Print Friendly

Charles Krauthammer; Det kalla kriget fortsätter

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CHARLES KRAUTHAMMER:
Det kalla kriget fortsätter
Det ligger ingen ideologisk sinnesförändring bakom
tillbakadragandet av SS-20-missi/erna eller Sovjets trupper i
Afghanistan.
Nej det kalla kriget är inte
över. Gorbatjovs imperiestrategi
är: inte reträtt utan konsolidering. Han söker minska sina förluster och koncentrera sig på de
stora geopolitiska målen – Centra/amerika, Kina och ett Europa
isolerat från USA.
Charles Krauthammer är amerikanskjournalist.
D
et verkar som om det kalla kriget
vore över. Det sker ett nytänkande på hög nivå om det kalla kriget. När en äldre demokratisk senator i
USA i ett samtal yttrade, att detta krig
kanske är över sade han egentligen inget
annat än Ronald Reagan när denne efter
sin återkomst från toppmötet i Moskva
talade om slutet på efterkrigseran. Eftersom denna era alltid varit liktydig med
kallt krig, antydde han alltså att en historisk förändring skulle vara på väg.
Är då det kalla kriget över? Utan tvivel
innebär återtåget från Afghanistan en nyhet. Det utgör slutet för den Brezjnevdoktrin, som lanserades med invasionen
av Tjeckoslovakien för precis 20 år sedan.
Brezjnev förklarade att socialismen inte
kommer att möta några motgångar: de
länder som blir marxist-leninistiska kommer att förbli det. Afghanistan är det första undantaget från denna doktrin. (Grenada kan vi här bortse ifrån). Ivriga anhängare av det kalla krigets död hänvisar
också till Gorbatjovs ord för att visa att
Sovjetunionen, revolutionens eller den
”nationella befrielsens” apostel, blivit stabilitetens försvarare. Ett favoritcitat är:
”Vi är för socialismen, men vi vill inte
tvinga den på någon. Låt var och en välja
själv.”
Det kan synas som en nyhet vad beträffar polacker, tjecker och östtyskar.
Men nog drar sig Sovjet ändå tillbaka
utanför Osteuropa, i Tredje världen. Varför? Enligt gängse uppfattning därför att
Gorbatjov vill reformera sin ekonomi och
modernisera sitt samhälle. Detta förhindras om han spiller energi, pengar och
ibland blod på utrikes äventyr. Inre konsolidering fordrar yttre lugn. Han behöver
respit: en stabil internationell arena och
442
goda relationer till USA. Därför måste
det kalla kriget, liksom andra föråldrade
ideer, stryka på foten.
Ingen ideologisk sinnesförändring
Enligt detta synsätt är Sovjets reträtt i
Tredje världen en spontan sovjetisk åtgärd, den första frukten av Gorbatjovs
”nytänkande”. Problemet är att denna
teori förbiser något väsentligt. Härigenom liknar den den gängse förklaringen
till varför Gorbatjov godtagit de amerikanska villkoren för INF-avtalet. Drog
Gorbatjov tillbaka sina SS-20 från Europa på grund av en ideologisk sinnesförändring? Därför att han ville ägna sig
mer åt inrikespolitik? Nej, han drog tillbaka dem därför att han stötte på ett motstånd han inte kunde besegra. Amerikanerna svarade på SS-20-missilerna genom att installera en kraftig egen INFstyrka, trots Sovjets försök att stoppa
dem. Följden blev att SS-20-äventyret
vändes till en nettoförlust för Sovjet (de
amerikanska missilerna är mer hotande,
ty de kan nå sovjetiskt territorium, medan
SS-20 inte kan nå amerikanskt territorium). Sedan han stött på patrull och
förlorat, beslöt sig Gorbatjov klokt nog
för att inte riskera fler förluster utan dra
sig tillbaka.
På liknande sätt drar sig ryssarna ut ur
Afghanistan, inte därför att de plötsligt
kommit att tro att man inte skall ”påtvinga
någon sina ideer” eller låta ”var och en
välja själv”. Tvivlar någon på att Gorbatjov ännu skulle ha varit i Afghanistan och
ha gjort Jandet till sitt, om han inte stött på
ett så kraftigt motstånd? Gorbatjov drar
sig tillbaka därför att han förlorat kriget.
På följande sätt skriver afghanistanexperten Zalmay Khalizad i National Interest
”1986 var vändpunkten i kriget i Afghanistan.” Vad hände? ”Den mest avgörande händelsen vid denna tid var att USA
började ge mujahedin-gerillan stingermissiler (luftvärnsmissiler)”. Enkelt uttryckt Jämnade inte ryssarna Afghanistan
därför att de ändrade åsikt utan därför att
de miste herraväldet i luften. Först därefter ändrade de åsikt.
En annan gängse tolkning av de sovjetiska avsikterna låter så här: ”Under Leonid Brezjnevs storhetstid sökte Sovjet
främja kommunismen iTredje världen …
Nu, under vad som kan kallas Gorbatjovdoktrinen, har Kreml intagit en försiktigare hållning och söker undvika konfrontation. ”Varför? Därför att ”Kreml har avskräckts genom den oförmåga marxisterna i Tredje världen visat när det gäller att
införa stabila kommunistiska system i underutvecklade samhällen.”
Reagan-doktrinen
Den främsta orsaken till denna oförmåga
är dock motstånd. Gorbatjov-doktrinen
blev nödvändig därför att Brezjnev-doktrinen misslyckades. Och detta motstånd
fick styrka och stöd från USA, mera exakt
genom Reagan-doktrinen, en linje som
syftade att ge amerikanskt stöd till antikommunistiska geriJla-rörelser i de nyaste
utposterna av Sovjetimperiet Afghanistan, Angola, Kambodja och Nicaragua.
Genom hela 1980-talet har amerikanska kritiker angripit Reagan-doktrinen
som ett alltför stort och dyrt åtagande
från USA. De har betraktat den som ett
slags imperiell överansträngning, för att
använda professor Paul Kennedys numera berömda fras. Kritiken är obegriplig.
Verkningarna av Reagan-doktrinen har
varit precis de motsatta. Den framstår
nämligen som en sällsynt billig form av
västerländskt försvar mot 70-talets sovjetiska expansion. Den har förvandlat de
sovjetiska utposterna till dyra riskföretag.
Reagan-doktrinen visade- ytterst för politbyrån- att det var Sovjet-imperiet som
överansträngt sig.
När den tillämpats har Reagan-doktrinen fungerat. Vilken faktor förutsäger
bäst ett sovjetiskt imperialistiskt tillbakadragande? Svaret är inte en kolonis närhet till Sovjetunionen, eller dess ideologiska renhet, eller hur mycket Sovjet investerat. Den specifika faktor som bäst förutsäger ett sovjetiskt tillbakadragande är
styrkan och uthålligheten i det utländska
stöd som den antisovjetiska kampen erhåller. Det amerikanska stödet till det
afghanska motståndet har varit massivt,
och denna linje har fått allmänt stöd på
hemmaplan.Sovjet drar sig också tillbaka.
I Kambodja och Angola har USA:s stöd
till gerillan varit mindre intensivt men likväl även haft oppositionens stöd. Därtill
har Kina och Sydafrika givit de antisovjetiska styrkorna uthålligt stöd.Sovjet söker
nu förmå sina klienter att kompromissa.
Den enda region där det amerikanska stö-
det till motståndsrörelsen vacklade för att
till slut bryta samman är Nicaragua. Det
borde inte överraska någon att Nicaragua
också är det enda land där Sovjets allierade ännu sitter säkert i sadeln och där Gorbatjov inte visar några tecken att vika sig.
När Gorbatjov dragit sig tillbaka är det
inte därför att han övergivit Sovjets utrikespolitiska mål. Det är därför att han besegrats. Där han ännu inte besegrats har
han inte dragit sig tillbaka. Gorbatjov har
inte övergivit socialismens uppgift. Han
443
söker rädda den från Brezjnevs alltför
högtspända ambitioner.
Gorbatjovs imperiestrategi
Vilken är då Gorbatjovs imperiestrategi?
Samma som hans inrikespolitiska, det vill
säga: inte reträtt utan konsolidering.
Också taktiken är densamma. Överge förluststrategier. Håll fast vid dem som fungerar. Utrikespolitiskt innebär Gorbatjov-doktrinen imperiellt stjärnspel: Gör
dig av med förlorarna. Förhandla bort
marginalerna. Behåll juvelerna.
Afghanistan är en förlorare, och Sovjet
lämnar det. Angola och Kambodja skulle
nog vara bra att ha, men ingen av dem ligger vid allfarvägen, och Sovjets klienter
där har kört fast i ett blodigt, kostsamt
ställningskrig. Därtill är Kambodja till besvär i Sovjets förhållande till Kina, och
Angola vad gäller förhållandet till USA.
Sovjet handlar därför.
Gorbatjovs ögon vilar på juvelerna, de
tre stora geopolitiska vinster vilka han
mest eftersträvat i sin utrikespolitik:
Centra/amerika: Sovjets stöd till Nicaragua har inte varit vacklande, trots mångas
önskningar om motsatsen. De contras
som avväpnats av USA håller nu på att
besegras av sandinisterna. El Salvador
och Panama blir också de mindre stabila.
Till och med Honduras, det amerikanska
ankarfästet i Centralamerika, skakas för
närvarande. Centralamerika är av stort
värde för Sovjet. Kissinger-kommissionen hävdade för några år sedan att ett
sovjetiskt inträngande i Centralamerika
skulle vara av stor betydelse för Sovjet.
Detta skulle distrahera och avleda den
amerikanska uppmärksamheten från en
region som historiskt sett varit säker. Me- 444
ningen är knappast att låta en röd arme
marschera från Managua till Harlingen,
Texas, utan att den betydande militära,
politiska och strategiska energi som
Washington skulle tvingas rikta mot detta
område självklart måste tas från någon
annan region. En totalt sett svagare amerikansk position i världen skulle bli
följden.
Kina: En ännu större vinst väntar här.
Gorbatjov önskar nämligen ett närmande
till Kina men han har nobbats så länge
han inte har röjt ur vägen vad kineserna
betraktar som de Tre Hindren: Sovjets
ockupation av Afghanistan, Vietnams
ockupation av Kambodja och den ryskkinesiska gränskonflikten. Gorbatjov har
hittills tagit sig an Afghanistan och den
rysk-kinesiska gränskonflikten. Ett skäl
till att han sätter press på vietnameserna
att lösa Kambodja-frågan är, att Kinakortet är viktigare för honom än Kambodja och Vietnam tillsammans. Nästa
stora förändring i de amerikansk-sovjetiska förbindelserna kan mycket väl bli att
Gorbatjov gör en ”Nixon-resa” till Kina.
Det skulle i så fall inte te sig som någon
tillfällighet.
Isolera Europa
Europa: Högsta vinsten. Gorbatjovs Västpolitik – INF-avtalet, hans subtila ömmande för västeuropeerna med begreppet ”ett gemensamt europeiskt hemland”,
de nedrustningsgester vilka redan renderat honom ett starkare opinionsstöd iEuropa än president Reagan- är utformade
så att de skall främja Sovjets viktigaste utrikesmål, nämligen avskiljandet av VästEuropa från Amerika. Metoden att bryta
sönder den europeisk-amerikanska alliansen innebär att söka få bort kärnvapnen, vilket leder till Europas neutralisering. Detta är ett gammalt sovjetiskt mål.
Men ironiskt nog kan det visa sig nödvändigt för att perestrojkan skall lyckas. Kanske är det som den oppositionelle författaren Vladimir Bukovskij har hävdat, att
Sovjets enda sätt att rädda sitt korrumperade system är att neutralisera Europa
och utnyttja dess energi, teknik och välstånd – inte genom ockupation utan genom den dominans som skulle följa om
Europa kunde isoleras från USA.
Målet för Gorbatjovs utrikespolitik är
inte att avsluta det kalla kriget och givetvis
inte att förlora det, utan att fortsätta kampen med den subtilitet och finess som det
anstår den moderne man han är. Han sö-
ker minska sina förluster, inte därför att
han plötsligt börjat tro på vänskap, harmoni och samexistens, inte därför att han
mist den nationalistiska eller ideologiska
tro som bär upp Sovjets realpolitik, utan
därför att han inser att tiden fordrar urskiljning. Och i en tid då det gäller att välja
måste man inrikta sig på de stora geopolitiska målen och göra uppoffringar i periferin.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner