Print Friendly

Dackefejdens djupaste upprinnelse

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

. •. #F • H
DACKEFEJDENS
DJUPASTE UPPRINNELSE
Av fil. lic. RUDOLF BERGSTRÖM, Uppsala
STEN STURE den yngres regering har icke utan skäl betecknats
som en folklig diktatur. Hård och hänsynslös var den viljestarke
riksföreståndarens framfart mot rikets aristokrati. Riksrådet berövades de facto sin hävdvunna andel i riksstyrelsen. Adelns och
kyrkans oppositionsförsök nedslogs med omild hand.. Men detta
stöd hade vunnits med av allt att döma väl långt gående eftergifter för bondekraven. Friheten urartade ej sällan till självsvåld.
Riksföreståndarens död i början av februari 1520, ett par veckor
efter slaget på Åsunden, förde oppositionen till makten. Aristokratien utnyttjade tillfället att avskaffa stureväldet och vägrade
att erkänna Kristina Gyllenstiernas självtagna regentskap. Flydda
tiders rådsregemente skulle nu återställas. Kristian II hyllades
redan den 6 mars som svensk konung, men med alla de förbehåll
och inskränkningar, som erfordrades för att göra honom till den
skuggkonung, han enligt unionspartiets traditionella program
borde vara. Men allmogen gav icke upp striden. Först efter en
sällsynt förtvivlad och hårdnackad kamp mot den svenska aristokratien och Kristian II:s krigsvana landsknektar sträckte man
vapen. Stockholms kapitulation i början av september och novemberblodbadet fullbordade nederlaget. sturepartiet syntes definitivt
krossat. Men som Kristian II icke var sinnad att tåla några andra
makthavare vid sin sida, fick även det aristokratiska unionspartiet
dela sturepartiets öde. Hänsynslöst åsidosättande Upsalafördraget av den 6 mars med alla dess utfästelser till unionsvännerna
lät konungen ställa Stockholms slottsloven till sin egen och sina
efterkommandes hand och slutligen utropa sig till suverän arvkonung. De rornämsta partiledarnas huvuden föllo för bödelssvärdet. Gustaf Trolie sköts åt sidan. Så långt makt kan bygga
på våld och ränker syntes konungens välde obestritt.
De blodiga uppgörelserna fingo emellertid följder som Kristian II
icke förutsett. sturepartiet och unionspartiet förenades i hatet mot
den omilde tyrannen. Båda parterna fingo ett vitalt intresse av
att göra slut på unionsmonarkens svenska konungasaga, en politik
som tills vidare sammansvetsade de forna motståndarna. Men
202
··’
nackefejdens djupaste upprinnelse
detta konstaterande innebär icke, att de skarpa motsättningarna
mellan rådsoligarkien och de sturetrogna utplånats eller ens mildrats. Det var att förutse, att samförståndet skulle upphöra så
snart inkräktaren kastats ut ur riket och det gemensamma målet
därmed nåtts. sturepartiets politiska slutmål måste självfallet
vara restitutionen av den stupade riksföreståndarens dynasti och
överhuvud taget återställandet av den gamla regimen med dess
generöst tillmätta bondefrihet och snäva behandling av det högre
frälset. För det forna unionspartiet åter, som de närmast förflutna
åren sett sig hårt trängt av den folkliga diktaturen, var ett återupprättande av det förhatliga stureväldet uteslutet. Så långt voro
linjerna klara. Men frågan var: vilken väg skulle rådspartiet
välja för att nå sina syften~ Att falla tillbaka på den traditionella
unionspolitiken var numera ogörligt. Den allmänna förbittringen
i landet mot Kristian II och Danmark syntes obevekligt sätta
punkt för dylika strävanden. Likväl är detta förhållande icke den
enda eller ens den avgörande orsaken till aristokratiens ändrade
signaler i den nordiska frågan.
Efter Kristian II:s fall i april 1523 hade Danmark i Fredrik I
fått en erkänt adelsvänlig och ur högfrälsets synpunkt i alla avseenden acceptabel konung. Men det är påfallande, att de högaristokratiska kretsarna i Sverige med biskop Brask i spetsen även efter
det danska regimskiftet fortsatte att lägga i dagen en demonstrativt fientlig hållning gentemot Danmark. Detta ställningstagande
kom på hösten 1523 t. o. m. i konflikt med själve Gustaf Vasas
politiska intentioner. Konungen förefaller nämligen vid berörda
tidpunkt hava önskat en utjämning i förhållande till den nordiske
grannen och i denna avsikt börjat förbereda en försoningspolitik
Vad har då förorsakat det svenska rådspartiets avvisande inställning mot den av adeln i hemlandet högeligen uppskattade nye
danske konungen~ Kristian II:s bekanta arvrikesförklaring av år
1520 torde lämna svaret på frågan. Denna statshandling hade
skapat ett för de högadliga intressena betänkligt prejudikat till
den oldenburgska ättens favör. Den farhågan låg onekligen nära
till hands, att en ny unionskonung av huset Oldenburg under sina
tänkbara strävanden att etablera en enväldig regim kunde finna
ett starkt stöd i det farliga aktstycket. Att man på ledande aristokratiskt håll haft ögonen öppna för det ödesdigra dokumentets
betydelse, därom vittnar tydligt nog biskop Brasks enträgna försök
att åren 1524-25 få till stånd en officiell protest mot den fallne
unionsmonarkens lagstridiga arvhyllning.
203
..~· .,.
-~
Rudolf Bergström
Det kan således anses fastställt, att högfrälsets ledare för ftamtiden varken kunde eller ville på nytt beträda unionspolitikens
väg, när det gällde att hindra en befarad restitution av Sturediktaturen. En enda för aristokratien tilltalande lösning återstod: den
nationella monarkien på landslagens grund. Detta konungadöme
var nämligen kringgärdat mld ur rådsoligarkisk synpunkt tillräckligt betryggande garantier och inskränkningar. Det gällde
endast att finna den rätte mannen. Han finge icke ha varit för
djupt inblandad i Kristian II:s politik men å andra sidan borde
han i olikhet med sturarna icke kunna framställa ärftliga eller .
sedvanerättsliga anspråk på regeringsmakten i Sverige. Slutligen
måste han vara av förnäm börd. En som fyllde dessa fordringar
fann man i den unge framgångsrike upprorsledaren Gustaf Eriksson av Vasaätten.
De flesta forskare äro med all rätt ense om, att Gustaf Vasa
till en början framträtt som sturepartiets ledare. Sin bekräftelse
får detta antagande av dalaallmogens liknöjdhet inför avrättningarna i Stockholm den 8 november 1520; dessa hade ju främst
drabbat de kyrkliga och adliga herrarna. Det var först när
Kristian tycktes vilja inkräkta på de fri- och rättigheter, dalkarlarna åtnjutit under Sturarnas folkliga regemente, som man
grep till vapen, förvisso i avsikt att återställa Stureväldet. För
det gamla unionspartiet gällde det nu att länka händelserna i
önskad riktning. Under loppet av år 1521 anslöt sig den svenska
adeln till upproret. Men detta skedde icke reservationslöst. Man ·
förstod skickligt konsten att redan på ett tidigt stadium ställa
villkor och skaffa sig garantier. Ett ganska säkert vittnesbörd
härom lämnar den överenskommelse, som den 25 juli 1521 ingicks
mellan biskop Brask och upprorsledaren. Detta aktstycke innehåller ett par bestämmelser, som påtagligt falla utom ramen för
en strikt privat uppgörelse. Gustaf Vasa förbinder sig, sedan
biskopen först lovat uppsäga Kristian II tro och lydnad, att icke
bortgiva någon förläning i Östergötland utan »hans nådes» samtycke, att skydda och försvara kyrkans privilegier, medlemmar och
egendom, att Brask oåtspord icke »göra dagtingan med någon
utländskan herre till rikets beskärm» samt slutligen att icke förbinda sig med någon, »Svenskan herra, friboren man eller androm
till skada». Som synes har Linköpingsbiskopen varit särdeles
angelägen att redan från början inskränka riksföreståndarens
maktbefogenheter. Avtalet gällde visserligen endast för Östergötland, men hade med största sannolikhet en vidare syftning.
204

nackefejdens djupaste upprinnelse
Det behöver knappast råda tvivel om, att det här är fråga om en
preliminär handfästning. Endast en knapp månad senare valdes
Gustaf Vasa på ett herremöte i Vadstena till Sveriges riksföreståndare. Det är av vikt att observera, att det är på ett herremöte
som den framgångsrike upprorsledaren korats till rikets regent.
Allmogens medverkan påkallades icke. Aristokratien hade- som
en gång på Engelbrekts tid -med ens trätt i förgrunden. Högfrälset erkände Gustaf Vasa som ledare, men säkerligen endast
under den förutsättningen, att sturediktaturen icke tilläts återuppstå. Det är långt ifrån osannolikt, att den nye riksföreståndaren sympatiserat med detta program. Visserligen hade han, så
vitt man vet, framstått som en lojal tjänare till Sten Sture d. y.,
men å andra sidan varit känd för sina goda förbindelser med den
mot regimen oppositionelle doktor Hemming Gadh. Själv av hög
börd, medlem av en av landets förnämsta riksrådsätter, har han
förvisso både av böjelse och intressen känt sig dragen till sina
likar, även om den världskloke ynglingen säkerligen icke gjort
sig några illusioner om ståndsbrödernas oföränderliga trohet.
Dessa å sin sida anade nog icke de planer, som till äventyrs redan
nu grodde i den förslagne Vasaättlingens sinne. Den lätt nedlå·
tande och välvilligt överseende ton, som Hans Brask till en början
anslår mot riksföreståndaren, ger klart besked om, vem biskopen
ansåg vara den verklige ledaren.
Under den närmast följande tiden spåras en förskjutning av den
inre maktbalansen i Sverige. Rådets inflytande ökar något och
allmogens minskar i motsvarande grad. Icke förty förblev dock
än så länge bondeklassen den utslagsgivande maktfaktorn av det
enkla skälet, att landets krigsmakt huvudsakligen utgjordes av
den uppbådade allmogehären. Det väpnade folkuppbådet var en
makt i staten. På detta berodde så gott som uteslutande ett framgångsrikt fullföljande av striden mot Kristian II. Rikets ledning
måste i den situationen taga största hänsyn till de sturetrogna
bönderna. Men på sommaren och hösten 1522 inträdde en radikal
förändring av detta läge. Lii.beck ingrep i kampen mot unionskonungen. Örlogsfartyg och landsknektar stalldes av hansestaden
till den svenske riksföreståndarens förfogande. Den omedelbara
följden av det tyska krigsfolkets ankomst blev, att bondeskarorna
hemförlovades. Denna händelse betecknar den avgörande vänd- .punkten i vårt lands inre historia under befrielsekriget. Ty när
bondehären upplöstes och dess uppgifter övertogos av det tyska
krigsfolket splittrades härigenom samtidigt sturepartiets krafter
205
·,’fl
Rudolf Bergström
i så stor utsträckning, att det aristokratiska partiets övertag var
givet.
I början av juni 1523 rådde liv och rörelse i biskopsstaden
Strängnäs, dit en riksdag sammankallats – den första under
Gustaf Vasas regering. Händelserna följde slag i slag. Den 2 juni
gåvo riksråden riksförestånd;;tren säte och stämma i rådet framför
biskoparna – en lika uppseendeväckande som betydelsefull nyhet.
Samma dag (enligt en annan uppgift följande dag) kompletterades
rådet med nio nya män. Fyra av dessa blevo lagmän. Några dagar
senare, den 6 juni, valdes Gustaf Vasa till Sveriges konung.
Konungavalet i Strängnäs framstår som en given följd av den
nyss antydda inrepolitiska utvecklingen under befrielsekriget.
Dess förnämsta innebörd är rådspartiets definitiva seger över
Sturepartiet. Två omständigheter vid valet bekräfta denna slutsats och böra därför i detta sammanhang understrykas. Den ena
gäller personvalet vid kompletteringen av riksrådet. Ingen av de
utsedda har gjort sig känd som Stureanhängare. Däremot hava
bevisligen två av dem – Berend von Mehlen och Peder Hanson
– tidigare tjänat Kristian II och Gustaf Trolle. En tredje, Ivar
Fleming, som vid konungavalet fungerade som lagman i Södra
Finlands lagsaga, hade trots mäktiga förespråkares förböner av
Sten Sture d. y. kort efter dennes regeringstillträde fråntagits
Kumogårds län och kan således ganska säkert betraktas som
Sturefiende. Av allt att döma har de nya rådsherrarnas närmaste
uppgift varit att förskaffa rådspartiet en betryggande majoritet.
Åtgärden var så mycket mera befogad som sturepartiets ledare,
Peder Sunnanväder, genom sitt val till biskop i Västerås fått säte
i rådet och icke mindre än tio riksråd av Sten Sture d. y:s rådsuppsättning ännu funnos kvar. Av dessa kunna endast tre, nämligen biskop Brask, Ture Jönsson (Tre rosor) och Johan Arendsson (tillbakaseende ulf), vilken sistnämnde kort efter Sten Stures
död anslutit sig till oppositionen mot den stupade riksföreståndarens regeringssystem (han återfinnes sålunda bland de svenska
utfärdarna av fördraget i Upsala den 6 mars 1520), anses som motståndare till Stureväldet. Bland de sju före Strängnäsriksdagen
under befrielsekrigets gång utsedda rådsherrarna äro – utom
Peder Sunnanväder-den utvalde biskopen av Strängnäs, Magnus
Sommar, och sannolikt även Nils Olsson Vinge och Michael Nilsson att anse som anhängare till denna regim, medan endast en,
Lars Siggesson (Sparre) – av Gustaf Vasa upphöjd till riksmarsk
– med säkerhet kan räknas till motparten. Denne hade nämligen
206
~. —–~– -···- – – – – – – – –
nackefejdens djupaste upprinnelse
före sin anslutning till upproret stått i Kristian II:s tjänst. Till
sist kan antecknas, att av den nyvalde konungens främsta medhjälpare utområds hade kanslern, Erik Svensson, 1520 lämnat Sturarnas tjänst och övergått till konung Kristian. Den ryktbare
Laurentius Andreres politiska föregående är icke närmare utrett,
men man vet, att han varit bisittare i den andliga domstol, som
timmarna före Stockholms blodbad dömt de av Gustaf Trolie
anklagade att »för uppenbara kättare hållas och kallas». Gustaf
Vasa har således icke hämtat sina förnämsta rådgivare ur det
»nationella» sturepartiets led utan från kretsen kring Kristian II
och Gustaf Trolle.
Minst lika beaktansvärd förefaller dock den andra omständigheten. Man har, som professor Tunberg framhållit, med anmärkningsvärd och nästan ängslig noggrannhet vid konungavalet iakttagit de av landslagen stadgade formerna och föreskrifterna. Detta
förhållande styrker antagandet om det nationella konungadömet
på landslagens grund som högfrälsets utväg mellan den ärftliga
unionsmonarkiens Schylla och sturediktaturens Charybdis. Tanken var icke ny. Elva år tidigare hade rådspartiet försökt en
liknande utväg genom att till riksföreståndare utse en likasinnad
ståndsbroder. Det är samma uträkning som legat till grund för
såväl Erik Trolies val till riksföreståndare 1512 som Gustaf Vasas
konungaval 1523, nämligen upphöjandet av en man ur den egna
kretsen till rikets regent, i det förra fallet som primus inter pares,
i det senare kringgärdad av landslagens alla inskränkningar i de
kungliga maktbefogenheterna.
Men den nykorade härskaren själv~ Vad rörde sig i hans sinne
i det högtidliga ögonblick, då han knäböjande svor konungaeden~
Kanske gingo hans tankar till farfarsfaderns, den oböjlige drotsen
Krister Nilssons sega kamp om makten i Sverige, kanske skymtade
för hans inre öga de båda fränderna, den krigiske Linköpingsbiskopen Kettil Karlsson och den ridderlige Erik Karlsson Vasa,
vilken, som det sagts, ett ögonblick tyckts nära att »lyfta Sveriges
krona på sin glavenspets». Ingen vet det. Men vad man vet är,
att Gustaf Vasas regering i icke ringa grad blev en besvikelse för
konungamakarna. Redan följande år måste rådet avge en försäkran »att konungen bör ju efter lagen fullmäktuge råda och
styra borgom och landom, kronones skatt och Upsala öd». Innebörden härav var, att konung Gustaf fick fri förfoganderätt över
länen – i själva verket en sanktion av den praxis, som i fråga
om länsväsendet tillämpats av· Sten Sture d. y. Rusttjänsten blev
207
Rudolf Bergström
föremål för noggrann reglering. Betänkligast av allt – ur rådspartiets synvinkel- var dock, att konungen snart nog visade sig
uppenbart styra hän mot arvrikets införande. Redan Gustaf Vasas
tydliga obenägenhet för den av Brask föreslagna protesten mot
Kristian II:s arvhyllning av år 1520 varslade illa för framtiden.
Men trots allt detta är det ofrånkomligt, att Gustaf Vasas hela
regeringstid präglas av ett dämpat men omisskänneligt aristokratiskt-reaktionärtt drag. Rådet bibehåller ett varierande men
märkbart inflytande, särskilt i fråga om utrikespolitiken. Behandlingen av bönderna blir avgjort stramare än under Sturetiden.
Allmogen drabbas av kraftiga skattehöjningar, medan de skärpta
bestämmelserna om adelns rusttjänstskyldighet i stort sett stanna
på papperet. Under det att Kristian II:s forna anhängare behandlas med överraskande mildhet och hänsyn – det mest
flagranta exemplet är Gustaf Trolies fader, Erik Trolle, som av
Gustaf Vasa icke endast återfick sin förverkade egendom utan
även på nytt insattes i riksrådet – och i en del fall t. o. m. återfinnas i konungens närmaste omgivning, gjordes processen blodigt
kort med sturepartiets och den Stu’l”etrogna allmogens män. Man
frestas nästan att på den punkten tala om en komplettering av
Stockholms blodbad. Det som emellertid i särskilt hög grad skänker den förste vasakonungens regering en utpräglat medeltidsaristokratisk karaktär är de stora förläningarna på tjänst till
högadelns spetsar- en Lars Siggesson (Sparre), en Sten Eriksson
(Leijonhufvud), en Gustaf Olofsson (Stenbock) m. fl. Läntagarens
praktiskt sett enda motprestation bestod i den sedvanliga rusttjänsten. För allmogens del innebar en dylik förläning skattskyldighet till den adlige länsinnehavaren i stället för till kronan.
Den uppfattning, som här hävdats, kan till synes motsägas av
Gustaf Vasas omstörtande kyrkopolitik. År icke den radikala
omvälvning, som påbörjades med 1527 års Västeråsbeslut, en direkt
fortsättning på en av Sten Sture d. y. inledd antiklerikal politik,
klart nog manifesterad av dennes våldsamma framfart mot ärkebiskopen~ Frågan kan knappast besvaras jakande. Striden mellan
Sten Sture och Gustaf Trolie var av övervägande politisk art,
m. a. o. en makt- och intressekamp, och hade alltså veterligen icke
sin orsak i någon principiellt kyrkofientlig hållning hos riksföreståndaren. Det var icke mot ärkebiskopen utan mot unionspartiledaren och Kristian II:s handgångne man, som rikets hövitsman
1
Ordet reaktionär här använt utan den bismak av värdeomdöme, som eljest
plägar vidlåda detta uttryck.
208
nackefejdens djupaste upprinnelse
vände sina vapen. Vill man söka upprinnelsen till Gustaf Vasas
kyrkoreduktion, måste man gå längre tillbaka i tiden. Under
Svante Nilssons regering förekomma, som Styffe påvisat, flera
häftiga och delvis rätt elakartade förläningstvister mellan världsliga stormän å ena sidan och andliga dignitärer å den andra. Det
i detta sammanhang icke minst intressanta är, att de sedvanliga
partigränserna härvid sprängdes. I dessa konflikter stodo mer
än en gång unionsvänliga herrar mot lika unionsvänliga biskopar.
Man skönjer här en begynnande och oförtydbar motsättning mellan andlig och världslig aristokrati. Under dessa omständigheter
innebär den kyrkopolitiska utvecklingen under den förste vasakonungen ingenting annat än en seger för de världsliga herrarna,
och kyrkareduktionen blir i viss mån ett led i den inre nydaningsprocessen i aristokratisk anda. Denna uppfattning förefaller att
bestyrkas av de kända klerikala sympatierna hos de mot Gustaf
Vasa upproriska bönderna. Särskilt under Dackefejden göra sig
dessa sympatier starkt gällande.
Emellertid kunde självklart den aristokratiska regimförändringen icke genomföras utan motstånd från böndernas och de
övriga sturevänliga elementens sida. Det var konungavalet med
dess innebörd av högfrälsets inrepolitiska seger, som gav signalen
till öppen konflikt mellan konungen och Sturepartiet. Icke långt
efter valet började Sten Sture d. y:s forne kansler, numera
Västeråsbiskopen Peder Jakobsson Sunnanväder, i uppviglande
syfte bearbeta allmogen. Gustaf Vasa slog genast till, snabbt och
beslutsamt. Herr Peder och hans meningsfrände, domprosten Knut
Michaelis, avsattes. Det var den första sammanstötningen. Striden hade börjat. Den skulle bli hård och långvarig. Ett par år
senare – 1525 – blev ställningen t. o. m. kritisk för den svenske
konungen och hans anhängare. Kristina Gyllenstierna hade föregående år frigivits ur den danska fångenskapen, och i henne, unge
herr stens änka, funno sturevännerna den samlande personlighet
de hittills saknat. Den viljestarka, stolta och lidelsefullt maktlystna kvinnan, som i likhet med åtskilliga andra av våra historiska gestalter ofta rönt det oblida ödet att omhändertagas av en
välmenande men ihålig och osakkunnig fraspatriotism (»våra beredskapskvinnors andliga ättemoder»!), fann tillfället gynnsamt
att ånyo spela en politisk huvudroll i Sverige. Men denna gången
voro rollerna ombytta. Ar 1520 hade fru Kristina i sina manifest
dundrat mot de svenska herrar som anslutit sig till den danske
konungen och jämnat vägen för inkräktarna. Nu var det hennes
209
15-43256. Svensk Tidskrift 1943.
. ·”
Rudolf Bergström
tur att söka bistånd hos den forne arvfienden. Hon knöt förbindelse med Severin Norby och ingick trolovning med denne,
Kristian II:s mest hängivne anhängare och vasall. Norby, som
hittills lyckats hålla sig kvar på Gotland, landsteg i Skåne, där
allmogen reste sig till förmån för den fördrivne konungen. Samtidigt jäste det i Dalarna, S.turarnas gamla högborg. Det viktiga
gränsfästet Kalmar befann sig i den från Gustaf Vasa avfällige
Berend von Mehlens händer. Endast med största möda lyckades
de aristokratiska makthavarna i de båda nordiska rikena bemästra
situationen och slå ned de upproriska element som fylkats kring
den folkliga diktaturens representanter- i Danmark Kristian II
och i Sverige Sturarna. Kristina Gyllenstierna avkopplades på ett
eller annat sätt från politiken. Hon bortgiftes f. ö. inom kort med
vasaanhängaren Johan Turesson (Tre rosor).
I de följande revolterna mot den nya ordningen kom den dynastiska frågan att intaga en alltmer undanskjuten ställning. Möjligt är, att episoden med daljunkern i viss mån diskrediterat
Sturenamnet. I varje fall torde Gustaf Vasas propaganda åtminstone indirekt ha åsyftat en verkan av denna art. I stället
träder den sociala motsättningen mellan allmogen och aristokratien mer och mer i förgrunden för att i Dackefejden nå sin
tillspetsning. Detta uppror, den för Gustaf Vasas nyskapade
Sverige farligaste av de många bonderesningarna, hade framför
allt en klart antiaristokratisk tendens. Namnet Sture skymtar
visserligen men endast som ett av de många tronkandidaternas.
Upprorets huvudsyfte var att kullstörta det högadliga regemente,
som införts av den nye konungen. När man från allmogehåll reste
kravet på en återgång till det som varit »gammalt och fornt»,
skedde detta förvisso främst med tanke på den otyglade bondefrihet, som utmärkt åren närmast före 1520.
Vi kunna vara tacksamma för att dessa strävanden icke kröntes
med framgång. En seger för bondepolitiken skulle på grund av
allmogens tendenser till provinsseparatism ha äventyrat riksenheten, som just i högfrälset hade sitt säkraste värn. Till sist bör
kanske också erinras om en mera positiv konsekvens av upproret.
Dackefejdens dödliga hot mot Gustaf Vasas och högfrälsets nationella nydaningsverk var i hög grad ägnat att stärka och fördjupa
»den instinktiva samkänslan bakom alla motsatser mellan konungen och hans ridderskap» (K. G. Hildebrand). Det är ingen
tillfällighet, att Gustaf Vasas arvförening såg dagen året efter
slutsegern över Nils Dacke.
210

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner