Print Friendly

Då Hierta sålde Aftonbladet

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


DÅ HIERTA SÅLDE AFTONBLADET
DET vAR inte bara den brittiska
aristokratien som fick en chock, då
Times, denna symbol för publicistiken i grå cylinder och glacehandskar, år 1912 råkade i lord
Northcliffes klor. Transaktionen
blev inte till glädje för vare sig tidningen eller sensationsjournalistikens Napoleon; den förra blev ett
mellanting som icke på något håll
vann förtroende och fast grund, den
senare lär ha förlorat ca 40 milj. kr
på affären. Efter Northcliffes död
gjorde sig hans arvingar av med
tidningen; den återgick till de forna
ägarna och numera svarar en speciell stiftelse för att Times icke på
nytt skall råka i rövarhänder.
Aftonbladets övergång till LO
har – utan jämförelser för övrigt
– gjort lika stort uppseende i
Skandinavien och väckt samma
olustkänslor som på sin tid Timesaffären i stora världen. Fråga är
emellertid om inte Lars Johan
Hiertas försäljning av Aftonbladet
år 1851 gjorde ännu större sensation – låt vara att olusten då blev
mindre. Med denna affärstransaktion slutade – kan man säga –
den svenska pressens :.slyngelår» ;
••, r’btr n·tt
Av fil. dr SVEN ERIKSSON
det tog sig symboliskt uttryck i att
Aftonbladet som ansvarig utgivare
fick en litterär skönande med filosofie doktorsgrad i stället för de
f. d. sergeanter, studerande m. m.,
som på Hiertas tid fått klä skott för
tidningen. Aftonbladsförsäljningen
var tillika den sista knalleffekten i
en tidningsfejd (1849-51) av i detta
land aldrig skådad hätskhet och
hänsynslöshet, fylld av intriger,
korruption, äreröriga beskyllningar
och motbeskyllningar, tryckfrihetsmål och personliga tragedier. Ett
speciellt intresse har fejden genom
den roll, som våra första socialistiska och kommunistiska tidningar
spelade.
Tidningsfejden måste ses mot
bakgrunden av februarirevolutionen 1848. De borgerliga republikanernas våldsamma angrepp mot
den gamla samhällsordningen hade
spelat socialisterna av alla kulörer
i händerna och satt krafter i rö-
relse, som de varken behärskade
eller sympatiserade med. Revolutionen kom också att i hög grad
präglas av socialistiska och kommunistiska ideer. Följden blev
överallt att den republikanska
vänstern komprometterades, och
på våren 1849 stod konservatismen
som segrare både i Frankrike och
Centraleuropa.
Hemma i Sverige hade Hierta
till en början hälsat februarirevolutionen med glädje och bagatelliserat kommunismens betydelse.
Det betyder givetvis icke, att han
var socialist eller kommunist;
tvärtom ansåg han socialismen
strida mot själva de naturlagar,
som reglera arbetets, kapitalets och
produktionens ömsesidiga förhållande. Hans hållning var emellertid
tvetydig och vacklande och därför
var hans· auktoritet och inflytande
i stadigt sjunkande. Genom sin kyliga inställning till skandinavismen
ådrog han sig de unga nationalliberalernas ovilja, och från detta håll
organiserades på våren 1849 en
stor tidningsaktion mot Hierta och
Aftonbladet, en aktion som tvang
Hierta att göra vissa medgivanden.
Det var emellertid icke Aftonbladets vacklande hållning i inrikespolitiken eller dess motstånd
mot skandinavismen som bragte
Hierta på fall utan hans affärs- .verksamhet.
: Magnus Jacob Crusen:stolpe och
\
~’ ·Hierta hade på 1830-talet varit lie- , rade, på 40-talet voro de motstån- . dare. I ekonomiskt avseende hade
;K det gått dem mycket olika. :.Du- ;11
en skickligt beräknande affärsman,
som betraktar föremål och företag
ur industriell synpunkt och uppskattar deras värde endast efter de
praktiska fördelar, som av dem
55
kunna upphämtas – behöll köttstyckeb, skrev Crusenstolpe i sina
ställningar och förhållanden 1851.
>Utgivandet av din n·umera försålda tidning har du aldrig betraktat annorlunda än som en affär,
och skött den i alla avseenden som
en sådan.» Det var bittert och
orättvist – men inte helt och hållet. När en annan kritiker skällde
Hierta för >handelsintressets
sämsta hyrlakej>, så menade han
att Aftonbladets hållning rättade
sig efter vad som var läsekretsen
behagligast. Man anmärkte sålunda
på att tidningen föraktfullt yttrade
sig om presskolleger, för vilka :.konung, prinsar, hov, etikett och
statsbjävs:. voro det högsta goda,
samtidigt som den i detalj underhöll sina läsare med notiser om
allt vad de kungliga företogo sig.
Någon doktrinär var Hierta förvisso icke som tidningsledare, inte
heller någon blåögd idealist –
forsimingen har sålunda konstaterat att hans inställning till tidens
sociala frågor mången gång dikterades av ekonomiska – för att icke
säga privatekonomiska- motiv.
Detta var hans achilleshäl.
Den 14 april 1849 återgav den
lilla stockholmstidningen Synglaset ett anställningskontrakt mellan
föreståndaren för Barnängens · sidenfabrik, en fransman vid namn
Trouillet, och en kvinnlig lärling.
Kontraktet stadgade att lärlingen
skulle antas på två år och betala
200 rdr i böter om hon slutade tidigare. Under den första 4-månaders- 56
perioden skulle hon icke få någon
som helst lön, under den närmast
följande lh av det vanliga, under
påföljande %.
Offentliggörandet väckte skandal både därför att bestämmelserna ansågs hårda och därför att
Lars Hierta var fabrikens ägare.
:.Vi skulle tro», skrev Synglaset,
:.att patronen begagnar lärlingen
för att göra nytta åt arbetsgivaren …> Medan skomakaren gav sin
lärling föda från första dagen, hade
den stormrike Hierta ej råd därtill.
Var tillbringade Hierta tiden, då
hans lönlösa arbetare spunno åt honom? Jo, han satt på Aftonbladet
och skrev ledande artiklar över det
hårdhjärtade statarväsendet och
arbetarnas betryckta ställning!
Synglasets artikel upptogs av den
radikala tidningen Söndagsbladet,
som redan före februarirevolutionen på ett fördomsfritt och skickligt sätt uppretat huvudstadens
hantverkare och gesäller mot Aftonbladet och liberalerna och framställt Hierta som typen för en arbetarfientlig kapitalist. Nu grep
Söndagsbladet till storsläggan: intet skonades, vare sig Hiertas tidning, hans person, hans utseende,
hans röda hår. Synglaset, som på
sommaren 1849 inköptes av personer tillhörande det socialkonservativa junkerpartiet och omdöptes till
Morgonbladet, ackompanjerade på
ett diskretare och mer hovmannamässigt sätt. I slutet av året fick
vulgäragitationen ökad styrka genom tidningen ,Folkets Röst, redigerad av en f. d. hovrättsnotarie
Franz Sjöberg, som spelade en stor
roll inom den begynnande arbetarrörelsen och bl. a. var en av intiativtagarna till Stockholms Arbetarförening. Folkröstens devis var
»Upplysning, Frihet och Bröd> och
redan vid starten presenterade den
sig som språkrör för de socialistiska ideerna. På programmet hade
den såväl allmän rösträtt på bredast möjliga bas som en omfördelning av nationalförmögenheten genom införandet av progressiv beskattning. Det var ett eko av de
franska socialisternas program;
anhängarna av Louis Blanc, som
var Sjöbergs lärofader, hade ju
förkunnat att den allmänna rösträtten skulle vara medel till en
social revolution.
»Med min kännedom om Ditt
finkänsliga sinne …», skrev f. d.
Aftonbladsmedarbetaren C. W. Liljecrona redan vid kampanjens början till Hierta, :.har jag lätt att
föreställa mig den närvarande situationen i vad den rör Dig». Det
är uppenbart att Hierta råkat i
svårt blåsväder, ty i ett annat brev
heter det: »Jag har emot alla och
allestädes försvarat Din nobless,
din karaktär.» Hiertas egen syn på
det famösa kontraktet framgår av
ett privatbrev, där han talar om
»några förmenta lärlingskontrakt
vid Barnängen, som hade blivit
uppsatta av Hr Trouillet, men av
mig kasserades och aldrig varit
tillämpade, ehuru de visst skulle
kunna försvaras>.
Biertas goda humör tog emellertid slut, likaså hans olympiska
överlägsenhet. Varför, frågade han
med ovanlig jämmer, fördömde
icke Morgonbladet vad Söndagsbladet skrev? Därför, svarade junkertidningen, att Söndagsbladet
gjort Sverige en ofantlig tjänst genom att avväpna Hierta; nu kom
straffet för Aftonbladets förföljelse
av Carl Johan och Magnus Brahe.
I konservativa ögon var det nemesis divina, den gudomliga vedergällningen, som träffat :.Aftonbladsfursten». Man erinrade Hierta
om hur skoningslöst Aftonbladet
förföljt oliktänkande och om det
journalistiska skräckvälde det under tryckfrihetens mantel utövat.
Redan före striden hade Hiertas
personliga vän och politiska meningsfrände August Blanche i brev
till Hierta klagat häröver: »Vad
jag alltid hos dig måste klandra,
är den skonlöshet, varmed du kastat dig och ännu framgent kastar
dig över dina vedersakare, i synnerhet sådana, som så betydligt
stå under dig.:.
I denna- för en folktribun som
Hierta- oväntade och omöjliga situation hade Liljecrona blott ett
råd att ge: :.Det hat som förföljt
dig skall falla i samma stund Du
lämnar Aftonbladet . . . Sälj Aftonbladet!,
Tanken var visst icke främmande för Hierta, han hade umgåtts med den redan före februari- ~; revolutionen. Det berodde mest på
j;<
~: att några av de förväntningar –
57′
kanske också för egen del – han
knutit till Oscar I blott delvis realiserats. Särskilt modstulen var
han över konungens passiva motstånd mot de liberala programmen
i representationsfrågan. överallt –
i alla läger – hade det politiska
intresset slocknat. »Du kan aldrig
tro vad allting nu är flau», skrev
han strax före jul 1849 till den rabulistiske greven C. A. Adlersparre
-skalden Albano. ,Ingen vet riktigt på vad fot man står i politiken;
det har lyckats vederbörande (Oscar l) att likasom förlama all tro,
all entusiasm, och aldrig har
grundsatsen »divide et impera:. blivit i högre grad tillämpad».
Men Hierta var icke sinnad att
utan vidare ge upp. Samtidigt som
han fortsatte att med satirens vapen söka oskadliggöra :.hovtidningen» Morgonbladet, knöt han i
det fördolda kontakt med socialisterna.
Vid mitten av december 1849 berättade han för Albano, att två
unga, välmenande och hyggliga studenter, fattiga som skåpråttor, samt
en derangerad ung jurist var för
sig och blott för »brödfödans skull»
startat var sin socialistiska tidning. De båda skåpråttorna voro
Fredrik Borg (längre fram i tiden
radikalliberal publicist· och riksdagsman) och Nils Persson Nordin.
Juristen var Franz Sjöberg.
De båda lundastudenterna kallade sin tidning Reform – förmodligen efter Louis Blancs språkrör
– och dess motto, som var en mo- 58
dernisering av franska revolutionens mest bevingade ord, var ägnat
att inge tidens borgerliga kapitalister en rysning av ohygge: »Vad är
penningen? – Allt. Vad bör den
bliva? -Intet. Vad är arbetet? –
Intet. Vad bör det bliva? – Allb
Det sällsamma är att de förelade
Hierta tidningens program innan
de underskrevo kontraktet med
boktryckaren. Allt talar för att de
fingo ekonomiskt stöd vid starten;
säkert är att Borg under åratal
framåt stod i skuld till Hierta
och f. ö. fick en tillfällig reträttplats i Aftonbladet efter Reforms
avsomnande.
Vid jultiden 1849 fick Sjöbergenligt vad han senare erkände för
sina läsare i Folkrösten – ett lån
av Hierta. Påståendet dementerades
icke- så vitt jag funnit- offentligt; Crusenstolpe som ju hade personlig erfarenhet skrev en gång att
en vederdeloman, som under anhållan om hjälp bjöd Hierta fred, sällan rönte avslag. Ännu mer vägande
är att Sjöberg på nyåret 1850 i
väsentliga stycken ändrade politik,
upphörde med angreppen på Hierta
och »Svältängskontrakteb och flitigt besökte Aftonbladsredaktionen.
Förändringen stack samtiden i ögonen; redan i februari 1850 konstaterade Morgonbladet att »en slags
off- och defensivallians blivit avslutad mellan hr Lars Hierta å ena
och hrr Franz Sjöberg, Borg och
Persson å andra sidan:.. Nu var tonen mellan Aftonbladet och Folkrösten :.söb och icke så bitter som
under de sista månaderna av 1849.
Ryktet berättade, skrev Morgonbladet, att freden köpts med kontant
betalning – lån mot »galgsedeb.
Man kan mer än gissa sig till
Hiertas baktanke, då han ställde
sig bakom de bägge radikala bladen.
Den borgerliga opinionen i Sverige var i allmänhet uppskrämd av
den socialistiska förkunnelsen. :.Du
skall få se», skrev sålunda Liljecrona till Hierta, »att de socialistiska dårskaperna kommer att
spöka hos oss såsom annorstädes
och att ‘kapitalernas tyranni’ blir
ett tema som länge kommer att varieras av sådana där halvbildade
med verv i känsla och penna som
hr Franz Sjöberg». Hierta var naturligtvis icke mer socialist än tidigare; i privatbrev klagar han
över att Sjöberg och »andra gökar
utan conduite eller moralitet i hjärtat» börjat fiska i grumligt vatten
och betecknade dem som »ohyra».
Han menade emellertid, att man
måste få »de vilda fålarna» något
tämjda och satta i :.det liberala politiska spanneb. Det är alldeles uppenbart, att han trodde på möjligheten av en allians mellan liberalism och socialism, mellan borgarklassen och arbetarna. Det hade
också den stenrike franske juristen Ledru-Rollin drömt, då han
1847 satte upp La Reforme. I Aftonbladet bekände sig Hierta nu till
en »förnuftig socialism».
Men härtill kom något annat.
Hierta betvivlade visserligen att
Folkrösten och Reform skulle hålla
sig flytande någon längre tid men
så länge de levde kunde de vara
nyttiga. »De där småtidningarna»,
framhöll han för en av sina vänner, »är lästa därför att de vräka
ur sig en hop saker, som de seriö-
sare bladen skämmas komma
med …» Man hade tydligen kommit till det stadium, där Hierta ansåg sig behöva »skandaltidningar».
Man behöver inte grubbla över
vem Hierta betraktade som sin huvudmotståndare. Det var konung
Oscar. Brytningen dem emellan var
redan 1847 ett fullbordat faktum,
men i Aftonbladet avhöll sig Hierta
från att angripa konungen personligen. Han måste tänka på sin läsekrets. Folkrösten och Reform behövde icke ha några hämningar i
den vägen, och nu började i synnerhet Franz Sjöberg en kampanj
mot konungen, kungahuset, Morgonbladet och Söndagsbladet –
som vid denna tid var »Salarierad».
För de bägge huvudmotståndarna
gällde det icke minst att vinna de
breda folklagrens sympatier. Efter
februarirevolutionen syntes konungen två uppgifter viktigast: att
upprätthålla lagarna och äganderätten samt förbättra arbetarnas
villkor. Pauperismen betraktade
Oscar I som tidens nästan värsta
onda och han gjorde vad han kunde
för att förbättra arbetarnas villkor.
Han var motståndare både till gammalkonservatismen och den ekonomiska liberalismen. Samtidigt
59
följde han vaksamt alla yttringar
av socialism och kommunism.
Morgonbladet var språkrör för
denna politik. Tidningens motto
var »Reform utan revolution» och
dess redaktör Constans Pontin var
en energisk sekreterare i Stockholms bildningscirkel – ABF:s
föregångare. I sin anmälan 1849
förklarade tidningen, att Europa
stod framför »morgonrodnaden av
en ny dag», den »fredliga demokratien», och att ett av tidningens huvudsakliga ögonmärken skulle bli
att verka för utvecklingen av ett
fritt och självverksamt kommunalväsen. Medan Hierta efter mycken
tvekan accepterat ett representationsförslag, som i realiteten skulle
ge makten åt den högre byråkratien och storborgarna, ivrade Morgonbladet för ett klassvalssystem,
som inrymde representation jämväl för arbetarna:
»Arbetaren, på vilken samhällets
börda faller med största tyngd; arbetaren, som bär och ofta dignar
under det hårdaste släpet av det
stora civilisationsarbetet, behöver
bättre än någon annan denna
stämma vid riksförsamlingen och
Sveriges arbetare hava hunnit den
kulturgrad, att de icke skall missbruka en sådan rätt.»
Då Aftonbladet menade, att arbetarna icke skulle få någon större
makt, genmälde Morgonbladet:
»Blotta medvetandet av att vara
delägare i den största och dyrbaraste rätt fosterlandet kan giva sina
söner måste _bibringa arbetsklassen
60
en lyftning, vilken även i sedligt
avseende skulle medföra viktiga resultat. – Nej, inför kommunalinrättningar, uppfostra folket och låt
arbetarklassen genom en måttlig
och förnuftig delaktighet i representationen försöka sig i den för
denna klass hittills alldeles främmande politiken.»
Morgonbladet försummade icke
att utnyttja det misstänkta samspelet mellan Sjöberg och Hierta.
Bägge hade allmän rösträtt på sitt
program – Hierta visserligen med
avsevärd inskränkning – och redan i sina kommentarer till Folkröstens programförklaring hade
Pontin pekat på vart detta system
skulle leda. En väldig kamp skulle
uppstå mellan socialisterna och de
besuttna: »Ty l 😮 kommer massan
genom de allmänna valen i tillfälle
att genast votera den progressiva
beskattningen, och 2:o upphäver
massan genom de allmänna valen
indelningsverket och avdankar
största delen av armen.»
»Äro nu radikalerna för dagen
beredda till dessa offer», heter det
i en annan artikel, »så har man
ingenting att säga om dem. De arbeta för en ide, och envar måste
känna att det ligger något storartat i en sådan självuppoffring.
Vilja de åter fortfarande göda sig
med ‘folkets svett’, så kommer
snart eller sent den dag, då folket
av dem skall kräva en skarp räkenskap. Folket, bedraget av pratet,
charlataneriet hos dem, som utgiva
sig för dess vänner, blir ett uppretat lejon, som riktar första slaget av sin ram just åt dem, vilka
retat det.»
Så gick striden. Reform insomnade redan efter ett par månader
men Aftonbladet och Folkrösten
fortsatte, den senare visserligen
under allt större svårigheter. Sjö-
berg ansattes under 1850 av fordringsägarna och på hösten hade
han ett halvt dussin mål på halsen,
bl. a. tryckfrihetsåtal.
I början av 1851 inträffade en
oförväntad frontförändring. Sjö-
berg sadlade om. Ännu för två år
sedan – förklarade Folkrösten –
hade man varit anhängare av allmänna val, nu ansåg man klassval
vara det enda möjliga, ja önskvärda. »Vi hysa … fortfarande den
åsikten, att om man inte kan genomdriva en reform, där det demoluatiska elementet har avgjord
övervikt, så är det vida bättre att
ännu ett eller annat år dragas med
det elände man har än att tillskapa
en ny aristokrati av ämbetsmän
och penningmänniskor, vars sociala inflytande bleve vida större
än adelns och prästernas. Sådant
vore endast att hoppa ur askan i
elden …» I stället för »börsvälde»
föredrog man »bördsvälde».
Åsikter och fraseologi voro i detalj samma som Morgonbladets!
När denna artikel infördes, hade
redan det av Hierta stödda representationsförslaget fallit och ett
klassvalsförslag framlagts av junkerpartiet. Hiertas politik hade lidit ett fullständigt nederlag. Arbetama hade – som Berit Boreli på-
pekat – vägrat att underkasta sig
medelklassens ledning och i stället
sökt stöd hos konungen och även
hos de konservativa mot företagarna.
Folkröstens omsadling tog sig
även andra uttryck. Angreppen på
konungen, kungahuset och Morgonbladet upphörde. Pontin och
Franz Sjöberg gingo arm i arm.
Den förre fick sina affärer sanerade och Folkröstens upplaga närmade sig Aftonbladets, som oavbrutet sjunkit sedan 1848. Ett veritabelt jordskred ägde rum i förhållandet mellan den kungavänliga
och oppositionella pressen.
Men måttet var för Hiertas del
ännu icke rågat.
Våren 1851 var katastrofal för
den liberala pressen även i andra
avseenden. Hierta led svårt av att
redaktörerna för Nya Dagligt Allehanda och Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning måste rymma landet på grund av förskingringsbrott.
Samtidigt kastade sig Folkrösten
med ursinnig ilska över honom.
»Svältängskontrakteb blev det
värsta tillhygget men även Hiertas
personliga förhållanden nagelforos
hänsynslöst. Det överflödade av
lögner och halvsanningar. Hierta
blev så utom sig att han icke blott
väckte åtal för tryckfrihetsbrott
utan också krävde att »käppens
frihet skulle läggas vid sidan av
pressens:.. :.Att vara så ömtålig
som du är passar inte en man på
den upphöjda ställning, som du in- 5- 673441 SveMk Tidskrift H.1 1957
61
nehan, hade Blanche i sitt ovan
citerade brev skrivit till Hierta.
Inom den mer neutrala pressen
reagerade man mot Hiertas nya syn
på tryckfriheten. »Nu, då Aftonbladets egen utgivare på ett skamligt sätt blivit anfallen av skandalpressen, nu behövas korrektioner och restriktiva åtgärden, anmärkte exempelvis Najaden i Karlskrona.
I juni 1851 nåddes med den
Almqvistska katastrofen kulmen på
allt eländet. »En hämnande genius
synes vaka över de personer, som
genom spridande av den röda radikalismens läror vilja upplösa samhällsbanden», skrev Morgonbladet
Almqvists avvikande betecknades
som en »oersättlig förlust» för
Hierta.
I sina brev från dessa dagar talar Hierta om hur lidandet nära
nog lagt honom på sjukbädden.
Han klagade över Sjöbergs »lögnaktiga smädelselush och infamier,
vilka han icke kunde bemöta av
hänsyn till läsarna som tröttnade
vid dylik polemik. Nu orkade han
icke längre. I juli sålde han Aftonbladet till ett konsortium och reste
bort.
Hierta hade redan innan köpet
haft sina dubier beträffande konsortiets politiska renlärighet men
då Norrköpings Tidningar gjorde
en antydan i samma riktning, gav
han sin ställföreträdare, som redigerade Aftonbladet till årets slut,
order att upplysa allmänheten om
att samma grundsatser som hit- 62
tills skulle råda och att Hierta blott
på detta villkor gått med på köpet.
I själva verket fick Aftonbladet
genom de nya männen i väsentliga
avseenden en annan färg. skandinavismen prisades, Oscar I hyllades och då Pontin hösten 1852 avled genom olyckshändelse, fick han
i Aftonbladet ett så uppskattande
.,.
eftermäle, att Hierta och Liljecrona
skakades.
»Det har var dag förefallit mig
som om jag höll på att beställa om
mitt hus för blivande hädanfärd»,
skrev Hierta vid årsskiftet till Albano. Som tidningskung var han
förvisso död, men som affärsman
hade han ännu mycket ogjort.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism