Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Stockholm, 18 dec. 1948.
Hur kunna årets val- Hur skall man på ett ungefär siffermässigt
:siffror förklaras? kunna förklara förskjutningarna vid årets valt
Utgångspunkten är härvid partiernas slutsiffror i jämförelse med för
1944 års val, väljarkårens ökning sedan dess och stegringen av röstdeltagandet.
Det sammanlagda antalet röstberättigade vid 1944 års val utgjorde
4,301,000. Enligt uppgift skall motsvarande siffra i är ha varit 4,690,000;
den slutgiltiga siffran kan fastställas först sedan den statistiska centralbyrån hunnit bearbeta röstlängderna. Antalet väljare har sålunda
i runt tal stigit med 400,000. Genom 1945 års grundlagsändring ha två
nya ärgångar tillkommit, tillsammans utgörande ungefär 190,000.
Dessutom ha fattigvärds- och konkursstrecken genom 1945 års riksdagsbeslut eliminerats ur vallagstiftningen; är 1945 torde cirka 35,000
ha diskvalificerats till följd av dessa streck, varav det alldeles övervägande flertalet föll på fattigvårdsstrecket. Aterstoden representerar
det normala tillskott, som uppstår genom att de fyra nya ärgångarna
sedan 1944 äro större tillsammans än antalet avlidna bland dem, som
då voro röstberättigade.
Det rekordartade valdeltagandet kan inte förklaras utan att röstfrekvensen särskilt i socialgrupp III avsevärt höjts. Som bekant
laborerar vår officiella valstatistik med tre grupper: socialgrupp I
omfattar industrimän, godsägare, högre ämbetsmän o. s. v.; socialgrupp II omfattar jordbrukare, hantverkare, handlande, mellangradstjänstemän, förmän, husföreståndarinnor m. fl.; och socialgrupp III
omfattar i huvudsak arbetare, lägre tjänstemän och småfolk. Hur
stora de olika grupperna voro vid årets val blir inte känt förrän efter
statistiska centralbyråns bearbetning av årets valsiffermateriaL Ar
1944 voro de tre socialgrupperna enligt den officiella representativundersökningen 237,000 i socialgrupp I, 1,666,000 i socialgrupp II och
2,393,000 i socialgrupp III. I jämförelse med 1940 års motsvarande
siffror innebar detta att socialgrupp III nedgått från 57 till 55,7 °/o,
samtidigt som socialgrupp I växt frän 4,5 till 5,5 °/o, Den relativa
nedgången i socialgrupp III äterspeglar uppenbarligen tillväxten
framför allt inom tjänstemannaklassen, och det är mycket sannolikt
att denna förskjutning ytterligare fortskridit under de fyra sista
åren. Valdeltagandet har sedan längliga tider varit mycket skiftande
i de tre socialgrupperna. Säledes var detta vid 1944 års val 85 °/o i
socialgrupp I, 74 °/o i socialgrupp II och 69 °/o i socialgrupp III. Med
ledning av olika faktorer har valdeltagandet i är kalkylerats till 88 °/o
i socialgrupp I, 85 Ofo i socialgrupp II och 80 °/o i socialgrupp III. Tydligen var det den stora stegringen i socialgrupp III, som kullkastade
Gallups beräkningar. Utom i den första socialgruppen, där kvinnorna
1944 t. o. m. överträffade männen i uppslutning till valurnorna, har
653
Dagens frågor
det kvinnliga valdeltagandet förut legat 5 a 6Ofo under männens. Om
detta fortfarande skulle vara fallet – något som ändock skulle betyda
ett oerhört stegrat kvinnligt valdeltagande – betyder detta att männens procentsiffror för socialgrupperna II och III ligga ett par grader över de angivna 85 resp. 80 procenten. Då man dessutom erfarenhetsmässigt vet att röstfrekvensen är avsevärt högre i åldrarna 35
till 60 år än i de yngsta och äldsta, är det mycket troligt att männen
just i de förra generationerna uti alla tre socialgrupperna deltagit i
valet nittioprocentigt eller däröver.
I avrundade tal förlorade högern sedan 1944 10,000 röster och kommunisterna 74,000 röster (sedan 1946 127,000 röster), medan bondeförbundet vann 60,000 röster, folkpartiet 485,000 röster och socialdemokraterna 353,000 röster. Av den sammanlagda röststegringen föllo på
de borgerligas lott cirka 530,000 och på arbetarpartiernas cirka 280,000
röster; valets verkliga politiska tendens framgår klarast av dessa
siffror, som visa att arbetarpartierna förmådde vinna endast ungefär
en tredjedel av de nya väljarna. Avräknas de två nya årskullarna
(22/23-åringarna) och tas hänsyn till att fattigvårdsstrecket försvunnit
torde den reella stegringen av röstfrekvensen ligga mellan 625,000 och
650,000; med hänsyn till att de yngsta väljarna bruka ha en lägre röstfrekvens torde antalet röstande bland de genom grundlagsändringen
tillkomna båda nya generationerna sammanlagt hålla sig omkring
125,000 eller något däröver. Vid beräkningen av plus och minus för
de olika partierna här nedan ligga även vissa Gallupundersökningar
till grund.
Högern har sannolikt förlorat minst 50,000 röster huvudsakligast
till folkpartiet. Förlusten har noterats till allra största delen i stä-
der och tätorter samt främst gällt tjänstemannaklassen; däremot har
högern förhållandevis väl hållit sin ställning på den rena landsbygden. Inom de två yngsta grupperna torde högerns tillskott hållit sig
omkring 10,000 och därjämte har uppenbarligen högern fått vissa
tillskott – kanske cirka 30,000 – från andra partier eller bland nya
väljare.
Bondeförbundets röstökning torde nästan helt kunna förklaras genom partiets starka förankring bland jordbrukarungdomen. Bland de
unga torde nämligen partiets andel vara avsevärt större än partiets
genomsnittliga andel i väljarkåren. ströförluster särskilt till folkpartiet torde dock även ha förekommit.
Kommunisternas röstminskning torde till allra största delen om
ock ej helt svara mot en röstökning för socialdemokraterna. I förhållande till 1946 kan det antas att socialdemokraterna värvat cirka
100,000 från partiet till vänster. Kommunisternas vinster inom de två
nya generationerna kan knappast ha uppgått till 10,000 röster, trots
att kommunistpartiet annars dominerats av yngre element.
Socialdemokraterna kunna alltså beräknas ha fått cirka 100,000 f. d.
kommunistiska proselyter. Inom de två yngsta årsgrupperna skulle
socialdemokraterna enligt Gallups analyser ha fått cirka hälften eller
inemot 75,000. Av olika skäl kan det antas, att ett inte ringa antal
förutvarande socialdemokratiska väljare, sannolikt omkring 100,000.
654
Dagens frågor
nu gingo över till de borgerliga, enkannerligen folkpartiet. Inom
väljarkåren i övrigt skulle socialdemokraterna enligt dessa premisser
ha gjort en vinst på cirka 275,000, vilken siffra alltså utgör socialdemokraternas andel i den egentliga röststegringen.
Aterstår så folkpartiet. Enligt ovanstående beräkningar skulle folkpartiet ha värvat cirka 50,000 från högern och 100,000 från socialdemokraterna. Inom de två nya generationerna torde partiet ha fått inemot
30,000. Bland de nya väljarna i övrigt – här bortses från smärre
vinster från bondeförbundet och kommunisterna- har partiet följakt~
ligen hämtat cirka 300,000 röster. Socialdemokraterna och folkpartiet
skulle alltså ha haft ungefär lika stor andel i röstfrekvensens stegring.
Med ledning av olika uppgifter, som delvis kunna deduceras ur
Gallups undersökningar men på vilka det här skulle föra för långt att
gå in, kan man med ganska stor säkerhet beräkna att de borgerliga
partierna samlat ungefär 1/4 eller något över 400,000 röster från socialgrupp III. Härav faller den ojämförligt största kontingenten’— 270,000
a 300,000 – på folkpartiet. Inom socialgrupp II, jordbrukarnas och
medelklassens statistiska samlingskategori,är splittringen på olika partier enastående stor. Man kommer säkerligen sanningen mycket nära,
om man utgår ifrån att högern där är företrädd med cirka 300,000,
bondeförbundet med cirka 400,000, folkpartiet med cirka 550,000 och
socialdemokraterna med cirka 350,000, tillhopa cirka 1,600,000. Från
fåtalet kommunister i denna socialgrupp bortses då.
Hur stor skulle enligt dessa siffror den procentuella strömkantringen, mätt i övergång från ett parti till ett annat, ha varit vid årets
val1 Enligt ovan kalkylerade siffror skulle övergången ifrån högern
till folkpartiet betyda cirka inemot 1,5 Ofo av de röstande. Ungefär lika
stor har kanske övergångarna bf-fp, fp-bf, bf-h och vice versa samt
fp-h sammanlagt varit. Övergångarna inom arbetarpartierna och
då egentligen blott från kommunisterna till socialdemokraterna kan
likaledes beräknas till högst 3 Ofo. Den betydelsefullaste politiska förskjutningen är dock den, som går från block till block. I år torde
rörelseriktningen huvudsakligen ha varit från arbetarpartierna till
de borgerliga. Tillsammans torde den direkta övergången mellan
blocken hålla sig inom 3 procents gräns, medan hela övergången skulle
ha varit c:a 9 procent. I vart fall är siffran 3 procent tillräcklig för
att förklara valresultatet när det gäller förskjutningen mellan dc två
stora ideblocken.
Efter 1936 års val gjorde jag (i en uppsats i statsvetenskaplig Tidskrift) vissa beräkningar för att söka få en uppfattning om den politiska rörlighetens sannolika omfattning. Medan arbetarpartierna så-
som block betraktade i år förlorade 10 mandat till de borgerliga, tappade de borgerliga år 1936 11 mandat till socialdemokraterna och kommunisterna. Förskjutningen mellan blocken hade sålunda ungefär
samma styrka bägge gångerna. Enligt mina då gjorda beräkningar
kunde valresultatet både matematiskt och politiskt förklaras med en
övergång från borgerliga till socialdemokrater, som inskränkte sig
till cirka 2 procent. Givetvis äro dessa liksom övriga här gjorda beräkningar endast approximationer. När det gäller övergångsfrekven- 655
.’
Dagens frågor
sen torde det inte vara möjligt att få några säkrare hållpunkter utan
att intensiva Gallupundersökningar göras. Å ven utan dessa är dock
så mycket klart, att även vid årets eljest så händelserika val den
direkta övergången från block till block haft en förhållandevis mycket
ringa omfattning. De som i främsta rummet satte sin prägel på årets
val voro förutvarande röstskolkare.
Elis Håstad.
En fel- När man begått ett misstag, är det på sin plats att söka
bedömning. precisera såväl dess innebörd som dess orsaker. Det förra
är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna diskutera det
senare samt dessutom av större allmänt intresse, så till vida som
misstagets orsaker i regel kunna återföras på någon art av allmän
ofullkomlighet hos den som begått det. Båda undersökningarna tillsammans kunna emellertid ha ett visst värde som grundval för framtida bedömanden.
Ytligt sett är misstagets innebörd i fråga om det amerikanska presidentvalet mycket lätt att bestämma: Truman blev vald, icke, såsom
förutsagts, Dewey. I själva verket ligger saken emellertid något djupare. Felbedömningen består i att vissa faktorer underskattats, andra
överskattats. Det är detta som kan vara av något intresse att redovisa.
Först och främst gäller underskattningen Truman själv och hans
förmåga att vinna väljarnas sympati. Paradoxalt nog var det må-
hända just därför att han allmänt betecknades som så obetydlig som
han fick ett oväntat tillskott av röster. Amerikanska väljare söka
nog ofta mindre en företrädare som de kunna beundra än en som liknar dem själva, som har genomsnittsamerikanens förtjänster och fel,
som har ärliga avsikter men kan begå misstag. När det om Truman
sades att han förkroppsligade den amerikanska drömmen att presidentposten är inom räckhåll för varje medborgare, var detta ur den
intellektuella publikens synpunkt en ganska dräpande elakhet, men
däremot kanske enligt flertalets uppfattning ett högt beröm.
Betydelsefull var av allt att döma också Trumans energiska insats
i valkampanjens slutskede. Hans envisa fasthållande vid en sak som
syntes hopplös talade till folkfantasien, och hans kritik mot den republikanska kongressen övertygade allt flera. Här ligger också en
lärdom för framtiden. Den amerikanska opinionens rörlighet måste
tydligen tagas med i räkningen vid en bedömning även på kort sikt.
I allmänhet har det brukat sägas att så gott som alla väljare fatta
ståndpunkt redan omedelbart efter kandidatnomineringarna. Denna
gång syntes det ha funnits en grupp som bestämt sig senare och som
varit tillräckligt stor för att kunna avgöra valets utgång.
Naturligtvis är det också fråga om en överskattning av Deweys förmåga att göra sig gällande. Att han personligen icke förmådde väcka
någon varmare sympati, därom voro alla från början medvetna, och
detta har måhända haft större betydelse än man räknat med. Viktigare är dock sannolikt överskattningen av de omständigheter som
kommo honom till hjälp.
En av dessa var förhållandena i sydstaterna: man räknade dels med
656
Dagens frågor
att Dewey vid en jämn röstfördelning skulle ha större chanser, därför
att hans röster kunde antas vara placerade i nyckelstater, under
det Truman hade stora block av röster i »the solid South», dels med att
»dixiekraternas» avfall skulle beröra presidenten några dyrbara delegatgrupper. I själva verket ha sydstaterna sannolikt numera så ringa
betydelse, att dessa omständigheter inte längre spela någon större roll.
Guvernör Thurmonds valkampanj gjorde icke mycket till eller ifrån,
och antalet sydstatsröster är proportionsvis så litet att det icke utövar någon avgörande inverkan i förhandsundersökningarna.
Warrens kandidatur till vicepresidentposten förmodades ge republikanerna majoritet i Kalifornien, som är en politiskt mycket betydelsefull stat. Åven detta var ett misstag. Demokraterna togoliksom tidigare hem spelet i Västern. Måhända var Warrens personliga popularitet en smula överreklamerad, måhända ligger orsaken främst däri
att de många som under kriget och efterkrigstiden flyttat från Mellanvästern till Västern övervägande tillhöra sociala skikt och åldersgrupper, som i intet fall vilja stödja en republikansk kandidat, och
att de i varje fall äro mindre lokalpatriotiskt inriktade än kalifornienbor av något äldre årgångar.
Åven Wallace spelade mindre roll än beräknat. Man förmodade allmänt, att hans kanditatur i vissa industriområden skulle få så pass
mycket stöd (vunnet uteslutande på demokraternas bekostnad) att
stater som New York, Illinois och Michigan skulle uppvisa flera republikanska än demokratiska röster. I verkligheten fick Wallace’s
parti mycket mindre framgång än t. ex. La Follette’s progressiva
grupp på sin tid lyckades vinna i mellanvästerns jordbruksdistrikt.
Hela hans kampanj resulterade i ett fullkomligt fiasko, vare sig därför att väljarna genomskådade de realpolitiska konsekvenserna av en
röst på Wallace eller därför att hans kommunistflört och hans utrikespolitiska ansvarslöshet berövat honom alla sympatier hos allmänheten. Icke heller negrerna synas i någon mera betydande utsträckning ha röstat på honom.
Det var främst industriarbetarna som väntades komma att splittra
sina röster mellan Truman och Wallace. När så icke skedde, berodde
det helt säkert till stor del på fackföreningsrörelsens bestämda ställningstagande. När båda de rivaliserande landsorganisationerna, Committee of Industrial Organisation och American Federation of Labor,
givit Truman sin välsignelse, betydde detta tydligen denna gång icke
blott en demonstration, utan de drogo av allt att döma mera påtagliga
praktiska konsekvenser av sitt ståndpunktstagande än någonsin förut.
I själva verket är Trumans framgång helt oförklarlig, om man icke
förutsätter att de lokala arbetsledarna fått order att arbeta för honom
och även i betydande utsträckning gjort det, särskilt under stridens
senaste skede. Här ligger också en antydan om efter vilka den alltmera välorganiserade och maktfullkomliga amerikanska arbetarrörelsen lägger sitt politiska arbete. Tydligen äro CIO och AF of L för
närvarande ointresserade av separat partibildning sådan som Wallace
försökt; de föredraga att i stället arbeta inom det demokratiska partiets ram och söka vinna dess stöd för sina aktuella syften.
657
–~–~- ———————
Dagens frågor
Och härvidlag motsvarade Truman tydligen deras önskemål. Att
det främst är på sitt inrikespolitiska program han vunnit framgång,
är uppenbart. Å ven om detta i många hänseenden är diffust, inkonsekvent och obestämt har det dock framstått i fördelaktig dager vid en
jämförelse med republikanernas ståndpunkt, om vilken man visste
ännu mindre men ej utan skäl befarade att den skulle visa sig vara
ganska reaktionär. Truman är av allt att döma mera intresserad av
att hindra reallönesänkning än att motverka inflationen som sådan.
Han har givit vissa löften i fråga om bostadspolitiken, vilka ej utan
skäl angivits som oförenliga med en radikal antiinflationspolitik, men
som otvivelaktigt varit god valpropaganda. Det skulle knappast förvåna, om detta varit hans största tillgång, så skriande som bostadsbristen för närvarande är i de amerikanska städerna.
Härmed sammanhänger också en annan fråga. Det har allmänt förutsatts, att valet av president skulle vara stridens enda betydelsefulla
moment. I själva verket kan man emellertid numera förmoda, att lokala inslag spelat en betydande roll för valutgången. Rikspolitiskt
hade demokraterna intet förmånligt utgångsläge, men i vad gällde delstater och kommuner hade republikanerna ett än mindre avundsvärt
föregående, liksom deras kongressmän genomgående uppvisat ringa
ansvarskänsla under den gångna tvåårsperioden. Att de republikanska kandidaterna vid statliga och kommunala val genomgående
voro obesmittade av den framstegsvänlighet, som på senare tid präglat åtminstone Deweys och Vandenbergs politik, var säkerligen också
ett betydelsefullt faktum. De lokala kandidaterna voro flerstädes
– såsom t. ex. i nyckelstaterna Illinois och Ohio – en black om foten
för den republikanske presidentkandidaten.
Aterstår frågan varför dessa omständigheter icke beaktades före valet utan först åberopas som förklaringar därefter. Tre felki:illor kräva
därvid uppmärksamhet: pressen, opinionsmätningarna och »allmänna
meningen».
Den amerikanska pressen är föga partibunden. Man var därför benägen att förmoda, att dess verklighetsbedömning skulle vara rättvis
och rättvisande, oavsett vad dess stöd kunde betyda. Tämligen enstämmigt förutsade den seger för Dewey, oftast med tillfredsställelse,
ibland med beklagande. Emellertid torde den kanske just till följd av
bristen på partipolitisk anknytning sakna kontakt med läsekretsen i
politiska frågor, varför det blir redaktionernas, icke allmänhetens
opinion som kommer till uttryck i spalterna.
Opinionsmätningarnas misslyckande är kanske det intressantaste
momentet. Om dess orsaker är det omöjligt att på detta stadium säga
något definitivt. Det kan vara fråga om en omsvängning i opinionen
under de sista dagarna, vilken icke hann komma till uttryck i några
opinionsundersökningar. Det kan också vara fråga om något mera
djupgående fel i samplingmetodens användning, i de verkställda korrektionerna o. s. v. I varje fall manar denna erfarenhet för framtiden
till yttersta försiktighet vid användningen av opinionsinstitutens resultat på såväl det ena som det andra området. En vaken och in- 658
Dagens frågor
trängande kritik torde också ur dessas egen synpunkt vara att rekomendera.
I den allmänna uppfattningen hos de amerikaner, med vilka en besökande europefår kontakt, tedde sig Deweys seger såsom säker. Varför misstog man sig så allmänU Förmodligen därför att Truman fick
stöd väsentligen av grupper och personer, som ha liten förmåga att
göra sig gällande i allmän diskussion, som över huvud taget sällan
uttala sin mening och »märkas» ganska litet. Här ligger sannolikt
också en bidragande orsak till pressens felaktiga bedömning.
Sintresultatet blir att man bör vara än mera försiktig än vanligt,
när man förutsäger amerikanska valresultat. Det är svårt nog i Sverige, men än mera riskabelt i ett land av Förenta Staternas typ. Det
är en lärdom av bestående vikt för både skribenter och läsare.
Gunnar Heckscher.
Den ryska Antoni Ekart kallar sig en judisk ingenjör från polska
livsformen. Oberschlesien, som i en nyligen utkommen bok »D i r e k t
f r å n R y s s l a n d» (Bonniers, 15: -) skildrar sina erfarenheter av
åtta års vistelse i Sovjetunionen. Han häktades av NKVD i mars 1940,
när han sökte fly över gränsen till Litauen för att undgå att bli deporterad av de ryska befriare, som i bästa samförstånd med de tyska
förtryckarna arbetade på att systematiskt likvidera Polens bildade
klass. Ekart dömdes till tre års tvångsarbetsläger, en dom som,
sedan han någon tid fått vistas på fri fot, förvandlades till tio år.
Straffet avtjänades i olika läger och fängelser i mellersta och norra
Ryssland, bl. a. Abezlägret vid Polcirkeln ej långt från de fruktade
ishavslägren. Tack vare att Ekart lyckades få en »funktion» som
läkarebiträde undgick han en säker död genom överansträngning och
undernäring och blev år 1948 repatrierad till Polen, varifrån han undkommit till Sverige.
Vid sidan av Kravtjenkos »Jag valde friheten» är Ekarts bok kanske den märkligaste Rysslandsskildring, som utkommit på senare år.
I själva verket erbjuder den ett vida större aktuellt intresse än Kravtjenkos framställning, som ju huvudsakligen hänför sig till tiden före
det andra världskriget. Ekart däremot har upplevat Ryssland- både
som fånge och fri – sådan det är just nu. Visserligen har nästan
alla de sakuppgifter, han lämnar, redan tidigare meddelats i Tadeusz Norwids häromåret utgivna, orättvist förbisedda »Inbrott i
Kreml» – den första redogörelse för det ryska straffsystemets tilllämpning, som nått västerländsk publik. Men det var dock en refererande översikt, som byggde på andrahandsmaterial, medan Ekart
konkret och åskådligt berättar om de öden, som övergått honom själv.
Hans bok bär också omisskännligt det självupplevdas prägel och
detta i förening med dess aktualitet och dess lugna vederhäftighet
ger den en särställning inom den samtida Rysslandslitteraturen. Det
är inte för mycket sagt, att den är ett av de viktigaste bidragen till
kännedomen om det ryska samhällslivet av i dag. En kultiverad
västerlänning med vetenskaplig skolning beskriver här lika sakligt
och lidelsefritt som om det gällt en teknisk rapport sina intryck av
45- 48D2ii Svensk Tillsi.Ti{t 19i8 659
t’
f
Dagens frdgor
det nutida Ryssland. Trots att han – utan att ha begått något br6tt i
vår mening- av den ryska regimen tillfogats svåra lidanden både som
människa och polsk patriot finns det ingen tillstymmelse till politisk
propaganda i hans bok, inga anklagelser, ingen indignation, långt
mindre något hat. Det patos för fosterland, frihet och människovärde,
som författaren inte helt kan undertrycka, förnimmes blott som en
svag underton i den nyktra skildringen.
Så mycket verkningsfullare blir genom formens behärskning innehållets ohygglighet. Inte sedan de första autentiska rapporterna från
de nazistiska förintelselägren trängde igenom stålvallen har en mera
skrämmande lektyr tillhandahållits. Ändå är dödsstraffet principiellt
avskaffat i Ryssland och tortyr i teknisk mening förekommer relativt
sällan. De c:a 20 millioner fångarna i de ryska tvångsarbetslägren
omkommer nästan aldrig genom yttre våld – vare sig de avtjä-
nar sitt straff på de glödheta mellanasiatiska stepperna eller i den
sibiriska tundrans arktiska natt. De avlider till följd av vad som
enligt en speciell NKVD-order benämnes »försvagning av hjärtverksamheten», d. v. s. de får långsamt svälta ihjäl under utförande av
omänskliga arbetsprestationer i ett mördande klimat. Det finns på
det hela taget ingenting av avsiktlig grymhet i detta gigantiska människooffer, det är blott och bart uttryck för en mentalitet och en åskådning, som för oss är ofattbar.
Alldeles särskilt påtagligt blir detta, när man genom Ekarts bok
kommer till klarhet om, att det endast råder en gradskillnad och
inte någon egentlig artskillnad mellan livet i och utanför de ryska
fånglägren och fängelserna. Hela Sovjetunionen är ju nämligen
ett jättelikt tvångsarbetsläger, som regeras av en liten privilegierad
kast av byråkrater, poliser och militärer. Fria och fångar styrs efter
samma principer, även om de tillämpas med olika grad av hårdhet,
och dessa principer, på vilka den väldiga sovjetmakten vilar, heter
hunger, fruktan, okunnighet och misstro. Genom att hålla hela folket
på svältgränsen, genom att injaga en panisk förskräckelse för den
hemliga polisen, genom att undertrycka eller förfalska alla upplysningar om inte bara förhållandena i utlandet utan också förhållandena inom Ryssland och slutligen genom att utså misstro mellan
arbetskamrater, mellan man och hustru, mellan föräldrar och barn,
förhindrar regimen effektivt alla politiska förändringar och befäster
sitt välde.
Systematiskt förvandlas på detta sätt 100-tals miljoner ryssar till
själlösa, djuriska, varje mänsklig värdighet berövade redskap åt samtidens värsta politiska tyranni. Detta är den ryska livsformen: den
livsform som Sovjetunionens nuvarande härskare av allt att döma
vill påtvinga hela världen. Ekarts bok är ett av de många bevisen på
att något samförstånd mellan »öst och väst» överhuvudtaget inte är
tänkbart, att varje tal härom är uttryck för en aningslös naivitet, en
fullständig oförmåga att fatta vad som nu sker i Ryssland. Här gives
i det långa loppet inget både-och. Antingen måste den ryska eller
den västerländska livsformen försvinna.
Gunnar Unger.
660
·~
Dagens frågor
Gamla och nya profiler För ungefär tio år sedan utkom för första
i polsk politik. och enda gången en polsk »Vem är den», ett
omfångsrikt verk som visserligen väl kraftigt lovsjöng den dåvarande regimens bärare men som också gav plats för dåtidens ledande
män inom den politiska oppositionen. Bläddrar man nu i sagda uppslagsverk får man ett starkt intryck av tidens förvandling: namnen
från konstens, litteraturens och vetenskapens områden ha övervä-
gande sitt värde än i dag, men av de numera ledande politikerna i
Warszawa finner man i detta uppslagsverk från 1938 inte en enda
namngiven! En och annan av dem var väl redan då bekant för tidningsmän och andra observatörer; de hade nämnts i samband med
någon politisk process eller i samband med någon åtgärd mot omstörtande verksamhet. Men för att Bierut, Cyrankiewicz, Gomulka
och Mine skulle stiga upp från en existens, som under Pilsudskiregimen
var på yttersta randen av legalitet, till högsta poster i statsledningen
-till detta behövdes det denna grundliga omvälvning som sedan dess
försiggått i Polen.
Betecknande för den fortsatta utvecklingen är också hur dessa ledande politikers funktioner på sista tiden förvandlats. Lika beaktansvärt förefaller det att notera vilka nya män som just nu börja rycka
fram i första ledet. slutligen förtjänar det väl att nämnas på vilket
sätt den nya regimen använder sig av duktigt folk från den gamla
tiden.
En man som statspresident Boleslaw Bierut var vid sitt framträ-
dande mot slutet av kriget så fullständigt obekant för den polska
emigrationen i väster, att det om hans härkomst och förflutna uppstod de mest vilda och motsägelsefulla kombinationer i utlandspressen. I själva Polen kände man honom bättre: från motståndsrörelsen
under kriget. F. d. boktryckaren och konsumfunktionären hade redan
då en lång verksamhet bakom sig i den vänsterradikala rörelsens
tjänst, en verksamhet som tidvis fört honom i fängelse och slutligen
i emigration. Vid nygrundandet av det kommunistiska »Arbetarpartiet» och vid samordnandet av de krafter, som voro beredda att
samarbeta med ryssarna, hade han fått hand om ledningen. Nu har
det av den gamle revolutionären blivit en representant för polsk
statsnytta, en utjämnandets och sammanhållningens faktor. Presidenten har t. ex. en icke ringa andel i att de politiska dödsdomarna,
och andra hårda straff som militärdomstolarna sedan 1945 avkunnat
mot aktiva motståndare till den nya ordningen, mildrats – genom
att han gjort flitigt bruk av sin benådningsrätt. (En av de senast
benådade är den inom den illegala oppositionen på sin tid ledande
pilsudskianhängaren och bekante historikern överste Waclaw Lipinski.) I sina tal slår Bierut mycket verkningsfullt an de nationella
strängarna. Vad det så gäller att engagera och dra till sig krafter ur
andra politiska läger, i syfte att lugna folkskikt som känna sig hotade
av den vänsterradikala utvecklingen, har han visat prov på en icke
föraktlig förmåga. Men i processen mot Gomulka representerade han
de doktrinära kommunisterna, och statspresidenten lät välja sig till
det kommunistiska partiets sekreterare precis som Stalin.
45*-·18925 661
Dagens frågor
Av helt annat slag ansågs länge den roll vara, som spelas av kommunistpartiets förra ledare, vice premiärministern Wladyslaw ·Gomulka. Han är en temperamentsfull viljemänniska, en f. d. oljearbetare för vilken den kommunistiska läran syntes vara den enda förlösande sanningen, och han tycktes vilja förverkliga denna lära genom ständigt nya framstötar. Gomulka intog också en representativ
ställning i Kominform,vars första sammankomst som bekant hölls i Polen och under Gomulkas ordförandeskap. Men han föll i höstas i onåd
och blev avsatt från sin partiledarpost genom en typisk osteuropeisk
kättarprocess. Genom att erkänna sina försyndelser mot den allena
saliggörande rätta läran fick han dock bibehålla en del av sina poster.
De polska kommunisternas andre starke man, industriministern
Hilary Mine, är däremot typen för en dialektiskt skolad intellektuell.
Han handhar de marxistiska teorierna med överlägsen kännedom och
ur dessa härleder han rent av odoktrinära, ibland originella praktiska åtgärder. Mångårig förkrigstjänst i den polska offentliga statistiken har gjort honom förtrogen med de ekonomiska tingen, så att
han förmår leda den nya statliga planhushållningen med personlig
auktoritet. Under kriget studerade Mine nationalekonomi vid ett universitet i Sovjetunionen och har sedan den tiden goda förbindelser
i Moskva. Detsamma kan sägas om den kloke kommunistiske statssekreteraren och partiteoretikern Jakob Berman, en näringshistoriker
och publicist som många utländska observatörer betraktar som en den
polska politikens grå eminens. Faktum är att Bermans inflytande,
som ministerrådets ständige sekreterare och ordförande för »samförståndsutskottet» för de båda marxistiska partierna, inte är ringa.
Men han verkar emellertid mera utjämnande, rådgivande och förbindande än i egentlig mening bestämmande, och han strävar inte till
att komma i statsledningen.
Den representative mannen för denna statsledning är, vid sidan av
Bierut, för närvarande den unge ministerpresidenten Josef Cyrankiewicz, socialdemokratiska partiets generalsekreterare. Mer än någon
annan socialdemokratisk ledare har han fört sitt parti på vägen till
sammansmältningen med kommunisterna. Som skicklig talare och
debattör, försedd med martyrgloria från mångårig koncentrationslägervistelse, är denne hastigt uppstigne partifunktionär populär i
vida kretsar även utöver de egentliga anhängarna. Vilken roll han
kan komma att spela efter de båda arbetarpartiernas sammanslagning, måste man avvakta och se. De andra äldre ledarna inom socialdemokratiska partiet ha under fusionsprocessens gång kommit alltmer i bakgrunden och många motsträviga ha helt enkelt skjutits åt
sidan. I deras ställe har en rad nya män trängt fram i förgrunden
hos socialdemokraterna. Den mest betydande av dessa är Polens f.
sändebud i Washington och representant i FN:s säkerhetsråd, professor dr Oskar Lange. Denne ättling till tyska kolonister i Lodz’
industrirevir befann sig under mellankrigstiden som utvandrare i
USA, där han då i egenskap av socialistisk nationalekonom lättare
kunde erhålla en professur. Han var inte bara redan amerikansk
medborgare utan också ledande själen för en helt ny teoretisk rikt- 662
..
·~ ….
Dagens frågor
ning inom »the new deals» planhushållare, vars amerikanska tidskrift
han än i dag ger ut. Atervägen till Polen fann han via en rörelse
bland sina egna landsmän i USA, en rörelse som arbetade till förmån
för den nya Warszawaregimen. Som talesman för detta Amerika~
Polen mottogs han på sin tid av Stalin och kort därpå var han en av
de ledande polska diplomaterna, under det att han nu leder den socialdemokratiska riksdagsfraktionen i Warszawa. Som saklig kritiker av
den amerikanska utrikespolitiken är dr Lange, med sina måttfulla
formuleringar, oöverträffad i Östeuropa och kan anses ha vissa framtidsutsikter just i den rollen.
I det kommunistiska lägret ha också några nya profiler trängt sig
fram i förgrunden. Hit hör framför allt den unge vice talmannen i
riksdagen, Roman Zambrowski, en f. d. metallarbetare som nu nått
posten som andre partisekreterare och på senare tid genomfört en rad
specialuppdrag. Det var han som organiserade de speciella kommissioner, som vid genomförandet av den nya ekonomiska lagstiftningen
delvis trädde i stället för de vanliga domstolarna. Den eldige Zambrowski kompletteras av den lugne men sammanbitet energiske Zenon
Kliszko, en yrkesjurist och officer i krigstidens militära motståndsrörelse. Denne är författare till den gällande valordningen och den
är av sådan art att den inte gjorde yttersta vänstern besviken. Kliszko
är också just nu kommunisternas fraktionsledare i sejmen, riksdagen.
En annan uppåtgående stjärna hos kommunisterna är ledaren för
deras ungdomsorganisation, Janusz Neugebauer-Zarcycki, i likhet med
Lange en poloniserad tysk kolonistson från Lodz-reviret. Före kriget
fick han sin organisatoriska utbildning i den polska grenen av KFUM
och var en längre tid anställd i sagda organisation. Med sina 35 år
är han redan generalmajor, och i sin egenskap av ledare för den
kommunistiska ungdomen bestämd att bli ledare för vänsterns »enhetsungdom». Han står nu också i spetsen för den statliga obligatoriska ungdomstjänsten.
Bland männen från den gamla regimen, vilka nu återvänt till polsk
statstjänst, spelar några f. d. Pilsudskiministrar en viss roll. Dit hör
den förutvarande vice premiärministern Eugen Kwiatkowski, mannen
som på sin tid byggde Gdynias hamn och nu är regeringskommissarie
för alla polska hamnar och f. ö. tillhör riksdagen i egenskap av partilös regeringsanhägare. Åven f. handelsministern och på sin tid sändebud i Stockholm, Antoni Roman – han var nära vän till utrikesminister Beck och dennes medarbetare – är återigen i tjänst som
polsk underhandlare då det gäller handelsfördrag med utlandet. Andra
högre tjänstemän ur denna krets är f. statssekreteraren under Pilsudskiregimen, nuvarande sändebudet dr Adam Rose; vidare ministerialdirektörerna Drozdowski och dr Lychowski. Under senare år ha
dessa gamla fackmäns roller ökat i betydelse. Den nya regimen har
för sådana funktioner inte lyckats med att i en handomvändning
skapa fram återväxt, men regimens mål är dock entydigt klart: med
tiden skall man ha hunnit skola egna krafter även för dessa ändamål.
663
Dagens frågor
Politiska stormbyar Under nära elva århundraden har Marocko beöver Marocko. funnit sig utanför den europeiska expansionspolitikens intressesfär. Landets politiska betydelse har emellertid under de senaste decenniernas lopp oavbrutet växt. Ju lättare och talrikare förbindelserna bli mellan nya och gamla världen, desto större
blir värdet av det marockanska protektoratet på gränsle mellan Atlantens och Medelhavets internationella stråkvägar. Marocko är visserligen den mest senkomna klenoden i Frankrikes besittningar på andra
sidan haven, men utgör hörnstenen i dess afrikanska välde.
Det marockanska sultanatet erbjuder den dubbla säregenheten att
under flera sekler ha styrts av samma dynasti, sadi-sjariferna, och
att ända till år 1912 ha bevarat sitt oberoende, i olikhet med Egypten, Tripolis, Tunisien och Algeriet, vilka alla varit turkiska vasallstater. Befolkningen utgöres huvudsakligen av berber, splittrade i
sju olika grupper på olika utvecklingsstadier, alltifrån den primitiva klanen Zain och de krigiska invånarna i Riff-bergen till de gästvänliga »Chlecchs», vilka äro de mest tillgängliga för europeisk kultur. Samhällslivet grundar sig på en feodal organisation, styrd av
en rådsförsamling, kallad »Djemaa». Förbindelserna mellan de olika
grupperna, som fordom utgjort småstater, ha under århundraden
karakteriserats av ständiga inbördeskrig. Det osäkra marockanska
statsförbundet med sin ambulatoriska regering och centralförvaltning
kunde emellertid stödja sig på tvenne mäktiga faktorer, nämligen
den muhammedanska religionens enande band och sultanens något
ostadiga men traditionellt vördnadsbjudande anseende. Regeringen,
benämnd Maghzen, har tvenne sekelgamla uppgifter: att driva in
skatten och upprätthålla en arme. I städerna och på slättbygderna
har programmet kunnat genomföras ganska bra, medan invånarna i
bergsområdena ofta vägrat både pengar och soldater. sultanens kassa
led ständig brist på medel att betala soldaternas löner. Armen hotades av samma onda som budgeten, ty regeringen kunde sällan lita på
de olika stammarnas trohet, välvilja eller disciplin. Vid minsta anledning till missnöje försvunno soldaterna. Den permanenta bristen på
pengar och soldater har i sin tur lett till att centralförvaltningen
alltid tvingats till en ovanlig diplomatisk smidighet och ett starkt
verklighetssinne, som velat utnyttja sultanens religiösa auktoritet.
Sultanen är »de troendes furste», Emir el Munimin, och besitter
rätten att välsigna, benämnd baraka. Han regerar med hjälp av
visirer. Deras chef, stor-visiren, är inrikesminster och måste i denna
egenskap besitta en nästan otrolig uppfinningsrikedom och intelligens. Hans roll består ej blott i att indriva skatter och upprätthålla
en arme, utan även att vidmakthålla den traditionella osämjan mellan
de olika berberstammarna, att ena de svaga mot de starka. Ministrarna ha ytterst låga löner, men samla säckar av guld och låta bygga
fina palats. Deras förmögenhet är emellertid byggd på den politiska
gunstens obeständiga skal, ty regeringsmakten behärskas av intriger
som i »Tusen och en Natt». Sultanen kan, när det faller honom in, låta
arrestera en av sina ministrar, skingra hans familj och sälja all hans
egendom. Vissa familjer ha lyckats tillvälla sig ett slags privilegium
664
Dagens frågor
på ministerposterna som visir, packa, guvernör eller kid, vilka beledsaga sultanen på hans talrika residensombyten från Fes, huvudstaden i norr, via Mekries och Rabat till Marakusj, huvudstaden i söder.
Armen och den högre förvaltningen följa härskaren på hans politiska
»pilgrimsfärder», vilket ingalunda underlättar vare sig regeringens
eller förvaltningens uppgifter.
Det franska protektoratet i Marocko grundades först år 1911-1912
och vilar alltså ej på gammal grund. Det kan ej heller stödja sig på
en talrik fransk befolkning. Gentemot åtta miljoner muhammedaner
och ungefär hundra tusen israeliter kan Frankrike sätta upp omkring
300,000 nybyggare, vilket knappt utgör 4 °/o av befolkningen under det
att motsvarande siffra i Algeriet är 10 °/o och i Tunisien 12 Dfo. sultanen har vid sin sida en fransk generalresident och en fransk förvaltning, som utfört ett avsevärt pacificeringsarbete, men detta har ej
varit i stånd att tillfredsställa försvararna av Marockos oavhängighet. – Principen om folkens självbestämmelserätt har vunnit passionerade anhängare i det gamla marockanska sultanatet. Sitt naturliga
säte har den nationella frihetsrörelsen funnit i det ärevördiga universitet i Fes, där Koranens religiösa och sociala principer förkunnas
med en outtröttlig iver. Fes har blott en rival, nämligen Tangers
internationella oväderscentrum. För att rätt uppskatta den marockanska frihetsrörelsen kan man lämpligen erinra om det gamla arabiska ordspråket: »Tunisiern är en kvinna, invånaren i Algeriet en
man, men Marockanen allena är en krigare.»
Trenne förgrundsfigurer stå i spetsen för den marockanska nationen, nämligen Hassan el Nazzini, Si Allal el Fasi och Ahmed Balafredj. Den förstnämnde, chef för det demokratiska partiet Kaumin,
har en europeisk utbildning. Han har gått i franska skolan i Rabat,
studerat juridik i Frankrike och avlagt filosofie doktorsexamen i
Geneve, som genom emiren Chekib Arslan länge varit ett centrum
för den panarabiska propagandan mot Europa. Som författare har
han bekämpat protektoratspolitiken i en bok, som bär den suggestiva
titeln »Storm över Marocko», i tidskriften El Maghreb och i tidningen
»Folkets vilja».
Si Allal el Fasi, ledaren för det marockanska oavhängighetspartiet,
Istiqlal, har däremot en övervägande muhammedansk kultur. Som
professor vid den berömda religiösa skolan Karassin har han gjort
sig känd för sin vältalighet och sin djupa insikt i muhammedansk
rätt och arabisk litteratur. När han vid 35 års ålder förvisades till
Gabon, vann han fängelseväktarens beundran genom sin förmåga att
snabbt lära sig franska språket. Nästan alla hans medarbetare ha
studerat i Frankrike. Partiets generalsekreterare, Abdemdjelli, är bror
till pater Jean, professor i teologi vid katolska universitet i Paris
och framstående medlem av det berömda prästseminariet Saint-Sulpice. Det var just pater Jean som anordnade för sin bror ett längre
samtal med en av M. R. P:s ledare, Francisque Gay. Detta innebär att
Istiqlal numera har en permanent officiös representant hos ett av de
franska regeringspartierna. Istiqlal publicerar en tidning på franska,
d’Opinion, och en annan på arabiska språket, El Alam. När general- 665
-··—-~~——————
Dagens frågor
residenten låter censurera någon av dessa tidningar sprids det oaktat
nyheterna tack vare stenciliserade flygblad. Både Istiqlal och Kanmin
leva på penningbidrag från folket. Varje butik, varje litet varustånd har sin penningbössa där varje köpare lägger ned sitt mer eller
mindre frivilliga bidrag.
Den tredje ledaren, Ahmed Balafredj, är filosofie licentiat. Han har
gått i »skolan för högre studier» i Sorbonne i Paris, och är till sitt yrke
föreståndare för ett lärarseminarium.
Vad dessa trenne ledare begärde i begynnelsen, för snart 15 år sedan,
var avskaffandet av den direkta franska förvaltningen, vilken ansågs
stå i strid med 1912 års fördrag, flera platser inom förvaltningen åt
det inhemska elementet, full jämnställighet mellan franska och marockanska tjänstemän, och upprättandet av municipalstyrelse. Frankrikes roll borde inskränka sig till den tekniska rådgivarens temporära
bistånd.
När folkfrontsregeringen kom till makten i Frankrike är 1936 växte
emellertid fordringarna omedelbart, emedan kommunistiska partiet
alltid varit fientligt stämd mot all kolonialpolitik i stånd att stärka
Frankrikes internationella position gentemot den bolsjevistiska propagandan. Oroligheter bröto ut i Marocko, då de tre nationalistiska
ledarna arresterades för upprorisk propaganda mot skyddsstaten.
Främlingslegionen blev tvungen att gripa in. Franska utrikesdepartementet önskade en fredlig lösning och utverkade de trenne >>upp-·
viglarnas>> frigivande. Resultatet blev ej uppmuntrande. Ar 1937 angrepo tusentals fanatiska marockaner de franska trupperna, som blevo
tvungna att öppna eld. På flera ställen måste motoriserade truppförband och flygmaskiner gripa in. Hassan el Nazzini deporterades till
Sahara-öknen.
Det andra världskrigets omvälvningar, Frankrikes olycka, de amerikanska truppernas närvaro i Marocko kunde blott ge ytterligare nä-
ring åt den inhemska frihetsrörelsen. Sultanen, Sidi Muhamed ben
Yusuf, som i sina unga år stod i Frankrikes tjänst och meddelade chefen för protokollet innehållet i samtalen i sultanens palats, vilken
sedan vidarebefordrade dem till franske generalresidenten, anser sig
ej längre ha samma intresse som förr att stödja den franska protektoratspolitiken. Den inhemska regeringen och förvaltningen intaga
samma ställning. Roosevelts frihetsproklarnationer, krisen i Syrien,
den politiska spänningen mellan franska befrielsekommitten i Alger·
och de allierade bragte sinnena i sådan svallning att gatukravaller
bröto ut den 29 januari 1944. Tack vare general Leclercs energiska
ingripande återställdes den yttre ordningen, men sinnenas revolt levde
kvar. Missväxtåret 1945 ökade ytterligare missnöjet. Frihetsrörelsen
vann allt större kraft och utbredning. För att motarbeta den marockanska nationalismen utnämndes, i mars 1946, till generalresident en
specialist, en diplomat, Erik Labonne. Den 22 juli samma år offentliggjorde han ett vidsträckt politiskt och ekonomiskt reformprogram.
Marockanerna skulle få rösträtt trots deras medeltida samhällsorganisation; de kunde även bilda inhemska fackföreningar. Men fram- 666
Dagens frågor
‘för allt gällde det att höja landets intellektuella nivå genom upprättandet av talrika nya skolor – flertalet kan varken skriva eller läsa.
Generalresidentens Labonne kloka reformprogram, som förr eller senare måste tillämpas, förkastades både av de marockanska nationalisterna, de franska ämbetsmännen och nybyggarna i landet. Ahmed
Balafredj förkunnade överallt att en dylik reform fordrar stora summor, som blott Frankrike kan erbjuda, vilket skulle medföra en seger
för den franska kapitalismen och en utarmning för det marockanska
folket. Iden att förbli en medlem av den nya franska unionen ansågs
oantaglig. I ett tal i Tanger, den 10 april1947, förkunnade sultanen att
»Marocko önskade åtnjuta sina fulla rättigheter», med andra ord sin
självständighet. Detta uttalande framkallade nästan lika mycken sensation som kejsar Wilhelms tal i mars 1905 i Tanger!
Marockos fordran på självständighet har till korollarier dels vägran
.att vara medlem i den franska »unionen», dels rätten att söka stöd hos
andra makter och dels Marockos anslutning till den panarabiska
ligan i Cairo. Sultanen räknade framför allt med stöd från USA.
Dylika förhoppningar ha emellertid för närvarande ingen säker
grund.
Hassan el Nazzini föreslog allmän vägran att lyda franska myndigheternas order. Si Allal el Fasi talade U:tan omsvep om »den franska
politikens bankrutt». Det kommunistiska partiet i Frankrike gav den
marockanska frihetsrörelsen sitt stöd för att gynna Moskvas planer.
sultanen, som förlitade sig på stöd utifrån, vägrade härefter att underteckna de franska myndigheternas förordningar. situationen blev
så kritisk att den 14 maj 1947 ersattes Erik Labonne av general Juin,
en av marskalk Lyanteys lärjungar, en man med lika mycken militär
som politisk begåvning. Han hade dessutom den dubbla fördelen att
väl känna till Marocko och att vara persona grata hos den inhemska
marockanska regeringen. Allt tycktes åter bli normalt, då en ny
diplomatisk bomb exploderade i och med Abdel Krims landstigning
i Egypten. Mitt i den religiösa faste-perioden, ramadhan, kom underrättelsen om den gamle riffkabylchefens flykt. Denna framstod desto
mer hotfull som Kairo är sätet för den panarabiska ligan, en mötesplats för alla intriger mot Frankrikes nordafrikanska besittningar,
ett slags politiskt Mecka.
För att motverka sultanens oavhängighetspolitik hade man på högre
ort ansett det lämpligt att låta den gamle krigaren med sin hjältegloria återvända till Marocko. Planen kan försvaras, men utförandet
av den ägde rum med en sådan brist på verklighetssinne att det på-
räknade trumfkortet blev ett fiasko. Den gamla frihetskämpen har
ej glömt bort Koranens bud: »Överallt där du möter avgudadyrkarna
(d. v. s. de kristne) döda dem!» Den 4 juni 1947 gjorde han följande
trosbekännelse till den engelska tidningen Daily Telegraph: »Marocko kan ej bli medlem av den franska unionen. Redan iden är dömd
att stranda. Den allmänna opinionen i Marocko förkastar den. Det
är allenast i ramen av ett enat och oberoende land, förenat med den
.arabiska ligan, som Marockos, Tunisiens och Algeriets framtid kan
667
..
!
Dagens frågor
organiseras. Detta är 20 miljoner Nordafrikaners oåterkalleliga beslut.»
Sultanen hade beslutat att hänvända sig till FN för att skaka av
sig det franska »oket», men general Juins utnämning hade en ovanligt
lugnande verkan på den nationalistiska agitationen i Marocko, framför allt på sultanen själv, vilken befinner sig i en svår ställning och
fruktar lika mycket Abdel Krim i Kairo som den franske generalresidenten. Han kan ej glömma bort att den forne härskaren över
Riff-området sökt fördriva hans far från tronen och att det hängt
på ett hår att den heliga staden Fez fallit i uppviglarens händer. Ett
kvarts sekel har förflutit sedan dess. Visserligen har Abdel Krim
svurit trohetsed åt sultanen, men denne är mycket skeptisk över värdet av detta oväntade bevis på lojalitet. Antagligen har han mycket
rätt häri.
Kan emellertid Abdel Krim verkligen köra bort den nuvarande
monarken från tronen~ Teoretiskt sett är denna eventualitet utesluten, ty Abdel Krim är ej en ättling av profeten Muhammed och har
alltså ej »la baraka», rätten att välsigna, som bildar kungamaktens
andliga grund. Marockos historia erbjuder dock exempel på att denna
regel ej alltid respekterats. Mycket talar för att den nuvarande dynastiens anseende ej skulle väga tungt i folkgunstens vågskål, om Abdel
Krim lyckades jaga bort »de vita inkräktarna». Sultanen å sin sida
drömmer om att bli ej blott det egna landets befriare utan även Islams
nye kalif, men härigenom bringas han i opposition mot kungen av
Egypten. General J uin å andra sidan inger respekt. De marockanska
nationalisterna våga ej öppet trotsa honom, även om de kunna räkna
med aktivt stöd från de 1,500 kommunistiska ämbetsmän, som i de
ryska intressenas namn protesterat mot generalresidentens »reaktionära politik». Denna politik bär dock Lyanteys liberala prägel.
Frågan står emellertid öppen, om general J uins reformprogram
ännu motsvarar de senaste årens utveckling. Sultanen, hans omgivning och den marockanska nationen böra ej förglömma att landets
enhet är Frankrikes verk, och att Marocko ännu ej besitter den politiska, ekonomiska och sociala bildning som är nödvändig för att bli
och förbli fritt. Marockos elit är ytterst fåtalig. Fred, rättvisa och
ökad allmän välmåga är den värdefulla kulturella gåva, som den
gamla kulturstaten Frankrike givit de krigiska berberstammarna i
Marocko. Skulle det franska protektoratet försvinna, skulle detta betyda för den stora massan av befolkningen rättvisans och borgarfredens annullering. Nationen i sin helhet skulle ej vinna på en dylik
omläggning.
Olof Höijer.
668

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner