Print Friendly

Cecilia Bystedt; Vilka är 60-talisterna

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CECILIA BYSTEDT:
Vilka är 60-talisterna?
Cecilia Bystedt har läst boken
”Hårda bud. Handbok för 60-talister”. Själv är hon född 1968
och kan med oförvillade ögon se
på det samhälle 60-talisterna
skapade åt sina barn. Hon gisslar inte minst sko/politiken.
Var det klokt att i expressfart
driva välfärden till dess yttersta
spets, där medborgarna förvandlas till viljelösa kollin i händerna på välvilliga politiker, frå-
gar hon.
Cecilia Bystedt studerar samhällsvetenskap och är f d ordfö-
rande i Moderat Skolungdom.
”På 60-talet började fyrtiotalisterna producera barn på allvar och de var naturligtvis lika duktiga på det som på allting
annat. Vi blev många … Så det är konstigt att ingen tycktes lägga märke till oss.
När man väl upptäckte oss insåg man att
alla dessa nya barnfamiljer måste bo nå-
gonstans … Snabbt byggde man upp betongläger runt våra städer. De placerades
gärna på leråkrar och kalhyggen och fick
namn som ‘Rosengården’ och ‘Skogsgläntan’ för att öka trivseln.”
S
å inleds en bok som handlar om
1960-talet och i synnerhet om frukterna av 1960-talet, ”60-talisterna”.
Dessa få rader slår direkt an tonen i Carmilla Floyds och Marita Lindqvists bok
”Hårda bud, Handbok för 60-talister”.
Carmilla Flyod och Marita Lindqvist
är naturligtvis själva födda på 1960-talet.
Deras bok visar dels en svidande ironisk bild av fyrtiotalisternas ystra tillvaro i
ungdomen, dels en tragikomisk presentation av 1980-talets ungdomar.
Sentimentala radikaler
Varför finns det ett skimmer över 1960-
talet? Varför diskuteras 1960-talets betydelse i tidskrifter, tv- och radioprogram?
Före detta rebeller ifyrtiofemårsåldern
med Anders Carlberg i spetsen bänkar sig
i tv-studion och ser tillbaka på 1968.
Vad var det som egentligen var så revolutionerande med 1960-talet? Paret
Flyod/Lindqvist gör processen kort; se
det första kapitlet: ”1968 var ett omstörtande år. Det var då jag började på dagis.”
Kan det vara så att 1960-talet.har ett
skimmer över sig på grund av att sentimentala radikaler håller minnena vid liv
och att även de som stod på andra sidan
av barrikaderna är lika sentimentala över
sin ungdomstid?
Kommer 1960-talet så småningom att
bli vad rösträttsstriden och Ådalen är för
socialdemokratins ideer. Det är så länge
sedan att få kan ifrågasätta det man säger
om det?
1968 är inte för alla vad det är för somliga. För mig betyder 68 inte mer än att
det inleder mitt personnummer.
Men naturligtvis har omvälvningarna
på 1960-talet och den stora generationen
av fyrtiotalister spelat en mycket stor roll
för den svenska samhällsutvecklingen.
Mamma och pappa är naturligtvis
ute i förvärvslivet i jämlikhetens
namn.
I takt med att Sverige under 1960-talet
utvecklades till en välfärdsstat utvecklades också de politiska ideerna. Inget skulle vara som förut. Naturligtvis skulle
1960-talets barn skyddas från det onda
som deras föräldrar hade genomlidit.
Barnen skulle uppfostras enligt de senaste
pedagogiska rönen, helst på dagis tillsammans med andra barn. Men tyvärr räknade samhällsplanerarna fel.
Dagisplatserna räckte inte till och ett
stort antal barn fick i stället uppfostra sig
själva i hemmet, dit de hade tillträde med
en nyckel som hängde i ett band runt halsen. Mamma och pappa var naturligtvis
ute i förvärvslivet, ijärnlikhetens namn.
165
faktiskt är tragisk. I skolan var ”jämlikhet”
och ”kreativitet” nyckelorden. Passivt
kunskapsinhämtande och den auktoritära
läraren var hopplöst passe. Hela tiden
kom nya pedagogiska undervisningsformer som med liv och lust provades på eleverna. Multiplikationstabellen var det ena
året en oerhört viktig del i matematikundervisningen (mängdlära hette det då),
let andra året opedagogisk.
Skolan skulle inte förmedla några sanningar utan på sin höjd vägleda eleverna i
sitt sökande efter kunskaper och sanningar. Lärarna skulle vara mjuka och pedagogiska. (Ifall de nu var närvarande, de
flesta var på ständiga kurser om nya undervisningsmetoder.) Katedern och betygen var fullständigt bannlysta och gav avsevärt många fler psykologer än elever
mardrömmar.
Elever, klasser och hela skolor utsattes
för ständiga försöksprojekt SIA-reformer och temaundervisning stod högt på
pedagogernas önskelista. Tyvärr räckte
inte pengarna till alla storstilade pedagogiska projekt. Räckte pengarna till, skolkade i stället eleverna.
Men ett uppehållsrum inrättade varje
högstadieskola med självaktning. Där diskuterade eleverna p-piller och provade
hasch när tillsynsläraren var utom synhåll.
Ordlista för ”icke 60-talister”
Inom skolområdet uppstod en speciell
vokabulär.
60-talistens skola Vikarie Vem som helst som finns till
handsCarmilla Floyd och Marita Lindqvist gör
en beskrivning över 60-talistens skoltid Temadag
som är lika rolig och träffande som den
Dagen då skolan är konstigare än vanligt
166
PRYO/YO Praktisk yrkeslivsorientering (elever får vara i vägen
på en arbetsplats i cirka två
veckor)
SIA-skolan Skolans inre arbete (aldrig
genomförd 24-timmardygnet-skola)
FVA- Fritt
valt arbete Två bortkastade timmar i
veckan som ägnas åt t ex
modern matlagning eller
renskötsel
Grupparbete En gör allt medan de andra
sover
Vilsna 60-talister
När det sedan är dags för 60-talisterna att
ta språnget in i ekorrhjulet finns det inga
jobb. När 60-talisterna förmanas av sina
f d radikala (numera villa-båt-sommarställe-Volvo 244-utrustade) föräldrar
att bli självständiga och flytta hemifrån
finns det inga bostäder. När 60-talisterna
skall följa sina föräldrar i den sexuella frigörelsens fotspår får vi i stället lära oss att
stava till HIV-positiv och AIDS.
Vem kan tro annat än att 1980-talets
ungdomar känner sig något vilsna? Det är
inte en slump att pensionärer skräms livet
ur – och de medelålders står alldeles
oförstående inför 1980-talets ungdomar
och deras dragning till olika mer eller
mindre egendomliga subkulturer.
Subkulturer
Floyd!Lindqvists beskrivning av olika
subkulturer är som ett försvarstal över de
stackars 60-talisterna som inte finner sin
väg i samhället och än mindre sig själva.
”Skinheads” (företrädesvis pojkar i
övre tonåren med för små vita jeans, obefintligt hår, är förvirrade patrioter och har
sparkvänliga 20-hålskängor).
”Hårdrockare” (Långhåriga tonåringar i nitbeklädda jeansbyxor och jeansjackor som sett bättre dagar).
”Punkare” (Tonåringar som ser ut
HUR SOM HELST bara de väcker uppmärksamhet. Helst är håret rött, svart,
blått och lila samtidigt och står åt alla håll.
Läderjackan är utrustad med säkerhetsnålar och skagord skrivna med tandkräm?! De spelar i källarbandet ”Bacongrottorna” och äger Bandagebyxor från
London).
Vi har genomlidit pedagogiska försöksprojekt med bistra resultat.
Ungdomsrevolt
På 1960-talet gjorde den då uppväxande
generationen revolt genom politiska ideer
och genom att utnyttja samhällsutvecklingen till sin fördel.
Men vad skall 1980-talets ungdomsgeneration göra revolt över? Vad skall vi
ändra på?
För ve den som vågar ifrågasätta välfärdsstaten, jämlikhets- och trygghetsivrandet!
Ve den som ifrågasätter det samhälle
som fyrtiotalisterna har byggt upp de två
senaste decennierna!
Ungdomsgenerationens revoltmedel
nu under 1980-talet består i att ockupera
ett hus om de inte kan köpa en lägenhet
svart och slåss mot diverse myndigheter
för att få ut studielån, bostadsbidrag och
arbetslöshetsunderstöd.
Ett annat säkert tecken på revoltförsök
är att vara medlem i Greenpeace. Maken
till massmedial, proffsig och oförutsägbar
aktionsgrupp får man leta efter.
Det är annat än de förlästa
kårhusockupanterna som löpte amok i
Stockholm för 20 år sedan.
Vad har 60-talistema för ideer om
samhället? Om politiken? Bakom oss har
vi en uppväxttid där vi har genomlidit pedagogiska försöksprojekt i skolan, med
bistra resultat i både våra historiekunskaper, matematikkunskaper och läs- och
skrivkunskaper. (Man räknar med att cirka 10 000 femtonåringar varje år lämnar
skolan utan tillräckliga läs- och skrivkunskaper.)
De ideer som har fått genomslagskraft bland 60-talisterna kan knappast kallas politiska.
Inget intresse för politik
Vad är det för politiska ideer som skulle
kunna få genomslagskraft bland ungdomar i Sverige? Här är ju allting redan
gjort!
Vi lever väl i den perfekta välfärdsstaten?
De ideer som har fått genomslagskraft
bland 60-talisterna har gemensamt att de
iförsta hand knappast kan kallas för politiska. Jag tror att Moderaternas framgångar tidigare under 1980-talet var uttryck för ungdomars trötthet på kollektiva
lösningar (daghem, sammanhållen skola,
ungdomsbostäder) och den gråa mentaliteten i Sverige. Individuell utveckling och
entreprenörskap var honnörsorden.
1988 är det ett slags allmänt ”världs- 167
samvete” som genomsyrar 60-talistema.
Miljöpartiet får 10,5 %i Ungdoms-SIFO.
(Mars 1987) Jag tror inte det är rnijöpartiets politiska krav som attraherar flertalet ungdomar, utan de står för helt andra
värden än vad andra partier gör.
När riksdagspartierna ägnar sig åt
krassa ekonomiska och välfärdspolitiska
frågor, ägnar Miljöpartiet sig åt att prata
om livskvalitet och ansvaret inför kommande generationer. De är okonventionella, framåt och annorlunda. Deras förtjänst i ungdomarnas ögon är att de bryter
mot svensk partipolitik i övrigt.
Politik betraktas som ointressant. Inte
för att politiken skulle vara sämre eller
tråkigare nu äri förr, utan för att det helt
enkelt inte är lönt för ungdomar att engagera sig för politiska ideal på samma sätt
som för 20 år sedan, då Sverige ännu inte
var fullt utvecklat som välfärdsstat. Då det
ännu fanns ideal att förverkliga.
Att vara 60-talist och ungdomsväljare
är att befinna sig vid ett vägskäl. Bakom
oss har vi en ännu tongivande 40-talistgeneration som ordentligt och effektivt förändrat könsrollerna, uppfostran, utbildningen och moralen. De har gjort Sverige
till det fulländade materiella välfärdscentrat
Med risk för att ge intryck av att vara en
bortskämd kverulant som knappt är torr
bakom öronen, undrar jag om det var riktigt klokt att i expressfart driva välfärden
till dess yttersta spets, där medborgama
förvandlas till viljelösa kollin i händerna
på välvilliga politiker.
Sverige lever över sina tillgångar. Vi
konsumerar naturen som om vi var den
sista levande generationen på jorden. Det
är nu 60-talisterna börjar inse sitt livsöde;
det är vi som skall betala notan.
168
Två vägar
Framför oss har vi två vägar: Dels den väg
socialdemokratin har banat väg för. stordriftens, politikens och centraliseringens
väg.
Dels den väg som ännu knappt är synbar för svenska folket men som börjar ta
form i andra västeuropeiska länder. En
väg där individualisering, avreglering och
valfrihet under ansvar är vägvisare.
Men hur mycket kommer svenskarna
att ta till sig utvecklingen i andra västeuropeiska länder? Med svenskarnas ”vetabäst-mentalitet” kommer vi att tro på den
svenska modellen tills vi är förvandlat till
Europas Karesuando.
Mer än någonsin behöver Sverige ett
systemskifte.
1980-talets ungdomsgeneration – 60-
talisterna – har sagt sitt. Politiserar man
och styr ett samhälle för mycket, blir de
politiska ideerna och idealen ointressanta, eftersom det inte är någon ide att försöka genomföra dem.
Man rev upp gamla värden och principer utan något bättre argument än att allt
gammalt är fel och förlegat. Då skapade
man också efterkommande generationer
som ägnar sig åt subkulturer och sökande
efter en andlig mening i stället för att använda politik som ett medel för samhällsförbättring.
Men, det gäller att ha förtröstan. Alla
ungdomsgenerationer har alltid betraktats med misstro av den äldre generationen. Alltid har man tyckt att ungdomen
har förfallit och att det var bättre förr.
Politiserar man och styr ett samhälle för mycket blir de politiska ideerna och idealen ointressanta.
Ungdomsgenerationer har genom hela
historien velat ändra på tillvaron och riva
upp det gamla. Så är även vi i min generation.
Jag har svårt att tro att en ny vänstervåg
kommer. Vi söker andra vägar än de politiska för att få en bättre tillvaro.
Men å andra sidan har människan ägnat sig åt politik sedan urminnes tider. Jag
kan inte i min vildaste fantasi tro att människan kommer att sluta att ägna sig åt det.
Hur mycket man än försöker riva upp tillvaron för den unga generationen och skapa ett genompolitiserat samhälle.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner