Print Friendly

Centerpartiet – frågetecknet för borgerligheten

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CENTERPARTIET – FRÅGETECKNET
FÖR BORGERLIGHETEN
UNilER DE senaste månaderna har
möjligheterna att få till stånd
bättre samarbete mellan de borgerliga partierna och kanske rent
av ett gemensamt handlingsprogram för dem såsom alternativ till
den socialdemokratiska politiken
livligt diskuterats. Detta intresse
beror inte bara på det stigande
missnöjet med denna politik, särskilt när det gäller skatter och
statsfinanser, utan också på de
chanser som anses föreligga för de
borgerliga partierna att försätta
socialdemokraterna och kommunisterna i minoritet i riksdagens
andra kammare samt beröva dem
också deras nuvarande övervild
vid kamrarnas gemensamma voteringar.
Till detta kommer det obestridliga faktum, att den allmänna politiska utvecklingen under efterkrigstiden gått de socialistiska partierna emot. Från 1944 till 1956
ökade de borgerliga partierna –
låt vara under förskjutningar dem
emellan av styrkeförhållandena –
kontinuerligt i riksdagsmannaval
efter riksdagsmannaval sin gemenAv direktör UNO MURRAY
samma andel av valmanskåren
från 42,5% vid periodens början
till 50,4% vid dess slut. Vid 1958
års junival, efter upplösningen av
andra kammaren, stannade andelen vid sistnämnda siffra, men
detta avbrott i en eljest påtagligt
jämn utveckling var kanske tillfälligt. Vid 1958 års kommunalval i
september (vid dessa val har den
socialdemokratiska dominansen varit större än vid riksdagsvalen) ökades de borgerliga partiernas procentuella andel från 47,7 % 1954 till
48,1%. Det är inte osannolikt, att
dessa tendenser återspeglar allmänna ekonomiska och strukturella förändringar i samhället, som
försämrar jordmånen för socialismen, och vilka därför kommer att
fortsätta. Frågan, hur den regim
skall se ut, som förr eller senare
avlöser den socialistiska, är ovedersägligen av aktuellt intresse.
Enligt gamla traditioner företrä-
der högerpartiet krav på borgerlig
samling gentemot socialismen.
Detta har dokumenterats vid åtskilliga tillfällen. Därför väckte det
på en del håll, även inom högerkretsar, uppmärksamhet, när partiet i nuvarande kritiska läge
framförde kraven på första barnbidragets slopande och den obligatoriska tjänstepensionens avskaffande, eftersom det stod klart, att
detta skulle aktualisera meningsskiljaktigheter mellan de borgerliga partierna. Genom högerns deklaration den 9 februari 1960, enligt vilken partiet underströk
önskvärdheten och nödvändigheten av borgerlig samverkan och
förklarade sig berett att modifiera
sina krav i nyssberörda frågor för
att jämna vägen för ett sådant
samarbete, borde sikten ha klarnat. Men reaktionen från de andra
borgerliga partiernas sida på denna
invit blev inte vad många väntat
och hoppats.
Folkpartiet, vilket före denna
deklaration så ivrigt pläderat för
moderation och borgerligt samarbete, reagerade förvånansvärt negativt. På en del håll i dess press
misstänkliggjordes högern för bristande uppriktighet, och förringades betydelsen av dess deklarerade
samarbetsvilja. De delvis hårda attackerna gav faktiskt intrycket, att
högerns deklaration vore något av
ett streck i räkningen. Det förbryllande i partiets uppträdande underströks ytterligare av folkpartiledarens svar på högerinviten, enligt vilket hans parti hade för avsikt att framdeles stödja socialdemokraterna mot varje som helst
försök att bryta upp den obligatoriska tjänstepensioneringen, ehuru
163
folkpartiet har förut ivrigt kämpat
emot detta system.
Så mycket är väl klart, att fullständig enighet råder mellan partier och grupper om att pensionsfrågan skulle lösas, och att striden
endast gällt och gäller på vad sätt
detta bör ske. Att motsätta sig den
utredning om förutsättningarna för
ett frivilligsystem, till vilken hö-
gern enligt deklarationen begränsat sitt krav, och vilken även centerpartiet begär, borde inte ha varit
nödvändigt från folkpartiets egna
utgångspunkter i sakfrågan, eftersom dessa innefattar krav på vä-
sentliga ändringar just i den riktningen av den av socialdemokrater
och kommunister genomtrumfade
lagstiftningen.
Men när det gäller möjligheterna
till borgerligt samarbete är centerpartiet nu, liksom förut, det stora
frågetecknet. En viss försiktighet i
bedömningen av detta partis intentioner och handlingslinjer är befogad, inte bara med hänsyn till det
ingalunda betydelselösa faktum,
att centerpartiet under en följd av
år på 1950-talet uppenbarligen
funnit sig ganska väl tillrätta i en
regeringskoalition med socialdemokraterna, vars rigorösa tvångsingripanden med skatter och regleringar gentemot enskilda medborgare och det svenska näringsIivet stred mot grundläggande borgerliga värderingar. Även i oppositionsställning ger partiets åtgärder ett tvetydigt intryck. Högern
och folkpartiet kan tydligen ena
164
sig ett långt stycke om sådana besparingar på statsutgifterna, som
är nödvändiga, för att omsättningsskatten skall kunna borttagas
från och med 1961 och en grundval för framtida successiva sänkningar av de direkta skatterna
kunna läggas. Men centerpartiet,
som visserligen också sagt sig vilja
ha bort omsättningsskatten, har
icke fixerat någon bestämd tidpunkt härför och vill till väsentlig
del ersätta denna pålaga med skärpning av de enligt enhälliga sakkunniga bedömanden redan nu alldeles
för höga direkta skatterna. Man frå-
gar sig, var partiet står beträffande
omsättningsskatten, om sådana
skatteskärpningar icke kommer till
stånd. För övrigt framstår partiets
klassificering av dessa skatteskärpningar som en »budgetsaneringsavgifb som ett mindre lyckat
terminologiskt skämt, eftersom
alla skatter och statsintäkter ju
har till uppgift att »sanera budgeten», och vi dessutom av erfarenheterna fått klart för oss, att inga
skatter, som en gång införts, blir
tillfälliga utan har en benägenhet
att stanna och stiga. Det enda
säkra medlet mot en sådan utveckling är ordentliga utgiftsbegränsningar.
En av centerpartiets ledande
män deltog i besparingsutredningen och anslöt sig till dess förslag, vilka högern och folkpartiet
accepterar som en utgångspunkt
för strävandena att hejda den våldsamma statliga utgiftsexpansionen.
I riksdagen har centerpartiet emellertid desavuerat denne sin representant i utredningen och i en rad
av frågor tagit avstånd från dess
rekommendationer – från visst
centerpartihåll under den onekligen uppseendeväckande motiveringen, att besparingsutredningens
förslag är ogenomförbart, eftersom
socialdemokraterna motsätter sig
detsamma! Centerpartiets inställning till den av högern och folkpartiet aktualiserade frågan om
avveckling av statens engagemang
i LKAB och andra statliga bolag
är påtagligt försiktig; inom centerpartiet höjdes under riksdagsdebatten t. o. m. röster rent av för avslag på rent principiella grunder.
I den ena saken efter den andra
har man anledning att fråga sig,
var centerpartiet egentligen står,
och vilka dess innersta intentioner
är. Det är också signifikativt, att
centerpartiet hittills vägrat att före
1960 års val befatta sig med frå-
gan om borgerlig samverkan. Dess
målsättning just nu begränsar sig
synbarligen till att med eftergivenhet för olika gruppintressen vinna
röster från skilda håll samt att till
framtiden hänskjuta frågan, på
vad sätt och i vilken politisk kombination de förstärkta positioner,
på vilka partiet hoppas, skall bli
begagnade.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att det inom högern och
folkpartiet finns goda förutsättningar att i samarbete komma ett
långt stycke med ändamål att sanera
statsfinanserna på en väsentligt
lägre utgifts- och skattenivå än för
närvarande och att lösa en rad
andra aktuella problem. Däremot
måste man ställa sig undrande inför centerpartiet, vilket även i de
trängande aktuella ekonomiska
och statsfinansiella spörsmålen visar en tydlig strävan att skilja sig
frän de andra borgerliga partierna.
Detta partis representanter talar
gärna i sina framträdanden inför
väljarna om behovet av större enskild frihet, hänsyn till den enskilda företagsamheten och sparsamhet i den offentliga förvalt- 165
ningen men yrkar och ansluter sig
i sin praktiska politiska gärning
ofta till åtgärder, som ter sig främmande utifrån borgerliga värderingar. För en hel del av dess väljare har ju också anslutningen till
centerpartiet då och då efterföljts
av brutala överraskningar. Framtiden får visa, vad som ligger
bakom partiets manövrerande.
Många skulle nog gärna vilja ha
klart besked, huruvida dess proklamerade borgerliga inställning
kommer att bestämma dess handlande i praktisk politik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner