Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
O.E.E.C:s interims- Organisationen för europeiskt ekonomiskt sam·
rapport. arbete i Paris publicerade på nyåret en rapport
över de i Marshallplanen deltagande ländernas s. k. långtidsprogram
(Interim Report on the European Recovery Programme). Enligt
direktiven för utformningen av dessa program skulle varje land ange
de ansträngningar på produktionens och handelns område, som det
åmnade göra under den närmaste fyraårsperioden för att uppnå inre
och yttre jämvikt vid en hög nivå av ekonomisk aktivitet. Dessa
nationella långtidsprogram skulle sedan ligga till grund för ett
gemensamt handlingsprogram för Västeuropas ekonomiska återhämtning. Målet för det europeiska ekonomiska samarbetet är ju två-
faldigt: att uppnå balans i Västeuropas betalningar med omvärlden
och att samtidigt på längre sikt vidmakthålla en rimlig levnadsstandard för Västeuropas befolkning.
Den sammanställning och analys av de nationella långtidsprogrammen, som ges i organisationens rapport, visar utan alla försök
till förskönande omskrivningar storleken av de svårigheter, som
måste övervinnas för att nå detta mål. Rapporten skingrar bl. a. alla
illusioner om att Västeuropas nuvarande ekonomiska svårigheter
blott äro efterverkningar av andra världskriget. På ett övertygande
sätt uppvisas, att den nuvarande ekonomiska krisen i Europa, som
tar sig konkret uttryck i Marshalländernas svårigheter att betala för
nödvändig import av råvaror och livsmedel från transoceana länder,
har sin grund i en strukturell försämring av Europas t~tällning i
världsekonomien, som pågått alltsedan första världskriget. Den ökade
industrialiseringen i världen har tenderat att på längre sikt beröva
Europa dess ställning som världens viktigaste leverantör av industriprodukter. Därmed har också förutsättningarna för Europas export
till transoceana länder försämrats, utan att någon motsvarande
minskning av dess behov av import från dessa länder ägt rum. Under
alla förhållanden skulle Europa förr eller senare ha tvingats till en
anpassning av sin ekonomiska struktur efter dessa tendenser. Andra
världskriget har blott kommit dem att snabbare utmogna i en kris,
bl. a. genom att de inkomster från transoceana investeringar, vilka
under mellankrigstiden delvis fyllde ut gapet mellan inkomster från
löpande export och importutgifter med ens försvunnit.
Huvuduppgiften för Västeuropa är därför att i betydande omfattning öka sin löpande export för att kunna tillfredsställa sina importbehov, vilka samtidigt måste nedbringas till ett minimum. Grundvalen för exportansträngningarna måste naturligtvis vara ökad produktion. I stort sett har Västeuropa visserligen uppnått förkrigstidens produktionsnivå, men detta är långtifrån tillräckligt. En blick
252
..
‘._.~
Dagens frågor
på de nationella programmen ger en intressant bild av den omfattande
upprustning av Europas produktionsapparat, som planeras och i betydande utsträckning är i full gång. Ansträngningarna äro i första
hand inriktade på basproduktionen. Sålunda förutsättes betydande
ökningar i produktionen av järn och stål, elektrisk energi, raffinerade
oljeprodukter, gödningsämnen, maskiner och verktyg, jordbruksprodukter etc. Totalt sett skulle industriproduktionen i Västeuropa enligt
planerna stiga med cirka 25 % och jordbruksproduktionen med 25 å
30 % under de närmaste fyra åren. Men komma dessa produktionsplaner att kunna förverkligasT De implicera bl. a. en stegring av
produktiviteten per arbetare med cirka 31/2 % per år, vilket är betydligt högre än genomsnittstakten under mellankrigstiden. De förutsätta också, att mycket stora investeringar kunna genomföras under
de närmaste åren, och slutligen att Västeuropa kan upprätthålla en
tillräckligt stor import av råvaror.
Möjligheten att genomföra de nödvändiga investeringarna blir i
hög grad beroende av den amerikanska hjälpens omfattning. Störst
intresse knyter sig emellertid till Västeuropas importmöjligheter. Vid
analysen av Västeuropas framtida totala import enligt de nationella
långtidsprogrammen skiljer rapporten på två problem: dels frågan
om tillgången på råvaror för export kommer att vara tillräckligt stor
i de råvaruproducerande länderna för att möta Europas behov, dels
problemet om Västeuropa som helhet kommer att kunna betala för
sin import. Beträffande den första frågan kommer rapporten till
resultatet, att tillgången på vissa viktiga råvaror kan komma att visa
sig otillräcklig i de områden, som i de nationella programmen angivas
som önskvärda ursprungsområden. Detta behöver icke betyda, att
det skulle bli allmän världsknapphet på ifrågavarande råvaror, blott
att de måste hämtas från andra områden än dem, som de europeiska
länderna angivit i sina planer. I flera fall skulle således de västeuropeiska länderna sannolikt bli tvingade att, tvärtemot sina planer,
i ökad utsträckning anlita Förenta staterna som råvaruleverantör.
Men därmed aktualiseras också problemet om möjligheten att betala
för importen. Betraktar vi alltjämt Marshall-länderna som en enhet
skulle visserligen icke Västeuropas totala import 1952/53 (den tidpunkt
på vilken långtidsplaneringen tar sikte) överstiga förkrigstidens
volym. En sammanställning av Västeuropas planerade utgifter för
import och prognoser för inkomster av export av varor och tjänster
ger emellertid ett underskott i dess betalningar till omvärlden på
800 miljoner. Icke ens om de deltagande ländernas planer komma att
förverkligas, skulle Västeuropa alltså ha uppnått den nödvändiga
yttre jämvikten vid Marshallperiodens slut. Det nämnda underskottet
är dessutom ett saldo av överskott och underskott i handeln med olika
områden. Siffran döljer sålunda ett underskott i förhållande till
Förenta staterna på cirka l miljard. Eftersom möjligheterna för
Västeuropa att förtjäna dollar i »tredje land» knappast torde föreligga ens på längre sikt, skulle bristen på yttre balans i realiteten
vara större än vad de 800 miljonerna indicera.
Detta omdöme erhåller ytterligare stöd vid en kritisk granskning
18-493443 Svensk Tidskrift 1949 253
·,
Dagens frågor
av de västeuropeiska ländernas exportprogram. I rapporten hävdas,
att avsättningsmöjligheterna i transoceana länder för Västeuropas
exportprodukter ej bedömts realistiskt i de nationella programmen.
Förutsättningarna för Västeuropas export äro givetvis olika i olika
länder. Medan exporten på t. ex. Syrlamerika och yttre sterlingomI’ådet i första hand kommer att begränsas av dessa områdens import~
behov och -möjligheter – vilka senare för övrigt delvis sammanhänga
med om de i sin tur ha tillräckliga kvantiteter råvaror att exportera
till Europa – så är på den köpkraftiga nordamerikanska marknaden
de västeuropeiska ländernas konkurrenskraft bestämmande för expor~
tens omfattning. I intetdera fallen förefaller marknadsutvecklingen
ur Västeuropas synpunkt komma att bli särskilt gynnsam. Enligt
rapporten har Marshall-länderna i sina program därför sannolikt
överskattat sina sammanlagda inkomster av export och »osynliga»
poster med överslagsvis 2,2 miljarder dollar. Det totala underskottet
i Västeuropas betalningar till omvärlden skulle därför vid en mera
realistisk bedömning uppgå till cirka 3 miljarder dollar. Detta belopp
är ett uttryck för storleksordningen av det betalningsbalansproblem;
som alltjämt kvarstår olöst för Västeuropa. Om en omedelbar och
radikal förändring av Marshall-ländernas exportpolitik kommer till
stånd, kan möjligen, enligt rapporten, större exportinkomster uppnås.
En nödvändig förutsättning härför är bl. a. att Europas konkurrenskraft väsentligt ökas genom relativt lägre priser och kostnader.
Kvar står emellertid slutsatsen, att Vastenropa icke kommer att
ha råd med en så stor import från transoceana länder, som förutsatts
i de nationella långtidsprogrammen. Alla åtgärder för att minska
importbehoven måste vidtagas. En ytterligare ökning av Västeuropas
produktion blir nödvändig icke minst i fråga om råvaror och livsmedel. En förutsättning för att detta skall kunna ske snabbt. och
effektivt är en långt driven specialisering och arbetsfördelning i
Europa och ett därpå byggt intensivt varuutbyte mellan Marshallländerna. Utgångsläget härför är icke odelat gynnsamt.
De planer på handel med varandra som länderna redovisa i sina
långtidsprogram äro icke förenliga. Ländernas sammanlagda planer
på export· till varandra överstiga sålunda motsvarande importplaner
med 400 miljoner dollar. För att hindra att dessa diskrepanser leda
till en kontraktion av den inomeuropeiska handeln i stället för den
nödvändiga expansionen, är ett fortsatt intimt samarbete nödvändigt.
Parisorganisationens rapport är i huvudsak begränsad till en sam.;
manställning och kritisk analys av långtidsprogrammen och ger icke
anvisning på lösningar av alla problem. I Paris är man nu som bäst
sysselsatt med att —‘ mot bakgrunden av interimsrapportens resultat
– utarbeta ett ekonomiskt handlingsprogram för Västeuropa. Det är
väl knappast troligt, att man utformar ett i siffror preciserat gemensamt västeuropeiskt program för produktion, export och import. Det
ar icke statistik utan handling som behövs, ty »underlåtenhet att
handla nu kommer att få katastrofala följder». storleksordningen av
de problem som måste lösas har angivits av interimsrapporten, och
dess stora förtjänst ligger i den klarhet, öppenhet och stringens vär- 254
..:.:
Dagens fråg()r
med den kartlagt Västeuropas ekonomiska framtidsproblem. Man har
all anledning att önska den stor spridning icke minst i vårt land.
Atlant- De senaste veckorna ha i två avseenden bringat en viss klarpakten. het i det länge så förvirrade läget kring Atlantpakten. Paktens egen text är numera färdig och offentliggjord. Ej endast Norge
utan även Danmark har valt anslutningen till Atlantblocket i stället
för en fortsatt isolerad neutralitet.
Pakttexten stod i stort sett i överensstämmelse med de förljudanden, som under den sista tiden utsläppts från amerikansk sida. Den
viktigaste artikeln, den om förpliktelserna i händelse av angrepp mot
någon av signatärmakterna, har snarast fått en klarare och mer bindande utformning, än man ett slag syntes befara inför amerikanska
kongresskretsars skarpa betonande av kongressens obeskurna rätt att
ensam besluta om Amerikas deltagande i krig. Man bör emellertid ej
förbise, att artikeln i fråga dock är relativt vagt formulerad i jämförelse med allianstraktater av hävdvunnen typ. Någon klar förpliktelse för övriga signatärmakter att verkligen gå i krig innehåller den
inte, och detta vaga intryck har snarast ytterligare betonats genom
de förklaringar, som i samband med offentliggörandet kommo från
några huvudstäder, särskilt Paris. Man underströk bl. a., att det väl
kan tänkas, att vissa stater icke äro krigförande, medan andra äro
det, liksom att det måste vara fråga om verklig »aggression», ej
endast om »incidenter». Dylika förklaringar äro tydligen avsedda att
lugna vissa svagare undertecknare beträffande de åtagna förpliktelsernas tyngd. Det får emellertid ej glömmas, att om dylika tolkningar
kunna klinga angenämt t. ex. i Köpenhamn inför eventualiteten av
angrepp på låt oss säga Italien eller Portugal, så kunna de ha mindre
angenäma sviter i händelse av ett angrepp här uppe i norr. Det saknas sannolikt skäl att befara, att Amerika skulle stå passivt inför
en aggression. Men möjligen skapar den vaga formuleringen en risk,
att Moskva hoppas på en sådan passivitet och upprepar Hitlers misstag av 1939.
Med Norges och Danmarks definitiva beslut att underteckna Atlantpakten har tanken på ett enigt, alliansfritt och neutralt Norden mellan
de båda stora blocken lidit slutgiltigt skeppsbrott. Det lönar sig föga
att nu diskutera, om den nordiska försvarsförbundstanken i den utformning den erhållit från. svenskt håll var realistisk eller ej under
nuvarande militära förhållanden i våm båda grannländer. Utvecklingen har i varje fall gått förbi den. Kvar står frågan, vilken ställning Sverige bör intaga i det nya läge, som uppstått.
Det är i detta sammanhang ägnat att väcka djup oro, att regeringen och riksdagsmajoriteten visat så ljumt intresse för vårt försvars såväl personella som materiella beredskaP. i detta utomordentligt allvarliga läge, där vi måste vara inställda på möjligheten att
själva under en ej alltför kort tidrymd nödgas sköta försvaret mot
en världsmakt, utan i förväg garanterad och förberedd hjälp från
något håll – med andra ord det läge, vari Norge försattes den 9 april
1940 öch Holland och Belgien en månad senare. Det är emellertid ej
Dagens frdgor
mindre ägnat att väcka oro, att man i vissa uttalanden från- rege;-
ringens sida under den senaste tiden tyckt sig kunna varsna en ten·
dens att återvända till den mera dogmatiska neutralitetslinjen, som
man trodde övergiven i och med inaugurerandet av den nordiska
allianstanken. Intet kunde vara olyckligare än en politik, som ånyo
kunde låta tvivel uppstå västerut om vår orubbliga avsikt att motstå
ryska påtryckningar. De av djup ansvarskänsla burna ordalagen i
försvarsstabschefens senaste anförande lämna intet tvivel om hur
övertygad försvarsledningen är om vårt behov av västmakternas
stöd nu såväl som i framtiden, om vår frihet med framgång skall
kunna hävdas.
Det har ibland – med udd mot anhängarna av en anslutning till
Atlantpakten – plägat hävdas, att det är farligt att gå på seglats
med fasta skot. Anmärkningen gäller även en neutralitetspolitik, som
blir så dogmbunden, att den försummar att följa och taga hänsyn till
det reella lägets skiftningar. Det stora problemet nu skulle kunna
fixeras så: Finnas alltjämt samma förutsättningar för en svensk
politik utan garantier utifrån, utan förberedd hjälp mot angrepp och
utan säker tillförsel av viss oumbärlig krigsmateriel, även sedan till
följd av Danmarks och Norges politik tanken att hålla Norden utanför de stora förvecklingarna visat sig omöjlig att förverkliga och
Atlantblockets förposter flyttats fram till Narvik och öresundT Och
om undersökningen skulle visa, att förutsättningarna för vår tidigare
politik icke längre existera, kan då en ny politik formuleras, som erbjuder oss större trygghet i den nya och allvarligt förvärrade situationen, utan att utsätta oss – och eventuellt även Finland – för de
risker, som en direkt svensk anslutning till Atlantblocket kan förmodas inneslutaT Att tro, att vi nu efter det nordiska alliansintermezzots avslutning utan vidare kunna återgå till förhållandena för
ett halvt år sedan, vore alldeles verklighetsfrämmande.
skolöverstyrelsen När skolkommissionens granna generalplan för ett
om skolreformen. nytt svenskt undervisningsväsen nu börjar att
komma i hotande närhet till förverkligandet, så erinras man ovillkorligen om den gamla historia, varmed Selma Lagerlöf tar avsked
av Gösta Berling och hans värld:
Den lille Ruster, vilken som trumslagare gick i spetsen för svenska
armeen, då den 1813 ryckte in i Tyskland, kunde sedan aldrig tröttna
att berätta historier om det underbara landet i södern. Människorna
där voro höga som kyrktorn, svalorna voro stora som örnar, bina
som gäss.
»Nå, men bikuporna dåT»
»Bikuporna voro som våra vanliga bikupor.»
»Hur kommo då bina in i dem~»
»Ja, det fingo de se sig om», sade den lille Ruster.
Den myndighet, som närmast har uppgiften att lirka in skolkommissionens pedagogiska jättebin i verklighetens trånga kupa, det är
· ….
Dagens frdgor
givetvis Kungl. skolöverstyrelsen. Det är icke minst därför som
dennas yttrande över kommissionsförslaget har motsetts med så stort
intresse: en för verkställigheten ansvarig myndighet med full kännedom både om det politiska läget, som kräver principbeslut i skol~
frågans huvudpunkter, och om den skolorganisatoriska och pedagogiska verkligheten, som gör ett sådant principbeslut meningslöst, vad
lilkall en sådan myndighet säga om skolkommissionens förslag1
Nu har skolöverstyrelsens yttrande kommit, enhälligt och salomoniskt. Principbeslut bör fattas nu, men man bör ta god tid på sig
för genomförandet, och under tiden bör den beslutade reformen förberedas genom försök eller rättare utformas med ledning av en omfattande och djupgående försöksverksamhet.
För detta försiktiga sätt att gå fram anför överstyrelsen den starkaste tänkbara motivering. Reformen kan på grund av lärarbrist och
lokalsvårigheter icke föras utöver försöksstadiet, förrän antalet barn
i skolåldern med år 1958 har passerat nativitetskurvans topp. Man
måste alltså lugna sig, i varje fall så långt framåt. I själva verket
särskiljer överstyrelsen i sin på en grundlig analys byggda prognos
tre perioder i enhetsskolans utveckling. Under tiden från principbeslutet till och med år 1958 är den obligatoriska skolan alltjämt i
regel sjuårig, men försök göras med nioårig enhetsskola. Under tiden
1959-64 upprättas efter lokala initiativ åttonde och nionde klassen i
allt flera skoldistrikt, och den nuvarande realskolan avvecklas i motli’varande utsträckning. Under tiden 1965-70 väntas återstående skoldistrikt med eller mot sin vilja genomföra reformen. Men överstyrel~
sen är »väl medveten om att olika omständigheter kunna framtvinga
ändringar, ja, att det till och med är sannolikt att så kommer att ske.
Sådana korrigeringar äro helt naturliga, om försöksverksamheten tillerkännes en avgörande betydelse för skolans fria utveckling. Att fördomsfritt probera de reformer, tiden föreslår, och sedan böja sig för
erfarenhetens utslag, även om det går alla beräkningar emot, är blott
ett uttryck för den grundinställning till skolfrågorna, som är gemensam för överstyrelsen och skolkommissionen.»
Det borde vara självklart, att man skall böja sig för erfarenhetens
utslag, och det är överstyrelsen säkert också beredd att göra, men
gäller detta också beträffande skolkommissionen1 Varför är man i
så fall på det hållet så ivrig att få principbeslut på reformer, som
kräva mer än tjugo år att genomföra och som veterligen komma att
starkt omformas under trycket av framkommande försöksresultat och
påträngande erfarenheter1
Förklaringen blir enkel, om man ser den stora skolreformen mot
bakgrunden av den socialdemokratiska regeringens albitärma politik.
Det var icke en fackman som i ecklesiastikdepartementet tog initiativ
till skolkommissionens arbete, det var den nuvarande statsministern.
Ännu befinna vi oss i den utlovade »skördetiden», men mycket tyder
på att den glada festen snart är över och att man i folkhemmet åter
måste tänka på livets hårda realiteter. Det gäller därför nu att bärga
Y ad som kan bärgas, vilket merendels måste bli detsamma som att
fatta principbeslut om lovade reformer. Det ä:r icke längre fråga om
25:7
Dagens frågor
när och om exempelvis den nya folktandvården eller den storslagna
folkhälsovården skall kunna genomföras, huvudsaken är att de nu
verksamma skördemännen inhösta äran av principbeslutet. Petrus
Gyntus Cresar fecit!
På skolöverstyrelsens lott faller den mera blygsamma uppgiften att
söka vidga kupan för att ta emot de pedagogiska önskedrömmarnas
jättebin, och för det arbetet kräver den tid och pengar. Lång tid och
mycket pengar. Låtom oss hoppas att under väntetiden de alltför
stora bina också hinna skrumpna ihop. En del särskilt illa vuxna
torde väl för övrigt stryka med i verklighetens kyliga vindar. Det
skulle i hög grad underlätta skolöverstyrelsens uppgift.
Räntefrå~an och riks- I riksdagsdebatten angående ansvarsfrihet för
banksfullmäktige. bankofullmäktige tilldrog sig folkpartiets reser”
vation uppmärksamhet såväl från socialdemokraternas som höger”
ledamöternas sida; inte så mycket för att en ståndpunkt deklarera”
des, vilket i och för sig kunnat ge anledning till berättigad förvåning,
som för den mening folkpartireservanterna hävdade. Det säges ut”
tryckligen i reservationen, att »en begränsad rörlighet i räntenivå och
obligationskurser kunnat användas för att hålla tillbaka utbudet av
obligationer till riksbanken». »På så sätt skulle utan någon räntehöj”
ning av nämnvärd betydelse i andra avseenden än det ovannämnda
en större stramhet kunnat åstadkommas på penning- och kapitalmarknaden.» Eftersom detta uttalande avser räntepolitiken under fjolåret,
och någon annan ändring än en höjning med en halv procent aldrig
föreslagits från något håll, måste innebörden vara den, att räntevariationer uppåt intill fyra tiondelar anvisas såsom en framkomlig väg.
Folkpartiets ställning till räntefrågan i valrörelsen behöver här icke
närmare diskuteras. Folkpartiledaren har emellertid starkt framhållit
såsom sin linje, en, som han betecknar »teknisk rörlighet» i en principiell lågräntepolitik. Det egendomligaste är emellertid, att folkpartireservanterna- om av okunnighet eller inte -alls icke beaktar, att
riksbankschefen Rooth under förra hälften av 1948 försökte få till
stånd en sådan teknisk rörlighet på några tiondelar. Den 31 mars föreslog han en kvarts procents räntehöjning, men den 2 juli var han
färdig att utdöma denna såsom otillräcklig och gick över till krav
på en halv-procentig sådan. Trots att en höjning av räntan främst på
vissa hypoteksobligationer med ungefär tre tiondelar kom till stånd,
kunde obligationsköpen icke bringas att upphöra. Den tekniska rörlighetens linje prövades alltså under fjolåret och konstaterades vara
otillräcklig. Någon annan åtstramningslinje blev däremot aldrig föremål för prövning i egentlig mening. ·
· Den av fullmäktige genomförda sänkningen tillbaka till tre-procentsnivån ledde däremot till en ytterligare ökning av likviditeten. För
hela året blev denna 401 milj. kr.
Högerreservationen uppmärksammar särskilt den roll regeringen
d. v. s. finansministern spelat vid diskussionerna om penning- och kreditpolitiken, därvid regeringen låtit förstå, att den inte kunde godtaga
258
Dagens frågor
någon räntehöjning. Frågan borde enligt hr Rooths uppfa:ttn.ing ha
underställts riksdagen, men detta skedde ej.
Bankoutskottets socialdemokratiske ordförande hr Åkerberg menade, att frågans hänskjutande till riksdagen skulle varit överflödig,
emedan valresultatet visade, att regeringen hade folkets stöd för sin
politik. Riksdagen hade därför icke kunnat underkänna regeringens
linje. Bankofullmäktige vore riksdagens valda förtroendemän och
kunde därför lika väl avgöra saken på sätt som skett, då de i alla
händelser kunnat påräkna uppslutning från riksdagens sida. Han betecknade därför högeruppfattningen om ett självständigt ställningstagande från bankofullmäktiges sida i strid med regeringens uppfattning som föråldrad med hänsyn till det rådande parlamentariska systemet. Synpunkten är ingalunda ny, men är intressant som mätt på
hur långt in absurdum man är beredd att draga konsekvenserna.
Det kan icke bestridas, att riksbanken under efterkrigsåren misslyckats med sin huvuduppgift att upprätthålla kronans värde inom
landet och i utlandet. Skyddet för det yttre kronvärdet, guld- och valutareserven är borta. I nuvarande stund försöker man intala sig
att vår ekonomi är på väg att tillfriskna, därför att valutautflödet i
stort sett upphört. Det rätta förhållandet är emellertid det, att botten
i de utländska betalningsmedelsreserverna praktiskt taget är nådd,
och möjligheten att skuldsätta sig begränsad, varför de fysiska resurserna att göra av med mera valutor saknas.
Det kommer däremot att visa sig, att det inte är någon lätt uppgift att återuppbygga en tillfredsställande guld- och valutareserv och
återställa kronans yttre värde. D9t kommer säkerligen att taga åratal i anspråk. Inför de uppgifter, som vänta, är det berättigat att
ställa frågan, om riksbanken är vuxen den tekniska ledningen av en
sådan uppgift med den sammansättning, fullmäktige för närvarande
har. Utan en målmedveten ledning i detta arbete kommer det aldrig
att lyckas. De reglerande myndigheterna av utrikeshandeln främst
utrikes- och handelsdepartementen samt handelskommissionen äro uppenbart olämpliga. Konjunkturinstitutets planer och prognoser i regeringens finansplaner förbli skrivbordsprodukter med små utsikter
att omsättas i praktiken. Riksbanken däremot förfogar över de effektivaste hjälpmedel i sina penning- och valutapolitiska instrument, och
de komma med säkerhet icke att kunna undvaras, även om de för dagen ställts åt sidan. Därför har den de största förutsättningarna att
bli den lämpligaste ledaren av arbetet på den svenska kronans återupprättande.
Högern har föreslagit, att riksbanken borde söka få förstärkning
från det enskilda .näringslivet genom valet av två fullmäktige med
praktiska ekonomiska och finansiella insikter. Som väntat var, har
detta motionsledes framförda förslag avvisats av socialdemokraterna.
Under sådana förhållanden återstår tills vidare endast att avvakta
utvecklingens gång.
En sak återstår dock, och det är att konstatera, var ansvaret ligger.
Hävdar man den meningen, att det är finansministern, som i kraft
av ett valresultat bör bestämma, bör han göra det öppet och bära
259
Danens frdoor
ansvaret härför. Det är helt otillfredsställande, att han skall kunna
stå i bakgrunden och utöva det avgörande inflytandet men dessutom
äga möjligheten att på andra övervältra ansvaret för sina beslut. Det
kan därför ifrågasättas, om inte det riktigaste vore, att, sälänge den
nuvarande uppfattningen om parlamentarismens innebörd är förhärskande, finansministern utsåges till riksbanksfullmäktiges ordförande.
Härför erfordras ingen grundlagsändring.
Artiklarna under »Dagens frågor» äro daterade den 31 mars 1949.
260
•’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner