Print Friendly

Christer Zetterberg; Industrins utveckling – en ödesfråga för Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CHRISTER ZETTERBERG:
Industrins utveckling
en ödesfråga för Sverige
Rubriken borde kanske sett ur
mitt och mina industrikollegers
perspektiv varit ”Sveriges utveckling – en ödesfråga för industrin”, sade Christer Zetterberg när han höll detta anförande inför Fria Moderata studentförbundets seniorskollegium.
Den svenska exportindustrin
brottas bl a med en hög räntenivå, kraftiga löneökningar samt
behov att ”överanställa”
20-40 % på grund av hög frånvaro.
Christer Zetterberg är verkställande direktör och koncernchef i
AB Volvo.
B
ehovet av att nå fram till konstruktiva lösningar är nu större än nå-
gonsin eftersom svensk ekonomi
tappat farten och sedan några år kämpar i
rejäl uppförsbacke.
Den tillväxt svensk ekonomi har idag
räcker inte för att generera ny välfärd.
Den välfärd vi redan byggt upp knakar i
fogarna.
Den svenska industriarbetarens reallön var högst i mitten av 70-talet, då också
svensk industri passerade kulmen av
1900-talets industri-era. Att vi visat positiva BNP siffror beror bl a på att en ökning av anställda i offentliga sektorn automatiskt registreras som ökad BNP.
Sverige står 1990 inför ett viktigt vägskäl. Antingen ser vi till att vår tillväxt
ökar och ger förutsättningar för verkligt
ökad livskvalitet eller också accepterar vi
att i stagnationens spår följer sociala
spänningar.
Offentliga sektorn
Vår industrisektor är idag för liten för att
klara av att ge folkhushållet jämvikt i utrikes- och betalningsbalans.
Det är inte min uppgift här idag att lägga synpunkter på hur den offentliga sektorn bäst kan drivas. Jag har stor sympati
för den omtanke som ligger bakom flertalet av de enskilda reformerna. Jag kan
dock konstatera, att den offentliga kakan
är för stor.
Sedan 1960 har offentliga sektorns andel av BNP nästan fördubblats. Sveriges
inriktning mot fortsatt prioritering av den
offentliga sektorn framgår inte minst av
att över 75% av den högre utbildningen i
Sverige inriktats på att försölja den offentliga sektorn med välutbildad arbetskraft, medan näringslivet får hålla tillgodo
med 20-25%.
skattetrycket är som bekant relaterat
till den offentliga sektorns storlek. Det
svenska skattetrycket var 1960 ungefär i
paritet med OECD-genomsnittet. Efterhand som skattetrycket i Sverige ökat i
förhållande till omvärlden har tillväxten
sjunkit.
Enligt Erik Dahmen var den svenska
tillväxten fram till 1970 världens näst
högsta efter Japan. Från 1970 tills idag
ligger vi näst sist i OECD, d v s under den
tid då den offentliga sektorn expanderat
så kraftigt.
Betydande delar av svensk ekonomi
har utvecklats i konkurrensskyddade sektorer med svag eller negativ produktivitetsutveckling som följd.
Låg produktivitetstillväxt var ett mindre problem när den offentliga sektorn utgjorde 30% av BNP. Då orkade industrin
bära bördan. Idag, när nästan 60% av
BNP undandras från omvärldens produktivitetskrav, är svensk ekonomis internationella konkurrensförmåga dödligt
hotad och Sveriges ekonomiska utveckling har gått i stå.
Den generation politiker vi nu har, har
haft förmånen att få utvecklas med ständigt ökande resurser. Deras erfarenheter
stämmer dåligt med dagens svenska situation. Därför är det bra att den politiska
debatten nu alltmer präglas av hur samhället skall göras effektivare. Men det är
nödvändigt att snabbt gå från ord till
handling. ”Vinstraset i AB Sverige” krä-
ver definitivt en mycket snabb omprövning och effektivisering av vår samhällsekonomi.
Låt oss hoppas att det nya skattesystemet, som ju inte innebär en förändring i
457
skattetryck, ändå stimulerar till ökad tillväxt tills vårt skattetryck åter är i nivå med
omvärlden.
Merkostnadskrisen
Jag har bett ett stort antal chefer på Volvo
att ge sin syn på vad de anser om Sverige
och dess industriella framtid.
Samtliga var kraftigt oroade för kostnadsexplosionen och dess effekter för
svensk konkurrenskraft. Sverige tappar
marknadsandelar. Vi kan inte längre
kompensera vår svenska inflation med
ökad effektivitet.
Flera faktorer bidrager till detta:
Löneutvecklingen de senaste åren står
inte alls i överensstämmelse med svensk
produktivitetsutveckling och heller inte
med omvärlden. Marginalskatter och inflationsförväntningar, och lägg därtill en
överfull sysselsättning, genererar merkostnadskrisen. Osäkerheten kring
svensk ekonomi driver också inflation
och räntor.
Räntenivån i Sverige har under lång tid
varit 4-5% enheter högre än i flertalet
konkurrentländer i Västeuropa och USA.
Ännu större skillnad noteras järnfört med
Japan.
Kapitalmarknaden motiverar skillnader i räntenivå gentemot omvärlden med
osäkerhet kring den svenska kronan och
svensk ekonomi i allmänhet. Jag vill med
ett kort exempel visa vad denna osäkerhet, vid stabila växelkurser, konkret innebär för industrin.
Den genomsnittliga investeringen för
en arbetsplats inom svensk verkstadsindustri uppgår till över l miljon SEK. Varje ny svensk arbetsplats blir alltså vid 5%
ränteskilinad ca 50 000 SEK dyrare per
458
år jämfört med Västtyskland och USA.
För ett företag som Volvo, som i år investerar över 13 mdr i nya produkter och
anläggningar, varav över 80% – 10 miljarder SEK – finansieras och investeras i
Sverige, innebär denna räntenackdel en
årlig merkostnad på över 500 mkr. Det
blir över investeringarnas livslängd sett en
konkurrensnackdel på kanske 5 mdr.
Detta räknat endast på ett års investeringar. Räknat på ett antal års investeringar
blir kalkylen orimlig. Det är kanske inte så
konstigt, att vi allt oftare ställer oss frågan
om vi verkligen handlar rätt som fortsätter att satsa på Sverige.
Detta är också en av orsakerna till att
utlandsinvesteringarna i Sverige är så begränsade. De utgör f n en sjundedel av
vad svenska företag investerar utomlands.
De svenska utlandsinvesteringarna har
också ökat kraftigt under de senaste åren.
Redan 1988 var de svenska investeringarna utomlands för första gången större än i
Sverige. Detta behöver inte vara fel i en tid
av internationalisering. Men det krävs naturligtvis ett samtidigt inflöde för att inte
Sverige skall eroderas på framtida möjligheter till tillväxt och sysselsättning.
Vi kan inte devalvera när inflationen
blir oss alltför svår och vi kan heller inte
under lång tid ha ett betydligt högre ränteläge än omvärlden: Inflation och räntelä-
ge måste snabbt pressas ned för att svensk
industri skall ha råd att stanna kvar och
bidra till välståndsutvecklingen i Sverige.
Arbetsmarknaden
Arbetsgivare av alla slag, inte minst det
privata näringslivet, måste anta utmaningen att skapa intressanta och attraktiva arbeten. Det finns fortfarande mycket att
göra för att förbättra arbetsorganisation,
skapa mer utvecklande arbeten och också
att ytterligare förbättra arbetsmiljön.
Alla arbetsgivare, de anställda och deras fackliga representanter måste också
bidra till att vi får en kraftigt ökad produktivitet och det med färre anställda och
därigenom skapa möjlighet till tillväxt och
nya arbetstillfällen.
I Sverige har vi uppmärksammat och
också åtgärdat den fysiska arbetsmiljön
bättre än i något annat land. Mot denna
bakgrund är det svårt att förstå att vi skall
ha väsentligt fler sjukdagar per anställd i
Sverige än jämförbara industriländer.
Det är på sin plats att betona att de flesta – kanske 85% av de anställda – har
hög närvaro och är mycket sällan borta
från arbetet. Endast en minoritet står för
en mycket hög frånvaro, så hög att den innebär ett orimligt problem för industrin.
sjukfrånvaron inom verkstadsindustrin, som för närvarande glädjande nog
minskar, är ändå i genomsnitt 13-14%.
Den är emellertid inte bara ett problem
inom näringslivet. Väsentliga delar av den
offentliga sektorn har betydligt högre
sjukfrånvaro.
Kostnaden för detta är inte enbart relaterade till sjukvård. Industrin måste också
”överanställa” för att klara frånvaroproblematiken. I en typisk verkstadsindustri
överanställs 20-40% för att kompensera
frånvaro, ledighet, utbildning och personalomsättning. Det säger sig självt att det
kostar extra pengar att nå upp till svenskt
kvalitetsrykte om arbetsledaren skall starta varje arbetsdag med att utbilda vikarier.
Bara i Volvos Tarslandafabrik uppgår den
totala belastningen för överanställning,
utbildning och kvalitetskostnader till
450 MSEK/år
Vi arbetar i Sverige – trots ganska likvärdiga avtalade arbetstider – årligen ca
200 timmar mindre än europeen i
genomsnitt och 500 timmar mindre är japanen.
Lösningen på problemet med frånvaro
ligger enligt min mening delvis i ett aktivare ledarskap, som skapar engagemang
och ändrade attityder.
Betydande ”systemförändringar” är
emellertid också nödvändiga. Det finns
nu en ökad medvetenhet om att systemet
kostar orimligt mycket pengar. Vi behöver
en självrisk, d v s karensdagar.
Ett förbättrat regelsystem i kombination med fortsatt satsning på förbättrad
arbetsmiljö kan aktivt bidra till reellt
stärkt svensk folkhälsa men också till
ökad trivsel och arbetsmotivation och
framför allt förbättrad konkurrenskraft.
Nästa års regler om arbetsgivaransvar för
de första sjukdagarna är därför ett steg i
rätt riktning.
Lönebildningsprocessen har självfalJet
också sin del i merkostnadsutvecklingen i
Sverige. Processen bör decentraliseras till
parter som båda direkt får ta ansvar för
sitt agerande. Lönebildningen knyts därmed i högre grad än nu till företagets produktivitetsutveckling. Den svenska produktiviteten har inte varit så dålig under
80-talet. Vi har haft ungefär samma utveckling som Västtyskland. Medan tyskarna ökat lönerna knappt i takt med produktiviteten har vi ökat lönerna nästan 4
gånger mer än tillväxten motiverat.
Inget annat land bestraffar så hårt arbete genom en löneskatt som Sverige gör
med arbetsgivaravgifter. En betydande
sänkning av denna skulle återställa något
av svensk industris förlorade konkurrenskraft.
459
Volvo har 22.000 anställda i Göteborg.
Göteborgs kommun har 72.000. Kommunen har många med industrin relativt
likvärdiga arbeten. Kommunerna betalar
imånga fall bättre än vi kan göra och detta
för arbeten som aldrig riskerar gå förlorade genom internationell konkurrens.
Alla kräver också i Sverige samma lö-
neutveckling oavsett om de bidrar med
ökad produktivitet eller inte.
Idag förefaller den kollektiva egoismen
vara den huvudsakliga drivkraften för
många avtalsparter inom främst den konkurrenskyddade sektorn. Jag avundas
verkligen inte de fackliga företrädarna
inom exportindustrin, som vill ge sina
medlemmar en rimlig löneutveckling men
som hela tiden väl inser risken av för höga
lönekrav.
Den konkurrensutsatta delen av svensk
ekonomi måste vara löneledande, alldeles
speciellt vad avser de områden där de
många exportindustrijobben finns.
För ca 100 år sedan då industrisverige
bildades fanns skarpa sociala gränser i
samhället. Det var naturligt att arbetsmarknaden indelades i arbetare och tjänstemannakollektiv. Idag är alla anställda
medarbetare. Det vore en skam att gå in i
framtiden med en fortsatt klassuppdelning på arbetsmarknaden. Lönebildningsprocessen borde spegla detta faktum och också individuellt anknyta till tillfört mervärde.
Vi borde ha ett avtal på varjeföretagför
alla medarbetare.
Omvärlden
Det är lätt att glömma att Sverige är ett
extremt utrikeshandelsberoende land.
Vår utrikeshandel räknat per invånare är
– . ··—–
460
4 gånger större än USA:s, 3,5 gånger större än Japans och nästan en halv gång större än Västtysklands. Därför är
exportindustrins utveckling en ödesfråga
för Sverige. Vi om något land lever i en
konkurrensutsatt värld.
Vårt närområde och våra viktigaste
handelspartners utvecklas mycket positivt. Visionen från mitten av 80-talet om
en bättre framtid för Europa håller på att
förverkligas. Optimismen frodas ekonomiskt, politiskt och också kulturellt.
Jag är övertygad om att Sverige integreras in i EG-gemenskapen. Det kommer
att ske fullt ut under mitten av 90-talet.
Det mesta går nu fortare än man tror.
Det är också nödvändigt att inse att
Sverige i ett avreglerat och integrerat Europa i längden inte kan föra en särskilt annorlunda politik än övriga Europa när det
gäller:
– valutor, räntor
– sysselsättning eller
-skatter
Sverige inför 90-talet
Sveriges utgångsläge är inför 1990-talet i
många avseenden gott. Vi har en bra infrastruktur i vid bemärkelse. Arbetskraften är välutbildad, vi har en god miljö, vi
har fungerande kommunikationssystem,
avancerade transportsystem och en lång
industriell tradition med vana att arbeta i
internationell miljö. Vi har nära mellan ledare och medarbetare.
Svenska företag kommer att internationaliseras ytterligare. Marknaden breddas
under 90-talet. Världens största marknad
på 500 miljoner människor, större än
USA och Japan tillsammans, finns i vår
omedelbara närhet, lättare tillgänglig än
någonsin tidigare. Europas konsumenter,
inklusive de svenska, kommer under 90-
talet att erbjudas en mer avreglerad marknad med ett större urval av produkter till
lägre priser än tidigare.
Den europeiska industrin rustar nu för
ökad konkurrenskraft som en följd av
1992-processen. Ökad konkurrens innebär minskad vinst per producerad enhet.
För industrin är de nödvändiga motdragen en kombination av tillväxt, kostnadseffektivitet och produktutvecklingsförmåga. strukturgrepp blir en naturlig del i
den nu aktuella globaliseringsprocessen.
Sverige måste i denna omvärld speciellt satsa på kunskapsuppbyggnad. Sverige satsar mest inom OECD-området på
forskning och utveckling. 60% av de totala kostnaderna bärs av industrin. Sverige
har världens klart högsta kostnader för
den högre utbildningen i förhållande till
BNP.
Det är mot denna bakgrund ytterligt
anmärkningsvärt att USA och Västtyskland utexaminerar dubbelt så många civilingenjörer per 1000 invånare som Sverige. I svensk industri har vi följaktligen bara drygt 10% högskole-utbildade medan
USA exempelvis har betydligt över 20%.
Mycket av Sveriges framtid kommer att
bestämmas i tysta forskningsrum. Vår
förmåga att leda den tekniska utvecklingen, att ta betalt för våra produkter, bygger
på att vi högt prioriterar den höga utbildningen. Hjärnkraften avgör Sveriges
framtid.
Industrin har idag stor brist på kvalificerade tekniker. Det är bra att teknikerutbildningen i Sverige baseras på svenska
grundvärden som kan leda till industriella
fördelar för Sverige. Jag tänker på att utbildningen ger god medvetenhet om produktsäkerhets-, miljö- livslängds- och tillförlitlighetsfrågor.
Men vi kan inte fortsätta med ett utbildningssystem som gett oss upp till 2,5
gånger fler akademiker i offentlig tjänst än
i industrin. Då tvingas de svenska företagen flytta forskning och utbildningsverksamhet ut ur Sverige.
Vi har ett gemensamt ansvar mellan industri och förvaltning för att vår forskning
resulterar i högteknologisk export. Industrin har så långt tagit sitt ansvar. Politikerna måste emellertid också ta sitt.
Avslutning
På Volvo går vi – som övrig svensk verkstadsindustri – igenom en lönsamhetsmässigt svår period för närvarande. Vi
gör kraftansträngningar för att skärpa vår
konkurrensförmåga under 90-talet till det
yttersta. Vi har en stark övertygelse om att
det kommer att gå bra.På samma sätt menar jag att AB Sverige måste inte bara tala
om omstrukturering utan också handla på
en rad områden:
– merkostnadsutvecklingen i Sverige –
både för löner och kapital
– offentliga sektorn -storlek och effektivitet
– frånvaron – arbetskraftstillgången
– energifrågan, som jag av tidsskäl inte
berört, och inte minst
– utbildningssystemet
– Europarelationen
Lyckas vi med dessa korrigeringar
finns anledning till optimism. De Volvochefer jag tidigare talat om pekar också på
att vi har lång industritradition, modernt
industrikapital och också många nya intressanta produkter i pipeline. Vi är vana
att sälja på främmande marknader. Vi har
en god genomsnittlig utbildningsnivå i det
461
svenska samhället och svensken är van att
tänka självständigt och konstruktivt. Vi
har goda relationer med våra fackliga organisationer. Vi har en mycket bra
arbetskraft i Sverige. Det är inte bara
inom Volvo dessa förutsättningar gäller.
Sveriges utveckling är en ödesfråga för
industrin, men industrins utveckling är i
ännu högre grad en ödesfråga för Sverige.
Ödet ligger gemensamt i våra händer. Vi
skall från industrin göra vad på oss ankommer, men det krävs också ett politiskt
ledarskap och ett politiskt mod utöver det
vanliga. Det går att återskapa dynamiken
på hemmaplan men det måste gå fort, annars riskerar Sverige att förtvina som industrination.
Det som händer i dessa dagar ger trots
allt anledning till optimism. Nu finns möjligheter att genom kraftfulla beslut lägga
grunden för ett 90-tal där industrialism,
konkurrenskraft och tillväxt åter prioriteras.
Min vision av Sverige om några år är
därför ett Sverige som åter växer.
– Ett Sverige där människors initiativkraft kommer till sin rätt och man belö-
nar människan efter prestationer.
– Ett Sverige som präglas av öppenhet,
positivt ledarskap med omtanke om
människor och miljö
– Ett Sverige som gynnar entreprenörsanda och förmår skapa ny företagsamhet
– Ett internationellt, investeringsbenäget
Sverige som är en del av Europa på lika
villkor
– Ett industrisverigesom utmärker sig av
industriell effektivitet som omhuldar
kvalitet och precision
-Ett Sverige med fortsatt välståndsökning och hög livskvalitet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner