Print Friendly

Claës Skoglund; Grundlagens kapitel 13

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CLAES SKOGLUND:
Grundlagens kapitel 13
Den nya regering5:formen utgtlr ji-/111 att
Sverige kan bli ockuperat och i dess /3
kapitelanges hur regering och riksdag
skall agera om ett slidant fall intriij(ar.
Detta överensstämmer ej med mälen Fir
vår säkerhets- och jbnil’llrspolitik.
Norges snarare iin Danmarks
e1jarenheter bör liiggas till grund fiir en
omarbetning al’ dessa paragrafer i
regeringsformen då det .finns anledning
förutsätta att statschefoch regering
lämnarlandet och fortsätter att leda den
fortsatta striden utiji-å11. (Artikeln iir
avslutad den 8 mars /984).
General Claes Skoglund har varit rektor för Försvarshögskolan i fyra år
och därefter militärbefälhavare för
Västra Militärområdet. Han har varit
ledamot i Beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar och är aktiv skribent i totalförsvarsfrågor.
Sveriges tillspetsade säkerhetspolitiska
läge har bland mycket annat lett till att
en nyttig debatt kring begreppet ”ocku·
pation” blossade upp i SvD kring årsskiftet. Tyvärr fullföljdes den inte.
Landshövdingen och civilbefälhavaren
Bengt Gustavssons nyligen offentliggjor·
da Motståndsutredning tillika med den
sedan länge väntade Folkrättsutredningen kan förhoppningsvis få igång en debatt igen. En sådan behövs.
Enligt folkrätten anses ett område
vara ockuperat när det faktiskt betinner
sig under en fientlig armes herravälde.
Det inskränkande ordet ”faktiskt” kan
vara en formell anledning bland alla
praktiska och e1i’arenhetsmässiga beve·
kelsegrunder till att exempelvis Jugoslavien inte accepterar begreppet ”ockupation” . Där talar man i stället om ”tillfäJ.
ligt besatt område”. I föli’attningeu
anges att ingen jugoslavisk myndighet eJ.
ler medborgare har rätt att acceptera eJ.
ler erkänna ockupation av Jugoslaviea
eller någon del av landet. Denna redan1
fölfattningen uttryckta motståndsvilja 1
förening med vetskapen om de jugoslaviska folkens framgångsrika kamp mi
inkräktarna under andra världskriget på.
verkade säkerligen Stalin. Han avstod
. från att i samband med Titos och dd
jugoslaviska kommunistpartiets ”avVIkelser från marxism-leninismen” 1941
tillgripa ockupation av Jugoslavien. El
av hans efterträdare, Bresjnev, gjorde
det däremot tjugo år senare hänsyns!~
gentemot det mindre motståndskraft.
Tjeckoslovakien och under åberop~1
av den efter honom benämnda doklit
nen.
”Krig och krigsfara”
l motsats till denna i författningen uttalade motståndsvilja måste tyvärr sättas
den nya svenska regeringsformen och
dess 13 kapitel med rubriken ”Krig och
krigsfara”. Denna grundlag utgår från att
Sverige kan bli ockuperat. Även om så
ett. skall det inom landet finnas en re- ~ng, som utövar svensk offentlig
makt. Denna regering har dessutom enligt grundlagen tilldelats en vidsträckt
fullmakt. Men en sådan kan givetvis utnyttjas endast om ockupationsmakten
medger det. Dessutom torde möjligheten
att delge folket av regeringen fattade beslut vara helt beroende av ockupationsmaktens godtycke. En sådan regering
kan till och med bli ett verktyg i dennas
hand. Detta kan innebära en hjälp åt
ockupanten t ex vad gäller personalankaffning eller överbryggande av språkvårigheter. när ockupationsadministrationen skall organiseras.
Det råder en brist i det logiska
sambandet mellan den svenska
regeringsformens 13 kapitel och
våra deklarerade säkerhets- och
försvarspolitiska mål.
Till yttermera visso möjliggör 13 kapitlet att riksdagen kan sammanträda inom
ockuperat område, förutsatt att 3/4 av
dess ledamöter deltar (däremot inte 50-
mannadelegationen). Att antalet ledamöter är relativt stort torde likväl inte
innebära något hinder för en hänsynslös
ockupationsmakt att med olika metoder
185
utöva lämpliga påtryckningar. Man måste också räkna med vissa kollaboratörer.
Mönstret för författarna till 13 kapitlet
har uppenbarligen varit det ockuperade
Danmark under andra världskriget. Där
gick regering och riksdag med sin ” samarbetspolitik” frivilligt tyskarnas ärenden under drygt tre år. Till slut blev situationen ohållbar och regeringen avgick. Men det danska beteendet var den
logiska följden av den tidigare försvarspolitiken, ”vad kan det nylle”.
Svensk försvarsdoktrin
I Sverige var och är alltjämt målet för
hela säkerhetspolitiken, kort uttryckt,
att vi själva skall bestämma hur vårt
samhälle skall utvecklas. Därför skall
vårt totalförsvar vara så förberett för
krig att det verkar fredsbevarande. Så
har riksdagen beslutat. En angripare
skall alltid tvingas räkna med ett aktivt
motstånd i olika former och i alla delar
av landet. Detta kan vara av avgörande
betydelse redan i angriparens övervä-
ganden om fördelar och egna uppoffringar inför ett beslut om eventuellt anfall
mot Sverige. Men vi kan inte bluffa. Totalförsvarets fredsbevarande förmåga,
motständsviljan inbegripen, är detsamma som dess effektivitet och dess
inre halt vid försvarets genomförande
under verkligt krig. Detta förbises understundom – och inte blott av politiker.
Vår regeringsforms 13 kapitel kan hos
en förmodad angripare skapa intrycket
att det hos statsmakterna innerst inne
inte är så mycket bevänt med vår omskrutna försvarsdoktrin och med motståndsviljan, såsom den kommer till uttryck i Beredskapsnämndens opinions- 186
undersökningar. Dessa statsmakter förutsätter ju tydligen att Sverige kan bli
ockuperat. De har till och med i god tid
och i grundlag fastställt regler, som underlättar verksamheten för en ockupationsmakt!
Erfarenheter från andra länder
Vilka ödesdigra följder en angripares felbedömning av motståndsviljan kan få för
avvägningen fred/krig framgår, utan alla
jämförelser i övrigt, av finländaren Max
Jakobsons bok ”Vinterkrigets diplomati” 1939- 40. ” Kremls misstag”, som
han benämner det. Stödda av legationens , Tass’ och medlöpares inställsamma rapporter från Helsingfors förleddes Stalin och Molotov att tro att de
finländska ”massorna” var redo att hlilsa Kuusinens folkregering och Röda armen med blommor. På tre dagar skulle
det hela vara över och Finland bolsjevistiskt. För sent insåg man sitt misstag. Ett
onödigt och för Sovjetunionen föga
främjande krig blev följden . Det lämnade
visserligen Finland besegrat men inte
erövrat eller underkuvat, såsom avsikten
i starten var. Det är i detta sammanhang
intressant att konstatera att de två randstaterna på Europas nord- och sydtlyglar, Finland och Jugoslavien, alltjämt
och utifrån sina erfarenheter är fria . De
mellanliggande randstaterna är det inte.
De finländska och jugoslaviska exemplen visar på Stalins resp Hitlers felbedömning av folkens motståndsvilja under andra världskriget. En annan gång
kan det vara fråga om bedömningen av
fastheten hos den demokratiska statens
högsta ledning. Det råder en brist i det
logiska sambandet mellan den svenska
regeringsformens 13 kapitel och våra deklarerade säkerhets- och försvarspoli·
tiska mål. 13 kapitel måste omarbetas.
Det får inte finnas någon tvetydighet e~
ler anpasslighet eller ens dubbla budskap
i statsledningens verksamhet vare sig det
gäller grundlagens regler eller det prak·
tiska handlandet från fall till fall och det·
ta både i dag och i morgon. Inte minst
den store grannen i öster är särskilt Jy.
hörd för sådant.
Skall ockupationsalternativet finna!
kvar i 13 kapitlet bör Norges erfarenheter snarare än Danmarks läggas tiO
grund. Den tyska avsikten var att även l
Norge bemäktiga sig statschef och regering som lämpliga redskap för ockupationens genomförande. Det misslyckades. Norge fick en exilregering som fria
vänskapligt land ledde kampen för landets frigörelse .
Marsbrevet
Vårt totalförsvar kan misslyckas med
den fredsbevarande uppgiften. Kriget
kan komma och trots segt djupförsvar:
understött av hela folkets motståmit
vilja, kan landet tills vidare komma u.
der en fientlig armes herravälde. l mct
sats till vad vår grundlag synes räkll
med finns det anledning förutsätta al
statschef och regering i detta läge lämrw
landet och från fredat territorium ledet
den fortsatta striden. Med nuvaraid
grundlagsregler finns i sådant fall risk
två regeringar, en fri och en i ocku”
lionsmaktens ledband. Så får inte
ens i teorin. 13 kapitlet måste omarbetas
och detta i politisk enighet.
Men det finns också en regional ochfl
lokal ledning i samhället. Hur skall det 1
förhålla sig i motsvarande läge? Under
andra världskriget utfärdades långt om
länge bestämmelser härför. Man hade
bia från Norge dragit den erfarenheten
att ämbets- och tjänstemän. som stannade kvar för att vara förmedlande organ
mellan fiendens trupper och befolkningen. mest var till nytta för de förra . Med
de tvångsmedel. som användes av ockupationsstyrkorna och särskilt av dc poliIi ka organ som ställdes vid sidan av
dem. blev möjligheten för buffertverksamhet ytterligt liten eller ingen. Det
venska beslutet. det s k marsbrevet av
1943. blev att myndigheter med exekutiva befogenheter skulle gå under jorden
vid ockupationshot i en landsdel. Andra
myndigheter skulle bli kvar för att biträ-
da befolkningen gentemot ockupationsmakten men med hårda restriktioner mot
att gå dennas ärenden.
Marsbrevet upphävdes efter kriget.
Nytt måste till . Det innebär en svår avvägningsfråga. Å ena sidan skall inte
fienden biträdas. å andra ~åste befolkningen skyddas . Den inledningsvis
nämnda Folkrättsutredningen med hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt som
ordförande har även till uppgift att tolka
folkrättsreglerna om myndigheters ansvar och befogenheter om någon del av
vårt territorium skulle ockuperas. Med
stort intresse avvaktas resultatet av denna del av utredningen . Den skall förhoppningsvis kunna ligga till grund för
nya bestämmelser i det gamla marsbrevet motståndsanda. inte den nya regeringsformens uppgivenhet.
”Om kriget kommer”
Kritik har också riktats mot den nya
upplagan av ”Om kriget kommer”. Den- 187
na kritik skjuter dock enligt författarens
uppfattning delvis över målet. I broschyren har till att börja med i eldskrift återinförts ”Varje meddelande om att motståndet skall avbrytas är falskt” . Det
togs bort i samband med de politiska
strömningarna kring 1968. då för övrigt
broschyren ersattes med en kort information i telefonkatalogen. Det finns i
detta sammanhang anledning erinra om
att uppropet inte innebär att vi skall fortsätta att slåss till siste man, såsom illvilliga vedersakare vill få det till. Det tillkom mot bakgrund av erfarenheterna
från de brutala överfallen på en rad europeiska småstater i andra världskrigets inledningsskede.! det förvirrade läge som
man inledningsvis kallt måste räkna med
gäller det att ha en klar handlingslinje för
folket. Tids nog får regeringen kontroll
över det hela och handlar sedan efter
omständigheterna, t ex småningom för
vapenstillestånd syftande till förhandlingar för fred med bibehållen frihet.
Även annat står i eldskrift i broschyren, t ex ”Kampen skall fortsätta till
dess vårt land är befriat” . Bra! Man
skönjer inflytande från den nye ordfö-
randen för beredskapsnämnden, Sven O
Andersson, som inte brukar huka i totalförs varssammanhang.
Å andra sidan frågar man sig varför
inte statsministern undertecknat denna
bokstavligen livsviktiga publikation.
Han är ju numera ”Högste befälhavare ”, inte kungen. 1943 års upplaga var
kontrasignerad av Per Albin Hansson,
1961 års av Tage Erlander. Låt vara att
utgåvan i första hand är avsedd för information inom totalförsvaret. Men den är
enligt första uppslaget riktad till ”Sveriges folk”. Totalförsvaret är det svenska
188
folket och det svenska samhället omställt för försvarskrig.
Det är vidare inte riktigt rättvist att
kritisera ”Om kriget kommer” för att i
. tjugo punkter redovisa huvuddragen av
de regler för krig som gäller enligt folkrätten, låt vara att de ofta överträds. Det
är nämligen enligt internationell överenskommelse statens skyldighet att medverka vid informationen om de nya reglerna. De trädde i kraft 1978/79 som tillläggsprotokoll till 1949 års Geneve-konventioner.
En tolkning behövs
Men det är också ytterst betydelsefullt
att dessa regler får sin tolkning. Där skall
utan hymlande klargöras för både myndigheter och folk hur i princip skall förfaras om angriparen i ett eller flera avseenden inte följer krigets lagar. Sedan
får det handlas efter omständigheterna i
varje särskilt fall. Att i något.slags vördnad för dessa lagar förtiga att brott mot
dem är sannolika får inte förekomma.
Redan ett inledande anfall är för övrigt
ett brott mot folkrätten.
Ett exempel på behovet av tolkning
må anföras. Kinesen Mao sa att gerillakrigaren är som fisken i havet. Med ”havet” menade han folket, som understödjer med föda, husrum och sjukvård. l
”Om kriget kommer” står: ” . .. Övriga
civila kan aktivt hjälpa motståndsröre~
sen. En sådan hjälp är till stor nytta, men
den som lämnar hjälp har inte folkrättens
skydd.” Vad innebär detta?
Tolkningen är som sagt i första hand
ålagd Folkrättskommitten, som nu sitter
på sitt sjätte år. Resultatet bör efter sl
lång tid bli både inträngande och klargö-
rande. Kanske kan även den inlednings.
vis nämnda Motståndsutredningen. Il
svar på sin fråga, vilket skydd de ”-
som ägnar sig åt civilmotstånd eller med
utredningens vokabulär ”icke-militärt
motstånd”.
Sammanfattningsvis kan konstate1111
att det inte råder praktisk överenssta
melse mellan å ena sidan regeringsfOF
mens 13 kapitels näst intill defaitistiska
ockupationsparagrafer, å andra sidall
målen för vår säkerhets- och försvarsJ»
litik, förtjänstfullt beskrivna i ”Om k&
get kommer”. 13 kapitlet måste omarbotas, ”Om kriget kommer” kräver ca
kompletterande tolkning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner