Print Friendly

Chile ett föredöme

Av Tomas Brandberg | 13 september 2013

Fyrtio år efter militärkuppen i Chile är det värt att notera att Latinamerikas mest framgångsrika ekonomi de senaste decennierna också har varit den i särklass friaste, skriver Tomas Brandberg. I november planeras nästa presidentval.

Den 11 september förknippas numera med internationell terrorism och mordet på Anna Lindh, men för alla med anknytning till Chile är det för alltid dagen då militärerna genomförde sin kupp 1973. Fyrtio år har alltså gått och militärernas övergrepp, fånglägret på nationella stadion i Santiago och Pinochet i solglasögon har blivit symboler för de latinamerikanska kupperna på 70-talet.

Det vi har fått lära oss om detta är i väsentlig grad sant. Allende var demokratiskt vald, kuppen var fel, CIA var inblandat och många oskyldiga drabbades på ett fruktansvärt sätt som inte gick att försvara då och som inte kan förvaras idag. Men ändå känns det som om vår syn på landets historia är lite skev. Jag samtalade en gång med en erfaren svensk diplomat och på min fråga hur många han trodde hade dödats i samband med militärkuppen började han spekulera i sexsiffriga tal, alltså hundratusentals. Fel. Den chilenska så kallade Rettig-rapporten, sammanställd av Nationella kommissionen för sanning och försoning, bekräftar sammanlagt ungefär 3000 politiska mord och ouppklarade försvinnanden, bland dem drygt 150 döda poliser och militärer som vänsteraktivister faktiskt lyckades ha ihjäl.

Vart och ett av dessa dödsfall förblir helt oacceptabelt och vi ska inte sticka under stol med att tusentals chilenare, verkliga och inbillade motståndare till militärerna, torterades brutalt, ofta med förnedrande inslag av sexuell natur. Detta blir inte bättre av att den samtida kulturrevolutionen i Kina och det i tiden närliggande folkmordet i Kambodja skördade mångdubbelt fler offer, men man kan reflektera över vissa av vänsterns företrädares syn på mord och mord. Ett antal regeringar i det så kallade östblocket hade under kalla kriget betydligt fler än 3000 politiska mord på sitt samvete.

Chiles president sedan 1970, Salvador Allende, tog av allt att döma livet av sig för att slippa bli fängslad och torterad. Trots att detta var en högst förståelig och till och med martyrliknande handling var Allendes självmord länge ett tabu som befann sig utanför den chilenska vänsterns skygglappsbegränsade synfält. Allendes martyrskap har också, åtminstone i Sverige, hämmat en förutsättningslös diskussion om hans politik. Att han var demokratiskt vald innebar inte att han hade vunnit en majoritet av rösterna i val. Som kandidat för Unidad popular, en brokig vänsterallians, fick han 37 procent av rösterna och kom till makten med stöd av de chilenska kristdemokraterna. Han hade ingen majoritet i parlamentet bakom sig, men istället för att söka kompromisser hittade han kryphål i författningen som tillät honom att genomföra en marxistiskt inspirerad ekonomisk politik med hjälp av dekret. Samhället polariserades, samtidigt som missnöjet med den ekonomiska politiken tilltog stärkte Unidad popular sitt stöd i parlamentet till 43 procent i valet våren 1973. Kort före kuppen fastslog den så kallade deputeradekammaren med röstsiffrorna 81-47 emellertid att Allendes styre var icke-konstitutionellt. Åsikterna om huruvida avsättandet av Allende var ”lagligt” går isär, men givetvis fanns inget konstitutionellt stöd för sexton års militärstyre.

En i sammanhanget intressant och glädjande omständighet är vad som hände efter det blodiga och turbulenta 1970-talet. Den ekonomiska utvecklingen var visserligen ryckig och ett par kriser utlöste vågor av migration. Men när militärerna lämnade ifrån sig makten 1989 var Chile ett land som var på rätt väg, i bjärt kontrast till den ideologiska motpolen Kuba som hade snärjt in sig i ett förödande beroende av Sovjetiskt bistånd. Sedan dess har Chile fortsatt att utvecklas åt rätt håll. Trots en relativt högt ginikoefficient (det vill säga hög ekonomisk ojämlikhet) har chilenerna framgångsrikt bekämpat den absoluta fattigdomen och Chile blev för tre år sedan Sydamerikas första medlem i OECD.

Givetvis råder det delade meningar om exakt vad som har gjort Chile relativt rikt sedan mitten av 1980-talet, då en allvarlig bankkris hade vridit den ekonomiska utvecklingen tillbaka flera år. Det har hävdats att det var då Chile övergav nyliberalismen och började reglera ekonomin. Ingen kan ju dra en knivskarp gräns mellan ett ”reglerat” och ett ”nyliberalt” system, men man kan notera att Latinamerikas mest framgångsrika ekonomi de senaste decennierna också har varit den i särklass friaste. Dessutom har Chile kanske också regionens stabilaste demokrati. Efter en lång period med en pragmatisk center-vänster-allians (la Concertación) vid makten lyckades den reformerade chilenska högern återta initiativet och presidentämbetet innehas för närvarande av den konservative politikern och miljardären Sebastián Piñera. I november i år planeras nästa presidentval vilket troligen innebär en återkomst för vänsterpolitikern Michelle Bachelet som president. Hon var Piñeras föregångare men fick enligt konstitutionen inte kandidera för två ämbetsperioder i följd.

Bachelets popularitet ska ses i ljuset att hon företräder ett modernt samhälle i ett land där katolska kyrkan av tradition har stort inflytande. Även om hon har socialistisk framtoning står hon i realiteten för en kombination av stabil marknadsekonomi och gradvis utbyggd social välfärd. Och faktum är att Chile skördar framgångar på andra områden än de rent ekonomiska. Hälsotalen är bland de absolut bästa på hela den amerikanska kontinenten, spädbarnsdödligheten är till exempel lägre än i både Kuba och USA. Även mordfrekvensen är låg.

Förklaringar till detta finner vi inte bara i den ekonomiska stabiliteten och den lyckade demokratiseringen. Korruptionen är till exempel inte särskilt problematisk om man jämför med vissa andra länder i regionen. Men visst spelar politiken roll. Det som just nu är upp-och-ned-vända världen, inte minst för chilenarna själva, är att man vad välstånd och samhällsutveckling beträffar är ikapp och kanske även förbi det tidigare så framgångsrika men vanskötta grannlandet Argentina. Och det råder just nu ingen tvekan om vilket av dessa länder som är ett föredöme och vilket som är ett avskräckande exempel.

brandbergTomas Brandberg är lektor och frilansskribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner