Print Friendly

Dag Anckar; Det politiska läget i Finland

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGANCKAR:
Det politiska läget i Finland
Vid årsskiftet är det politiska läget i
Finland ganska lugnt. Det framgår av t f
professor Dag Anckars artikel. Professor
Anckar i Åbo har tidigare någon gång
medverkat hos oss: vi hoppas nu att han
skall komma att göra det mera regelbundet. Han konstaterar att regeringen
Sorsa suttit länge, vilket i Finland betyder
något annat än i Sverige. Den har under
1973 varit med om att reglera förhållandet
mellan Finland och EG, vilket var nödvändigt. Oljekrisen kan Finland möta
ganska lugnt, tack vare sina avtal med
Sovjetunionen, men prishöjningarna
kommer att medföra samma problem där
som annorstädes. Sist skriver författaren
om ett misslyckat ”reformförslag”
beträffande landets högskolor. Man kan
bara hoppas, att samma förnuftiga
reaktion, som förekommit i Finlands
riksdag, skall sätta sina spår i liknande
fall i den svenska.
Förhållandet mellan Finland och den europeiska gemenskapen kunde under år 1973
regleras i ett avtal, som definitivt antogs
av riksdagen under höstens förlopp. Härmed hade en av de viktigaste frågor som
finsk utrikespolitik på senare tid haft att
brottas med fått en tillfredsställande lösning. Samtidigt som Finland bibehöll sin
utrikespolitiska rörelsefrihet kunde landet
trygga sin livsviktiga västhandeL Det har
sagts att avtalet med EEC inte innebär
några kännbara ekonomiska vinster för
Finland, och detta kan vara nog så riktigt
– avtalet syftar mer till att trygga status
quo än till att bryta ny mark. Alternativet
– att stanna helt utanför EEC – hade
emellertid inneburit ekonomisk katastrof.
Finland är för sin utkomst och sitt välstånd helt beroende av utrikeshandeln, och
ett läge där landet inte på lika villkor
kunde tävla med sina konkurrenter om
EEC-marknaderna skulle ha fått ödesdigra
föjder för landets export och hela ekonomi. Att Finland behövde ett avtal var därför alldeles klart.
Om detta var man emellertid ingalunda
enig. För kommunisterna har ett samarbete i västlig riktning alltid tett sig som en
styggelse, och deras svartmålning av EECavtalet och dess konsekvenser hör därför
mer eller mindre till dagordningen. Av
större intresse är att denna avvisande attityd hade stöd även på yngre socialdemokratiskt håll. EEC-debatten konkretiserade
här ett nytt element i det utrikespolitiska
opinionsmönstret : en plädering för en
”ny” och aktivare utrikespolitik.
Förhållandet till Sovjetunionen har som
100
känt redan länge utgjort huvudfrågan i
finsk politik. Samtidigt har det också utgjort en stridsfråga, där olika grupper hävdat olika uppfattningar om hur den överideologi skall uttolkas, som säger att Finland bör visa särskild omsorg om östrelationerna. Den svenska statsvetaren Katarina Brodin har i en intressant artikel
(”Quo vadis, Finlandia?”, Internationella
Studier 4/1973) framhållit att socialdemokratins ”nya” utrikespolitik kan sammanfattas i parollen ”från brobyggare till kritiker” – innebärande bl a att Finland
borde göra avkall på sin neutralitet och
kraftigare understryka intressegemenskapen med Sovjetunionen. Hur allvarligt
menade opinioner av denna typ sist och
slutligen är ställer sig svårt att bedöma –
åtminstone till en del faller de nog tillbaka på personopportunistiska (och inte
precis felslagna!) beräkningar. Delvis är
det väl också fråga om en socialdemokratisk insikt om att anfall är bästa försvar.
Partiet har den utrikespolitiska diskriminering det tidigare var utsatt för i färskt
minne, och mot denna bakgrund är det
förståeligt om man inte motsätter sig att
vissa partikretsar uppträder påvligare än
påven själv. Det utrikespolitiska spelet har
i Finland sina egna turer, och i dem gäller
det att hellre förekomma än förekommas.
Som Brodin påpekar kan detta spel emellertid få allvarliga konsekvenser- om det
vill sig illa kan det ytterligare underminera det redan nu långtifrån bergfasta
förtroende man i väst känner för Finlands
neutralitetspolitik.
Energikrisen
Energikrisen och det allvarliga läge som
den framkallat har naturligtvis gällt även
Finland, även om krisens följder inte här
har antagit samma proportioner som på
många andra håll. Att den energipolitiska
situationen inte ter sig alldeles hopplös har
inte så mycket att göra med en annor·
lunda energihushållningsstruktur- även i
Finland svarar oljan för mer än hälften av
den totala energiförbrukningen – som
med förhållandevis bättre möjligheter att
påräkna en kontinuerlig oljetillförsel. Deh
har Finland av de oljeproducerande arabländerna etiketterats som en vänskapligt
sinnad nation, dels – och framför allt –
tar Finland huvudparten av sin olja från
Sovjetunionen, som inte har någon orsak
att utnyttja denna export som ett politiskt
vapen mot Finland.
President Kekkonen framhöll i sitt ny·
årstal, att frågan för Finlands del inte är
den att vi inte tack vare vår oljepolitik
skulle få köpa ungefär samma mängder
olja som tidigare. Frågan gäller hur dessa
köp skall finansieras. De brant stigande
oljepriserna innebär en importökning, som
kan neutraliseras blott om prisutvecklingen
för Finlands traditionella exportvaror skul·
le följa ungefär samma mönster. Detta
ter sig emellertid ingalunda sannolikt, och
alternativet till en allt kraftigare skuld·
sättning blir då en minskad oljeförbruk·
ning och en därav följande långsammare
stegring av det materiella välståndet. Att
detta kommer att få politiska konsekvenser
är klart – ju mindre kaka desto större
konflikter kring dess delning. A andra si·
c
\
d
g
g
l:
v
a
h
f,
dan är det inte helt otänkbart att ett allvarligare läge även kan dämpa dessa konflikter. Detta kan bli fallet om sådana
känslor av samhällssolidaritet får växa
fram, som är ägnade att främja bredare
gemensamma intressen och lägga en viss
sordin på artikulerandet av snävare gruppintressen. Vissa drag · kring de pågående
avtalsförhandlingarna ger anledning till en
försiktig optimism i detta avseende.
Regeringen Sorsa
Vänder vi blicken mot inrikespolitiken
inregistrerar den såväl stabilitet som splittring. Ser vi först på regeringens ställning,
kan vi notera att ministären Sorsa har visat sig långlivad. Vid årsskiftet kunde den
blicka tillbaka på en verksamhetsperiod
som sträckte sig över 17 månader, och
detta är betydligt mer än vad regeringarna
iFinland i allmänhet kunnat redovisa. Enligt statistikens lagar skulle ett regeringsskifte i Finland då vara nära förestående,
men åtminstone i skrivande stund ter sig
ett sådant byte inte sannolikt. Regeringen
har t ex inte haft nämnvärda svårigheter
att i stöd av sitt breda parlamentariska underlag tillbakavisa de interpellationer,
varigenom oppositionen sökt ifrågasätta
dess parlamen!ariska förtroende. Vad regeringens existens beträffar har vi f n att
göra med en stabiliserande faktor i Finlands politiska liv.
Söker vi en förklaring till detta, står den
väl närmast att finna i det enkla faktum
att de mekanismer som är av betydelse
har haft ett mycket begränsat spelrum till
förfogande. För det första har vi att beakta
101
att regeringar inte längre lika lätt som
tidigare fälles till följd av tillfälligheter.
För det andra- och detta är mer väsentligt – är det ett faktum att regeringen
tämligen väl har lyckats komma tillrätta
med sina inre meningsskiljaktigheter. Mera precist kan vi säga, att meningsskiljaktigheter förekommit men att det existerat
ett tillräckligt mått av politisk vilja att
överbrygga dem. Frågor som under år
1973 ställt regeringssamarbetet på prov
har framför allt varit dels den famösa undantagslagstiftning, som möjliggjorde en
förlängning av president Kekkonens mandat, dels Finlands förhållande till EEC.
Det har i offentligheten hävdats att
regeringen efter det EEC-ärendet med vidhängande skyddslagstiftning rotts i hamn
inte förmått samla sig till verkligt effektiva
insatser. Mot detta omdöme står andra
som hävdar det direkt motsatta och förklarar, att samarbetet mellan regeringspartierna löper mer friktionsfritt nu när Finlands EEC-avtal är klart. Den senare tolkningen ter sig mer rimlig, och det bör
framhållas att t ex arbetet på den utlovade
skattereform, som skall justera orättvisorna i skatteskalans inflationsförskjutning, inte har förorsakat större, utåt synliga slitningar mellan regeringspartierna.
En tredje kontinuitetsbefrämjande omständighet bör även nämnas: frånvaron
av ett verkligt regeringsalternativ. Utanför maktkonstellationen socialdemokraterna å ena sidan samt centerpartiet jämte
folkpartierna å andra sidan har vi egentligen bara tomrum vad regeringsduglighet
och reell inverkan på politiken beträffar.
102
Högern har kännbara valframgångar till
trots förvisats till en oppositionsställning,
som börjar anta allt mer permanenta drag.
Enligt upprepade utsagor av statsminister
Sorsa är förutsättningar för en regeringsbreddning vänsterut inte heller för handen. Vad högern beträffar har detta läge
skapat en inre förvirring, där delade åsikter om hur det framtida manövrerandet
skall läggas upp har gjort sig gällande. Å
ena sidan har man förespråkat en centerorientering, dvs ett närmande till den politik de s k mittenpartierna för, å andra sidan har man talat för upprätthållandet av
en självständig profil i väntan på bättre
tider. Det sistnämnda alternativet behöver
inte nödvändigtvis vara så dåligt – det
kan på sikt innebära kännbara fördelar att
stanna i opposition, nu när regeringen till
följd av oljekrisen och en småningom allt
kännbarare nedgång från hög- till lågkonjunktur ställs inför nödvändigheten att
fatta beslut, som på valfältet måste te sig
impopulära. En på samma gång saklig och
energisk oppositionspolitik kan i dagens
läge vara högerns bästa vapen.
Partisplittringen
Mot den stabilitet vi finner på regeringsnivå kan vi ställa den splittring som i detta
nu är utmärkande för partiväsen och riksdag i Finland. För många partier har den
senaste tidens utveckling fört med sig inre
stridigheter och nya fraktionsbildningar.
Av Vennarnos landsbygdsparti återstår numera blott en spillra, sedan riksdagsgruppens stora majoritet bildat det s k enhetspartiet. Det i undantagslagstiftningens efterdyningar grundade konstitutionella partiet har fört med sig utbrytningar ur såväl
samlingspartiets som svenska folkpartiets
riksdagsgrupper. Inom såväl samlingspartiet som yttersta vänstern pågår en inre
maktkamp. Den mot 1950-talets slut grundade socialdemokratiska utbrytarialangen
framhärdar envist i en numera dock borttynande tillvaro. Denna vildvuxenhet i
partifloran är för all del inte karakteristisk enbart för Finland; liknande tendenser kan som bekant förmärkas även i andra
nordiska länder, där nya protest- och ut·
brytarpartier har trätt fram på den politiska arenan.
Man har givetvis även i Finland diskuterat möjligheterna att på konstitutionell
väg motverka dylika splittringstendenser.
I själva verket existerar redan i lag inskrivna mekanismer som verkar i denna riktning- såväl den år 1969 stadfästa partilagen som den gällande vallagen innehåller
bestämmelser vars syfte är att motverka
ny partibildning och konservera rådande
förhållanden. För partilagens del är det
bl a fråga om ett stadgande som förutsätter, att en gruppering redovisar 5 000 röstberättigade anhängare innan den kan registreras som parti. För vallagens del är
det främst fråga om att rätten att nominera kandidater i statliga val har överförts på partierna. Sistnämnda stadgande
är tveklöst grundlagsstridigt, då det ger de
medborgare, som är partianknutna, bättre
möjligheter att påverka valprocessen än de
medborgare, som inte har partibok, och på
denna punkt är en lagstiftningsreform under utarbetande.
s
f
l.
d
d
h
g.
ti
sk
so
gr
fu
lå;
En annan reform, som skulle inebära en
wmbar komplettering av de ovan nämnda mekanismerna, gäller införandet av ett
krav på viss minimiaudel av avgivna röster. Ett parti vars röstandel stannar under
en viss tröskel – olika alternativ har
nämnts – skulle då inte vara berättigat
till riksdagsrepresentation. En dylik reform
skulle som följdverkan bl a ha att de båda
folkpartiernas (svenska folkpartiet, liberala
folkpartiet) ställning blev osäker och på
längre sikt troligen ohållbar. I dagens läge
ter sig en dylik reform dock inte överhängande aktuell, bl a därför att de båda
folkpartierna, som nu är representerade
i regeringen, under inga omständigheter
kan tänkas medverka till en politik som
skulle innebära ett starkt hot mot dem
själva.
Ur effektivitetssynpunkt är partisplittring givetvis ett beklagligt fenomen. Förekomsten av många små politiska grupperingar tenderar att försvåra ett snabbt och
rationellt beslutfattande och att överhuvud inverka bromsande på det politiska
systemets sätt att fungera. Mot denna effektivitetsdoktrin kan man emellertid ställa en demokratidoktrin och hävda, att om
det finns intresse för ny partibildning så är
det inte statsmaktens sak att resa hinder
härför. Medborgarnas på många sätt begränsade möjligheter till meningsfull politisk participation borde inte ytterligare beskäras. Argumentet att en participation,
som sker inom ramen för betydelselösa små
grupperingar inte gärna kan vara meningsfull, är här inte så bestickande som det
låter. Det blir nämligen relevant endast om
103
man anser det vara statsmaktens, inte
medborgarnas sak att formulera alternativ.
Ett vanvettigt förslag
Till det gångna årets positiva händelser på
den politiska fronten hörde att ett av de
mest vanvettiga initiativ, som Finlands
riksdag någonsin haft att befatta sig med,
äntligen kunde avföras från dagordningen.
Det av en rad ansvarslösa undervisningsministrar ivrigt uppbackade förslaget om
en högskoleförvaltningsreform, som skulle
överföra beslutfattandet inom universiteten på de studerande, förkastades i november av riksdagen med klar röstövervikt.
De politiska grupperingarnas motiv för
detta förkastande var dock högst olika:
medan några ansåg att förslaget var alltför radikalt och därför inte kunde accepteras, var andra av den åsikten att förslaget inte var tillräckligt radikalt. Vad
dessa senare grupper var ute efter var ett
genomförande av studentväldet även på
institutionsnivå – den kvoteringsprincip,
som förutsattes tillämpas i den lägre universitetsförvaltningen, föll icke dessa grupper på läppen.
Utrymmet tillåter inte här en genomgång av ärendets olika faser. Det må räcka
med att konstatera att hela händelseförloppet ter sig mer eller mindre obegripligt. Ett initiativ, som alldeles uppenbart
hade raserat landets hela högskoleväsen
och förvandlat forskningens och undervisningens centralpunkter till politiska tummelplatser, var farligt nära att förverkligas
-detta ger inte en hoppfull bild av standarden i finsk politik. Utspelet och argu- 104
menteringen kring den föreslagna reformen företedde lika tröstlösa drag: man
ropade på demokrati när man menade att
man ville ersätta sakkunskap med politisk
barnslighet, man talade om en utbredd
studentopinion samtidigt som man envetet vägrade att ta reda på vad de studerande massorna egentligen tyckte och tänkte, man talade om Finland som ett föregångsland samtidigt som man drog över sig
hån och skratt såväl i öst som väst. Direkt
skrämmande ter sig den handfallna opportunism politikerna visade inför de radikala
studentkretsarnas krav och den lätthet
varmed de politiska klyschorna i debatten
utmanövrerade de sakliga argumentenskrämmande kanske mest därför, att det
visade hur liten vikt politikerna sist och
slutligen fäster vid forskning och högre
undervisning.
Vad framtiden har i sitt sköte på denna
front är svårt att säga. En angelägen uppgift för universiteten blir att avvärja ett
nytt hot från statsmaktens sida: hotet
mot universitetens inre autonomi. Redan
en hastig blick på erfarenheterna från
Sverige borde här vara tillräckligt avskräckande, men med den politiska färg vårt
undervisningsministerium nu har är det
inte så säkert att blicken är tillräckligt
skarp. Ej heller är det säkert att man i
besvikelsen över förvaltningsreformens öde
kan förmå sig att medverka till de delreformer, som ter sig nödvändiga för eo
effektiv och forskningsbefrämjande universitetsadministration. För att citera professor Yrjö Blomstedt: ”Väntan på revolution är inte ett lagligt skäl att förkasta
eller förhindra reformer”.
n
g
n
t
n

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner