Print Friendly

Cecilia Stegö; Östeuropa behöver chockterapi

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CECILIA STEGÖ:
OsTEUROPA BEHÖVER
CHOCKTERAPI
D
en ligger inte så långt tillbaka, tiden då hela det
nya Östeuropa formade
ett endastortfrågetecken.
Direkt efter 1989 års revolutioner låg
det politiska landskapet öppet, men kort
därefterklarnade bildenavmålsättningarna. Östeuropa ville tillbaka till Europa,
till vad man kallade det ”normala”, dvs
till en demokratisk rättsstat och en öppen marknadsekonomi.
Att målsättningarna var klara innebar
dock inte att frågetecknen forsvann.
Tvärtom forefoll de bli fler när de forsågs med ett inledande ”hur”. Hur börjar vi? Hur gör vi? Hur prioriterar vi?
Demokratiseringarnavisade sigvara ganska enkla att genornfora, värre var det
med övergångarna till marknadsekonorru.
Många av det nya Östeuropas politiker vände sig till väst. Men kontakten
blev ofta en rejäl besvikelse. I väst kunde
man nämligen det mesta om hur markDärfor bellöver Östeuropa chockterapi.
Anders Aslund. SNS fårlag 1993
nadsekonomier kunde avvecklas (fast
det hette forstås ”forstärkas”) genom
planering och reglering. Men fl hade en
aning om hur man skulle handskas med
planekonomier som skulle avvecklas
genom liberalisering och avreglering.
Härigenomkom ettantal nyaidiomatiska
uttryck att fOdas: ”Att göra fisk av fisksoppa”, ”ägg av en omelett”, ”att bygga
hus utan ritning” … Alla dessa uttryck
stammar från Östeuropas forsta söktid
och antyder att övergången från planhushållning till marknadsekonomi betraktades som närmast omöjlig.
Västvärlden har verkligen anledning
att begrunda vad vi pysslade med under
alla dessa kalla-kriget-år, på rätt sida om
järnridån, i frihetens och välståndets
hängmatta. Universitet, institutioner,
politiker- ra var de som ägnade tid åt att
tänka på lösningar som kunde vara av
nytta den dag murarna fallit. Trodde vi
verkligen att fortrycket skulle vara i
evighet? Ville vi inte se hur dessa samhällen föll ihop i moraliska, ekonomiska
och ekologiska pannkakor? Och hur
kunde vi glömma vår egen historia så till
308 SvENsK TiosKRIFT
den milda grad att vi sedan gav östeuropeernaintrycketattmarknadsekonomi
bara är något för de ordnade och välbeställda?
Några såg dock, och inriktade sig på
tiden som skulle komma. En var svensken Anders Åslund, numera professor
vid Handelshögskolan i Stockholm och
chefför dess Östekonomiska Institut. I
våras kom boken som summerar hans
långa erfarenhet och myckna tänkande
kring de, om inte olösliga så självfallet
enormt svåra, problem som övergången
från plan till marknad meciför.
Redan i bokens titel, ”Därför behö-
verÖsteuropa chockterapi”, visarÅs!und
vilken hans slutsats är. Ja, boken är i
mångt och mycket en argumentsamling
mot alla tankar på tredje vägar eller
gradualism i det postkommunistiska
reformarbetet.
Chockterapin, menarÅs!und, ärmedJet för att göra omställningen så smärtfri
som möjligt. Visserligen innebär de
snabbt insatta och tuffa åtgärderna att
samhällena inledningsvis pressas hårt,
men återhämtningen kommer också
fortare. Det mänskliga lidandet minimeras.
Det härär förstås en mycket omstridd
fråga. Många har menat att Östeuropa
behöver tid för sina reformer, att människornainte kanförväntas uthärda drastiska sänkningarav en redanlåglevnadsstandard, attmassarbetslöshetskulle hota
-ja rent av att demokratin skulle vara i
fara om chockterapi sattes in.
Åslund tar effektivt loven av dessa
argument. Främst genom att peka på att
varje övergångstid riskerar att föda nya
och svårbemästrade problem och att de
resultat som nu börjar kunna utläsas av
chockterapins följder i bland annat Polen och Tjeckoslovakien ger stöd för
teorierna om minimerat lidande. I länder där reformerna genomförts gradvis
ser situationen betydligt dystrare ut.
Dessutom påpekarÅslund något verkligt bestickande, nämligen att de i huvudsakvästerländska välgörare somvelat
bespara östeuropeerna chockterapins lidanden aldrigharkunnat samla sigtill ett
heltäckande och genomtänkt alternativ.
Gradualisterna har hamnat i situationen
att vilja, men inte kunna.
Åslunds bok, i all sin korthet, stramhet och rappa anslag, är en verklig hjälp
för den som vill sätta sig in i en avvår tids
mest angelägna och svåra utmaningar av
ekonomisk och politisk teori och praktik.
Själv kan jag inte låta bli att tänka
tillbaka på alla de besök i Östeuropa från
1988 och framåt som fylldes av funderingar kring övergången från plan till
marknad.
Vad jag slogs av var den ständiga
uppkornsten av ”odelbarheter”. Den
ekonomiska verkligheten tvingade alltid fram renodlade och principfasta lösSVENSK TIDSKRIFT 309
ningar över ett mycket vitt fålt. Det
handlade inte om politik eller allmänt
tyckande, utan om ekonomiska lagar
och strävan efter effektivitet i reformarbetet, Såledde varje till synes okontroversiell målsättning till ett antal stränga
liberaliseringskrav. Ville man exempelvis a fram varor i butikerna, krävde det
prisliberalisering, som av allt att döma
bäst genomfordes i ett slag. Tufft, men
rätt. Ville man öppna sin ekonomi for
handel med väst, var man tvungen att
göra valutan konvertibel, något som i
sin tur framtvingade en hel serie av
åtgärder. yille man a igång nyforetagandet krävde det ett starkt skydd for
äganderätten men också privatisering av
statliga foretag, bara det en gigantisk
uppgift.
Drog man i ett snöre öppnade sig
alltså hela påsen. Kulorna rann ut över
golvet och kravet på att sortera snabbt
och rätt var enormt, närmast omänskligt
om man tänker på de politiker som bar
det yttersta ansvaret.
Närjag läser olika kritiker av Åslund
m fl tänker jag alltid på kulpåsen som
töms över det glashala golvet. Och jag
blir tvärilsken. Ty ofta tyckerjag mig se
hur dessa kritiker vägrat att inse
odelbarhetemas krav och sorterandets
svårigheter. I kölvattnet av Östeuropas
många och knallhårda liberaliseringspaket, ser de rådgivare Åslund som en
missionärfor nyliberala ideer, i stället for
en kulorganisatör av stora mått. De
vägrar att se vart östeuropeernas vägval
leder om man foljer – inte ideernas –
utan realiteternas logik.
Åslund är ingen romanforfattare.
Han är en ekonom som under de senaste
åren spenderat en stor del av sin tid i ett
klimat präglat av ”no nonsense”. Allt
detta ursäktar bokens ”träighet”, den
ibland något överdrivna direktheten och
en och annan retorisk överdrift.
Attjobba sigigenomde drygt hundra
facklitteratursidorna är väl spenderad tid
for alla som funderat över Östeuropas
många ”hur-frågor”.
Åslund har gett sina svar – eller åtminstone lämnat en delrapport. Nu väntar vi bara på två böcker. Gradualisternas
om det ännu icke presenterade alternativet ochÅslunds omchockterapins slutgiltiga resultat.
310 SvENsK TIDsKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism