Print Friendly

Clas Fredenberg; Nazismens och fascismens idéer

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CLAS FREDENBERG:
Nazismens och fascismens ideer
B
oleförlaget Ratio har i ny upplaga
utgivit ”Nazismens och fascismens
ideer. Den nationella diktaturen”
av Herbert Tingsten. Den här boken, vars
första utgåva kom 1936, är alltså en analys från den tid då fascismen/nazismen
ännu inte hade visat vad de verkligen gick
för, och man fortfarande, utan att vara
överdrivet optimistisk, kunde ha förhoppningar om en fredlig utveckling för
Europa. Efter andra världskriget har den
vetenskapliga forskningen om fascismen,
i ordets vidare mening, vuxit till en flodvåg, och den har kommit att undersökas
från historisk, statsvetenskaplig, sociologisk, psykologisk och andra synpunkter.
En stor engelsk bibliografi från början av
åttiotalet som upptar fackböcker, vetenskapliga avhandlingar, tidskriftsartiklar
och dylikt som alltsammans gäller nazismen, rymmer närmare 10 000 hänvisningar.
Herbet Tingsten: Nazismens och fascismens ideer. Den nationella diktaturen.
Ratio 1992.
Det är ändå ganska intressant att se hur
klarsynt Tingsten redan på 30-talet kunde betrakta den tyska nazismen och den
italienska fascismen och hur han med
hjälp av noggrann läsning av partiprogram och med rationell analys kan tillbakavisa några av de vanligaste av de förklaringar till de fascistiska rörelsernas
uppkomst som då var ofta förekommande och som man kan se ännu i våra dagar.
Det har ju till exempel varit en populär
förklaring till nazismens framgångar i
början av 30-talet att Tysklands nederlag
i första världskriget skulle ha skapat en så
stark besvikelse, att stora delar av befolkningen därför valde nazismen. Som
Tingsten påpekar så borde nazismens
framgångar i så fall ha kommit redan tiden strax efter förlusten i första världskriget, men det fanns redan då och finns
fortfarande, en benägenhet att överdriva
en eller några få förklaringar, medan de
verkliga orsakerna varit betydligt mer
sammansatta och komplicerade.
Vid det nazistiska maktövertagandet
1933, ”die Machtiibernahme”, var den
nazistiska ideologien betydligt mer utarbetad – med Adolf Hitlers Mein Kampf
som något av rörelsens bibel – än fascismens ideologi var vid den italienska
fascistiska diktaturens upprättande 1922.
En mera auktoritativ framställning ges
först 1931 av Mussolini själv i en artikel i
uppslagsverket Enciclopedia Italiana.
Det märkliga är att någon påverkan mellan de bägge rörelsernas respektive ideologi inte tycks ha ägt rum, åtminstone inte
under inledningsskedet av den fascistiska
regimens maktinnehav. För egen del har
jag ofta undrat över mellankrigstidens alla hel-, halv- och kvartsfascistiska rörelser, och sådana fanns det ·många, från
Finland i norr till Portugal i söder. I vad
mån ansåg de själva att de var bärare av
en ideologi-överideologi som kallades
”fascism”. Man bör komma ihåg att det
var förhållandevis få av den tidens partier och rörelser som historiker av i dag
betecknar som fascistiska, som hade med
ordet fascism eller fascistisk i det egna
partinamnet. Mycket vanligt var på den
tiden snarare någon form av ordet
nationell.
Så mycket är klart att när efter andra
världskriget nazismens/fascismens alla
illgärningar blivit tillfullo kända, har ordet fascism ofta i vardagligt, men någon
gång även i vetenskapligt språkbruk,
kommit att användas i en starkt fördö-
mande ton, inte sällan på gränsen till
skällsord. Och helt tydligt har det här försvårat och förvirrat även en mera seriös
diskussion och förståelse av den historiska fascismen före 1945. En sådan borde
vara möjlig utan att därför på minsta sätt
förlåta fascismens omänsklighet och brutalitet.
Vad gäller nazismens/fascismens ideer
får man verkligen säga att Herbert Tingsten på ett mycket klart sätt åskådliggör
och beskriver antiintellektualismen och
vitalismen, den aggressiva nationalismen,
hyllandet av handlingen och instinkten
på det reflekterande tänkandets bekostnad. Och till allt det här kom så förhärligandel att staten som det särskilt utmärkande för den italienska fascismen, medan den grova antisemitismen var den
tyska nazismens speciella kännetecken
och stora skamfläck.
När man i dag läser Tingstens bok
måste man komma ihåg att det på den tiden, i mitten på 30-talet, gällde för
Tingsten, den engagerade demokraten,
att bekämpa den tidens nazism och
fascism, boken rymmer också en rationalistisk, mild polemik mot de rörelser som
boken behandlar. Men det gör ju också
att den i dag, 50-60 år efter sin tillkomst,
45
slår in öppna dörrar. Vem vill i dag på allvar försvara nazismen eller fascismen?
Det har på sista tiden i Tyskland och
även i Sverige förekommit främlingsfientliga upplopp och även rent fysiska övergrepp mot personer med icke-europeiskt
utseende. Det här är verkligen mycket
beklagligt, och man kan inte nog hårt fördöma den sortens angrepp. Men det bör
man absolut inte kalla nazism eller
fascism, då gör man sig skyldig till just
det där lite slarviga språkbruket där uttrycken nazist-fascist mest blir skällsord.
De personer som varit inblandade och
förövat angreppen kan snarare beskrivas
som en sorts halvkriminella främlingshatande ungdomsligister, men att förse
dem med den för dem själva spännande
och pirrande beteckningen nazist eller
fascist, det är bara ägnat att förvirra
språkbruket ännu mera.
Den nazistiska och fascistiska ideologien har· grundligt underkänts och förkastats. Nutida historievetenskaplig
forskning har ställt granskande frågor
och satt problem under debatt, åtminstone när forskningen varit som bäst. På
Tingstens tid var fascismen-nazismen
inte i första hand ett historiestatsvetenskapligt problem, utan en handfast, oroande politisk realitet som bara några år
senare skulle besanna de värsta farhågor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism