Print Friendly

Civilförsvaret och krigsutvecklingen

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CIVILFÖRSVARET
OCH KRIGSUTVECKLINGEN
KoRT före det andra världskriget och i synnerhet under krigets
första år flammade det upp ett starkt och levande intresse för
civilförsvaret i vårt land. De frivilliga krafterna kunde säkerligen räknas i hundratusental. Kommuner och enskilda släppte
med varm hand till pengar. Denna spontana offervillighet var
i sig själv vårt lands starkaste tillgång när det gällde skyddet
av civilbefolkningen ifall Sverige angripits.
Så småningom, ju mer säkra människor blevo att Sverige även
denna gång skulle lyckas bevara freden, märktes både ett slappnande intresse hos allmänheten och en motvilja mot själva civilförsvaret i vissa politiska kretsar. Dessa stämningar kommo särskilt till uttryck, när den nuvarande civilförsvarslagen antogs vid
1944 års vårriksdag. En manstark grupp inom det socialdemokratiska partiet ville i möjligaste mån inskränka vår civilförsvarsberedskap och samtidigt göra lagstiftningen endast provisorisk.
För sammanhållningens skull enades alla partier till sist om en
kompromiss, som godtog provisorietanken – lagen fick en giltighetstid av fem år – men för de närmaste åren gav civilförsvaret
i stort sett vad den Sandlerska kommitten och regeringen föreslagit. Lagstiftningen hade dock knappt hunnit träda i tillämpning förrän kriget upphörde. Vissa inskränkningar genomfördes
i det nya läget; vidare gavs det anstånd med att utföra en del
tillämpningsbestämmelser, däribland upprättande av de nya organisationsplanerna, vilket den nyetablerade civilförsvarsstyrelsen
inte hann sätta i verket. En ny kommitte tillsattes för att revidera civilförsvaret med ledning av krigets erfarenheter, och i avvaktan på dess betänkande – det torde avlämnas i höst – har
civilförsvaret satts på indragningsstat.
I och för sig var det helt naturligt att ännu en gång i hela
deras vidd ompröva den civila beredskapens eller folkskyddets
problem efter krigets slut. Bombkriget tog under de senaste krigsåren en större omfattning än som man räknade med på den gamla
297
Civilförsvaret och krigsutvecklingen
luftskyddskommissionens tid när civilförsvarsplanerna först gjordes upp eller fingo fastare konturer. Genom V. 2:ornas inträde
på krigsscenen förändrades luftkrigets former radikalt, och atombombens konstruerande har revolutionerat krigföringen mot civilbefolkningen. Till allt detta komma alla de evakueringsproblem,
som uppstå till följd av terrorn från luften. Liksom vår egentliga
försvarsfråga underkastats en ny revision efter kriget måste civilförsvarsfrågan prövas på nytt i ljuset av de sista krigsårens erfarenheter. Inte heller ter det sig onaturligt eller oförklarligt att
vissa tillfälliga inskränkningar vidtagits; inte bara i de krigförande länderna utan även i de neutrala har krigströttheten varit
så stor att det inte varit tänkbart att vidmakthålla samma intresse
som tidigare ens för folkskyddet.
Det vill synas som om kontinentens stater liksom England just
nu äro mycket osäkra om sina civilförsvars utgestaltning i framtiden. De flesta av dem torde för dagen lita till den beredskap,
som fanns vid krigets slut, och framför allt till den träning, som
de särskilda civilförsvarskårerna och allmänheten själv fått under kriget. Denna träning i de krigförande länderna är så stor
och av så sent datum att några kostsamma övningar tills vidare
anses överflödiga. I övrigt vill man vänta och se. Man vill avbida den fortsatta utvecklingen av atomvapnet, liksom väl också
av F. N:s eventuella beslut rörande atomkriget. Över huvud taget
vill man avvakta den utrikespolitiska utvecklingen. Och självfallet ha alla de bombhärjade och förödda krigsländerna tillräckligt många trängande och tvingande återuppbyggnadsproblem att
först brottas med för att civilförsvaret ännu så länge skall träda
i centrum för diskussionen där. Vi svenskar kunna varken hänvisa till krigsträning eller prioriterat återuppbyggnadsarbete.
Några slutsatser torde väl emellertid redan nu kunna dras. Så
länge intet effektivt motvapen mot bombkriget uppfunnits måste
i vår försvarsberedskap ingå ett skydd för hemmabefolkningen.
Allt tyder på att frågan om att organisera detta blivit ännu viktigare än före 1939. Man kan knappast tänka sig ett angrepp mot
Sverige utan att landet därvid angrips från luften; ja, man kan
mycket väl föreställa sig ett angrepp eller en pression mot Sverige,
varvid bombvapnet uteslutande blir angreppsmedlet. Härvid kalkyleras med en utveckling av V. 2:orna och atombomberna, som
göra dessa vapen ännu effektivare än de voro vid krigets slutuppgörelse. Sålunda kan man inte utesluta möjligheten av att
atombomber kommer att kombineras med V. 2:or och sålunda
298
Civilförsvaret och krigsutvecklingen
kunna avskjutas över haven. I sådant fall får försvaret, på teknikens nuvarande ståndpunkt, lita till att genom radar upptäcka
bomberna i så god tid, att människorna hinna manas ner i skyddsrummens katakomber. Och vidare måste utflyttningen av folk
från tättbebyggda samhällen med sannolikhet få en vida större
omfattning än som tänktes när utrymningsplanerna gjordes upp
för några år sedan. Ytterligare aktualiseras frågan om de viktigaste industriernas placering i berg antingen bara under krig
eller också redan under fredstid.
Det kan inte vara någon överdrift att hävda att civilförsvaret
i det nuvarande läget och efter den senaste krigsutvecklingen blivit jämförelsevis mycket viktigare och för landets motståndskraft
mera avgörande än förut. För närvarande betingar civilförsvaret
en kostnad, som motsvarar ungefär l a 2 % av vad det militära
försvaret enligt femårsplanen behöver. I den mån civilförsvarets
beredskap i framtiden skulle kräva något mera än vad man från
början räknat med måste en gnidighet eller skillingspolitik te sig
orinmlig.
Givetvis kumia inte människorna undgå ett ställa sig den Herupska frågan, om det kan »nytte» att rusta sig mot något så
omänskligt destruerande som atombomben. Finge man döma efter
dödssiffrorna i J apan – tillsammans över 100,000 människor vid
de två atombombsfällningarna – skulle ett folkfattigt land som
Sverige lätt kunna förhärjas och förblöda. Uppenbart är dock
att erfarenheterna från Nagasaki och Hiroshima inte kunna utan
vidare överföras på svenska förhållanden. Vår bebyggelse har en
mycket fastare konsistens än de japanska städernas; och fotografier efter bombfällningarna visa tydligt att de europeiskt
byggda husen på ett helt annat sätt stodo emot detonationen än
den japanska bebyggelsen. Troligen torde skyddsrum bereda människorna en högst avsevärd säkerhet, givetvis under förutsättning
att de ligga så nära att människorna med kort varsel hinna bege
sig dit. Skulle dessutom evakueringen av större centra både när
det gäller befolkningen och viktigare företag göras mera omfattande, torde verkningarna av en atombomb trots allt inte behöva
bli så katastrofala som för Japan utan kanske inskränka sig till
ungefär samma räckvidd som efter en massraid med tunga bomber. Det svåraste problemet torde radioaktiviteten framkalla, men
måhända finna forskarna snart ut ett effektivt motmedel mot
detta mänsklighetens nya gissel.
Å ven om det låge närmare än någonsin till hands för en mindre
299
Civilförsvaret och krigsutvecklingen
stat att intaga en defaitistisk ståndpunkt efter den senaste fasen
i krigsutvecklingen, kan ingen dock gärna ta på sitt ansvar att
ställa Sverige mer eller mindre värnlöst emot en hänsynslös angripare. Sveriges läge mitt i farozonen mellan de rivaliserande
västblocks- och ryska intressena skulle göra en bristande beredskap ännu oförsvarligare. Det kan därför inte tänkas att vi –
så länge ännu inga avspänningstecken kunna skönjas – kunna
lägga civilförsvaret i lägervall. Givetvis kunna olika meningar
råda, om vi under fredstid behöva igångsätta utbildning och övning såsom under kriget. Men vi måste ha en beredskapsorganisation i ordning, vilken kan krympas ner under fred men som
snabbt kan vidgas ut vid krig eller krigsfara. Och vi behöva först
och sist på allt sätt beakta redan i fred de krav i fråga om bebyggelsen, som det nya bombkriget framtvingar. Sålunda måste
skyddsrumsfrågan även i fredstid ställas i centrum. Utan tillgång
till bombsäkra skyddsrum både i större bostadsfastigheter eller
industrier och i tillgängliga berg skulle vårt land vid ett anfall
mot oss snart kunna dödligt såras. Civilförsvarsberedskapens ordnande är därför ett lika vitalt spörsmål som ordnarrdet av vårt
militära försvar. Det skulle te sig besynnerligt, om just den gren
av försvaret, som i eminentaste mening syftar till civilbefolkningens skydd, skulle bli styvmoderligt behandlad. Tvärtom borde
just i denna försvarsfråga alla folkgrupper kunna samla sig kring
en lösning, som även i fredstid ger ett minimum av trygghet. Motsättningarna från 1944 borde inte behöva torna upp sig igen.
300

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner