Mikojan, vicestatsminister L. M.
Kaganovitj, Bulganin, Kosjygin, Mensjikov, industriexperten Kaftanov och Vasiljevski. Några mycket framträdande ledare, såsom jordbruksministern och vicepremiärministern, medlem i politbyrån m. m.
Andrejev har varit borta.
Rangordningen är alltså klar och den bevisar, att förflyttningarna
på de högsta posterna ägt rum närmast i kraftkoncentrationens tecken. Vicepremiärministrarna, som nästan utan undantag tillhört politbyrån, har visserligen redan tidigare bildat ett slags inre kabinett,
men nu har man markerat det ännu mera genom att frikoppla några
av dess mest framträdande medlemmar från de löpande ministeriella
ärendena. Stalin håller på att samla kring sig ett krigs- och kriskabinett för alla eventualiteter och med specialister från olika områden
som medlemmar och som högsta ledare på sina egna arbetsområden.
Och bilden av en kraftkoncentration i krisernas och krigets tecken
blir ännu klarare, om man närmare studerar sammanslagningen av
många ministerier till enhetliga högsta förvaltningsorgan på de speciellt från krigsekonomins synpunkt viktigaste produktionsområdena
‘– det kollektiva lantbrukets ledning har ju redan tidigare koncentrerats i Andrejevs händer.
De omtalade förändringarna i toppen motsvaras sedan av en djupgående omdaning av Sovjetväldet med sikte på en väldig kraftsamling för nya fredliga eller krigiska uppgifter. Ä ven sovjetstatens hela
centrala nervsystem – kommunistpartiet – och massorna alarmeras
och mobiliseras i sin helhet. På ekonomins område skall man genomföra den nu gällande femårsplanen i fyra år, d. v. s. före utgången
av detta är. Arbetsprestationerna skall överlag höjas, produktionskostnaderna minskas och produktionens massa ökas och kvalitet förbättras. På det politisk-ideologiska området är sovjetväldet mer än
någonsin i färd med att sluta sig i sitt kommunistiska skal. Man utrensar partiet. Många lokala partipampar har avskedats, många centralkommitteer för olika områden och kretsar förnyats i sin helhet.
Så skedde det i december och januari bl. a. i Leningradomrädet, i
Vitryssland, Uzbekistan och på mänga andra håll. Den ideologiska
disciplinen skärps även i litteraturen, konsten m. fl. där man på sista
324
·L——–
Dagens frågor
tiden föranstaltat en väldig klappjakt efter »borgerliga kosmopoliter»,
som söker fördärva sovjetfolkens patriotiska moral.
Stalin med sin politbyrå håller sålunda på att aktivisera hela
sovjetimperiet för nya uppgifter i den ryska expansionspolitikens
tjänst, men vilka dessa uppgifter skall bli återstår att se. Det är också
onödigt att hänge sig åt spekulationer däröver i detta sammanhang.
Man bör blott konstatera ett faktum, som är olycksbådande, kanske
ödesdigert för Västeuropa, Asien, måhända för hela världen.
Skatteutred- Vid 1948 års riksdag väckte högern en partimotion om
ningen. skyndsam utredning rörande det gällande skattesystemets verkningar, främst med hänsyn till marginalskattens avvägning och företagsbeskattningens utformning. Högern fick ensam
kämpa för förslaget, som avslogs av kamrarna.
Vid början av årets riksdag återkom partiet med sin framställning,
nu ytterligare underbyggd och kompletterad med aktuellt statistiskt
material. När ordinarie motionstiden led mot sitt slut, framträdde
folkpartiet – med tanke på dess avvisande hållning i fjol möjligen
en smula oväntat- med ett förslag av liknande innebörd. Från bondeförbundshåll motionerades om reformering av förmögenhetsbeskattningen m. m.
Inom bevillningsutskottet kunde ganska omedelbart konstateras en
förändrad inställning till dessa ting mot vad fallet var i fjol. Utan
särskilt vidlyftiga debatter enades utskottet kring en hemställan till
Kungl. Maj :t om en översyn av skatterna till staten och dessas verkningar samt att de förslag, som därav föranledes, måtte föreläggas
riksdagen.
För utskottets motivering stod dock den socialdemokratiska majoriteten ensam. De tre borgerliga meningsriktningarna hade var sin
motivering. Högern för sin del krävde dessutom kvarlåtenskapsskattens avskaffande redan i år. Samma förslag framförde högern i fråga
om de av förra årets riksdag införda, då såsom extraordinära betecknade bensin- och pappersskatterna.
Vilken kunde nu anledningen vara till att den socialdemokratiska
majoriteten, som i fjol ställde sig så oförstående till tanken på en
översyn, i år anmälde en annan uppfattning~ Man vill ju hoppas, att
det i de borgerliga motionerna – främst då den utförliga högermotionen- förebragta materialet spelat en roll därvidlag.
En starkt bidragande orsak får dock förmodligen sökas på ett
annat fält. Källskattereformen har på ett effektivt sätt för vårt folk
klargjort den verkliga vidden av skattetrycket. Gemene man har nu
för första gången fått fullt klara bevis på hur skattebördorna tar sig
ut i det aktuella fallet.
Veterligt har reaktionen inom arbetarevärlden varit avsevärd. Regeringen lika litet som de socialdemokratiska riksdagsrepresentanterna har kunnat undgå erfara styrkan hos denna opinion. Man har
så kommit till den uppfattningen att något måste göras. Den vanliga
vägen valdes. Man tillsätter en kommitte. Vilket skall nu bli dess öde~
23*-493444 325
Dagens frågor
Det är svårt att spå med ledning av skattedebatterna i riksdagen.
A ena sidan anslog bevillningsutskottets ordförande herr Olsson i
Gävle (s} försonliga tonfall, talade om samförståndslösning och knöt
i övrigt an till den utjämnande linje, han beträtt redan under utskottsarbetet.
A andra sidan framträdde finansminister Wigforss med ett anförande, som onekligen kom att verka betydligt dämpande på sådant
håll, där en mera markerad optimism eventuellt varit till finnandes.
Rättvisligen bör dock medges, att det ogynnsamma intrycket av
finansministerns inlägg något litet trubbades av genom ett tal, han
ett par dagar senare höll i Gävle. Här yttrade han: »Man kommer
ständigt tillbaka till utgifternas höjd såsom det väsentligaste i skattefrågan. Kan de tävlande partierna med uppoffring av olika ändamål
gemensamt hålla nere statsutgifterna vid deras nuvarande höjd, då
bör en skattesänkning – utöver slopandet av extraskatterna – inte
ligga utom området för praktisk politik.»
Från högerhåll har man anledning att vända sig emot det statiska
tänkande, som alltjämt i så hög grad synes behärska finansministerns
argumenterande i skattefrågan. Han menar, att man vid en given
utgiftssumma inte kan göra en skattesänkning på ett håll utan att
kompensera den med en höjning på ett annat. Det kan spörjas, huruvida inte just här den stora skiljelinjen, vattendelaren går mellan
socialdemokratisk och vad man brukar kalla borgerlig uppfattning
i denna fråga. En allmän skattesänkning för alla grupper av skattebetalare skulle i nuvarande läge, anser man i det borgerliga lägret,
vara synnerligen lycklig med hänsyn till dess helt visst stimulerande
verkningar på arbetsviljan, produktionen och sparsamheten. Ett rimligare individuellt skattetryck skulle därför kunna väntas ge större
eller i varje fall lika stora skatteintäkter, som åstadkommes med nuvarande skattetunga.
Att detta skattetryck är ytterst besvärande, framgår av mångahanda omständigheter. Man behöver blott erinra sig, att inkomst- och
förmögenhetsskatterna femdubblats på ett decennium samtidigt som
nationalinkomsten knappt fördubblats.
I högermotionen vid årets riksdag göres några intressanta påpekanden i detta sammanhang. Det visas hurusom en ensamstående
person, som 1932 hade 8,000 kronor i inkomst, nu behöver – med hänsyn tagen även till penningvärdesförsämringen – det dubbla beloppet för att kunna tillfredsställa samma efterfrågan på nödvändiga
varor och nyttigheter. Ungefär detsamma gäller för gift skattskyldig,
som 1932 tjänade ca 12,000 kronor. Han behöver nu 24,000 kronor o. s. v.
Utgifterna ensamma avgör skatternas höjd, anser alltså finansministern och synes över huvud taget icke vilja lyssna till den meningen, att man vid ett lägre skattetryck kan ha utsikt att få in mera
pengar i statskassan. Naturligtvis går det inte att frigöra skattefrå-
gan från frågan om storleken av de utgifter, som skatterna är avsedda
att täcka. Detta konstaterande innebär emellertid icke att utgifterna
under alla förhållanden skall anses vara det primära och skatternas
summa blott en följd därav. Tvärtom torde de nuvarande ekonomiska
326
..
._…
Dagens frågor
förhållandena ha ådagalagt, att riksdagen icke bör besluta utgifter i
sådan utsträckning, att konsekvenserna blir ett samhällsekonomiskt
skadligt skattetryck.
En synnerlig återhållsamhet med krav på nya utgifter synes under
alla omständigheter ofrånkomlig. Härmed menar vi självklart inte,
att varje Kungl. Maj :ts förslag är sakrosant och icke tillåter någon
justering vare sig uppåt eller nedåt. Vad vi menar är, att när man
från riksdagens sida kommer med förslag om en utgiftsökning på en
punkt, man samtidigt bör lämna anvisning på någon annan punkt,
där en motsvarande reduktion kan ske. Eller också bör utgiftsökningen avse en angelägenhet av utpräglat produktiv beskaffenhet.
Att dock vissa svårigheter i en dylik verksamhet måste uppstå för
en opposition förefaller uppenbart. Oppositionen måste i ganska hög
grad vara bunden vid det utgångsläge, som en Kungl. Maj :ts proposition ju alltid innebär, beroende på att Kungl. Maj :t ensam behärskar den administrativa apparaten.
Under debatten i andra kammaren kom just utgiftsfrågan att ganska livligt uppmärksammas. Utskottsordföranden herr Olsson i Gävle
medgav, att riksdagen »nog har litet för lätt att besluta, när det gäller
miljonutgifter». Många utgifter i vår budget skulle kunna omprövas.
Herr Hagberg i Malmö (h) tog upp detta resonemang och strök ytterligare under detsamma. Han gick så över till uttalanden av mera
principiell natur. Han menade, att de politiska partierna, som han
sade, »jaga varandra» i fråga om utgifter. Den ena riktningen vill
inte vara sämre än den andra, när det gäller att, som det heter, visa
sig förstående för vad som rör sig i tiden. Detta sneglande mot väljarna i nästan varje mera betydelsefull situation gagnar icke en sund
utgiftspolitik I själva verket står man här inför ett av vår moderna
demokratis mest ömtåliga problem, som nog förtjänat att mera belysas i skattedebatterna än vad fallet blev.
Omdömena i tidningarna efter skattebeslutet har blivit i viss mån
skiftande. På sina håll inom socialdemokratisk press uttalar man sig
sålunda påfallande kyligt och anser, att inga skäl förelegat för socialdemokraterna att nu gå med på *denna meningslösa översyn av våra
skatter». Samtidigt har setts uttalanden i viss folkpartipress, vilka
andas synnerlig skepsis i fråga om det blivande utredningsarbetets
antagliga resultat. Mot den senare uppfattningen kan erinras, att
den synes rimma ganska illa med samma tidningars tidigare energiska krav på skattesänkningar.
Över huvud taget kan man fråga sig vartill det tjänar, att i detta
ögonblick förstora meningsskiljaktigheterna. Tids nog kommer de i
dagen. Enbart detta att enighet i riksdagen kunnat vinnas om behovet av en översyn och om att beskattningen bör så utformas, att
den i minsta möjliga grad lägger hinder i vägen för produktion och
sparande, utgör åtminstone ett steg i rätt riktning.
Att å andra sidan avsevärda svårigheter för fortsatt enighet kommer att resa sig, när utredningen når fram till de mera kontroversiella
tingen, är ofrånkomligt. Mycket kommer dock härvidlag an på atmosfären inom kommitten. Därest något av den utjämnande stämningen
327
·,
Dagens frågor
från bevillningsutskottet kunde föras över till kommittearbetet, vore
därmed åtskilligt vunnet.
Utan att vilja lägga någon hämsko på skattedebatten, som helt
säkert kommer att flyta vidare på folkmöten och i tidningsspalterna,
må till slut blott den anmärkningen göras, att moderation och saklighet i detta offentliga meningsutbyte säkerligen skulle vara till
fromma för kommittearbetet ,___ och förmodligen också för skattebetalarna.
Kring jordbrukets De segdragna prisförhandlingar, som föregingo
prisfrågor. 1947 års slutliga uppgörelse mellan jordbrukarna
och regeringen, gjorde det klart för den stora mängden konsumenter,
att jordbrukets prisfrågor ingalunda äga intresse enbart för producenterna-jordbrukarna, utan äro av omfattande samhällsekonomisk
betydelse. Efter fjolårets relativt friktionsfria uppgörelse ha motsättningarna vid årets förhandlingar åter skärpts på ett sätt, som skapat
oro i de grupper, där stabiliseringspolitikens indextänkande blivit
heligt.
Vissa meningsskiljaktigheter ha gjort sig gällande redan inom de
förberedande instanserna – dels i den s. k. LK-delegationen, som
upprättar det komplicerade aktstycke, som benämns jordbrukets inkomst- och kostnadskalkyl, dels ock i livsmedelskommissionens och
priskontrollnämndens råd. Motsättningarna gälla framför allt frågan
om räntekostnadernas täckning samt ett par större poster i inkomstberäkningen nämligen producentbidragen för mjölk och de s. k. stimulansinkomsterna på oljeväxter.
Kalkylens inkomstsumma har upptagits till 2,739 milj. kronor. Från
jordbrukarsidan har emellertid betonats att mjölkproducentbidraget
(omkring 75 milj. kronor), som anses väsentligen ha karaktär av socialt bidrag och till stor del utgår till personer, vilkas huvudsakliga inkomster erhållas från andra näringsområden än jordbruket,
borde borträknas på inkomstsidan, liksom att avdrag också borde
göras för det stimulanspris, som tillerkänts oljeväxtodlingen (cirka
30 milj. kronor). Dessa inkomster anses endast delvis komma jordbruket till godo.
De hårdaste motsättningarna ha emellertid framträtt beträffande
utgiftssidan – framför allt då man gått att beräkna jordbrukets
ränte- och kapitalkostnader. Hittills ha dessa baserats på värdena år
1938/39, men det har allmänt ansetts, att detta i längden ej kan fortgå.
Vid en fortsatt tillämpning av denna beräkningsgrund utvisar kalkylen för det kommande produktionsåret ett underskott på cirka 168
milj. kronor eller 6,1 procent av inkomstsumman. På jordbrukarhåll
anser man det emellertid orimligt, att jordbruket skall stå i strykklass och i fråga om ränte- och kapitalkostnader bygga på förkrigsvärden. J ordbrukarna kräva, att man skall tillämpa en ny beräkningsgrund,- vartill förslag framlagts av en sakkunnigkommitte ‘—varvid
hänsyn tages till jordbrukskapitalets stegringar sedan förkrigsåren.
Enligt detta alternativ blir underskottet i kalkylen cirka 235 milj.
328
.’
·~ ”:i
Dagens frågor
kronor eller 8,6 procent av de sammanlagda inkomsterna under det
kommande produktionsåret.
Sättet att täcka underskottet – vilket det nu må bliva – är av särskild betydelse för statskassan liksom för konsumenterna. Eftersom
något riksdagsbeslut ännu inte föreligger om i vilken utsträckning
allmänna subventioner under nästa produktionsår skall utgå, har
man ännu icke kunnat klart fastställa storleken av det underskott,
som måste täckas genom prisjusteringar. Om nuvarande subventioner på omkring 121 milj. kronor komma att utgå även under det nya
produktionsåret, räknat från den l september, utgör underskottet
cirka 47 milj. kronor, om man använder oförändrad metodik vid
räntekostnadsberäkningen, under det att det uppgår till cirka 114
milj. kronor vid beräkning enligt de nya principerna.
Underskottet i normalkalkylen för 1949/50 har uppkommit trots att
jordbrukets produktionsvolym ökat med över 6 procent jämfört med
förra året. På grund av prisfall på bl. a. ägg, potatis och grönsaker
beräknas emellertid jordbrukarnas inkomster – och sålunda konsumenternas utgifter – bli cirka 85 milj. kronor lägre, än under innevarande år. .Tordbrukarrepresentanterna, som förklarat sig villiga
att stödja stabiliseringssträvandena, anse, att detta inkomstbortfall
ger utrymme för vissa prisjusteringar uppåt framför allt beträffande
mjölken, där produktionens lönsamhet som bekant länge varit otillfredsställande, med påföljd att allt fler gårdar övergått till s. k. kreaturslös drift. Dominerande motparter till jordbrukarna i dessa prisfrågor är LO och TCO, som förklarat, att varje prishöjning utgör en
fara för stabiliseringspolitiken, då nämligen lönestoppet härigenom
kan störas; detta även om höjningen i fråga kompenseras av en motsvarande prissänkning på någon annan jordbruksprodukt.
Vid de första direkta förhandlingarna mellan regeringen och jordbrukarna ha dessa motsättningar icke kunnat övervinnas. statsrådet
Sträng, som uppenbarligen står inför en mycket svår situation, har
underrättat jordbrukarna om, att man från regeringshåll önskar, att
uppgörelsen framflyttas till i höst. Tydligen anar man från den sidan
ett bättre förhandlingsläge då. J ordbruksrepresentanterna ha emellertid bestämt avböjt detta förslag under betonande av jordbrukarnas
självklara rätt till vårprissättning; endast därigenom ges jordbrukarna nämligen verkliga möjligheter att planera och inrikta sin produktion med hänsyn till fasta priser.
För övrigt är att märka, att ·- om icke uppgörelse kommer till
stånd under våren -riksdagen tvingas att endera lämna regeringen
fullmakt in blanco att avgöra subventionens storlek eller också får
finna sig i att – mot all rim och reson – formellt besluta i efterhand på hösten. Ett sådant tillvägagångssätt kan ur synpunkten av
riksdagens behöriga medinflytande svårligen godkännas. J ordbrukarnas krav på vårprissättning synes också rimligt ur den synpunkten, att den stimulans, som ligger i att jordbrukarna kunna räkna
med fastställda priser, måste vara till fördel för produktionsresultatet som sådant och följaktligen för livsmedelstillgången i landet.
Utgången av de pågående förhandlingarna avvaktas med det stör- 329
..
Dagens frågor
sta intresse bland alla grupper i landet. Det borde icke vara omöjligt
att inom ramen för den nuvarande stabiliseringspolitiken få en ur
såväl jordbruksnäringens som folkförsörjningens synpunkt tillfredsställande uppgörelse till stånd. Då man granskar de samhällsekonomiska möjligheterna till prisjusteringar i dagens läge, är det emellertid den samlade livsmedelskostnaden för konsumenterna man bör
taga hänsyn till – icke priset på någon viss vara i ören räknat. Det
vore säkerligen olyckligt för hela vårt folkhushåll, om man skulle
låta levnadskostnadsindex bli enda regulator vid uppgörelserna om
jordbrukets prisfrågor.
Det förtjänar framhållas, att det icke är likgiltigt, vilken metod.
som väljes för att nå uppgörelse. Ur det allmännas synpunkt innebär
subventionsvägen, att staten, som redan nu belastas med 120 milj. kronor för detta ändamål, finge påtaga sig nya betydande utgifter. Samtidigt som det allmänna genom i vissa fall produktionshämmande
indirekta skatter »suger upp köpkraft», skulle man alltså genom allmänna subventioner sprida ut ny köpkraft. Vad man än säger om
denna metod- uttryck för en konsekvent politik är den inte.
Erasmus och Den stora, allmänneliga recensionstidskriften, som uppUnesco. söker och granskar verkligt viktiga böcker från alla vetenskapsområden, eller åtminstone från de särskilt svåröverskådliga
humanistiska, är en eftersökt tulipanaros. De lärde ha velat odla den,
helst efter sedan fälten plöjts av de stora krigen. Så startade Vilhelm
Lundström 1917 sin »Svensk humanistisk tidskrift», som levde i
knappa tre årgångar; under 20-talet kom den Lundensiska »Litteris»
med höga internationella aspirationer. Och så har »Erasmus» framträtt efter andra världskriget, utgiven på kontinenten under beskydd
av en ståtlig skara kosmopolitiska berömdheter, från Croce till Gunnar Myrdal. Det är dock knappast troligt, att dessa omslagets portalfigurer kunna deltaga mycket i det löpande redaktionella arbetet. Här
ligger i själva verket en huvudsvårighet vid dylika, i och för sig så
betydelsefulla företag: var finns den man eller den grupp, som
mönstrar både tillräcklig erfarenhet, omdöme och intellektuellt
kurage och å andra sidan tillräcklig tid och håg för det ofta tacklösa arbetet att välja material och medarbetare för ett så brett anlagt
recensionsorgan~
»Deutsche Literaturzeitung», som »Erasmus» i flera yttre stycken
efterbildar, led redan under sin blomstrings dagar påtagligt av den
antydda olägenheten: alltför ofta syntes valet av recenserade böcker
och av anmälare bero på en slump, och kvaliteten blev i motsvarande
grad ojämn. »Erasmus» undgår ingalunda dessa risker; en lista på
de anmälda svenska arbetena skulle förvåna rätt mången. Andra
gånger är det icke recensionsobjektet, utan recensionen, som förvå-
nar. Det förefaller t. ex. i och för sig icke alls långsökt att presentera
Fredrik Bööks stora översiktliga monografier för en internationell
publik. Det sätt, på vilket Heidenstamboken behandlas i det senast
hitkomna numret av »Erasmus», är däremot förbluffande, och desto
330
..
Dagens frågor
mera beklagligt just därför att tidskriftens flesta läsare måste antagas hysa endast dunkla begrepp om den högtstående litteraturhistoriska forskningen i Sverige. Och knappast bli de klokare av
artikeln i »Erasmus». Däremot få de redan i första meningen veta,
att Böök alltsedan 1910 är den mest omstridda personen i vårt andliga liv; och inom fattiga tre spalter finner recensenten sedan plats att
berätta om telegram från Selma Lagerlöf till honom själv, alias Walter A. Berendsohn, om broschyrer från krigsåren och om lånefrekvensen på folkbiblioteken. Utrymmet erhålles på bekostnad av bokens
ämne och genom drastiska förenklingar av typen: »1897 nygrundade
Heidenstam Svenska Dagbladet med ett eget program och är alltså
en meningsfrände till Böök.» En passus bör anföras på originalsprå-
ket: »Böök verhehlt nicht, dass Heide:u.stam sich geistig spät entwickelt hat und verhältnismässig friih geistig in stockung geraten
ist, dass er wenig gelesen und sich fast immer mit Kenntnissen aus
Quellen zweiter Hand begniigt hat, dass seiner Gedankenarbeit Vertiefung, Folgerichtigkeit und fester Zusammenhang fehlen. Es wirkt
daher iiberraschend, dass er ihn schon S. 22 ein kiinstlerisches Genie
nennt.» Nej, även om försatserna vore uttömmande och riktiga, behöver Bööks sist anförda formulering ej innebära en motsägelse.
Världen är fastmer så orättvist inrättad, att en person kan vara
tidigt utvecklad, grundligt beläst i förstahandskällor etc. – och ändå
vara en talanglös skribent. F. ö. bör man emellertid hålla den möjligheten öppen, att recensionen kan ha fallit offer för strykningar.
Att något fuffens skett med korrekturet, måste i varje fall misstänkas, när titeln på Bööks arbete anges vara »Verner af Heidenstam»
(sic).
Enligt uppgift skall »Erasmus» nedläggas. Det kan då synas onö-
digt att spilla krut. Men samtidigt förljudes det, att en motsvarande
publikation planeras, som på ett eller annat sätt skulle ställas under
Unescos auspicier. Då Sveriges anslutning till den sistnämnda organisationen nu är aktuell, ha vi anledning spörja oss, i vad mån det
finns skäl att med bidrag av svenska statsmedel understödja en
publikationsverksamhet sådan som den ovan exemplifierade. En tidskrift med vetenskapliga anspråk skall naturligtvis minst av allt
vara en rad patriotiska reklamannonser. Men den skalllika litet vara
en kosmopolitisk insändare- och kverulantavdelning. Den ideella avkastning, som kan begäras på de nedlagda summorna, förutsätter en
rimlig grad av planmässighet och kvalitet i det redaktionella arbetet.
Och vad man hittills har hört om Unesco, borgar tyvärr icke för, att
något organ skulle bättre än »Erasmus’» hittillsvarande ledning lyckas komma till rätta med de vanskligheter, som ligga i uppgiftens
natur. Flotta assembleer med floder av de latinska folkens vältalighet, en ynglande amanuensbyråkrati och resestipendiater med lyxtraktamenten kunna måhända vara försvarliga följdföreteelser till
ett betydelsefullt arbete på lång sikt; några särskilt rationella metoder att främja mellanfolklig odling röja de vid första påseende icke.
Säkert är det heller ej ur vägen att här anställa en av de numera så
ofta åberopade jämförelserna med utländska inrättningar: man un- 331
Dagens frågor
dersöke t. ex. proportionen mellan Englands anslag till Unesco och
till det egna British Council och järnföre därmed förhållandet mellan
vad vi anses böra satsa i Unesco och den blygsamma summa vi anslå
åt Svenska Institutet!
Merikoi- På våren 1947 väcktes i Finlands riksdag en motion av de
visto. två finska riksdagsmännen Pusa, socialdemokrat, och Niukkanen, agrar, angående en urgammal svenskspråkig kustbygds kolonisering med karelare. Motionen innebar, att för den från Björkö (finska Koivisto) i Karelen förflyttade fiskarbefolkningen skulle inom
den svenskspråkiga Pernå kommun tillskapas en ny kommun, kallad
Merikoivisto (=Havs-Björkö), vilken skulle bli övervägande finskspråkig.
Motionen väckte på sin tid häpnad och förtrytelse men togs knappast på allvar. Den tillstyrktes emellertid trots reservationer under
utskottsbehandlingen, men utskottsbetänkandet hann aldrig föreläggas riksdagen i plenum före nyvalen på våren 1948 och frågan hade
därmed för denna gång fallit.
Vid den nyvalda riksdagens första session i augusti 1948 inlämnades emellertid en ny motion i frågan. Den hade nu, förutom de ursprungliga förslagsställarna, samlat ytterligare tjugo socialdemokratiska riksdagsmän. Agrarutskottet har nyligen ånyo tillstyrkt motionen med tio röster mot fyra; majoriteten består av socialdemokrater
och borgerliga finnar och minoriteten av svenskar och folkdemokrater. Majoriteten har sålunda underlåtit att beakta den uppfattning,
som man vet att Finlands president och statsminister samfällt hava,
liksom den hörda juridiska sakkunskapens bestämda avstyrkande.
Såsom sakkunnig har nämligen Finlands förre president K. J.
Ståhlberg redan över den först väckta motionen avgivit ett yttrande,
i vilket han bl. a. framhåller följande: »Merikoivistoförslaget innefattar en ny undantagslag, som bjärt avviker såväl från normala
rättsförhållanden som från den allmänna ordningen för kolonisationen av den förflyttade befolkningen. Förslaget innebär sålunda först
och främst, att ett särskilt lokalt område, låt vara i expropriationsväg, i sin helhet skulle avträdas, såsom fallet är genom fredsfördrag
efter ett förlorat krig. – Den föreslagna undantagslagen – som har
avseende på en avgränsad bygd i enskild ägo och i sak således berör
vissa bestämda personer – skulle ha karaktären av en speciallag,
något som man såvitt möjligt bör undvika i lagstiftningen såsom
oförenligt med medborgarnas likställighet inför lagen.» President
Ståhlberg ansåg vidare motionens förverkligande innebära »ett från
allmänna rättsförhållanden skarpt avvikande och även i övrigt mot
det allmänna bästa stridande sätt». Han kom således till det resultatet, »att undantagslagen rörande Merikoivisto icke borde stiftas, utan
att syftet med densamma borde förverkligas inom den allmänna ramen för jordanskaffningslagen».
Den vid årets riksdag väckta motionen har föranlett ett uttalande
av Finlands statsminister K. A. Fagerholm, vilken av samma skäl
332
..
Dagens frågor
som presidenten Ståhlberg förklarade sig vara ytterst tveksam gentemot det i motionen framlagda lagförslaget, som »tydligt bär partiskhetens stämpel och ej heller är överensstämmande med nordisk rättsuppfattning». statsministern framhöll vidare följande. Av Pärnå kommuns 1,230 innevånare äro endast 60 personer finsktalande. Enligt
motionen skulle denna bygd genom inflyttning av omkring 3,000 karelare och de svenskspråkigas bortflyttning bli huvudsakligen finskspråkig. Pernås svenska befolknings naturliga, språkliga och kommunala enhet skulle därigenom splittras och en finskspråkig kil skulle
slås in i östra Nylands enhetligt språkliga bosättningsområde. Enligt jordanskaffningslagen få de förefintliga språkförhållandena ej
förändras genom kolonisation. Då Merikoivistoförslagets syfte är, att
en svensk bygd överlämnas till finsk bosättning, står alltså förslaget
i skarp motsättning till gällande lag. Andra möjligheter borde undersökas än Koivistofiskarnas placerande i en svensk trakt. Man
måste nämligen beakta, att trots erkänd idoghet borde denna befolkningsgrupp inte ha rätt till speciella fördelar framom den övriga förflyttade befolkningen. Inom Pärnåområdet borde därför i stället en
kolonisation ske för den svenskspråkiga befolkningen, som även
därav har stort behov. »Om ifrågavarande lagförslag granskas med
hela landets bästa för ögonen, kan man inte komma till annat resultat, än att det är i högsta grad olyckligt. En undantags- och speciallag, som har en så begränsad verkningskrets men samtidigt ur laglighetssynpunkt ett så betänkligt innehåll, är ägnad att äventyra
rättssäkerheten och medborgarnas förtroende till statsmakten. Den
är dessutom ägnad att åstadkomma splittring och meningsskiljaktigheter mellan statens båda språkgrupper och göra slut på den nationalitetsfred, som alla efter våra olyckliga krig följande regeringar
redligt ha strävat att uppnå och även i anmärkningsvärda avseenden
lyckats förverkliga.»
En granskning av det föreliggande lagförslaget ger vid handen, att
här är fråga om en ren undantagslagstiftning. Till den föreslagna
finska kommunen Merikoivisto skulle sålunda från Pärnå kommun
överföras femton byar och fem enstaka hemman, vilkas ålderdomliga
svenska namnskick (ex. Perby, Tjusterby och Sjögårds) vittna om
svensk odling ända från den första svenska bosättningstiden. Från
detta område skulle staten äga tvångsinlösa alla fastigheter med deras
skogsområden och vidsträckta fiskevatten. Priset vid expropriationen skulle icke bliva dagens utan det på orten den 31 dec. 1944 gängse
priset. För att förmå de svenska jordägarna att utflytta skulle visserligen de, som överlåta all sin jord, erbjudas att utanför kommunens
område erhålla en fastighet av samma värde. Men härav blir uppenbart följden, att bygdens förfinskning kommer att bliva allt mera fullständig.
Vid sitt möte i mars detta år har Svenska Finlands folkting konstaterat, att Merikoivistoförslaget innebär en kränkning av inbyggarnas i västra Pärnå rätt enligt den i regeringsformen fastslagna principen om medborgarnas likhet inför lagen. Folktinget förklarade vidare, att hela den svenska befolkningen i Finland härefter som hit- 333
Dagens frågor
tills i enig samverkan kommer att med alla lagliga medel motsätta
sig varje förverkligande av de planer, som ingå i Merikoivistomotionen.
Den sympati, som man här i landet hyser för Finland och dess folk,
bygger i mycket på föreställningen, att känslan för lag och rätt där
har en djup förankring. Laglighetskampen under ofärdsåren och senare under Lappo-tiden gav oss denna uppfattning. Skulle mot förmodan de av presidenten Ståhlberg och statsminister Fagerholm hävdade synpunkterna finna ingen eller ringa förståelse inom de finska
politiska partierna, måste en omvärdering bliva nödvändig. Det är
inte bara med tanke på Finlands svenskspråkiga befolkning, det är
med hänsyn till hela Finland, som den rikssvenska opinionen med
spänning- och icke utan en viss oro- följer frågans vidare utveckling. Liksom för de övriga nordiska länderna kommer det alltid för
Finland att bliva nödvändigt att oryggligt fasthålla vid rätten. Åven
vid lösandet av sin kolonisationsfråga måste Finland med hänsyn till
sitt folks – sina två nationaliteters – framtid beakta sin store rättslärde Rabbe Axel Wredes ord: »Rätt Alltid Warar.» Vad tjänar det
den finskspråkiga majoriteten om för Merikoivisto skaffas mark i en
urgammal svenskbygd men därmed inom Finland den lika gamla
rättsgrunden börjar sönderbrytas ‘— den rättsgrund, som utgör dess
starkaste inre och yttre värn~ Segrar majoriteten på rättens bekostnad lider den ändock alltid nederlag. Finlands yttre och inre historia
ger härom övertygande vittnesbörd.
334
:…..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner