Print Friendly

Chrustjov och den nationella självbestämmanderätten

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CHRUSTJOV OCH DEN NATIONELLA
SJÄLVBEsTÄMMANDERÄTTEN
I SITT MARATONTAL nyligen i Förenta Nationernas generalförsamling framlade Chrustjov ett förslag
att FN skulle tillerkänna de koloniala länderna och folken total och
omedelbar oavhängighet. I temperamentsfulla ordalag utgöt sig sovjetledaren över de koloniala folkens
»eländiga och rättslösa läge». Han
påpekade att över hundra miljoner
människor alltjämt försmäktar i
kolonialt »slaveri». Han glömde
nämna de mer än hundra miljoner
människor som befinner sig i Sovjetunionens järngrepp, med allt
vad detta innebär.
Chrustjov påstod i stället att
»det är lätt för Sovjetunionen att
fordra en avveckling av den koloniala förvaltningsregimen, eftersom
Sovjetunionen inte har några kolonier». Därefter utmålade han hur
bolsjevikrevolutionen befriade de
icke-ryska folken från tsarismens
förtryck. Med stöd av siffror demonstrerade Chrustjov Sovjetunionens nationalitetspolitik i praktiken, hur t. ex. centralasiatiska sovjetrepubliker (Kazachstan, Uzbekistan, Kirgisien, Turkmenien och
Turkmenistan) »nu har förvandlats
Av fil. dr JURIJ BORYS
från efterblivna kolonier i det tsaristiska Ryssland till avancerade,
industriellt utvecklade socialistiska
republiker».
Ingen vill bestrida att de ovannämnda republikerna har utvecklats i fråga om elkraft och råvaruproduktion. Det är kanske också
riktigt att den industriella produktionen mellan 1913 och 1959 har 53-
dubblats i Jakutiens Autonoma
Republik, 109-dubblats Komi
Autonoma Republik, 147-dubblats
i Tatariska Autonoma Republiken, och 163-dubblats i Basjkiriens
Autonoma Republik. Det är förmodligen också sant att de centralasiatiska sovjetrepublikernas högre
utbildningsanstalter mångdubblats,
att antalet kvalificerade arbetare
och specialister i dessa republiker
har stigit. Det är riktigt att dessa
republikers potentiella styrka under Sovjetstyret kraftigt ökat. Men
under samma tid har dessa republikers nationella särart mycket
kraftigt beskurits. Vad nytta har
då dessa jakuter, syrjäner, tatarer
eller basjkirer av all den elkraft
och de råvaruprodukter som utvinnes på deras områden, när all rike- 506
dom från dessa avlägsna områden
disponeras av den centrala regeringen? Vad är dessa »Autonoma
Sovjetrepubliker» för sorts republiker? Man behöver inte vara f. d.
fånge i koncentrationsläger i Komi
ASSR för att veta att denna
republik under Stalins tid var
GPU :s (hemliga polisen) och senare MVD :s (Ministeriet för Inrikesärenden) koloni, som styrdes ej
av de i huvudstaden Syktyvkar residerande Komimyndigheterna utan
av Berias agenter.
Om vi kastar en blick på de konstitutionella bestämmelserna så finner vi att den av Chrustjov annonserade nationella friheten i Sovjetunionen är av ytterst diskutabelt
värde. Det finns inte någon nationell jämlikhet i Sovjet ens på papperet. Medan man nu kräver lika
rätt för alla de koloniala folken oavsett deras storlek eller kulturella
status, indelar Sovjetunionen sina
folk i olika kategorier, med olika
statsrättslig status. Det är därför
man i Sovjet använder den kända
nationalitetsgraderingen: unionsrepubliker (Ukraina, Estland, Georgien osv.), autonoma republiker
(Komi, Basjkirien, Tatarien, Karelen osv.), autonoma områden (Tjerkesk, Judisk, Tuvinsk osv.). Härtill
kommer s. k. folkdemokratier (Polen, Tjeckoslovakien, Ungern osv.).
De sistnämnda är mest suveräna, de
har behållit en suverän stats alla
yttre attribut fast de i praktiken är
beroende av Sovjetunionen. De 15
unionsrepublikerna har vissa folkrättsliga element men då de ingår i
Sovjetunionen är de de facto fullständigt beroende av Moskva och
kan inte anses som suveräna stater
ens formellt. De 17 autonoma republikerna är integrerande delar av
unionsrepubliken och är utan några
som helst folkrättsliga attribut.
Autonoma områden, vilka i regel
ingår i autonoma republiker, har
samma status som alla andra territoriella områden, t. ex. oblast,
okrug.
Partiets argument för denna
egendomliga suveränitetsgradering
var att olika nationaliteter befann
sig i olika utvecklingsstadier och
att det därför krävdes olika organisationsformer i deras förhållande
till Unionen. Man skulle tro att partiet menade att nationaliteternas
status skulle ändras automatiskt så
snart de höjde sig över en viss civilisationsnivå. Ideologiskt är kommunisterna emot de små nationaliteternas utveckling och differentiering. I början av revolutionen plä-
derade Lenin för »alla nationers
sammansmältning i en högre enhet
vilken synbart växer med varje kilometer järnväg som byggs, med
varje internationell trust, med
varje ny fackförening». Hos Stalin
får denna tes en kraftig förryskning. Han tolkade Lenin på så sätt
att det ryska språkets dominans
och favorisering accepteras som
partiets linje. Han hävdade att under andra etappen av proletariatets
diktatur, då denna etableras i hela
världen, skall ett gemensamt
världsspråk formas, till en början
kanske flera språk, ett för varje
ekonomisk zon, och först så små-
ningom förenas dessa centra i en
gemensam världsomfattande socialistisk ekonomi med ett för alla nationer gemensamt språk. Under intryck av andra världskrigets patriotism har sovjetförfattare deklarerat
att vid bildandet av detta världsomfattande språk skall det ryska språ-
ket spela en gigantisk roll. (O sovetskom patriotizme, Moskva 1950,
s. 55.)
Som bekant har russifieringen av
de icke-ryska områdena pågått
oavbrutet och med en sådan kraft,
att man börjar undra om ej Sovjetledarnas önskedrömmar snart förverkligas. 1959 års folkräkning visar att många nationaliteter redan
förlorat majoriteten i sina egna republiker. Den av Chrustjov prisade
och som exempel för Sovjets nationalitetspolitik utpekade Kazachiska
unionsrepubliken har enligt folkräkningen endast 29,6% kazacher,
medan ryssarna där uppgår till
43,1%, ukrainare till 8,2%. I Kirgisiska unionsrepubliken utgör kirgisierna 40,5%, ryssarna 30,2%, uzbekerna l 0,6% , ukrainarna 6,6% .
Mellan 1941 och 1959 har ryssarnas
antal ökat i olika republiker på följande sätt (i procent):
1941 1959
Kazachstan 19,7 43,1
Kirgisien 11,7 30,2
Lettland 12,3 26,6
Estland 8,2 21,7
507
1941 1959
Ukraina 9,2 17,7
Turkestan ? 17,3
Azerbajdzjan ? 13,9
Uzbekistan 5,3 13,6
Tadzjikistan ? 13,3
Georgien ? 10,8
Vitryssland ? 9,1
Litauen 2,5 8,5
Av stort intresse härvidlag är
Stalins argument för unionsrepublikernas existensberättigande. Han
krävde att varje unionsrepublik
skall domineras av den nationalitet
vars namn republiken bär, att republiken skall gränsa till en främmande stat, samt att dennas befolkning skall uppgå till minst en
miljon. Så fort en unionsrepublik
förlorar sin nationella majoritet
finns ej längre grund för dess
existens som unionsrepublik, och
den degraderas då till autonom republik. Detta system måste gynna
den ryska federativa republiken,
eftersom de flesta autonoma republiker inkorporeras i denna. Så var
fallet med Karelo-Finska unionsrepubliken, bildad den 31 mars
1940, efter annekteringen av finska
Karelen. Denna republik degraderades den 16 juli 1956 till autonom
republik. Sovjetunionens Högsta
Sovjet förklarade i detta sammanhang att denna förändring gjordes
med hänsyn till befolkningens nationella sammanställning, mycket
nära ekonomiska och kulturella
band med den Ryska republiken,
samt med hänsyn till befolkningens
508
önskan (Vedomosti Verchovnogo
Soveta SSSR, 1956, No. 15, s. 239-
241). statistiken visar att majoriteten av befolkningen i den Karelska republiken då var rysk. Man
kan vänta sig att Sovjetregeringen
när som helst degraderar flera
unionsrepubliker som förlorat sin
nationella majoritet.
Man skulle förmoda att det ryska
elementets ökning sker på bekostnad av den Ryska republiken, på
grund av förflyttningar. statistiken
visar emellertid att den ryska nationaliteten ökat även inom sin
egen republik. Således utgjorde ryssarna i den Ryska republiken 1941
73,4%, 1959 hade de ökat till
83,4%. Man skulle kunna tro att
den ryska nationalitetens nativitet
är mycket större än de andras, men
så är inte fallet. Ryssarnas ökning
sker med hjälp av icke-ryssarnas
russifiering. Sovjetunionens lag
förbjuder all ras- och nationsdiskriminering men denna existerar i
praktiken och med myndigheternas
goda minne ökar den ständigt. Genom administrativa åtgärder, likvidering, utvisning till Sibirien, har
de icke-ryska elementen systematiskt förföljts. Under Stalins regim
vågade man inte demonstrera sin
nationella tillhörighet, med undantag av den ryska. Det var och är
fortfarande mycket opportunt att
vid alla tillfällen deklarera sig som
ryss. Medan man får prisa Rysslands historiska gestalter oavsett
deras sociala status och politiska
övertygelse (Peter den store, Kutuzov), är det livsfarligt att uttala
sina sympatier för någon icke-rysk
och särskilt en av separatistiska
ideer påverkad historisk person
(t. ex. ukrainaren Mazepa). Man
har på sista tiden rehabiliterat
många bolsjevikiska s. k. folkfiender, men aldrig någon som har beskyllts för nationalism.
Sista folkräkningen visar att det
ryska språkets dominans ständigt
stiger bland de icke-ryska folken.
Således betraktar 80% judar, 39%
basjkirer, 29% kareler, 22% mordviner, 16% vitryssar, 12% ukrainare och 1O% armenier ryskan som
sitt modersmål. Samtidigt betraktar endast 0,02% ryssar något annat språk än ryska som sitt modersmål. Myndigheterna gör allt för
att stärka uppfattningen att endast
ryska språket är ett verkligt kulturspråk, medan de andra språken endast lämpar sig för hemmabruk.
De statliga bokförlagen och de
myndigheter, som har hand om
böckernas och tidningarnas spridning, ser till att de flesta publiceras
på ryska. Enligt 1959 års folkräkning utgör ryssarna 53% av Sovjetunionens befolkning medan de
andra nationaliteterna uppgår till
47%. En sovjetisk källa meddelar
att år 1959 trycktes i Sovjetunionen 49 300 boktitlar eller 70% av
alla boktitlar på ryska, med en
sammanlagd upplaga som uppgick
till 107,4 miljoner exemplar eller
82%, medan på de övriga nationaliteternas språk utkom 20% av antalet boktitlar och endast 16% av
hela upplagan. Och då var ändock
hälften av de sistnämnda endast
översättningar av ryska klassiker,
bland vilka Lenin, Stalin och även
Chrustjov intar de främsta platserna. Utav alla periodica för år
1959 har 80% utgivits på ryska.
Samma år trycktes i Sovjetunionen
7 562 tidningar varav 5 068 eller
65% på ryska. Vad tidningsupplagorna beträffar utkom 46,4 miljoner exemplar eller 74 % på ryska.
Detta innebär att de ryska tidningarna Pravda, Izvestija, Komsomolskaja Pravda, Trud, Literaturnaja
Gazeta och andra översvämmar de
icke-ryska områdena vars egna tidningar inte kan konkurrera med
dessa varken i fråga om statliga
medel eller redaktionsapparat.
En ännu viktigare faktor som
komplicerar de rent formella bestämmelserna om nationaliteternas
frihet, är det Kommunistiska partiet. Det är allmänt bekant att partiet är fullständigt centraliserat till
Moskva och att makten ligger hos
Centralkommitten och Partisekretariatet med Chrustjov i spetsen.
Det är också bekant att partiet är
despotiskt och bestämmer i varje
samhällsfråga. Genom sina partiavdelningar når partiet överallt,
även till den mest avsides belägna
kommun, och ingriper i de obetydligaste frågor. Med hjälp av sina
partiorganisationer härskar det
även inom varje s. k. suverän unionsrepublik. Med h jälp av sina
agenter, partisekreterarna, kontrollerar det varje steg, varje åtgärd av
509
de s. k. suveräna republikernas regeringar.
Man skulle vilja ställa några frå-
gor till f. d. partisekreteraren i det
ukrainska kommunistiska partiet,
Nikita Chrustjov. Vem är egentligen förste partisekreteraren i Kazachstan eller Ukraina? Är det inte
så att partisekreteraren i Ukraina,
Podgornyj (den som fick lov att
följa med på äventyrsresan till
New York och applådera sin chefs
diplomatiska bravader), inte kan
stanna en dag längre på sin post än
Chrustjov behagar? Är inte de
första partisekreterarna i de andra
unionsrepublikerna ryska »guvernörer»? Vem utnämner och entledigar dessa republikers härskare? Är
det inte Chrustjov och hans kolleger från CK? Vad har egentligen
alla dessa kazacher, uzbeker, ukrainare, ester och de andra att säga i
en så viktig fråga som utnämningen
av sina statschefer och andra viktigare befattningshavare?
Är det inte rysk kolonialism när
t. ex. 1947 i den Kazachiska republikens jordbruksministerium endast 8% av de anställda var kazacher? Chrustjov hävdar att Kazachstan, Uzbekistan, Kirgisien,
Tadzjikistan och Turkmenien under läsåret 1959 hade tillsammans
211 000 studerande. Det kan vara
riktigt, men han glömde tillägga en
viktig sak, nämligen att flertalet av
dessa studerande är söner till ryska
kolonister och funktionärer. Vi kan
hänvisa till partiorganet, Partijnaja
zjizn (1947, No. 8, s. 29-30), där
510
partisekreterare i Kazachstan klagade över att under läsåret 1945-
1946 av 33 000 elever i FZO:s
(Fabrikernas och verkstädernas
utbildningsverksamhet) skolor och
yrkesskolor endast 4 300 var kazacher. Under samma läsår utexaminerades vid högre skolor l 687
specialister varav endast 142 var
kazacher. Under de sista tre åren
utbildades vid tekniska skolor 2 000
specialister utav vilka endast några
tiotal var kazacher.
Man skulle kunna fortsätta med
illustrationer från det Sovjetiska
nationalitetsparadiset. Vad Chrustjov kallar den rättvisaste lösningen av nationalitetsfrågan är i
praktiken ingenting annat än en
mycket raffinerad kolonialism.
Allt vad Sovjetunionens nationaliteter åstadkommer i tekniskt avseende utnyttjas av den centrala
sovjetregeringen för dess egna syften. Regeringen i Moskva kan disponera över republikernas ekonomiska resurser helt godtyckligt genom den centralt planerade hushållningen, som är underordnad
Sovjetunionens regering och Gosplan (Statens planeringskommitte).
Vad kolonialismens avveckling
beträffar kan man konstatera att
om den nuvarande tendensen fortsätter, så existerar snart inga kolonier alls utanför det kommunistiska väldet. Att denna utveckling
skapar ett svårt dilemma för sovjetledarna i framtiden, är självklart. Det måste vara just en sådan
reflektion som gör att Chrustjov
tappar fattningen så fort man så
mycket som snuddar vid nationalitetsproblemen inom den kommunistiska sfären.
Efter att ha terroriserat små folk,
efter att med militär makt återfört
de avsöndrade republikerna, och
senast kuvat det ungerska folket,
generar sig Nikita Chrustjov inte
alls för att påstå att i hans mångnationella imperium förekommer
varken gräl eller fiendskap mellan
folken, eller tendenser till separation. Man behöver inte påminna
Chrustjov om hans egen karakteristik av Stalins regim vid XX :e
partikongressen, då han, på tal om
Krimtatarernas, tjetjenernas och
andra små nationaliteters likvidering efter andra världskriget sade,
att Stalin skulle ha likviderat även
ukrainarna, om de inte vore så
många att man inte kunnat finna
utvisningsplats åt dem. Chrustjov
hyser väl inga illusioner om att
många av de afrikanska och asiatiska ledarna tror att Sovjetunionen är något paradis där inget nationellt oberoende behövs. Låter
det inte alltför barockt att kongoleserna och andra afrikanare
skulle ha större längtan efter självständighet än ukrainare, ester och
andra?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner