Christian Braw; Statskyrkan och staten


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CHRISTIAN BRAW:
statskyrkan och staten
Vad innebär egentligen sambandet kyrka-stat? Och hurdan
är den stat som kyrkan bör eller
inte bör ha ett sådant samband
med?
Christian Braw harjämfört
den svenska grundlagen med
kringliggande länders grundlagar och prövat läroplanen för
grundskolan mot de tre huvudtankar som varit bestämmande
för all radikal ideologi i Europas
tjugonde århundrade – monism,
evolutionism och utopism.
Teol dr Christian Braw är kyrkoherde i Moheda.
V
arje kyrka, som existerar i en stat,
har någon form av samband med
denna. statens lagstiftning reglerar bl a kyrkans möjligheter att äga, att avlöna, att sluta rättsligt giltiga överenskommelser.
Men när frågan om kyrkans samband
med staten ställs i ett svenskt sammanhang, har man de aktuella svenska förhållandena för ögonen. De innebär att folkkyrkan är en offentligt-rättsligt reglerad
statskyrka. De statliga myndigheterna är
kyrkans högsta organ, och den beslutsrätt
som kyrkliga styrelser kan ha, är endast
en delegation, som när som helst kan upphävas genom ett enkelt riksdagsbeslut.
Staten tar inte bara upp kyrkoskatten, den
tillsätter också de högre kyrkliga tjänsterna – ett utmärkt sätt att styra verksamheten – den fattar beslut om hur många
präster som skall finnas och fäller dom
över den präst som anklagas för ~änste?-
förseelse. I den mån det uppstår meningsskiljaktigheter mellan kyrkliga och statliga myndigheter angående tolkningen av
regelsystemet, skall staten alltid ha tolkningsföreträde. Detta är det samband,
som det handlar om, när man i svenska
sammanhang talar om ett bevarat samband mellan stat och kyrka.
När man reflekterar över, om detta är
önskvärda förhållanden, kanske det kan
vara riktigt att först ställa frågan om hurdan den stat är, som kyrkan bör eller inte
bör ha ett sådant samband med.
Utgångspunkten för att förstå en modem stat är dess grundlag. Den nya svenska grundlagen börjar med de ödesmättade orden: ”All offentlig makt utgår från
folket.” Detta innebär, omsatt i praktiskpolitisk verklighet, att riksdagsmajoriteten alltid har rätt. Det finns, som Leif
310
Carlsson påpekat, i den svenska grundlagen inga som helst gränser för majoritetens befogenheter och möjligheter. Det
finns ingen Gud, ingen rätt och sanning,
ingen moral, inga mänskliga rättigheter
som på något sätt är överordnade riksdagsmajoriteten. Det finns inget annat ansvar än det gentemot majoriteten. Detta
visar sig bl a i det faktum, att vi i Sverige
inte har någon författningsdomstoL Majoritet – det är för den svenska grundlagen det absolut högsta. Sådan är den
svenska stat, med vilken kyrkan har ovan
nämnda samband.
Jämför med kringliggande länder
För att få perspektiv på den svenska situationen skall vi göra en jämförelse med
kringliggande länders grundlagar.
I den norska grundloven av 17 maj
1814 heter det i § 2: ”Den evangelisklutherske Religion forbliver Statens
offentlige Religion.” Det innebär att staten som offentlig storhet ställer sig under
den evangelisk-lutherska tron och därmed in under Guds auktoritet – vi stannar här vid lagens text och går i detta sammanhang inte in på de praktiskt-politiska
konsekvenserna i dagens situation.
Grundlagen lägger dessutom en förpliktelse när det gäller tron på medborgarna:
”De Indvaanere, der bekjender sig til den
(evangelisk-lutherska tron), ere pligtige til
at opdrage deres barn i densamme.” Enligt § 3 ligger den utövande makten hos
Kongen, och om Kongen sägs det i § 4:
”Kongen skal stedse bekjende sig til den
evangelisk-lutherske Religion, haandhaeve och beskjytte denne.” Konungen
skall som statens ledare alltså i sin konungagärning aktivt och positivt engagera
sig för och befrämja den evangelisklutherska tron. Men steget härifrån är inte
långt till den situation, när Kongen också
skulle kunna göra anspråk på att vara den
som avgör, vad som är evangeliskluthersk tro.
Den danska grundlagen från 1953 har
betydande likheter med den norska. I
dess§ 4 stadgas att den evangelisk-lutherska kyrkan skall vara folkkyrkan. Den
danska staten som sådan är därmed direkt engagerad i den evangelisk-lutherska
kyrkan. Vi kan med viss rätt tala om ett
konfessionellt samhälle.
I den finska grundlagen från 1919 mö-
ter vi en konstruktion, som har en likhet
med den svenska: ”Statsmakten i Finland
tillkommer folket, som företrädes av dess
till riksdag samlade representation.” Detta är vad man kallar för folksuveränitet,
och det kan vara av intresse att lägga märke till i vilket tidsskede den finska grundlagen tillkom. Från samma tid härstammar t ex den estniska och den tyska republikens grundlagar, båda präglade av folksuveräniteten, och vid samma tid skedde
det parlamentariska genombrottet iSverige. Den finska statens återhållsamhet visar sig också i presidenteden, som saknar
varje religiös anspelning.
Både den nuvarande svenska och den
hittillsvarande finska grundlagen bygger
alltså på folksuveräniteten, men för kyrkans del är konsekvenserna olika. Med
viss förenkling kan man säga, att uniformitet är den enda mer bärande politiska
tanke som det svenska samhället förmått
hålla fast vid i mer än ett sekel. Detta är en
del av orsaken till varför den svenska
folksuveräniteten innebär att kyrkan på
ett ödesdigert sätt utlämnats till de politiska majoritetsbesluten. Det finländska
samhället är däremot ett i högsta grad


spänningsfyllt samhälle, där man inte kan
tillåta sig konsekvensmaken utan i stället
måste vara inkonsekvent för att kunna
hålla samman. Detta visar sig bl a i den
ställning som den evangelisk-lutherska
kyrkan får i grundlagen. Det är endast
kyrkomötet som har initiativrätt i kyrkolagsfrågor, och detta upphäver alldeles
uppenbart folksuveräniteten, om man
nämligen skall betrakta den evangelisklutherska kyrkan som statskyrka – och
det kan det vara skäl att göra.
Den tyska grundlagen från 1949 börjar
med följande ord: ”I medvetande om sitt
ansvar inför Gud och människor …” Det
är alltså här fråga om en helt annan rättsuppfattning än Weimarrepublikens folksuveränitet. Staten och lagstiftningen är i
Förbundsrepubliken inte suveräna storheter, de står under ansvaret inför Gud
och människor. Detta tar sig också uttryck
i att grundlagens första paragraf behandlar människovärdet och de mänskliga rättigheterna som grundval för Jagstiftningen
och rättssamhället överhuvud. I den svenska staten är de mänskliga rättigheterna
ett bihang till och avhängiga av folksuveräniteten, i den tyska grundlagen utgör de
däremot statslivets grund. Därför har
också Tyskland, till skillnad från Sverige,
en författningsdomstol. I den tyska staten
står den parlamentariska staten under de
mänskliga rättigheterna, i Sverige har däremot de mänskliga rättigheterna giltighet
endast i den mån de omfattas av riksdagsmajoriteten. Tyska medborgare kan alltså
göra sin rätt gällande motriksdagsmajoriteten, en möjlighet som svenska medborgare saknar, eftersom Sveriges grundlag
inte erkänner något högre än ett riksdagsbeslut. Sådan är den svenska staten.
Om vi tänker något på hur utveckling- 311
en kan bli i det integrerade Europa, ligger
det nära till hands att anta, att det inte är
den konfessionella staten – som Norge
och Danmark- som kommer att påverka
de andra i sin egen riktning. Men inte
heller den svensk-finländska modellen
har framtiden för sig, och det därför att
den redan prövats med förödande resultat i det nya Europas dominerande makt:
Tyskland. Den folksuveräna staten är sannolikt på väg ut. Däremot är det skäl att
anta, att den nya tyska modellen, den
naturrättsligt grundade staten, kommer
att påverka det statsrättsliga tänkandet
och så småningom också politik och
grundlagar även i Norden.
Granskning av läroplanen
Det finns emellertid också ett annat sätt
att lära känna en stats självförståelse än
genom dess grundlagar, och det är genom
dess skolväsen. I sitt skolväsen uttrycker
staten sina djupaste ambitioner. Därför
skall vi nu, för att lära känna den svenska
stat, med vilken kyrkan har ett så nära
samband, gå till dess viktigaste ideologiska dokument, nämligen läroplanen för
grundskolan av år 1980. Det är ett uttalat
ideologiskt dokument, och för att komma
dess idemässiga grundmönster in på livet
skall vi pröva den mot de tre huvudtankar,
som varit bestämmande för all radikal
ideologi i Europas ~ugonde århundrade.
De tre är: monism, evolutionism och
utopism. Monismen innebär, att det bara
finns en enda värld. Det finns ingenting
annat, som har betydelse för oss. Evolutionism innebär att denna enda värld
ständigt utvecklas framåt och uppåt. Det
som nu är, är alltid bättre än det som var,
och människans uppgift är att aktivt träda
i evolutionens ~änst. Utopismär tron på,
312
att utvecklingen syftar hän emot det goda,
spänningsfria, rättfärdiga samhället på
jorden.
Läroplanen utgår från en alldeles bestämd människosyn: ”Människan är aktiv,
skapande, kan och måste ta ansvar och
söka kunskap för att i samverkan med
andra förstå och förbättra sina egna och
sina medmänniskors livsvillkor.” Det viktiga är här vad som inte sägs. Här finns
inte ett spår av, inte en aning om att människans liv skulle ha en syftning utöver
denna värld. Monismen är total i läroplanens människosyn. Skolan skall fostra
eleverna till ”ett demokratiskt handlingssätt”. Om vi förstår detta mot bakgrund av
grundlagen innebär det, att de flesta alltid
har rätt. Demokrati måste alltså översättas med folksuveränitet. Sedan är det en
annan sak att majoriteten bör visa hänsyn,
när den utövar sin allmakt, men det ändrar inte på det förhållande att de flesta alltid har rätt.” Skolan skall aktivt och medvetet påverka barn och ungdomar att omfatta vår demokratis grundläggande värderingar och låta dessa komma till uttryck
i praktisk, vardaglig handling”, säger läroplanen, och vår demokrati är ju otvivelaktigt folksuverän. Därför är dess första,
grundläggande värdering, att de som är
flest alltid har rätt. Skolan är alltså en plats
för medveten, ideologisk träning, indoktrinering, om man så vill. Det är ingalunda
fråga om en skola som är värderingsneutral eller ens öppen för olika värderingar. Något alternativ till ”vår demokrati”, folksuveräniteten ges inte. Men är
skolan ideologiskt bestämd, så är det därmed också sagt, att den svenska staten på
intet sätt är ideologiskt neutral.
Nu är det emellertid inte bara så enkelt,
att folksuveräniteten härskar oinskränkt i
läroplanen. I stället anges att grundvärderingarna skulle vara ”demokratins principer om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan människorna. Att
väcka respekt för sanning och rätt, människans egenvärde, för människans okränkbarhet och rätten till personlig integritet”.
Här närmar vi oss den naturrättsliga syn,
som är grunden för Tysklands författning,
nämligen när det gäller värderingamas innehåll. Men naturrätten förutsätter att
dessa värderingar äger giltighet och är
förpliktande för alla människor alldeles
oavsett politiska majoritetsbeslut. Så är
det inte i den svenska skolan: ”Verksamheten i skolan likaväl som i samhället i övrigt bygger på politiska beslut, som tillkommit i demokratisk (dvs folksuverän;
förf:s anm.) ordning.” Detta är helt i enlighet med regeringsformens inledning: ”All
offentlig makt utgår från folket.” I nästa
andedrag hävdar emellertid läroplanen
en direkt naturrättslig syn, som klart avviker från folksuveräniteten: ”… skolan . ..
skall klargöra att man aldrig med hjälp av
samhällets Jagar får undertrycka grundläggande mänskliga fri- och rättigheter”.
Detta kan tolkas så, att det i den svenska
skolan och i den svenska staten finns en
inre osäkerhet angående hur hållbar folksuveräniteten är. Den står ju som princip i
motsättning till bl a FN-stadgan och övrig
internationell lagstiftning, som ihuvudsak
bygger på en klar naturrättslig syn. I ett internationellt sammanhang ter sig den
svenska grundlagens folksuveränitet som
extrem, för att inte säga extremistisk.
Detta är en del av bakgrunden till Lars
Gustafssons påpekande, att Sverige har
en ofullständig demokrati.
Förmodligen kan man se det som ett
uttryck för folksuveräniteten, att Järoplanen för grundskolan, när den skall tala om
”de etiska normerna”, ”våra gemensamma, grundläggande värderingar”, beskriver dem som ”en gemensam, demokratisk
livshållning”. När det sägs att skolans etiska
grund skall vara ”respekten för människans egenvärde och aktningen för andra”, närmar vi oss åter – som det syns –
ett naturrättsligt synsätt. Men, det måste
vi minnas, allt har en folksuverän giltighet,
dvs det gäller så länge de flesta tycker så.
Läroplanens författare är medvetna
om att människor i Sverige har olika värderingar och de framhåller t o m att skolan skall vara öppen för dessa. Denna öppenhet tänks sannolikt vara grunden till
att alla ”föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan,
förvissade om att dessa inte blir påverkade från skolans sida till förmån för den
ena eller den andra av inbördes kämpande åskådningar och uppfattningar”. Samtidigt som detta är noterat, skall vi emellertid vara medvetna om den principiella
monism, som präglar hela läroplanen och
om dess strävan att påverka eleverna till
ett folksuveränt tänkande och handlingssätt. Skolans öppenhet innebär ingalunda,
att den är beredd att diskutera eller ifrå-
gasätta sin egen värderingsgrund: ”Skolan
skall hävda vår demokratis väsentliga värden och klart ta avstånd från allt som strider mot dessa. Skolan får alltså inte ställa
sig neutral eller passiv ifråga om det demokratiska samhällets grundläggande
värderingar. Skolan måste i stället medvetet verka för dessa värderingar och fostra
eleverna till att respektera dem.” Därmed
är det avgörande ordet sagt om den svenska skolans och därmed om den svenska
statens innersta ambitioner, dess ideologi.
Ordvalet är värt att lägga märke till: ”det
313
demokratiska samhällets grundläggande
värderingar”. Visserligen kan värderingamas innehåll närma sig naturrättens,
men just betoningen av det demokratiska
samhället anger, att det hela är insatt i
folksuveränitetens sammanhang. Till sist
är det alltid så, att de som är flest har rätt.
Samma signal ger ordet ”värdering”, som
har en betydligt mindre tyngd än värde,
rätt och rättigheter. Det ligger i själva ordet värdering, att det är något föränderligt. Detta blir särskilt tydligt, om man
jämför med den tyska grundlagens första
och andra paragraf: ”Die Wiirde des
Menschen ist unantastbar. Sie zu achten
und zu schiitzen ist Verpflichtung aller
staatlicher Gewalt. Das Deutsche Volk
bekennt sich darum zu unverletzlichen
und unveräusserlichen Menschenrechte
als Grundlage jeder menschlicher Gemeinschaft, des Friedens och der Gerechtigkeit der Welt.”
Många tecken tyder på att det svenska
samhället drivs av en utopisk vision. Det
är det klasslösa samhället, som allt syftar
fram emot, det totalt konfliktfria och från
alla spänningar mellan klasser, grupper
och kön befriade tillståndet. Detta är den
idemässiga bakgrunden till, att eleverna
enligt läroplanen ”grupperas så att en så
allsidig social sanmmansättning som möjligt uppnås i klasser och arbetsenheter”.
Detta är också bakgrunden till den sällsamma inställningen, att skolan inte skall
ge lika mycket hjälp åt alla. Begåvade barn
skall ha mindre hjälp än obegåvade. De
begåvade skall alltså utveckla sin begåvning mindre än de obegåvade, allt enligt
läroplanen. Man kan jämföra detta med
den tyska grundlagens ord: ”Jeder hat das
Recht auf die freie Entfaltung seiner Persönlichkeit.” I den svenska staten har de
314
begåvade mindre rätt till detta än de obegåvade. Den idemässiga bakgrunden till
detta är den utopi, som heter det klasslösa
samhället. Ju större kunskapsklyftorna
blir mellan individerna, desto större risk
blir det för konflikter och spänningar,
dess mer fjärmar sig det totalt konfliktfria
samhället, den svenska statens utopi.
Samma strävan präglar följande avsnitt: ”Genom en obligatorisk kurs, som
omfattar samma ämnen och stoffområ-
den, vill samhället ge en gemensam referensram och en likvärdig utbildning till
alla medborgare.” Den gemensamma referensramen avser, som vi tidigare sett, inte endast och kanske inte ens främst sakliga kunskaper utan snarare de grundläggande värderingarna. Det är alltså samhället, skolan, staten, som här tar på sig
uppgiften att till det uppväxande släktet
förmedla insikt om vad som är rätt och
fel, ont och gott. Man kan här jämföra
med den tyska grundlagens art. 6:1,2:
”Ehe und Farnilie stehen unter dem besonderen Schutze der staatlichen Ordnung. Pflege und Erziehung der Kinder
sind das natiirliche Recht der Eltern und
die zuvörderst ihnen obliegende Pflicht.”
Föräldrarätten återkommer i art. 7:2:
”Die Erziehungsberechtigten haben das
Recht, iiber die Teilnahme des Kindes am
Religionsunterricht zu bestimmen.” Vilka
som skall vara barnets grundvärderingar i
livet avgör alltså föräldrarna – inte staten.
Men eftersom det naturrättsliga åskådningssättet saknas i den svenska grundlagen, har också föräldrarna och hemmet
en klart tillbakasatt ställning här. De framstår närmast som samarbetspartner till
den huvudagerande, nämligen staten. Visserligen heter det i undervisningsplanen:
”Huvudansvaret vilar alltid på hemmet.”
Men det är staten, som är normsändaren
genom skolan, och hemmets uppgift är att
stödja skolans ideologiska träning av barnen: ”Det har stor betydelse att även föräldrarna accepterar och söker främja demokratins (dvs folksuveränitetens; förf:s
anm.) principer och regelsystem. Därigenom kan barn och ungdomar få uppleva
att hemmet och skolan är delar av samma
omvärld.” Och demokratins svenska
grundregel är, att det inte finns något
högre i tillvaron än ett majoritetsbeslut.
De som är flest har rätt. Det är detta, som
är folksuveränitet. Detta är innebörden i
orden: ”All offentlig makt utgår från folket.” Sådan är den svenska staten. Vilket
samband bör den kristna kyrkan ha med
en sådan stat?
Men vi skall återvända till utopismen i
läroplanen. Arbetet för att uppnå det
konflikt- och spänningsfria tillståndet
speglas även i följande ord: ”Samlivet i det
demokratiska (dvs folksuveräna; förf:s
anm.) samhället måste utformas av fria
och självständiga människor. Skolan skall
därför verka för jämställdhet mellan kvinnor och män.” Här finns egentligen bara
två storheter: staten och individen. Mellan dem finns ingenting, i synnerhet inte
familjen. Tanken att familjen är samhällets grundsten är helt borta. Individen
skall vara fri och självständig iförhållande
till allt och alla- utom staten. Just detta
förhållande, att familjen inte räknas med
när samhället byggs, är något som utmärker alla utopier, alltifrån Platon. Den
tyska grundlagen har, som nämnts, också
här en jämförelsepunkt: ”Ehe und Familie
stehen unter dem besonderen Schutze der
staatlichen Ordnung.” Att läroplanens
författare har klara föreställningar om hur
det framtida samhället – utopin – skall
bli, framgår av följande ord: ”Urvalet av
kunskapsområden har skett med hänsyn
till vårt nutida och framtida (kurs. här)
samhälle och till den kulturkrets vi tillhör.” För en icke-utopist ter det sig djärvt
att redan nu säga vilka kunskapskrav
framtidens samhälle kommer att ställa,
men med utopisten är det så, att han vet
hur framtiden kommer att bli. Detta är f ö
också en aspekt av evolutionismen. Det är
i framtidsinriktningen, som historien av
läroplanen ges en plats: ”Med utgångspunkt i ett historiskt perspektiv måste arbetet ha en konkretisering i nutiden och
en inriktning mot framtiden för att ge eleverna god beredskap att möta ändrade
förutsättningar och nya krav.”
Vi har nu ställt frågan om hur monismen och utopismen påverkat läroplanen
för grundskolan, och vi har också lagt
märke till drag av evolutionismen, föreställningen att allting ständigt går framåt
och uppåt. Det är denna förutsägbarhet
hos de framtida förhållandena, som gör
att läroplanen tror sig kunna förbereda
eleverna för en värld som ingen ännu sett.
Evolutionismen kommer också fram i följande: ”Genom ett historiskt perspektiv
bör eleverna få kunskap om naturvetenskapens roll för utvecklingen av vårt nuvarande samhälle och vår levnadsstandard liksom om de faror som är förknippade med användningen av tekniken.”
Man får anta att läroplanen med teknik
avser tillämpad naturvetenskap, t ex
kärnkraftsutvinning. Man märker i satsens sista del, att det har kommit tvivel
med i den evolutionistiska tron. Det är
inte längre självklart att utvecklingen går
åt rätt håll. Det är den ekologiska krisen,
som satt frågetecken inför utvecklingsoptimismen. Miljömedvetandet ingår –
315
liksom det sociala medvetandet – som en
del i skolans ideologiska fostran: ”Alla
måste bli medvetna om vikten av att hushålla med jordens resurser av energi, vatten, skog och odlingsbar mark liksom om
de kriser som kan hota världssamhället
genom överbefolkning, arbetslöshet och
vidgade klyftor mellan rika och fattiga
länder.” Också miljömedvetandet och det
sociala engagemanget är helt präglade av
monismen. Här finns inget rum för ansvaret inför Skaparen eller förvaltarskapstanken. Det finns bara denna enda värld.
Statens syn på sig själv
Grundlagen och läroplanen anger var för
sig och tillsammans den svenska statens
syn på sig själv. Den avviker påtagligt från
statens självuppfattning i konfessionellt
bestämda stater som Danmark och Norge, där frågan om statskyrkan åtminstone
ur formellt rättslig synpunkt är mindre
problematisk än i Sverige. Den svenska
staten har också en annan syn på sig själv
än den tyska har angett genom inledningen till sin grundlag och den naturrättsliga
rättsgrunden, som ger en betydande öppenhet för det som den kristna kyrkan
står för.
När det gäller den svenska staten är
monismen, inomvärldsligheten däremot
så total, att det bör väcka eftertanke hos
kyrkans företrädare, om de alls menar sig
företräda en gemenskap, där Jesus Kristus är Herre. Det finns inga kompromissmöjligheter mellan det första budet och
den konsekventa folksuveräniteten. Är
det däremot så, att man ger Jesu Kristi
herradöme en mindre betydelse ur praktisk synpunkt, då kan man givetvis ha hur
nära samband som helst mellan kyrkan
och en sådan stat som den svenska.