Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den 20 aug. 1946.
Den andra franska
konstituanten.
Opinionsförskjutningen i Frankrike mellan valen den 21 oktober 1945 till den första konstituerande nationalförsamlingen och den 2 juni i år till den andra konstituanten, en förskjutning som klart markerades redan vid folkomröstningen den 5 maj, då det för en kommunistdiktatur vägröjande
statsförfattningsprojektet av den 19 april förkastades, belyses av följande valstatistik, avseende Kontinental-Frankrike:
Valen den 21 okt. 1945 Valen den 2 juni 1946
Parti l
Antal röster ! % Antal röster l
Kommunister (inkl. med k. syrn-l
patiserande f. d. rnaquisardgrupper)…. . . . . . . . . . . . . . . . 5 004 121
Trotzkyister (fria korn. internationalen)… . . . . . . . . . . . . . . . . . . lO 817
Socialister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 491 152
Republikanska Folkpartiet, med
katolsk majoritet, Mouvement Republicain Populaire,
MRP …………………. 4 580 222
Radikaler och dem närstående fraktioner (Rassernblernent Republicain) ……………….. 2 018 665
Högern o. bondepartiet samt andra
mod. grupper (Parti Republicain Liberal, PRL) ………. 2 886 095
Div. smärre grupper mellan 80C.
o. högern • • • o • • • • • • • • • • • • • • 114 969
26,1
0,07
23,14
23,9
10,6
15,2
0,99
5 145 325
44 915
4 187 747
5 589 213
2 209 963
2 526 872
l l 925
Antalet röstande den 21 okt. 1945: 19,106,040.
» » » 2 juni 1946: 19,805,330.
l
%
25,98
0,23
21,14
28,22
11,6
12,77
0,06
Man lägger föst märke till att arbetarpartierna inte erövrade folkmajoritet ens vid det första valet.
Medan kampen mellan kommunisterna, socialisterna och MRP i
oktober 1945 resulterade i följande placering: l) kommunisterna, 2)
MRP, 3) socialisterna, blev placeringen efter junivalen i år: l) MRP,
2) kommunisterna, 3) socialisterna. MRP, som nu har 163 mandat
av 586, kan förhindra, att någon som helst majoritet kommer till stånd
utan dess medverkan. Den radikala gruppens position, som var ytterst
347
Dagens frågor
svag efter oktobervalen, förbättrades i någon mån den 2 juni, under
det att högerfalangen (PRL) inte kunde hålla den i oktober uppnådda
ställningen. Varför~ Med ledning av specialinformationer skall förf.
i det följande söka besvara detta och andra spörsmål, som sammanhänga med den centrala frågan: vilka voro orsakerna till opinionsförskjutningen vid folkomröstningen och junivalen~
Man behöver inte vistas länge i Frankrike för att konstatera, att
det franska folket i grund och botten har en moderat läggning, en
moderatism som i politiskt hänseende varit till stort gagn. Men den
franska moderatismen är inte statisk – »det är bra som det är» …
»hålla på det bestående» … vad är väl bestående~-; den är dynamisk
och präglas i regel av sunt förnuft, av en realistiskt betonad idealism
och av detta sinne för måtta (la mesure), som karakteriserade fransmännens andliga fränder i Platons och Sokrates’ Aten. En evolutionär moderatism, det är i stort sett det utmärkande för fransk inrikespolitik alltsedan 1789 – ett hävdande eller genomdrivande av
det sunda förnuftets, rättvisans och frihetens krav med beaktande av
kontinuiteten mellan nuet och det förgångna och ansvaret inför kommande släkten.
Ett annat drag i det franska folkets psyke är respekt och beundran
för en man, som vet, vad han vill, intelligent och praktisk, och som
– det viktigaste i politiken – lyckas, där andra misslyckats, en man
som bringar ordning i den villervalla, ett planlöst hit-och dit-system
ställt till, en som ger nationen ekonomiskt välstånd och politisk prestige och skapar denna odefinierbara mystik, som fascinerar och rycker alla med sig. Denna mystik är ett av de intressantaste fenomenen
i Frankrikes och även i andra länders historia. Den, som i likhet med
förf. länge levat i Paris, vet, att om man talar med en fransk arbetare
om Napoleon, så säger han: »Ah, celui-la! Un brave homme!» -och
detsamma säger han om Clemenceau och marskalk Foch, och han sa’
det också om Petain, innan ålderdomen försvagade marskalkens vilja
och omdömesförmåga. Mot bakgrunden av det bedrövliga partipolitiska intrigspelet i mellankrigstidens Frankrike – ett spel som komprometterade demokratien och hotade dess bestånd – hyste fransmännen en viss respekt också för Mussolini och till att börja med
även för Hitler – därom finns det många vittnesbörd i Parispressen
1922-1936. De jämförde sin egen korrumperade och av otaliga regeringskriser försvagade demokrati med den stabilitet, som präglade
regimen i Italien och Tyskland, och jämförelsen utlöste ett allt starkare krav på en genomgripande reformering av det politiska systemet
i Frankrike, krav som i början av 1930-talet preciserades i den då-
varande konseljpresidenten Andre Tardieu’s projekt till en revision
av 1875 års konstitution – tvåkammarsystem, en reformerad senat
och deputeradekammare samt den exekutiva maktens stabilisering
och förstärkning – inspirerat av Tardieu’s politiska läromästare
Raymond Poincare, men sin lärjunge underlägsen i retoriskt och
taktiskt hänseende, samt av marskalkarna Foch och Petain. Den s. k.
folkfrontens puerila kravallpolitik 1936-1937 aktualiserade ytterligare
Tardieu’s reformprojekt, och hade freden kunnat bevaras 1939, är det
348
Dagens frågor
högst sannolikt, att en betydande folkopinion påyrkat reformförslagets realisering. I slutet av 1930-talet var man utledsen på det politiska spelet i Palais Bonrbon (deputeradekammaren) och det ständiga
springet i Palais de l’Elysee (presidentpalatset) av avgående och nya
ministärer, som i regel hade samma ledamöter, men med en annan
fördelning av portföljerna; några av dem hade varit med i så gott
som alla ministärer under 1920- och 30-talen och varit chefer för nästan alla ministerier. Folket skrattade; den franska parlamentarismen
före kriget levererade ett utmärkt stoff till revyerna på Casino de
Paris och Folies Bergere, men till slut ljöd ropet: Nog! Man måste
skapa något nytt! Klart är, att nederlaget 1940 och den nesliga ockupationen höllo missnöjet vid liv och skärpte kravet på en stark regeringsmakt.
Efter befrielsen i augusti 1944 var det faktiskt endast ett parti, som
hade ett konstruktivt program – kommunisterna. Det var en stor
faute av de moderata, att inte också de framträdde med ett program,
baserat på Tardieu’s reformprojekt – en rekonstruktion på fransk
fa~;lOn och icke på sovjetrysk, kommunistprogrammets syfte, men
skickligt maskerat. De moderata hade vegeterat sedan chocken sommaren 1940 och ryckte upp sig först under valkampanjen i septemberoktober 1945. Detsamma kan sägas om radikalerna, den borgerliga
vänstern i förkrigstidens parlament. På hösten 1944 pläderade de
fortfarande för sekelskiftets förlegade kulturradikalism, som så ofta
splittrat den franska nationen och försvagat dess moral genom att
underminera grundvalen för ett folks andliga hälsa och kraft, kristendomen. I oktober 1945 virvlade radikalernas antikverade program
bort i valstormen. Deras motståndare, katolikerna, gjorde i förening
med andra kristna trosbekännare inom alla samhällsklasser, inte minst
inom arbetarklassen (de katolska arbetarnas landsorganisation, Confederation Fran<:aise des Travailieurs Chretiens), en lysande entre
på den politiska arenan under partibeteckningen Mouvement Republicain Populaire, MRP, och tillfogade det fordom så mäktiga radikala partiet ett förkrossande nederlag. Man kan säga, att med MRP
har den kristna ekumenismen för första gången förverkligats på det
politiska området. Fram för de kristna ideerna! är en samlingsparoll,
som i Frankrike visat sig ha en utomordentligt stor slagkraft. I alla
länder, som hemsökts av kriget, är kristendomen på frammarsch,
t. o. m. i Ryssland. Endast vissa kretsar inom de neutrala nationerna
tycks ännu tro, att kulturradikalismen håller i dödens stund.
Men det var inte blott minnet av den franska kulturradikalismens
moraliska nihilism, som i en kritisk tid framtvingade en samling av
Frankrikes kristna trosbekännare. MRP:s tillkomst var framför allt
dikterad av den kommunistiska offensiven på vintern 1944-1945, vars
styrka förklaras av att kommunisterna voro, såsom ovan påpekats,
de enda, som i det kaotiska läget efter befrielsen lancerade ett positivt program, ett taktiskt och psykologiskt verk av rang, där det
franska kommunistpartiets högkvarter, som inte ligger i Paris utan
i Moskva, med en stimulerande patriotisk eloquentia, belyst med
Victor Hugo-citat, sökte och även lyckades driva massor av frans- 349
,··
Dagens frågor
män in på vägen till Moskva, till den kommunistiska diktaturen. I
det program, varmed MRP framträdde vid oktobervalen 1945 och sedan vid folkomröstningen den 5 maj och valen till den andra konstituanten den 2 juni, se vi de båda i artikelns ingress antydda, för det
franska folkets psyke karakteristiska dragen: en dynamisk, en ideellt
och liberalt betonad moderatism samt respekt och beundran för en
man, som vill något och kan, vad han vill, en man, omgiven av en
fascinerande och sporrande mystik – i dagens Frankrike heter han
Charles de Gaulle. Det var ett franskt program. Denna etikett kunde
ju också sättas på PRL:s (högerfalangen) och radikalernas före junivalen omredigerade program, men dessa program voro inte så suggestiva som MRP:s valmanifest med den påföljd att flera grupper
inom högern och Rassemblement Republicain (radikalerna och dem
närstående mindre fraktioner) den 2 juni röstade med MRP, för att
nu inte nämna att ej så få högersocialister, preparerade av den katolska arbetarorganisationen, gåvo MRP sina röster. De verkliga
organisatörerna av MRP:s seger i juni voro dock inte Georges Bidault
och hans politiska adjutanter. Det var det från Vatikanens politiska
avdelning dirigerade katolska prästerskapet i Frankrike, som än en
gång visade den romerska kyrkans överlägsenhet i kampen om sjä-
larna. Präster av alla grader mobiliserades; de gingo ur hus i hus,
i städerna och på landsbygden, men de höllo i regel inga politiska
agitationstal; det var stilla religiösa samkväm, som avslutades med
en bön om seger för »Jesu lärjungar och stridsmän», för »Credofalangen» MRP i kampen mot »Antikrist och negativismen», denna
falang som i de Gaulle har sin politiske hövding, vilken nu förbereder
sin rentre på den politiska scenen efter den taktiska sortin i januari.
Ur den politiska mystiken – general de Gaulle, den länge förbidade
nydanaren, som skall realisera parollen: »Man måste skapa något
nytt!»- och den religiösa mystiken, som i hög grad behärskar fransmännen liksom alla andra folk, kanske även de kulturradikala Gudsförnekarna i ensamma stunder, framgick MRP:s seger.
Den andra konstituantens näst största parti, kommunisterna, talar
också om en »mystik». Arbetarna i Frankrike intressera sig dock
inte så värst mycket för ett partis ideologi. Huvudsaken för dem är,
att partiet sörjer för dem och deras familj i materiellt hänseende,
och det gör det franska kommunistpartiet i en utsträckning, som
visar, att Moskva inte skyr några kostnader, när det gäller den utländska propagandan. En i det kommunistiska partiet inskriven
fransk arbetare eller tjänsteman behöver inte sörja för morgondagen,
även om arbetslöshetens spöke skulle tassa vid dörren. En härskara
av besoldade arbetare och andra anställda, det är det kommunistiska
partiets ledning i dagens Frankrike. Det går, så länge Moskva betalar …
Att inte socialisterna vid junivalen kunde hålla den ställning, de
hade i den första konstituanten, berodde ej blott på den katolska arbetarorganisationens agitation inom CGT (Confederation Generale
du Travail, Frankrikes LO) till förmån för MRP, utan även på socialisternas alltför intima och ofta löjligt devota samarbete med kom- 350
Dagens frågor
munisterna i den första konstituanten. Därtill kom, att de av CGTpropagandan arrangerade braskande Washingtontelegrammen i maj
om Leon Blum’s »glänsande succes» i USA vid förhandlingarna om
det lån på 8 a 10 miljarder dollar, som Frankrike oundgängligen behöver, visade sig vara inexakta. Visserligen lyckades – icke Leon
Blum – utan delegationens finanstekniska experter utverka ett lån
på några miljoner dollar, men enligt L’Economiste Europeen räcka
pengarna knappt till hösten. Det är inte några miljoner utan miljarder dollar Frankrike måste uppbringa på den utländska penningmarknaden för att inte komma i samma situation som Tyskland 1923.
Enligt uppgifter skall socialisternas malheur vid junivalen även ha
förorsakats av att åtskilliga vänstersocialister röstat med kommunisterna. Men Le Populaire (Leon Blum’s organ) har rätt, då den
skriver, att det socialistiska partiets hållning är fortfarande utslagsgivande i en konflikt mellan MRP och kommunisterna, och mycket
tyder på att socialisterna då hellre stödja konstituantens övriga demokratiska partier än kommunisterna. I så fall är den parlamentariska
grundvalen för en demokratisk ministär, en samlingsregering a la
den svenska ministären under kriget, skapad. Kommer denna rassemblement democratique till stånd, kan den franska nationen få en
statsförfattning, som enligt dess önskan har samma struktur som
1875 års konstitution, men med en stabiliserad regeringsmakt. Denna
förhoppning orsakade jämte andra här ovan omnämnda fakta opinionsförskjutningen vid valen till den andra konstituanten.
Det argentinska folket accep- Den 24 februari hölls det val i Argenterade fascismen av fri vilja. tina. Valet ägde rum under kontroll
och beskydd av armen; enligt regeringens, oppositionens och samtliga utländska iakttagares enstämmiga iakttagelser uppträdde militären korrekt och opartiskt. Det tryck och den terror, som annars
äro så vanliga vid val i de sydamerikanska republikerna och särskilt
i Argentina, lyste för dagen med sin frånvaro. Det var det friaste
valet i landets historia.
Man förhastade sig icke vid rösträkningen. Den varade över en
månad innan slutresultatet förelåg. Och det fanns icke det ringaste
tvivel om utgången: det blev en överväldigande seger för landets
hel- eller halvfacistiske diktator överste Juan Domingo Per6n.
Valet av president i Argentina sker liksom i U. S. A. indirekt och
Per6n fick i elektorskollegiet 304 röster mot oppositionens 72. Valet
avser en tid av sex år. Samtidigt med valet av elektorer höllos också
allmänna val: Per6ns anhängare vunno guvernörsposterna i samtliga
14 provinser och samtliga 30 mandaten i senaten; i deputeradekammaren erhöllo de 109 mandat mot oppositionens 49. Då det inte tilllämpas ett proportionellt valsystem blev mandatfördelningen liksom
i England ojämnare än röstfördelningen. Likväl fingo de två partier,
som Per6n stödjer sig på, betydligt över hälften av alla röster. Sämst
gick det för arbetarpartierna. Kommunisterna, som för övrigt aldrig
spelat någon framträdande roll i Argentina, blevo orepresenterade,
351
Dagens frågor
och socialdemokraterna, vilka under senare år haft majoritet i Buenos
Aires, erhöllo blott ett enda mandat, det första på 34 år.
För oss, som ha vants vid att betrakta facismen som en onaturlig
planta, som blott kan trivas på en grund av terror och propaganda, är
det nästan ofattligt att en närbesläktad ideologi kunnat vinna en obestridd triumf vid ett fritt val så snart efter Hitlers och Mussolinis
ömkliga ändalykt. Vad ligger bakom’
Under Argentinas första sekel som fri stat var landet godsägarnas
paradis. Allt vad cowboysens argentinska bröder, los gauchos, hade
att göra för att tillförsäkra sina herrar en ståndsmässig existens i
Buenos Aires eller Paris var att flå ett par oxar om dagen och sända
de dyrbara hudarna till huvudstaden, medan djuret i övrigt fick
ligga och ruttna. Sedan dess har den hektiska utvecklingen gjort
boskapsaveln ännu mera lönande: ångfartyget, järnvägen och framförallt de moderna frysningsmetoderna ha gjort det möjligt att leverera färskt nötkött i enorma mängder direkt från pampas till charkuteriaffärerna i London och Newcastle. Köttet är en av de två pelare, på vilka Argentinas välstånd är uppbyggt. Det andra, veteodlingen, tillkom senare. Först måste emigranterna från Italien,
Spanien, Frankrike, Irland, Tyskland och Ryssland strömma in och
först måste moderna jordbruksredskap införas, innan pampas’ bördiga jord kunde förvandlas från stepper till ännu räntablare åkerjordar. Därmed ändrades också levnadsbetingelserna för de människor, som hade sin varelse på de argentinska latifundierna. Gauchoen avlöstes av lantarbetaren, el colono; den förres fria och obundna
om än fattiga liv följdes av lantarbetarnas trälande i kasernliknande
baracker med dålig lön in natura. Godsägarnas villkor däremot ändrades inte. Den korta tid av året, som el estancieros inte håller till
i Buenos Aires eller i utlandet, tillbringar han på sin slottsliknande
gård med dess hästpoloplan, simbassäng och tennisplats i en park,
vars skuggrika träd importerats från Europa till de nästan trädlösa
pampas. På sin estancia härskar godsägaren som en herreman från
Europas feodalålder och som hans förfäder gjorde under den spanska
tiden. Givetvis är det han, som bestämmer vilken hans lantarbetare
skola rösta på, såvitt och så sant dessa ha sina pauvra lerhyddor
kära.
Det var vid sekelskiftet, som Argentina gick över från sin ensidiga
boskapsskötsel till åkerbruk. I det närmaste 5 miljoner människor
hade invandrat mellan 1865 och 1915, och under samma 50-årsperiod
blev den odlade arealen 250 gånger större. Detta betydde dock icke
att landets alla oändliga naturrikedomar utnyttjades. Den i och för
sig enorma utvecklingen begränsades till marken kring floderna Paranä och Uruguay; än i dag ligger hälften av pampas’ välsignat
fruktbara jord obrukad. Argentina skulle med lätthet kunna föda en
befolkning, som är dubbelt så stor som de nuvarande 14 miljonerna,
och optimister tala om ett invånartal i framtiden på 70 miljoner.
Pampas utgöra blott en femtedel av landets areal. Invandrarna vilja
dock inte bege sig synnerligen långt in i landet, så länge världens
fruktbaraste åkerjord ännu kan odlas på relativt ringa avstånd från
352
Dagens frågor
inkörsporten Buenos Aires. Inte för inte äro 70 procent av befolkningen koncentrerade omkring huvudstaden och till pampas i närheten. Argentina är i dag inte mera öppnat än USA var under 1830-
talet.
Uppblomstringen i början av 1900-talet inskränkte sig emellertid
icke enbart till jordbruket. De flesta invandrare stannade i städerna
och särskilt i Buenos Aires, där en industrialiseringsprocess började,
vilken särkilt under 30-talet sköt fart. Argentina hade inte egentligen
några mineralier utöver tungsten och en del olja, förrän man 1941
fann rika lager av järnmalm i Anderna. Särskilt hastigt växte en
betydande konsumtionsindustri fram. Industrien är emellertid inte
argentinsk. Så gott som alla stora bolag ligger i utländska, företrä-
desvis brittiska händer.
Det brittiska inflytandet i Argentina går betydligt längre tillbaka
i tiden än industrialiseringen. Början gjordes redan i Utrechtfreden
1713, då England förskaffade sig ett 30-årigt monopol på slavhandeln
i Syd-Amerika. Ett århundrade senare levde de engelska intressena
mest på smuggling. Men 1825 avslöts den första handelstraktaten mellan England och Argentina, och Argentina erhöll sitt första lån,
l milj. pund. I mitten av 1800-talet byggde engelsmännen järnvägar
i Argentina för att kunna transportera mera saltat kött till Buenos
Aires. Längs järnvägarna byggdes fryshus och köttpackningsställen.
Härifrån fortplantade sig de engelska intressena vidare, dels till
latifundierna och dels till banker, rederier och försäkringsbolag.
Sannolikt behärskar England nu ungefär 3/4 delar av Argentinas
industri. Aterstoden är till största delen i USA:s händer; även
franskt, belgiskt och holländskt kapital finns där representerat, och
under de senaste åren har Argentina som bekant blivit tillflyktsorten
för den utvandrande tyska industrien. Den omständigheten att industrien formellt tillhör argentinska medborgare ändrar inte det faktum att det knappast finnes något annat land i världen, där industri
och utrikeshandel så fullständigt domineras av utländska intressen.
England är också Argentinas viktigaste kund, som tar emot en tredjedel av dess export och står för en femtedel av dess import. 1939 upptogs också Argentina i det brittiska preferenssystemet
Detta är den ekonomiska bakgrunden till den politiska utveckling
som skulle predestinera Argentina för fascistiska stämningar.
Argentinas politik har allt ifrån början burit diktaturens prägel.
1853 års författning är så gott som en avskrift av USA:s men skiljer
sig från förebilden därigenom att den i enlighet med spansk tradition
tillagt regeringsmakten en långt större kompetens. Argentinas president kan sålunda direkt framlägga lagförslag i parlamentet, och han
behöver inte senatens samtycke till utnämning av ministrar och andra
högre ämbetsmän. Han kan förklara belägringstillstånd och sätta ur
kraft de av författningen garanterade mänskliga rättigheterna. Han
kan utfärda lagdekret utan parlamentets samtycke och utan att högsta
domstolen kan bestrida deras författningsenlighet Och slutligen kan
presidenten lägga sig i provinsernas förhållanden, avsätta guvernörer, upplösa lagstiftande församlingar och ställa hela provinsen
353
,··
Dagens frågor
under en regeringskommissarie, interventor federal. Det finns alltså
stort spelrum för en president med starka armbågar.
Det politiska systemet har också i praxis utvecklats efter dessa
författningens möjligheter. Presidenten, som ej genast kan återväljas,
utpekar sin efterträdare. Deputerade och senatorer utpekas av guvernörerna, och dessa i sin tur utpekas av presidenten eller av den avgående guvernören. Förutvarande presidenter och guvernörer tillförsäkras säte i senaten i ett ständigt kretslopp. Visserligen äga val
rum med regelbundna mellanrum men i allmänhet äro de rena farsen,
utmynnande i slagsmål och skottväxlingar i och för ockupation av
vallokaler och rösturnor. Vallokalerna stå normalt under polisens
beskydd men lika normalt avgår regeringspartiet med segern. Ty
såsom ett argentinskt ordspråk säger: »Polisbetjäntens häst vinner
alltid loppet.» Det behövs en revolution för att slå en politisk klick
ur brädet. Men revolutioner äro inte heller så sällsynta.
Detta system fungerade oklanderligt intill 1912. Såsom regeringsparti härskade alltid de konservativa, nationaldemokraterna, som de
kallade sig, och de växlande kotterierna voro blott företrädare för
olika grupper i den oligarki av storgodsägare, som hade styrt landet
sedan deras förfäder sänt dem över på befallning av Hans Mycket
Katolska Majestät Konungen av Spanien. Men tiderna ändrade sig.
Miljoner av invandrare strömmade in, och de togo författningens
demokratiska bestämmelser för kuranta varor och krävde sin rätt.
Nationaldemokraterna insågo då också att man inte kunde utan vidare
negligera massorna, så länge man föregav sig att vara demokrat. En
valreform genomfördes, som stadgade allmän, lika och hemlig rösträtt för alla över 18 år. År 1916 ägde det första fria valet rum. Med
kolossal majoritet erövrades makten av det »radikala» oppositionspartiets populära ledare Ip6lito Irigoyen.
Irigoyens styrelse utmärkte sig för stora sociala reformer, de första
i landets historia. I hägnet av dem växte sig en modern arbetarrörelse stark med fackföreningar och arbetarpartiet. Rörelsen omfattade visserligen ännu så länge blott den mest klassmedvetna delen
av arbetarna och var helt lokaliserad till städerna, medan de ofta
analfabetiska lantarbetarna helt och hållet regerades av de lokala
caudillos. Men den var stark nog för att göra godsägarearistokratien
förskräckt. Särskilt kritiskt blev det inrikespolitiska läget i slutet
av 20-talet, då världskrisen kom och prisfallet på kött och vete hotade
det argentinska jordbruket med ruin. Något måste göras.
Detta var lätt nog. I längden hade radikalerna inte kunnat värja
sig emot den argentinska politikens traditioner. Efterhand hade deras
ledare med ett enda undantag, »aposteln» Irigoyens, korrumperats i
lika hög grad som de forna politiska klickarna. Det blev tacksamt
att skjuta skulden för krisens olyckor på det härskande partiet, och
inte en hand rörde sig till försvar för de radikala, när de konservativa i september 1930 genomförde en revolution av det gamla slaget,
blott två år sedan Irigoyen valts till president för andra gången.
Det var generalerna, som störtade denne, och den nya regimen, för
vilken general Urihuru stod i spetsen, fick en reaktionär karaktär.
354
Dagens frågor
Man lovade att befria landet från de radikalas korruption, och man
gjorde det på så vis att de radikalas utplundring av statskassan ersattes med de konservativas. I övrigt inskränkte Urihuru sitt värv
till att göra ogjort mycket av vad de radikala genomfört. Och detta
innebar inte någon lösning av Argentinas ekonomiska problem under
världskrisen. Redan efter ett halvår var Urihuru så impopulär att
de radikala segrade vid nästa val. Detta valutslag gav dock Urihuru
en god dag i. Han kasserade ganska lugnt folkets doin och lät nästa
val försiggå under en sådan terror, att oppositionen helt enkelt nekade att vara med och därför bojkottade valet. Det var just detta,
som Uriburu, en stor beundrare av Mussolini, hade önskat, och alltifrån denna tid ända till februari i år har Argentina inte haft något
verkligt fritt val. Allt gick till som förr i tiden. Regeringspartiet
segrade för jämnan, och godsägarearistokratien fördelade ministerposter och senatsmandat efter gottfinnande.
Det var ganska naturligt att den konservativa regimen under dessa
förhållanden mer och mer fick en totalitär prägel, helst som konjunkturerna länge voro gynnsamma för dem, som sökte efterlikna
regeringssätten i Italien och Hitler-Tyskland. Bland de mer eller
mindre ruinerade godsägarna uppstod det flera grupper och partier,
som hyllade totalitärt influerade läror. Dessa grupper vunno utbredning även i andra befolkningsläger: bland officerarna, ty hären hade
organiserats efter tyskt mönster bland arbetslösa och desillusionerade
intellektuella med högtsvävande imperialistiska planer på andra sydamerikanska republikers bekostnad; bland de katolska prästerna, till
största delen av spansk härkomst, som beundrade Franco och hans
klerikala fascism. Den nazifierade tyska kolonien strödde pengar
omkring sig och påverkade stämningen. Den argentinska fascismen
var dock ingen slavisk kopia av den tyska förebilden: den var starkt
katolsk, utpräglat spanskvänlig, mera reaktionär och trots tyskarnas
sydamerikanska planer imperialistisk. A andra sidan var den antisemitisk, antikommunistisk, englandsfientlig och hatfull mot USA.
Den 3 juni 1943 kom en av de fascistiska grupperna till makten genom en militärkupp. Orsaken var att den avgående presidenten Castillo utpekat den allmänt hatade men probrittiske sockerkungen
Patron Costas till sin efterföljare. Detta passade icke för godsägarearistokratien, som då hoppades på tysk seger och räknade med nya
avsättningsmarknader i ett nyordnat Europa. Dessutom hade den
starkt fortskridande industrialiseringen övertygat godsägarna om att
deras monopolisering av makten inte längre kunde upprätthållas med
gammaldags metoder. Tidpunkten var inne att omorganisera samhället efter modernt fascistiska metoder.
Den fascistiska officerskamarillan, Grupa de Oficiales Unidos, tilltvingade sig sålunda makten med godsägareoligarkins välsignelse.
Men snart måste godsägarna inse att det är en sak att svinga en
fascistisk rörelse till makten men en helt annan att hålla styr på den.
Visserligen fanns all den fascistiska rekvisita, som man kunde önska
sig: upplösning av partier och fackföreningar, antisemitism, censur,
stödtrupper och polisvälde, förhärligande av staten och införande
26- 46582 Svensk Tidskrift 1946 355
Dagens frågor
av koncentrationsläger för arbetarledare och intellektuella oppositionella. Men snart skulle det visa sig att den starke mannen bakom
kulisserna, överste Juan Domingo Per6n, hade helt andra planer än
att tillförsäkra oligarkin ett fortsatt välde med nya metoder. Per6n
gjorde tvärtemot allt för att skaffa sig en plattform bland massorna,
vilken kunde göra honom oberoende av godsägarna. Efter några få
månader inrättade han ett arbetsministerium, som han själv övertog.
Och som arbetsminister låg han inte på latsidan. Först lät han regeringen höja lönerna för alla offentliga tjänstemän och därefter fastställde han minimilöner samt förbättrade arbetsvillkoren för alla
lantarbetare. Och järnvägarna erhöllo order från regeringen att höja
lönerna, trots att de till större delen ägdes av engelsmännen. Samtidigt forcerades industrialiseringen genom regeringsingripanden. I
april 1944 grundades en kreditbank för industrien under regeringens
kontroll och med uppgift att åstadkomma långfristiga investeringar
i nya industrigrenar. Två flugor slogos därmed i en smäll: å ena
sidan sköts en bräsch i det engelska inflytandet, och å andra sidan
rammade han godsägarna, som voro principiella motståndare till
industrialiseringen, eftersom denna kunde leda till uppkomsten av en
rivaliserande härskande klass.
J u närmare man kom valet, desto större ansträngningar gjorde
arbetsminister Per6n för att vinna arbetarna. I januari 1945 infördes
en pensions- och invaliditetsförsäkring, och omedelbart innan han
lämnade sina ämbeten för att helt viga sina krafter åt valstriden,
i oktober 1945, utfärdade han ett dekret, som hade till syfte att tillförsäkra arbetarna 25 procent av alla argentinska företagares vinst.
En vacker dag fingo alla arbetsgivare order om att omedelbart höja
lönerna med 18—–33 procent utan hänsyn till räntabiliteten. Fabriksarbetare, tjänstemän och journalister, kort sagt alla slags arbetstagare, fingo plötsligt inte blott löneökning utan också betald semester och mera hygieniska arbetsvillkor i detta socialt efterblivna land.
Självfallet gjorde sig Per6n inte populär hos arbetsgivarna genom
sina dekret. Dessa gjorde intet försök att dölja sina känslor. I juni
1945 meddelade de 321 största bolagen inom handeln och industrien,
att de bildat en permanent organisation för att tillvarataga sina intressen gentemot myndigheterna. Och då de upplösta partierna i november 1945 fingo rätt att offentligt framträda på nytt ett par månader före valet, slöt den argentinska kapitalismens traditionella politiska organ, det »radikala» partiet, en koalition med både socialister
och kommunister. Godsägaroligarkins talesman, det konservativa
nationaldemokratiska partiet, fick inte delta i koalitionen men uppträdde ändock mot regeringen på egen hand. Vid valet den 24 februari
stodo således samtliga traditionella partier, från yttersta högern till
kommunisterna, emot Per6n och hans »arbetarparti». Och resultatet
blev en överväldigande seger för regeringen, trots att den inhiberat
den sedvanliga terrorn av motståndarna och genomförde ett korrekt val.
Det råder intet tvivel om att det först och främst var regeringens
sociala reformer, som avgjorde valet. De marxistiska arbetarparti- 356
Dagens frågor
erna skuffades fullständigt åt sidan; det var inte bara de oupplysta
lantarbetarna, som röstade för diktaturen, utan synbarligen också
största delen av städernas industriarbetare. Man bör betänka, att
valet ägde rum i ett land, där massorna aldrig hade fått något gott
från myndigheterna, likgiltigt sedan vilket parti som satt i regeringen.
Det måste göra intryck, när plötsligt en man trädde fram, som över
en kam höjde lönerna och förbättrade levnadsstandarden. Att denne
man var en diktator kunde inte nämnvärt diskreditera honom i Argentina, där man bortsett från en period av 14 år inte kände till annat
än diktatur.
Det fanns dock andra omständigheter, som verkade till favör för
Per6n. För det första kunde ingen på förhand veta att valet skulle
genomföras så korrekt; säkerligen röstade många på regimen för att
vara på den säkra sidan för den händelse regimen ville utnyttja möjligheterna att ta reda på efteråt hur den enskilde röstat. För det
andra spelade den katolska kyrkan en stor roll. Den argentinska
kyrkan har aldrig varit så prononcerad som på andra håll och folket
har heller aldrig varit så allmänt religiöst. Men Per6n hade gjort
mycket för att vinna kyrkan. Han hade således infört obligatorisk
katolsk religionsundervisning även för barn, som hade icke katolska
föräldrar; dessförinnan var religionsundervisningen icke obligatorisk
och det var rent av straffbart att ge religionsundervisning åt de barn,
vilkas föräldrar inte uttryckligen önskade det. Kyrkan kvitterade
nu Per6ns uppmärksamhet med ett herdabrev, som förbjöd de troende
att rösta på ett parti, som arbetar för antikatolska reformer, exempelvis religionsfrihet i skolorna. För det tredje torde också Per6ns klara
nationalistiska kurs ha betytt åtskilligt. Hans utrikespolitik riktade
sig både mot England och mot USA, i bägge fallen med en utpräglad
antikapitalistisk udd. Det lyckades Per6n att slå mycket mynt av
den amerikanska ambassadörens, nuvarande understatssekreteraren
Bradens hämningslösa uttalanden emot regeringen, sedan argentinska
journalister hotat en amerikansk tidningskorrespondent till livet och
föranlett en annan korrespondent att söka sin tillflykt på ambassaden. En stor del av valpropagandan rörde ambassadörens påstådda
inblandning i Argentinas inre angelägenheter, och en av tidningarna
gick så långt att den ställde väljarna inför alternativet: »Per6n eller
Braden~»
Den 4 juni övertog Per6n officiellt makten som president. Blott
framtiden kan utvisa, om han kommer att fortsätta sin reformstråt
till förfång för och på bekostnad av godsägare och kapitalister eller
om hans sociala känslor skola göra sig mindre märkbara när han
satt sig fast i sadeln. Före makttillträdet har han dock låtit sin företrädare och hängivne anhängare, dåvarande presidenten Farrell, vidtaga omfattande åtgärder för att nationalisera nationalbanken och
införa statskontroll över bankernas lånepolitik, varigenom regeringen
erhåller ungefär samma hals- och handrätt över landets näringsliv
som Hitlerregimen ägde i Tyskland. A andra siden finns det en viss
mystik kring Per6ns sociala reformer. Arbetarna skulle få 25 procent
av arbetsgivarnas vinst. Men pengarna gå inte direkt från bolagens
26*-46582 357
Dagens frågor
kassakontor till arbetarnas fickor; nej, de betalas in till arbetsministeriet, som har att tillse att »beloppen fördelas lika». Hur det går
till kan naturligtvis inte andra kontrollera än regeringen själv. Åven
socialförsäkringen är litet besynnerlig. 8 procent av arbetarnas avlöning innehålles, och till denna lägges 11 procent, som arbetsgivarna
ha att betala. Detta betyder en mycket stor andel av det argentinska
näringslivets samlade löner; försiktigt kan den värderas till minst
50 milj. pesos i månaden. Det var därför ganska uppseendeväckande,
när det i november i fjol meddelades att det efter 11 månader allt
som allt fanns i kassan 116 milj. pesos, alltså blott något över 2 månaders minimipremier, utan att en enda cent blivit utbetald, eftersom
pensioner ännu inte beviljats. Onda tungor sätta detta i samband
med att det överallt plötsligt vimlar med välklädda och välutrustade
stormtrupper utan att det från något håll upplysts om varifrån pengarna till denna lyx tagits. G. L.
Engelsk gråväders- Parlamentsvalet på sommaren 1945 hör till de
stämning. verkligt stora jordskreden i engelsk historia,
i stil med den liberala triumfen 1906. Som alltid vid dylika tillfällen
fattades det – och fattas alltjämt inte – röster, som vilja dödförklara den slagna parten för alltid och framställa det nya läget som
slutgiltigt. Erfarenheten visar, att dylika spådomar mycket ofta äro
förhastade och att pendeln fortsätter sitt mer eller mindre regelbundna svängande. Redan nu, ett år efteråt, framträda i själva verket
vissa symtom i sådan riktning, fastän det bör kraftigt framhållas,
att ännu många vindar kunna hinna blåsa före nästa val.
Tecknen till strömkantring bero i varje fall än så länge knappast
på någon markerad förbättring på högerkanten. Ett sådant nederlag
som förra årets tager det alltid åtskillig tid att komma förbi. Den
konservativa partiapparaten torde också 1945 ha varit ganska nedrostad, och reparationen – under den populäre f. d. livsmedelsdiktatorn lord Wooltons ledning- pågår alltjämt. Därtill komma emellertid vissa personsvårigheter. Winston Churchills ålder, personlighet
och allmänna position göra honom knappast lämplig för en oppositionsledares dagliga underhusarbete, även om han alltjämt är en
mäktig tillgång i de stora debatterna. Partiets seeond string, den
i alla läger uppburne Anthony Eden, har av mycket att döma inte
det partinit och stridshumör, som oppositionsledarrollen kräver, och
hans intresse torde ligga rätt långt från de inre rekonstruktionsfrågor, som f. n. i allmänhet stå i förgrunden. Så har mycket av dagens tunga kommit att falla på folk i andra ledet – Oliver Stanley,
Crookshank, Macmillan m. fl. – som visserligen enligt både vänners
och fienders utsago skött sig bra men som för den stora allmänheten äro relativt okända och ej vidare dragande namn. Quentin
Hogg, Thorneycroft, Molson och andra unghögermän ha ej heller
ännu den position ute i landet, som skulle behövas.
Tecknen till väderskifte äro därför snarare att iakttaga på regeringssidan. Det är alltid farligt i engelskt parlamentsliv att vinna en för
stor seger och allra farligast i en så kritisk övergångsperiod som
358
Dagens frågor
just nu. Englands ställning är f. n. så ansträngd, att en rad åtgärder, som äro rena försämringar ur den stora allmänhetens synpunkt,
ha visat sig nödvändiga efter segern, vilket utgör en svår psykologisk belastning för det regerande partiet. Särskilt är att nämna den
första brödransoneringen i Englands historia, vilken ivrigt utnyttjats
– på ett ej sällan rätt illojalt sätt – av den enklare konservativa
pressen. Om denna åtgärds nödvändighet och om ansvaret för att
den ev. blev nödvändig kunna nog delade meningar framföras; uppenbart är, att Attlees kabinett handlagt den på ett olyckligt sätt ur
folkpsykologisk synpunkt. Vidare ter det sig än så länge ytterst
ovisst, om ett par av regeringens mest kända och mest vänsterbetonade män, Shinwell och Aneurin Bevan, skola lyckas »deliver the
goods» på de för näringslivets uppblomstring och den allmänna trevnaden livsviktiga områden de satts att förestå – kolproduktionen
resp. bostadsförsörjningen. De hittills kända siffrorna äro allt annat
än tillfredsställande i fråga om statsingripandenas effektivitet. Tendensen kan självfallet ändras i fortsättningen, men under sommaren
tycks allmänheten ha blivit frågande för att ej säga skeptisk till regeringens prestationer på dessa områden. Och som Shinwell själv framhållit -ett misslyckande i fråga om den nationaliserade kolindustrin
vore katastofalt för hela socialiseringsprogrammet.
I detta sammanhang bör även nämnas, att den igångsatta om ock
till sin reella innebörd särdeles oklara socialiseringsoffensiven mot
den väldiga järn- och stålindustrin skapat mycken oro i kretsar, som
annars dittills hade ställt sig välvilliga mot tanken om en moderat
arbetarregering.
Psykologiskt betydelsefullt är nog, att det mer och mer blivit en
populär föreställning, att vissa regeringsmedlemmar, särskilt sir
Stafford Cripps, livligt önska bevara hela det besvärliga restriktionsoch övervakningssystemet från krigsåren inom folkförsörjning och
det dagliga livet eller det mesta möjliga därav, dels av allmän planhushållningsentusiasm men dels också av ett slags besynnerlig hednisk puritanism, som sagts påminna om den djupt impopulära ehuru
ingalunda odugliga regim, som Cromwell och hans generalmajorer
på sin tid genomförde. För ett trots allt ännu så individualistiskt och
om sin personliga frihet månt folk som det engelska äro dylika tendenser förhatliga och kunna få stark inverkan på de väldiga massor
av väljare, som 1945 röstade med labour utan klar politisk övertygelse
och endast för att få något nytt. »Austerity Cripps» har redan tidigare
ibland visat sig vara en dyr man för sitt parti.
Inom en så stor majoritet som det nuvarande regeringspartiet uppstå alltid sprickbildningar. Sådana visade sig också vid årets partikongress i Bournemouth trots dess annars naturliga och väl bevarade
karaktär av allmän klang- och jubeldag. stridsäpplet var framför allt
utrikespolitiken. Bevin är otvivelaktigt vida mer populär inom oppositionen – med dess klarare blick för Englands ställning och intressen – än inom stora delar av sitt eget parti, där besynnerliga föreställningar om en ortodoxt marxistisk utrikespolitik och åtskillig
nattstånden ryssromantik alltjämt frodas och ha en stridbar före- 359
Dagens frågor
språkare i Mr Zilliacus, parlamentsmedlem för Gateshead. Nu vann
Bevin en stor triumf i Bournemouth, men han måste sätta in hela sin
breda personlighet i ett mycket skickligt anförande, och missljuden
från en ej obetydlig minoritet voro fullt uppenbara. Bevins hälsa är
numera särdeles bräcklig. Skulle hans plats bli tom, vet ingen riktigt, vart det bär hän. Somliga mena, att Attlee, som har sitt egentliga raison d’etre i den skarpa rivaliteten mellan Bevin och partiets
andre kraftkarl, Herbert Morrison, då skulle få lämna plats för den
sistnämnde. A andra sidan har nog premiärministerns personliga
ställning inom sitt parti snarare stärkts under maktutövningen, och
detta ej enbart av den prestige, som följer gratis med premiärministerplatsen.
Den begynnande desillusionen och osäkerheten inom väljarkåren
kommo till tydliga, delvis ganska uppseendeväckande uttryck vid
den rad fyllnadsval, som ägde rum i juli. Arbetarpartiets siffror
gingo där kraftigt tillbaka för första gången efter den stora segern.
Mycket kan, som här redan sagts, hända före nästa allmänna val, men
att labours position just nu ej är densamma som för ett år sedan,
förefaller rätt tydligt.
Amatöridrott eller Under ett års tid har den s. k. proffsfrågan vaprofessionalism. rit det brännbaraste diskussionsämnet i svensk
idrott. Razzian i fjol höstas mot Gunder Hägg, Arne Andersson m. fl.
har delat upp idrottsopinionen i två läger, för och emot ett legaliserande av professionalismen. Sannolikt har majoriteten accepterat
Svenska Idrottsförbundets inskridande såsom nödvändigt och nyttigt,
medan en mycket röststark opinion kräver ett uppsuddande av gränsen mellan amatörism och professionalism. Striden har fått en ganska
personlig tillspetsning genom att även många amatörvänner hävda
att Svenska Idrottsförbundet dels förfarit godtyckligt i sina domslut gentemot idrottsstjärnorna och dels låtit föreningsledare, utan
vilkas medverkan betalningssystemet aldrig skulle ha kunnat vinna
insteg i svensk idrott, slippa alldeles för lätt undan i jämförelse
med de diskvalificerade idrottsmännen. Sannolikt utsättes Svenska
Idrottsförbundets styrelse vid årsmötet för en räfst, som, om än i
andra former, kommer att påminna om dess egen aktion. Utomstå-
ende ha svårt att ta ställning just i denna senare ansvarsfråga.
Svenska Idrottsförbundet har beklagligtvis aldrig lagt papperen på
bordet, och därför finns det ingen möjlighet att döma annat än principiellt. Så mycket torde emellertid vara klart att en del firade
idrottsstjärnor mycket hämningslöst utpressat och utplundrat tävlingsarrangörernas kassor som vederlag för sina uppträdanden på
löparbanan. I några fall torde beloppen ha varit jämförelsevis blygsamma, medan i andra fall större summor vandrat över från idrotten
till idrottsmännens fickor.
Proffsfrågan har på nytt blivit aktuell genom att ryssarna äntligen börjat samarbeta med de västerländska ländernas idrottsorganisationer; i någon mån har också fallet Heino medverkat till att
debatten återigen skjutit fart. Som bekant hålla sig ryssarna inte
360
Dagens frågor
med något amatörbegrepp utan tillåta idrottsmännen bl. a. att ta
emot penningbelöningar. Vår kännedom om rysk idrott är dock för
ytlig och för liten för att man rätt skall kunna gradera Sovjets idrottssystem. De ryska idrottsmän, som tävla om Europamästerskapen i
Oslo, ha dock inte överträtt några uppställda lagar, något som de
diskvalificerade svenska idrottsstjärnorna och Heino – liksom på
.sin tid Nurmi – ostridligt gjort.
Det har sagts att hela amatörfrågan skall tas upp till omprövning
i Oslo. Civilingenjör Bo Ekelund har framkastat tanken att varje
land skall egenhändigt få fastställa sina regler. Han har från många
vunnit stöd för detta uppslag till lösning, som måhända blir basen
för ett kongressbeslut. Även om varje land skulle erhålla frihet att
reglera sitt tävlingssystem efter eget skön är problemet därför inte
bragt ur världen för Sveriges del. Det återstår för vårt land att avgöra, om professionalism helt eller delvis skall legaliseras eller om
den fortfarande skall i princip avvisas. Att ta ställning därtill är
formellt idrottsorganisationernas egen rättighet. Problemet berör
dock så många allmänna intressen och värden, att allmänheten inte
helt kan negligeras. Inte minst de offentliga myndigheterna, utan
vilkas stöd svensk idrott aldrig kunnat växa sig så stark som skett,
måste härvidlag i en eller annan form ge sin mening till känna.
Man väntade i höstas att »utrensningen» av vissa idrottsstjärnor
skulle leda till en katastrof för den svenska allmänna idrottens standard. Det är intressant, ja, mycket anmärkningsvärt att iaktta att
dessa olycksprofetior ingalunda gått i uppfyllelse. Även om svensk
idrott inte skulle nå alla de tippade segrarna vid Europamästerskapen
– och dessa hållas när detta häfte går i press – så har dock den
svenska allmänna idrotten under 1946 visat en expansion både på
bredden och höjden, som förvånat och förundrat inte minst grannstaterna. Resultatmässigt visar året nästan överlag uppgång. Landskampssegern över Finland i Helsingfors var en utklassning utan
motstycke av denna ledande idrottsnation. Luckorna efter de diskvalificerade ha nästan samtliga redan fyllts. Detta idrottsår har
m. a. o. betygat att internationellt högtkvalificerad idrott kan presteras utan professionalism. Vi ha blivit denna viktiga lärdom rikare.
Nästan lika intressant är att höra vad initierade nu ha att förmäla om stämningen och andan bland våra toppidrottsmän. Riksinstruktören Gösta Holmer, som dagligen och stundligen lever bland
idrottsungdomen och som där haft sin varelse i snart 35 år och alltså
är verkligt vittnesgill, har nyligen framhållit i Idrottsbladet, hurusom ett fastare och bättre kamratskap bland toppidrottsmännen växt
fram sedan de professionella tendenserna utrotats. Den inbördes misstänksamheten och konkurrensen mellan stjärnorna om gagerna är nu
borta; likaså den kotteribildning, som förut ibland uppstod mellan
välbetalda och vanliga idrottsmän och som undergrävde ett sant och
{ippet kamratskap. Den som befann sig bland åskådarna vid årets
strålande S. M.-tävlingar den 11-12 augusti på Stadion, kände en
fläkt av denna nya friska anda. Även den är en otvivelaktig vinning
av årets idrottssäsong.
361
Dagens frågor
Ingen bestrider att de nuvarande amatörstadgarna behöva revideras. Genom att värdesaker- kappsäckar, barnvagnar, tavlor etc.-
såsom pris ha ersatt de gamla torftiga pokalerna och medaljerna, har
ett steg i rätt riktning tagits. Ett införande av rätt till ersättning för
förlorad arbetsförjänst synes också mycket rimligt, redan med tanke
på det önskliga i att göra den mindre välsituerade idrottsmannen de
fakto jämställd med den mer välsituerade i möjligheten av att idrotta.
Huruvida den gällande guldpundsregeln-enligt vilken varje idrottsman i dagtraktamente har rätt till en summa motsvarande ett guldpund- behöver revideras förtjänar även att övervägas. En anpassning av amatörreglerna i dessa hänseenden är ofrånkomlig, om den
fattige idrottsbegåvningen skall kunna öva och odla sina färdigheter
utan ekonomiska hämningar.
Ä andra siden måste det vara ett verkligt samhällsintresse att
idrottsstjärnorna inte erhålla ett så stort vederlag, att de frestas att
uppge ett normalt förvärvsarbete och föra ett mer eller mindre artificiellt och artistiskt liv. Idrotten kan inte vara ett självändamål,
eller, såsom Svensk tidskrift yttrade 1941 vid den första avstängningen av Gunder Hägg: »Syftet är inte att göra idrotten till ett yrke
utan i stället att göra yrkesmännen till idrottare. I människans långa
liv måste idrotten vara en bisak, visserligen viktig och kanske under
några ungdomsår huvudintresset, men ändock aldrig så dominerande
att de idrottandes ‘civila’ ambition förtränges.»
Fortfarande gäller också vad tidskriften inskärpte för fem år
sedan:
»Men konkret gäller frågan eljest kort och gott, om idrottspublikens
pengar skola gå till idrottsstjärnorna eller till idrottsorganisationerna
(förbunden och föreningarna) för att finansiera dessas arbete på
bredden. Känner man de kroniska penningbekymmer, som de allra
flesta föreningar dras med, kan svaret inte gärna bli mer än ett. Det
är för övrigt inte alls givet, att människor lika gärna som hittills
skulle betala ofta ganska höga entreavgifter, om de visste att intäkterna skulle användas till stjärngager och inte komma idrotten till
godo. Det skulle även vara svårt att se någon högre rätt i att stjärnorna rikligt besoldades, medan föreningsledare, som kanske »gjort»
stjärnorna, fortfarande skulle få slita och släpa utan ersättning. Ä ven
för moralen hos idrottsmännen inbördes skulle sanktionerandet av
ett slags hel- eller halvprofessionell överklass vara av ondo; det
skulle rubba grundvalen för idrottsmännens jämlikhet och det skulle
skapa ett högre stånd av gladiatorer, som måste räkna med helt andra
anspråk från publiken än denna hittills kun.nat ställa på de brandmän, skogsarbetare, studenter, lantarbetare och andra, som nu fylla
anmälningslistorna vid de stora tävlingarna och bedömas såsom amatörer, d. v. s. sådana som idrotta på fritiden av kärlek till idrotten.
Slutligen kan det verkligen sättas i fråga, om det alltid vore någon
större förmån för en ung pojke att under ett par år få händerna fulla
med pengar och nå upp till en inkomstnivå, som han kanske senare
i livet inte kan hålla.»
Man minns hur det gick, när några av våra mest berömda brottare
362
Dagens frågor
för några år sedan lockades över av Hjalle Palton till professionalism. Premiären blev både idrottsligt och ekonomiskt ett fiasko. Den
stimulerade sannerligen inte till någon repris. Det fanns intet större
intresse för denna form av idrott. Sannolikt skulle det gå likadant i
allmän idrott, om några stjärnor etablerade tävlingsbolag. Allmänhetens reaktion skulle säkerligen bli den sunda.
Problemet gäller intet mindre än om den ideella grund, som hittills
varit grundvalen för idrottsrörelsen liksom för de stora folkrörelserna
överhuvudtaget, skall ryckas undan. Hittills har idrottsrörelsen
byggts upp genom hundratusentals ideella intressen. Kan den verkligen undvara denna~ •
E. H.
En stor schwei- Liksom en del andra schweiziska varor ha också
zisk publicist. Edsförbundets ledande tidningar en internationellt
erkänd kvalitet. Till dessa tidningars särmärken hör, att de ge utrymme för starka publicistiska personligheters verksamhet. Ett försprång, som de schweiziska kommentatorerna av vardagspolitiken äga
framför sina svenska kolleger av samma rang är, att de skriva på
tyska och franska och därigenom nå en internationell publik ej blott
genom korta utdrag i översättning. En lärd och skarpsynt utiandskrönikör som prof. Eduard Fueter, vilken före och under första världskriget publicerade sina breda analyser av världshändelserna i Neue
Ziircher Zeitung lästes i Amsterdam, Paris och Rom lika mycket som
i Wien och Budapest. En William Martin, som i Journal de Geneve
sakkunnigt kommenterade NF:s första försök och besvikelser, vann
auktoritet ej blott i västmakternas ledande politiska kretsar utan
även i Peking och Nanking. Bland levande schweiziska tidningsmän
av äldre årgång ha framförallt två kända namn vunnit allmänt rykte
genom sina regelbundna belysningar av världshändelserna. Den ena
är Berner Bunds f. d. chefredaktör Ernst Schiirch, en allvarlig moralist, som alltid hävdat stränga rättssynpunkter och nu åtnjuter ett
välförtjänt otium cum dignitate. Den andre är ännu i full verksamhet och kanske rentav på höjden av sin visdom och sin stilistiska
elegans. Det är dr Albert Oeri, Basler Nachrichtens chefredaktör och
samtidigt gammalliberalernas ledare i nationalrådet, Edsförbundets
parlament.
När Albert Oeri i fjol fyllde 70 år blev han hyllad i en omfångsrik
festskrift, där bl. a. Edsförbundets president och ledande diplomater
samt en del representativa schweiziska vetenskapsmän, författare och
presskolleger bidrogo med utsökta uppsatser. I år har han själv
framlagt ett urval av sina krigsartiklar (Albert Oeri, Tagesberichte,
A. Francke Verlag, Bern). Det är ett vanskligt företag att konservera även högvärdiga tidningsartiklar, vilka ju alltid äro avsedda
för dagens konsumtion. Oeri har också varit tvungen att utesluta
några av sina bästa såsom alltför efemera. Men skörden förblir ändå
rik och lätt njutbar. Dr Oeri hade varit en lärd historiker, innan
han fann vägen till journalistiken. Sin första bok om Herodotos skrev
han ännu på latin. Men redan som vetenskapsman stod han under
363
Dagens frågor
sin store släkting Jakob Burckhardts inflytande. Småsinta specialister. ha klandrat Burckhardts tycke för historiens stora sammanhang
och dess åskådliggörande i konstnärliga former såsom dilettantism.
Att vara en »dilettante», en »ämnets älskare» av detta slag har dock
i längden knappast visat sig vara något nedsättande. Det kan leda
och har hos Oeri lett till en spirituell journalistik i ordets bästa bemärkelse.
Oeris syn på den europeiska utvecklingen är ganska pessimistisk.
Men han blir dock ingalunda gråtmild, när han mycket tidigt fattar
händelsernas tragiska innebörd. Det är ett visst sinne för humor,
uppfostrat i världshistoriens håtda skola, som hjälper denne schweizare genom bistra upplevelser. Han känner en hel del av tidens ledande män från personliga möten, som han dock aldrig utnyttjat för
banala intervjuer utan endast för att ge sina kommentarer starkare
färger. Diktatorernas uppträdande betraktas alltifrån början med
största misstänksamhet, stormakternas politik alltid nyktert och illusionsfritt. Måttstocken för bedömning av de storas intressen och
deras tillvaratagande hämtas dock ej från småstatsmoralen utan från
jättarnas egna ambitioner och löften. Oeri har under många år varit
president i den organisation, som bildats av de hos NF ackrediterade
journalisterna. Han har alltid förblivit NF:s ide trogen men misströstade om stormakternas trohet mot denna ide redan i början av
år 1933 under intrycket av den dåvarande manchuriska konfliktens
utgång. Samma förening av principiell idealism och praktisk realism
kännetecknar hans grundliga behandling av de problem, som uppstått i och med FN:s tillkomst. Djupast når Oeris förståelse kanske
i analysen av de tre grannländernas, Tysklands, Frankrikes och Italiens politik och öden. Han känner emellertid även England och USA
från upprepade långa resor och grundliga studier.
Aldrig nedsjunker denne schweizares realism till någon slags cynism. Hans respektlöshet mot tidens stora och hans ibland förbluffande mod inför tidens ondska kommer nämligen ur samma källa.
Denna källa är djup tro på historiens herre, vars vägar många gånger
kan synas oss människor obegripliga, men som kräver tillit och endast genom tillit kan bli tillgänglig för oss.
B.
364

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner