Print Friendly

Dag Anckar; Vetenskap och politik i Finland

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

et
Ja
m
et
.e.
in
är
)fl
Iii a
iii
tts
ANCKAR:
etenskap och politik 1 Finland
•”‘”‘”‘nr Dag Anckar vid Abo Akademi
.-”””‘”u1 i sin artikel en utveckling,
gått långt i Finland och som vi inte
främmande för i Sverige. Forskning,
• allt samhällsvetenskaplig forskanses skola vara till nytta för de styDen skall kort sagt vara ”samhälls- . Författaren polemiserar skarpt
denna syn på forskningen och han
vad den redan lett till i Finland
vart den alltid kan leda. V etenpolitisering måste få ett slut,
forskarna har redan dragit konseIHnserna av utvecklingen. De söker sig
fristående institut, medan universillftn förfaller.
Om vi med forskningspolitik förstår åtgärder avsedda att främja vetenskapspolitiska mål, dvs sådana mål som vetenskapen förutsättes främja, kan vi säga att
slutet av 1960-talet och början av 1970-
talet har inneburit en period av intensifierad vetenskaps- och forskningspolitisk
planering i Finland. Den vetenskapliga
centralförvaltningen har kommit att
spela en alltmer dominerande roll i denna
planering, och Finlands Akademi, som
består av den vetenskapliga centralkommissionen samt av olika vetenskapliga
kommissioner, har fått ett allt starkare
grepp om den forskning som utförs i landet. Utvecklingen svarar på denna punkt
mot lagstiftarens intentioner: kommissiOnerna har förordningsvägen ålagts
uppgiften att planera och koordinera den
forskning som äger rum på olika håll.
De principiella vetenskapspolitiska
målsättningarna framgår kanske klarast i
de s k program, som uppgjorts av vetenskapliga centralkommissionen (1972)
och statens vetenskapsråd (1973). I dessa
program tvekar man inte att beteckna
forskning som en del av den allmänna
samhällspolitiken, som ett medel att nå
samhälleliga mål. Konkretare uttryckt är
det alltså fråga om att de samhälleliga beslutsfattarna har vissa mål för sin verksamhet och att de vill spänna vetenskapen för sin vagn: forskarna skall frambringa resultat som beslutfattarna och
samhället kan dra nytta av i sin strävan
mot dessa mål.
Denna allmänna vetenskapspolitiska
målsättning har getts konkreta forsk- 94
ningspolitiska formuleringar, som kommer till uttryck i s k tyngdpunktsprogram,
vilka utpekar de problemkomplex där intensiv forskning enligt beslutfattamas
mening är av nöden. Sådan forskning
som faller inom dessa tyngdpunktsområ-
den prioriteras och erhåller lejonparten
av de forskningspolitiska resurser staten
tillhandahåller.
Syftet med denna korta översikt är polemiskt. Jag vill för min del hävda att
den ovan skisserade utvecklingen inte
har varit lycklig. På många håll har den
säkert upplevts som angelägen. Den har
setts som en väg att göra forskningen nyttig och bryta dess isolering från samhället. Uppfattningen kan emellertid bemö-
tas, och detta kan ske med åberopande av
såväl inom- som utomvetenskapliga kriterier. Jag skall här lämna de förra obeaktade och endast uppehålla mig vid ett
par av de senare.
Styrd forskning
Mot tanken att forskningen skall betjäna
samhället och vara det till nytta kan man
naturligtvis inte resa invändningar –
det är ju samhället som bekostar forskningen och tillhandahåller resurser. Med
nytta kan man emellertid förstå olika saker, och jag vill hävda att det är viktigt
att fråga vem som har nytta av en samhällsnyttig vetenskap.
Vetenskapens uppgift är kort sagt att
frambringa kunskap, och t ex samhällsvetarens uppgift är då att frambringa kunskap om samhället. Denna kunskap kan
utnyttjas på olika sätt av olika
och organisationer i samhället, och
punktstänkandet innebär här att de
stanser som tillhandahåller medel kan
stämma de områden för vilka
frambringas. Vetenskapen tilldelas
funktionen att förse de styrande med
regeluppsättning som underlättar
hällskontrollen och fyller en
rande funktion. Denna ambition
ligar ett s k tekniskt
– de styrande laborerar
punktsområden som de favoriserar
från vilka de frambringar kunskap,
kan utnyttjas för dirigering och ””a””f”._
tion.
Föreställningen att forskningen är
tig om den kan vara beslutfattarna
hjälplig är enligt min åsikt felaktig.
etiska regel jag vill framhålla är att
tenskapsmannen inte får ställa sin
skap i någon särskild grupperings
Hans uppgift är att tjäna samtliga
hällsmedlemmar, i sista hand
samhällen finns såväl styrande som
ter det sig moraliskt tvivelaktigt om
tenskapen håller just de styrande om
gen och tillhandahåller den kunskap
behöver. Ambitionen borde snarare
att underlätta de styrdas kontroll av
styrande, och denna ambition kan
doses endast av en fri vetenskap, inte
en vetenskap som fungerar på de
des villkor.
En politik, som bestämmer vem
får forska i vad, är ett smygande gift
förlamar en demokratisk
o
v
o:
s1
s~
fe
k<
Sll
tt vekunjänst.
samskligi alla
yrda,
J. ve- . rygp de
vara
.v de
illgote av
vransom
som
anda
hindrar vetenskapen att hjälpa inditill klarhet om den verklighet som
henne och till insikt om hur den
förklaras. Vad man uppnår med en
politik är en ofri vetenskap, som
sitt kritiska och sanningssö-
syfte och därmed förlorar mycket av
existensberättigande.
är läget i detta avseende
helt dystert. Detta konstaterande har
med nivån på de stora forskningssom slukar en ansenlig del av de
som allokeras. Om statens forskverkligen skulle avsätta resom kunde bli ett effektivt regelför de styrande, då vore detta ur
synpunkt betänkligt. Som
nu förhåller sig, är det dock inte de•.,mltin utan skattebetalarna som är i
Mycket av det som produceras med
medel skattebetalarna tillhandahåller
nämligen att klassificera med den i
populära termen ”nollforskdvs forskning utan egentlig vetenhalt eller åtgärdsrelevans.
Av de fyra större projekt som samhällskommissionen bekostar –
rör sig om väldiga summor – är det
ett som har skötts på ett vetenanständigt sätt. Jag tänker på det
DETA-projektet (bokstavskombinaliiDen står för ”demokrati och jämlikiet”), som ur en statsvetenskaplig policyMpekt undersöker de samhälleliga konav politiska beslut. Projektet
avsatt en lång rad rapporter, och även
standarden har varierat är det rimligt
säga att den varit mer än tillfredsstäl- 95
lande och i varje fall klart bättre än standarden i de övriga projekten. Vad dessa
beträffar kan man gott tala om skandal:
rapporterna är såväl fåtaliga som direkt
dåliga. Under inga omständigheter kan
man hävda att resultaten svarar mot de
medel som satsats på dessa projekt.
De styrande
Den frågan infinner sig givetvis automatiskt varför dessa projekt inte övervakas
bättre, varför man inte tillgriper sanktioner. Svaret blir att här saknas både den
kompetens och den vilja som en effektiv
övervakning skulle förutsätta.
Kompetensfrågan har att göra med
kommissionernas sammansättning, som
numera är utformad på politiska grunder.
Medan de tidigare kommissionerna företrädde en hög vetenskaplig kompetens,
företräder de kommissioner som arbetar
sedan år 1974 närmast politiska inriktningar. Det är inte någon överdrift att
påstå att dessa nya kommissioner arbetar
helt efter politiska linjer, där kohandel
florerar och där forskare och forskargrupper tilldelas medel utgående från politiska ändamålsenlighetssynpunkter. Det
är inte längre fråga om att bemanna kommissionerna med politiskt obundna vetenskapsmän, som känner ansvar för vetenskapens utveckling. Det är fråga om
att utnämna forskare med explicita partipreferenser, som känner ansvar närmast
för den samhälleliga gruppering eller organisation de tillhör. Som ett exempel på
hur långt man här har gått kan nämnas
att i samhällsvetenskapliga kommissio- 96
nen sitter en juriskandidat (socialdemokrat, vad annars). Givetvis saknar denna
person alla vetenskapliga förutsättningar
att uttala sig om t ex olika samhällsvetenskapliga professorers forskningsprojekt.
Den bristande viljan till övervakning
har givetvis ett intimt samband med
denna politisering av vetenskapen. Det
har i detta sammanhang sitt intresse att
konstatera att det ovannämnda DETAprojektet genomförs av borgerliga forskare, medan de andra stora samhällsvetenskapliga projekten har vänsterkaraktär. Man har nämligen önskat göra gällande – tankegången ter sig helt plausibel – att vänstern har utvecklat en långsiktig strategi för att erövra den samhälleliga forsknings- och undervisningssektorn.
Strategin skulle i första hand gå ut på
att tillhandahålla medel för stora vänstermaskinerade projekt, inom vars ram man
kan försörja unga vänsterorienterade
forskare och låta dem meritera sig för
tjänsten. När meriteringen framskridit
tillräckligt långt – att den framskrider
ombesörjs av de politiskt bundna forskare som leder de politiskt bundna projekten – inrättar undervisningsministeriet, där vänstern besatt centrala poster, i
statsbudgeten medel för sådana högre
tjänster som svarar mot de egna forskarnas meritering. Vad vi har att göra med
är alltså en på samma gång hänsynslös
och smygande politisering av vetenskapsstrukturen. Till bilden hör att undervisningsministeriet med egna, för utvecklandet av undervisningsväsendet
medel, initierar projekt, som enligt
uppgifter försörjer upp till 300 yngre
kare. Man behöver inte fråga vilka
tiska riktningar som gynnas vid
nandet av dessa projekt.
På borgerligt håll har man redan
länge visat flathet och aningslöshet
dessa frågor. Orsakerna till detta kan
många, men en bidragande on1sr;:mcugu•
har nog varit känslan att vetenskap
politik inte bör sammanblandas; att
kare och projekt skall prioriteras
gående från kompetens och
betydelse, inte utgående från diffusa
omstridda samhälleliga
När man nu på borgerligt håll har
upp och börjat organisera sig
skapspolitiskt, innebär detta inte
man frångått dessa principer. Fastmer
det fråga om en insikt att kraftiga
gärder är av nöden. En linje som t ex
progressiva vetenskapsförbundet
– det förskräckliga namnet kan
leda, det är fråga om ett borgerligt
bund – går ut på att en stor del
forskningsmedel och de
om vilka Finlands Akademi nu äger
sluta, skall överföras på
Denna linje är den enda riktiga och
allt stöd. Om den kunde
rättningarna ställas på en rättvisare
samtidigt som den skenbara
levansen” skulle stå tillbaka för
skaplig relevans och den grumliga
rismen skulle stå tillbaka för den
tiska grundforskningen.
snedvridning
•llnälnncia konstaterande för oss över till
ytterligare vetenskapspolitisk konsesom har att göra med uppkomsten
viss vetenskaplig elit. Denna består
inte enbart av personer med
politisk färg. Den elitistiska utveckhar relevans även för balansen och
mellan de olika unihögskolorna. Generellt
man kunna säga, att universitet och
•lftkrllor som visat följsamhet mot överbud och ställt om sin forskningsså att den svarar mot de styrandes
har blivit belönade, medan
universitet och högskolor som av olika
inte har kunnat eller önskat ge
sin forskningspolitiska egenart har
lidande.
av professor Kalevi Piha gjord unåt- är belysande i detta avseende:
kommissionen har
gynnat universiteten i Jyväskylä och
se- Dessa universitet har gått
:ir- för en markerat empirisk forskning,
förutsättes vara särskilt ”samhällsre- \wnt” i sitt frambringande av konkreta
. Däremot har Åbo finskspråkiga
1a. IIIiversiiet och särskilt de svenskspråkiga
tigskolorna blivit förfördelade.
Denna snedvridning har inte att göra
n- .I att forskarnas allmänna kompetens
1g, ech förutsättningar vore lägre i de sist·e- limnda läroinrättningarna. I ett längre
n- l’fllpektiv är det dock fullt tänkbart, att
n- tilnader inte bara i resurstilldelning
1lan även i allmän vetenskaplig aktivitet
nivå kan uppstå. Den förfelade forsk- 97
ningspolitik, som kommissionerna med
undervisningsministeriets goda mmne
bedriver, blir på denna punkt en självuppfyllande profetia: vissa inrättningar
tillförs på andras bekostnad väldiga resurser och detta kan med tiden inte undgå
att återverka negativt på vetenskapen i
de inrättningar som missgynnas. Var och
en inser hur lätt det är för en högskola
med stora forskningsanslag att vetenskapligt expandera och stimulera till
forskning och forskarutbildning. Var och
en inser också, att högskolor vars resurstilldelning stryps vetenskapligt kommer
att förtvina i brist på det syre, som en aktiv forskningsatmosfär innebär.
Ur detta dilemma finns för de missgynnade högskolorna i dagens läge endast
en väg. De måste tillägna sig det tyngdpunktstänkande för vilket de egentligen
önskar stå främmande. De måste ge upp
sin forskningsmässiga egenart och underkasta sig beslutfattamas vilja. Denna väg
är naturligtvis tung och otrevlig att beträda. Den ter sig principiellt motbjudande och vetenskapligt förytligande. På
kort sikt är den emellertid oundviklig.
Vad som kan hända på längre sikt är
oklart och i mycket beroende av hur det
politiska läget utvecklar sig.
Statens tunga hand
Sist skall jag nämna några drag i statsmaktens allmänna universitetspolitik,
som är ägnade att påverka forskningens
förutsättningar i negativ riktning. Parallellt med statens strävanden att centralisera och politisera avgöranden gällande
98
vem som får forska i vad, löper nämligen
en mer direkt strävan att undergräva högskolornas autonomi och möjligheter att
fylla en samhällskritisk funktion. Denna
strävan kommer till uttryck bl a i det att
statsmakten under åberopande av juridiska spetsfundigheter inte dragit sig för
att tillskansa sig rätten att bestämma vem
som skall sitta i de beslutande organen i
de universitet, som till följd av ekonomiska trångmål varit tvungna att gå med
på förstatligande.
Statsrådet har vidare fattat principbeslut om införande av en examensreform
för humanistiska och samhällsvetenskapliga studier, som om den genomförs kommer att sätta yrkesinriktad undervisning
och ytlighet i system – på denna punkt
har de borgerliga högskolepolitikerna visat en oförlåtlig flathet. Ett initiativ,
som i all sin enfald visar att man på ulldervisningsministeriet inte har en aning
om hur vetenskap i praktiken bedrivs,
går ut på att de arbetstids- och semesterbestämmelser som gäller vid statens ämbetsverk skall gälla även för högskolorna.
Konsekvensen av dessa och många
andra liknande diktatoriska förfaranden
har naturligtvis varit att en känsla av
olust och otrygghet har vunnit insteg vid
universitet och högskolor. En vidare
följd av denna otrygghet och den forskningsfientliga atmosfär statsmaktens
rande har framkallat är uppkomsten
olika fristående
Denna utveckling är på en gång
och farlig. Naturlig är den därför att
seriösa forskningen söker sig bort
ställen där den inte andas fritt. Farlig
den därför att den frikopplar
från den undervisning och fostran
borde främja.
Det finns många som har
inför denna utveckling och
den som ett nödvändigt ont.
ten blir yrkesutbildningsplatser,
högre forskningen flyttar över till
ningsinstituten. Jag tror att det är
tigt att inte låta en sådan resignation
överhanden – detta vore ett
missgrepp. I stället bör man med
medel gå in för att stävja dessa
och återställa den tidigare
Det är inte bara fråga om att
och undervisning är oskiljaktiga:
universitetsundervisning som inte är
ankrad i forskning är det inte myckelt•
vänt med, och en forskare som
andra undervisar samtidigt sig själv.
är även fråga om att rädda un1iverglll•
från en framtida förnedrande
som de makthavandes verktyg, då de
längre kan fostra till fritt och
tänkande.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner