Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 23 november.
Sank- Sveriges deltagande i sanktionerna mot Italien har vissertioner. ligen fått stöd av alla de stora partierna, men den överraskande kraftyttringen från det som man trodde orkeslösa folkförbundet har ändock måst vara ägnad att ställa vår utrikespolitiska
kurs under debatt. Problemställningen har härvid återförts till utgångspunkten från 1920: antingen den gamla, dock högst hundraåriga
svenska neutralitetspolitiken eller den solidariska folkförbundspolitiken.
I det aktuella fallet synes man allmänt ha utgått ifrån, att en
svensk vägran att under föreliggande omständigheter medverka till
uppfyllandet av paktens straffbestämmelser vore liktydig med att
Sverige handlade i strid med givna åtaganden och ingångna förpliktelser. Den ansvariga utrikesledningen har ej velat utsätta vårt land
för ohägnet av att ställas i löftesbrytarnas klass; sannolikt har den
även träffat sitt sanktionsbeslut i medvetandet om att de repressalieåtgärder, som stormakterna öppet eller tyst kunde ha vidtagit mot
oss i händelse av vägran att biträda sanktionerna, kunnat röra materiella värden mångdubbelt större än vår handel med ett krigförande,
utarmat Italien.
Vill man söka bedöma sanktionsproblemet från vidaste synkrets, är
det för Sverige från principståndpunkt likgiltigt, att den som angripare utpekade staten är en diktaturstat eller att vår anslutning till
exekutionen fört oss in i Sovjet-Rysslands i och för sig föga angenäma sällskap. Väsentligt är blott, att en stormakt angripit ett litet
försvarslöst land och därför av en sällsynt enig världsopinion dömts
för att ha begått ett otvetydigt brott mot den internationella rättsordning, till vars främsta tillskyndare stormakten själv hörde. När
praktiskt taget samtliga europeiska stater inom folkförbundet äntligen vilja göra allvar av det påtryckningsförfarande, som pakten
utstakat för att stävja en fördragsbrytande parts framfart, måste det
föreligga utomordentligt vägande skäl, om Sverige skulle vägra den
insats, det som en kulturnation måste känna sig pliktigt att göra för
att värna rätt och fred. Intet land, som medverkat vid folkrättens
uppbyggnad och i traktaters helgd ser ett obetingat villkor för en
fredlig utveckling mellan nationerna, kan stå obekymrat inför, om
den från Geneve inledda aktionen förfelar sin verkan eller ej. Göra
sanktionerna effekt, skapas icke minst för en isolerad småstat ett
ovärderligt prejudikat; misslyckas de, måste det innebära att fältet
lämnas fritt för imperialism och att den sista förhoppningen på folkförbundet som den internationella rättsordningens upprätthållare
brustit. Den generation, som upplevat världskriget och som står mitt
uppe i en ny kapprustning med allt dess explosiva stoff, skulle ha
svårt att inför en eftervärld kunna förklara sitt handlingssätt, därest
53
/
——-
Dagens frågor
det undandroge folkförbundet sitt bistånd i ett fall som det föreliggande, så gynnsamt för att statuera ett exempel. Med de omätliga
värden, som stå på spel, bör – när så stor enighet för en gångs skull
föreligger – försöket med ekonomisk blockad till bekämpande av
krig göras.
Den risk, som vårt land genom sitt deltagande i sanktioner kan
löpa, måste vägas ej blott mot tillfälliga ekonomiska avbräck utan
främst mot det ojämförligt mycket större intresse, som vi ha av att
fredsgarantierna stärkas eller åtminstone ej försvagas. I föreliggande fall torde risken för att Sverig·e invecklas i krigstillstånd med
Italien vara synnerligen ringa och kan elimineras ur diskussionen.
Däremot kan en liknande situation i framtiden uppstå närmare våra
gränser och försätta oss i ett mera prekärt liige. Hur mycket denna
risk än måste beaktas, får dock ej förbises, att biträdandet av sanktionerna mot Italien kan tjäna som prejudikat blott för ett sådant
fall, då de europeiska staterna – därvid oundgängligen förbundets
samtliga stormakter – med motsvarande samstämmighet slutit UPI)
kring en ekonomisk bojkott; i ett sådant fall torde Sverige knappast
ha något val, ens om det utträtt ur förbundet. Uppfyllas ej dessa villkor, kan Sverige icke känna sig mer förpliktat än andra att tilHimpa
art. 16 i pakten.
Sveriges trygghet kan f. n. ej ti:inkas större utom än inom förbundet. Så skröpligt som förbundet många gånger visat sig, kan man
dock icke heller påstå, att tryggheten iir mycket större inom än
utom detsamma. Man kan endast i vår av jäsningsiimnen fyllda tid
förklara, att det icke kan föreligga något svenskt intresse att utan
trängande skäl påskynda en sådan utveckling av förbundet, som begränsar dess uppgift till att bli ett filantropiskt interstatligt organ.
Hur litet man än bör förlita sig uppå andra staters hjälpsamhet,
måste Sverige, i händelse det i framtiden överfalles av någon mäktig
stat, som en lojal medlem av förbundet ha större utsikter till bistånd
än om det nu räddhågat och självtillriickligt ställt sig utanför; att
av andra begära offer utan att själv Himna en tillstymmelse därtill
kan omöjligen stärka vår ställning för framtiden och skulle dåligt
rimma med den ömsesidighet, utan vilken allt verksamt fredsarbete
måste vara otänkbart.
En grundsyn som den här ovan skisserade innebär icke till någon
del, att Sverige blint skall låna sig åt att gå tvivelaktiga ärenden.
Tvärtom kräva vårt lands intressen den största varsamhet såväl i
den aktuella konflikten som framdeles. Det_kan sålunda ej nog starkt
inskärpas, att Sverige måste som ofrånkomlig betingelse för sin medverkan vidhålla kravet, att sanktionerna biträdas av praktiskt taget
alla europeiska förbundsmedlemmar. Det kan aldrig heller få tänkas,
att Sverige vid ställningstagandet till olika grader av sanktioner förivrar sig till att vidta åtgärder, som många andra stater uraktlåta i
hopp att därav för egen del profitera. Det måste ställas som ovillkorlig fordran, att samtliga länder, ej minst stormakterna själva, vid
verkställandet av sanktionerna lojalt fullgöra de samfällda åtagan- 54
1
Dagens frågor
dena; uppenbarligen finns det en viss anledning till misstro härutinnan. Därest bakom sanktionsinskridandet skulle dölja sig ledande
staters politiska bisyften och därest de många fraserna om rätt och
fred skulle avslöja sig som dimbildning, har Sverige plikt att höja
sin röst till protest. Om det pompösa sanktionsskådespelet skulle
upplösa sig i en kompromissens fars, där makt går före rätt och den
fördragsbrytande belönas med land, måste detta i grunden diskreditera folkförbundet som den internationella rättsordningens garant
och på allvar framtvinga omprövning av vårt kvarstående i förbundet.
Det är ännu för tidigt att bedöma, om dylika farhågor komma att
besannas. l\fen det måste redan nu sägas ifrån, att Sveriges uppgift
i det internationella fredsarbetet ej är att bilda staffage i ett stormakternas gyckelspel. Sveriges mission i Geneve har varit och måste
vara att göra en insats som företrädare för småstaternas av egenintressen mera obundna rättsmedvetande. Det hade varit att svika
denna mission, om Sverige under föreliggande omständigheter ej
gjort sin positiva fredsinsats, men det vore också att svika samma
mission att en framtida gång upprepa denna insats, ifall sanktionerna mot Italien skulle utmynna i ett sanktionerande av våldet.
Krigshän- Enligt ett meddelande från abessinska regeringen till Nadelserna. tiouernas förbunds råd framryckte den 2 oktober italienska trupper frt’1.n södra delen av Erytrea in på abessinskt territorium.
På kv~illen samma dag anbefalldes allmän mobilisering i Abessinien.
Ungefär samtidigt ~igde en tidigare anbefalld försöksmobilisering av
det fascistiska partiet i Italien rum. Inför de ungefär 20 millioner
medborgare, som denna dag samlats på olika platser i Italien, lät
Mussolini därvid förkunna, att Italien, vars offer under världskriget
dock uppgått till 670,000 man döda och 400,000 krymplingar, ännu ej
erhållit några av de kolonialområden, som dess bundsförvanter utlovat
i fredstraktaterna. Italien hade nu haft tålamod med Abessinien i 40
år och väntat på uppfyllandet av fredstraktaternas utfästelser i 15 år.
Mussolini trodde icke, att Frankrike skulle ansluta sig till sanktioner
mot Italien, icke heller att det brittiska folket ville föra hela Europa
till en katastrof enelast för att försvara ett barbarfolk.
De under italienskt befiil i Ostafrika stående trupperna torde vid
denna tidpunkt ha uppgått till omkring 270,000 man, varav omkring
45,000 man infödda trupper och 30,000 man arbetsmanskap. Av de 18
infanteridivisioner, som inalles mobiliserats, stodo 2 i Tripolis och
Cyrenaika, 2 voro under transport till Ostafrika; av de återstående
befunno sig 9 på nordfronten i Erytrea, l på ostfronten i södra Erytrea och 3 på sydfronten i Somaliområdet. Styrkorna på de nyssnämnda fronterna UIJpgiugo till respektive 180,000, 15,000 och 75,000
man. Flygstridskrafterna omfattade ungefär 300 plan på nordfronten
och 100 på sydfronten. överbefälet i Ostafrika fördes av f. d. kolonial- 55
Dagens frågor
ministern general de Bono, Mussolinis kamrat från marschen till
Rom.
De abessinska stridskrafterna kunde samtidigt uppskattas till ungefär l million man fördelade på fem grupper, varav två på norra fronten och en som strategisk reserv. Medan de italienska trupperna äro
tidsenligt organiserade, utbildade och utrustade, måste den abessinska
armen betecknas som ytterligt heterogen och till stora delar oförmö-
gen att föra krig i modern europeisk mening.
Nationernas förbunds råd sammanträdde den 5 oktober för att upptaga Abessiniens anmälan rörande den italienska neutralitetskränkningen. Någon formell krigsförklaring hade icke avgivits på någondera sidan. Rådet fastställde den 7 samma månad, att Italien förbrutit sig mot förbundspakten. Vid folkförbundets rådsförsamling
den 9 oktober togs frågan om sanktioner mot Italien upp till behandling. Österrikes representant, liksom Ungerns, förklarade var för sig,
att deras land som granne och v~in till Italien icke ansågo sig kunna
biträda sanktionsförfarandet mot denna stat. Schweiz’ representant
förklarade sig också bundet av såväl neutralitets- och grannehänsyn.
Jugoslaviens representant framhöll det ömtåliga läge till Italien, vari
detta land befann sig. Dagen därpå förklarade jämväl Albaniens
representant, att detta land måste taga samma hänsyn till Italien
som tidigare Österrike och Ungern. De övriga 50 staterna i nationernas förbund anslöto sig, givetvis med undantag för Italien, den Il
oktober till beslutet om att vidtaga sanktioner mot detta land. Det
må nämnas, att Argentina under hänvisning till sina till omkring
l million uppgående medborgare av italiensk härstamning framhållit
de svårigheter, som voro förknippade med dess deltagande i sanktionsförfarandet.
Nu i slutet av november ha av folkförbundets 58 stater 52 anslutit
sig till de finansiella åtgärderna och vapenexportförbud gentemot
Italien. 50 ha anslutit Rig till förbudet mot import från Italien och
export dit av vissa råvaror, främst malm och metaller.
Vad operationernas utveckling beträffar, må här nämnas, att den
italienska offensiven på nordfronten till att börja med rönte ringa
motstånd. Adua föll den 6 oktober och Aksum en vecka senare. Italienarna framrycka stegvis och metodiskt och lägga stor vikt vid ordnandet av förbindelser och underhållstjänst. Sedan linjen AksumAdua-Adigrat senare tagits, har framryckningen fortsatts på tre kolonner, framgående i höjd med varandra. Närmaste operationsmål
har varit tagandet och pacificeringen av området fram till floderna
Takkazze och Geva. Den 8 november föll Makale och den andra etappen i framryckningen kan sägas vara nådd. Av allt att döma torde
dock framryckningen söderut i fortsättningen komma att erbjuda
större svårigheter än den hittillsvarande frammarschen.
På ostfronten synas de italienska operationerna hittills mest hava
varit av demonstrerande karaktär. Härvarande truppers främsta
uppgift torde vara att skydda flygbaserna i Assab. Klimatförhållan- 56
Dagens· frågor
dena på denna krigsskådeplats kunna närmast betraktas som olidliga
för europeiska trupper.
På sydfronten ha italienarna under general Grazianus energiska
ledning nått vissa viktiga vägknutar och anledning synes föreligga
att här emotse vissa italienska framgångar.
Niir detta skrives, kommer underrättelsen, att general de Bono under hedersbetygelser hemkallats, ersatt som generalguvernör och
högsta ledare av operationerna med generalstabschefen, marskalk
Badoglio. Detta torde framför allt innebära, att de Bonos hittillsvarande försiktiga krigföring kommer att utbytas mot ett mera
energiskt tillvägagående. Svårigheterna för italienarna stiga givetvis ju längre in i landet de komma. Huruvida man nu står inför en
anfallets kulmination, varom många sptltt, är vanskligt att döma.
18 nov. 1935.
Vår handel Inför sanktionsåtgärderna mot Italien frågar man sig,
med Italien. vilken roll Italien spelar i Sveriges handelsutbyte med
främmande Hinder. Sedd i stort sammanhang är denna roll ej så
betydande, som man kanske frestades att tro. Enligt 1934 års officiella svenska statistik utgjorde exporten från Sverige till Italien
30,!1 milj. kr. eller 2,39 % av vår sammanlagda export. Importen från
Italien belöpte sig samma år till 18,s milj. kr. eller 1,45% av den sammanlagda importen. Sveriges exportöverskott utgjorde således 12,1
milj.; motsvarande överskott för år 1933 var 8 milj. kr. Så långt
statistiken för dessa år talar, har Italien spelat för Sverige en större
roll som exportland än som importland, varför sanktionsåtgärderna
hårdare skulle drabba de svenska exportörerna än importörerna.
Av den svenska exporten till Italien under 1933 utgjordes över 50%
av pappersmassa, varav största delen som bekant användes inom den
italieuska konstsilkesfabrikationen. Näst i betydelse kommo järn och
stål och arbeten därav, därefter fartyg samt maskiner och apparater
av olika slag. Importen från Italien har till omkring hälften utgjorts
av färsk och torkad frukt, grönsaker, majs och andra vegetabiliska
ämnen. Konstsilke, ylle-, silkes- och bomullsvävnader representera
en mman stor post. Därnäst i betydelse komma kemiska produkter,
såsom svavel och koksalt. Rätt stor förbrukning finnes i Sverige
även av italienskt vin, hattar, marmor, bilringar m. m.
En viss utjämning i handelsutbytet med Italien har emellertid under 1935 inträtt till följd av ingångna handelsöverenskommelser mellan Sverige och Italien. Under årets åtta första månader har vår
export till Italien uppgått till 19,3 och importen från Italien till 16,1
milj. kr.
Dessa överenskommelser, som trädde i kraft den l juli detta år,
innefatta dels ett allmiint avtal och dels ett clearingavtal. Handelsavtalet har från italiensk sida åsyftat att bringa till stånd en järn- 57
Dagens frågor
vikt i handelsutbytet, åstadkommen genom en generell nedskärning·
av den svenska exporten till Italien av 80% av 1934 års siffror. För
detta syftemål är all import från Sverige kontingenterad i Italien.
För ett mycket begränsat antal varor ha särskilda kontingenter för
svenska exportartiklar fastställts oberoende av 1934 års export. För
att ytterligare säkerställa jämnvikten i handelsutbytet föreskriver
handelsavtalet, att det ]and, som vid slutet av en halvårsperiod kan
ha ett passivsaldo i clearingläget överstigande l miljon lire, skall
med alla till buds stäende medel gynna införseln från det andra
landet.
Clearingavtalet stipulerar, att fordringar härrörande från införsel
av svenska varor till Italien, vilka förfallit till betalning efter den
l juli, skola likvideras genom inbetalning av motvärdet i lire till
Banca d’Italia; de sålunda inkasserade lirebeloppen skola krediteras
å ett räntefritt konto, som italienska clearingsmyndigheten öppnat i
sina böcker i den svenska clearingnämwlens namn. På motsvarande
sätt skall betalning för italienska varor importerade till Sverige ske
genom inbetalning av motvärdet i svenska kronor till Sveriges Riksbank, och clearingnämnden skall kreditera de inkasserade beloppen
å ett räntefritt konto, som den har öppnat i sina biieker i den italienska clearingmyndighetens namn. Så fort ett tillriickligt stort tillgodohavande samlats hos clearingnämnden genom likvider för import av italienska varor, utbetalar den i kronologisk ordning till den
svenska exportören det belorm i kronor, som motsvarar det i Italieu
deponerade lirebeloppet Genom kursfluktuationer kan detta belop]J
bli något större eller mindre än de 1,000 kronor, som fakttueras aY
exportören.
På så sätt har den allra största delen av det syensk-italiPuska handelsutbytet clearats sedan den l juli. Vid sidan diirom ha emellertid
privata kompensationsaffärer i viss utsträckning tillätits av de biigge
Hindernas clearingsinstitut, varjiimte även Italien till en del stiillt
fria valutor till förfogande för inköp av särskilt begärliga svenska
varor.
De nu igångsatta sanktionsåtgiirderna enligt tle fem Jn·opositionerna måste i hög grad påverka <·learingavtalet, vilket liksom handelsavtalet löper till den l juli 1!)36. Förnämligast gilller detta sptirren
mot italienska varor. Nya bestämmelser om elearing ha trätt i kraft
den 18 november, gående ut på att fullgörandet av betalning för varuutförsel till Italien genom inbetalning å vederblirande clearingkonto
i Rom ej längre godtages. För den export, som efter sistnämnda tidpunkt ännu kan försiggå från Sverige till Italien, måste följaktligen
de italienska myndigheterna ställa fria valutor till förfogande. DP
likvider för import från Italien, som den 18 uovemher ej redan erlagts, Akola fr. o. m. samma dag inbetalas till en siirskild regleringsfond, varur exportörerna sedermera skola gottgöras. ‘Det helopp ä
omkring l miljon kronor, som bediknas inflyta till denna fond, kan
dock ej på långt när täcka de utestående svenska exportfordringarna.
Då uppställer sig helt naturligt frågan, huru de svenska exportö-
58
Dagens frågor
rerna skola hållas skadeslösa för verkningarna av de helt och hållet
politiska åtgärder, som svenska staten i enlighet med sina internationella förpliktelser vidtagit. I Norge kommer regeringen att föreslå en statsgaranti för de tillgodohavanden, som norska exportörer
ha på sitt clearingkonto i Italien och vilka uppges röra sig om cirka
3 milj. kronor. För Sveriges vidkommande torde det oreglerade beloppet på clearingkontot komma att uppgå till över 4 miljoner kr.,
varjiimte ett säkerligen ännu större belopp utestår i Italien, för vilket
deposition ännu ej verksUillts hos Banca d’Italia. Säkerligen komma
de sYenska exportörer, som nu till följd av det svensk-italienska
clearingsavtalets faktiska upphörande få sina fordringar fastfrusna
i Italien, att kräva ersättning av svenska staten. En sådan framställning synes mycket rimlig ocli välgrundad. Utom billighet och rättvisa talar till förmån för ersättningstalan, att clearingavtalet i de
flesta fall omöjligg-jort för den svenska exportören att fordra betalning i fria valutor för de leYeranser, han kontraktsenligt åtagit sig
gentemot italiem;ka köpare.
Herr Engberg som Under 1927 års riksdag berättades om hr Engskolreformator. berg en anekdot, som väckte rätt mycken munterhet. Han hade i den då aktuella skolfrågan väckt en motion, som
var skriven Ilå baksidan av en nota, härrörande från matsalen på en
skärgårdsbåt. Djupare engag·erad, än vad denna historia vittnar om,
torde nog inte hr IDngberg ha varit i 1927 års skolreform. Och säkerlig·en äro både han sjiilv och 1le svenska li:iroverken att lyckönska
hiirtill.
Tack vare sill relativa obundenhet av den Rydenska skolpolitiken
har hr Engberg såsom ecklesiastikminister kunnat verksamt bidraga
till att UJlpmjuka de stela of’l1 doktrinära principer, som Värner Ryden och hans efterföljare sökte fastslå för de svenska läroverkens
organisation och utveckling. Att han här utfört en gagnelig gärning,
därom torde råda en tämligen enhällig mening bland den högre skolbildningens målsmiin och viinner. Även den högre flickskolan synes
ha orsak att i hr Engberg se en räddare ur den nöd, vari en kortsynt och hårdhänt skolpolitik hotat draga ner den. Lägges härtill
det krafttag till extralärareländets avskaffande, som hr Engberg tog
genom att vid årets riksdag föreslå och genomdriva inrättandet av
ett par hundra nya ordinarie tjiinster vid läroverken, så måste siigas,
att dryga llOster äro att uppföra på hans kreditsida vid bokslutet
efter en treårig förvaltning.
Hr Engberg har sålunda visat sig vara karl för sin hatt. Courage
de son opinion salmar han verkligen icke. Efter endast några månaders verksamhet som ecklesiastikminister utfärdade han en skolstadga, som på viiseutliga punkter avvek från sakkunskapens förslag,
och han drar sig icke för att vid olika tillfiillen uttala sin oförgripliga mening om det ena eller det andra pedagogiska spörsmålet. Till
god del iil· viil detta frejdiga mod att tillskriva en lycklig avsaknad
59
Dagens frågor
av den tyngande barlast, som personlig erfarenhet av skolans vardagsliv måste utgöra. Någon direkt bekantskap med skolan torde hr
Engberg icke ha haft sedan sin egen skoltid, och även hans beröring
med skolan under statsrådstiden inskränker sig väl huvudsakligen
till besök i Franska skolan, som är hans skötebarn, och vid en del
högtidliga skolinvigningar och minnesfester, vilka skaffat honom
tillfälle att göra principuttalanden och mottaga folkets hyllning.
Mot sin gamla skola, Hudiksvalls läroverk, dess forna och nuvarande
lärare och lärjungar, har han vid flera tillfällen ådagalagt sin minnesgoda tacksamhet, icke minst då det gällt utnämningar och förtroendeuppdrag.
Minnena och intrycken från skoltiden, delvis i förening med senare
erfarenheter, röja sig också med all sai:molikhet i hans värdering av
de olika läroämnena. Hr Engberg tycker inte om matematik och biologi, och därför ha dessa ämnen fått maka åt sig på skolschemat Han
älskar Frankrike och hatar Tyskland; följaktligen har franskan gynnats och tyskans ställning försämrats. Det är inte utan, att man i
dessa och andra åtgöranden från hr Engbergs sida velat se ett framträdande drag av subjektivitet, som vi i Sverige hittills icke varit
vana att finna hos dem som handha landets styrelse. Hans åsidosättande av skolöverstyrelsen har varit så uppenbart, att beskyll- .ningar för egenmäktighet och personlig animositet icke uteblivit. Då
han nyligen ingrep och korrigerade ett sedebetyg, som givits av ett
kollegium, begagnade han Kungl. Maj:ts formella rätt på ett sätt,
som knappast kan anses föredömligt.
Det har också ibland påpekats, att hr Engbergs ord och gärningar
ej alltid stämma överens och att han ej alltid visat sig kunna beräkna
konsekvenserna av sina handlingar. Strax efter sitt iimbetstillträde
avgav han ett Bragelöfte, att några »kungliga studenter» icke skulle
förekomma under hans tid, men då han ej långt därefter fick handlägga klagomål över underkänd studentexamen, godkände han vederbörande; det är därvid att märka, att en av de klagande var nära
släkting till en regeringsmedlem. Hr Engberg sade sig vilja föryngra
censorskåren men föredrog en 65-åring framför en 45-åring. Han reducerade matematiken på realgymnasiet men tvangs av Tekniska
högskolan att slå till reträtt och att för en stor del av realgymnasiets
lärjungar göra matematikens ställning starkare än någonsin. Hans
i och för sig lovvärda strävan att stärka de klassiska språken vid
våra läroverk har icke lett till åsyftat resultat- många andra exempel att förtiga.
Det vore önskvärt, att hr Engberg toge lärdom av erfarenheten och
behjärtade, att klassiskt jämnmått, fasthet, klarhet och rättrådighet
måste vara ledstjärnor icke minst för dem, som skola reformera och
administrera våra skolor. En allmän önskan torde också vara, att
det nu en tid måtte få anstå med reformerandet och att skolans fostrande och bildande verksamhet finge fortgå utan alltför täta och
bryska störningar. Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger
still!
60
Dagens frågor
Avtals- Kollektivavtalets totala genombrott inom den svenska
fronten. marknaden har medfört, att ett stort allmänt intresse
regelbundet samlas kring tidpunkten för de stora riksavtalens uppsägningsterminer. Allmänhetens intresse för dessa ting är helt naturligt, mera än många andra beröra de centralpunkter i vårt samhällsliv och på deras lyckliga lösning vila i sista hand förutsättningarna för en gynnsam utveckling av en mängd andra, för lekmannens omdöme mera lättillgängliga samhällsfrågor.
Detta år koncentrerar sig huvudintresset kring järn- och verkstadsindustrin samt den mellansvenska gruvhanteringen. Förhandlingar
hava redan för en del av avtalsområdet inletts utan synligt resultat.
Någon anledning till större oro häröver föreligger icke. Snarare innebär det ett fullföljande av en av förhållandena framkallad byråkratisk ordning inom förlikningsväsendet, så rotad i det allmänna medvetandet, att man å ömse sidor om förhandlingsbordet knappast ser
möjlighet att ernå resultat förrän efter en omständlig, långsam och
ofta orimligt utdragen förhandlingsprocedur. Försök att bryta denna
ha väl någon gång gjorts men alltid mötts av säkra bakslag: särskilt
arbetardelegaternas uppdragsgivare torde sällan åtnöjas med en uppgörelse, där icke även de yttre formerna markera, att det ännu i
yttersta timman gjorts ansträngningar att ernå ett ännu fördelaktigare resultat. I realiteten har detta tyvärr hittills ofta blivit detsamma som att uppgörelse kunnat komma till stånd först inför hot.
om öppen konflikt, och härigenom försvåras en situation, som redan
i och för sig icke är lätt. En beräkning av vad svensk industri – och
dess arbetare – under årens lopp gått miste om i form av förlorade
beställningar och arbetstillfällen på grund av ett in i det sista osäkert
förhandlingsläge skulle, om den läte sig göra, förvisso visa ansenliga
förlustposter. Man kan fråga sig, om icke tiden vore mogen för en
ändring i detta, till nytta för ingen vidhållna men av omständigheternas makt framkallade och till synes orubbliga system.
Tecken tyda emellertid på att även vad som varit obruten tradition
på det vad formerna beträffar mycket konservativa förhandlingsområdet på arbetsmarknaden äntligen kan rubbas. Inom betydelsefulla
grenar av svenskt näringsliv – främst textil- och träindustrin –
hava avtalen prolongerats före uppsägningstidens utgång med obetydliga justeringar, som icke beröra löneläget. Arbetsfred har härigenom säkrats för dessa delar av vårt näringsliv och med arbetsfred förvisso även en icke föraktlig del arbetstillgång, som eljest
skulle hava förspillts.
Att en liknande metod icke kommit till användning inom alla industrier betingas helt visst icke av att förhållandena inom dem skulle
på något sätt ligga annorlunda till än i övriga eller att avtalen där
skulle erfordra högre grad av korrektion än vad man åtnöjts med
inom dessa. Det är säkerligen ingen tillfällighet, att avtalsuppsägningarna kommit till stånd från fackförbund, vilka under förliden
sommar haft sina medlemmar samlade till kongress. Inom dessa församlingar spela många vindar, till dels underblåsta av politiska
61
Dagens frågor
strömningar – vilken facklig stridslust livas t. ex. icke av trumpetstötar från Folkets Dagblad~ – och till dels kommande från den
allmänna eggelse, som några dagars samvaro under den fackliga
solidaritetens och den manifesterade självkänslans tecken framkallar.
I den blåsten stå sig sällan betänksamhet och eftertanke. Deras tid
kommer igen, när det blåst över, men då under svårare förhållanden.
Ett förhållande framträder allt skarpare efter varje stor avtalsrörelse: att det i längden icke kan tolereras, att näringslivets viktigaste livsfrågor få avgöras under former, som icke lämna garanti
ens för att avtalsaktionerna uppbäras av en stark och ansvarsmedveten opinion inom de organisationer, som sätta dem i gång. Det
ligger i fackorganisationernas eget intresse att åstadkomma detta,
och viljan torde icke saknas, men, efter vad det förefaller, förmågan.
Under sådana omständigheter borde önskvärdheten av samhällets
reglering på denna punkt knappast längre kunna vara en partiskiljande fråga.
Aven en grupp arbetare, som står utom det privata näringslivet,
har ansett sig böra gå nt i avtalsrörelse. Kommunalarbetarförbundet
befinner sig ånyo på krigsstråt. I det moderna svenska samhället
– i varje fall uti de större städerna – har kommunalarbetarproblemet fått en aspekt, som har föga kontakt med förhållandena å arbetsmarknaden i övrigt och som ställer hela kollektivavtalsväsendet på
det kommunala området i en dager, som icke saknar parodiska drag.
Samhället kan icke på det kommunala området lägga samma vikter
i vågskålen som kommunalarbetarnes organisationer i en avvägning,
som till sin inre förutsättning dock har en faktisk likställighet mellan parterna. Det är icke nog med att samhället icke kan begagna
samma stridsmedel som sina arbetare: strejk kan ej mötas med
lockout. Skillnaden går långt djupare än så. Inom våra större städer
sitta kommunalarbetarue som betydande, till stor del maktägande
kommittenter till dem, vilka vid förhandlingsbordet spela rollen av
deras motparter och med skyldighet att gent emot dem bevaka det
allmännas intressen. Att kommunalarbetarintressena härav dragit
nytta över hövan börjar bli allom uppenbart: främst i raden av alla
yrkesgrupper och långt framom de andra ligga kommunalarbetarue
med en årslöneinelex i förhållande till 1913 av 280 mot 214 för samtliga
arbetare inom industri och handel och 152 för lantbrukets arbetare.
Att man även i år återfinner denna grupp i lönerörelsens tät ger ett
belägg till många andra på hur viirnlöst man skattar samhiillet som
arbetsgivare. Belysande är även, att de fackliga kraven på högre
löner politiskt kombineras med yrkanden på anordnande av nya arbeten i sysselsättningssyfte och att nyligen på ett kommunalarbetarmöte i Stockholm en ledande person inom kommunalarbetarförbundet
skrytsamt utvecklade, vilken rad av offentliga arbeten, som tillkommit på kommunalarbetarförbundets tillskyndan.
Samhällets förfall, då det gällt bevakande av sina företagarintressen på detta viktiga område, har hittills i huvudsak kommit till synes
i de större städerna; statsverket har i stort sett kunnat bättre bevara
62
Dagens frågor
de nödvähdiga förutsättningarna för en rationellt bedriven företagsamhet. Men även här hava tecknen oroat: angreppen mot samhällsintressets bevakare i årets telegrafkonflikt ha i första hand dirigerats av den tidning, som är organ för landets regering.
Ett nytt och förbryllande moment i landets konfliktkrönika har
inträtt genom den stora skogskonflikten i en del av Mellansverige,
som gemensamt upprätthålles av Skogs- och Flottningsarbetareförbundet samt R. L. F. Den samverkan, som här gått över på det fackliga omradet från det politiska, öppnar perspektiv, som icke äro lätta
att överblicka. Om denna samverkan i längden skall bliva så fruktbärande som parterna tör närvarande föreställa sig, måste den emellertid hos dem båda avsätta förändringar i inställningen till mera än
ett av samhällsproblemen.
Den svenska Mot invasionen av mindre önskvärda utländska element
gäsdriheten. i landet har på senare tid en allt starkare opinion rest
sig. Allmänheten har ingivits en stark känsla av att förhållandena
på detta område ingalunda äro tillfredsställande.
Redan sättet för handläggning av främlingsfrågor är ägnat att förvåna. Det är uppdelat på ett flertal myndigheter, som torde ha mycket ringa samarbete. Kontrollen av en utlännings inresa, vistelse
m. m. skötes av den under statspolisen sorterande polisbyrån. Arbetsoch uppehållstillstånd beviljas av socialstyrelsen eller i vissa fall (för
länder med viseringsskyldighet) av utrikesdepartementet. Ansökningar om att få vara styrelsemedlem i aktiebolag handläggas av
handelsdepartementet och frågor om medborgarskap av justitiedepartementet.
Kontrollen över själva inpasserandet synes alltjämt icke fungera
effektivt. Synnerligen ofta lära myndigheterna kunna påträffa utlänningar, som ej inpoliserats vid gränsstationerna. Den s. k. skandinavingången i Hälsingborg existerar faktiskt ännu. Dessutom finnas
många andra vägar för ljusskygga element att smyga sig in hit på.
De »politiska flyktingarna» finnas runt om i landet, ibland dolda hos
partikamrater, ibland på resande fot, och äro därför mycket svåråtkomliga för kontroll. De kommunistiska flyktingarna hålla sig i det
längsta undan, och bli de av en händelse upptäckta, vädja de till asylrätten. Till följd av regeringens ldinda välvilja, påverkad av den
kommunistiska »Röda hjälpens>> påtryckningar och garantier, ha de
ofta möjlighet att få kvarstanna i landet.
Under det senaste året har ett konstant inslag i gatulivet av utlänningar kunnat allt tydligare iakttagas; detta motsvaras också av ett
ökat antal anställda och affiirsdrivande immigranter. Det är framför
allt uppenbart, att förmögna tyskar – vinddrivna genom den tyska
raspolitiken – haft tillfiille att här placera sitt kapital och skaffa sig
inflytande över svenska företag. Även om tillskottet pr år rent siffermässigt icke lämnat några större spår efter sig, ha de främmande
fysionomierna blivit så påfallande talrika, att förhållandet väckt allmän uppmärksamhet. Flera års liberala invandringspolitik har åstad- 63
5- 3i:i707. Svensk Tidskrift 1936.
Dagens frågor
kommit en »utlänningstäthet», som skulle kunna förliknas vid en fördröjd reaktion, inträdd efter några års små doseringar först nu.
Socialstyrelsen ville för en kort tid sedan med en del statistik visa,
att nyinflyttningar av tyskar till Sverige ej varit särskilt stor under
1935. Utan att på något sätt vilja ifrågasätta riktigheten av ämbetsverkets uppgifter eller dra i tvivelsmål dess sorgfälliga prövning av
ansökningar känner man sig dock benägen att göra några randanmärkningar. Sålunda hade det varit önskvärt, att styrelsen framlagt
en mera specificerad statistik, klarläggande hur lång tid alla här
boende utlänningar vistats i riket och vilka yrken de representera.
Flyttfåglarna, d. v. s. musiker, cirkusartister m. fl., samla härvid
ringa intresse; det är blott de, som ha för avsikt att stanna här för
alltid, vilka stå i centrum för diskussionen.
När socialstyrelsen i sitt uttalande hänvisar till att underhandsförfrågningar och verkets »stränghet» avskräcka en del utlänningar
från att lämna in ansökningar om arbetstillstånd, torde detta förtjäna
all tilltro. Emellertid upplyser statistiken om att man år 1933 avslog
uppehålls- och arbetstillstånd för 7 % och 1934 för 9 % av hela antalet
nyinresta, följaktligen äro utsikterna att slippa in – nio på tio –
så stora, att det kan löna att lägga in en ansökan. När man sedan
upptäcker, att antalet vägrade förhingningar av liknande en gång
beviljade tillstånd år 1933 var 1,6% och 1934 3,3 %, kan man ej undgå
att bli betänksam.
Då socialstyrelsen åberopar sin stränghet vid behandlingen av dessa
ansökningar, vore det av intresse att få kännedom om procenttalen
för v~igrade ansökningar i andra länder. Åtminstone vårt grannland
Norge har en helt annan uppfattning om vad som menas med stränghet på detta område. Tvivelsutan skulle Sverige ej ha något att förlora på, om ett slags clearingförfarande med olika länder i vidsträcktare omfattning än hittills kunde genomföras.
Främlingsfrågan intresserar ej blott med hänsyn till de politiska
flyktingarna utan även med hänsyn till utlänningars inträngande
som företagare i svenskt affärsliv. Det senare har av alla klagomål
i pressen att döma fått en mindre önskvärd karaktiir. Uppenbarligen
finns det kryphål i de stränga svenska bestämmelserna. Sålunda lägger lagstiftningen inga hinder i vägen för en utlänning att förvärva
majoritet i ett aktiebolag, som ej besitter fast egendom. Ännu mindre
kan man kontrollera, om han genom att lämna lån skaffar sig inflytande över ett företag. Ej heller kan man hindra, att en utlänning
startar en fullständigt ny rörelse, bara detta sker i aktiebolagets form.
För att vinna inflytande ~ir det !lj ens nödvändigt, att vederbörande
söker Kungl. Maj :ts tillstånd att vara styrelsemedlem eller överhuvud
figurerar som aktieägare; ett lån till en svensk för inköp av aktiemajoriteten mot en a vista blancoaccept torde vara tillräcklig hållhake på vilken bulvan som helst. Aktiebolagsregistret känner fall,
vilka fullt tydligt klargöra, hur relativt lätt det varit för en utlänning att mot lagens mening sätta sig fast i ett svenskt företag.
Ett aktuellt fall har rört en detaljaffär i damkonfektionsbranschcn,
64
Dagens frågor
som redan öppnats, då Kungl. Maj :t avslog de utländska aktieägarnas ansökan om att få vara styrelsemedlemmar. Avslaget torde ha
motiverats med, att affären med hänsyn till de redan tillräckligt
många företagen i branschen vore obehövlig; vidare måste den med
nödvändighet komma att sälja huvudsakligen utländska varor, då de
flesta svenska damkonfektionsfabrikanter av sina kunder tvingats
att vägra leverans till företaget. Med nuvarande lagstiftning föreligger trots Kungl. Maj :ts beslut intet hinder för företagets fortsatta
existens. Utlänningar kunna fortfarande inneha aktiemajoriteten; så
länge de ha pass, kunna de mycket väl tillbringa några veckor här
och dessemellan sköta afniren per telefon från t. ex. Köpenhamn eller
Oslo. Säkert finns det någon, som under mellantiden är villig att
taga hand om rörelsen. Samhället står med andra ord maktlöst i ett
sådant fall.
Oviljan mot utlänningar riktar sig i detta fall givetvis ej mot ansedda världsföretags Sverigefilialer eller annan önskvärd utveckling
av den internationella handeln. Den vänder sig blott mot dubiösa
företagare, oftast med någon liten rörelse, vilka ha för avsikt att
välja vårt land till ekonomisk operationsbas, sedan marken blivit dem
för het på annat håll. En skärpt lagstiftning i denna anda behövde
under sådana förhållanden ej medföra risk för utländska staters repressalier mot våra exportintressen. Det viktiga och nödvändiga är,
att man i sådana fall, då ett ingripande till skyddande av vitala
svenska intressen påfordras, ej står utan lagliga medel att effektivt
hindra en ockupation på smygvägar av svenskt affärsliv.
Regeringsarbetets Socialminister Möller har i Tiden – delvis med
ordnande. instämmande av Dagens Nyheter- tagit till orda
för en mindre stel regeringsorganisation än vår nuvarande. Han håller före, att regeringen själv bäst är i stånd att bedöma den lämpliga
uppdelningen av ärenden mellan ledamöterna, detta både med hänsyn till ledamöternas fallenhet för olika slag av ärenden och med
hänsyn till tillfällig överhopning av frågor i ett departement. I särskild åtanke har han socialdepartementets arbetsbörda under de senare årens kamp mot arbetslösheten, och han hade önskat att en särskild arbetslöshetsminister tillfälligtvis förordnats, allra helst som
arbetslöshetsåtgärderna fallit under olika departement. – »Intet
stats- eller samhällsintresse och heller intet enskilt intresse skulle
bliva i ringaste mån lidande på en dylik vidgad rörelsefrihet för en
regering att efter sina persontillgångar organisera sitt arbete.»
Hr Möllers kritik av stelheten förefaller i och för sig en smula
överdriven. Enligt grundlagen skall statsrådet bestå av lägst elva,
högst tretton- f. n. tolv -ledamöter; av dessa skola »lägst åtta, högst
tio» -f. n. nio- vara departementschefer och tre, därav en numera
i regel statsminister, vara konsultativa statsråd. Lagen om statsdepartementen bestämmer inom grundlagens ram departementens antal och angiver dessutom med några ord deras ungefärliga uppgifter,
65
Dagens frågor
vilka senare närmare regleras i departementsstadgan genom konungens beslut. I form av lagändring, således blott genom ett vanligt
riksdagsbeslut, skulle således för närvarande ett nytt departement
kunna skapas för ett aktuellt behov. Även om maximum tio departementschefer skulle lagviigen ha fyllts, återstår utvägen att vid behov
omreglera departementen -· t. ex. genom att indraga det lotteri- och
tippningsdepartement, som handelsdepartementet f. n. utgör – och
detta kan likaledes ske genom enkel lagstiftning utan någon tidsörlande grunulagsiindring. Dessutom ger departementalstadgan
Kungl. .Maj :t vissa låt vara begriinsade möjligheter till omflyttningar
av iirenden mellan departementen.
Utan att undervärdera de synpunkter, som den i detta hänseende
erfarne hr Möller efter fem års regeringsverksamhet äger, kan man
starkt ifrågasätta lämpligheten av att – som hr .Möller tydligt
önskat – lägga i regeringens hand rätten att tillskapa nya departement. Ifall hr Möller åsyftat att i strid mot svensk tradition ge regeringen obegränsad rätt att hesttimma antalet statsråd, måste man
varna för faran, att en regeringschef inrättar ett särskilt departement eller vidtar andra arrangemang blott för att tillfredsställa partivänner, som eljest måst stanna utanför vid regeringsbildningen; alltid torde motiv till införandet av specialdepartement kunna förebringas. Gentemot förordet för flytande departementsgränser måste
dessutom fastslås, att vår förvaltning sedan garnmalt uppbyggts på
principen om fast organiserade statsdepartement, en princip som
utan att hindra av tidsutvecklingen påkallade förändringar dock givit en sällsynt stadga åt svensk statsförvaltning. Därjämte äro
gjorda jämförelser med andra länders friare regeringsorganisation
icke hållbara. De centrala ämbetsverken i Sverige befria statsdepartementen, d. v. s. departementscheferna, från handläggningen av
en mångfald tillärnpningsåtgärder, som i andra länder åligga ministrarna; samma lättnad för departementscheferna har åstadkommits
genom tillfälliga, verkliknande förvaltningsnämnder, såsom arbetslöshetskommissionen eller jordbruksnämnden. En tillfiillig ansvällning av aktuella frågor inom ett visst departement kan visserligen
göra arbetet hetungande för departementschefen liksom för departementstjänstemännen, men det skapar alls icke samma behov av ett
nytt departement och därmed rubbning av regeringsförvaltningen
som mestadels i utlandet.
Likväl förtjäna hr .Möllers synpunkter att ej passera spårlöst förbi.
Det är ingen orimlig önskan, om en regering vill finna en organisationsform, som möjliggör för den att inlägga största möjliga kraft
på lösningen av trängande viktiga frågor. t;”ppslag-et tål att fördomsfritt diskuteras. Befinnes en reform välgrundad, borde dock i sUillet
för ökning av uepartementens antal en höjning av konsulternas till
tre (eller fyra, om statsministern medräknas) förtjiina att tas under
övervägande. stadgandet i grundlagen att två av konsulterna »böra
hava förvaltat civil beställning» skulle därvid kvarstå oförändrat för
att sålunda den tredje konsulten skulle kunna väljas iiven bland poli- 66
Dagens frågor
tikerna. Han kunde då inom regeringen fylla endera av två helt
skilda uppgifter.
En av den tredje konsultens tänkbara uppgifter ligger i linje med
hr Mällers tankegång. Han skulle kunna kallas till assistent inom
ett visst ansträngt departement, eventuellt under namn av biträdande
fackminister. Ehuru han som sådan borde stå under överinseende av
departementschefen, vilken hade att kontrasignera konungens beslut
i ärenden rörande departementet, kunde han inom sitt specialfack
vara biträdande föredragande inom regeringen och företräda denna
i riksdagen. Därigenom behövde icke departementalorganisationen
utsättas för någon onödig rubbning. Biträdessystemet vore dessutom
att föredra framför en annan, närliggande utväg, nämligen en så-
dan politisering av statssekreterarämbetena, som i enlighet med den
nu i socialdepartementet praktiserade metoden faktiskt gör statssekreteraren till ett slags biträdande minister. Framför allt stode det
i bättre överensstämmelse med reglerna för den konstitutionella ansvarigheten att ha en biträdande minister inom regeringen än på
ämbetsmannapost formellt utanför densamma. Dylika biträdande
ministrar kunde vara särskilt önskvärda, när ett stort reformförslag
skall framläggas, t. ex. i försvarsfrågan just nu. statsminister Hammarskjöld hade som krigsminister 1914 till faktiskt biträdande minister dåvarande konsulten överstelöjtnant Mörcke, och hr C. G.
Ekman begagnade sig delvis av samma recept, när han 1930 gjorde
sitt – i och för sig sannolikt föga lyckade – drag med »inmalningskonsulten» Österberg; båda gångerna var med nuvarande grundlagsföreskrifter förfarandet endast möjligt därigenom, att statsministern
samtidigt övertog chefskapet för ett departement. Om en tredje konsult skulle få till uppgift att biträda i departement, som förberedde
viktiga reformförslag, kunde han tillsättas på villkor att blott stanna
i regeringen så länge de frågor voro aktuella, för vilka han tillkallats.
Hans post kunde di:irigenom göras rörligare än övriga statsråds och
sålunda möjliggöra för en kvarsittande regering att utan personliga
störningar till varje riksdag intaga en just då behövlig, antingen
från politiken eller från förvaltningen hämtad sakkunnig.
Men den tredje konsulten kunde också få en annan uppgift. En
regering kan ha ett legitimt intresse av att i sitt lag uppta någon
politiker, som utan att egentligen passa som chef för något departement och utan att fylla grundlagens föreskrift om föregående förvaltningstjänstgöring ändock vore en värdefull tillgång vid rådslagen.
På sådant sätt skulle män av stallerhults och Tumhults typ ha kunnat få plats i någon tidigare högerregering utan att statsministern
fördenskull behövt betungas med ett departementschefskap; man kan
också göra det tankeexperimentet, att Oscar II och Arvid Posse 1880
enats om att medtaga Carl Ifvarsson, därest en sådan utväg då stått
till buds. Ett tillskott av denna art till rådgivaruppsättningen – ett
slags biträdande statsminister – behöver knappast inge någon farhåga och kunde slirskilt i det tänkta fallet Ifvarsson ha varit av
största betydelse för den politiska utvecklingen. Det bör ej vara utan
67
Dagens frågor
värde att veta, att de kloka och erfarna engelsmännen inrymma i
regeringen mer eller mindre arbetsfria platser åt vissa politiker,
varigenom regeringarna otvivelaktigt vunnit i erfarenhet och auktoritet.
Kyrkan och Den 2 november skrev Soc. Dem., »att ingen hjälp är att
kriget. motse från de kristna kyrkorna i kampen mot kriget
och rövarpolitikem, och krävde samtidigt »från all världens predikstolar ett korståg» till hävdande av rättens sak. Denna kritik av
kyrkan synes vila på en grundlig obekantskap med vad som från
kyrkans håll åtgjorts.
För att göra tydligt, hur oriktig regeringsorganets tendentiösa
uppgift varit, behöver här blott hänvisas till ärkebiskoparnas av
Canterbury och Uppsala till folkförbundet avsända gemensamma
telegram i slutet av juli och deras fortsatta bemödanden att påverka
statsmännen; till budskapet i augusti från rådsmötet i Chamby med
världsförbundet för mellanfolkligt samarbete genom kyrkosamfunden; till telegrammet den 22 augusti till påven, folkförbundet och stormaktsregeringen från ekumeniska rådets exekutivkommitte (»ett krig,
börjat utan anlitande av skiljedom eller andra medel för en fredlig
uppgörelse, är en outhärdlig orätt mot mänskligheten och en synd
mot Kristi bud»); till uttalandena den 27 oktober av biskop Bohlin på
Svenska ekumeniska föreningens årsmöte i Gävle och av rektor Manfred Björkquist i Vår Lösens septembernummer (»isolerande välfärdssynpunkter ha ingen talan i en släktets ödestimma. . . Sverige
skall icke inför framtiden bära anklagelsen, att det svikit sin plikt i
mänsklighetens och rättens sak») o. s. v. Vidare har kyrkan anordnat
eller medverkat vid talrika opinionsmöten rörande konflikten, och
särskilda fredsgudstjänster ha hållits på skilda håll i Sverige och
utlandet – särskilt uppmärksammad var en stor interkonfessionell
gudstjänst i S:t Pierrekatedralen i Geneve samma dag, som folkförbundets rådsmöte började. Ärkebiskopen har för sitt stifts prästerskap anbefallt en särskild förbön för freden. Vi kunna stanna vid
denna uppräkning. Kyrkan har, så långt det står i dess makt, sannerligen ej varit overksam. Dess »osynliga» opinionsbildande insats vid
gudstjänster, församlingsaftnar, ungdomsmöten och sammankomster
av mångahanda slag kan ej skattas ringa.
Svagheten i kyrkans fredsarbete är dock, att den ekumeniska rörelsen misslyckats i sina strävanden att få till stånd en »enhetsfront»
– uttrycket är biskop Boblins – med det romersk-katolska lägret.
Därmed har den ekumeniska rörelsen ställts utan möjlighet att kunna
direkt påverka opinionen i Italien. Påvens och den romerska kyrkans
hållning har varit föremål för olika utläggningar och rykten. Ärkebiskopen av Canterbury sökte komma i kontakt med honom för att
åstadkomma en gemensam fredsaktion men fick ett avböjande svar:
den helige fadern kunde icke vidtaga några åtgärder utöver vad han
redan åtgjort, dit väl få räknas ett par – som det visat sig – helt
verkningslösa uttalanden mot kriget. Föga anmärkningsvärt är, att
68
Dagens frågor
Englands katolske primas brännmärkt ett krig. Av intresse är, att
»Reichspost», den österrikiska klerikalismens organ och nära lierad
med Vatikanen, i juli innehöll en ledare, där det bl. a. hette, att »den
första bomb, som träffar en abessinsk gräshydda, slår den katolska
världsmissionen i spillror». .Ävenså har nyligen uppgivits, att påven
skulle förbereda en samfälld demarche från olika katolska regeringsöverhuvuden hos den italienska regeringen. Häremot kunna ställas
de i och för sig föga trovärdiga ryktena, att Vatikanen bidroge till
finansieringen av det italienska fälttåget, likaså påvens nyligen
gjorda uttalande i tidskriften Civiltit Cattolica, enligt vilket han
skänker de italienska kraven sitt stöd. Påvens passivitet gentemot
den fascistiska regimen behöver ej enbart bero på hans faktiska
fångenskap i Vatikanen utan kan också ha sin grund i expansionsintressen, som den romerska kyrkan kan förknippa med det italienska
erövringståget.
Det, som gör världsfreden till ett kyrkans livsintresse, är även oron
för världsmissionens framtid. Dess största svårigheter bereda rasfanatismen och den extrema nationalismen, som bägge rikta sin spets
mot de vitas intrång. I Främre Asien och Nordafrika sammankopplas
de gärna med den panislamitiska rörelsen. Det är fara värt, att det
pågående italienska »civilisationsföretaget» i Abessinien skall ge
ytterligare näring åt det ras- och religionsbetonade hatet till de vita
och därigenom leda till katastrofala följder icke blott för kyrkans
världsfamnande missionsverksamhet utan därmed också för hela den
västerländska kulturen.
Tre I Danmark ägde allmänna val till folketinget rum den 22
val. oktober. Valstriden var i huvudsak en strid om statsministerns person: det socialdemokratiska slagordet »Stauning eller
kaos» möttes av oppositionen med »Stauning är kaos». Vad socialdemokraterna åsyftade var icke heller att höra folkets mening i nå-
gon viss politisk fråga, utan att vinna en regeringsmajoritet så stark,
att de skulle få helt fria händer. Av sakliga spörsmål var det egentligen endast frågan om valutarestriktionerna, som spelade någon huvudroll i valrörelsen.
Resultatet blev en klar seger för regeringen. Sammanlagda antalet
röstande hade sedan 1932 ökats med 100,000, och ökningen i socialdemokraternas röstetal var nästan på pricken lika stor. Deras andel
i valmanskåren har därmed stigit från 43 till 46 %, och tillsammans
med kommunisterna, vilka ökat från 17,000 till 27,000, stå de nu »väljarmajoriteten» ganska nära. Det andra regeringspartiet, radikale
venstre, kunde notera en svag röstökning. Detsamma gällde om de
konservativa, under det att det s. k. Retsforbundet endast med svå-
righet lyckades hålla ställningen. Nationalsocialisterna räknade
16,000 röster men lyckades icke erövra något mandat. En mycket allvarlig motgång rönte bondepartiet venstre, som fick se sitt röstetal
minskat med 90,000 och sin andel i valmanskåren från 25 till 18 %.
Något mer än hälften av de förlorade rösterna upptogs emellertid
69
Dagens frågor
av det nybildade »frie folkeparti», som representerar den bekanta
L.S.-rörelsen och nu för första gången deltog i en valrörelse.
I Nordslesvig hade tyskarna stora röstökningar, som särskilt gingo
ut över venstre och den sönderjydske ledaren H. P. Hanssen. Till stor
del var det sannolikt nationalsocialistiskt inflytande och från Tyskland organiserad agitation, som här gjorde sig gällande, och valsiffrorna innebära måhända ett varsel om kommande utrikespolitiska
komplikationer, vilka med hänsyn till det danska försvarets nuvarande ställning kunna bli nog så allvarliga.
Det nya folketingets sammansättning blir följande (1932 års siffror
inom parentes): konservative 26 (27), venstre 28 (35), frie folkeparti
5 (3), radikale venstre 14 (14), socialdemokrater 68 (62), kommunister
2 (2), Hetsforbundet 4 (4), slesvigska partiet (tyskarna) l (1). Socialdemokraterna ha alltså fortfarande ingen självstiindig majoritet;
därtill skulle erfordras minst 75 röster. Men det är tillräckligt att
radikalerna avstå från att rösta; deras aktiva stöd är icke längre
nödvändigt, och i varje fall betyder valet en mycket stor framgång
för Stauning personligen, något som också märktes på hans tämligen
självsäkra framträdande vid vår egen statsministers 50-årsdag härförleden.
Om orsakerna till det borgerliga nederlaget äro meningarna delade.
På sina håll, icke minst i Sverige, har man gjort ett stort nummer
av de agitationsmetoder, som praktiserats av den danska högerns ungdomsrörelse. Möjligt är också, att dessa stött bort en eller annan väljare. Men av allt att döma innebär valet knappast någon framgång
för fin och diskret agitation. I en av radikale venstres tidskrifter,
organ för f. d. handelsministern Hassing J orgensen, påpekades så-
lunda efter valet, att det särskilt var socialdemokraterna som på detta
område tagit iniryck av nationalsocialismen: »Kan man i Grunden
komme det tyske Forbillede nrermere end ved at lade Drenge og Piger
i Konfirmationsalderen gaa gennem Gaderne og gentage: ‘Stauning
igen! -· Stauning igen!’ Idiotisk og idiotiserende Gade op og Gade
ned. Gud bevare den arme Ungdom for at komme ind under den Art
socialdemokratisk Oplysning.» Vid de gatuoroligheter som förekommo voro också kommunisterna, såvitt man kunnat konstatera,
undantagslöst anfallande part. ·
För radikale venstre var den stora socialistiska valsegern ganska
ovälkommen. Åtskilligt tyder på, att radikalerna, som genom sitt
deltagande i stannings regering hoppats vinna en plats i solen, egentligen endast lyckats komma i skuggan av sin mäktige bundsförvant.
Vissa röster inom deras press ha också framstiillt en stilla undran
om det icke kanske skulle vara bättre att söka samarbete med de
borgerliga för att säkra den utslagsgivande ställningen i folketinget.
Tills vidare håller emellertid regeringskoalitionen samman, och vid
ministärens rekonstruktion efter valen skedde därvidlag endast den
förändringen, att den nära sjuttioårige justitieministern C. Th. Zahle
avgick och partiet i stället fick placera sin riksdagsledare J. Jorgensen som undervisningsminister. De båda andra radikalerna, utrikes- 70
Dagens frågor
och inrikesministrarna Munch och Dahlgaard, kvarstå fortfarande.
I övrigt skedde betydande omflyttningar. Veteranen Borgbjerg fick,
tydligen mycket mot sin vilja, dra sig tillbaka för att möjliggöra
rekonstruktionen. statsministern lämnade försvarsministeriet ifrån
sig åt den socialdemokratiske partisekreteraren Alsing Andersen, och
»socialreformens» upphovsman Steincke, vilkens hälsa länge varit
vacklande, utbytte socialministeriet mot den lugnare justitieministerposten. Trafikministern Friis-Skotte, en f. d. järnvägstjänsteman,
som i ett par uppmärksammade fall givit stöd åt järnvägsstyrelsen
mot fackföreningarna, fick lämna plats åt en smidigare man, och två
fackföreningsledare intogos i regeringen som respektive social- och
handelsministrar. Åven på kyrkoministerposten skedde ett ombyte,
vilket dock synes sakna politisk betydelse.
Rekonstruktionen avsåg i första hand en föryngring. Men därjämte
innebar den en stark betoning av fackföreningsrörelsens inflytande
– särskilt Friis-Skottes avgång är därvid ytterst betecknande. För
samarbetet med de radikala kan denna omorientering måhända i en
framtid medföra vissa svårigheter.
I det politiskt eljest så stabila Schweiz emotsågos årets val till nationalrådet (Andra kammaren) med sällsynt ovisshet. Den ekonomiska depression, som till följd av den förda guldpolitiken gått över
landet trots det allmänna konjunkturuppsvinget i världen, har alstrat
ett dovt missnöje, som tagit sig mångahanda uttryck i de sista årens
folkomröstningar. Den från Tyskland och Italien influerade s. k.
frontrörelsen har i tal och skrift, särskilt i skrift, gått till storms
mot parlamentskompromisser och idelös intressepolitik Socialdemokraterna ha efter de blodiga oroligheterna i Geneve 1932 och under
den stegrade arbetslösheten låtit sin opposition bli allt intensivare.
Nybildningen av ett otal partier har burit vittne om den utbredda
misstämningen. Typiska boktitlar i den aktuella politiska litteraturen ha varit »Schweiz i jäsning» och »Schweiz under omstörtning».
Så mycket mera förvånande kom därför valutslaget den 27 oktober.
Det bekräftade återigen stabilitetens makt i Schweiz. Den borgerliga
regeringskoalitionen (frisinnade, katolsk-konservativa och bondepartiet) tillkämpade sig för nya fyra år en visserligen något reducerad
men ändock överväldigande majoritet, 111 mot 76; av de 76 äro åtminstone ett tiotal representanter dessutom snarare regeringsvänliga
än oppositionella. Partiställningen blev: katolsk-konservativa 42
(förut 44), bondepartiet 21 (30), liberala 6 (6), frisinnade 48 (52), socialdemokrater 49 (49), kommunister 3 (3), vissa radikala smågrupper 5
(3), frontister 2 (0), ungbönder (Jungbauern) 4 (O) samt Duttweilers
konsumentparti 7 (O).
Socialdemokraterna blevo för första gången kammarens största
parti, men ändock grusade valet deras förhoppningar på oundviklig
successiv frammarsch; partiets stagnation (platsförlust bl. a. i Nicoles
Geneve) blev ett av valstridens mest sensationella, tillika mest signifikativa moment. Åven tillbakagången för det andra klasspartiet,
bondepartiet, var anmärkningsvärd; de frontistiskt anstuckna men
71
Dagens frågor
samtidigt radikala ungböndernas mandatvinster förklara delvis
bondepartiets förluster, och en återförening mellan dessa partier inträffar väl, när man lyckas utjämna de personliga misshälligheter,
som förorsakat ungböndernas utbrytning. Frontisternas ringa mandatskörd (ett mandat i Zurich och ett i Geniwe) besannade förmodan,
att dessas inflytande på en mindre exklusiv opinion varit mycket
ringa samt dessutom befinner sig på övergående. Valets största händelse var den alldeles nya Duttweilergruppens sju mandat, därav fem
i kantonen Ziirich. Partiet, av röstsiffrorna att döma främst rekryterat bland frisinnade och socialdemokrater, har uppstått som en
reaktion både mot förbundsregeringens reglerings- och penningpolitik och mot de sista årens inskränkningar genom ett fullmaktsvälde
av folkrättigheterna. Det är försvarsvänligt och antisocialistiskt
men har uppställt ett utarbetat program att med stöd av statsåtgärder upphjälpa Schweiz’ katastrofalt sjunkna export. Närmast kan
det betecknas som borgerligt radikalt. Dess ledare, en 47-årig affärsman i Ziirich, var i alla kantoner uppställd som partiets första namn.
‘l’otalt sett ha nationalrådsvalen visserligen på grund av de nya
partiernas framgång inneburit ett memento för den mäktiga förbundsregeringen men måste ändock si:igas ha utmynnat i ett förtroendevotum för denna, som tvivelsutan orubbad återväljes i december av
parlamentet.
I England var valresultatet redan långt före den 14 november tämligen säkert. 1931 års val hade givit den »nationella» regeringen en
jättemajoritet, huvudsakligen bestående av konservativa (Svensk Tidskrift 1931, sid. 354-356). Att det skulle bli omöjligt att hålla denna
ställning, var från början givet, och för omkring ett år sedan syntes
det icke ens uteslutet att de oavhängiga liberalerna åter skulle kunna
bli tungan på vågen. Den stora fredsomröstningen, som resulterade i
en imponerande opinionsyttring för Nationernas förbund och en kollektiv fredspolitik, gav vapen i händerna mot en regering, som allmänt ansågs föra en imperialistisk politik.
Abessinienkonflikten och Englands resoluta politik Geneve
ändrade ställningen i ett slag. Vad som förut varit en angreppspunkt mot regeringen, blev nu dess bästa trumf. Engelska folket synes i allmänhet – mer än den utländska opinionen – ha låtit övertyga sig om allvaret i försöken att komma till rätta med det italienska fredsbrottet, och diskussionen rörde sig de sista månaderna egentligen endast om huru stor majoriteten skulle bli. Valstriden antog
på sina ställen rätt hetsiga former, även om betydelsen härav kanske
ibland överdrivits av mindre sakkunniga svenska presskorrespondenter: engelska valmöten ha alltsedan Pickwickklubbens dagar alltid
haft en viss prägel av cirkusföreshillningar.
Arbetarepartiet kunde emellertid inregistrera vissa framgångar.
Särskilt bör det ha känts som ·en ljuvlig hämnd att MacDonald blev
slagen i sin gamla valkrets, Seaham. Av stor betydelse är även, att
partiets verklige ledare Morrison nu fått plats i underhuset. ‘frots
inemot ett hundratal mandatvinster är oppositionen i underhuset
72
Dagens frågor
dock fortfarande mycket svag: regeringsmajoriteten uppgår enligt
nu tillgängliga siffror till 244, vilket lämnar en ganska vid marginal.
Anmärkningsvärt är, att småpartierna på båda sidor förlorat åtskilliga mandat. Utvecklingen synes åter tendera mot tvåpartisystem,
vilket med två så olika partier framdeles kan bli ganska farligt men
just nu betyder en lättnad i det parlamentariska arbetet.
Ser man på röstsiffrorna, visar det sig som alltid att valutslaget är
ganska missvisande. Regeringen har dock tydligen även bland väljarna en majoritet på omkring en million röster mera än oppositionen, och såvitt man kunnat se av valresultaten har den även i stä-
derna och industridistrikten lyckats bevara huvuddelen av det inflytande, som vanns 1931.
De närmaste åren böra E.åledes i inrikespolitiskt avseende kunna bli
tämligen lugna, och Baldwins ministär får i godan ro fortsätta sitt
konsolideringsarbete. Vad som blir mera spännande att se är huruvida även den fasta utrikespolitiska kursen kommer att hållas. Tills
vidare finns det dock intet som tyder på motsatsen.
Östersjöns Valet i Memelland den 4 maj 1932 redovisade 34 konoroliga hörn. kurrerande partier. Ett rent litauiskt partiblock, bestående av tre småpartier, erövrade fem mandat av lantdagens 29
platser. Fyra andra partier belade 24 mandat, av vilka 8 platser tillföllo ett liberalt och stadsbetonat tyskt parti.
Folkräkningen 1925 gav till resultat, att på ett samlat invånareantal av 141,645 förklarade sig 62,117 vara tyskar, 34,337 »memelländare» och resten, 45,191, litauer. Dessa siffror säga en del om nationalitetsförhållandena i området. Man har särskild anledning att uppmärksamma kategorien »memelländare», vilken tydligen varken känner sig som tysk eller litauisk, en nyhet i utvecklingen från MerneJstatutens antagande 1924.
Legislaturperioden till Memellands lantdag är tre år, och årets val
voro alltså ordinarie. De ägde rum den 29-30 september. Därvid
tävlade en »enhetslista», representerande i stort sett de fyra här ovan
nämnda partierna från 1932, samt det litauiska partiblocket. Resultatet blev, att »enhetslistan» erhöll 24 platser och litauerna 5. Partiförhållandena blevo alltså oförändrade.
Ett av valstridens mest anmärkningsvärda drag var otvivelaktigt
·den livliga rikstyska propaganda, som bedrevs både inom Tyskland
och i Memelområdet. I tysk press och radio reklamerades oerhört för
»enhetslistan». Hitler själv höll i den tyska riksdagen ett anförande,
som ej kunde missförstås, och Göring talade i en by alldeles invid
·den memelländska gränsen. Dessa anföranden jämte hundratals
andra på rikstyskt område radierades. Billighetsresor anordnades
från Tyskland till Memel, och i dess hamn kunde man få höra propagandatal från tyska fartyg ur starka högtalaranläggningar. Det bedrevs också en ammn från Tyskland finansierad propaganda inom
själva Mernelland. Genom upprättandet av kreditinstitutioner för de
memelHindska bönderna, där dessa på billiga villkor erhöllo lån, band
73
Dagens frågor
man dessa vid sig. Guld och gröna skogar förespeglades i den rikstyska agitationen. Huruvida den i smygpropagandan här och var använda lösen ))Hitler kommt» i och för sig lockat, undandrager sig ett
bedömande, men de klingande argumenten ha säkerligen förståtts.
Naturligtvis har även den litauiska propagandan. varit synnerligen
livlig och blivit föremål för kritik från tysk sida. Även om dessa
klagomål över litauernas bemödanden under valkampanjen kan ha
fog för sig, finns det i rättvisans namn även anledning att hålla den
rikstyska formen av ingripande på här antytt sätt i minne.
De konstitutionella förhållandena i Memelland regleras av Memelstatuten av 1924, undertecknad av England, Frankrike och Italien.
Områdets guvernör tillsättes av den litauiske regeringen. Just nu
bär han namnet VIadas Kurkauskas. Guvernören äger rätt att utse
det s. k. direktoriets (regeringens) president och denne att utse högst
fyra medarbetare (ministrar). Lantdagen äger i dessa fall ingen förslagsrätt men väl rätt att uttala, om den skänker presidenten för
direktoriet sitt förtroende eller icke. Direktoriet är i själva verket
underkastat en dubbel ansvarighet, dels gentemot guvernören, dels
gentemot lantdagen, av vars förtroende direktoriets president är beroende för att kunna utöva sitt ämbete. Två gånger, 1932 och 1934,
har guvernören avsatt direktoriepresidenter, emedan dessa antingen
tagit order från Berlin eller understött den nationalsocialistiska propagandan. Första gången löstes konflikten inför Haagdomstolen, som
dömde till Litauens förmån men betonade, att guvernören endast ägde
rätt att handla, som han gjort, då Litauens suveränitetsrätt över området trätts för nära. Andra gången drogs ej frågan inför folkförbundet.
Efter valet i september i år ha de tyska elementen formulerat sina
krav i elva punkter, vilka genom en av ))enhetslistans)) ledare, Richard
Meyer, förts vidare till statutens signatärmakter. Den rikstyska pressen fortsätter sin propagandakampanj mot Litauen, och stämningen
mellan de båda länderna är naturligtvis med anledning därav tryckt.
Några av de elva punkterna äro uppenbarligen av sådan innebörd, att
ett accepterande av desamma skulle betyda uppbävandet av LHauens
i statuten tillförsäkrade suveränitet.
Efter en paus i det politiska spelet under oktober trädde den nyvalda lantdagen samman i Memel den 6 nov. Dagen förut hade direktoriets president, den litauentrogne Bruvelaitis, hos guvernören
anhållit om sitt entledigande, vilket beviljats under det övliga förbehållet att tills vidare handlägga ärendena. Guvernören Kurkauskas
infann sig i lantdagen och förestavade eden för dess medlemmar.
Eden innehöll en trohetsförklaring mot ))litauiska republiken och
konstitutionen, Memelstatuten och andra republiken Litauens och
Memelområdets lagar)), allt ))så sant mig Gud hjälpe)). Lantdagen
åhörde guvernörens förestavande av eden stående och med högra handen lyft till hälsning ))som bruket är)), tillfogar den litauiska rapporten missmodigt. Gesten var säkerligen icke utan sin innebörd.
Guvernören påpekade i sitt anförande, att edens strikta hållande
74
Dagens frågor
från lantdagens sida vore förutsättningen för dess arbete. Efter sitt
tal bjöd guvernören ålderspresidenten i församlingen att intaga sin
plats och lämnade salen. Till lantdagspresident (talman) valdes
Baldszus, en av »enhetslistans» män. Senare under förhandlingarna
förelades lantdagsmännen att med sina egenhändiga namnunderskritter bekräfta det edsformulär, som guvernören nyss förestavat.
Härvid sökte »enhetslistans» ledare Papendick hindra talmannen att
börja underskrivandet med orden: »Skriv inte under; det är inte
förutsett i statuten.» Hr Baldszus skrev dock utan tvekan under –
så ock lantdagens medlemmar, därtill nödda och tvungna.
Under förhandlingarna höll emellertid hr Papendick också ett anförande, vari han i stort sett repeterade de förut nämnda elva punkterna. Därmed har, skriver Litauens officiella organ Lietuvos Aidas
(Litauens Röst), »bron, vilken den litauiska regeringen ansträngt
sig att slå mellan de centrala myndigheterna och Memelområdets
autonoma organ, rivits. Denna gest kan ej vara annat än ett dåligt
omen för framtiden.» Från litauisk sida framhålles vidare, att »enhetslistan» vid lantdagsvalet visst icke enbart stöddes av tyska element. Den var mera en »memelländsk» lista än en tysk. I agitationen
sades det också med full rätt, att Memels autonomi endast kunde
räddas, om den »memelländska» linjen segrade.
Några dagar senare gav guvernören uppdrag·et att bilda elirektoriet
till lantdagsman Borchertas, som tillhör det litauiska blocket. »Enhetslistan» vägrade dock att ens förhandla med honom och Barehertas
återlämnade hastigt sitt uppdrag. Den litauiska statspolisen i Memel
har nu förstärkts, och i denna åtgärd har man måhända att se en
fingervisning mot framtiden och dess händelser. Bildandet av direktorium anförtroddes däremot nu den förutnämnde Baldszus, som likväl avböjde.
Läg·et är alltså, att den vid septembervalen segrande »enhetslistan»
är beredd till fortsatt kamp, antagligen enligt lösen: »Hitler kommt.»
Avgörandet för framtiden blir, om »memelländarna», autonomianhängarna, skola följa Papendicks och Meyers paroller hur långt som
helst, t. o. m. kraven på en »återförening» med Tyskland. Detta förefaller icke troligt, ty Papendick och Meyer representera inom »enhetslistan» den extremt protyska linjen. Den rikstyska propagandan
genom nyhetsförmedlingsbyråerna, pressen och radion skall dock
helt säkert låta sig angeläget vara att driva saken vidare. Den två-
åriga fristen för ‘l’ysklands medlemsskap i folkförbundet har just i
dagarna utlöpt, varför Tysklands utväg att framföra sina synpunkter i Geneve är stängd. Emellertid har Meyer visat, att det finns
andra vägar. Den internationella situationen är också just nu läglig
för en tysk aktion. Östersjön har fått sitt oroliga hörn.
75

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner