Cecilia Kindstrand; Är EU-konventets framtid vår
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~
…….
f- …….
_J
o
c…
Är ED-konventets framtid
l av Cecilia Kindstrand
Visst behöver Europa en konstitution men det duger inte med vad som helst.
Det måste vara rätt konstitution. Och då återstår en del att göra.
D
ET RÅDER INGET TVIVEL om att det Europeiska samarbetet har varit enormt betydelsefullt för att öka friheten och det ekonomiska välståndet. Ett vanligt förekommande argument är att samarbete har
ersatt krig, och visst ligger det mycket i detta.
I samband med utvidgningen med tio nya länder har
det blivit alltmer uppenbart att det behövs ett institutionellt ramverk som är anpassat till det nya större EU.
Unionen behöver vara funktionell och dagens traktat är
inte tillräckliga. Konstitutionen behövs för att formulera den ram som begränsar den politiska makten på
europeisk nivå. Intresserade medborgare ska veta vad
som bestäms i Bryssel och varför dessa politikområden
därmed ska hanteras på europeisk nivå.
Det var mot den bakgrunden som framtidskonventet
samlades. Med ambitionen att skapa ett konstitutionellt
fördrag för de kommande femtio åren sammanträdde
representanter från medlemsstaternas regeringar, de
nationella parlamenten, europaparlamentariker samt
kommissionen. I början av sommaren presenterades
deras förslag till konstitution. Lyckades de? Många menar
det, framförallt de som deltog i processen. Så också
Göran Lennmarker i SvT 3-4 2003. Om ambitionen var
att skapa ett fördrag som är klart och tydligt för medborgarna och som begränsar den europeiska politiska
makten till det som sköts bäst på Europeisk nivå finns det
andledning ifrågasätta om man lyckats.
”PASSERELLEN”
Det kanske mest anmärkningsvärda inslaget i konventets förslag till konstitution är den så kallade passerellen, eller artikel 24.4. Där föreslås att regeringscheferna
i Europeiska rådet skall kunna flytta politikområden från
enhällighet till kvalificerad majoritet utan att beslutet
ratificeras i medlemsstaternas parlament. I realiteten
betyder det att Göran Persson och hans kollegor skulle
kunna besluta om att ge EU beskattningsrätt utan att
riksdagen ges möjlighet att yttra sig.
Vid sidan av den så kallade passerellen, finns även
den gamla välkända ”slaskparagrafen” 308 som nu blir
artikell7.1. Den ger kommissionen möjlighet att föreslå,
och rådet och parlamentet möjlighet att besluta, om
stödjande åtgärder på områden som idag faller utanför
EU:s kompetens. Denna artikel skapar inte heller trygghet om att EU i framtiden enbart kommer att syssla med
de frågor som bäst hanteras på Europeisk nivå. Redan i
dag sker mängder med stödjande åtgärder som i den
bästa av världar skulle skötas på nationell nivå, lokalt
eller till och med av enskilda människor vid sidan av
politiken. Socialpolitiken är ett sådant exempel. Det spelar i praktiken inte någon roll att EU inte har full kompetens över vissa områden, eftersom kommissionen,
rådet och parlamentet i sin treenighet har möjlighet att
påverka utvecklingen, trots avsaknad av kompetens. Det
hade varit bättre om konventet i stället bestämt sig för
vilka politikområden som inte bör beslutas om på Europeisk nivå och lyft ut dessa fördragstexten.
2006IGEN
Inte heller är det troligt att den text regeringskonferensen
slutligen antar kommer att hålla i femtio år, vilket har
varit en ambition. En av konventets vice ordförande, den
belgiska kristdemokraten Jean-Luc Dehaene, har uttryckt
att det kan komma att behövas ett nytt konvent redan
2006. Dehaene menar att det har varit ett misslyckade att
konventet inte lyckats förändra EU: s finansiella system så
att unionen får beskattningsrätt. Uttalandet är symptomatiskt för hur ED-politiken fungerar. Om man inte får
vad man vill ha i en omgång, väntar man bara in nästa.
EU har traditionellt förändrats utefter ”minsta motståndets lag”. När en fråga har förts upp på dagordningen är
möjligheterna att ta den därifrån minimala och resulterar i regel i omfattande europeisk lagstiftning. Varje kompromiss är utgångspunkten för nästa. Och man väntar
inte i femtio år på den.
Konventet föreslog under sina sista timmar i arbete
att en rådspresident inrättas. I de hastiga förhandlingarna
under stark tidspress han man inte närmare enas om en
sådan presidents kompetens och befogenheter. skrivningen utesluter inte att en ED-president skapas, det vill
säga att en person skulle vara ordförande i det Europeiska rådet, såväl som i den Europeiska Kommissionen,
vilket allvarligt skulle skada maktbalansen mellan institutionerna. Konventsförslaget är otydligt, vilket öppnar
för osäkerhet om Unionens framtida styrelseformer. Och
fD lSvensk Tidskrift !2oo3, nr s i
~år?
Andra har försökt ena Europa
med mindre fredliga medel.
Paul Delaroche, Napoleon
korsar Alperna, 1850.
det lämnar återigen öppet för att Göran
Persson tillsammans med polarna på ett
toppmöte kan besluta inrätta en europeisk
president utan att frågan behandlas av
nationella parlament.
Att rättighetsstadgan införlivats i förslaget är också intressant från denna utgångspunkt. Denna stadga, som nu har ett par år
på nacken, skapades ur en politisk ambition
att definiera de europeiska medborgarnas
rättigheter. stadgan är ett politiskt måldokument med ett sammelsurium av positiva
och negativa rättigheter och saknar såväl
ekonomisk som politisk konsekvensutredning. Vad blir konsekvenserna av att fördragsfästa en stadga av denna natur? Det troliga är att det i dagsläget inte betyder så
mycket men att man inom en inte allt för
avlägsen framtid kan komma att utveckla
nya politikområden på Europeisk nivå, som går i linje med
de rättigheter som har identifierats i stadgan.
ALLMÄNHETENs INTRESSE
En annan fråga som länge varit en bubblare på den europeiska agendan är vad som brukar kallas ”tjänster i allmänhetens intresse’: Hittills har varje medlemsstat bestämt
vilka tjänster som medborgarna ges rätten till (den så kallade ”public service obligation”) Men särskilt Frankrike
har länge drivit att dessa tjänster- post, tele, kommunikationer, vatten och gas etc.- ska ges speciellt europeiskt
skydd., vilket framför allt betyder att de inte skall falla
under vanlig konkurrenslagstiftning till exempel. Just
”tjänster i allmänhetens intresse” är speciellt intressant
från ett inre marknadsperspektiv, då en rad av dessa blivit eller är på väg att bli avreglerade. Under konventets
sista natt lyckades Frankrike få inskrivet att dessa tjänster
ska definieras i europeisk lag samt att de skall ges finansiellt stöd så att de kan utföras på ett tillfredsställande sätt.
Konventet efterfrågar ett ramdirektiv på området samt en
framtida möjlighet att ge ytterligare statsstöd till offentliga
monopol. Om detta godkänns i regeringskonferensen
betyder det ett rejält bakslag för senare års avregleringar
av offentlig sektor. Det skulle åter bli fritt fram att ge statsstöd till offentliga monopol. Det hör till saken att det
redan pågår en process för att utreda om ett sådant ramdirektiv är nödvändigt. Konventet, och i detta fall Frankrike, tog det säkra före det osäkra och såg till att klämma
in ett sådant förslag. Det illustrerar hur konventets arbete
har utnyttjats till att infoga nya politiska områden till den
växande skaran av europeisk lagstiftning.
Konstitutionen är en nödvändighet, men det är lika
nödvändigt att den slutliga texten utgör rätt sorts konstitution. Och det är just därför frågan bör ställas om
det arbete som konventet har presenterat är tillräckligt
bra för att säkerställa att EU kan bli än bättre i framtiden.
Det är viktigt att de partier i Sverige som stödjer det
europeiska samarbetet har en gedigen diskussion om
konventets förslag. Riksdagen bör formulera klara
instruktioner till regeringen så att Sverige motsätter sig
de mest destruktiva i förslaget till framtida konstitutionen i regeringskonferensen. Och riksdagen bör formulera
sig så tydligt att det inte råder någon tvekan om vad regeringen behöver leverera för att få konstitutionen genom
riksdagen i sin slutgiltiga utformning.
Cecilia Kindstrand (c.kindstrand@apco.europe.com) är
konsult.
lSvenskTidskrift lzoo3, nr si fl
…….
f- …….
_J
o
c…
Är ED-konventets framtid
l av Cecilia Kindstrand
Visst behöver Europa en konstitution men det duger inte med vad som helst.
Det måste vara rätt konstitution. Och då återstår en del att göra.
D
ET RÅDER INGET TVIVEL om att det Europeiska samarbetet har varit enormt betydelsefullt för att öka friheten och det ekonomiska välståndet. Ett vanligt förekommande argument är att samarbete har
ersatt krig, och visst ligger det mycket i detta.
I samband med utvidgningen med tio nya länder har
det blivit alltmer uppenbart att det behövs ett institutionellt ramverk som är anpassat till det nya större EU.
Unionen behöver vara funktionell och dagens traktat är
inte tillräckliga. Konstitutionen behövs för att formulera den ram som begränsar den politiska makten på
europeisk nivå. Intresserade medborgare ska veta vad
som bestäms i Bryssel och varför dessa politikområden
därmed ska hanteras på europeisk nivå.
Det var mot den bakgrunden som framtidskonventet
samlades. Med ambitionen att skapa ett konstitutionellt
fördrag för de kommande femtio åren sammanträdde
representanter från medlemsstaternas regeringar, de
nationella parlamenten, europaparlamentariker samt
kommissionen. I början av sommaren presenterades
deras förslag till konstitution. Lyckades de? Många menar
det, framförallt de som deltog i processen. Så också
Göran Lennmarker i SvT 3-4 2003. Om ambitionen var
att skapa ett fördrag som är klart och tydligt för medborgarna och som begränsar den europeiska politiska
makten till det som sköts bäst på Europeisk nivå finns det
andledning ifrågasätta om man lyckats.
”PASSERELLEN”
Det kanske mest anmärkningsvärda inslaget i konventets förslag till konstitution är den så kallade passerellen, eller artikel 24.4. Där föreslås att regeringscheferna
i Europeiska rådet skall kunna flytta politikområden från
enhällighet till kvalificerad majoritet utan att beslutet
ratificeras i medlemsstaternas parlament. I realiteten
betyder det att Göran Persson och hans kollegor skulle
kunna besluta om att ge EU beskattningsrätt utan att
riksdagen ges möjlighet att yttra sig.
Vid sidan av den så kallade passerellen, finns även
den gamla välkända ”slaskparagrafen” 308 som nu blir
artikell7.1. Den ger kommissionen möjlighet att föreslå,
och rådet och parlamentet möjlighet att besluta, om
stödjande åtgärder på områden som idag faller utanför
EU:s kompetens. Denna artikel skapar inte heller trygghet om att EU i framtiden enbart kommer att syssla med
de frågor som bäst hanteras på Europeisk nivå. Redan i
dag sker mängder med stödjande åtgärder som i den
bästa av världar skulle skötas på nationell nivå, lokalt
eller till och med av enskilda människor vid sidan av
politiken. Socialpolitiken är ett sådant exempel. Det spelar i praktiken inte någon roll att EU inte har full kompetens över vissa områden, eftersom kommissionen,
rådet och parlamentet i sin treenighet har möjlighet att
påverka utvecklingen, trots avsaknad av kompetens. Det
hade varit bättre om konventet i stället bestämt sig för
vilka politikområden som inte bör beslutas om på Europeisk nivå och lyft ut dessa fördragstexten.
2006IGEN
Inte heller är det troligt att den text regeringskonferensen
slutligen antar kommer att hålla i femtio år, vilket har
varit en ambition. En av konventets vice ordförande, den
belgiska kristdemokraten Jean-Luc Dehaene, har uttryckt
att det kan komma att behövas ett nytt konvent redan
2006. Dehaene menar att det har varit ett misslyckade att
konventet inte lyckats förändra EU: s finansiella system så
att unionen får beskattningsrätt. Uttalandet är symptomatiskt för hur ED-politiken fungerar. Om man inte får
vad man vill ha i en omgång, väntar man bara in nästa.
EU har traditionellt förändrats utefter ”minsta motståndets lag”. När en fråga har förts upp på dagordningen är
möjligheterna att ta den därifrån minimala och resulterar i regel i omfattande europeisk lagstiftning. Varje kompromiss är utgångspunkten för nästa. Och man väntar
inte i femtio år på den.
Konventet föreslog under sina sista timmar i arbete
att en rådspresident inrättas. I de hastiga förhandlingarna
under stark tidspress han man inte närmare enas om en
sådan presidents kompetens och befogenheter. skrivningen utesluter inte att en ED-president skapas, det vill
säga att en person skulle vara ordförande i det Europeiska rådet, såväl som i den Europeiska Kommissionen,
vilket allvarligt skulle skada maktbalansen mellan institutionerna. Konventsförslaget är otydligt, vilket öppnar
för osäkerhet om Unionens framtida styrelseformer. Och
fD lSvensk Tidskrift !2oo3, nr s i
~år?
Andra har försökt ena Europa
med mindre fredliga medel.
Paul Delaroche, Napoleon
korsar Alperna, 1850.
det lämnar återigen öppet för att Göran
Persson tillsammans med polarna på ett
toppmöte kan besluta inrätta en europeisk
president utan att frågan behandlas av
nationella parlament.
Att rättighetsstadgan införlivats i förslaget är också intressant från denna utgångspunkt. Denna stadga, som nu har ett par år
på nacken, skapades ur en politisk ambition
att definiera de europeiska medborgarnas
rättigheter. stadgan är ett politiskt måldokument med ett sammelsurium av positiva
och negativa rättigheter och saknar såväl
ekonomisk som politisk konsekvensutredning. Vad blir konsekvenserna av att fördragsfästa en stadga av denna natur? Det troliga är att det i dagsläget inte betyder så
mycket men att man inom en inte allt för
avlägsen framtid kan komma att utveckla
nya politikområden på Europeisk nivå, som går i linje med
de rättigheter som har identifierats i stadgan.
ALLMÄNHETENs INTRESSE
En annan fråga som länge varit en bubblare på den europeiska agendan är vad som brukar kallas ”tjänster i allmänhetens intresse’: Hittills har varje medlemsstat bestämt
vilka tjänster som medborgarna ges rätten till (den så kallade ”public service obligation”) Men särskilt Frankrike
har länge drivit att dessa tjänster- post, tele, kommunikationer, vatten och gas etc.- ska ges speciellt europeiskt
skydd., vilket framför allt betyder att de inte skall falla
under vanlig konkurrenslagstiftning till exempel. Just
”tjänster i allmänhetens intresse” är speciellt intressant
från ett inre marknadsperspektiv, då en rad av dessa blivit eller är på väg att bli avreglerade. Under konventets
sista natt lyckades Frankrike få inskrivet att dessa tjänster
ska definieras i europeisk lag samt att de skall ges finansiellt stöd så att de kan utföras på ett tillfredsställande sätt.
Konventet efterfrågar ett ramdirektiv på området samt en
framtida möjlighet att ge ytterligare statsstöd till offentliga
monopol. Om detta godkänns i regeringskonferensen
betyder det ett rejält bakslag för senare års avregleringar
av offentlig sektor. Det skulle åter bli fritt fram att ge statsstöd till offentliga monopol. Det hör till saken att det
redan pågår en process för att utreda om ett sådant ramdirektiv är nödvändigt. Konventet, och i detta fall Frankrike, tog det säkra före det osäkra och såg till att klämma
in ett sådant förslag. Det illustrerar hur konventets arbete
har utnyttjats till att infoga nya politiska områden till den
växande skaran av europeisk lagstiftning.
Konstitutionen är en nödvändighet, men det är lika
nödvändigt att den slutliga texten utgör rätt sorts konstitution. Och det är just därför frågan bör ställas om
det arbete som konventet har presenterat är tillräckligt
bra för att säkerställa att EU kan bli än bättre i framtiden.
Det är viktigt att de partier i Sverige som stödjer det
europeiska samarbetet har en gedigen diskussion om
konventets förslag. Riksdagen bör formulera klara
instruktioner till regeringen så att Sverige motsätter sig
de mest destruktiva i förslaget till framtida konstitutionen i regeringskonferensen. Och riksdagen bör formulera
sig så tydligt att det inte råder någon tvekan om vad regeringen behöver leverera för att få konstitutionen genom
riksdagen i sin slutgiltiga utformning.
Cecilia Kindstrand (c.kindstrand@apco.europe.com) är
konsult.
lSvenskTidskrift lzoo3, nr si fl