Print Friendly

Cypernkrisens bakgrund

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

42
CYPERNKRISENS BAKGRUND
De senaste månadernasdramatiska
aktualisering av Cyperns politiska
problem har en tämligen komplicerad förhistoria. Då jag för fem år
sedan under en intensiv januarivecka hade tillfälle att avlyssna
synpunkter och stämningar på den
explosiva ön, kan en expose av
mina intryck måhända vara av intresse som en bakgrundsorientering.
Först ett ord om anledningen till
mitt engagemang i detta sammanhang. Vid sammanträde med Kyrkornas Världsråds centralkommitte
sensommaren 1958 förelåg en skrivelse från den cypriotiska medlemskyrkan med en alarmerande skildring av de svårigheter, som uppstått på grund av ärkebiskop Makarias’ deportering; nu vädjade man
till Världskyrkorådet om åtgärder.
Centralkommitten beslöt att sända
en ”fraternal delegation” till ön
med uppgift att skaffa sig en uppfattning om situationen och därefter avge rapport till organisationens centrum i Geneve. Då man ville
undvika varje politisk tolkning av
aktionen, borde delegaterna tas
från ”neutrala” länder. Uppdraget
gick till ledaren för det ekumeniska studieinstitutet i Boussay
Av Biskop JOHN CULLBERG
(Schweiz), prof. H. H. Wolf, samt
till undertecknad.
Innan jag går in på våra iakttagelser, torde en hastig historisk
återblick vara på sin plats. Cypern
koloniserades redan i mykensk tid
av grekerna. Även det kristna inflytandet är från tidigt datum. Som
vi kan läsa i Apostlagärningarna
(11 : 19) bildades i samband med
de palestinensiska förföljelserna en
kristen diasporaförsamling på ön,
som också genomkorsades av Paulus under dennes första missionsresa (Apg. 13:4 ff.). På 400-talet
erkändes den cypriotiska kyrkan
som självständig (”autokefal”) med
egen ärkebiskop och är så alltjämt
inom ramen för den grekisk ortodoxa östkyrkan. Efter skiftande
öden kom ön mot slutet av 1500-
talet under turkiskt välde, som
dock inte kunde utplåna den grekiskt-kristet orienterade kulturbilden. 1878 arrenderades Cypern av
engelsmännen, vilka så småningom
formligen annekterade ön och 1925
förvandlade den till brittisk kronkoloni.
Av öns befolkning på c :a en halv
miljon är praktiskt taget fyra femtedelar greker och resten turkar
(jag bortser här från några folkspillror av annat ursprung). Viktigt är, att ön i varje fall sedan början av den turkiska tiden saknat
egen politisk ledning. Den enda
myndighet, som kunde representera
den grekiska befolkningen, var därför ärkebiskopen, vilken vid sidan
av sin kyrkliga värdighet var s. k.
etnark (ordagrant = folkfurste).
Detta är anledningen till att kyrkans överhuvud traditionellt av befolkningen betraktats även som
politisk ledare. Sedan ön kommit
under engelsmännen, fick den muhammedanske muftin en liknande
ställning för turkarnas vidkommande.
Turkarna har bott för sig själva
i egna byar resp. stadsdelar med
moskeer och annat tillbehör. Någon
närmare kontakt synes därför inte
ha förekommit mellan de båda befolkningsgrupperna, men till mitten av femtitalet har de kunnat leva
relativt fredligt sida vid sida. Då
hade emellertid den politiska enosis-rörelsen (för union med Grekland) tagit fart med den aggressiva
EOKA-gruppen som påblåsare. Den
var lika ovälkommen för engelsmännen som för turkarna. De förra
fick nogsamt erfara, att en väsentlig sida av enosis var befrielsekampen mot det brittiska väldet, medan
turkarna fruktade att i den nya
situationen bli antingen underkuvade eller utdrivna. Därmed var
förutsättningarna givna för hårda
konflikter. När turkarna satte sig
till motvärn mot de grekiska
EOKA-männen, fick de otvivelak- 43
tigt visst stöd av engelsmännen enligt den gamla principen: divide et
impera. På engelskt håll menade
man inte utan skäl, att EOKA,
organiserad av den grekiske översten Grivas, stod i maskopi med
prästerna. För att komma till rätta
härmed arresterade engelsmännen
ett antal präster, kyrkor och kloster genomsöktes för beslagtagande
av ev. vapenförråd, och till råga på
allt: ärkebiskop Makarios deporterades från ön. Emellertid fortsatte
de förbittrade striderna med offer
från båda befolkningsgrupperna
liksom bland de brittiska trupperna. Först i mitten av december
1958 skedde en avmattning.
Det var alltså relativt lugnt, när
de båda delegaterna från Kyrkornas Världsråd drygt en månad senare landade i Nicosia. De möttes
inte av några företrädare för kyrkan – dessa släpptes inte in på
flygplatsen utan fick vänta på hotellet; däremot hade den brittiske
guvernören sänt en representant,
som älskvärt ordnade alla formaliteter. Redan samma eftermiddag
påbörjades överläggningarna, som
sedan praktiskt taget oavbrutet
fortsatte under fyra dygn. Vi hade
sålunda ingående samtal med de
kvarvarande biskoparna, vi träffade befolkningen i några av oss
själva utsedda byar, vi besökte församlingar, kloster, ett par gymnasier samt – icke minst- centralfängelset, vi mottogs av den brittiske guvernören och sammanträffade
med några av hans underordnade
.t
.,
– – – – – – – – ——————
44
”district commissioners” samt med
den anglikanske prästen, vi sammanfördes med grupper av grekcypriotiska lekmän i ledande ställning. Den enda instans av betydenhet på ön, som vi nödgades avstå
från att lära känna, var den turkiske muftin; vår uppgift var ju av
kyrklig och inte av politisk art!
Cypern är kyrkligt indelad i fyra
stift med fem biskopar – ärkebiskopen har en suffraganbiskop
under sig. Vid vårt besök fanns
emellertid bara två biskopar på
plats. Ärkebiskopen var i athensk
exil, och han åtföljdes av den likaledes politiskt misstänkte Kyprianos av Kyrenia. På mera ogenomskinliga grunder befann sig Photios
av Paphos enligt uppgift i Amerika.
Återstod den 65-årige suffraganbiskopen Gennadios i Nicosia (”biskop av Salamis”) och den betydligt
yngre Anthimos (Limassol), som
var ställföreträdare (”locum tenens”) för Makarios. Den andligt
mest betydande var otvivelaktigt
Gennadios, som residerade i det
gamla, rätt ruffiga ärkebiskopspalatset; man höll just på att bygga ett nytt, ståtligt residens åt den
man, vars återkomst man bidade.
Uttalandena från de båda biskoparna hade i stort sett samma tendens.
Cypern måste få frihet och självbestämningsrätt. ”Vi hör till de
civiliserade folken, och vi kan styra
oss själva.” Det har förut rått fredlig koexistens mellan greker och
turkar. Skulden för stridigheterna
lades på engelsmännen, som gynnade turkarna på grekernas bekostnad, bl. a. genom att ge dem
nyckelställningar i förvaltning och
polisväsen. Makarios’ återkomst
skulle pacificera ön. Han är beredd
att verka för alla mänskliga rättigheter åt turkarna enligt FN :s regler
om folkminoriteter. På vår fråga,
om Makarios kan tänkas ha auktoritet nog att genomföra dessa planer även gent emot de fanatiker,
som till varje pris ville ha anslutning till Grekland, svarades från
olika håll, att så säkert är fallet.
Makarios är klok nog för att lägga
fram funktionsdugliga kompromisser, och han är stark nog för att
föra dem igenom. Ur kyrkans synpunkt är ärkebiskopens frånvaro
katastrofal, då hela den kyrkliga
konstitutionen förutsätter hans avgörande insatser. – Redan av det
här anförda torde framgå, hur
hopplöst det är att söka dra gränsen mellan religion och politik på
Cypern. Kyrkligt och nationellt
konvergerar i ärkebiskopens person.
Biskop Anthimos träffade vi bl. a.
vid en kvalificerad lekmannasamling i hans stora men arkitektoniskt miserabelt planerade residens
i Limassol. Man var omåttligt stolt
över den nyinstallerade luftkonditioneringen, som säkert fyller ett
viktigt ändamål under den heta
årstiden. När den till vår ära som
en isig orkan sattes på för fullt i
januarikylan, huttrade vi alla och
lyckades omsider få den avstängd.
Anthimos, som just kommit hem
från ett besök hos Makarios i
Athen, underströk kollegans synpunkter på situationen och uttryckte å ärkebiskopens vägnar den förhoppningen, att Världskyrkorådet
skulle rekommendera dennes återvändande. Han tillfogade, att detta
även skulle bli till gagn för britterna själva, då de eljest inte har nå-
gon auktoritativ förhandlingspartner på ön. Stor risk föreligger också under nuvarande kaotiska omständigheter, att det blir kommunisterna, som tar hem spelet. Dessa
utgör redan 20 å 25 % av den grekiska befolkningen. Mycket hänger
nu på den brittiske guvernörens
möjligheter att påverka London i
förnuftig riktning.
Dessa toner återkom praktiskt
taget överallt. Så långt syntes saken
alltså klar. Värre var att få besked,
i vilken utsträckning kyrkan låtit
engagera sig i stridigheterna. Officiellt förklarades givetvis, att britternas misstankar mot prästerna i
detta avseende var ogrundade. Riktigheten av detta påstående torde
dock få betvivlas. Det lär vara
ofrånkomligt, att prästerna på
många håll utgjorde lokala mellanhänder mellan överste Grivas’ partisanstyrkor och ortsbefolkningen.
Grivas, som tydligen var en cypriotisk Robin Hood, höll sig dold i de
otillgängliga bergstrakterna. Trots
att engelsmännen satt ett högt pris
på hans huvud, begav han sig då
och då förklädd ner i bygden för
att förbereda framstötar. Det berättades, att han vid ett sådant till- 45
fälle i en tiggares gestalt bett själve
guvernören om allmosor, givetvis
utan att denne hade en aning om
vilken betydelsefull person han hade framför sig. F. ö. tycks mycket
få ha känt till hans utseende. I
Durrels Cypernbok Bitter Lemons
finns en illustration, som föreställer en grupp partisaner i en ödslig
bergstrakt. Under bilden står, att
den äldre mannen i mitten ”förmodas” vara Grivas. Riktigheten av
denna förmodan kunde jag lätt
konstatera, då jag senare såg en
tidningsbild från Grivas’ triumfartade återkomst till Athen efter stridernas slut. På prästernas och
kyrkfolkets initierade lojalitet kunde han emellertid säkert lita. Om
Makarios blivit ett slags Messiasgestalt, betraktades Grivas nära nog
som Johannes Döparen. Litet varstans kunde man inne i kyrkorna
se väggar och valv bemålade med
tre namn: Makarios – EOKA –
Dighenis ( = Grivas). Detta kompletterades med diverse uttrycksfulla slogans, t. ex. ”Glöm ej motståndet!” ”Frihet!”
Emellertid kvarstod frågan, om
prästerna även aktivt tagit del i
den väpnade motståndsrörelsen. På
väg till Famagusta tog vi upp saken
vid ett improviserat besök i byn
Lissi, ett av rörelsens centra. I ett
kafe presenterades vi högtidligen
för en man, som levde högt på sonens hjältegloria; den 18-årige pojken hade varit Grivas’ närmaste
man och dödats av engelsmännen.
Hans porträtt återfanns i kafeer
., -; ·- ,…,-
46
och skolor tillsammans med Makarios och det grekiska kungaparet.
I Lissi hade två präster arresterats
och satts i fångläger. Vi undrade
varför. Svar: Engelsmännen hade i
kyrkan funnit vapenattrapper för
dramatiska uppträdanden i ungdomsföreningen! Det lät ju relativt
oskyldigt. Mot turkarna hade man
just ingenting att erinra; man levde i gott förhållande till en turkisk
grannby. Men det rådde en stor
enighet om att engelsmännen måste
bort. Det var de som stod i vägen
för vinnande av det politiska målet.
Enligt trovärdiga uppgifter satt
35 präster i fängelse eller koncentrationsläger. Fem fanns i Nicosias
centralfängelse, därav tre arkimandriter (överabbotar eller högre
präster). De ansågs särskilt farliga.
Några hade varit där i två atre år.
Fängelsedirektören gav oss generöst tillstånd att sammanträffa med
dessa, som i en dystert svart rad
tågade in i ett förrum. De fick tala
fritt, visserligen i närvaro av en
vaktkonstapel. Inte utan förvåning
hörde vi dem deklarera, att de häktats och hölls fängslade utan att
veta varför; någon rättegång hade
inte förekommit. Efteråt frågade
jag fängelsedirektören, om denna
uppgift kunde vara riktig. Han svarade diplomatiskt: ”No comments.
I have just to keep the prisoners.”
Samma ofinkänsliga fråga framställdes senare till guvernören. Denne förklarade, att normalt alla häktade hade tillfälle att försvara sig.
Det fanns emellertid några undantag. Hans motivering härför har sitt
intresse. Vi har, sade han, klara
bevis mot dessa prelater för svåra
brott. En rättegång skulle avslöja,
hur vi fått dessa bevis, och detta
skulle blottställa cypriotiska medborgare för de svåraste repressalier.
Besöket hos guvernören, Sir Hugh
Foot, skulle förtjäna ett särskilt
kapitel. Att hans residens var omgivet av flerdubbla taggtrådsstängsel hade väl sina randiga skäl.
Själv gjorde han ett utomordentligt
intryck av klarsyn och balans. Tidigare hade han haft motsvarande
ställning på Jamaica och systematiskt förberett öns självständighet.
Samma program sökte han nu genomföra för Cyperns vidkommande. Sir Hugh bekräftade, att tidigare ett relativt gott förhållande varit
rådande mellan greker och turkar.
EOKA-fanatikerna hade emellertid
skapat de svåraste problem, som
militärt måste bemästras. Guvernö-
ren sökte nu etablera personliga
kontakter mellan de båda grupperna genom regelbundna veckomöten
för överläggningar om öns angelägenheter. Under förutsättning att
fredliga förhållanden återställdes
var han beredd att göra allt för att
Makarios snarast möjligt skulle få
återvända. Till grekerna ville han
säga: Gå turkarna tillmötes – ett
stycke mer än halva vägen.
övriga konferenser och sammanträffanden utfyllde bilden men gav
sakligt sett föga nytt. Så småningom vande vi oss vid att så snart vi
visade oss mötas av en mäktig talkör – inövad eller inte: Makarios,
Makarios, Makarios l Som slutvignett må en mera pittoresk episod
anföras. Efter mötet i Lirnassol bestämde vi oss hastigt för att tillsammans med vår tolk bila till en
by i närheten, som heter Erini. Då
vi anlände vid 1f2 8-tiden på kvällen, var byn försänkt i mörker.
Tolken sökte förgäves väcka byprästen, som tillika med sin hjord
gått till sängs. En ensam ljuspunkt
ledde oss emellertid till ett kafe,
vars innehavare höll på med nattstädningen. Vi undrade, om vi kunde få en kopp kaffe, vilket beviljades. Efter presentation frågade vi,
om det var möjligt att råka några
bybor. Kafeägaren lyste upp; ryktet om vårt besök på Cypern hade
tydligen nått även denna metropol.
Efter föga mer än fem minuter
vällde det in yrvaket folk i alla åldrar, män, kvinnor och barn. Kaffekopparna korn i rörelse, och vi höll
ett litet anförande om syftet med
vår närvaro; vi ville veta, hur man
såg på det kyrkliga läget. En lång
och ståtlig karl reste på sig: ”Kan
man tala fritt här i kväll?” Jo då.
Och så korn den vanliga refrängen.
Ingenting fungerar, därför att engelsmännen har rövat bort Makarios. Vi invände något om att man
dock på nära håll hade biskopen i
Lirnassol, för att inte tala om byprästen. Detta gjorde ingen verkan.
Titta på lyktan i taket, sade den
reslige talesmannen. Om man skruvar bort glödlampan, tror ni då att
den lyser något nämnvärt? Nej, där
47
ser ni. Prästen, som under tiden inställt sig, tyckte väl, att också han
borde bruka ett verksamt bildspråk,
men han valde ett mera ecklesiastiskt sådant. Har ni sett en s:Kock
får utan herde? Dorn springer hit
och dit utan ordning. Det är så vi
känner oss. – Vi åkte tillbaka till
Lirnassol med en känsla av att
Makarios’ frånvaro på ett sällsamt
sätt gått hela öbefolkningen på
hjärnan.
Av en tillfällighet korn tiden för
vårt besök på Cypern att samrnanfalla med de berörda makternas
politiska konferens i Ziirich, sedermera flyttad till London. Där fastställdes i princip den nya författningen för den självständiga republiken Cypern inom ramen för det
brittiska samväldet, och Makarios
tilläts återvända. På ön lär man i
vissa kretsar ha givit delegationen
från Kyrkornas Världsråd äran för
det snabba resultatet. Detta rykte
var alltså i någon mån överdrivet l
Dock hade vi på ett otal ställen haft
tillfälle att stryka under, att stridernas upphörande var en ofrånkomlig förutsättning för att man
skulle få sina önskningar uppfyllda.
De senaste stridigheterna har åtminstone delvis sin grund i situationen från våren 1959. Redan då
kunde man förutse, att överrepresentationen för den turkiska minoriteten inom den nya republiken
skulle vålla svåra komplikationer
och bland grekerna skapa ökad animositet genternot de rnuharnrne- . ·- -…-
48
danska medbröderna. Det går inte
heller så lätt att av ”fredlig koexistens” mellan från varandra separerade folkgrupper åstadkomma
verkliga samarbetsorgan. Den turkiske vicepresidentens vetorätt hotade också att lamslå det politiska
livet. Å andra sidan ter det sig naturligt, att det skulle bli britterna,
som fick återställa ordningen. Nå-
gon egentlig fientlighet mot engelsmännen som sådana kunde vi aldrig
konstatera. EOKA hade visserligen
blodiga uppgörelser med de brittiska trupperna, men det berodde
på att man i britterna såg hindret
för planerna på union med Grekland resp. den fulla självständigheten. Guvernören respekterades i
alla läger, hans positiva inställning
var känd och erkänd, och de engelska soldaterna kunde vid permission obehindrat röra sig bland befolkningen i Nicosia. Ibland kunde
man väl höra talet om Cyperns
”slaveri under England”, men man
var tämligen medveten om att detta
var en propagandistisk överdrift.
Gatulivet flöt normalt som i varje
halvorientalisk stad.
Att Makarios skulle bli statschef
var en politisk nödvändighet; hans
auktoritet bland grekcyprioterna
var ju av det unika slaget. Saken
måste dock ur kyrkans synpunkt
beklagas. Därmed konserverades
nämligen kyrkans traditionella politisering till förfång för de religiösa uppgifterna. De klarsynta bland
kyrkamännen väntade på en andlig inspiration genom Makarios.
Bl. a. hade han före deporteringen
visat intresse för den betydelsefulla Zoe-rörelsen med dess nya
metoder i församlingsliv, själavård,
ungdomsarbete m. m. Även för den
nedgångna prästutbildningens vidkommande behövdes krafttag, till
vilka man visste ärkebiskopen vara
beredd och kapabel. Men detta förutsatte, att han verkligen fick ägna
sig åt sin kyrka och inte behövde
pressas av politiska uppgifter.
Den tjusiga Medelhavsöns många
vänner önskar, att den nu skall få
en tid av konstruktiv återuppbyggnad. Ej mindre önskar man, att
Cyperns traditionsrika kyrka skall
lösgöras ur sin förstelning och bli
en levande lem i den världsorganisation, som med paulinsk terminologi är Kristi kropp.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner