Print Friendly

Charles Paul Freund; 2001 natt

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

2001 natt
Eller hur orientalistkritiken dog
l av Charles Paul Freund
Visst har mycket av kritiken mot västs syn på öst varit berättigad men den
islamistiska kritiken av väst, som har stor spridning i öst, har med tiden blivit
minst lika stereotyp. Islamisterna förnekar västerlänningar deras humanism
och det är bara därför man kan ta livet av tusentals och jubla.
E
FTER DEN 11 SEPTEMBER lyssnade Edward
Said, en av landets mest bemärkta intellektuella, eftertänksamt av den oro och vrede
som vällde fram i amerikanska media. Fem
dagar efter morden publicerade han en kommentar
till det skedda. I engelska Observer (och i Aftonbladet
19/9 2001) återgav den kände litteräre och politiske kommentatorn ”sitt intryck av att Mellanöstern och islam nu är våra fiender”.
Uppenbart förbisåg professor Said att
nyhetsjournalisterna och programvärdarna först sökt dämpa
misstankarna om att angreppen hade sitt ursprung i
Mellanöstern eller islam.
Varför det? Därför att
som ABC:s Peter Jennings försäkrade tittarna
”Vi inte vill skapa någon
viss förhandsinställning här”.
Said missade de många intervjuer med vanliga arabamerikaner som uttryckte sorg
och bestörtning över angreppen, något de därmed fick chans
att uttrycka direkt i medierna
utan feltolkning. Han tycks även
ha missat hur e-postmeddelanden
av afghanamerikanen Tamin Ansari
blixtsnabbt spreds och bland miljoner mottagare vann sympati för vanliga
afghaner.
Said måtte ha förbisett vilken möda olika ledare,
inte minst president Bush, gjorde sig för att skilja på
det ”sanna”, fredliga islam som de uttryckte det, och
de varianter som kunnat rättfärdiga och hylla massmord. I sitt kongresstal påtog sig Bush rollen som islamsk teolog, och betecknade varje sådan våldsvariant som ”hädisk”. T o m Ibrahim Hooper, ordförande
i det omdiskuterade Rådet för amerikansk-islamitiska
relationer och en ihärdig kritiker av hur amerikanska
medier skildrar araberna och Mellanöstern, sade sig
vara positivt ”överraskad” över mediebevakningen.
ORIENTALISTKRITIKENS LITANIOR
Så inte Said. Mycket i hans Observerinlägg var vältaligt och kunnigt. Han
var inte bara förfärad över blodbadet, utan kände motvilja inför dess
förövare liksom inför varje religiös och politisk föreställning
som kunnat användas för att
rättfärdiga sådana handlingar.
När han kom till den amerikanska sidan av det som skett
– det han uppfattade som
den vagt antiislamitiska reaktionen på angreppen – återföll han dock i orientalistkritikens välkända litanior. Han
antydde att amerikanska medier hade framstått som okritiska till de amerikanska åtgärderna, och tvärtom reagerat ensidigt
på ”Mellanöstern och islam”. Han
lät förstå att medierna hade beskrivit
dessa stereotypt och fientligt. Det kanske inte överraskar, då Said själv förde fram
sådana synpunkter för 25 år sedan. Hans kända bok
Orientalism (1978) nagelfor Västs syn på just dessa
frågor, och den kritik han avgav har sedan dess präglat
de intellektuellas bedömning av Västvärldens politiska och kulturella relationer till den muslimska världen
och andra folk i Österlandet.
—i
o
(O
…..
OJ
::J
Vl
lSvenskTidskrift l2oo2, nr 1 l~~
(J)
c::
ro
l….
(lJ
o
lmer dåligt in på vad som
skedde efter angreppen.
Xenofobi fortsätter att
förekomma, men om något
visar den milda reaktionen
på angreppen att Orientalism bland Amerikas politik- och medieeliter har
spelat ut sin roll. Angreppen
och reaktionen har ett helt annat budskap. De visar att även om
den orientalistiska kritiken bör respekteras, bör även dess försyndelser hållas i minnet. Själva angreppet avslöjar ett kulturfenomen som knappast någon har uppmärksammat.
Fenomenet är farligt och utbrett, och har utvecklats utan att ledande intellektuella ens tycks ha märkt
det. Det utmålar Väst på ett falskt och fientligt sätt.
Det utgör, som en forskare har sagt, andra sidan av
orientalismen: det vill säga occidentalismen.
Vad betyder då orientalism? Said såg den i sitt viktiga arbete som det politiska, kulturella och intellektuella system med vars hjälp Väst under århundraden ”styrde” sina relationer med den islamska
världen. Avgörande för processen har reduktionistiska
förvrängningar varit. Enligt Said och de intellektuella
kritiker och skribenter som följt honom i spåren har
orientalismen förvandlat Österlandet och dess människor till en främmande ”Annan”. Denne Annan –
oftast en Mörk Annan – var på alla sätt Väst underlägsen: oupplyst, barbarisk, grym, lysten, förslavad av
sinnena, böjd för despoti, och allmänt avskyvärd. Efter
att ha skapat sin Österländske Andre i dessa förnedrande termer, kunde Väst i centrum av sin själviska
tolkning, i tydlig kontrast, framtona som upplyst och
framstegsvänlig.
HAREMsDAMERFÖRNEDRANDE
De kritiska orientalisterna fann stöd för sina tunga
anklagelser i texter allt från korstågen till moderna
IJlSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 l
utrikesdebatter. Shakespeare ger i Kung Lear prov på
orientalism. Sir Richard Burtons kända översättning
av Tusen och en natt, med dess pseudoarkaiska språk
som aldrig talats, gav också den uttryck för orientalism. Detsamma gäller om brittiska antropologiska
böcker från imperietiden. Vad i övrigt? Jo, porträttstudier av nakna haremsdamer, slavmarknader och
eunucker; reseböcker från öknarna, romaner av Diderot, Montesquieu, Kipling och H Rider Haggard; mycket av den specialiserade historieskrivningen; filmer
med Maria Montez; hela den akademiskt ”auktoritativa” orientalistiken; allt som berör Sinbad sjöfararen;
ja till och med Henry Kissingers förslag tilllösning av
Israel-arabkonflikten.
Allt detta, och mera därtill, inom litteratur, politik,
mat och mode, sågs nu som delar av en jättelik företeelse, nämligen orientalismens felaktiga och förnedrande framställning av Österlandet.
Var kritiken berättigad? Också i dess enklaste form
var den det. Västerländska återgivningar av Österlandet var inte bara imperialistiska och kommersiella; de tillkom med syftet att upplysa och civilisera
Österlandet. Att påminna om egoistiska, imperialistiska dumheter är inte så märkvärdigt eller ens relevant, men de kritiker av orientalismen som nära studerat moderna politiska och kulturella texter menade
att sådana dumheter nu omvandlats till mer lömska
och lika skadliga postkoloniala utsagor. Om kritiken
alltid var befogad kan här kvitta; poängen är att projektet inleddes som en konstruktiv och ofta nyttig utmaning av en samling inrotade kulturella stereotyper.
I den mån de lyste med sin frånvaro efter 11 septembermorden är förtjänsten delvis Saids och hans efterföljares.
Samtidigt har dessa kritiker av orientalismen efter sina tidiga framgångar spelat bort sin trovärdighet
genom att koppla samman sina tankar med Lacans
psykoanalys (vari rasism jämställs med fetischism)
liksom att tillämpa sin lära på alltmer triviala materior. Medan Said och hans tidiga åsiktsfränder tog sig
an ämnet som offentliga intellektuella och i syfte att
övertyga en bred allmänhet, har senare uttolkare av
Said skrivit på en tungt akademisk postmodern jargong och författat verk som nu står olästa i biblioteken.
SPEGELVÄND IMPERIALISM
Intressant nog sökte Said i ett verk från 1993, Culture
& imperialism, nyansera sin tes. Han menade däri att
en enkel öst-mot-väst-tes enbart innebär att imperialismens vi-mot-dom har spegelvänts. Ingen fäste
stor uppmärksamhet vid honom. Följden är ett projekt som framstår alltmer förstelnat, eller värre.
Ett exempel. Den ansvarige för en vandringsutställning med österländska antikviteter i USA (”Noble dreams, wieked pleasures”) har sökt visa hur tidig reklam för Camel-cigaretter, en föreningskongress
i 1920-talets Washington och några andra företeelser
alla uttrycker en ”herrefolks”-syn (delvis för att kongressombuden bär fez) på andra samhällen och även
förebådar USA: s ökade makt i världen. Hennes
tolkning skänker tvetydig innebörd åt sammansatta
tecken och skeenden, och påtvingar dem mönster precis som om kulturföremål vore pusselbitar. En annan
känd kritiker säger sig vara ”främmande” (”othered”)
över hur amerikaner kategoriserar vad de äter. Indisk
mat stämplas som ”indisk mat” medan amerikanska
rätter enbart kallas ”mat”. Hon feltolkar därmed
vanliga språkkonventioner och glömmer, att den
Frågan om konstens olika och växlande innebörd
erkänns ibland, dolt eller öppet, hos dem som angriper orientalismen men aldrig så att det tillåts ifrågasätta Västerlandets skuld. Alla tolkningar inriktas på
att avslöja den förmenta makt som mötet med Osterlandets kultur ger betraktaren. Ta alla dessa bilder av
nakna haremsdamer i badet, eller de scener då slavar
byter ägare. Enligt kritikerna är de en form av mjukporr som kommit att erotisera den islamska världen
och skänkt manliga västerländska betraktare makt.
Som Rana Kabani skrev i ett verk från 1986, Imperial
fictions: Europe’s myth of the orient, ”Fast människor
i Väst sade sig bli förfärade över slavhandeln framstod
bilder av den som begärliga för en förnäm borgerlig
publik. Bilden av den fångna skönheten vädjade till en
patriarkallust att behärska, liksom till imperialistiska
amerikanska menyn är världens mest
allomfattande. Andra kritiker söker
neka någon från det ”så kallade Väst”
rätten att ens ta upp ämnen som berör
det ”så kallade Österlandet”. Denna
absurda åsikt pådyvlar människor på
hela halvklot skuld, och framstår inte
bättre än Europas imperialistiska orientalister när de är som värst.
”Vad gör det möjligt
böjelser i allmänhet.”
Men var innebörden av dessa målningar då att projicera en europeisk
att ta Över passagerar- maktsträvan? Det bör ha berott på
vilka som köpte dem och på hur
plan fyllda av oskyldiga de användes. Konsthistorikern Lynne
Thornton påpekar att flertalet köpare
resenärer och använda av orientalistiska målningar, oavsett
om de föreställde harem, ryttare eller
dem som bomber för marknader, tycks ha varit nyrika in-Det finns dock ett ytterligare problem – ett som på sikt är mer ödesdigert för projektet än trivialiseringen.
Det är misstankarna om de sätt, varpå
orientalismens kritiker kan ha handskats med mycket av sitt bevismaterial. I en samling anspråksfulla essäer
om Hollywoods orientalism ”Visions
att avliva tusentals
dustrimän. För sådana köpare lär dessa färgstarka, romantiska och erotiska
motiv ha gett föga mer än ett uttryck
för något ovanligt, i kontrast till deras trista vardag. Om man antar att en
undermedveten maktsträvan var vital
för denna konst bör man komma ihåg
människor i kontorsbyggnader?”
of the east: orientalism in film” har det således slagit
redaktörerna, att även om sådana filmer kan verka rasistiska, fetischistiska, patriarkaliska och imperialistiska på vissa åhörare, kan filmerna ha en ”annan betydelse och ge andra associationer för andra åhörargrupper”.
KULTURÖVERGREP P?
Ja, kanske. I detta fall påpekar antologiredaktörerna
det legitima i hur vissa gaykretsar tolkar 1940-talets
haremsfilmer. Det finns nog i själva verket lika många sätt att tolka ”orientalistiska” filmer som det finns
åskådare. Kanske skulle det ha överraskat vännerna
av Roy Harryhausens specialeffektsberättelser såsom
Sinbads sjunde resa (1958) eller en klassiker som versionen från 1940 av Tjuven i Bagdad att det nöje de
skänker är ett kulturövergrepp. De sökte ju närmast
tjusa sina tittare, eller kan någon tro att Kevin Matthews svärdsvingande skelett fick den arabisk-israeliska konflikten att framstå som exotisk?
att det orientalistiska måleriet blev helt föråldrat efter
första världskriget. Med andra ord, just när den europeiska kolonialmakten i Mellanöstern når sin höjdpunkt, vill ingen länge ha dessa porträtt.
Det erotiska draget i dessa målningar är ganska
uppenbart. Det finns med i slavmarknadsscener och
haremsinteriörer, precis som nakna Venusar och Evor
ingår i vår renässanskonst. Orientalismens kritiker
har avslöjat den ”orientaliska” erotiken genom att avsakralisera den europeiska konst som förmedlar den,
för att så mystifiera konsten på nytt- men nu i maktens tecken. (En del kritiker gör sådant nummer av
hur publiken trollbinds av harem och slavar att man
lätt glömmer att de inte var västerländska påhitt utan
österländska institutioner). Även Freud kunde ibland
medge att en cigarr bara är en cigarr, och givetvis
kan en naken kvinna på bild bara vara tänkt att bara
föreställa just en kvinna.
Anta ändå, att man kunnat påvisa att orientalismen i konsten hade det påstådda sambandet med
-i
o
ro
……
OJ
=s
(.f)
lSvensk Tidskrift l2002, nr 1 lm
U)
c::
ro
l….
Q)
o
lmaktdiskursen. Vem skulle då bli subjekt för denna
diskurs? Antagligen borde det bli de som utövar den
nämnda kritiken, eftersom deras kritik skulle beskriva, inte kulturens ursprungliga konsumenter utan
dess nutida uttolkare. Det hela skulle med andra ord
handla om kritikerna själva och om vad de tror sig se
i dessa målningar.
Deras tolkning skulle därmed upphöra att handla
om konsumentfantasier och ta sig an kritiska underkastelsefantasier. Berättelsen skulle inte mer handla
om manlig eurocentrisk överlägsenhet, uttryckt i sexuella termer, utan om den intellektuelles fruktan för
osäkerhet och utstötning, också dessa uttryckta i sexuella termer. Därmed skulle orientalisternas kritik upphöra att skildra ett system som den hävdar att Väst
använder för att ”styra” sin relation med ett föraktat
onen mellan Väst och den värld ur vilken mördarna
framträdde; det har snarare handlat om att förneka
alla relationer. Man förnekar att mördarna kommer
från en identifierbar värld.
NORMAL !SLAM?
Mördarna har genomgående avbildats av media och
politiker som isolerade fanatiker vars handlingar och
motiv skiljer sig från det vanliga islam, som undantagslöst prisas i välvilliga ordalag. Ingen förnekar de
många slående dragen i islam som under sina 14 århundraden frambragt och närt en ytterst tilltalande
mystisk tradition (sufismen), en lika vid som fängslande diktning, liksom en anda av tolerans som trots
sina undantag är mer imponerande än vad kristendomen förmådde innan de västerländska samhällena
Österland, och i stället ha visats vara ett system använt sekulariserades.
av kritiker för att ”styra” deras relation med ett föraktat Västerland. ”Det finns inte ett enda
Men att fastslå vad som i dag är
det normala islam är knappast lätt,
och kan sällan göras på en tidnings
nyhetsplats. Det normala är föremål
för ettrig debatt inom islams egna
sTÄLLFÖRETRÄDANDE MAKT. islam: det finns flera
Det förutsätter dock att man kan
skilja konsumenten från hela orientalismtrafiken. Ibland går inte detta.
Försöken att belysa stereotypier av
arabiska tv-gestalter som endera
islam, precis som det led, som är delade i stora fraktioner
finns flera Amerika.”
och plågas av stridande lärotolkningar. Liksom kristendomens historia
kan islams ses som en kamp om renvåldsamma eller vulgära, exempelvis- bäst genomförda av Jack Shaheen i en rättfram studie kallad The TV
Arab (1984)- är berättigade och rymmer en uppenbar anklagelse såväl mot dem som skapar som dem
som tar till sig sådana stereotyper. Men det behövs
varken Said eller Lacan för att beskriva detta. Shaheen
nämner f ö ingen av dem. Kritiken av orientalismen
har uppfört sitt ståtliga verk på basen av de vanskliga
roller som det exotiska och det erotiska spelar i västerlänningars fantasi. Enligt dessa kritiker utgör de båda
begreppen nycklar till en ställföreträdande makt över
islam, och bevis för skuld. De som en gång betraktade exotiska och erotiska verk kan däremot ha sett
dem som kontraster till vardagen, även från vardagens
Mellanöstern. Orientalismens kulturkritik må ha börjat med att syna Västs omfattande imperiedrömmar.
Den kan ändå ha övergått till att granska moderna akademikers lika rika fantasiliv.
Hur viktiga följderna av orientalisternas kulturkritik än är har följderna för västvärldens politik blivit
mer direkta. Vi har redan noterat en påtaglig konsekvens som i varje fall delvis kan hänföras till denna
kritik, nämligen att man bannlyser negativa stereotyper och tendentiös demonisering från nyhetsprogram
och diskussion av massmorden i New York och Washington. Vad har då tagit stereotypernas och demoniseringens plats? Tyvärr inte ökad förståelse av relatilärighet. Tidigt i islams historia var ortodoxin nära
påverkad av de grekiska rationalisternas skrifter som
översatts av arabiska lärda. Kalifer som anslutit sig till
denna rationalistiska mutalizitiska tradition utsatte
fundamentalistiska teologer för en motsvarighet till
inkvisitionen i strävan att oskadliggöra dem. I dag är
en medtävlare om den ortodoxa tolkningen den 250
år gamla wahhabi-rörelsen, en puritansk och konfrontationssökande tolkning som spreds genom det islamska samhället i USA och på andra håll, och får finansiellt stöd av Saudiregimen.
I vilket fall är det föga meningsfullt för USA:s
president, för dess justitieminister eller för Washington Post, att uttala sig om vad som är islams normalvariant. Den laddade frågan måste muslimerna själva
ta sig an och lösa. (Att för muslimers räkning avgöra
vad Koranen lär är för övrigt ett inslag hos den genuina orientalismen). Värre är att de västerländska eliternas försök att definiera islam i själva verkat överskuggar USA: s och västvärldens nuvarande belägenhet.
Det beror på att en av de viktigaste fraktioner som
tävlar om den islamska majoriteten är den ”islamistiska” rörelsen. Denna rörelse avvisar sekularismen och
uppfattar islam som en politisk lära såväl som en trosriktning. Rörelsen som uppstod på 1940-talet utgör
ett försök att hitta en relation till det moderna samhället, och har fått inflytande i Iran och på andra håll.
EIJ l SvenskTidskrift l2002, nr 1 l
På senare tid har dess anhängare i Algeriet, Egypten
och Saudiarabien tillgripit våld för att destabilisera de
nuvarande regimerna och själva komma till makten.
Deras avsikt är att genomföra en utopisk revolution
inom samhällets värderingar. Många islamisters huvudfiende är USA, inte bara på grund av dess band till
Israel utan därför att USA:s förföriska och starkt sekulariserade kultur raserar deras revolutionära mål.
Islamismen är därmed inte något enkelt fenomen.
Den antar många former. Men de som genomförde
morden den 11 september är anhängare, likaså många
av dem som välkomnade att så många amerikaner fick
sätta livet till, vare sig det skedde öppet och gillande
eller under diskret stöd för angriparna. Det är uppenbarligen viktigt för amerikanerna- däribland amerikanska muslimer, av vilka hundratals dödades i New
York- att bemöta den form av islamism som inte bara
motsätter sig inslag i den amerikanska politiken utan
som även extremt drivit sitt förakt av medborgarna i
Väst.
V ÄSTS SYNDER
Det är här som den politiska kritiken av orientalismen
blir politiskt betydelsefull. Dessa kritiker har använt
25 år på att granska Västs synder mot Österlandet, ett
tungt och ofta motbjudande arv. Men poängen med
kritiken har aldrig varit att lösa och förbättra relationerna och de ömsesidiga uppfattningarna. För många kritiker har poängen varit att fördöma Väst, ofta
genom att analysera dess fantasivärld. Att granska
motsvarande fantasivärld i Österlandet för att se
om den rymde stereotyper, missförstånd, eller andra
skadliga begrepp var inte lika viktigt. Tvärtom, om
andra forskare grep sig an tendenser till avhumanisering som kan ha förelegat i Österlandet, kallades
dessa forskare ofta ”orientalistiska”, en term som
snart blev jämförbar med ”rasistisk” och bidrog att
marginalisera dem i den respektabla delen av forskarvärlden.
Detta visar sig vara en metod som fått konsekvenser.
Vad som gör dessa värda att betänka är precis det, som
först gjorde kritiken angelägen och värdefull. Det vill
säga, frågorna om orientalism förtjänade att ställas
inte bara i sig, utan därför att mötet mellan Österland och Västerland har blivit alltmer problematiskt
för USA och för nationerna i Öster, med explosiva
politiska, militära, ekonomiska och kulturella inslag
för dem alla.
Om kritiken kunde ha skänkt oss bättre begrepp
för att ta oss an dessa frågor, skulle den ha varit rätt
kritik vid rätt tidpunkt. Men om kritiken enbart avsatte ett negativt syndaregister över vad Västerlandet
gjort sig skyldigt till, utan att anlägga motsvarande
synpunkter på Österlandet,
skulle den bara vara ännu
ett misslyckat vänsterintellektuellt bortförklaringsförsök. Och om
kritiken fick andra att
marginaliseras och
vanhedras som sökte
ta upp Österlandets
potentiella problem,
skulle hela ämnet råka i
en sämre belägenhet än
det från början var. Det
skulle bidra till att skapa ett
Västerland tyngt av skuld över
sitt förflutna och ändå utan ett
användbart språk för att förstå
dem som hatar västerlänningar
nog för att massmörda dem. Med
tanke på de massmord som utförts av vad Reuters vägrar att
kalla ”terrorister” och med tanke på den president som öppnar
famnen samtidigt som han
omger sig med kontroversiella
muslimska talesmän, och med
tanke på den intellektuella klass
här och i andra länder som har
antytt att man bör visa inlevelse med massmördare, är
det åtminstone på sin plats
att ifrågasätta Västerlandets
tolkning av denna kris.
Självfallet finns det talföra
kritiker av vissa politiska och antivästliga drag i islam,
och många av dem till exempel Bernhard Lewis och
Fouad Ajami har god tillgång till media. Vissa sitter på
viktiga akademiska poster och många har utgivit omfattande studier om islams principer och praxis. Men
i huvudsak anses de av den akademiska majoriteten
vara fientliga till islam. Visst har en del kritiker uttalat
sig om islams kultur och samhälle talat för svepande,
generaliserat och överdrivet om detta. Men det gäller
också de kritiker som fördömt Väst. Problemet är, och
det har klart framgått under debatten om Österlandet
efter dåden, att de har avförts från debattens intellektuella centrum.
Ta exemplet med Daniel Pipes. Han redigerar Middle East Quarterly, och har utgivit mycket om Mellanösterfrågorna- särskilt om regionens agg mot Väst
– precis som han tvingats avvärja en rad personliga
ifrågasättanden av hans motiv. Kort efter morden i
New York och Washington innehöll Los Angeles Times
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 lEiJ
tll
c::
ro
lQ)
o
luttalanden av 10 författare som alla insett vidden av
terroristhotet, och som i någon mening förutsagt en
sådan händelse. Pipes fanns, till skillnad från alla sina
kritiker, med på listan.
”TERRORISM” FIENDE
Ändå var underveckorna efter morden termen ”islamism”,
för att inte tala om en förståelse av denna komplexa
rörelse, nästan helt fränvarande i de ändlösa diskussionerna. Varför det? Politiskt önskade USA undvika att nämna
islam eftersom man sökte bygga en koalition. Intellektuellt
skulle en konfrontation med islam strida mot den idyllisering av detta som de nämna skuldkänslorna uppammade. Ändå bör det vara enkelt att skilja på islam som ett
trossamfund och islamister som utopiska revolutionärer
benägna för massmord. Islamister har ju dödat människor
i Egypten, Algeriet, Israel, Ryssland och på andra håll under mänga år. De hade redan mördat tusentals amerikaner. Nu har de avlivat tusentals till. Men
Fenomenet islamisk occidentalism har inte
uppmärksammats av forskarna, och än mindre av orientalismens kritiker. Termen nämns i den akademiska debatten, men man är inte ense om vad den betyder. Somliga tolkar den som den process genom vilken
Väst hyllar sig självt. Andra anser att den anspelar på
hur man i Österlandet, särskilt Fjärran Östern, idealiserar Väst och överser med dess fel. Några få forskare uppfattar att termen innebär att en människa i
Österlandet helt missförstår respektive bedömer Väst
och dess medborgare orättvist.
En forskare som har börjat ägna sig åt islamsk occidentalism, baserat på ett mängårigt arbete i den egyptiska kvinnorörelsen, är dr Nadje Al-Ali, en socialantropolog verksam vid universitetet i Exeter. Al-Ali
är i sina böcker mån om att framhålla att occidentalismen såsom hon bedömer den inte är orientalismens
detta kom aldrig in i debatten. Västs
fiende förblev ”terrorismen”, taktiken,
inte islamismen som övertygelse.
”Said skrev själv i
motsvarighet utan snarast en reaktion
på denna. Senast i april förra året
anordnade Al-Ali i England en forskarkonferens där man sökte ge occidentalismen en teoretisk struktur. Dä-boken Orientalism att
För att återgå till orientalismens
kritiker har mänga av dessa avfärdat ”terrorist” var en etikett
refter har hon skrivit att fenomenet
”ingår i en politisk ploj” genom att
det ”använder givna kulturella be-termen ”terrorist” som ett utslag av
västpropaganda. Said skrev själv i boken Orientalism att ”terrorist” var en
etikett som användes om personer
ovilliga att lyda Israels order. Sedan
Sovjetkommunismen fallit påpekade
Susan Sontag att de som läst Det
som användes om grepp för att vinna symboliska övertag för ‘en själv’ respektive avväpna
‘den andre’.” Resultatet har blivit vad
hon kallar föreställningen om ”en imperialistisk, korrumperande, förfallen
och alienerande Västvärld”.
personer ovilliga att
lyda Israels order.”
Bästa visade sig ha varit bättre informerade om den
kommunistiska mardrömmen än de som läst den mer
ansedda The Nation. Vilka var då mer beredda att
förstå det som hände den 11 september: de som tagit
till sig kritiken av orientalismen eller de som läst de
föraktade neo-orientalisterna?
ISLAMISK OCCIDENTALisM
Orientalismen, alltså det systematiska schabloniserandet och nedvärderandet av Österlänningar vilket i
Västs ögon förtog dem deras mänsklighet, gjorde det
möjligt för kolonialmakterna inte bara att behandla
hela befolkningar illa, utan också att i några av Västerlandets mörkaste ögonblick slakta dem i stora mängder. Vad gör det möjligt att ta över passagerarplan
fyllda av oskyldiga resenärer och använda dem som
bomber för att avliva tusentals människor i kontorsbyggnader? Det är det systematiska schabloniserandet
och ringaktandet av västerlänningar som gör dem till
mindre än människor och får deras död att framstå
som en from gärning i somligas ögon och som något
att fira för andra. Det är – occidentalism.
Förena denna beskrivning med en kvasiprofetisk
maktdröm, och förse den med sprängämnen så får man
något som starkt liknar en aggressiv islamism inför sina
”korrumperande, förfallna och alienerande” fiender.
Trots att det seriösa, grundliga studiet av occidentalismen ännu tillhör framtiden lär dess innehåll
knappast vara något mysterium. Det livnär sig ur
samma källor av förringande och avhumanisering
som hatet- också inom orientalismen-alltid har använt. Dess konturer kan väl iakttas i den extrema islamismens dokument.
Exempelvis har orientalismens kritiker skapat en
enorm litteratur som behandlar hur Väst feltolkar
Österlandet i erotiska termer. Men de occidentalistiska mördarna och deras hyllare har utvecklat en parallell, genom vilken västerländska kvinnor ses som erotiskt förslappade, omoraliska och dekadenta. Enligt
vissa uppgifter skall Osarna bin Laden ha blivit särskilt störd av att amerikanska kvinnliga soldater som
deltog i Saudiarabien, islams heligaste område.
De som kritiserar orientalismen har anklagat Väst
för att blåsa liv i ett negativt bildspråk som återgår på
EliSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 l
korstågen, när man talar om dagens politiska frågor.
Men occidentalister gör sig skyldiga till precis samma
retoriska metod. I själva verket åkallar mördarna direkt korstågen. När Bin Laden 1996 i fatwans form
(det vill säga som en islamiska rättsutsaga, översättarens anmärkning) manade muslimerna att döda
amerikaner kallade han utan något spår av ironi dessa
för ”korsfarare”. (Kort efter 11 septemberangreppen
talade president Bush om den tilltagande antiterroristkampanjen som ett ”korståg”, och begick därmed
en okänslighetens synd. Bush använde oklokt nog termen i dess allmänna mening, men det fick ändå mer
uppmärksamhet än bin Ladens upprepade användning av ordet som en specifik historisk anklagelse).
Orientalismens kritiker har klagat över att Väst traditionellt har framställt österlänningar som ynkryggar,
och ställt deras förmodat skrytsamma men fega karaktär mot de israeliska truppernas stoiska mod. Men faktum är att bin Ladens dokument fylls av anklagelser om
amerikansk feghet, byggda på den amerikanska regeringens beslut att dra tillbaka sina trupper från Beirut
och Somalia efter att man mött oväntade förluster. Officiella uttalanden av Mullah Muhammed Ornar, de
afghanska talibanernas anförare, gjorde samma slags
anspelningar när han anklagade amerikanerna för att
inte våga komma till detta land.
KONSPI RATIONSTEORIER
Samma kritiker av orientalismen har länge anklagat
Väst för att skildra auktoriteten i Österlandet utifrån
en förvrängd föreställning om ”orientalisk despoti”.
Hela studier har gjorts av detta ämne (den mest omfattande är Alain Grosrichards The sultan’s court från
1979). Men occidentalisters föreställning om makten
i Väst är inte bara förvrängd, den är direkt rubbad.
Den präglas av en extrem konspirationstanke som anar dolda sammansvärjningar – oftast judiska – överallt. Medan orientalistens bild av despotin låter österlänningen krympa till en undergiven figur utan intresse för sin frihet eller sina rättigheter, reducerar occidentalistens konspirationstanke västerlänningen till
en aningslös docka styrd av osynliga händer (samtidigt som occidentalisten avlastas varje ansvar för sina
egna politiska misslyckanden). Trots den enorma roll
som konspirationsfantasier spelar i den österländska
politiska fantasin finns det bara en konsekvent studie
av ämnet på engelska: Pipes The hidden hand: Middle
East fears of conspiracy (1996).
Nadje Al-Alikan ha rätt när hon menar att denna
och andra aspekter av occidentalismen är ”djupt formade” av ett medvetande om västerländska attityder
och utgör ett svar på dessa. Men det är inte hela deras uppgift. Liksom konspirationstankarna tycks occidentalismen spela rollen av syndabock för vissa, och
”förklara” Österlandets politiska misslyckande genom
att skapa en satanisk fiende och projicera den revolutionära kampen mot denne, precis som orientalismen
bidrog att avlasta skuld och fick rättfärdiga en brutal
västerländsk kolonialism.
Detta slags occidentalism blir därmed mycket användbar, då det är ett klart faktum att islamismen har
visat sig bli ett misslyckande. Långt ifrån att ha upprättat en positiv ny relation mellan de styrande
och folket, enligt traditionella teologiska principer, är
den politiska islamismens tydligaste kännetecken förtrycket. Som författaren Oliver Roy påpekade så sent
som 1992 är de båda islamistiska modeller man har
att välja mellan den saudiska med dess ”skatter plus
sharia” (den islamska lagen) och den sudanesiska
modellen ”arbetslöshet plus sharia”. Men islamister
kan inte uppfatta det så och fortsätta sin kamp. Occidentalismen ger dem en del av kampens fortlöpande
berättigande.
Kanske har den orientalistiska kritiken även spelat
en indirekt roll. Islamismens misslyckande är bara
den senaste i en rad av österländska nederlag som nu
sträcker sig över ett århundrade. Det återstår för Österlandets forskare att analysera denna historia med hållbara argument. I stället har de inlåtit sig på en egen
orientalistisk kritik, varvid de ofta använder argument
från västerländska tänkare och skyller sina problem på
Väst. Västerländska forskare kan fråga sig i vad mån deras arbeten mindre är en kritik av Västerlandets makt
än en ursäkt för Österlandets misslyckanden.
En av de mer intressanta iakttagelserna efter massmorden är att ”Det finns inte ett enda islam: det finns
flera islam, precis som det finns flera Amerika.” Orden
uppmanar oss att mer omsorgsfullt begrunda denna
globala värdekonfrontation. Vissa former av islam ger
oss, kanske likt vissa former av Amerika, en chans att
hitta en identitet genom tro i en värld som öppnar så
irriterande många valmöjligheter. Andra väcker risker
för terror och blodbad. Alla de som fått begrava döda
anhöriga i världen har skäl att tänka över de många
dimensionerna i denna kamp, liksom dimensionerna
hos fienden.
Vem skrev då om de många former som islam och
Amerika antar? Det var Edward Said, i hans Observer/
AB-essä. Tänk om han hade velat säga det från början.
Charles Paul Preund (cpf@reason.com) är redaktör vid
tidskriften Reason. Artikeln publcerades i dess decembernummer.
övERsÄTTNING: Carl Johan Ljungberg
Copyright 2002 by Reason Foundation, 3415 S. Sepulveda Blvd,
Suite 400, Los Angeles, CA 90034. www.reason.com
lSvenskTidskrift l2oo2, nr 1 lm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner