Print Friendly

Christopher Lagerqvist; Avpolitisera universiteten

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

w
-‘
-‘
:<I;
I
~
<I:
(./)
Avpolitisera
universiteten!1 av Christopher Lagerqvist
Självständiga fristående universitet och forskare som kan vara samhällets
självkritiska spegel är centrala för dess fortbestånd. Den insikten bör prägla
riksdagens forskningspolitiska beslut i höst.
S
VENSK HÖGRE UTBILDNING och forskning har
under senare år politiserats alltmer. Det har
betytt att det blivit svårare för universiteten att
styra över sina verksamheter och bygga upp
långsiktigt hållbara forskningskompetenser.
Den här utvecklingen måste brytas. Det behövs en renässans för ämnesmässig kvalitet och återupprättande av
Vi måste komma ihåg att universitetens främsta uppgift är att bedriva världsledande forskning och utbildning. Höga krav ställs på våra idrottslandslag. Motsvarande krav bör gälla för våra ”intellektuella landslag”.
Därför bör originell och ”intellektuellt provokativ” forskning stimuleras ytterligare.
Att årligen tillföra 7,5 miljarder, som Sundqvist föresamhällets ”självkritiska spegel”
(den oberoende samhällsgransk- Forskarutbildningen är den
slår, borde vara lätt att svälja, men
frågan är om det räcker. En jämfö-
relse mellan Uppsala universitet och
Europas två ledande universitet –
Oxford och Cambridge – visar att
de två sistnämnda har omkring fyra
gånger så mycket pengar per student. Sundqvists vädjan om mer
resurser verkar således utgå från en
ningen). Grunden för en sådan
politik måste utgöras av kraftigt
ökade anslag och forskningsfrihet.
Sex områden är särskilt angelägna
att lyfta fram och försvara under
höstens forskningspolitiska diskussioner i riksdagen. Kan vi förenda av dagens svenska
utbildningar som är
internationellt erkänd.
vänta oss att de borgerliga partierna gör det?
FORSKNINGSPOLITIK – INTE REGIONALPOLITIK
Nyligen uttryckte rektor för Uppsala universitet, professor Bo Sundqvist, sin oro över att anslagen till högre
utbildning och forskning har minskat i takt med att antalet studenter ökat. Sundqvist är också bekymrad över att
regering och riksdag inte lyssnar på universiteten- trots
att dessa ”uppbär högre förtroende än våra folkvalda”
(SvD Brännpunkt den 23/6 2004).
Sundqvists samlade bild är korrekt, men borgerligheten bär inte ansvar för utvecklingen. Den röd-gröna
majoriteten i riksdagen har tydligt signalerat att högre
utbildning ska handla mer om kvantitet och regionalpolitik än om kvalitet och internationellt förankrad
forskningspolitik. Resurserna borde gå till de forskningsmiljöer som står sig bäst internationellt.
miniminivå, för att klara dagens nivåer i framtiden, och
inte från ambitionen att genomföra en intellektuell storsatsning. Kanske är Sundqvists mållite väl defensivt?
Det råder dock ingen tvekan om att ökade ”fakultetsanslag” måste prioriteras. Genom trygga anställningar
med gynnsamma villkor garanteras långsiktigt framgångsrik forskning. Samtidigt förstärks förutsättningarna för inom-vetenskapliga kvalitetsbedömningar, vilka
idag motverkas av dagspolitiska trender.
SATSA PÅ FORSKARUTBILDNING
Gedigna forskarutbildningar är centrala för att forskningens kvalitet inte ska försämras på sikt. Därför bör
flertalet av förslagen i betänkandet ”En Ny Doktorsutbildning-kraftsamling för excellens och tillväxt” (SOU
2004:27) avvisas. Forskarutbildningen är den enda av
dagens svenska utbildningar som är internationellt
I!J lSvensk Tidskrift lzoo4, nr s i
Hur bygger man moderna lärdomstempel?
erkänd. Trots detta vill socialdemokratin äventyra utbildningens kvalitet genom att minska forskarutbildningens
längd frän fyra till tre är och därigenom försvära möjligheterna för våra forskare att konkurrera internationellt efter avslutad utbildning.
Framför allt tre argument bör lyftas fram för ett bibehållande av en fyraårig forskarutbildning. För det första tar en avhandling ofta fem år att färdigställa- trots att
förbättringar rörande handledningen har gjorts under
de senaste sex åren för att göra utbildningen fyraårig.
Att mot denna bakgrund argumentera för att ytterligare
förkorta forskarutbildningen, är varken realistiskt eller
ansvarsfullt.
En av Bolognaprocessens politiska ambitioner är att
ta upp konkurrensen med USA. Målsättningen välkomnas av forskare och doktorander runtom i landet. Att
det i USA vanligtvis tar sex år att färdigställa en avhandling, är ytterligare ett gott argument mot att förkorta
den svenska forskarutbildningen till tre år.
För det tredje har Sverige valt en annan utbildningsmodell än de fåtal europeiska universitet som har lång
erfarenhet av treåriga forskarutbildningar. De sistnämnda universiteten satsar stort på kvalificerad handledning och ämnesförankring under grundutbildningen
i syftet att få intellektuellt självgående studenter redan
under kandidatnivån. Resultatet blir studenter som kan
skriva avhandlingar på tre år. I Sverige saknas dessa
resurser. Här ökar handledningen istället successivt
under utbildningen för att intensifieras först under
forskarutbildningen, så att nyexaminerade doktorer
kan bedriva forskning på egen hand.
En förkortad svensk forskarutbildning skulle leda
till kännbara kvalitetsförsämringar. Orsaken till att
socialdemokratin ändå väntas föreslå en förkortad
utbildning är att näringsliv och offentlig sektor sägs
efterfråga fler”doktorer”. Problemet är bara att man
inte redovisar någon analys som belägger detta påstå-
ende. Utbyggda och internationellt kvalitetssäkrade
magisterutbildningar kan förse både näringsliv och
offentlig sektor med kunniga akademiker. Forskarutbildningens syfte måste däremot vara att utbilda
forskare.
KVALITET VS KVANTITET
Grundutbildningens kraftiga expansion har resulterat i en sämre utbildning. Anslagen per student har
minskat i takt med att antalet studenter har ökat.
Grundutbildningens forskningsförankring har, enligt
Högskoleverkets siffror, minskat under 1990-talets
andra hälft. Detta belyser Sundqvist i skriften ”Högre
utbildning och forskning under det senaste decenniet- en statistisk undersökning”.
Det är alltså en förstärkt grundutbildning som behövs
och inte en försämrad forskarutbildning! Varje student,
redan under grundutbildningen, skall skolas i kritiskt
tänkande samt aktivt medverka i forskningsprojekt och
(om än i mindre omfattning) bidra till att utveckla forskningsfronten. Det förefaller lönsamt att satsa på gedigna
grund-, magister- och forskarutbildningar. Då får vi
självständiga studenter och forskare som är attraktiva
på arbetsmarknaden och kan konkurrera internationellt.
Dessa tankegängar saknas i den socialdemokratiska
utbildningsfabriken.
Högre utbildning och forskning är internationell till
sin natur. Kvaliteten på hemmaplan bedöms allt oftare i
internationella sammanhang. Trots detta handlar socialdemokratins internationaliseringsarbete mer om att
man åker utomlands än om vad man de facto lär sig
genom sin utlandsvistelse. Även på detta område handlar det om kvantitet istället för kvalitet. Samarbetet med
de främsta universiteten i världen bör öka, eftersom detta
möjliggör fler originella resultat.
En politik för framtidens högre utbildning och forskning bör sträva efter internationelllegitimitet och inte
vara föremål för regionalpolitiska överväganden.
RÄTTVIS ANTAGNING
Samtidigt som kvalitetsförstärkningar genomförs bör
bedömningen av studenternas meriter och färdigheter
reformeras.
V1
l>
$:
:r:
l>=
rrm
lSvensk Tidskrift l2oo4,nr si IJ
w
_J
_J
:<t
:r:
~
Även den bästa bildningsgång kan vara svår ibland.
En rimlig utgångspunkt för alla typer av antagningssystem är att de ska kunna välja ut de studenter
som har tillräckliga förkunskaper och ett tillräckligt stort
engagemang för att fullfölja sina studier. Allt annat är
orimligt och ett slöseri med resurser. Enligt Högskoleverkets egna siffror, avbryter idag 20-25 procent av programstudenterna sin utbildning, vilket är en relativt låg
siffra då avhoppen bland de studenter som läser fristå-
ende kurser är ännu fler. Antagningen fungerar således
inte optimalt.
Internationellt finns det flera system som fungerar
bättre än det svenska. University of Oxford redovisar en
av de lägsta avhoppsfrekvenserna i världen. Orsaken är
enkel. Där genomförs en gedigen antagningsprocess som,
med hjälp av betygsurval och obligatoriska intervjuer,
testar studenternas förkunskaper och ämnesfärdigheter
samt deras förmåga att analytiskt uttrycka sig i tal och
skrift.
I samband med intervjuerna undersöks också om
studenten skulle trivas med Oxfords sätt att undervisa.
IIJ ISvenskTidskrift l2oo4, nr si
Vissa studenter trivs inte vid ett universitet som kräver att studenten
dels genomför ett avslutande prov
(som testar de inhämtade kunskaperna under hela den treåriga
utbildningen), dels färdigställer
omkring 80 uppsatser.
Gunnar Strömmer aktualiserade
i våras frågan om vilken typ av rättvisa som ska ligga till grund för
studentantagningen vid svenska
universitet och högskolor (DN
Debatt den 28/1 2004). Är det individens rätt att få en saklig bedömning av sina meriter (processrättvisa) eller är det olika gruppers rätt
att finnas representerade (distributiv rättvisa) som ska utgöra
grunden för urvalet?
Exemplet från Oxford visar att en
noggrann antagningsprocess
undanröjer systematiska orättvisor.
Det har konstaterats av den forskargrupp som för närvarande analyserar frågan i detalj. Med undantag av att St Hilda’s College enbart
antar kvinnor, så sker ingen selektion vid antagningen som kan relateras till faktorer såsom kön, civil
status, ras, etniskt ursprung, hudfärg, religion och social bakgrund.
Antagningen vilar helt på meritokratisk grund.
I Oxford tillämpas principen om processrättvisa,
eftersom man anser att varje student måste bedömas
individuellt utifrån sina inhämtade kunskaper och färdigheter. Dessa testas dåligt i nationella antagningssystem som det svenska. Genom en decentraliserad
antagning kan avhoppen från utbildningarna reduceras till ett minimum och en rättvis studentantagning
äga rum!
Om principen om processrättvisa inte utgör grunden för all antagning får ekonomisk, social och etnisk
bakgrund ökad betydelse. Det är alltså den distributiva
rättvisepolitiken -med kvotering och social ingenjörskonst- som öppnar för godtycke och orättvisor vid svenska universitet och högskolor samt bygger in motsättningar mellan medborgare i samhället.
Ett delegerat antagningssystem bidrar till en tydlig
rollfördelning mellan olika universitet. Varje universitet kan därmed erbjuda olika pedagogiska och utbildningsmässiga lösningar, vilket förstärker den tankemässiga mångfalden i systemet.
TANKEMÄSSIG MÅNGFALD
Universiteten tillskrivs ofta funktionen av att vara ”samhällets självkritiska spegel”. Med denna metafor avses
att universitetens forskare har som uppgift att analysera
samhället och dess beståndsdelar på ett, från statsmakten och näringslivet, oberoende sätt. Med bibehållen
vetenskaplighet ska forskaren avgöra vilket problem som
är värt att undersöka samt välja teoretisk utgångspunkt
och göra nödvändiga metodologiska ställningstaganden. Forskaren äger och förfogar därefter ensam över
forskningsresultaten samt en eventuell implementeringsfas (lärarundantaget).
Det är med andra ord centralt att skilja mellan å ena
sidan den vetenskapliga kunskapsalstringen och å andra
sidan den politiska makten och inflytandet från näringslivet. Om denna skiljelinje inte dras, riskerar vi att ”makten
och mammon” (politik och näringsliv) också kontrollerar ”sanningen” (den vetenskapliga kunskapen), vilket försvårar både tillhandahållandet av en kunskapsmångfald
och medborgarnas möjligheter att delta aktivt i samhällsolämpligt att politiker, som saknar forskningsfrontskompetens, avgör vilka ämnen och vilka universitetsstäder som ska tilldelas forskarskolor.
Regeringens agerande är lika orimligt som att politikerna skall bestämma repertoaren på Dramaten eller
lägga sig i Högsta Domstolens beslut! Även om det är
svårt att avgöra exakt vilka konsekvenser som regeringens ökade toppstyrning har fått för de vetenskapliga kvalitetsbedömningarna, råder det inga tvivel om att det
har blivit mycket viktigare för universitetsledningarna
och forskarna att presentera sin forskning i ljuset av det
som för tillfället anses vara politiskt gångbart. I annat
fall uteblir resurserna!
För att universiteten ska kunna försvara den framtida forskningens internationella konkurrenskraft,
behövs inte bara 7,5 miljarder årligen, utan även institutionella förändringar av systemet. Universiteten bör
styras lokalt på mandat av verksamheten och inte på
mandat av regeringen. Rektor bör betraktas som forskarnas, lärarnas och studenternas främste företrädare
utvecklingen.
För att undvika eventuella
missförstånd är det viktigt att
understryka att det ofta är välmotiverat att ha nära samarbeten mellan universitet och politik samt mellan universitet och
Universitetens självstyre
är så viktigt att det borde
samt vara styrelsens ordförande och
anställd av verksamheten. Frågor som
rör styrelsens storlek och utseende bör
avgöras av det enskilda lärosätet.
skrivas in i grundlagen.
Universitetens självstyre är så viktigt
att det borde skrivas in i grundlagen.
Genom grundlagsskydd skulle den akademiska friheten förstärkas och det politiska manöverutrymmet begränsas. Samtidigt bör professorernas fullmakter återskapas, vilket skulle leda till att det på nytt blir
svårt för statsmakten att göra sig av med ”obekväma”
forskare. Den rådande samhällskritiska debatten- där i
huvudsak de fullmaktsskyddade professorerna (såsom
Stig Strömholm, Bo Sundqvist, Leif Lewin, Tore Frängsmyr och Bo Rothstein) har levererat merparten av de för
statsmakten obehagliga ”sanningarna” – understryker
nämnda behov. Samhället och dess invånare gagnas av att
vissa institutioner – såsom rättsväsende, kultur och
vetenskap- slipper ta hänsyn till dagspolitiska trender.
näringsliv. Det centrala i sammanhanget är att forskaren måste kunna säga upp samarbetet i de fall då en bibehållen vetenskaplighet inte kan garanteras. Saknas denna
möjlighet knyts oönskade lojalitetsband.
MAKTEN TILL UNIVERSITETEN
Den politiska styrningen av landets universitet och högskolor har ökat kraftigt under senare år. statsmakten har
tagit kontroll över område efter område. Förändringarna har genomförts i syftet att öka politikens inflytande
på bekostnad av verksamhetens- trots att medborgarnas
förtroende för akademin är avsevärt större än för politikerna. Därmed har förutsättningarna för inom-vetenskapliga prioriteringar minskat radikalt.
Listan över politikernas ökade styrning av vetenskapssamhället kan göras lång. Ett talande exempel är
1998 års beslut om att ersätta rektorns självklara funktion, som lärosätets främsta företrädare, med en extern
politiskt tillsatt styrelseordförande. Idag kan regeringen
genom sin majoritet i styrelserna och genom de utsedda
styrelseordförandena runtom i landet totalstyra landets
vetenskapliga verksamhet.
Ytterligare ett exempel på regeringens centralistiska
styrning är etablerandet av 16 forskarskolor. Forskarskolan, enligt ”USA-modellen” (se DN Debatt, 15/5
2004), är visserligen ofta välmotiverad, men det är
Den tankemässiga mångfalden, som utgör vetenskapssamhällets livsnerv, kan inte initieras uppifrån, utan
måste växa fram underifrån. Därför bör ”fakultetsanslagen” öka. Samtidigt är det viktigt att unga begåvade
forskare kan behållas inom akademin med hjälp av mer
kortsiktiga postdoktorala anslag. I annat fall riskerar vi
att tappa i kvalitet i samband med den stundande generationsväxlingen.
Dessa förslag bör beaktas seriöst och kunna utgöra
grunden för en gemensam borgerlig utbildningsagenda.
Christopher Lagerqvist
(christopher.lagerqvist@ekhist.uu.se) är doktorand i ekonomisk
historia samt ledamot av Forskningspolitiska rådet, Uppsala län.
V>
)>
:s:
I
)>:
rrm
lSvensk Tidskrift lzoo4, nr s iIIJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner