Print Friendly

Curt Nicolin; Arbete åt alla

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


CURT NICOLIN:
Arbete åt alla
l dag är räntabiliteten i jämförelse med
statens obligationsränta det avgörande,
skriver Curt Nicolin. För att uppnå
oförändrad industrisysselsättning krävs i
dag dubbelt så hög räntabilitet som vid
mitten av 1960-talet. Hanförordar en
drastisk sänkning av aktiebolagsskatten,
vilken kan finansieras genom
eliminering av industrisubventioner. Det
skulle i ett slag sänka räntabilitetskravet
för nyinvestering och företagens
soliditet skulle stiga.
Tekn dr Curt Nieo/in är arbetande
styrelseordförande i ASEA.
Alltsedan oljekrisen 1973 har vi i de flesta industriländer en hög arbetslöshet.
För att ekonomiskt sörja för de arbetslösa har vi i Sverige arbetslöshetsersättning, omskolningskurser, AMS-arbeten och förtidspensioner av arbetsmarknadsskäl, ungdomsersättning m m. Lägger man ihop alla dessa kategorier utgör
de i dag mer än 10% av arbetskraften.
De sociala kostnaderna för dem, som
saknar arbete, är utomordentligt betungande för staten och även i viss mån för
kommunerna. Samtidigt uteblir skatteunderlag som ytterligare försämrar den
offentliga budgeten. Enligt min mening
är det inte en snabbare teknisk utveckling som åstadkommit arbetslösheten
utan obalanser i ekonomin, som bl a orsakades av starka relativprisförändringar
inledda av oljeprisstegringarna. Enligt
beräkningar i Sverige och USA blev 1974
ca 15 % av industrins produktionskapital
ekonomiskt obsolet.
För att bekämpa inflationen har de
flesta länder och under många år även
Sverige dämpat ekonomien. Detta leder
alltid till en svagare utveckling av investeringarna jämfört med konsumtionen
därest ej konkreta motåtgärder insättes.
Bruttoinvesteringarna har följdriktigt
sjunkit. l kombination med ökad förslitning har nettoinvesteringarna kommit i
kläm. Devalveringarna 1981 och 1982
samt konjunkturuppgången främst i
USA har ökat produktionen i Sverige
med ca 15 % under 1983 och 1984. Detta
har inneburit väsentlig ökning av kapacitetsutnyttjningen. Den är nu normal.
Trots uppgången i bruttoinvesteringar
1984 är nettoinvesteringarna ·endast
2,5 % av förädlingsvärdet. Det leder i
längden till sjunkande sysselsättning.
Statens stora underskott, det hö-
ga skatteuttaget, betalningsunderskott
gentemot utlandet och den höga internationella skuldsättningen ställer krav på
en icke oväsentligt ökad industriproduktion. Den kan inte komma till stånd med
mindre realkapitalet i svensk industri
ökas i i stort sett motsvarande grad.
Minskande industrisysselsättning
BIAC (Business and Advisory Committee to OECD) har genomfört studier i ett
antal länder över sambandet mellan lönsamhet och sysselsättningsutveckling i
industrin. Dessa undersökningar visar
att sysselsättningen i industrin mätt i antal arbetstimmar sjunker om inte vinsten
efter full skatt i relation till eget kapital
överstiger den statliga obligationsräntan.
Under de sista 20 åren har detta i Sverige
inträffat två år, 1974 och 1984. De två
åren steg industrisysselsättningen i Sverige. Sammanlagt för 20-årsperioden
jönk den med en tredjedel mätt i antal
arbetstimmar och en sjättedel mätt i antal anställda. De nämnda undersökningarna pekar också hän mot att vaije procents ökning av egenkapitalets räntabilitet medför en årligen ökad sysselsättning
på ungefär 0,5 %. Men måste man då inte
ställa krav på att det skall finnas avsättning för industrins produkter? Jo naturligtvis.
Först och främst innebär investeringsökningen en ökad efterfrågan från industrin. Med god konkurrenskraft finns
heller inget reellt hinder för att öka avsättningen på världsmarknaden utöver
nuvarande ca l ,5%.
Uppgiften i Sverige är tvåfaldig. Vi
måste samtidigt eliminera den offentliga
ektorns underskott och öka sysselsätt- 243
ningen. Det kan endast ske genom sysselsättningsökningar i privat regi. Genom sysselsättningsökning i privat regi
minskar statens utgifter för olika kategorier av arbetslösa, samtidigt som skatteintäkterna vid oförändrade skattesatser ökar. (Det totala svenska skatteuttaget torde ej kunna öka utan allvarliga
skadeverkningar.)
1984 nådde egenkapitalets avkastning i
svensk industri strax över statens obligationsränta. Härav följde en mindre sysselsättningsökning. För att få ordning på
Sveriges affärer borde sysselsättningen i
industrin öka med storleksordningen
200 000 personer på några få år.
Räntabiliteten måste fördubblas
Enligt BIAC-rapporten behövs högre
räntabilitet i en industri som skall växa
jämfört med den som krymper. (Vilket
ter sig självklart.) Rapporten visar också
att det är räntabilitet i jämförelse med
statens obligationsränta som är avgörande. Den är idag ungefär dubbelt så hög
som i mitten på 60-talet. Följaktligen
måste vi idag ha dubbelt så hög räntabilitet som vid mitten på 60-talet för att nu
liksom då uppnå oförändrad industrisysselsättning. Nu behöver vi i själva verket
en relativt snabb ökning av industrisysselsättningen. Då krävs också en avsevärt högre förräntning än statens obligationsränta och betydligt mer än dubbla
förräntningen vid mitten av 60-talet.
Men kan vi då inte sänka räntan? l
länder med stora offentliga underskott är
räntan hög, tex USA, Belgien, Frankrike och Sverige. I länder med begränsade
underskott är räntan avsevärt lägre, t ex
Västtyskland, Schweiz och Japan. Det
verkar inte sannolikt, att vi snabbt kan
l
\
l
.,

l
244
eliminera de offentliga underskotten
utan betydande ökning av privat sysselsättning, dvs tillväxt i ekonomin.
Sänk aktiebolagsskatten
Den snabbaste och effektivaste åtgärd
statsmakterna kunde vidta vore en drastisk minskning av aktiebolagsskatten.
Det skulle i ett slag sänka räntabilitetskravet för nyinvesteringar. Vinstutsikterna (efter skatt) skulle i ett slag stiga.
soliditeten i företagen skulle stiga (minskad latent skatteskuld). Kostnaden för
staten är begränsad. Sänkningen kan finansieras genom eliminerade industrisubventioner. Nödlidande företag hänvisas till marknaden: rekonstruktion, ackord eller konkurs. Det är metoder, som
antingen ger en ny start eller avbryter en
verksamhet utan framtid. Subventionerna kommer i verkligheten ofta att skydda
ägare och långivare. Det är ej ändamålet.
De sänkningar som kan genomföras i
offentliga utgifter används till sänkta arbetsgivareavgifter. Dessa skattetekniska
åtgärder kombinerade med låga lönelyft
pressar ned inflationen. Programmet leder till tillväxt i ekonomin, vilket även
bidrar till att begränsa inflation. Helt
klart är, att antalet offentligt anställda ej
får lov att öka, snarare minska. Under
hela krisen hittills har deras antal varje
år stigit.
Redan efter fyra a fem år skulle det
illustrerade programmet medge högre
konsumtion än som blir möjlig utan det.
Samtidigt skulle vi närma oss full sysselsättning och små eller eliminerade offentliga underskott.
För att programmet skall lyckas måste
alla arbetsföra vara beredda att ställa
upp på de erbjudna rejälajobb, som rimligt motsvarar individens kompetens.
Det är orimligt att som idag utbetala olika former av arbetslöshetsersättning till
personer som vägrar anta erbjudna jobb.
I dag förlorar t ex en 59-åring med arbetslöshetsersättning sin förtidspensionsrätt, om han antar arbetserbjudande! Denna arbetskraftreserv hålls
borta från industrin med användande av
skattemedel!
För internationell konkurrens fordras
att svensk inflation inte överstiger omvärldens. Det är tvivel underkastat, om
förhandlingssystemet i Sverige kan begränsa löneökningarna till de, som är förenliga med lösning av landets ekonomiska problem. Om consensus ej kan nås är
det till sist statsmaktens uppgift att göra
en översyn av systemet. Syftet måste
vara att det skall vara möjligt att i fria
förhandlingar nå resultat, som är förenliga med de anställdas långsiktiga intressen.
De föreslagna åtgärderna är psykologiskt påfrestande. Företag och kapitalägare skulle gynnas medan övriga skall
visa återhållsamhet. Anledningen är, att
vi länge levt över våra tillgångar. Vi måste nu återställa en ekonomi i balans. Vi
måste välja. Vi kan inte fortsätt~ att äta
kakan och ändå ha den kvar. Eft~r fyra a
fem år är den grundläggande korrektionen genomförd. Då kommer alla att få
det bättre än utan programmet, högre
reallöner och högre konsumtion. Vi
kommer också då att vara på god väg
mot arbete åt alla.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner