Christian Braw; Två böcker av Václav Havel


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

extraargument för moderaternas linje: De
sämst ställda grupperna skulle tjäna på en
ökad frihet inom offentlig sektor.
För man samman de olika högerledarnas argumentation, och rensar bort det
som inte är speciellt gångbart i dagens
läge, kan man säkert få en kraftfull argumentering för en till demokratin konstruktiv skepticism. Den uppgiften tillhör
emellertid de nu verksamma politikernas
arbetsområde, ty Aronson har bara levererat grundmaterialet.
Torbjörn Aronson har således begått
en intressant och tankeväckande avhandling. Aronson är bara en av flera forskare
som ägnar sig åt högern. Tidigare har Per
CHRISTIAN BRAW:
61
Albinson skrivit om förändringar inom
högerns riksorganisation och Lisbeth
Lundahl om högerns skolpolitik. Och fler
avhandlingar är att vänta.
Priset för Aronsons avhandling är skyhögt, vilket kan synas tvivelaktigt med
tanke på den synnerligen dåliga korrekturläsning som Norstedts presterat. Men
samtidigt är priset antagligen så högt, därför att förlaget insett hur oundgänglig boken är för dem som verkligen önskar sätta
sig in i högerns och konservatismens ideväl’ld. Dessutom är boken vackert inbunden och torde tjäna som en given present
till partiets trogna tjänare.
Två böcker av Vaclav Havel
D
et finns ingen enskild människa,
som tydligar~_förkroppsligar omvälvningen i Osteuropa än Vaclav
Havel, straffången, som blev president.
Under sin kamp för friheten har han
många gånger blivit gripen och straffad,
senast 1979-1985. Hans brev från den tiden i fängelset trycktes 1984 i Tyskland
och föreligger nu i svensk översättning av
Eva Strömberg Krantz. Översättningen är
ledig och lättillgänglig, även om det inte
har lyckats med svenskan överallt – det
heter t ex inte husundersökning på svenska utan husrannsakan.
Vaclav Havel: Breven till Olga. Pegas
1990
Breven till Olga, Vaclav Havels hustru, är
skrivna under stora yttre svårigheter. Breven är censurerade, de fick inte innehålla
underrättelser om hälsotillståndet, om livet i fängelset, naturligtvis fick de inte behandla politik eller ens allmänna ämnen
som fysik och biologi. Det är gripande att
följa Havels kamp för att hålla modet
uppe och behålla kontakten med världen
utanför- en kontakt som avbröts av fängelsemyndigheterna så snart han försökte
meddela något utanför deras snävt utmätta ramar.
Hela tiden måste han ha varit medveten om, att han genom att göra avbön
mycket snart skulle kunnat komrna ut ur
fängelset. Vad var det då som gjorde, att
l
1
62
han förblev ståndaktig? Redan från häktet skriver han: ”Jag är nu trygg i min sanning och ångrar därför inget.” Från fängelset skriver han senare: ”. . . världen här
rymmer långt mer av sanning än världen
därute. Ting och människor visar sig i sin
rätta gestalt. Lögn och hyckleri försvinner.” Dessa ord gestaltar centralbegreppet
i V;iclav Havels diktning och politiska insats och det är: Livet i sanning. Det är aiJtså inte längre progressiviteten, utvecklingen, järnlikheten eiJer några andra av tidens modeord som är huvudsaken utan –
sanningen. Därmed gör Havel en revolution, som är lika radikal i öst som i väst.
Livet i sanning betyder att sanningen för
dess egen skull är huvudsaken i allt, alldeles oberoende av om sanningen är behaglig eller obehaglig, progressiv eller
reaktionär. AIJa etiketter är i själva verket
oväsentliga, det enda viktiga är sanningen
själv.
V;iclav Havel står här i en stor tradition
av östeuropeiska dissidenter, och främst
bland dem är Aleksander Solsjenitsyn.
Dennes omvälvning av historiesynen betecknas av att han lämnat bakom sig historiens ”varför” – i stäHet är det historiens
”hur” som behärskar hans verk. Han sö-
ker inte förklara vmför Gulag kom till,
hans enda strävan är att beskriva den historiska sanningen om Gulag. Men livet i
sanning innebär för V;iclav Havel mer än
att veta, det innebär också att handla i enlighet med sin insikt och sitt samvete. Han
skriver: ”Vi har haft tur som hamnat i en
position som tillåter oss inte bara att iaktta allt detta med överseende utan också
att då och då ingripa på det sätt som vårt
samvete bjuder.” Livet i sanning är att
handla sanningsenligt, att tala och skriva
sanningsenligt, i enlighet med samvetet.
Det är det enda sättet ”att överleva på ett
värdigt sätt, utan att ta skada till kropp
och själ”. Den konsekventa lögnaktigheten i det kommunistiska samhället är
egentligen mycket värre än dess industriella misslyckanden. Med sin industri
förgiftar det kommunistiska samhället naturen, med sitt förtryck förgiftar den människosjälarna, därför att den tvingar dem
till ett liv i lögn, där de inte kan eller inte
vågar tala sanning, handla sanningsenligt
och följa sitt samvete. Men – är det bara i
det kommunistiska samhället det förhåller sig så?
Själva livet i lögn ute i samhället gör att
Havel på sätt och vis kan uppfatta fängelset som ett andningshål. Han skriver:”Det
tycks vara en kvävande atmosfär i världen
därute.” Och därför hoppas han att kunna
Jämna fängelset utan att vara märkt men
tvärtom berikad. Men han känner också
bitterhetens och resignationens fara: ”Jag
vill förbli öppen mot världen, inte utestänga mig själv från den, jag vill bevara
intresset för mina medmänniskor och
kärleken till dem. Jag har skilda uppfattningar om olika människor, men jag kan
inte påstå att jag hatar någon människa på
jorden. I det avseendet tänker jag inte
ändra mig. Om jag gjorde det skulle det
betyda att jag var förlorad.”
Fängelsebreven ger en viktig nyckel tiiJ
V;iclav Havels diktning. Han skriver:
”AHa mina skådespel sysslar – som jag
flera gånger skrivit – på ett eller annat
sätt med människans identitet och dess
kris.” Det tema han ser som det viktigaste
av aHa är frågan om identitet och odödlighet. Ur en annan synpunkt kan det uttryckas så: det mänskliga ansvarets metafysiska rötter. Vi kan nämligen inte tala
om ett mänskligt ansvar på annat sätt än
att tala om att vi har att svara inför Någon
eller Något utanför vår egen värld, Något
som står över oss.Och frågan om ansvaret
är nyckeln till frågan om den mänskliga
värdigheten.
Havels fångenskapsbrev är skrivna fö-
re den stora omvälvningen i Öst, men de
tillhör dess förrustoria. Tankarna i dessa
brev har fött en revolution. Och de kan fö-
da ännu en, när det bHr glasnost också i
Väst. Men den omvälvrungens ornfattrung
är omöjlig att nu förutse, för den innebär
att allt vad vi nu talar om blir andraplansfrågor, och att det enda viktiga bHr sanilingen själv – och Hvet i sanning.
I fängelsebreven nådde Vaclav Havel
bara fram med sitt budskap på de punkter
och vid de tillfällen han lyckades få sina
brev genom en högst irritabel fängelsecensur. Med tanke på det är det förbluffande hur mycket han ändå lyckades säga.
Men vill man få hela hans sätt att tänka
och handla i dess fulla bredd och styrka,
så skall man gå till volymen En dåre i
Prag. Det är en samling brev, tal ochandra
texter från åren 1975-1989. Urvalet har
gjorts av Peter Larsson, Karin Massdal är
översättare.
Vaclav Havel: En dåre i Prag. Symposion
1990
Man kan givetvis vara tveksam till själva
projektet att som bok ge ut en samling
texter, som från början inte varit avsedda
att bilda en helhet. Men själva den inre
styrkan i vad Havel skriver är så övertygande, att alla invändrungar faller.
Den viktigaste lärdom man kan dra av
En dåre i Prag är att vi i Väst – som vanligt- inte förstått vad som händer på andra håll, inte ens i vår omedelbara närhet.
—— . – -~—- ~
63
Det beror på vår principiella oförmåga att
uppfatta något annat än kvantiteter. Därför tror man i Väst, att vad det handlade
om i Öst under omvälvningens år 1989
var- pengar.I själva verket spelar ekonomin en andrarangsroll i den östeuropeiska omvälvningen. Den är i stället i första
hand moralisk, den är en resning mot lögnen, en väldig folkens bekännelse till sanrungen. Vad det handlar om är- som Havel skriver – ”samhällets moraliska och
andliga förnyelse … de verkligt mänskliga dimensionerna av livet . . . höjandet av
mänruskan till en värdighet av högre ruvå”. Det är en uppgörelse med ett system,
som ”har gynnat mänruskor som är villiga
att bekänna sig till vad som helst när som
helst, bara de kan dra nytta av det, som av
maktlystnad och för personHg vinnings
skull är beredda att göra vad som helst”.
Följden är, att samhället har förlorat hoppet om framtiden. Livet tynar bort under
lögnens välde.
I denna situation vägrade Havel att acceptera ”hyckleriet som basen för sin
existens”, han tillät sig tvivla på ”värdet av
ett självförverkligande som betalas med
främlingskap inför sig själv”. De makthavande har till sist bara ett syfte: att bevara
och befästa sin makt: ”Allt vittnar om att
samhällsmakten här förhåller sig på ett
sätt som är adekvat för ett väsen vars enda
mål är självbevarelse.”
Man·drar andan när man läser Vaclav
Havel. Egentligen är det ju Sverige han
skriver om. Nästan allt stämmer in utom
– möjligen – hemliga polisens roll. Den
kamp för ett Hv i sanning som förde
Vaclav Havel till fängelset och sedan till
presidentpalat~et har minst lika stor aktuaHtet i Sverige som i Prag.
Vaclav Havel har med många år i hårt
64
fängelse betalat för sin kamp för sanningen som samhällsprincip. Han vet av egen
erfarenhet vilken omstörtande verkan det
har på ett samhälle, när sanningen blir huvudsaken för några, om än mycket få
människor: ”Man vet nämligen aldrig, när
en omärklig liten eld av insikt, tänd i en
krets av några små celler som på något
sätt är specialiserade på att medvetandegöra organismen lyser upp vägen för ett
helt samhälle, utan att detta kanske nå-
gonsin får reda på hur det kunde se denna
väg.” Vaclav Havel visar här att han ser på
samhället som en kollektivpersonlighet,
inte som en tillfällig samling av individer
på samma plats. I denna kollektiva personlighet som är folket, är vi alla insatta
som celler, organ eller lemmar – vilket
man vill. Och dissidenterna eller sanningssökarna kan, trots att de är mycket
få, för hela samhället betyda lika mycket
som näthinnans celler för hela kroppen.
Ett annat tema, som Havel flera gånger
återkommer till är kritiken av det genomorganiserade samhället. Det socialistiska
samhället strävar ju efter att förutse allt,
organisera allt, utjämna allt, från konjunktursvängningarna till familjelivet. Det är
det fullständigt rationella samhället. Och
alla samhällen som strävat mot det målet,
har stagnerat i samma mån som de närmat
sig vad de kämpar för. Vaclav Havel säger:
”Livet uppreser sig mot all uniformitet
och enhetlighet; det strävar inte mot likformighet utan mot differentiering; det är
en transcendensens oro, ett nyhetens
äventyr, ett motstånd mot status quo; den
-~—– —–
fundamentala dimensionen i dess utveckling är det hemlighetsfulla som ständigt
aktualiseras.” Men i de samhällssystem
som vill genomorganisera tillvaron finns
det inget hemlighetsfullt. Vill människan
skapa ett samhälle där allt är förutsett når
hon endast att själva livet försvinner. Det
hemlighetsfulla får aldrig tillfälle att växa
upp och utvecklas. Den dom Havel fäller
över det socialistiska Tjeckoslovakien
gäller förvisso inte bara där: ”Ja, här råder
ordning: en byråkratisk ordning av grå
uniformitet som dödar allt unikt; en maskinmässig mekaniskhet som förkväver
det oupprepbara; unken orörlighet som
utesluter transcendens. Det är en ordning
utan liv.” Det är själva det förhållande att
det hemlighetsfulla aktualiseras, att det
unika och oupprepbara får livsrum – det
är detta som skapar historia. Det händer
något. I det genomorganiserade samhället
står tiden stilla, ”livet har försänkts i dvala”. Tiden har på visst sätt upphört,
eftersom allt är förutsägbart. I ett samhälle, som förvisat det unika, det oväntade
och hemlighetsfulla försvinner till sist själva livet. Och därigenom kväver faktiskt
det genomorganiserade samhället till sist
sig själv. 1975 skrev Vaclav Havel till den
dåvarande presidenten, Dr Gustav Husak: ”Genom att förlama livet förlamar
alltså samhället även sig själv – och berö-
var sig slutligen även sin förmåga att förlama livet.” 1989, det år Vaclav Havel själv
blev president, blev det uppenbart att han
hade rätt. Det var just så det gick till där.
Men hur kommer det att gå till här?