Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—– —————————–
DAGENS FRÅGOR
Den 20 dec. 1945.
Dagens situation Det har nu gått åtskilligt mer än ett halvår sedan
i Polen. konferensen i J alta, på vilken bl. a. beslöts, att en
regering skulle bildas i Warszawa på en grundval som var bredare
och mera demokratisk än den på vilken Lublinregeringen vilade.
Sedan mer än fem månader har denna regering, som erkänts av de
förenade nationerna och flertalet neutrala stater, suttit vid makten
i Polen. På frågan om den motsvarar den polska folkmajoritetens
önskemål, måste man tyvärr svara nekande. Kommunismen har –
sannolikt på samma vis som i Österrike och Ungern – undan för
undan under den nuvarande regimen förlorat anhängare. Av kabinettets tjuguen medlemmar är det endast fyra som tillhör förkrigstidens politiska partier. Tre äro »bondeförbundare» och en socialdemokrat, medan femton härstamma från den forna Lublinkommitten. De senare äro sålunda kommunister eller av kommunisterna
beroende personer.
Det är klart att denna regering, som inte representerar det gamla
väljarfolkets flertal, till att börja med från flera håll bojkottades.
Man ställer sig också frågan varför Mikolajczyk, den tidigare premiärministern i polska Londonregeringen och otvivelaktigt en av
de mest betydande polska politiska personligheterna, gick med på
denna lösning av problemet. Enligt direkt till Stockholm ingångna
meddelanden var det tre polska professorer, vilka på konferensen i
Moskva representerade de oberoende polska intellektuella, som övertalade Mikolajczyk. Situationen i Polen utmålades för honom i dystra
färger. De ansågo, att Polen, som utmattats av den tyska ockupationen, övergivits av sina västliga allierade och utlämnats som byte
åt kommunismen och den härjande soldatesken, behövde någon som
ryckte upp det ur dess förnedring, ur dess pessimism och apati.
Man ansåg, att endast Mikolajczyks återkomst skulle kunna medföra en sådan uppryckning. Den enda räddning undan den österifrån hotande kommunistiska översvämningen såg man i att en
del av polackerna i emigrationen försonade sig med Lublinregeringen.
Mikolajczyks återkomst till Polen medförde verkligen att de polska
politiska kretsarna skredo till handling. Man erkände, att de tidigare
försöken att negligera Lublinmyndigheterna varit till skada för Polen. Det polska folket kom till den slutsatsen, att man, eftersom striden om Polen förlorats på det internationella planet, borde göra allt
som låg i folkets förmåga för att inte förlora striden om fosterlandet,
om Polens själ. Man borde se till, att Polen inte blev den sjuttonde
sovjetrepubliken, något som till och med flertalet av de polska kom- 710
Dagens frågor
munisterna motsätter sig. Fördenskull gick man med på att samarbeta med regimen. En betydande del av ungdomen och en del av
den tidigare underjordiska hemmaarmen, som till att börja med så
brutalt förföljdes av Lublinregeringen, anslöto sig dock inte till den
nya taktiken och föredrogo att dölja sig i skogarna, där ännu i dag
partisanstrider utkämpas.
Mikolajczyk och hans båda kamrater från bondepartiet ha medtagits i regeringen. De ha dock inte kunnat göra sig gällande inom
inrikespolitiken, ehuru Mikolajczyk åtnjuter en utomordentlig popularitet. Han är i flera avseenden bunden av det kommunistiska polska
partiet »P. P. R.» och för en vansklig kamp för att tillförsäkra sina
beprövade medarbetare ansvariga befattningar inom sitt eget ministerium eller inom den provinsiella administrationen. På de ansvariga
posterna i Mikolajczyks närmaste omgivning placeras ofta mot hans
vilja kommunister.
Före kriget räknade man i Polen med fem politiska riktningar.
För det första var det den dåvarande regimen, eller den s. k. sanacja,
som huvudsakligen bestod av folk ur den civila och militära byrå-
kratien. Därefter kom folkpartiet, d. v. s. bondepartiet med Witos
och Mikolajczyk i spetsen. Det tredje partiet utgjordes av socialisterna. Därnäst kom det katolska arbetarpartiet, som rekryterades
bland Västpolens småborgare och hantverkare. Slutligen kom det
nationaldemokratiska, som var ett nationalistiskt högerparti med
mycket stort inflytande bland städernas intellektuella. Kommunisterna i Polen hade inte något legaliserat parti. De utövade inte
heller något inflytande på polska folket, som är starkt patriotiskt
och religiöst. Anhängare kunde de endast vinna inom en del av
städernas proletariat och bland de jordlösa lantarbetarna. Sovjetunionen har på grund av sin imperialistiska politik och framför
allt till följd av de ryska truppernas uppträdande inom de ockuperade områdena försuttit den enastående chansen nu att erkännas
av polackerna som Polens räddare. Om Sovjetunionen endast velat
uppträda såsom konstruktiv och fredlig faktor under återuppbyggnaden av Europa, skulle Polen utan tvivel ha uppriktigt önskat samarbete och medverkan.
Den nuvarande regimen i Polen är, såsom neutrala observatörer
enhälligt konstatera, inte i stånd att i Polen, som så förfärligt
härjats av kriget, införa lag och ordning och tillförsäkra befolkningen frihet från nöd och frihet från fruktan. Det är sant, att
nationen nu kan andas ut efter nazisternas massterror som avsåg
att biologiskt utrota det polska folket. Den nya regimens mål är
ett annat. Den vill förvandla polackerna till ofarliga anhängare av
den nya ordningen och göra dem till kommunister. Det förekommer
sålunda icke längre några gaturazzior, några dödsfabriker eller
offentliga exekutioner. Men folk försvinner icke desto mindre alltjämt i Polen, även om det inte sker så ofta som förr. Och när någon
nu försvinner, så finns det ingen möjlighet att återfinna honom, att
friköpa honom eller, eventuellt, att genom en djärv kupp slita honom
ur hans vaktares klor. Numera försvinner folk som en sten i vattnet.
711
Dagens frågor
Den nya politiska polisen är också mera allvetande än tyskarna.
Det underjordiska arbetet har blivit praktiskt taget omöjligt. »Under
de sista sex åren ha vi endast åtnjutit 63 dagars frihet», säga nu
Warszawas invånare med tanke på resningen i Warszawa.
I ett hänseende har läget i Polen emellertid avsevärt ljusnat. Tillgången på livsmedel har undan för undan förbättrats. Men återuppbyggnaden av de alltjämt oförklarligt folkrika ruinstäderna, såsom
Warszawa och Danzig, har måst stå tillbaka för ännu mer trängande
uppgifter.
Y.alet i Valen i Österrike blevo ett nederlag för kommunisterna.
Osterrike. Valda blevo 4 kommunister, 76 socialdemokrater och 85
kristligt sociala. Mitt under en ekonomisk katastrof bevisade det österrikiska folket att det trots allt bevarat sitt andliga oberoende av så-
dana politiska maximer och slagord som alltid varit främmande för
det. Så var det efter 1918 och så är det än i dag. Då som nu härskade
politisk och ekonomisk kaos. Då som nu hade Österrike grannländernas exempel för ögonen, länder som utan hämningar kastade sig
i armarna på det ryska systemet. Då som nu är Österrike en stat
utan råvaror, utan resurser, utan en ledande statsman med förmågan
att uppelda folket (detta omdöme innebär ingen ringaktning av
doktor Renners mod, offervilja och dådkraft). Men ändå motstod
folket – då som nu – alla frestelser. Små, men farliga kuppförsök
avvärjdes med liten möda och små blodutgjutelser och inom kort
tid blev det uppenbart att detta utarmade och hjälplösa land inte
var något lämpligt övningsfält för kommunisterna.
Det var förvånansvärt 1918; det är ännu mera förunderligt under
nuvarande förhållanden. Ty dessa val ägde ju rum i ett land där
stora och viktiga delar ockuperas av sovjettrupper. De ägde rum
sedan landet befriats genom Röda Armens insats och det är också
till stor del Röda Armens förtjänst att den fruktansvärda livsmedelsbristen kunde lindras. Men ändå! I ett land med omkring tre och
en halv miljon väljare fingo kommunisterna hundrasjuttiotvåtusen
röster och fyra mandat av parlamentets hundrasextiofem. Hur kan
detta resultat psykologiskt förklaras~ Varför följde inte väljarna
de paroller som säkerligen också understöddes av den kommunistiske
vicekanslern och inrikesministern~ Man måste framför allt ta det
psykologiska tillståndet i betraktande, såsom vi ha sett det i Ungern
och i viktiga delar av Tyskland, hos arbetarna såväl som hos medelklassen. Främmande ockupationer väcka inte någon vänskap för
ockupationsmakten. Det är nästan oundvikligt att soldater efter årslånga krig, efter rasande kamp och efter sitt eget lands plundring
och skändning åtminstone i erövringens första fas svara med repressalier som helt naturligt framkalla en stark reaktion hos de
träffade. Det har t. o. m. rapporterats att ryska officerare själva
ingrepo med vapnen i handen för att få ett slut på sådana excesser.
Men minnet av excesserna inverkade på folket. Lika mycket inverkade också bortförandet av industriella maskiner som ryssarna
712
Dagens frågor
enligt Fotsdamöverenskommelsen betraktade som skadestånd. Slutligen är det mycket möjligt att ryssarna själva visade sig rätt ointresserade av dessa val, då ju säkerheten finns att Österrike inte
skall låna sig till ett antiryskt block och att ingenting skulle kunna
hända som skulle skada Sovjets intressen.
Om kommunisternas nederlag var oväntat, så var det dock inte
mindre oväntat att det gamla kristligt sociala partiet i sin nya form
som österrikiskt folkparti vann en seger som förskaffade det en –
visserligen knapp – majoritet i parlamentet. Man räknade med att
bönderna som utgör omkring en miljon väljare också i fortsättningen
skulle behålla sin representation. Men blott få trodde att det borgerliga elementet – i detta fall ungefär trehundratusen småborgare,
kontorister och andra anställda – inte skulle övergå till socialdemokratin. Med tanke på det fruktansvärda eländet och allmänna missnöjet låg det nära till hands. Renners och hans regerings moderata
hållning skulle ha kunnat underlätta en sådan utveckling. Likväl
blev motsatsen fallet. Denna grupps framgång berodde på böndernas
förening med de eljest fluktuerande elementen bland småborgarna,
trots de sorgliga minnen från Dollfuss och Schuschniggregeringarna
som understöddes av de kristligt sociala. Såvitt bekant, fanns det
inte heller hos högern en enda magnetisk personlighet som skulle
ha kunnat jämföras ens med Seipels andliga mått. Partiets ledande
man, den blivande kanslern, Fiegl, var sekreterare i bondeorganisationen och tillbringade som sådan sex år i koncentrationsläger. Det
är mycket möjligt att just egenskapen av martyr har varit utslagsgivande för denne eljest helt obekante mans politiska framgång. I
koncentrationslägret lärde sig Fiegl betydelsen av den fullkomliga
solidariteten som rådde bland fångarna. Man kan hysa det förtroendet att han som styrande inte skall glömma dessa erfarenheter.
Det är inte heller uteslutet att en sådan homo novus utmärker sig
på ett oväntat sätt. Österrike hade en gång en vicekansler som hade
det underliga namnet J odokus Fink. Han var en enkel bonde från
Tyrol som talade sina gelikars oförfalskade dialekt. Men han var
känd för sin klokhet. Alla partier hyste förtroende för honom. När
det gällde att lösa invecklade parlamentariska problem var ingen
lämpligare än denne inte alls lärde men ärlige och intelligente parlamentariker.
Samarbete är dagens lösen. Rent parlamentariskt är situationen
ungefär som den var under Dollfuss, då högern och vänstern vägde
lika tungt i vågskålen. Den slutsats, som partierna måste dra ur
dessa viktiga val, kommer att bli motsatsen till Dollfuss’ diktatursträvanden. Redan då skulle det ha varit oändligt mycket bättre om
differenserna hade kunnat utjämnas och om regeringen och oppositionen skulle ha kunnat enas om parollen: statens räddning. I dag
är denna gemenskap oundviklig. Ur denna samarbetssynpunkt synes
kombinationen av en socialdemokrat Renner som president och borgerlig majoritet i den nya samlingsregeringen lycklig. Om också
kommunisterna äro mycket svaga kommer regeringen i alla fall –
redan med hänsyn till Sovjetryssland – att försäkra sig om deras
713
Dagens frågor
medarbete. .Ännu mindre tänkbart vore det att i statens nuvarande
livsfarliga läge följa doktor Seipels exempel och utesluta en så stark
minoritet som socialdemokraterna. Det var en bagatellartad meningsskiljaktighet som år 1920 förorsakade splittringen mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna. Aldrig kunde det slås en bro
över denna avgrund, aldrig gottgjorde bägge sidor sina fel.
I dessa tider ligger det helt i de borgerligas intresse att dela det
stora, tryckande ansvaret med oppositionen. Rätt eller orätt, den
härskande gruppen ställes alltid till ansvar för rådande nödtorft.
Efter dessa val verkar det sålunda som om möjligheten till en fredlig
och saklig kooperation på parlamentarisk och demokratisk basis förefinnes i Österrike. Det kommer att bero på ockupationsmakterna
och grannländerna om detta hungrande och olyckliga land äntligen
skall kunna återgå till ett någorlunda normalt tillstånd utan denna
skandalösa indelning i fyra zoner, utan att en halv miljon främmande
besättningstrupper måste underhållas och utan att människor dagligen måste dö av undernäring. Det första steget har ju redan tagits
genom den engelska förklaringen om ockupationstruppernas minskning. Ty en frihet som endast ger rättigheten att svälta ihjäl är en
frihet som svårligen går att förena med förnuft och humanitet
Ernst Benedikt.
Antisemitismen i Under de olycksaliga krigsåren ha miljoner judar
Sovjetunionen. fallit offer för den brutala nazistiska antisemitismen. Antisemitisk giftpropaganda har bedrivits i alla länder under
den nazistiska ockupationen. Det är icke längre någon hemlighet,
att den mångenstädes funnit god jordmån. Med så mycket större tillfredsställelse har därför den europeiska offentligheten konstaterat,
att antisemitismen under kriget icke tolererades i Ryssland, som på
tsarismens tid och under inbördeskriget hemsöktes av pogromer
Uppenbarligen var denna glädjande företeelse dock endast av övergående natur. Antisemitiska vågor synas ha spritt sig också till olika
delar av jätteriket. Endast på grund av censurförhållandena har man
i utlandet förblivit okunnig därom.
En uppseendeväckande översikt över detta sorgliga kapitel stod
nyligen att läsa i den ryska socialdemokratiska tidskriften »Socialistitjeski Vjestnik» (Socialistiska Kuriren) i New York, författad av
en dess medarbetare d:r Salomon Schwarz, bekant som utmärkt kännare av Ryssland. De källor, som ligga till grund för redogörelsen
synas vara autentiska. Hänsyn bör dock tas till att tidskriften knappast kan anses fullt objektiv i sitt ställningstagande till Sovjetunionen. Den allvarliga frågan uppställer sig emellertid: kommer den
ryska statsmakten, som intar en så egenartad ställning till demokratins och de mänskliga rättigheternas principer, att upptaga en
systomatisk kamp mot antisemitismen~ Här återges några partier
och redogörelser i det ryskspråkiga socialdemokratiska organet.
P. O.
714
Dagens frågor
Antisemitismen hade aldrig några djupa rötter bland de ryska folkmassorna. Från mitten av 1920-talet tycktes Sovjetunionen bli ett
land utan antisemitism. På 1930-talet började emellertid vissa oroväckande symtom framträda. I den under dessa år försiggående
stormiga processen med utformandet av en ny socialistisk »elit»
gjorde sig ofta en av ingen öppet formulerad men tydligt uttalad
princip gällande: »Om möjligt utan judar.»
Från det andra världskrigets början och ända till Sovjetunionens
inträde i detsamma började antisemitismen öppet sticka upp huvudet.
Hundratusentals polska judar, deporterade (ofta flyktingar) och placerade huvudsakligen i Ural, västra Sibirien och Kazakstan, tedde
sig på de nya platserna som ett främmande element. och vid den
hastiga försämring av existensförhållandena för hela Sovjetunionens
befolkning, som inträdde vid denna tidpunkt, uppstod en dov förbittring och ett missnöje, och – något som ofta förekommit i historien
– då detta icke fann något lagligt utlopp började det än här och
än där rikta sig mot judarna, och antisemitismen spred sig i vida
kretsar över landet. Den 22 juni 1941 var marken redan tillräckligt
förberedd för en förvånande framgång för den hitlerska antisemitiska propagandan, vars inflytande snart gjorde sig gällande icke
endast bland befolkningen i de ockuperade områdena utan också genom några hittills icke riktigt uppklarade kanaler tycktes tränga
djupt in i Sovjet.
För icke länge sedan publicerades meddelanden, som inte längre
väckte något tvivel om att antisemitismen är stadd i tillväxt inom
olika områden av Ryssland. I marsnumret av den i Palestina utkommande »Bulletin», som publiceras (på engelska) av J oint Resene
Committee of the Jewish Agency for Palestine (den judiska Palestinabyråns gemensamma räddningskommitte) och som på intet sätt
kan misstänkas för fientlig inställning till Sovjetunionen, publiceras
en korumunike om judarnas svåra belägenhet i Ukraina. Författaren
till denna korumunike avreste från Charkov på våren 1944 och lämnade Sovjetunionen i slutet av samma år samt begav sig i januari
1945 till Palestina. Här följer det viktigaste av innehållet:
»… Ukrainarna bemöta de återvändande judarna fientligt. Under
de första veckorna efter Charkovs befrielse vågade ingen jude visa
sig ensam på gatan nattetid. situationen förbättrades först sedan
myndigheterna ingripit och förstärkt polispatrullerna i staden. Det
fanns många fall där judar blivit ihjälslagna på basarplatserna och
en gång blev en jude ihjälslagen av en ukrainare på torget. Polis
utkallades till mordplatsen, men de bönder som bevittnat tilldragelsen
började bråka med polisen och häktades allesammans tillsammans
med gärningsmannen. I Kiev dödades sexton judar under en pogrom,
som framkallats genom att en rysk officer mördats av en kvinna som
blev tagen för judinna.»
».Judar som återvända till sina bostäder återfå endast en liten del
av sina tillhörigheter. Då de vända sig till domstol mot de ukrainare,
som lagt beslag på dessa ägodelar, få dessa medhåll av andra ukrainare som inför rätten avge falska vittnesberättelser.»
715
Dagens frågor
»De ukrainska myndigheterna äro i betydande grad besmittade av
antisemitism. Judarnas hänvändelser beaktas icke på vederbörligt
sätt. Då Handelsinstitutet återvände från Charkov till Kiev, anhöllo
de judiska professorerna om tillstånd att resa dit. Deras anhållan
blev avslagen. De vände sig då till ordföranden för ukrainska rådet.
men de fingo icke något svar. Den judiska teatern fick icke tillstånd
att återvända till Charkov. Radioutsändningarna på hebreiska språ-
ket ha icke återupptagits. Det officiella svaret på alla judarnas
klagomål tillkännager att den antisemitism, varmed tyskarna förgiftat befolkningens medvetande, endast så småningom kan utrotas.»
I samma meddelande konstateras det faktum, att antisemitismen
under kriget nått en vidsträckt spridning, och att det kommit till
bojkott mot judarna i Kirgisien, där författaren uppehöll sig de
första krigsåren.
Av kanske ännu mera oroande, rentav tragisk karaktär är också
ett annat meddelande i samma nummer av »Bulletinen», nämligen
antisemitismens framträdande bland partisanerna som stå i förbindelse med den röda armen, d. v. s. den mest »sovjetiskt» inställda
delen av ortsbefolkningen. Sagesmannen (som länmade Sovjetunionen i november 1944) deltog i det underjordiska organiserandet av
det judiska självförsvaret i Wilno under den tyska ockupationen.
deltog i striden mot tyskarna vid tiden för likvideringen av stadens
ghetto i september 1943 samt flydde därefter »till skogarna» tillsammans med de undkomna motståndsmännen, för att ansluta sig till
partisanerna. Här uppstod för de judiska partisanerna en sådan
situation, att de faktiskt tidtals förvandlades till en organisation för
judarnas självförsvar mot – partisanerna.
På vad sätt reagera officiella kretsar mot denna uppblomstring
av antisemitismen~ Hur underligt det än förefaller, består den officiella reaktionen i – frånvaron av varje som helst direkt reaktion.
Den sovjetryska pressen har under dessa år inte bara fört någon
kamp mot antisemitismen utan helt enkelt låtsats som om den icke
märkt dess utveckling. Detta systematiska negligerande av antisemitismen har gått så långt, att den överväldigande majoriteten av
Sovjetunionens befolkning intill senaste tiden helt enkelt icke vetat
och antagligen icke heller nu vet, att Hitler som fundamental uppgift
ställde judendomens fysiska utrotande och att han förverkligat denna
uppgift med otvivelaktig »framgång» över nästan hela det ofantliga
område, som han på en tid utbrett sitt välde över.
I juli 1943 försiggick i Krasnodar en process mot de tysk-nazistiska
våldsmännens och deras medhjälpares bestialiteter på staden och
distriktet Krasnodars territorium. Processen pågick i några dagar;
den fick en informationsmåssig karaktär. Redogörelserna över processens gång utsändes i radion och avtrycktes i alla tidningar. Detta
var en stor politisk aktion. Men varken i anklagelseakten eller i
allmänne åklagarens avslutningstal fanns ett enda ord om den i
Krasnodardistriktet försiggångna systematiska, av tortyr beledsagade utrotningen av judarna en gros. Endast i två vittnesberättelser
(av läkaren Kozelskij och det kvinnliga vittnet Ivko) nämndes i
716
Dagens frågor
förbigående om judarna (se »Pravda» 1717 1943), men för processen i
dess helhet passerade detta helt och hållet obemärkt. Visserligen
fanns det också i Sovjetunionen en person, som blev så starkt upprörd över judarnas fruktansvärda tragedi, att han uppträdde offentligt med anledning därav. Det var Alexej Tolstoj, som – förmodligen i samband med processen i Krasnodar ·- kom till Nordkaukasus,
där han fick se och höra fasansfulla ting och därefter i »Pravda»
(den 5 augusti 1943) offentliggjorde en artikel under rubriken »Det
bruna vanvettet», där han med stor kraft tecknade judarnas golgatavandring. Det krävdes en Tolstojs utomordentliga ställning för att
denna artikel skulle kunna befordras till trycket. Men till och med
Tolstoj var tvungen att i denna artikel mildra de värsta detaljerna.
Det är tillräckligt bekant vad de ukrainska judarna under tiden
för den hitlerska ockupationen genomlevat – eller rättare sagt utstått, men icke i sin helhet överlevat: de ha med några få undantag
utrotats. Och då i mars förra året- för första gången efter Ukrainas
befrielse – Ukrainas högsta sovjet sammanträdde, talade ordföranden för de ukrainska folkkommissariernas råd, Nikita Chrusjtjov,
i sin utförliga redogörelse för Ukrainas prövningar och de uppgifter
som landet stod inför (»Pravda» den 16 och 17 mars 1944) med stark
rörelse om de hundratusental som dödats och torterats, om de oerhörda lidanden som »de våra» utsatts för vid ockupationen. Men han
nämnde icke med ett enda ord att ett stort antal av de torterade –
sannolikt det övervägande flertalet – utgjordes av judar. Det var
inte bara så att Ukraina efter ockupationen var ett »land utan judar»
‘— det fanns inte heller det ringaste utrymme för judarna i den utförliga rapporten från ukrainska regeringens chef.
Detta är inget tillfälligt misstag eller förbiseende – och vad skulle
där kunna vara för ett misstagl Det är ett system. Sedan våren
förra året har det i sovjetpressen börjat tryckas redogörelser från
de lokala »utomordentliga statliga kommissionerna» om fastställande
och undersökning rörande de nazistiska illdåden. Den l mars publicerades en sådan redogörelse för Kievdistriktet, den 7 maj följde
en annan från Rovnodistriktet och den 14 juni kom en tredje från
Odessadistriktet. I alla dessa distrikt utgöra judarna en ofantlig procent av stadsbefolkningen och i dessa distrikt var tortyr och likvidering av judar det mest karakteristiska draget i nazisternas förbrytelser. Men läsaren kan icke finna ens en antydan om detta i »de
utomordentliga statliga kommissionernas» redogörelser – och det är
för övrigt betecknande, att det i de allra flesta distrikt icke finns
en enda judisk medlem i dessa kommissioner. Under årets senare
hälft såg det ut som om situationen skulle ändras. Den 5 augusti
publicerades moskvatidningarna ett brev från Minsks invånare till
Stalin. I detta talas det synbarligen för första gången om massutrotningen av judarna. Men den efter halvannan månad publicerade
kommuniken från den utomordentliga statliga kommissionen för
Minskdistriktet (och inom den fanns icke en enda jude) var redan
vida försiktigare formulerad. ·
I den samtidigt publicerade kommuniken (den 16 sept.) från den
717
Dagens frågor
polsk-sovjetryska utomordentliga kommissionen om undersökningen
av illdåden som begåtts i Maidarrek (nära Lublin) meddelas blott i
förbigående om utrotandet av judarna och hela kommurriken är sammanställd på sådant sätt att ingen kommer på den tanken att det
här är fråga om det bekanta »judiska reservatet», som skapades av
Hitler vid krigets början och att kanske 9/to av de här ihjältorterade,
många hundratusen människorna voro judar. Ännu värre är en
analog kommurrike om den litauiska sovjetrepubliken (publicerad den
20 december). Med metodisk noggrannhet uppräknas och beskrivas
här de läger i vilka tio- och hundratusental människor omkommo –
»vetenskapsmän och arbetare, ingenjörer och studenter, romerskkatolska och grekisk-katolska präster, invånare från både Wilno och
andra städer, byar och orter i Litauiska sovjetrepubliken» (lägret
var i den lilla orten Poneriaj nära Wilno), »fredliga sovjetmedborgare från Kannas» samt »franska, österrikiska och tjeckoslovakiska
medborgare» (»Dödsfortet» i Kannas) och så vidare, men judarna
omnämndes här helt enkelt icke med ett enda ord.
Vad är detta~ Vad rör det sig om~ Detta var, tycktes det, en av
sovjetlivets mest förvånande gåtor under krigsperioden. Man kan
redan nu med högsta grad av tillförlitlighet ge svar på denna fråga.
Taktiken att förtiga antisemitismen var dikterad av fruktan för
att en öppen kamp med antisemitismen och nazisternas politik att
utrota judarna skulle underlätta Hitlers propaganda om att kriget
mot honom fördes för judarnas skull. Men nu kan det synbarligen
icke längre råda något tvivel om, att denna opportunism inte bara
visat sig berättigad, utan också har spelat en ödesdiger roll. strutspolitiken med att förtiga antisemitismen inför den rasande hitlerska
antisemitiska propagandan har faktiskt förvandlats till antisemitismens tolererande och underlättat ett stormigt frambrytande av antisemitiska strömningar ·icke endast i de ockuperade områdena utan
långt utanför deras gränser, och i Ukraina – därom råder tyvärr
icke längre något tvivel – har antisemitismen under krigsåren faktiskt blivit den mest populära formen av ukrainsk separatism.
Den citerade tidskriften slutar emellertid sin uppsats med att erkänna, att skildringarna om de nazistiska bestialiteterna de senaste
månaderna redan betydligt oftare erinra om de fruktansvärda lidanden som judarna utsatts för. »Men det tunga arvet efter toleransen
gentemot antisemitismen försvinner först långsamt och sovjetpressen
har icke ännu beslutat sig för att övergå till angrepp och öppet förklara skoningslöst krig mot antisemitismen.»
Den svenska Arets riksdag har bland andra beslut lagfäst »skatt
krångligheten. vid källan» och infört koncessionsplikt vid köp av
jordegendom. Om dessa de färskaste lagstiftningsprodukterna skall
här endast understrykas, att de ytterligare krånglar till det redan
nog tvångsinrutade samhällslivet.
Hur önskvärd i sak den nya uppbördsreformen än må vara, gör
den skattebetalningen till ett ytterligt komplicerat problem, som fordrar en ny stor tjänstemannastab och som den enkle medborgaren
718
Dagens frågor
kommer att känna sig ganska handfallen inför. Härigenom har linan
löpts ut: deklarerandet har redan blivit en vetenskap, och skatteförfattningarna ha gjorts så invecklade att en stor högtkvalificerad stab
av uttolkare etablerats under sällsynt goda konjunkturer. Man järnföre de nutida skatteförfattningarnas djungel med den gamla enkla
och okonstlade bevillningsförordningen. Vi ha med raska steg kommit tillbaka till det en gång i tiden så förhånade snärjiga system,
som förekom på grundskatternas och frälseräntornas tid, då som det
sades blott några landskamrerare behärskade materian.
Köp av jord blir nu icke blott en procedur om lagfart utan också
om ansökningar till administrativa myndigheter och kontroll av
landsfiskaler. Den sega folkliga oviljan mot länsmän levde inte tillräckligt stark kvar för att hindra stiftandet av denna nya tvångslag.
Tendensen är omisskännlig. J u enklare, desto bättre hette det förr.
Eller också få och korta lagar. Nu skulle ett följande av dessa paroller lätt uppfattas som rena lättjan hos lagskrivarna. I detta sammanhang böra ransoneringsförfattningarna nog rättvisligen undantas.
Men hur krångligt har inte det mesta nya i övrigt gjorts~ Lönesystemen inom staten, liksom pensionsreglementena ha med rätta kallstämplats som kineseri, och det är t. o. m. få politiker som under
detta korta jordeliv hinna skaffa sig en säker inblick i dessa mysterier: hos den stora allmänheten utanför vederbörande kårer kan
rimligen inte annat än djupt mörker om systemens form och innehåll
råda. Även kollektivavtålen bli alltmer specialiserade och erfordra
vid tillämpningen en stab av ombudsmän och lagläsare. På jordbrukets fält står jordbruksregleringen som det volyminösaste monumentet över kompliceringssträvandena; förr kunde varje om jordbruket eller konsumenterna nitälskande folkrepresentant visa sitt intresse genom att väcka en kort motion om tullhöjning resp. tullsänkning, men nu behärskar blott ett tjogtal riksdagsmän regleringen så
säkert, att de våga sig upp i debatter; t. o. m. många jordbrukare
i riksdagen känna sig lätt villrådiga, när deras egna angelägenheter
dryftas. Den nya arrendelagen med alla dess många nya tvångsstadganden är ett ungt skott på samma träd. Även socialhjälpen
har blivit så krånglig, att särskilda kuratorer eller upplysningsbyråer
måst inrättas för att den hjälpsökande allmänheten skall hitta rätt
och få vetskap om vad som är rätt. Hur invecklat har plötsligt inte
bostadsbyggandet blivit! Även skolväsendet blir undan för undan
så komplicerat, att självkritiska lekmän tveka länge om de skola våga
hysa en mening. Allra största intrasslingen möter dock kanske inom
det militära, där organisation lätt blivit desorganisation och i vart
fall lett till ett blankettvälde utan hejd och hämsko.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Men alla känna igen företeelserna. Sverige är på väg mot att bli en mandarinstat. De produktiva krafterna bli för få, de kontrollerande för många. En återgång till det primitiva är givetvis otänkbar. Men det borde reageras
oftare och skarpare mot tillkrånglingstrenden. Inget friboret folk
kan i längden trivas med denna preussiska pappersexercis på hart
när livets alla områden.
719
Dagens frågor
.Ändå befinna vi oss kanske bara i begynnelsen. Skulle statsdirigerandet bli vad dagens socialistiska maktägande åstunda måste nya
serier av blanketter tryckas, nya krångliga förordningar utfärdas
och nya tvångströjor dras på det svenska folket. Kan det vara möjligt att folket verkligen skulle önska detta eller – sedan närmare
bekantskap stiftats med den nya verkligheten – tåla detta~
720

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner