Christian Braw; Vårt behov av Tidsspeglar
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Vårt behov av
Tidsspeglar
l av Christian Braw
Några diktar sonetter till tidens ära.
Andra lär sig känna människor.
Vi har profeter – både falska och sanna.
P
Å TEMPLET I DELFI stod att läsa: Gnoti seauton. Detta är dörren till all verklig kunskap:
Känn dig själv.
Det fanns en tid, då vetenskapens företrä-
dare blev snabbt färdiga med den uppgiften.
Naturvetenskapens framsteg under slutet av 1800-talet
tycktes enstämmigt bekräfta att dess metoder var tillförlitliga sanningsvägar. Återklanger av denna mentalitet kan ännu förnimmas i skolböckerna hundra år senare: Vetenskapsmännen anser, forskarna har funnit o sv.
Genombrotten i kärnfysiken under 1900-talet banade
emellertid väg för en ny ödmjukhet. Man började inse att
tillvaron är paradoxal och gåtfull, och att betraktaren
påverkar det betraktade. Under 1900-talets sista decennier utvecklades vetenskapskritiken, som undersöker alla
de dolda och uppenbara omständigheter, som påverkar
det vetenskapliga arbetet. Den kräver av forskaren att
han grundligt skall reflektera över vem han själv är och
vilken hans egen tid är, varför han tänker som han gör
om vad som spelar ”det självklaras roll i historien” för
hans egen situation.
Detta är egentligen en återupptäckt av ordet vid templets port: Gnoti seanton – känn dig själv. Men det nya
är att uppmaningen inte bara gäller den enskilde. Det
räcker inte med att veta vem jag själv är, jag måste också
förstå min egen tid, min kultur, mitt sociala sammanhang och vår mentalitet. Detta är kunskapens port.
Men kan man då förstå sin egen tid? Vi är ju själva en
del av den och kan inte träda ut ur den för att se på den
utifrån. När det gäller oss själva kan vi spegla oss för att
få ett begrepp om hur vi ser ut, och även om bilden i
spegeln ofta blir en besvikelse innehåller den en sanning.
Däremot innehåller den inte hela sanningen. Spegelbilden är en reflex; den visar hur andra kan se oss, men bilden varken talar, hör eller ser. Ändå speglar vi oss för att
rätta till det som låter sig ändras. Finns det då någon
motsvarighet till spegeln, när det gäller tiden?
DEN NÄRMASTE MOTSVARIGHETEN är andra tider.
Därför är historikern en viktig person i varje samhälle, som vill söka sanningen. Historikern placerar oss
utanför vår egen tid genom att för oss levandegöra ekot
av det förgångna. Han hjälper oss till inlevelse i ett helt
annat sätt att tänka och leva än vårt eget, och plötsligt ser
vi allt det som varit så självklart i vår egen tid att vi inte
tänkt på det. Från historiens utsiktspunkt är nämligen
det självklara inte självklart längre. Dessutom vinner vi
genom historien en särdeles viktig insikt, och det är att
vår egen tid är en del av historien, en epok, som kommer
att avlösas av en annan epok. Vår egen tids självklarheter är historiska, vilket innebär att de har begränsad varaktighet. Industrisamhälle, informationssamhälle, demokrati, jämställdhet – allt det som varit oangripligt i vår
egen tid kommer att falla i glömska och avlösas av något
annat, som vi ännu inte känner.
Det är inte alltid historikern förmedlar sådana insikter. Det finns också historiker, som fungerar som tidens
hovpoeter. För dem ter sig den egna tiden som tidernas
absoluta höjdpunkt, och de förgångna tiderna blir då en
exempelsamling till berättelsen om hur mycket bättre vi
är och hur mycket bättre vi har det. Sådana historiker
är en viktig tillgång för varje tids makthavare; de är inte
bara tidens utan också maktens hovskalder. Någon verklig insikt om den egna tiden förmedlar de emellertid sällan, och därför är de ointressanta i detta sammanhang.
Spegelbilden ger oss bara en aspekt av oss själva, men
vill vi nå en djupare självinsikt söker vi också ge akt på
hur andra reagerar, när de möter oss. Hur historiens
människor skulle ha reagerat om de mött oss tillhör hittills det fördolda. Alla spekulationer om vad Platon,
:r:
Vl
..–r
o.,
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31 E!J
.._
o…….
U)
I
Redan på 1700-talet var västerlänningens exploatering av tiden ett kulturellt
särdrag, och när Gulliver kommer till Lilleputt, kan landets invånare omöjligt
förstå vad hans klocka är. Han försöker förklara, att han alltid ser på den,
när han skall göra något viktigt. Då klarnar det för dem:
– Aha, det är hans gud!
Augustinus eller Marx skulle sagt, om de levat idag, är
fruktlösa. Men däremot kan vi nå några steg längre på
självinsiktens väg genom att möta andra kulturer. Vad
som är självklart i Europa är inte självklart i Asien. I Västerlandet utgör ungdom ett högt värde. Där är människan som bäst omkring tjugo års ålder, varför barnen
söker se ut som tjugo längt innan de blivit det, och de
äldre försöker hålla sig kvar vid tjugo års ålder långt efter
det att de lämnat den. Det är ovedersägligt att kroppen
är som starkast och vackrast då, men erfarenheten är
rudimentär, kunskapens väg på sin höjd påbörjad och
omdömet ännu svagt. Den västerländska ungdomskulten har möjligen sina rötter i det antika skönhetsidealet, och i vilket fall som helst visar det att tyngdpunkten
i människosynen ligger på det yttre snarare än på det
inre. Denna människosyn är emellertid inte självklar i
andra kulturer. Det har mänga västerländska företag fått
erfara. Man sänder unga, välutbildade medarbetare till
afrikanska eller asiatiska kunder och väntar sig framgångsrika affärskontakter. Till sin förvåning får man då
ofta uppleva att den asiatiska eller afrikanska motparten visar alla tecken på att vara förolämpad. Hos dem är
nämligen erfarenhet och ålder ett mer självklart värde
än ungdom. I kulturkollisionen får den uppmärksamme syn på sig själv.
Litterärt har kulturkollisionen länge använts som en
källa till självinsikt Gullivers resor är det mest kända
exemplet. Redan på 1700-talet var västerlänningens
exploatering av tiden ett kulturellt särdrag, och när Gulliver kommer till Lilleputt, kan landets invånare omöjligt
förstå vad hans klocka är. Han försöker förklara, att han
alltid ser på den, när han skall göra något viktigt. Då
klarnar det för dem:
-Aha, det är hans gud!
Montesquieus Lettre persanes (1721) är ett annat
exempel på hur man genom en fiktiv kulturkollision kan
vinna kunskap om sin egen tid. Han låter där två persiska
resenärer förundrade berätta om sina intryck av Frankrike under Philippe av Orleans och kardinal Dubois.
Kulturkollisionen behöver emellertid inte vara fiktiv, den kan också vara reell. På 1830-talet reste den franske politikern Alexis de Tocqueville i Nordamerika, och
hans reflektioner kring sina intryck- Om demokratin i
Amerika- kom att bli en djupsinnig skildring av amerikansk och demokratisk mentalitet bl a därför att
Tocqueville kom utifrån, som Montesquieus persiska
resenärer. Han skriver bl a: ”Jag vet inget land där det
generellt taget råder mindre andlig självständighet och
äkta diskussionsfrihet än i Amerika …! Amerika har
majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar
inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den!…Man förvägrar honom allt, inte minst äran.”
Varför blir det så? Därför att hela makten i demokratin koncentreras till en enda punkt: majoriteten.
Rättsprinciper, etik, estetik – allt dirigeras från denna
enda punkt, och denna ende härskares budskap till den
oliktänkande är oåterkalleligt: ”Det står dig fritt att inte
tänka som jag; ditt liv, din egendom, allt kan du ha kvar,
men från denna dag är du en främling bland oss. Du får
behålla dina politiska rättigheter, men dessa kommer
inte att vara dig till någon nytta, ty om du försöker vinna
dina landsmäns röster kommer de inte att ge dem till
dig, och om du bara ber om deras aktning kommer de att
tillsynes förvägra dig den. Du blir kvar bland människorna, men du förlorar din rätt att räknas såsom en av
dem. Närmar du dig dina likar kommer de att fly dig
som om du vore pestsmittad, och till och med de som
tror på din oskuld kommer att överge dig, ty annars skulle man undvika dem i sin tur.” Detta kunde en besö-
kande liberal aristokrat se och publicera i Frankrike. Men
ingen dåtida amerikansk författare har så vitt känt är
sett, skrivit och publicerat något liknande i Amerika.
Men mer än en amerikan har läst det och nickat igenkännande. Kulturkollisionen ger på det sättet än idag
perspektiv på den tid, som präglats av flertalsvälde.
Om en amerikansk läsare låtit sig inspireras av Tocqueville till egen reflektion skulle han ha blivit dissident
eller oliktänkande. Dissidenten tänker annorlunda. Hans
tankar rör sig utanför självklarheternas cirkel. För Tredje
EIJ lSvensk Tidskrift lzooo,nr z-31
En annan av tidens självklarheter var att samhället var etiskt autonomt.
Staten, samhället eller folket var ett värde i sig och stod alltså inte under
det goda, rätta och sanna. staten hade inte att följa normer utan skapade
dem. Därmed var den enskilde inte längre ett självständigt etiskt
subjekt med eget ansvar.
rikets människor fanns t ex en lång rad föreställningar,
som för dem framstod som självklara. Dit hörde rastänkandet. Man hyste den uppfattningen att rasläran var
ett vetenskapligt grundfaktum. Darwins tanke om de
högre rasernas plikt och rätt att utrota de lägre stående
raserna tedde sig som ett axiom. Att rasen skulle förädlas genom rashygien betvivlades av få. Rashygien innebar
bl a utrotning av icke önskvärda anlag genom kastration
resp. sterilisering. Den yttersta konsekvensen var givetvis Operation Gnadentod och Auschwitz. Även om endast
få hade läst Darwins Descent of Men hade hans tankar
där fått det självklaras klang.
En annan av tidens självklarheter var att samhället
var etiskt autonomt. Staten, samhället eller folket var ett
värde i sig och stod alltså inte under det goda, rätta och
sanna. Staten hade inte att följa normer utan skapade
dem. Därmed var den enskilde inte längre ett självständigt etiskt subjekt med eget ansvar.
En tredje självklar föreställning var den antagonistiska världsbilden. Fred uppfattades endast som en
parantes; kamp och krig för livsrummet sågs som det
normala. Också i uppfattningen av tillvaron som en oavbruten antagonism finns tankelinjer från Darwin.
Följden av rastänkandet var att människovärdet förnekades. Gränsen mellan människa och djur utplånades. Värde tillkom inte människan som människa; den
överlägset utrustade människan tillmättes stort värde,
medan den klent utrustade hade lågt eller inget värde.
Allt detta var sådant som de flesta tog för givet, inte
bara i Tyskland. Inte ens i Sverige gick det att ifrågasätta rashygienens tankegrund. Därom rådde – som man
säger- politisk enighet.
I
SVERIGE TYSTADES DE OLIKTÄNKANDE. I Tyskland riskerade de livet. När studenterna i Vita Rosen började
sprida sina flygblad, var deras grundläggande argument
just människovärdet. Judar och polacker är människor,
inte lägre stående rasvarelser. Men den som hävdade
människovärdet välte obevekligen självklarheter överända: de starkare rasernas rätt att utplåna de svagare,
statens etiska självständighet liksom den antagonistiska
världsbilden. Hela den darwinistiska tankevärlden faller i spillror, där människovärdet på allvar hävdas.
Varför offrade studenterna i Vita Rosen livet för människovärdets sak? De hade – lika lite som andra dissidenter- några fördelar av att tänka annorlunda. De hade
enbart nackdelar. Det ödet delar de med alla dissidenter.
Men varför utsätter man sig då för sådana faror? En av de
dödsdömda i Vita Rosen, Alexander Schmorell, skrev
före avrättningen till sina föräldrar: ”För Er är detta slag
tyvärr tyngre än för mig, ty jag går över gränsen i medvetande om att ha tjänat min djupaste övertygelse om
sanningen.”
Den djupaste övertygelsen om sanningen är något
som lyfter människan upp över tiden och självklarheterna. Därför är dissidenten en kunskapskälla om tiden
av långt större värde än självklarheternas kör. Denna
djupa övertygelse, som gör att en människa för sanningens skull kan riskera allt, ger hennes liv en transcendens, en övertidslighet, som ingen enbart formell
bildning kan skänka. Därför glimtar också evigheten till
i dissidensen.
Den konstnärliga inspirationen är ett liknande fenomen. För att upprepa ”vanans nötta läxa” behövs ingen
inspiration, och det vilar också en märklig tristess över
dem som ”diktar sonetter till tidens ära” (Tegner). Det
blir särskilt tydligt efteråt. Nationalmuseerna har mängder av hantverksskicklig, ointressant konst. Och så kan
det, bland allt bladguld, glimta till av en djup människokännedom: Diirer, Rembrandt, Frans Hals, Millet. Vad
är det som gör att betraktaren blir stående inför deras
verk? Det är inte bara deras skicklighet- de ointressanta var också skickliga. Det är något mer. Kanske är det så,
att deras genialitet har lyfts ännu ett steg, därför att de
har älskat människorna. De har förstått dem på djupet,
och därför blir också betraktaren av deras konst lyft upp
över tiden och ser- människan. Därmed blir också den
konstnärliga inspirationen ett evighetens inbrytande i
tiden, som gör att vi ser vår tid som den är, ungefär som
när läsarna av Vita Rosens flygblad plötsligt fick ord åt
I
(Jl
r-+-
0
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31 m
,__
o
4–’
(f)
:r:
allt de sett och anat men nu genomskådade, därför att
någon, driven av sitt samvete hade sett och beskrivit
tiden från sanningens höjd. T. S. Eliot har med denna
inspirationens klarhet skildrat tomheten i vår egen tid:
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
we whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats feet over broken glass
in our dry cellar.
Bilden skapar en inre bild hos läsaren, och det handlar
inte längre om vad diktaren ”menat”. Det är som om
diktens inspiration gick över till läsaren, och i dess ljus
ser han världen så som han aldrig såg den förut.
På samma sätt kan Ylva Eggehorn i inspirationens
ögonblick genomskåda folkhemmets tristess:
Grå dag i Skärholmen
husen ruvar på den
träden bär på den
marken breder ut sig under den
fåglarna flyger bort
liv frihet har utan dig
dagar är
tomma födelsedagar
och girighet över allt som tas ifrån oss
grå dag i Skärholmen
tung av slum
den slum som heter:
att du inte är här.
Dikten går inte att debattera. Det går inte att säga att
dess kritik är ytlig. Dikten är suverän och självklar. Den
har liksom dissidensen transcendens. Som samvetet lyfter dissidensen över tiden, så lyfts dikten av inspirationen.
D
ÄRMED HAR VI NÄRMAT OSS det som mer än något
annat låter oss se tiden ur evighetens synvinkel. Det
är profetismen.
I profetismen koncentreras och intensifieras den
transcendens som spåras i dissidensen, konsten och dikten. Gemensamt med dissidensen har profetismen det
inre tvånget att handla och tala utifrån en djup övertygelse om sanningen själv. Men sanningen är för profeten
mer än begrepp, symbol och vision. Sanningen är en
mlSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
levande person – Gud. Profeten talar inte bara sant och
rätt, han säger: ”Så säger Herren…” Själva den livsförvandlande kraften i hans ord är bekräftelsen på hans
anspråk. Dissidenten kan ha fel. Så var det med kommunisterna i Tredje riket. När de i östzonen fick tillfälle att förverkliga sin övertygelse, skapade de ett samhälle som i tristess, lögnaktighet och förtryck stod Tredje
riket nära. Till sist fick de spärra in hela sitt folk för att
inte alla skulle fly. De hade fel redan i Tredje riket, men
själva det förhållande att de gick utanför den magiska
cirkeln av självklarheter gav deras gärning en transcendens eller åtminstone en distans, som gjorde att alla som
lyssnade till dem kunde se sin egen tid på ett nytt sätt.
Med profeten är det däremot så att han aldrig har fel.
Tar han miste upphör han nämligen att vara en profet
och blir istället en falsk profet. Detta innebär också att
profeterna är få i mänsklighetens historia.
Med bildkonstens
största delar profetis- Med profeten är
men en djup kärlek till
människan. Misantro- det däremot så
pen, cynikern och moralisten kan förakta att han aldrig har fel.
människorna för deras
svaghets skull. Aldrig så profeten. Han älskar inte bara en
idealbild av människan, han älskar de konkreta människorna. Därav kommer hans djupa smärta vid deras
vilsegång, hans vrede över deras självförnedring och hans
hopp om deras räddning. Han ser dem inte bara från
den profetiska ingivelsens höjd, han vet sig själv vara
en av dem, ja, till och med deras ställföreträdare och
förespråkare.
Med den inspirerade dikten delar profetismen förmågan att se djupt in i tiden. Den ser det sammanhållande mönstret under alla symptomen. Den ser själva
skadan, tidens cancer. Men profetismen går utöver den
inspirerade dikten genom att den också kan visa vägen
vidare. Profetismen är alltid löftesrik.
Filosofen talar i begrepp, som låter sig rationellt bearbetas. Profeten talar i bilder, symboler och gåtor, som
tränger djupare ned i människan, ner till hennes grundläggande, symbolskapande kunskapspotentiaL De bilder och mönster som profetismen gestaltar är på ett
märkligt sätt ”vandrande”. De uppfylls och blir verklighet- och ändå återstår ett ”ännu inte”. Israels folk återvänder tilllöfteslandet och ändå återstår det något. Själva det historiska skeendet blir en föraning – men inte
mer – om en fullbordan, där transcendensen blir total
och tiden har lyfts in i evigheten.
Christian Braw är teol dr, docent vid Åbo Akademi och författare till ett femtiotal böcker.
Tidsspeglar
l av Christian Braw
Några diktar sonetter till tidens ära.
Andra lär sig känna människor.
Vi har profeter – både falska och sanna.
P
Å TEMPLET I DELFI stod att läsa: Gnoti seauton. Detta är dörren till all verklig kunskap:
Känn dig själv.
Det fanns en tid, då vetenskapens företrä-
dare blev snabbt färdiga med den uppgiften.
Naturvetenskapens framsteg under slutet av 1800-talet
tycktes enstämmigt bekräfta att dess metoder var tillförlitliga sanningsvägar. Återklanger av denna mentalitet kan ännu förnimmas i skolböckerna hundra år senare: Vetenskapsmännen anser, forskarna har funnit o sv.
Genombrotten i kärnfysiken under 1900-talet banade
emellertid väg för en ny ödmjukhet. Man började inse att
tillvaron är paradoxal och gåtfull, och att betraktaren
påverkar det betraktade. Under 1900-talets sista decennier utvecklades vetenskapskritiken, som undersöker alla
de dolda och uppenbara omständigheter, som påverkar
det vetenskapliga arbetet. Den kräver av forskaren att
han grundligt skall reflektera över vem han själv är och
vilken hans egen tid är, varför han tänker som han gör
om vad som spelar ”det självklaras roll i historien” för
hans egen situation.
Detta är egentligen en återupptäckt av ordet vid templets port: Gnoti seanton – känn dig själv. Men det nya
är att uppmaningen inte bara gäller den enskilde. Det
räcker inte med att veta vem jag själv är, jag måste också
förstå min egen tid, min kultur, mitt sociala sammanhang och vår mentalitet. Detta är kunskapens port.
Men kan man då förstå sin egen tid? Vi är ju själva en
del av den och kan inte träda ut ur den för att se på den
utifrån. När det gäller oss själva kan vi spegla oss för att
få ett begrepp om hur vi ser ut, och även om bilden i
spegeln ofta blir en besvikelse innehåller den en sanning.
Däremot innehåller den inte hela sanningen. Spegelbilden är en reflex; den visar hur andra kan se oss, men bilden varken talar, hör eller ser. Ändå speglar vi oss för att
rätta till det som låter sig ändras. Finns det då någon
motsvarighet till spegeln, när det gäller tiden?
DEN NÄRMASTE MOTSVARIGHETEN är andra tider.
Därför är historikern en viktig person i varje samhälle, som vill söka sanningen. Historikern placerar oss
utanför vår egen tid genom att för oss levandegöra ekot
av det förgångna. Han hjälper oss till inlevelse i ett helt
annat sätt att tänka och leva än vårt eget, och plötsligt ser
vi allt det som varit så självklart i vår egen tid att vi inte
tänkt på det. Från historiens utsiktspunkt är nämligen
det självklara inte självklart längre. Dessutom vinner vi
genom historien en särdeles viktig insikt, och det är att
vår egen tid är en del av historien, en epok, som kommer
att avlösas av en annan epok. Vår egen tids självklarheter är historiska, vilket innebär att de har begränsad varaktighet. Industrisamhälle, informationssamhälle, demokrati, jämställdhet – allt det som varit oangripligt i vår
egen tid kommer att falla i glömska och avlösas av något
annat, som vi ännu inte känner.
Det är inte alltid historikern förmedlar sådana insikter. Det finns också historiker, som fungerar som tidens
hovpoeter. För dem ter sig den egna tiden som tidernas
absoluta höjdpunkt, och de förgångna tiderna blir då en
exempelsamling till berättelsen om hur mycket bättre vi
är och hur mycket bättre vi har det. Sådana historiker
är en viktig tillgång för varje tids makthavare; de är inte
bara tidens utan också maktens hovskalder. Någon verklig insikt om den egna tiden förmedlar de emellertid sällan, och därför är de ointressanta i detta sammanhang.
Spegelbilden ger oss bara en aspekt av oss själva, men
vill vi nå en djupare självinsikt söker vi också ge akt på
hur andra reagerar, när de möter oss. Hur historiens
människor skulle ha reagerat om de mött oss tillhör hittills det fördolda. Alla spekulationer om vad Platon,
:r:
Vl
..–r
o.,
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31 E!J
.._
o…….
U)
I
Redan på 1700-talet var västerlänningens exploatering av tiden ett kulturellt
särdrag, och när Gulliver kommer till Lilleputt, kan landets invånare omöjligt
förstå vad hans klocka är. Han försöker förklara, att han alltid ser på den,
när han skall göra något viktigt. Då klarnar det för dem:
– Aha, det är hans gud!
Augustinus eller Marx skulle sagt, om de levat idag, är
fruktlösa. Men däremot kan vi nå några steg längre på
självinsiktens väg genom att möta andra kulturer. Vad
som är självklart i Europa är inte självklart i Asien. I Västerlandet utgör ungdom ett högt värde. Där är människan som bäst omkring tjugo års ålder, varför barnen
söker se ut som tjugo längt innan de blivit det, och de
äldre försöker hålla sig kvar vid tjugo års ålder långt efter
det att de lämnat den. Det är ovedersägligt att kroppen
är som starkast och vackrast då, men erfarenheten är
rudimentär, kunskapens väg på sin höjd påbörjad och
omdömet ännu svagt. Den västerländska ungdomskulten har möjligen sina rötter i det antika skönhetsidealet, och i vilket fall som helst visar det att tyngdpunkten
i människosynen ligger på det yttre snarare än på det
inre. Denna människosyn är emellertid inte självklar i
andra kulturer. Det har mänga västerländska företag fått
erfara. Man sänder unga, välutbildade medarbetare till
afrikanska eller asiatiska kunder och väntar sig framgångsrika affärskontakter. Till sin förvåning får man då
ofta uppleva att den asiatiska eller afrikanska motparten visar alla tecken på att vara förolämpad. Hos dem är
nämligen erfarenhet och ålder ett mer självklart värde
än ungdom. I kulturkollisionen får den uppmärksamme syn på sig själv.
Litterärt har kulturkollisionen länge använts som en
källa till självinsikt Gullivers resor är det mest kända
exemplet. Redan på 1700-talet var västerlänningens
exploatering av tiden ett kulturellt särdrag, och när Gulliver kommer till Lilleputt, kan landets invånare omöjligt
förstå vad hans klocka är. Han försöker förklara, att han
alltid ser på den, när han skall göra något viktigt. Då
klarnar det för dem:
-Aha, det är hans gud!
Montesquieus Lettre persanes (1721) är ett annat
exempel på hur man genom en fiktiv kulturkollision kan
vinna kunskap om sin egen tid. Han låter där två persiska
resenärer förundrade berätta om sina intryck av Frankrike under Philippe av Orleans och kardinal Dubois.
Kulturkollisionen behöver emellertid inte vara fiktiv, den kan också vara reell. På 1830-talet reste den franske politikern Alexis de Tocqueville i Nordamerika, och
hans reflektioner kring sina intryck- Om demokratin i
Amerika- kom att bli en djupsinnig skildring av amerikansk och demokratisk mentalitet bl a därför att
Tocqueville kom utifrån, som Montesquieus persiska
resenärer. Han skriver bl a: ”Jag vet inget land där det
generellt taget råder mindre andlig självständighet och
äkta diskussionsfrihet än i Amerika …! Amerika har
majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar
inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den!…Man förvägrar honom allt, inte minst äran.”
Varför blir det så? Därför att hela makten i demokratin koncentreras till en enda punkt: majoriteten.
Rättsprinciper, etik, estetik – allt dirigeras från denna
enda punkt, och denna ende härskares budskap till den
oliktänkande är oåterkalleligt: ”Det står dig fritt att inte
tänka som jag; ditt liv, din egendom, allt kan du ha kvar,
men från denna dag är du en främling bland oss. Du får
behålla dina politiska rättigheter, men dessa kommer
inte att vara dig till någon nytta, ty om du försöker vinna
dina landsmäns röster kommer de inte att ge dem till
dig, och om du bara ber om deras aktning kommer de att
tillsynes förvägra dig den. Du blir kvar bland människorna, men du förlorar din rätt att räknas såsom en av
dem. Närmar du dig dina likar kommer de att fly dig
som om du vore pestsmittad, och till och med de som
tror på din oskuld kommer att överge dig, ty annars skulle man undvika dem i sin tur.” Detta kunde en besö-
kande liberal aristokrat se och publicera i Frankrike. Men
ingen dåtida amerikansk författare har så vitt känt är
sett, skrivit och publicerat något liknande i Amerika.
Men mer än en amerikan har läst det och nickat igenkännande. Kulturkollisionen ger på det sättet än idag
perspektiv på den tid, som präglats av flertalsvälde.
Om en amerikansk läsare låtit sig inspireras av Tocqueville till egen reflektion skulle han ha blivit dissident
eller oliktänkande. Dissidenten tänker annorlunda. Hans
tankar rör sig utanför självklarheternas cirkel. För Tredje
EIJ lSvensk Tidskrift lzooo,nr z-31
En annan av tidens självklarheter var att samhället var etiskt autonomt.
Staten, samhället eller folket var ett värde i sig och stod alltså inte under
det goda, rätta och sanna. staten hade inte att följa normer utan skapade
dem. Därmed var den enskilde inte längre ett självständigt etiskt
subjekt med eget ansvar.
rikets människor fanns t ex en lång rad föreställningar,
som för dem framstod som självklara. Dit hörde rastänkandet. Man hyste den uppfattningen att rasläran var
ett vetenskapligt grundfaktum. Darwins tanke om de
högre rasernas plikt och rätt att utrota de lägre stående
raserna tedde sig som ett axiom. Att rasen skulle förädlas genom rashygien betvivlades av få. Rashygien innebar
bl a utrotning av icke önskvärda anlag genom kastration
resp. sterilisering. Den yttersta konsekvensen var givetvis Operation Gnadentod och Auschwitz. Även om endast
få hade läst Darwins Descent of Men hade hans tankar
där fått det självklaras klang.
En annan av tidens självklarheter var att samhället
var etiskt autonomt. Staten, samhället eller folket var ett
värde i sig och stod alltså inte under det goda, rätta och
sanna. Staten hade inte att följa normer utan skapade
dem. Därmed var den enskilde inte längre ett självständigt etiskt subjekt med eget ansvar.
En tredje självklar föreställning var den antagonistiska världsbilden. Fred uppfattades endast som en
parantes; kamp och krig för livsrummet sågs som det
normala. Också i uppfattningen av tillvaron som en oavbruten antagonism finns tankelinjer från Darwin.
Följden av rastänkandet var att människovärdet förnekades. Gränsen mellan människa och djur utplånades. Värde tillkom inte människan som människa; den
överlägset utrustade människan tillmättes stort värde,
medan den klent utrustade hade lågt eller inget värde.
Allt detta var sådant som de flesta tog för givet, inte
bara i Tyskland. Inte ens i Sverige gick det att ifrågasätta rashygienens tankegrund. Därom rådde – som man
säger- politisk enighet.
I
SVERIGE TYSTADES DE OLIKTÄNKANDE. I Tyskland riskerade de livet. När studenterna i Vita Rosen började
sprida sina flygblad, var deras grundläggande argument
just människovärdet. Judar och polacker är människor,
inte lägre stående rasvarelser. Men den som hävdade
människovärdet välte obevekligen självklarheter överända: de starkare rasernas rätt att utplåna de svagare,
statens etiska självständighet liksom den antagonistiska
världsbilden. Hela den darwinistiska tankevärlden faller i spillror, där människovärdet på allvar hävdas.
Varför offrade studenterna i Vita Rosen livet för människovärdets sak? De hade – lika lite som andra dissidenter- några fördelar av att tänka annorlunda. De hade
enbart nackdelar. Det ödet delar de med alla dissidenter.
Men varför utsätter man sig då för sådana faror? En av de
dödsdömda i Vita Rosen, Alexander Schmorell, skrev
före avrättningen till sina föräldrar: ”För Er är detta slag
tyvärr tyngre än för mig, ty jag går över gränsen i medvetande om att ha tjänat min djupaste övertygelse om
sanningen.”
Den djupaste övertygelsen om sanningen är något
som lyfter människan upp över tiden och självklarheterna. Därför är dissidenten en kunskapskälla om tiden
av långt större värde än självklarheternas kör. Denna
djupa övertygelse, som gör att en människa för sanningens skull kan riskera allt, ger hennes liv en transcendens, en övertidslighet, som ingen enbart formell
bildning kan skänka. Därför glimtar också evigheten till
i dissidensen.
Den konstnärliga inspirationen är ett liknande fenomen. För att upprepa ”vanans nötta läxa” behövs ingen
inspiration, och det vilar också en märklig tristess över
dem som ”diktar sonetter till tidens ära” (Tegner). Det
blir särskilt tydligt efteråt. Nationalmuseerna har mängder av hantverksskicklig, ointressant konst. Och så kan
det, bland allt bladguld, glimta till av en djup människokännedom: Diirer, Rembrandt, Frans Hals, Millet. Vad
är det som gör att betraktaren blir stående inför deras
verk? Det är inte bara deras skicklighet- de ointressanta var också skickliga. Det är något mer. Kanske är det så,
att deras genialitet har lyfts ännu ett steg, därför att de
har älskat människorna. De har förstått dem på djupet,
och därför blir också betraktaren av deras konst lyft upp
över tiden och ser- människan. Därmed blir också den
konstnärliga inspirationen ett evighetens inbrytande i
tiden, som gör att vi ser vår tid som den är, ungefär som
när läsarna av Vita Rosens flygblad plötsligt fick ord åt
I
(Jl
r-+-
0
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31 m
,__
o
4–’
(f)
:r:
allt de sett och anat men nu genomskådade, därför att
någon, driven av sitt samvete hade sett och beskrivit
tiden från sanningens höjd. T. S. Eliot har med denna
inspirationens klarhet skildrat tomheten i vår egen tid:
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
we whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats feet over broken glass
in our dry cellar.
Bilden skapar en inre bild hos läsaren, och det handlar
inte längre om vad diktaren ”menat”. Det är som om
diktens inspiration gick över till läsaren, och i dess ljus
ser han världen så som han aldrig såg den förut.
På samma sätt kan Ylva Eggehorn i inspirationens
ögonblick genomskåda folkhemmets tristess:
Grå dag i Skärholmen
husen ruvar på den
träden bär på den
marken breder ut sig under den
fåglarna flyger bort
liv frihet har utan dig
dagar är
tomma födelsedagar
och girighet över allt som tas ifrån oss
grå dag i Skärholmen
tung av slum
den slum som heter:
att du inte är här.
Dikten går inte att debattera. Det går inte att säga att
dess kritik är ytlig. Dikten är suverän och självklar. Den
har liksom dissidensen transcendens. Som samvetet lyfter dissidensen över tiden, så lyfts dikten av inspirationen.
D
ÄRMED HAR VI NÄRMAT OSS det som mer än något
annat låter oss se tiden ur evighetens synvinkel. Det
är profetismen.
I profetismen koncentreras och intensifieras den
transcendens som spåras i dissidensen, konsten och dikten. Gemensamt med dissidensen har profetismen det
inre tvånget att handla och tala utifrån en djup övertygelse om sanningen själv. Men sanningen är för profeten
mer än begrepp, symbol och vision. Sanningen är en
mlSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
levande person – Gud. Profeten talar inte bara sant och
rätt, han säger: ”Så säger Herren…” Själva den livsförvandlande kraften i hans ord är bekräftelsen på hans
anspråk. Dissidenten kan ha fel. Så var det med kommunisterna i Tredje riket. När de i östzonen fick tillfälle att förverkliga sin övertygelse, skapade de ett samhälle som i tristess, lögnaktighet och förtryck stod Tredje
riket nära. Till sist fick de spärra in hela sitt folk för att
inte alla skulle fly. De hade fel redan i Tredje riket, men
själva det förhållande att de gick utanför den magiska
cirkeln av självklarheter gav deras gärning en transcendens eller åtminstone en distans, som gjorde att alla som
lyssnade till dem kunde se sin egen tid på ett nytt sätt.
Med profeten är det däremot så att han aldrig har fel.
Tar han miste upphör han nämligen att vara en profet
och blir istället en falsk profet. Detta innebär också att
profeterna är få i mänsklighetens historia.
Med bildkonstens
största delar profetis- Med profeten är
men en djup kärlek till
människan. Misantro- det däremot så
pen, cynikern och moralisten kan förakta att han aldrig har fel.
människorna för deras
svaghets skull. Aldrig så profeten. Han älskar inte bara en
idealbild av människan, han älskar de konkreta människorna. Därav kommer hans djupa smärta vid deras
vilsegång, hans vrede över deras självförnedring och hans
hopp om deras räddning. Han ser dem inte bara från
den profetiska ingivelsens höjd, han vet sig själv vara
en av dem, ja, till och med deras ställföreträdare och
förespråkare.
Med den inspirerade dikten delar profetismen förmågan att se djupt in i tiden. Den ser det sammanhållande mönstret under alla symptomen. Den ser själva
skadan, tidens cancer. Men profetismen går utöver den
inspirerade dikten genom att den också kan visa vägen
vidare. Profetismen är alltid löftesrik.
Filosofen talar i begrepp, som låter sig rationellt bearbetas. Profeten talar i bilder, symboler och gåtor, som
tränger djupare ned i människan, ner till hennes grundläggande, symbolskapande kunskapspotentiaL De bilder och mönster som profetismen gestaltar är på ett
märkligt sätt ”vandrande”. De uppfylls och blir verklighet- och ändå återstår ett ”ännu inte”. Israels folk återvänder tilllöfteslandet och ändå återstår det något. Själva det historiska skeendet blir en föraning – men inte
mer – om en fullbordan, där transcendensen blir total
och tiden har lyfts in i evigheten.
Christian Braw är teol dr, docent vid Åbo Akademi och författare till ett femtiotal böcker.