Print Friendly

Cecilia Skingsley; Krönika

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Cecilia Skingsley om BEHOVET AV KARISMA l POLITIKEN
U
nder avkopplande semesterdagar utspelar sig ett
drama inför världens tv-tittare, kanske framförallt de amerikanska. John F
Kennedy Jr rapporteras saknad med sitt flygplan. Det som skulle bli en
familjens glädjehögtid blev istället en väntan på det oundvikliga beskedet.
Så utspelar sig ytterligare en akt i det närmast antika
drama som Kennedyfamiljen utgjort i decennier. Händelserna i den familjen kan lätt få vilken Hollywoodförfattare som helst att fundera på omskolning. Familjens
överhuvud, den fattiga irländaren Joseph Kennedy, var
reinkarnationen av den amerikanska drömmen. Hårt
arbete (och den amerikanska förbudstiden på 1920-
talet) byggde upp en ansenlig förmögenhet. Kopplingen till det glamorösa och karismatiska fanns tidigt
genom hans påstådda affär med stumfilmsstjärnan
Gloria Swanson. Sedan har historien rullat på enligt
samma inslag. Passion, pengar, brott, makt och död
har präglat familjen på ett sätt som saknar motstycke.
Det är bara att erkänna att jag fascineras av allt
detta. Det här handlar om en rad familjemedlemmar
som begåvats med stor karisma, blivit hjälpta av ett
ödesmättat namn och finslipat sina karriärer med
hjälp av lagom stora doser av associationer till den
amerikanska drömmen. John F Kennedy Jr var förmodligen den mest framgångsrika utövaren av detta
koncept i den nuvarande verksamma generationen.
Till detta kommer att det tycks ha funnits ett trauma
i den amerikanska folksjälen efter JFK:s oavslutade
presidentperiod som endast ansågs kunna läkas av att
sonen tog upp en politisk karriär. Det är annars svårt
att förstå hur uppståndelsen över hans för tidiga bortgång kunde bli så enormt stor.
K
AN NÅGOT LIKNANDE inträffa i Sverige? Palmemordet är vår motsvarighet till mordet på JFK,
ändå finns det inte tillnärmelsevis samma fokus på
barnen Palme. I övrigt är det svårt att tänka sig samma
typ av personfascination över svenska politiker. Vare
sig medierna eller flertalet politiker bidrar till detta.
Faktum är att svenska politiker och svenska medier, utom möjligtvis damtidningarna, avhåller sig från
personlig journalistik. Människan bakom politikern
kommer sällan fram, familjemedlemmarna ännu
mindre. Detta förhållande har också skapat en annan
intressant effekt. Svenska politiker bör vara litet trå-
kiga och inte alltför bildsköna för att bli tagna på allvar. En svensk riksdagsledamot kan valperiod efter
valperiod bli inröstad av väljare som varken känner till
vederbörandes namn, politiska profil eller personlighet. Varje gång en ledande politiker faller litet ur
ramen kan man nästan höra den kollektiva fnysningen från de politiska församlingarna och
nyhetsredaktionerna. Familjereportage, intervjuer om personliga framgångar/tillkortakommanden och karismatiska personligheter är inte särskilt comme il faut. I USA är
dessa inslag närmast nödvändiga för den
politiker som vill bli framgångsrik.
OM VI INTE VILL HA den amerikanska
personfokuseringen men inte heller
den svenska politiska anonymiteten, vad är
då kompromissen? Ökat inslag av personval
bidrar säkert på marginalen till att också
politiker utöver partiledarna, ministrar och starka kommunalråd blir
kända för större väljargrupper. Men
jag tror också att toleransen för olika sorters politiker behöver bli större. Den person
som kliver in i politiken sent i livet saknar ofta
kontakten med viktiga nätverk som byggts upp
sedan ungdoms- och studentförbundsperioder.
Även udda, icke strömlinjeformade politiker och deras
åsikter bör tas till vara och inte stötas ut. Det visar på
styrka och mångfald i en politisk organisation.
Politiker med karisma är någonting bra. Man kan
ha mycket åsikter om Ian Wachtmeisters och Bert
Karlssons vådliga turer med Ny Demokrati, men nog
drog de publik och väckte politiskt intresse hos många
människor som inte skulle klara många minuter av
ett traditionellt politisk möte.
Svensk politik behöver bli litet mer personlig. Med
det menar jag inte att hysterin kring Kennedyfamiljen
är eftersträvansvärd i Sverige. Men karismatiska och
mindre strömlinjeformade personligheter med erfarenheter utanför politiken behöver vi också.
Cecilia Skingsley (cecilia.skingsley@se.abnamro.com)
är chefekonom på ABN AMRO bank och var tidigare journalist på
Dagens Industri.
~
QJ
…..QJ
..c:
C)
s::
o(/)
~
QJ
c..
lSvensk Tidskrift 11999, nr 41 FJa

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner