Print Friendly

Cecilia Brinck; Världens bästa tidskrift

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THE NEW YORKER.
Världens bästa tidskrift?
l av Cecilia Brinck
Kan man bli beroende av en tidskrift som innehåller oändligt långa artiklar
om ämnen man inte hade en aning om att man var intresserad av? Hjärnkirurgi,
orkideodling och Hillary Clinton. Men är det intelligent, originellt och
välskrivet som i The New Yorker går det.
J
AG ÄR UPPFÖDD PÅ The New Yorker. I hela mitt liv
har den funnits i mitt hem och jag kan inte tänka
mig att vara utan den. Hellre dä spara in pä dagstidning och kabel-TV. Det kan tyckas märkligt att
känna sä starkt för en tidskrift men The New Yorker är inget vanligt dussinmagasin.
Min far började prenumerera pä The New Yorker
runt 1960- jag tror att amerikanska vänner hade rekommenderat den. Sä tidskriften fanns alltid hemma och
redan innan jag kunde engelska brukade jag bläddra igenom den och bli nyfiken pä texter och teckningar. När
föräldrarna fnissade hejdlöstät skämtteckningarna bad
jag dem förklara vad det var som var sä roligt. Förklaringarna blev ofta invecklade och länga eftersom det
oftast handlade om politiska företeelser som jag inte visste något om och som också måste förklaras. Det var
inte sä lätt för en elvaäring att förstä alla turerna kring
Vietnamkriget eller Watergatehärvan till exempel.
Annonserna var också fascinerande i sitt överflöd, det
fanns inget liknande i Sverige. Artiklarna- som ofta var
oerhört länga – förstod jag dä inte ett ord av men jag
begrep att de var intressanta och att jag borde lära mig
engelska fort som ögat sä att jag kunde läsa dem.
Den egensinniga distributionen gav New Yorkerlä-
sandet en speciell krydda. Till för inte sä länge sedan
fraktades tidskriften till Europa med den långsammaste
sortens ytpost – färden över Atlanten tog veckor. Man
kunde fä flygdistribution också men det var kolossalt
mycket dyrare. En eller två månaders utgivning anlände
samtidigt sä, efter läng tystnad och ivrigt väntande, damp
plötsligt åtta nummer ner i brevlådan vilket gott och väl
räckte som läsning till nästa laddning. Numera sköts det
smidigare och tidningarna kommer en och en rätt snart
efter utgivning, men jag minns fortfarande med nostalgi den där jättehögen som plötsligt låg pä köksbordet
och vilka läsförväntningar den väckte.
HILLARY GLINTON OCH HJÄR KIRURGI
The New Yorker var för mig en fantastisk introduktion
till USA, till amerikansk politik och kultur, till en värld
där intellektuell nyfikenhet och vetgirighet stimulerades. Och den språkträning regelbunden läsning gav var
ovärderlig- jag är övertygad om att jag lärde mig mer
engelska i ett nummer av The New Yorker än i någon av
de läroböcker vi hade i skolan. Och allmänbildningen
hölls och hälls på en hög nivå. Tio sidor om orkideodling
avlöses av en novell av John Updike. Efter en kritisk artikel om Hillary Clinton kommer 16 sidor om hjärnkirurgi. Man finner sig själv fascinerad av långa texter om
ämnen man inte ens visste att man var intresserad av.
The New Yorker är inget nyhetsmagasin. I The New
Yorker finner man analysen och eftertanken. Det är inte
mer än knappt tio är sedan fotografiet introducerades i det
redaktionella materialet- tidigare hade foton bara förekommit i annonser. Alla andra illustrationer var tecknade.
SEDAN 1925
Historien om The New Yorker började 1925 dä Harold
Ross och Raoul Fleischmann bestämde sig för att starta
en humoristisk tidning tillsammans. Ross kom ursprungligen frän Colorado och efter high school hade han jobbat som journalist i bland annat New Orleans och Arlanta innan han som 21-åring kom till New York City 1913.
Fleischmann var delägare i familjeföretaget i New Yorkett bageri – men tyckte det var trist och drogs till den
kulturella och artistiska världen. Ross och Fleischmann
umgicks båda i kretsen kring det berömda Algonquingänget- en unik skara människor som satte sin prägel på
jSvensk Tidskrift l2001, nr s jm
på 20-talets New York. Dorothy Parker, Robert Benchley,
Franklin P Adams och flera andra fanns med i kretsen.
Efter en nervös start kom tidskriften igång rejält och
mellan 1925 och 1941 ökade upplagan från ungefär
14 000 exemplar i veckan till runt 160 000. Nu ligger den
på runt en miljon exemplar.
Rossvar chefredaktör till sin död 1952 och efterträddes då av William Shawn, född i Chicago och regelbunden
medarbetare i tidskriften sedan 30-talet. 1985 köptes The
New Yorker av det som då hette Advance Communications, ägt av tidningsmagnaten S I Newhouse. Newhouse
är fortfarande huvudägare, genom Conde Nast som också
ger ut bland annat Vanity Fair, Vogue, Achitectural Digest
och Gourmet -lönsamma tidskrifter vars vinster till en del
måste användas att täcka The New Yorkers förluster. Fram
till 1998 hade tidningen förlorat pengar årligen i 13 år
och ekonomin är fortfarande skakig.
Bland det första Newhouse gjorde som ägare var att
ersätta William Shawn med Robert Gottlieb, tidigare
chef för bokförlaget Knopf. Gottlieb ersattes i sin tur
1992 med Tina Brown som på kort tid gjorde sig rejält
kontroversiell. Engelskfödda Brown, tidigare chefredakrekommenderad läsning för alla som är intresserade av
film och bra kritik.
LÅNGT MED BREDD
Bredden i ämnesvalet kan bäst illustreras genom några
nedslag i årets utgivning.
Den sjunde maj 2001 innehöll tidningen bland annat
följande: Kinakännaren Peter Hessler skrev om Pekings
strävan efter att få anordna OS. Nicholas Lemann, New
Yorkers Washingtonkorrespondent, porträtterade vicepresidenten Dick Cheney. Författaren John Gregory
Dunne skrev om Pearl Harbor (händelsen- inte filmen… ) och det längre skönlitterära bidraget var en
novell av Jim Crice, en författare som vann 200 l års
National Book Critics Circle Award. Dessutom förekom
som vanligt bok-, film-, konst- och danskritik, lyrik och
politiska kommentarer.
Den 21 maj innehöll The New Yorker ett långt (18
sidor- i The New Yorker får artiklar vara långa) reportage om polisen i >Los Angeles och de många skandaler
som uppdagats där de senaste åren. Författare var Peter
J Boyer som tillhöt tidningens stall av anställda reportrar.
tör för Vanity Fair, introducerade fotografiska bilder i artiklarna, införde byline under
rubriken i stället för i slutet av
artikeln och fokuserade mycket
starkt på flärd, trender, mode,
livsstil och kändiseri. Hon
”The New Yorker
I det nummer som kom ut den
tionde september 200l – dagen
före terroristattacken mot WTC
och Pentagon – fanns bland
annat en lång och intressant artikel om idrott och doping, speciellt om den industri som vuxit
är mer än en tidskriftThe New Yorker är kult.”
ändrade också de språkliga normerna i tidskriften som
tidigare varit ytterst puritansk. Även etablerade och
berömda författare hade fått finna sig i att fula ord ströks
före publicering. Detta ändrade Tina Brown på och det
nya språket i kombination med den allt tydligare orienteringen mot skvallertidningsbranschen blev för mycket för läsare och ägare. 1998 tvingades Tina Brown lämna
The New Yorker för att i stället bli chefredaktör för nya
Talk Magazine, som ägs av mediaföretaget Miramax.
Hon efterträddes av David Remnick, en erfaren journalist som bland annat var Moskvakorrespondent för Washington Post under de dramatiska åren på 80-talet.
Under Remnick har tidskriften funnit en tydligare form
än på länge- kvaliteten är nu åter hög och jämn.
Av alla kända skribenter som medverkat i The New
Yorker bör en speciellt nämnas: Pauline Kael, tidskriftens mångåriga filmskribent som nyligen dog. Från 1968
till 1991 var Kaels oerhört inflytelserika filmkritik det
som fick många att läsa The New Yorker. Jag minns hur
min far skrockade varje gång Pauline Kael på sitt eleganta sätt hade tagit heder och ära av någon regissör som
hon ogillade. The New Yorkers nuvarande filmkritiker,
Anthony Lane, är också bra men Kael var oöverträffad.
Hennes bästa recensioner finns samlade i bokform,
&EJ lSvensk Tidskrift l2oo1, nr s l
upp kring dopingtester. Artikelförfattaren Malcolm Gladweil är en av New Yorkers reportrar. Venezuelas president
Hugo Chavez Frias porträtterades av Jon Lee Anderson som
också är reporter på The New Yorker och författare bland
annat till en bok om Che Guevara. Jonathan Franzen, regelbunden New Yorkermedarbetare, bidrog med en personlig
och mycket rörande berättelse om sin far som efter sin död
diagnostiserades som Alzheimerssjuk.
Terroristattacken mot WTC, har behandlats vederhäftigt och utförligt. Art Spiegelmanus omslagsbild
(omslaget är alltid en teckning- aldrig ett foto) till det
nummer som kom ut den 24 september är redan en klassiker. Teckningen heter Ground Zero och är en stiliserad bild av tvillingtornen i World Trade Center i djupblått, mot en blå bakgrund. Bara konturerna syns- inga
detaljer, inget ljus. Anslående, gripande och samtidigt
så typiskt för The New Yorker.
De vetenskapliga och medicinska artiklarna tillhör
det allra bästa med The New Yorker. De är alltid väldokumenterade, insiktsfulla och angelägna och kräver inte
specialkunskaper hos läsaren. Vem som helst med en
rimlig allmänbildningsnivå förstår dem och har utbyte av
dem. Ett exempel är artikeln om Alzheimers som nämns
ovan, ett annat en artikel som var införd i somras och
handlade om malaria, smittspridning, behandling och
prevention.
Bland de fasta avdelningarna finns Talk of The Town
som funnits med sedan starten. Shouts & Murmurs är
en vinjett som används för humoristiskt material- ofta
fruktansvärt roliga och vassa kåserier med något slags
politisk eller aktuell knorr. Tidskriften inleds alltid med
en sektion som heter Goings on About Town som är en
utomordentligt noggrann listning av i princip allt som
händer i New York City under den kommande veckan,
prydligt organiserat efter genre: musik av alla sorter,
dans, konst, teater, film, viktiga sporthändelser – ofta
med korta beskrivningar och omdömen. Det enorma
kultur- och nöjesutbudet i New York City får här en enastående exponering.
TECKNAT FÖR VUXNA
Och så är det ju som sagt skämtteckningarna. De är egentligen värda en alldeles egen artikel och många anser att
det är teckningarna som utgör The New Yorkers innersta
kärna och grunden för dess existensberättigande.
skämtteckningarna har funnits med från allra-första
början när The New Yorker huvudsakligen var en humoristisk tidning. Teckningarnablev fort en omistlig del av
tidskriften och inte så få av dem har blivit klassiker. Iden
är enkel och har inte förändrats mycket sedan 1925. Hitta
en aktuell fråga eller företeelse. Hitta på en rolig text på
högst två rader. Rita en begåvad teckning som illustrerar
texten. Voila- klart! Teckningarna läggs in lite hipp som
happ på sidorna – de har oftast inte ett dugg att göra
med den artikel som omger dem. Men de är ofta otroligt
roliga, träffande och tänkvärda.
De skönlitterära bidragen förtjänar också en egen
mässa. Många av de största engelskspråkiga författarna
liksom många unga och ännu okända har publicerats i
The New Yorker. John Updike och Garrison Keillor är
två exempel men listan kan göras hur lång som helst.
Flera berömda romaner har först publicerats avsnittsvis
i The New Yorker, en av de mest kända är Truman Capotes In Cold Blood som trycktes i fyra delar hösten 1965.
Detta var ett av de tillfällen när den egensinniga distributionen var mest frustrerande för svenska läsare. I stället för att få en del i veckan fick de vänta en hel månad
och fick då hela romanen. Spänningen i att vänta på
nästa del gick helt förlorad.
De skönlitterära bidragen har understundom vållat
stor uppståndelse. En av de mest berömda amerikanska
novellerna någonsin, Shirley Jacksons suveränt skrämmande och suggestiva The Lottery som publicerades i
The New Yorker 1948, är ett av de bidrag som genom
tiderna genererat mest post till redaktionen.
En del har refuserats också. Så här i efterhand kan det
tyckas att det var en felbedömning att inte publicera The
Catcher in the Rye som sedan blev vår tids stora ungdomsroman men vid det laget hade The New Yorker publicerat så mycket av J.D. Salinger att det fick vara. Och visst
är nivån på refuseringarna också ett mått på kvaliteten.
MER ÄN EN TIDSKRIFT
Ser man till de enskilda delarna finns det en hel del man
kan ha synpunkter på. Politiskt står tidningen för det
mesta stadigt i den demokratiska partifåran vilket framför allt avspeglas i avdelningen Talk of The Town – en
inledande sektion med kortare signerade kommentarer
till aktuella frågor. Kommentarerna är välskrivna, insiktsfulla och ofta roliga, men tämligen långt till vänster.
Somligt av det skönlitterära material som publiceras håller en litterär standard som inte är så imponerande –
annat är strålande. Reportage, ”in-depth-pieces”, porträtt (i The New Yorker förekommer aldrig intervjuer
utan bara vad som på engelska kallas profiles) och recensioner är välskrivna och intressanta – men om man ser
artiklarna en och en är de kanske inte markant mycket
bättre än vad ma;n kan finna i de bästa amerikanska tidningarnas söndagsmagasin. Det är helheten som är så
oöverträffad, snarare än de enskilda delarna. Språkets
kvalitet, innehållets ämnesmässiga bredd och den unika
blandningen a I?olitik och kultur, av reportage och kommentar och analys och kritik tilltalar de flesta smaker
och intressen. Varje gångman lägger ifrån sig tidskriften
känper man att man har lärt sig något.
The New Yorker är mer än en tidskrift- The New
Yorker är kult. Vem känner inte till den tecknade stiliserade kartan över New York City med 9th Avenue i fonden?
Bilden finns i otaliga versioner med motiv från allt från
Malmö till Singapore och måste vara en av världens mest
kända affischer. Bilden av mannen i hög hatt och monokel som prydde omslaget till det allra första numret 1925
och som fortfarande utgör vinjett till innehållsförteckningen (någon sådan fanns förresten inte förrän 1969)
är en annan av The New Yorkers odödliga symboler.
Via hemsidan www.newyorker.com kan man beställa böcker och diverse andra New Yorkerprylar. Det finns
nämligen en stor mängd böcker som handlar om The
New Yorker och människorna omkring den. Det finns
essäsamlingar, biografier och artikelsamlingar-jag har
redan nämnt Pauline Kaels recensioner som är samlade
i flera böcker. De allra bästa skämtteckningarna finns
samlade i flera volymer. Det finns litteraturvetenskapliga och sociologiska verk. En av mina favoriter är Ben
Yagodas About Town som kom förra året och är en
ordentlig och väldokumenterad genomgång av tidskriftens historia från 1925 till 1988.
Cecilia Brinck (cbrinck@bahnhof.se) är frilansskribent och
översättare.
lSvensk Tidskritt l2oo1, nr si E!J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner