Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 25 maj 1948.
Den rysk- Förhandlingarna rörande ett avtal om »vänskap, samfinska pakten. verkan och ömsesidigt bistånd»1 mellan Sovjetunionen
och Finland i mars-april 1948 i Moskva fick ett något annorlunda
förlopp än vad man väntat. På en del håll förutspåddes ett ryskt
ultimatum på grundvalen av fördragstypen Ungern och Rumänien.
Andra fruktade segslitna diskussioner, kanske avbrutna av »skapande» pauser. Det blev i stället endast tre sammanträden och enighet om ett avtal, vari den första artikelns ordalydelse byggde på ett
finskt förslag framlagt efter det en tidigare finsk text framkallat ett
ryskt motförslag, medan samtliga övriga artiklar godkändes enligt
ett i Finland före förhandlingarnas början utarbetat projekt, däri
dock de delar av pakterna av ungersk-rumänsk typ intagits, som icke
stod i strid med Finlands intressen.
Det sålunda uppkomna avtalet skiljer sig i sina militärpolitiska
delar helt från de avtal mellan Sovjetunionen samt Ungern och Rumänien, till vilka hänvisades i Stalins ursprungliga inbjudan till
förhandlingar. Det tjeckoslovakiska avtalet, om vilket i detta sammanhang även varit fråga, skall här lämnas åsido, då det i nästan
alla väsentliga delar rör något alldeles annat, allians under pågående
krig, än vad i avtalen med de forna satelliterna avsetts. Som mål för
de finska underhandlarna uppställdes att en eventuell pakt borde till
innehåll rätta sig efter Finlands speciella läge och icke avfattas enligt
ett för helt andra förhållanden upprättat formulär. Vad Finland
kunde gå med på var ett fullföljande av den politik president Paasikivi proklamerat i februari 1947, ett eventuellt med Sovjetunionen
gemensamt försvar gentemot angrepp på Finlands territorium eller
genom detta mot Sovjetunionen, men ingenting därutöver. Som bekant avfattades den slutliga pakten i enlighet med denna Finlands
önskan.
I fråga om rummet uppstår »casus foederis» först vid och genom
ett väpnat angrepp på Finlands territorium, varjämte Finlands stridskrafter försvarar landets integritet endast »inom Finlands gränser».
Rörande tiden gäller samma kriterium, ett i gång varande väpnat
angrepp, dock med den utvidgningen att fördragsparterna skall »rådpläga sinsemellan ifall det konstaterats» att hot om ett sådant militärt angrepp föreligger. I detta sammanhang må det framhållas att
innan ett sådant hot av bägge parterna konstaterats föreligga, alltså
under fred, ingen som helst militär kontakt enligt pakten förefinnes
mellan parterna, och att alltså denna pakt icke ger ens en förevänd- 1 Citaten här nedan är tagna från den i de finländska riksdagshandlingarna ingående officiella svenska översättningen, som är otymplig och saknar vissa av
originaltexternas skiftningar.
228
.’.)..·
Dagens frågor
ning för yrkanden på sådana Finlands integritet kränkande åtgärder,
som man i vida kretsar före Moskva-förhandlingarna fruktade. Rö-
rande arten av hjälpen må antecknas att det är Sovjet, som kommer
Finland till hjälp, icke i något fall tvärtom, ömsesidigheten inskränker
sig till att Finland genom att försvara sitt eget territorium och genom
att acceptera hjälp avvärjer angrepp också mot Sovjetunionen.
Principiellt har från finländsk sida beslutsamt hävdats att försvaret av Finlands territorium i första hand åligger Finland självt, och
detta har även i texten klart kommit till uttryck. Hjälpen österifrån
har graderats enligt tvenne alternativ, antingen så att Sovjet lämnar
Finland hjälp, vilket kan inskränka sig till leveranser, specialförband el. dyl., eller att striden föres gemensamt. Det beror självfallet
på angreppets art och möjligheterna för dess tillbakavisande vilketdera alternativet måste tillgripas. Av betydelse för avtalets rätta
tolkning är fastslående av principen att Sovjets hjälp skall lämnas
)>vid behov». Huruvida sådant föreligger skall av parterna gemensamt
fastslås. Likaså skall hjälpens art, formerna för dess lämnande och
alla i samband därmed stående omständigheter regleras genom överenskommelse. Vilken betydelse som skall tillmätas den omständigheten att pakten gäller blott vid »angrepp från Tyskland eller en
annan därmed förbunden stats sida» kan endast bli föremål för kannstöperier, ett exakt svar torde ej i dag kunna lämnas.
Paktens icke-militära bestämmelser innehåller endast självklara saker. Att i ett vänskapsavtal »ett fortsatt utvecklande och befästande
av de ekonomiska och kulturella förbindelserna» uppställes som mål,
borde icke förvåna. Rörande det ekonomiska samarbetet må nämnas,
att ett handelsfördrag ingicks den l december 1947 på fem år, däri
varuutbytets ömsesidiga utveckling ställdes i utsikt, utan att någon
reaktion häremot förmärkts. Vissa aktuella svårigheter med leveranser från USA till Finland torde hava mera samband med amerikansk
upprustning och därmed sammanhängande inre propaganda samt
Marshall-planen (man kan ej pumpa in väldiga mängder varor och
höja levnadsstandard och produktion i Marshall-länderna utan att
andra åtminstone temporärt blir allvarligt lidande) än med den finländsk-ryska pakten. Att fördragsparterna skola »iakttaga principerna om ömsesidigt respekterande av suveränitet och oavhängighet
och icke-inblandning i den andra statens inre angelägenheter» kan
knappast vara till men för Finland, även om en sådan deklaration
genom kringgående manövrer kan göras illusorisk. Ett ryskt offer
åt Finlands önskan att icke komma in under samma schema som de
andra satelliterna utgör avtalstidens fastställande till 10 år i stället
för de vanliga 20 år.
Till avtalet har icke fogats något hemligt protokoll, icke heller ha
några förbindelser vid sidan av detsamma ingåtts.
Detta avtal om »Ömsesidig» militär hjälp, som för ett visst krigsfall binder Finland vid Sovjetunionens sida föregås av en ingress, i
vilken det säges att parterna ingått avtalet »beaktande Finlands strä-
van att hålla sig utanför intressemotsättningarna mellan stormakterna». Ett sådant uttryckssätt kan vid första påseende förefalla
229
•’
f
Dagens frågor
absurt, men synes i verkligheten hava ett långt ifrån betydelselöst
innehåll. Pakten är begränsad att gälla angrepp på Finlands territorium. För detta specialfall utlöses alliansmaskineriet. Men under
fredstid eller om Finland under krig icke angripes eller (kan man
åtminstone teoretiskt tänka sig) om Finland angripes av annan än
Tyskland »eller en annan därmed förbunden» stat, då existerar intet
alliansförhållande mellan Sovjetunionen och Finland. Bör icke pakten läsas så, att Finland intill dess ett angrepp skett på dess territorium står obundet av andra förpliktelser mot Sovjetunionen än det
proklamerade vänskapsförhållandet, förbudet i fredsavtalet mot deltagande i koalitioner mot de allierade m. m. dyU Någon annan betydelse torde knappast kunna inläggas i ingressens ovan citerade ord
än att Finland i sin utrikespolitik, långt ifrån att följa någon stormaktsgrupp, för sig uttryckligen reserverat en rätt att hålla sig
utanför allt politiskt stormaktsspeL En annan sak är att Porkalabestämmelserna i fredsavtalet, speciellt rätten för Sovjet att över
Finlands territorium upprätthålla förbindelsen med Porkala, för det
fall att Sovjet råkar i krig utesluter finländsk neutralitet i juridisk
bemärkelse.
Sådant Finlands läge gestaltat sig sedan 1944 har endast en politik
varit möjlig, strävandet att utjämna motsatsförhållandet till Sovjetunionen. Och det bästa, kanske enda medlet härför är skapandet av
förtroende hos grannarna i öster för att Finland icke under några förhållanden skall tjäna som bas för ett nytt angrepp mot Sovjet. Paasikivi gav i sitt bekanta uttalande försäkringar i denna riktning. Men
ryssarna önska synbarligen mera, en av Finlands folk i bindande
form gjord utfästelse. Sedan riksdagen nu, praktiskt taget enhälligt,
förordat ratifikationen har Sovjet fått denna utfästelse. Den form
den sovjetryska regeringen först tänkte sig för avtalet tog icke hänsyn till Finlands ställning och folkets mentalitet, men på denna punkt
har nödig smidighet visats. Däremot har det aldrig kunnat bli tal
om att pruta på kravet om Finlands västgräns som gemensam försvarslinje. Ty Finlands egna försvarskrafter, enligt art. 13 i fredsfördraget begränsade »till utförande av uppdrag av intern natur samt
till det lokala försvaret av gränserna», ge Sovjet ingen säkerhet.
Utan pakten skulle vid ett angrepp på Finland (sannolikt redan Yid
hot om angrepp) ryska försvarskrafter skynda den angripandes styrkor tillmötes möjligast långt västerut, Finland bleve med visshet
utsatt för mer eller mindre vänskaplig ockupation. Med paktens hjälp
kan den eventuella ryska aktiviteten i Finland föras in i förberedda,
eller åtminstone i någon mån reglerade fåror. Utan pakten skulle
Sovjet ha intet att säga till om militärt i Finland under fredstid.
Åven enligt pakten är detta fallet, dock endast intill dess hot om
angrepp av båda parterna konstaterats föreligga, i vilket fall förpliktelserna å ömse sidor inskränkes till att »rådpläga». Enligt sin
ordalydelse har pakten icke bundit Finland närmare till Sovjet vare
sig i krig eller fred än vad i praktiken efter all sannolikhet hade
varit fallet även utan pakt. I vissa avseenden kan t. o. m. motsatsen
hävdas.
230
..
Dagens frågor
Har Finlands läge politiskt försämrats genom händelseutvecklingen
februari-april 1948~ Beroendet av Sovjetunionen härstammar från
1944 och tog sitt hittills klaraste uttryck i Finlands av hänsyn till
Sovjet förestavade vägran att deltaga i de ekonomiska Parisförhandlingarna 1947. Fråga är om detta beroende blivit mera accentuerat
genom att dess militära konsekvenser, under alla förhållanden självklara, fästats på papperet. Vad som däremot synes uppenbart är att
paktens från övriga liknande handlingar bjärt avstickande innehåll
tydligt och för hela världen markerar Finlands särställning bland
de östeuropeiska småstaterna. Leinos avskedande från inrikesministerposten bekräftar detta.
Europakonfe- Tanken på en förening av de fria staterna i Europa
rensen i Haag. har på sista tiden vuxit med dynamisk kraft. Den av
Coudenhove-Kalergi grundade rörelsen för ett Paneuropa, vilken under ett 20-tal år fört en undanskymd tillvaro, har under intrycket av
de sista årens händelser vuxit i styrka; samtidigt ha andra rörelser
av samma art uppstått. En betydande folkrörelse inom kontinentens
fria stater och i England omfatta i denna stund tanken på en europeisk
statsförening.
Inom engelska underhuset väcktes den 11 mars av medlemmar av
olika partier en motion, innebärande att ett råd för Västeuropa borde
upprättas, bestående av representanter för de sexton länder, som omfattade Marshall-planen, och Västtyskland. Rådet skulle utforma en
plan för gemensam verksamhet, vilken skulle syfta till en federation,
grundad på gemensamt medborgarskap, politisk frihet och en representativ regering samt åtföljas av en förklaring över de mänskliga
rättigheterna. I anslutning till denna motion, vilken ännu icke föranlett någon votering inom parlamentet, framkom förslag om en kongress för planernas utformning. Denna kongress ägde rum i Haag
den 7-10 maj. Kongressen ägde rum under ledning eller – skulle
man snarare frestas att kalla det – beskydd av Winston Churchill;
ett stort antal framstående statsmän från Västeuropas stater deltogo
därjämte, såsom från England Anthony Eden, Sir Arthur Salter, MacMillan och Duncan Sandys, från Frankrike Reynaud, Daladier och
Ramadier, från Belgien van Zeeland, från Schweiz Pilet-Golaz och
Rappard o. s. v. Även från de nordiska staterna deltogo delegationer;
därav en särskilt talrik från Danmark.
Förberedelserna till denna konferens hade ej varit utan slitningar.
På många håll hade man inom socialdemokratien ställt sig reserverad.
Ett ögonblick hade det t. o. m. sett ut som om socialdemokratien i
rörelsen för ett förenat Västeuropa såge en illojal konkurrens från
ovidkommande håll; strax före Haag-konferensen hölls en rent socialdemokratisk kongress i Paris med i viss mån samma syften. Betydande delar av både Englands, Frankrikes och Belgiens socialdemokratiska parlamentsrepresentation deltogo emellertid i Haag-konferensen och även de nordiska länderna – med undantag av Finland,
som helt höll sig borta från konferensen – hade inom sina delegationer företrädare för socialdemokratien (från Sverige representerad av
231
•’
‘}
Dagens frågor
Rickard Lindström från riksdagen samt av Albin Johansson och
Thedin från kooperationen).
Kongressen var inofficiell och med hänsyn till sin förhistoria en
smula blandad till sin sammansättning. Samman med statsmän, som
under svåra år gjort Europas historia, och parlamentsledamöter av
alla meningsriktningar kommo representanter för de ofta nog mer
eller mindre diffusa rörelser, som de sista åren växt fram, och som
redan i många fall börjat visa tecken på sektbildningens egenrättfärdighet och ofördragsamhet gent emot varandra.
Ett hårt men intensivt arbete kännetecknade konferensen. På förhand utarbetade förslag till resolutioner förelågo, vilka genomgingo
en allvarlig och genomgående prövning. Från skandinavisk sida betonades med styrka vilkten av att handla med försiktighet för att
icke riskera bakslag av en opinion, som ännu icke vore färdig att
fatta ståndpunkt med vittgående verkningar, liksom att kongressen,
vars medlemmar icke hade mandat i någon form, måste inskränka
sig att behandla principfrågor och icke binda sig i detaljer. Den
skandinaviska uppfattningen påverkade otvivelaktigt besluten, som
blevo mindre omfattande än från början ifrågasatts; det viktigaste
beslutet var en resolution om inbjudan till inkallande av en europeisk
statsförsamling, bestående av representanter för de olika parlamenten, för att behandla förutsättningarna och formerna för en europeisk
union.
En vidare redogörelse av kongressens arbete tillåter utrymmet icke
här att lämna; det allt överskuggande huvudmomentet utgöres av
denna resolution.
Sedan en del föreberedelser blivit gjorda kommer kongressens beslut att gå till de olika ländernas regeringar och parlament, som hava
att taga ställning till frågan; inom kort kan sålunda vad som häruppe i Norden nyss betraktats som en utopi vara en brännande aktuell
fråga även för oss.
På kongressen brötos meningarna knappast om det väsentliga –
önskvärdheten för att icke säga nödvändigheten av en närmare sammanslutning mellan de fria stater, som återstå i Europa. Däremot
gingo meningarna vitt isär angående möjligheterna att på en kort
utmätt tid ordna ens de primära förutsättningarna för ett närmare
samarbete. Känslan att ingen tid vore att förlora var uppenbart mycket stark- uppfattningen att en världshistorisk ombildning av Europas statssystem krävde en solid bas blev med samma styrka hävdad
från annat håll.
Ett är visst – det är ingen lusteld, som tänts i Haag. Den anda,
som besjälade kongressen som helhet, var, trots allt, icke den hektiska
och nervösa iver, som kunde spåras hos enskilda – ofta utomparlamentariska – kongressdeltagare, den var utsprungen ur tidens nöd
och ur en fast förvissning, att endast sammanhållning om det väsentliga och uppoffrande av det oväsentliga skall kunna rädda de västerländska kulturvärden, som ensamma göra livet värt att leva, och att
ett fortsatt och ihärdigt arbete i detta syfte är dagens viktigaste uppgift. Det är icke likgiltiga personer, som fört fram saken till denna
232
Dagens frågor
kongress; det är samma män som en gång räddat det fria Europa,
och som gripits av ansvaret för verkets bestånd. De komma förvisso
att föra saken vidare.
K.K.W.
Sveriges kulturella för- Trots att åratal gått, sedan kriget upphörde,
bindelser med utlandet. råda ännu i flera avseenden helt eller delvis
krigsförhållanden i stora delar av Europa. En lika egendomlig som
beklaglig detalj i dessa eftersläpningar utgöra de inskränkningar,
som ännu upprätthållas beträffande postbefordran av böcker och
trycksaker länderna emellan.
Det har varit helt förbjudet att från Sverige sända trycksaker till
Tyskland allt intill den 15 sept. 1947, då tryckalster upp till 2,000 grams
vikt tillätos sändas till den amerikanska ockupationszonen, undantagandes Berlin. Sedan den 10 februari 1948 får man till den franska
zonen sända tidningarna Dagens Nyheter, Morgontidningen, Skånska
Dagbladet, stockholmstidningen och Svenska Dagbladet. Sedan den
9 mars kunna till den brittiska zonen sändas tekniska tidskrifter och
tidskrifter för handel; nyligen ha emellertid samma friheter givits
som för den amerikanska zonen. Till ryska zonen äro alla trycksaker
förbjudna.
Det är här av intresse att jämföra, vad det likaledes neutrala
Schweiz’ myndigheter fått tillåtelse att sända till Tyskland. Enligt
från Generaldirektion der Post-, Telegraphen- und Telephonverwaltung i Bern den 21 januari inhämtade upplysningar tillåta icke blott
de amerikanska, utan även de brittiska och franska myndigheterna
införsel till sina resp. zoner av schweiziska tidningar, tidskrifter, magasin och pressmeddelanden.
Man kan fråga sig, vad dessa spärrar nu ha för ändamål. Nog
förefaller det egendomligt, att alster av den politiska pressen få införas per post – från Schweiz t. o. m. utan inskränkning -, medan
vetenskaplig litteratur i allmänhet, vars införsel torde vara av ojämförligt mindre risk, är förbjuden. Och då det är tillåtet att från
t. ex. den amerikanska zonen sända en från utlandet erhållen bok till
andra zoner av Tyskland, är det väl föga mening att spärra den direkta förbindelsen mellan Sverige och dessa zoner~ En av de gåtor,
på vilka intet svar kan förväntas, är också den, varför böcker få
skickas till och från det rysskontrollerade Österrike, medan något
dylikt alls icke gäller ryska östzonen i Tyskland eller Berlin.
Däremot går det an att till alla ockupationszoner försända affärshandlingar och brev.
Orsaken till att frågan här föres på tal, är dess stora betydelse för
kulturförbindelserna folken emellan och för vetenskapen. Den internationella forskningen och det allmänna bildningsarbetet – såväl
offentliga bibliotek, universitet och forskningsinstitut som enskilda
forskare – ha blivit mycket lidande på det ohållbara tillstånd som
nu alltför länge fått råda. Det är bekant, att f. n. vetenskaplig litteratur, bl. a. på grund av pappersbristen, trycks i mycket små upplagor i Tyskland. Dessa säljas snart slut och kunna så ej komma våra
233

f
Dagens frågor
bibliotek, vår forskning till godo. A andra sidan bli den svenska
forskningens resultat numera ej, så som de borde, kända för vetenskapsmännen utomlands.
Jämförelsen mellan Sverige och Schweiz visar även den viktiga
skillnaden, att Sverige blott får utsända ett fåial, ej ett halvt dussin,
dagstidningar till den franska zonen, medan från Schweiz få utföras
tidskrifter – alltså även vetenskapliga tidskrifter. Då en mycket
stor del av vetenskapens forskningsresultat bringas till offentligheten
just genom tidskriftsuppsatser, är denna vidgade plattform för
Schweiz’ vetenskapsmän av största betydelse.
Av särskild vikt är förhållandet med huvudstaden Berlin. Enligt upplysning, den 30 aprillämnad av prof. K. Griewank, redaktör för Tyska
vetenskapsakademiens tidskrift Deutsche Literaturzeitung, kan man
från Schweiz sända böcker direkt till Berlin, likasom även böcker från
Berlin kunna sändas bl. a. till Schweiz, men ej i korsband till Sverige.
Fördenskull har bl. a. nämnda viktiga tidskrift, som nu ånyo börjat
utkomma, andra värdefulla nypublikationer att förtiga, ej kommit
våra svenska bibliotek och forskare till handa.
Då så viktiga värden stå på spel, borde de, som föra Sveriges talan,
fördubbla sina ansträngningar att få slut på de ologiska meningslösa
hinder, som att ockupationsmakterna ännu låta blockera en fri postbefordran. Man frågar sig särskilt, varför vårt land alltfort skall
vara sämre ställt än Schweiz. Det vore naturligt, om vår nuvarande
utrikesminister, vilken såsom kansler för Rikets universitet är väl förtrogen med svensk forskning och dess oundgängliga behov av fria
förbindelser inom den internationella vetenskapen, toge saken i kraftig hand och förde den till ett förnuftigt slut, så att ej blott de svenska
postbefordringsvillkoren bli lika fria som de schweiziska, utan om
möjligt fullständiga fredsförhållanden åter inträda med fri försändelse av vetenskaplig litteratur, om möjligt alla slags tryckalster.
12 maj 1948.
J. Svennung.
Östblockets När man i väster bedömer de av Moskva ledda östindustrialisering. staternas sammanhållning underskattar man i regel
tre saker: l) den utsträckning i vilken överallt i de mindre östländerna Röda armens – vid krigsslutet så avgörande – insats blivit
överflödig för fredstider, genom planmässigt användande av inhemska
vänsterradikala krafter 2) de nationella och nationalistiska ideernas
betydelse i de vänsterradikala regimernas tjänst 3) elasticiteten i de
utrikespolitiska banden mellan öststaterna, vilka endast har formen
av bilaterala fördrag med rätt skiftande graderade förpliktelser. Å ven
över innehållet i det ekonomiska samarbetet inom det europeiska
östblocket gör man sig i väster ännu en mängd falska föreställningar.
Det avgörande kännetecknet för den stalinistiska politiken i Moskvas inflytandegebit utanför sovjetgränserna är att den ryska militära
ockupationsregim som under sovjetarmens frammarsch vid krigsslutet överallt tillkom automatiskt, nu ersatts av inhemska »tillförlitliga»
234
..
Dagens frågor
regeringar; d. v. s. utrikespolitiskt obetingat russofila och inrepolitiskt kommunistiskt influerade, men inte utgående från sovjetsystemets »fullsocialistiska» regim. När dessa inhemska ryssvänliga krafter tilldelas så stora uppgifter, förefaller det för västerlandet vara ett
särdeles förkastligt uppammande av »kollaboratörer», men från rysk
ståndpunkt betyder denna metod tvärtom ett generöst tillmötesgående
av de små satellitfolkens självbestämmanderätt. Den stalinistiska
nationalitetspolitikens inrepolitiska grundsatser får här en inom förbundssystemet utvidgad användning. Många tecken tala för att de
regelbundet uppdykande tendenserna till åtstramning och krympning
av dessa folkdemokratiska konstruktioner visst inte alltid äro att
återföra till ryska initiativ. De härröra snarare och oftast från de inhemska kommunisternas oförmåga att enligt flerpartisystemets halvdemokratiska spelregler kunna hålla sig kvar i spetsen för den inre
utvecklingen i respektive länder.
Bibehållandet av den nationalstatliga suveräniteten är för de smärre
öststaterna inte en tom formsak. Den utfylldes med nya nationella
och nationalistiska målsättningar, för Polen t. ex. med förpolskandet
av områdena till Oder och Neisse, för Tjeckoslovakien med tjeckiseringen av Sudetområdena, för Jugoslavien med den utrikespolitiska
parollen om »befrielse» av de »sydslaviska» gebiten Trieste och Sydösterrike o. s. v. Man bör inte underskatta vad dessa nya målsättningar betyda för vinnandet av stora delar av den nationella intelligensian hos de smärre östfolken och göra dessa positivt inställda till
den nya regimen! Amalgameringen av social och nationell radikalism
utvecklar en betydande verkan.
Vid sidan av de ryska maktmedlens ersättande med den inhemska
vänsterradikalismens krafter, och vid sidan av det faktum att de nationella och nationalistiska farhågorna och förhoppningarna hos de
smärre östfolken spänts för östblockets politiska vagn, spelar den
folkrättsliga konstruktionen av Moskvas samarbete med de östeuropeiska huvudstäderna endast en underordnad roll. Att Stalin och Molotov avstå från den tvivelaktiga teatereffekten att samla alla sina
satellitstater gemensamt omkring sig och i stället föredra att förhandla enskilt med var och en av dem, sluta specialfördrag och genomföra en sorgfälligt individualiserad taktik, ger samtidigt en rad
av fördelar. Det möjliggör ingåendet på detaljönskningar, förhindrar
blockbildning inom inflytandesfären och upprätthåller utåt skenet av
att ett formellt östblock inte alls existerar. Därvid förfar man inte
schematiskt, utan ger de vänskapliga regeringarna gärna frihet till
tillfälliga gemensamma aktioner som helt ligger på den egna linjen
-som t. ex. Polens, Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens gemensamma
,demonstration i Tysklandsfrågan.
Men allra bäst visar sig östblockpolitikens elasticitet på det ekonomiska området. Alltsedan från krigsslutet Sovjetunionens politiska
inflytande i Östeuropas medelstora och smärre stater blev utslagsgivande, växte också dessa länders ekonomiska förbindelser med den
store grannen i öster till helt andra mått än före kriget. Under mellankrigstiden var varuutbytet öststaterna emellan ytterst ringa. 89,4 °/o
16- 48369 Svensic Tidskrift 1948 235
Dagens frågor
av exporten från alla dessa stater (inklusive Sovjetunionen) gi~,,
1937 till Västeuropa och transoceana länder. Detta berodde delvis IX.
att var och en av öststaterna dåförtiden eftersträvade vidast möjliga,
självtillräcklighet, men delvis också på att de i egenskap av övervägande agrarländer inte hade mycket att bjuda varandra. Båda
dessa betingelser ha förändrats under de senaste åren: i stället för
autarkisträvandena har Östeuropa klart slagit in på det ekonomiska
samarbetets och arbetsfördelningens linje; den agrara karaktären hos
de flesta av dessa länder trängs alltmer i bakgrunden av den på-
skyndade industrialiseringen. Trots detta blir emellertid Östeuropa
rent ekonomiskt i långt högre grad än politiskt hänvisad till fortsatt
samarbete med västern.
Man har ofta talat om att Moskva, då det gav ut parollen om front
mot Marshallplanen, hade satt upp emot denna något slags ekonomiskt
Molotov-program för Östeuropa. Formellt har detta inte skett. Men
man kan säga att i samma ögonblick som Östeuropa tog ställning
mot Marshall, började en viss systematisering och intensifiering av
det ekonomiska samarbetet mellan Sovjetunionen och folkdemokratierna. De tidigare där överallt uppgjorda statliga ekonomiska planerna använde sig visserligen av helt igenom ryska förebilder, men
sins emellan buro de högst olika, rent nationellt ekonomiska drag.
De utökades och modifierades först sedan år 1947 långfristiga handelsfördrag ingåtts mellan Sovjet och de viktigare enskilda länderna,
samt emellan de enskilda länderna. De viktigaste av dessa långfristiga
fördrag, vilka huvudsakligen gälla leverans och kreditering av investigationsartiklar, äro de år 1947 ingångna avtalen mellan Sovjet
och Tjeckoslovakien, mellan Sovjet och Jugoslavien samt mellan
Tjeckoslovakien och Polen. Det största av dessa avtal är slutligen
det som i början av 1948 slöts mellan Sovjet och Polen. I alla dessa
fall har man också fastslagit ett visst tekniskt samarbete och som hittills fått sin största betydelse i relationerna mellan Polen och Tjeckoslovakien. Den polska och tjeckiska industrin – vid sidan om den
ryska och ukrainska – äro de industrier som inom östblocket givits
de största och mest differentierade uppgifterna, medan länder som
Bulgarien, Jugoslavien eller Rumänien huvudsakligen skola använda
sina inhemska råvaror och agrarprodukter.
Sovjetunionen har också i en del fall övertagit nya funktioner,
vunna i samband med kriget- t. ex. som rättslig övertagare av tysk
egendom i Rumänien och Ungern, eller som skadeståndsmottagare
från Finland. Viktigare är att man beviljade Jugoslavien – och i
särskilt stor omfattning Polen – leveranskrediter med långa betalningsfrister. Konsumtionskrediter, t. ex. i sammanhang med sädesleveranser, spelade därvid endast en övergående roll som emellertid
inte bör underskattas, framför allt inte i en tid då det på världsmarknaden var nästan omöjligt att uppbringa »fri» säd.
Det är tekniskt omöjligt att exakt räkna ut hur stor andel av öststaternas utrikeshandel som utbytts inom Östeuropa och hur stor andelen (jämförd med förut) i handeln med Västeuropa och transoceana
länder blir. För flera av östländerna var handeln med västern under
236
Dagens frågor
senaste båda åren som bekant i stigande, både absolut och relativt.
nligt ganska schematiska uppskattningar torde man väl få anta
.ttt handeln öststaterna emellan f. n. omfattar 45 a 50 Ofo av deras samlade utrikeshandelsvolym. Det är framför allt två moment som hindrar att denna del blir så mycket större: först och främst består den
östeuropeiska importen (och importbehovet) huvudsakligen av industriella produktionsmedel, och vissa högkvalificerade industriartiklar
finnas f. n. nästan uteslutande i väster, varför man helt naturligt
gör allt för att utnyttja de möjligheter till kredit som kunna finnas
där. Vidare bör ihågkommas att det för vissa östeuropeiska agrarprodukter, som nu åter börja bli exportmogna, finnas bättre avsättningsmarknader i väster än i de alltjämt övervägande agrara östområdena. Om svenskar och danskar behöva östeuropeiska kol och
engelsmännen önska säd och bacon, så ge de för detta industriartiklar
under betingelser som äro gynnsamma för östern. Försiktiga nationalekonomer ha beräknat att Östeuropa även under de närmaste åren
inte kan täcka mer än högst 50 Ofo av sitt importbehov i egen omkrets,
och för den andra delen blir hänvisade till västern.
Handelsomsättningen inom östblocket må alltså ha fyrdubblats,
jämfört med förkrigstiden. Därmed är emellertid för de närmaste
åren – om vi får behålla freden – deras högstmått redan i det närmaste uppnått. Först då Östeuropas karaktär av agrarområde helt
försvunnit genom den nu påbörjade industrialiseringsprocessen, kan
det tänkas bli annorlunda därmed. Tills dess måste dock många flerårsplaner genomföras. Under tiden kommer visserligen inte Östeuropa att åter kunna spela samma roll för västerns handel som före
kriget. Men det kan inte heller ekonomiskt isolera sig från västern.
Östeuropas folkinkomst är utan tvivel i stigande genom industrialiseringen, även om denna stegring mindre kommer den allmänna levnadsstandarden till godo, utan i stället gynnar ytterligare investeringsverksamhet. Därmed växer Östeuropas betydelse som handelspartner, vad man sedan i västern må tänka om dess politiska roll.
Fortsåttandet av det ekonomiska utbytet mellan väst och öst är idag
en av de sista stöttorna för upprätthållandet av freden.
Kan Sovjet expor- Det är en fråga som kan besvaras med både ja
tera spannmål? och nej. Sovjet kan om det vill exportera genom
att ännu mer åtstrama den redan halvsvältande befolkningens konsumtion.
Man har visserligen just utbasunerat för andra gången att skörden
år 1947 är 58 Ofo större än år 1946 (för första gången offentliggjordes
denna siffra i Pravda redan den 15 oktober). Men sin vana trogen
offentliggör statsplaneringskommitten – Gosplan – inga uppgifter
på skördens exakta siffror, vilket den icke heller gjort under en hel
rad föregående år. Vadan denna hemlighetsfullheU Under krigsåren
kunde denna förtegenhet förklaras, men nu är den endast en politisk
manöver för att icke inför hela världen blotta, att Ryssland i framtiden
blir tvunget att importera spannmål, (huvudsakligen då från Balkan- 237
Dagens frågor
länderna) i stället för att exportera som före 1917 års revolution. Detta
är nämligen vad den välkände statistikexperten professor Prokopovicz
(vars ekonomiska bulletiner ofta lades till grund för Nationernas Förbunds ekonomiska arbete) påpekar i sin broschyr »Die Naturlichen
Hilfsquellen der UdSSR» (Europa Verlag, Ziirich, New York).
En annan expert i ryska frågor, Solomon M. Schwarz, medlem av
fakulteten i »New School for Social Research» i New York och författare till flera böcker om Rysslands ekonomi, lämnar oss emellertid
värdefulla upplysningar i »Socialistitjeski Viestnik» (New York) om
hur det i verkligheten står till med den ryska skörden.
På kommunistiska partiets centralkommittes plenarsammanträde i
februari 1947, vars resultat offentliggjordes i början av mars, framträdde den politiska byråns medlem och vice-minister Andrejev med
en sensationell rapport om de åtgärder, som måste vidtagas för att
höja lantbruket under efterkrigsåren. På grundval av hans uppgifter
blev det möjligt att uträkna skördesiffran för spannmål i hela Sovjetunionen med dess nuvarande utvidgade gränser. Den utgjorde år
1945 66,5 milj. ton mot rekordsiffran år 1937 med 120,3 milj. ton, 95 milj.
ton år 1938 och 119 milj. ton år 1940 inom Sovjets gamla gränser.
Skördesiffrorna före kriget kunna verifieras genom sovjetstatistiken för angivna år och planhushållningsminister Vosnesenskis rapport på den 18:de partikonferensen strax före kriget. Då Gosplan i
Pravda (21 januari) offentliggjorde, att skörden år 1946 var »väsentligt
lägre» än under det föregående året (66,5 milj. ton), fastställer Schwarz
den till mellan 50 och 60 milj. ton, snarare närmare 50 än 60. Således
var den blott hälften eller t. o. m. mindre än hälften av förkrigsskörden inom Sovjetunionens dåvarande gränser. Om ökningen med 58 Ofo
år 1947 håller streck, uppgives skörden detta år alltså till c:a 80-90
milj. ton. Denna siffra är mer än 25 Ofo lägre än 1937 års rekordskörd,
trots att befolkningssiffran torde ha ökats med över 30 milj. (c:a 166
milj. i Sovjetunionen inom dess gamla gränser år 1937 och c:a 197 milj.
inom dess nya gränser år 1947). Den är även lägre än medelskördesiffrorna i Sovjetunionen med dess gamla gränser under de fem sista
åren före kriget.
Men det räcker ej med detta. De officiella siffrorna sammanfalla
icke alls med skördens verkliga storlek. Detta beror på att sovjetregeringen uppskattar skördens storlek »på sitt eget lilla vis». Sedan
år 1933 är denna uppskattning snarare att betrakta som ett dåligt
skämt. Den även i Sverige icke okände Ossinski, som var jordbruksminister innan han liksom så många andra försvann, skrev i Isvestia
(5 juli 1933) »När vi tala om beräkningen av skörden, så mena vi naturligtvis icke någon formellt objektiv lek med siffrorna, utan en
beräkning baserad på en aktiv proletär kontroll. Vi föra i detta syfte
en hårdnackad kamp för att avslöja skördens reella storlek, som en
länk i hela landets klasskamp.» Hans reform ledde i praktiken till
att man i stället för faktiskt magasinerade skördar började räkna
ännu icke skördade sädesslag på rot med avdrag från denna biologiska skörd med 10 Ofo för förluster före och under skördearbetet. Men
Prokopovicz var den förste som i sina bulletiner kunde bevisa, att
238
Dagens frågor
dessa siffror äro alldeles för optimistiska, ty enbart överförandet av
spannmålen till statsmagasinen gav en förlust, som vida översteg 10 °/o.
Dessutom gav man snart order om att beräkna skörden på rot utan
något som helst avdrag för möjliga förluster. I läroböckerna för lantbruksstatistik av nyare datum läses: »Vid uppskattandet av skördeutsikterna måste man taga hänsyn till hela skörden (skörden på rot)
utan några som helst avdrag för möjliga förluster.» (S. V. Scholts,
Kurser i Lantbruksstatistik. Moskva 1945, s. 38.)
Men varje lantbrukare vet att det är en fullkomlig omöjlighet att
bärga en skörd, ännu mindre att transportera den tilllagringsplatsen
utan förluster. Professor Prokopovicz visar i den ovan citerade broschyren i följande tabell skillnaden i Ryssland mellan den »biologiska»
och den verkligt magasinerade skörden. .
Om man använder sig av prof. Prokopovicz’ och andra lantbruksexperters erkända metod och tager i betraktande det nuvarande invånarantalet medräknat de annekterade territoriernas, får man en
skördesiffra av ungefär 355 kg. per invånare för 1947. Denna siffra är
mycket mindre än den för år 1914, då man verkligen kunde exportera
spannmål, ehuru t. o. m. då med stora offer för befolkningen. Man
kan naturligtvis invända att befolkningen innefattar också dibarnen,
som icke konsumera något bröd, och små barn, som ej konsumera så
stora mängder. Men detta uppväges av sovjetregeringens åtgärder
att magasinera spannmål för krigsändamål i allt större utsträckning.
Både de obligatoriska spannmålsleveranserna till staten och betalningen in natura till M. T. S. – maskin- och traktorsstationerna –
för under sånings- och skördetiden levererat arbete kunna ge en föreställning om skördens storlek. Det är därför som folkkommissarierå-
det och kommunistiska partiets centralkommitte genom ett dekret i
december 1942 kategoriskt förbjudit de lokala statistiska och lantbruksorganen att »ens samla uppgifter om den faktiska kvantiteten
av den tröskade skörden i de kollektiva jordbruken, då de lämna en
felaktig bild av skördens reella storlek». (S. V. Scholz, s. 37.)
Akademikern V. S. Nemtjinov fastställer i sin bok »Lantbruksstatistiken och den allmänna teoriens grunder» (Moskva 1945, s. 120-121)
att »man i flera länder (USA, England, Tjeckoslovakien) beräknar
skördens faktiska uppsamling per har, men hos oss beräknas avkastningen per har med grödan ännu på rot enligt uppgifter med en preliminär värdering ungefär en vecka före skördearbetets början, varvid det vid denna beräkning icke kan vara tal om några som helst
avdrag för förluster under skördearbetet».
Emellertid räcker icke ens denna beräkning för att tillfredsställa
herrarna i Kreml. Vid sitt plenarsammanträde i februari 1947 har
partiets centralkommitte utfärdat bestämmelser om »nya åtgärder,
som borde vidtagas vid skördens beräkning under efterkrigstiden».
(Pravda 28 februari.) Man har skapat ett särskilt organ för att beräkna skörden inom statsplaneringskommitten: statsinspektionen för
skördens beräkning. För att undvika varje missförstånd om vad
denna reform innebär placerades dekretet i det kapitel, som ägnades
åt åtgärder i sammanhang med »leveranser av lantbruksprodukter».
239
Dagens frågor
Under loppet av våren och sommaren har man organiserat både statsinspektioner och 420 räjonginspektioner, vilkas nät sträcker sig över
hela landet. Den princip, på vilken dessa inspektioner bygga, är att
de äro alldeles oavhängiga och ställda ovanför alla partiets och sovjeternas lokala organisationer. De äro direkt underställda de centrala
myndigheterna och äro så att säga dess »ögon».
statsinspektören B. Soloviev har också i »Planovoje Choziaistvo»
(Den planmässiga folkhushållningen, mars-april), i Pravda (2 juni)
och i »Socialistitjeskoie Zemledelie» (Det socialistiska jordbruket, 11
juli) lämnat fullständiga instruktioner till inspektörerna angående
deras åligganden. »Inspektören måste osvikligt iakttaga statens intressen, oförsonligt beivra alla statsfientliga tendenser och alla slags
försök att undervärdera skörderesultaten.» Det säges av sig självt att
grödan värderas på roten utan några som helst avdrag. Själva värderingen försiggår på så sätt, att man på fältet »anlägger ett metermått», varvid bör iakttagas att »icke ett enda ax går förlorat». »Tröskandet av de genom metermätning skördade axen bör ske för hand
på ett slätt golv utan springor, täckt helst med en säck, och med
strängt iakttagande av att icke ett enda korn lämnas kvar i halmen.»
Och så multipliceras detta rent laboratoriemässigt efter kvadratmetermått fastställda skörderesultat med antal besådda har.
Säkerligen möta dessa sant byråkratiska metoder en solidarisk opposition såväl från myndigheterna i de kollektiva jordbruken som
från alla andra lokala organ. Och spannmålsleveranserna till staten
kunna aldrig uppfyllas till 100 Ofo enligt denna metod. Men statsplaneringskommitten kan på detta sätt slå blå dunster i ögonen på utlandet
med sina höga skördesiffror.
Det är icke små smulor, som skilja den officiella skördeuträkningen
från de verkliga lokala siffrorna. Ur chefsinspektörens rapporter
framgår att i Krasnodarområdet (Kuban) ha av 396 kollektiva jordbruk 132 visat lägre skördesiffror. Och Kuban är veteodlingens centrum! I Aserbeidjanrepubliken, Chilinräjongen, har man, enligt inspektören, vad kornskörden beträffar beräknat 300 kg. per har mindre
än »meterskörden», i andra fall 400 kg. per har och veteskörden med
250 kg. per har. Han understryker att de lokala myndigheterna vid
skördeberäkningen endast måste ledas av tanken att tillvarataga
statsintresset, sannolikt underförstått i motsats till böndernas intressen.
Faktiskt har Schwarz sålunda fullständigt rätt när han uppskattar
1947 års skörd till 70-75 milj. ton. Detta bekräftas också både genom
utomordentligt höga priser på råg- och vetebröd i statsbutikerna före
ransoneringens slopande och de nu i England publicerade ocensurerade uppgifterna om att efter ransoneringens slopande bröd helt enkelt icke fanns att uppbringa i butikerna. Det måste också observeras,
att skörden av 75 milj. ton (om man nu tar den högsta siffran) utgör
bruttoskörden. Om man avdrager de ovan anförda av professor Prokopovicz uppgivna 20 Ofo förlusterna under skördearbeten och transporter, få vi c:a 60 milj. ton magasinerad skörd. Sovjetexperterna
Lossitski (Ekonomitjeskaja Zjisn 30 maj 1926) och Dubenetski (Ekono- 240
Dagens frågor
mijeskaja Zjisn 31 maj 1926) hävdade på sin tid att för en normal förbrukning av befolkningen åtgår omkring 262 kg. per invånare och år.
Med den nuvarande befolkningssiffran motsvarar detta omkring 49
milj. ton (inberäknat röda armen och M. V. D:s trupper). Efter avdrag för lagring för militära ändamål och utsäde kan det inte återstå
mycket precis att exportera.
.At foder till boskap, hästar och fjäderfä åtgå enligt samma statistiker c:a 5 milj. ton. .Återstår för utsäde och export c:a 6 milj ton,
som är alldeles otillräckligt, ty endast för utsäde (129 kg per har)
skulle behövas mera. Av detta framgår tydligt att antingen måste
Sovjet reexportera spannmål från de kontrollerade Balkanländerna
eller också sätta sina bönder på svältranson efter att ha utpressat ur
dem så stora kvantiteter spannmål som obligatoriska statsleveranser
att deras andel i skörden blir kanske en bråkdel av den av Lossitski
fastställda normala förbrukningen.
Serge de Cyon.
Frankrikes eko- En analys av Frankrikes nuvarande ekonomiska läge
nomiska läge. tyder på att förutsättningarna för en återhämtning,
framför allt inom den industriella produktionen, ej äro sämre än efter
det första världskriget.
Frankrikes ekonomiska liv lider nu främst av disproportionen l)
mellan priserna å industri- och jordbruksprodukter, 2) mellan priser
och löner och 3) mellan detalj- och grosshandelspriser.
I motsats till tiden efter det första världskriget äro jordbrukspriserna i jämförelse med år 1938 ungefär 50 °/o högre än priserna å industrivaror; sålunda var prisindex för industriprodukter i november
1947 800 men för jordbrukets alster 1350. Lönerna ha i jämförelse med
år 1938 blott stigit till 750. Denna disproportion mellan löner och priser är orsaken till de av kommunisterna underblåsta sociala störningarna och arbetstagarnas ständiga tryck på regeringen. Detaljprisernas kraftigare stegring än grosshandelsprisen bidrar jämte varuknappheten till att svarta börsen, Frankrikes stora gissel, blomstrar.
En ansenlig del av städernas befolkning har idag sitt uppehälle på
svartabörshandel och undandrar sig därigenom beskattningen, som
blir ensidigt fördelad och orättvis.
Under det att prisindex i april 1920 stod på 600 (1913 = 100) för att
efter åtskilliga svängningar nå maximumsiffran 850 i juni 1926 var
motsvarande index den l nov. 1944, d. v. s. efter fem års krig blott 250.
Ett år senare hade priserna redan stigit till 420 för att i nov. 1947 nå
den svindlande höjden 1250. Medan återhämtningen förra gången kom
till stånd år 1926 i och med Poincares regeringstillträde, då Frankrikes ekonomiska läge stabiliserades samtidigt som francen räddades,
så skänkte i höstas kommunalvalens resultat intet hopp om att den
nuvarande regeringen, som representerar knappt 30 Ofo av väljarskarorna, skall lyckas åstadkomma ett liknande under.
Och ändå har i Frankrike produktionen haft en bättre start än efter
det första världskriget. Denna gång har den franska industrin blivit
relativt mindre förstörd och återuppbyggnadstempot har varit snab- 241
.’
Dagens frågor
bare. Medan produktionsindex under åren 1919-1921 i jämförelse med
år 1913 uppgick till 55, 56 och 55 °/o för att först år 1924 nå siffran 105 °/o,
låg indexsiffran år 1944 jämfört med år 1938 på 41, år 1945 på 48, år
1946 84 °/o och i september 1947 redan 101.
Inom jordbruket är läget det motsatta, vilket till stor del förklarar
de höga levnadsomkostnaderna. Åkerarealens minskning på grund
av veteodlingens ringa räntabilitet, den unga generationens ovilja att
stanna på landet, föråldrade produktionsmetoder och till slut den
dåliga skörden år 1947 ha bidragit till en katastrofalt liten veteskörd
förra året (33 miljoner quintaler år 1947, 80 miljoner år 1938, 90 miljoner
1921, 64 miljoner 1920). Frankrike är inte längre självförsörjande
ifråg om brödsäd. Inget regeringsdekret har varit i stånd att åstadkomma någon ändring härvidlag, såvitt man inte kan räkna med en
psykologisk omvälvning bland bönderna. Krisen är likväl uteslutande
en produktionskris; rent finansiellt äro bönderna rikare än någonsin
förr. Bonden bokstavligen sitter på sitt guld, då han inte har något
förtroende för varken banker eller francs. Bondeklassen har också
visat sig minst patriotisk. Liksom städernas svartabörshandlare har
den lyckats undgå en rättvis beskattning. Den franske bonden faller
också lätt offer för den kommunistiska demagogin. Förlusterna i
städerna ha kommunisterna kunnat gottgöra sig på landet, där de
stärkt sin partiapparat och sitt inflytande.
Lika prekärt är läget inom utrikeshandeln. Den internationella
spänningen, förlusten av flera avsättningsmarknader och de förhållandevis höga produktionskostnaderna ha bidragit till en avsevärd
minskning av den franska exporten i jämförelse med tiden före kriget.
Detta är väl huvudorsaken till den franska handelsbalansens ansenliga deficit, liksom till det ogynnsamma förhållandet mellan import
och export. Läget är desto mera oroande som det franska kapitalet
denna gång knappast har några som helst inkomster från utländska
investeringar eller rederier; därtill kommer att turisttrafiken, som
var en så stor inkomstkälla mellan de båda världskrigen, praktiskt
taget uteblivit. Handelsbalansens deficit nådde under de första 11
månaderna år 1947 en så svindlande summa som 120 miljarder. Ej
endast den passiva handelsbalansen utan också bristen på deviser
och det faktum att en stor del av de långt ifrån fattigaste befolkningsgrupperna undandrar sig skatterna genom svartabörsaffärer förorsakar regeringen stora bekymmer. statens budget måste därför
ständigt dras med underskott. År 1945 utgjorde inkomsterna blott 40 °/o
av utgifterna, år 1946- 70 Ofo och år 1947- 86 Ofo.
Likväl har Frankrike trots jordbrukets underskott och den franska
utrikeshandelns minskning alla förutsättningar att lösa krisen. Landet är ju i grund och botten ej fattigt. Frankrikes guldförråd äro 2
a 3 gånger större än före kriget. Man har beräknat att det finnes
cirka 4,000 ton, d. v. s. en miljard kronor tesauriserat guld i Frankrike.
Därtill komma oerhörda mängder andra ädla metaller, ädelstenar
och framför allt deviser. Produktionsapparaten är intakt och industrin arbetar under högtryck. Får blott Frankrike en handlingskraftig och förtroendeingivande regering, kan dess problem lösas med
242
..
….
Dagens frågor
amerikansk hjälp. Regeringen Schumann synes dock vilja gå det
minsta motståndets väg. Den statliga budgeten för år 1948 räknar
med utgifter för 900 miljarder francs och inkomstbelopp på 817 miljarder. I verkligheten är den nationella hushållningens deficit mycket större. Sålunda uppskattar kommissionen för den nationella budgeten den nationaliserade industrins förluster till omkring 200 miljarder francs för det första halvåret och därtill kommer ytterligare
deficit på 170 miljarder francs som ett resultat av de helt nyligen
bestämda lönehöjningarna. Engångsbeskattningen förutsätter däremot en skatteintäkt på blott 140 miljarder. Förutsatt att Marshallplanen till och med skulle uppfyllas bokstavligen, är det svårt att
anta att denna deficit i Frankrikes statshushållning skulle kunna
täckas under loppet av några månader.
Hur allvarligt läget bedöms av regeringen visar devalveringen i januari. Trots den brittiska regeringens energiska protest och den internationella valutafondens reservationer meddelade finansministern
den 25 januari att francen devalverades. Kursen blir 216 francs= l
dollar och 864 francs=l pund mot tidigare 480. Denna revolutionerande
åtgärd, som syftade till att spränga svarta valutabörsen, beslöts för
att återställa folkets förtroende till penningvärdet och ansågs vara
enda sättet att hindra de Gaulle från att komma till makten. Beslutet
genomdrevs, trots att den ställer de britisk-franska relationerna i en
ödesdiger timme på allvarliga prov.
z.
Hitlers Hitlers plan om bygning av en polarbane fra Mo i Rana
fantasibane. til Kirkenes blev en kjrempefjasko for tyskerue i Norge.
Da zar Aleksander skulde peke ut traceen for den transsibiriske jernbane, tok han en linjal og trak på kartet en ret linje gjennem det
terrren den skulde gå. Banen blev bygget efter den streken.
Noget om zarens rette linje må ha foresvrevet Hitler, da han pekte ut
polarbanen på kartet. Han kopierte ialfald zaren og trak en ret linje på
kartet fra Mo i Rana til Kirkenes. Den russiske selvhersker og den
tyske selvherskers ideer om jernbanebygning faldt således sammen.
Men der var allikevel den forskjel at den transsibiriske blev bygget
frerdig efter zarens plan, mens Hitlers polarbane aldrig blev bygget.
Foreren opnådde bare også lrengst nord å srette et monument over
sin uduelighet. ·
Og for altid å slå fast, at tyskerue har vreret uhyre overvurderte
både som teknikere og administratorer. I Norge er det ialfald altid
gjort slut på myten om tysk grundighet. Vi har jo hat hove til å
se deres uduelighet srette de praktfuldeste blomster fra Lindensnes
til Nordkap. Den aller praktfuldeste i Hitlers fantasibane, som
skulde vrere hans geniale strategiske sjaktrek mot russerne i nord.
Hitler kjendte ikke meget til Norge. Han hadde en eneste gang,
en vår fire-fem år for den anden verdenskrig vreret inde i en av
Vestlandsfjordene med et tysk krigsskib i selskap med admiral von
Raeder og general von Blomberg. Utfra et slikt sviktende kjendskap til et land med en slikt vanskelig terrren som Norge, går han
243
Dagens frågor
allikevel hen og krrever bygget en jernbane på over 100 mil i lopet av
et og et halvt år. Det må vel sies å vrere toprekorden for Hitlers
galskap.
Hitlers besok i Sognefjorden i admiral von Raeders og general von
Blombergs selskap var sikkert diktert av strategiske grunde. Hitler
omgikkes troligen alt da med planer om å skaffe Tyskland verdensherredommet, og Norges Vestland var et vigtig strategisk punkt i en
kamp om et slikt herredomme. Den hemmelighetsfuldhet hans Norgesbesak blev omgit av talte også sit tydelige sprog.
Den tyske presse var forbudt å nevne det, men allikevel kom det
et billede av Hitler ombord i krigsskibet i Sognefjorden i et Hamburgerblad. Dette blev straks beslagtlagt, men et nummer av bladet
var alt gåt til Bergen, der fik en journalist tak i det og bragte det i
bladet sit.
Den norske presse kommenterte ikke besaket. Men det var jo merkeligt at Hitler hadde valgt en vår istedet for en sommer til å beseke
Vestlandet. Det var neppe for å beundre naturen han var kommet.
Det samme gjrelder sikkert også for von Blomberg og admiral Raeder.
Da Hitler i 1940 ga ordre om bygningen av polarbanen, var det ut
fra den forntsretning at overfaldet på Rusland var nrert forestående.
For å kunne angripe Nord-Rusland måtte de tyske forsyningslinjer
til Kirkenes vrere utbygget over land. Den tyske flåten var ikke stor
nok til å forsvare den Iange norske kystlinjen. Risikoen vilde bli
for stor. Den engelske flåten blev jo sterkere for hver dag og srerlig
de britiske hangarskiber kunde bli uhyre farlige for tyskernes forsyninger sjoveien.
Finmarken måtte derfor hurtigst mulig utbygges til et Nordens
Gibraltar, en uindtagelig festning. Riksveien til Kirkenes var frerdigbygget for krigen, mens dens kapasitet var mere end tvilsom om
vinteren på grund av de store snemrengder som kunde komme til å
blokere den helt de hårdeste vintermåneder Desuten kunde den adelregges på store strekninger ved dristige engelske raids i den Iange
marketiden. Derfor måtte polarbanen bygges.
Der blev utstedt en hemmelig Fiihrerordre om bygning av en forsyningslinje til Kirkenes med tilstrekkelig kapasitet, trygget mot angrep fra sjasiden og sikker mot snehindringer. Hitler hadde indledet sin store offensiv mot det norske polarlandets natur. Han var
jo vandt til å beseire alt og alle. H vorfor skulde han. da ikke klare å
heseire et polarlandskap.
Det blev overladt til sjefen for Abteilung Technik ved Reichskommissariat i Oslo Dr. Klein å fremlregge forslag til en polarbane til
Kirkenes. For å kunne utfore sit opdrag hurtigst mulig valgte Dr.
Klein å befare det terrren polarbanen skulde fares gjennem fra et
Fiesler-Storchfly! Det er farste gang i Norge en befaring av et projektert jernbaneanlreg er utfart så letsindig. Dr. Klein fik selvfolgelig en slags oversikt over terrrennet, men detaljerne ved det kunde
han jo ikke srette sig ind i fra flyet. Han hurde imidlertid ha fåt et
sterkt indtryk av, at det vilde wrere helt ugjennemforlig å bygge
polarbanen i lopet av et og et halvt år som Hitler hadde forlangt.
244

Dagens frågor
Dr. Klein reiste efter befaringen til Berlin for å diskutere saken med
den tyske byggeleder Dr. Todt. De to herrer forela så for Hitler i hans
hovedkvarter et planutkast i to alternativer: l) en jernbane fra NordSverige direkte til Kirkenes-Petsamo over finsk territorium, 2) en
jernbane på norsk territorium fra Mosjaen via Narvik til Kirkenes
bygget som en forlrengelse av Nordlandsbanen.
Som det vil fremgå av det forste planutkast hadde de to herrer ikke
nogen skrupler ved å krrenke Sveriges noitralitet. Eller hadde de
kanske trenkt at Sverige godvillig vilde finde sig i at tyskerne bygget
polarbanen gjennem Nord-Sverige~
Hitler selv må imidlertid ha hat visse betrenkeligheter. Han akcepterte bare det andet planutkastet. Det blev overladt til Dr. Klein å
utarbeide en detaljert plan for polarbanen og å få arbeidet sat igang
hurtigst mulig.
Der blev foretat en ny befaring av linjen fra luften. I denne befaring deltok en rekke tyske eksperter og Ministerialrat Henne. Hverken Klein eller Henne var eksperter i bygning av jernbaner. De var
ret og slet diletanter på dette felt. Derfor kunde de også konstatere, at
landskapet stort set var bra for jernbanebygning. Det var bare strekningen Bodo-Narvik de var noget reservert overfor. Flere dype
fjorder skjrerer ind i dette landskap der hvor også er mange vilde og
forrevne fjeldpartier.
Norske jernbaneingeniorer vilde selvfolgelig med engang ha forståt
at det vilde vrere umulig å bygge en bane gjennem et slikt terrren på
et og et halvt år. Men de tyske eksperterne mente, at deres tunneleksperter vilde klare opgaven, når de fik tat fat med tilstrekkelig
stor arbeidskraft. Og den var det jo let å skatie tilveie fra fangeleirene i Tyskland. De trenkte ikke på at russere, polakker og serhere
var dårlig skikket til å arbeide i polarland. Men tyskerne tok jo
aldrig noget hensyn til menneskematerialet. Hvilken rolle spilte det
vel for dem om nogen tusind krigsfanger kom til å srette livet ind på
polarbanen.
Kommisjonen utarbeidet ialfald detaljerte planer som konkluderte
med at polarbanen kunde bygges frerdig på et par år. Norske jernbaneingeniorer vilde ha forståt at det var det rene vanvid, men tyskerue hadde jo praktisert så rueget vanvittig i Norge, så planen ikke
overrasket dem. J o galere jo bedre, trenkte de sikkert.
Arbeidet på polarbanen kom forst igang våren 1942. Da var krigen
mot Rusland i fuld gang, og Hitler gå ordre om å forsere bygningen
mest mulig. Hans ultimatum til byggeledeisen gik ut på at polarbanen skulde vrere ferdig frem til Kirkenes senest hosten 1943. Og når
Hitler hadde forlangt det våget byggeledeisen ikke å reagere. Det
kunde vrere livsfarlig. Kanske håpet den, at Hitler snart vilde vrere
frerdig.
Finmark blev våren 1942 oversvommet av folk fra organisasjon Todt
som oprettet tre Eisenbahnoberbauleitungen langs den planlagte linje
nemlig i Narvik, i Nordreisa og i Tana. Strekningen Kirkenes-Nordreisa blev anset for den viktigste. Der skulde bygningen forseres for
å undgå transporten over Finmarkshavet, hvor russiske ubåter i lopet
245
..
·,_
Dagens frågor
av vinteren 1941 hadde srenket flere tyske transportskiber. Russerne
var også begyndt å bombe enkelte strategisk viktigesteder i Finmark.
Det var polakker og russiske krigsfanger som blev sat ind på polarbanen. Det het om de f0rste at de frivillig hadde meldt sig til arbeidet,
men ingen nordmrend trodde på det. Vi hadde jo lrert tyskerne så
godt å kjende at vi forstod, hvad ordet frivillig bet0d.
Der var også endel nordmrend med på anlregsarbeiderne. Folk som
saborterte mest mulig for å forsinke bygningen av banen.
Traseen for banen blev stukket op sommeren 1942. Arbeiderne blev
slemt plaget av myggen som hang over dem i trette skyer dag efter
dag og gjorde sit til å forhitre den på forhånd triste tilvrerelse for
dem i 0demarken. Kosten var elendig og der var mange tilfrelder av
dyssenteri og andre sykdommer. Mange polakker og russere d0de.
Når de ikke klarte sig gjennem sommeren, hvorledes skulde det så gå
med dem, når polarvinteren satte ind~
Tyskerne trenkte ikke på det. For dem gjaldt det bare å forsere arbeidet efter Hitlers ordre. Tidtabellen var alt overskredet. Planen
forutsatte nemlig, at den mest utsatte del av Finmarksvida skuld vrere
trasert i l0pet av sommeren, så bygningen kunde begynde i september.
Istedet blev det kaos og forvirring. Materialer, redskaper og arbeidsverkt0i kom ikke frem på grund av transportvanskeligheter. Russerne
srenket skibene, så arbeiderne blev stående med tomme hrender.
Så sent som i oktober hadde oberbauleitung Nordreisa bare fåt en
del barakkematerialer, og nu begyndte vinteren å srette ind. Arbeidsstyrken var blit for0ket med en masse tyske fanger – krigsnektere og
dessert0rer – og disse måtte indkvarteres i jordgammer og elendige
trreskur som blev opf0rt i al hast. Byggeisen blev grepet av panik.
Hvorledes skuldeden klare å få banen frerdig til den tid Hitler hadde
fastsan
Ingen hadde mot nok til å siga om, at projektet var ugjennemf0rlig
på så kort tid som han hadde fastsat. Men en av organisasjon Todts
ledende ingeni0rer ved anlregget kom ved juletider 1942 i privatkredser
med den bekjendelse at med den nåvrerende tilgang på arbeidskraft
og materialer vilde det komme til å ta n0iaktig 150 år å bygge jernbanen frerdig til Kirkenes!
De andre ingeni0rer ved anlregget var sikkert av den samme mening.
Men i Reichskommissariatet i Oslo var det ingen tvil om at arbeidet
gik efter planen. Hitler hadde jo sagt det! Reichskommissariatet
var så dårlig orrientert om arbeidet på polarbanen, at det h0sten 1942
gå den norske jernbaneskolen ordre om på kortest mulig tid å utdanne 1,800 jernbanfunksjonrerer til denne bane. Da skolen fra f0r
var overfyldt, sa den nei til tyskernes krav. Men da tyskerne begyndte å bruke en truende tone overfor skolen, måtte de norske myndigheter love å forsere utdannelsen av jernbaneeleverne. Det blev
imidlertid ikke gjort. De vidste at det ikke vilde bli bruk for de 1,800
jernbanefunksjonrerer på polarbanen.
Den vresentlige grund til at fjaskoen på anlregget strax blev så
formidabel, skyldtes den evige taugtrekningen for ikke å si den åpenlyse kampen mellem organisasjon Todt og Wehrmacht om forsyning- 246
Dagens frågor
erne og materialerne som kom nordover i meget sparsom utstrekning
på grund av at kommunikasjonerne stadig blev vanskeligare og vanskeligere. .
Når en oberbauleitung fik endel verktei og anlregsutstyr, blev det
straks beslaglagt av Wehrmacht som var almrektig også i det hoie nord.
Men den var også i en slik fortvilet situasjon at den hadde godt bruk
for alt som kom nordover. Det var jo nesten umulig for den å få
skaffet frem det den hadde bruk for til tropperne som var forlagt
over hele Nord-Norge, en norsk landsdel som i areal er to ganger så
stor som Danmark. Kommunikasjonerne sjeveien blev jo stadig forvrerret på grund av britternes og russernes srenkninger utenfor kysten.
Telegraflinjer og veianlreg var forst og fremst uhyre viktig for
Wehrmacht i det uveisomme og kommunikasjonsfattige Nord-Norge.
Derfor blev slike anlreg forsert foran jernbaneplanen. Der var hele
tiden stor planleshet i forsyningsforsendelserne nord over. De viktigste manglet altid. Forst og fremst barakkematerialer og cement.
Arbeiderne ved enkelte seksjoner av jernbaneanlregget fik ikke feisler
spader og slregger, så de blev gående og durckdrive i Iange tider.
Så kom vinteren som tyskerue hadde fryktet slik for, men allikevel
ikke hadde tat de påkrrevede foranstaltninger til å kunne mete. Veiene
blev blokert av svrere sneskavler, hvor de tyske lastebilerne som forsekte å forsere Riksveien blev sittende fast. Arbeidsplassene forsvandt
også i sneefonnerne. Polarvinteren var sat ind strengere end kanske
noget år for.
Solen blev vek i flere månader og i vintermerkret blev arbeidstiden
redusert til hoiest tre timer om dagen. Polakkerne og russerne led
forfrerdelig i polarvinteren, dårlig klredte som de var og med utilstrekkelige matrasjoner. Bykdommene begyndte å herje blandt dem
i en forfrerdelig grad. De dede i massevis. Mange fres også simpelthen i hjrel i kulden. Hvor stor dedsfasiten var i tal vinteren 1942,
får en vel aldrig vite. Tyskerne forsekte på alle mäter å skjule den
store dedsprocent. Det er neppe nogen overdrivelse å si, at flere tusen
krigsfanger blev liggende igjen som lik langs banen. Den blev en stor
kirkegård.
De norske arbeidere som var vandt til den strenge polarvinter, klarte
sig bra, men så var de også bedre klredtte og hadde sterre matrasjoner.
Men også de led meget og ikke så få forsvandt fra anlregget.
Polarvinteren satte brutalt punktum for arbeidet på banen og lederne begyndte å indse, at opgaven de hadde påtat sig var håples.
Deres rapporter blev mere og mere pesemistiske og tilslut gik det også
op for organisasjon Todts everste ledelse i Norge at den ikke vilde
klare å makte opgaven.
Men hvad skulde den gjere~ Hitler hadde jo forlangt at polarbanen
skulde feres frem til Kirkenes. Og redselen for fereren var så sterkt
forankret hos dem, at arbeidet blev fortsat, enda organisasjon Todt
ved anlregget i Nord-Norge hadde frårådet det på det bestemteste.
Vinteren gik uten at der blev bygget en meter på polarbanen. Ledel- 247
!’
i
Dagens frågor
sen hadde nok med å holde sykdommene i sjak, så dodelighetsprosenten kunde gå ned.
Der var nu bliten ny sjef for organis-asjon Todt i Norge. Ministerialrat Henne hadde aviost Dr. Klein som var faldt i unåde på grund
av sin blåoiede optimisme med hensyn til bygningen av polarbanen.
Den nye sjefen forstod at der mätte gjores noget positivt for å få
sving på arbeidet på polarbanen. Han foretok derfor en inspektionsreise langs banens trase som han tidligere hadde vreret med på å inspisere fra luften. Nu fandt han ut at valget av tarsen tydle ikke var
heldigt. Han vilde ha banen lagt langs riksveien gjennem store deler
av Troms og Finmark, da han mente dette vilde lette transporten
av forsyningerne til anlregget. Hans projekt blev imidlertid efter
en tids forlop forkastet og våren 1943 blev planen om bygning av
jernbanen over Finmarksvidda opgit. De tyske ingeniorer hadde tiltrods for Hitlers ordre måttet kapitulere overfor polarvinteren. Den
hadde seiret totalt over tysk teknik og brutalitet! H vor meget var der
så bygget av polarbanen ved kapitulasjonen~ Ikke en kilometer jernbanelinje var frerdig! Det eneste tyskerue hadde fåt utrettet i lopet
av et år var nogen gravninger på den nordligste strekningen. Men
de hadde odelagt betydelig arealer norsk jord ved anlreg av barakker
for arbeiderne, lagerhuser og transportveier.
Hvad var så årsaken til at tyskerue led et slikt knusende nederlag
i sin jernbanebygning i Nord-Norge~ Dette må forst og fremst skrives på kontoen tysk overmot. Tyskerue trodde at de var uovervindelige og derfor vilde klare å gjennemfore alt de besterute sig for å
bygge enten det var i Norge eller i andre land. De store militrere
seire hadde svekket deres domruekraft i en uhyggelig grad. De trodde
at de var helt suverrene både på det tekniske og militrere område og
ikke mindst når det gjaldt organisasjon. Og så vidste det sig at de
på begge disse felter nrermest var dilettanter!
Kampen mellem de forskjellige instanser av det tyske militrere maskineri bidrog også sterkt til å uhule effektiviteten av deres indsats i
Nord-Norge. Byråkratismen som altid har vreret så sterkt forankret i
tyske sind, feiret sine aller storste triumfer under Hitler. Derfor reiste
tyskerue både i vort og også i andre okkuperte land så mange mindesmerker over diktaturets skropelighet.
H vor mange millioner kroner tyskerue la ned på polarbanen, vii
en vel aldrig få vite, men belepet var sikkert så stort at norske ingeniorer kunde ha bygget hele Nordlandsbanen fra Trondhjem tilBodo
for det. De klarte fordeligt i krigsårene å bygge frerdig store strekninger av Nordlandsbanen med norsk arbeidskraft, mens de tyske ingeniorer blev slät helt ut.
Dette fortroller noget både om norsk og tysk teknik, og sammenligningen blir ikke smigrende for tyskerne. Deres voldsmetoder kom
tilkort også når det gjaldt jernbanebygning. Hitler tapte stort over
for den norske polarvintert
Edvard Welle-Strand.
248

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner