Print Friendly

Centerpartiet

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CENTERPARTIET
SEDAN ÅTMINsTONE år 1933 har bondeförbundet, numera centerpartiet,
som bekant fört en politik, vilken
förstört borgerlighetens möjligheter att hävda sig gentemot den
maktägande och alltmer självtillräckliga socialdemokratin. 1950-talet representerade därvidlag en serie av veritabla sabotage från hr
Hedlunds sida gentemot högerpartiets och folkpartiets försök att
skapa en enhetsfront grundad på
ett gemensamt borgerligt alternativ.
Det har därför blivit naturligt att
i den politiska debatten tala om hö-
gern och folkpartiet såsom :.de
båda oppositionspartierna:. medan
centerpartiet skiljs ut såsom något
för sig. Hur välgrundad denna bestämning är framgår med all tydlighet av en artikel i detta häfte av
Svensk Tidskrift, i vilken bondeförbundet-centerpartiets ideologiska och politiska föregående analyserats. I ljuset av denna undersökning framstår hr Hedlund som
den traditionstrogne förvaltaren av
ett arv av opportunism och taktisk
hänsynslöshet, vilket går tillbaka
till Bramstorps och K. G. W estmans dagar. Ser man centerpartiets
aktuella po1itik mot detta historiska
perspektiv blir det också tydligt,
varför hr Hedlund – vare sig han
velat eller icke – måst spela rollen
av den svenska inrikespolitikens
legoknekt. Det har helt enkelt varit
hans raison d’etre. När bondeförbundet misslyckades med att realisera sin föresatta stora uppgift: att
samla alla bönder inom ett parti,
brast förutsättningen för en självständig politik på lång sikt, som inriktats efter principiellt bestämda
syften. Någon egen ideologisk tradition, som sträckte sig utöver vissa
agrarromantiska föreställningar,
hade partiet nämligen inte. Enda
möjligheten blev då för ett parti,
begränsat till en minoritet av bondebefolkningen, att satsa på det
partitaktiska spelet för att inhösta
vinster i marginalen mellan socialdemokratin och dess borgerliga
motståndare. Detta har i sin tur
förutsatt en breddning av partiets
underlag. I hr Hedlunds politik får
man betalt för vad man kan leverera i form av politiskt stöd. Under
en viss nivå i fråga om politisk
styrka lönar det sig föga att uppträda på marknaden. Därav omkostymeringen till centerparti och
det under 1950-talet proklamerade
intresset för småföretagarna. Denna
taktik inriktad på korta politiska
affärer betyder självfallet inte att
hr Hedlund varit eller är ovillig att
250
deltaga i en allians med de borgerliga partierna. Men dessa måste ha
tillräcklig styrka för att kunna garantera betalning för gjorda tjänster – och den situationen har hittills icke förelegat.
Det historiska perspektivet på
centerpartiets politik gör det också
lättare att förstå, vilken besvikelse
1960 års val måste ha varit för dess
partiledning. Man hade i underförstått samarbete med socialdemokraterna använt pensionsfrågan till
att misskreditera först folkpartiet
och sedan högerpartiet – allt i avsikt att med ökad styrka träda fram
som den givne koalitionspartnern
till socialdemokratin. Det måste
ha varit med djup förargelse, som
hr Hedlund på valnatten kunde
konstatera att han hade lyckats
blott alltför väl i de manövrer med
vilka han räddade socialdemokratin. Valutgången blev så gynnsam
för hr Erlander, att de tjänster hr
Hedlund torde ha stått beredd att
erbjuda – mot vederbörlig kompensation, förstår sig – inte behövdes.
Men yrket härdar sin man och hr
Hedlund har inte givit tappt. Alla
intresserade iakttagare av den svenska inrikespolitiken begriper mycket väl att han inte utan ersättning
skrev på hr Strängs »skattepaket»
i höstas. Sådant har centerpartiet
inte råd med – allra minst inför
en valrörelse, där socialdemokraternas och centerpartiets skattepolitik kan beräknas bli föremål för
en hårdhänt granskning från de
båda borgerliga partiernas sida. Det
är också en allmänt utbredd förmodan att centerpartiet efter valet
kommer att inträda i regeringen.
Ja, de finns, som tror att hr Hedlund fick ett direkt löfte härom,
när han så tjänstvilligt ilade till hr
Strängs sida.
Från borgerlig synpunkt är det
ingalunda att beklaga om centerpartiet trädde i öppen koalition
med socialdemokratin. Centerpropagandans befängdheter kan bemö-
tas och partiets politiska ansvar
kan utkrävas långt mera effektivt
än om det agerar i skymundan.
Men saken har en annan och
mera oroväckande sida. Svensk inrikespolitik har sedan det andra
världskriget väsentligen gällt våra
inre skatte- och socialpolitiska problem. Frågan om vårt lands anslutning till det ekonomiska och
politiska enhetsverket i Europa börjar aktualisera problem av en helt
annan storleksordning.
Centerpartiet skulle inte vara det
parti det är – och hr Hedlund inte
den fullfjädrade politiske ledare
han är – om partiledningen här
inte beredde sig att utnyttja eventuella gynnsamma konjunkturer
på sitt speciella sätt. Vad som oroar
inför denna möjlighet är de omisskännliga drag av antikapitalism
och främlingsfientlighet, som har
djupa rötter inom bondeförbundetcenterpartiet. Antikapitalismen har
ofta kommit till uttryck i partiets
tonfall gentemot storindustrin.
Främlingsfientligheten från 1933
års bondeförbundsprogram (»Som
en nationell uppgift framstår den
svenska folkstammens bevarande
mot inblandning av mindervärdiga
utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av
icke önskvärda främlingar») är förankrad i primitiva reaktioner inom
det isolerade bondesamhället, vilka
numera egentligen borde representera ett övergånget stadium.
Olycksbådande tecken tyder på
att hr Hedlund överväger att blåsa
liv i den isolationism, som trots vår
ställning som exportnation fortfarande lever kvar på sina håll –
och särskilt bland hans egna bondeväljare. Skulle han göra det ligger det nära till hands att han slår
följe med de isolationistiska krafter, som finns inom socialdemokratin.
251
En sådan allians skulle bli .farlig. Den skulle oundvikligen föra
oss in i inrikespolitiska stridigheter
av en bitterhet och skärpa, som
skulle komma 1950-talets politiska
motsättningar att te sig som gemytliga familjeuppgörelser. Ett sä-
kert sätt att bringa centerpartiets
ledning till betänksamhet inför utsikterna till partitaktisk exploatering av vårt lands utsatta läge är
emellertid att tillfoga det ett valnederlag i höst. Den första uppgiften för de borgerliga partierna är
självfallet att tränga tillbaka socialdemokratins positioner. Men de
faror, som hotar från hr Hedlund,
– om han skulle anse sig ha lyckats konsolidera sitt partis ställning – är så stora, att de borgerliga partierna borde inrikta sig på
att också slå tillbaka centerpartiet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner