Print Friendly

Cecilia Brinck; The Economist – kraftigt överskattad

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

The Econotnist –
kraftigt överskattad
1 av Cecilia Brinck
The Economist uppfattas som en brittiskt reserverad, opartisk och saklig tidskrift.
I praktiken är den välskriven, antiamerikansk och stöddig.
O
M MAN ÄR EN SERiös nyhetskonsument
räcker det inte med det som står att läsa i
dagstidningarna eller som visas i TV:s
nyhetssändningar. Man har behov av analys och fördjupning av ett slag som dagspress och TV inte kan erbjuda. Som svensk är man i det
läget rätt illa ute – åtminstone om man inte behärskar
främmande språk. Några inhemska nyhetsmagasin värda
namnet finns det nämligen inte (Tempus var ett hedervärt försök som misslyckades) så man är hänvisad till
den utländska marknaden. Och där finns det mycket att
hämta. Tyskarna har Der Spiegel, fransmännen L’Express och Nouvel Observateur (det finns flera andra). I
USA finns bland annat veckomagasinen Time och Newsweek, båda med internationella editioner, där finns också
News of the World och ett månadsmagasin som Atlantic
Monthly. Dessutom finns i USA de stora dagstidningarnas söndagsmagasin som är fulla av fördjupningsläsning
om veckans nyheter och en uppsjö av specialmagasin
om allt mellan himmel och jord.
Men det främsta nyhetsmagasinet av dem alla anser
många engelska The Economist vara.
Jag har gjort en fullkomligt ovetenskaplig rundfrågning bland vänner och bekanta och den ger ett entydigt
resultat. De amerikanska nyhetsmagasinen (som sagt
finns det ju inga svenska värda namnet att tillgå) säger
man sig läsa mera för förströelse medan man läser the
Economist för den riktigt seriösa och sakliga bevakningen av seriösa företeelser. Ingen kommersiell amerikansk ytlighet alltså, utan rejäla grunkor!
Jag är ingen särskilt flitig läsare av the Economist- jag
prenumererar inte på den utan bläddrar i den då och då
och läser en och annan artikel om sådant som intresserar mig. Men inför den här artikeln har jag noga gått
igenom ungefär en årgång av papperstidningen. Jag har
pratat med folk som läser den mera regelbundet, jag har
besökt hemsidan nästan varje dag under några månaEl] lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41
ders tid och jag har läst en del tidningsartiklar om the
Economist. Och jag erkänner gärna att jag inte riktigt
förstår vad det är som är så oerhört överlägset.
GENUINT TRÅKIG
Låt oss börja med det som först möter läsaren: layouten. Här har vi sådant som typsnitt, rubrikstilar, grad,
bildmontage och allt annat som utgör en trycksaks visuella identitet och som i stor utsträckning präglar läsarens uppfattning redan från början. Economists röda
logga med vit text sätter tonen direkt; den är ordentlig,
seriös och typografiskt tämligen trist. Och tidningens
inre är faktiskt ingenting annat än en typografisk katastrof. Den två- eller trespaltiga texten är satt på 7-8
punkter och så litet radavstånd som man anständigtvis
kan. Bildmontering och bildplacering är konventionellinga typografiska nymodigheter här inte. Den enda eftergiften åt modern typografi (nåja) är den grågröna färgplatta som artikelrubriker och ingresser ligger i- mycket 90-talsmässigt. ..
Fortfarande kan man stöta på hela sidor utan bilder
-bara trespaltig finstilt text. Nu vet jag att många läsare rynkar på näsan här och säger att det där med typografi är ju ändå bara yta – det är innehållet som räknas.
Det ligger naturligtvis en del i den synpunkten. Men det
finns ingen motsättning mellan kvalitet i materialet och
lättillgänglig typografi. Vad Economists textmassor (artiklarna är dessutom ofta mycket långa) säger mig är att
här har vi en redaktion som fullkomligt struntar i läsarens komfort och som anser att typografisk funktionalism är för fegisar. Och det ogillar jag.
FÅ NYHETER
Men självklart är det trots allt innehållet som är det centrala och här påstås det då att the Economist är överlägsen alla konkurrenter. Men hur är det egentligen med
det? Tidskriften har en relativt liten egen redaktion och
använder sig i stor utsträckning av frilansmaterial och
material från nyhetsbyråer och andra tidningar. Detta
behöver i och för sig inte betyda att kvaliteten är dålig
men då och då innebär det att man återanvänder nyheter som förekommit i dagspress långt tidigare.
För tre år sedan dissekerade den konservative amerikanske kolumnisten Andrew SuBivan The Economist
ganska grundligt. Han konstaterade bland annat att tidskriftens USA-bevakning är dålig och dessutom har en
antiamerikansk tendens som slår igenom framförallt i
rapporteringen om amerikansk ekonomi. Tidskriften
presenterar sin United States-sektion som något som ska
ge en bild av USA som man inte finner någon annanning på marknaden och dess rykte för vederhäftighet
kan inte rimligen vila på tidningens förmåga att förutspå
verkligheten- för det kan den lika lite som någon annan.
Så vad vilar det då på?
Ja som sagt, inte kan det vila på mängden originalmaterial. Inte heller på formgivningen. Allsidigheten i
ämnesvalet? Möjligen, även om det ibland känns ganska plottrigt. Europa kan inte granskas på något heltäckande sätt i fyra fem artiklar från lika många länder.
Kvaliteten på det skrivna materialet? Tja, somligt är
mycket bra, annat medelmåttigt – precis som fallet är
hos konkurrenterna. Objektiviteten? Där tror jag vi närmar oss något centralt. Samtliga jag har talat med om
the Economist har nämnt tid-stans och det är inte utan att
man instämmer. Somligt känns
irrelevant, annat relevant men
alltför summariskt rapporterat
(här är artiklarna nämligen
korta, ibland rena notiser). sektionen är säkert tänkt att fungera som något slags tvärsnitt
av amerikansk kultur och politik men det gör den inte eftersom ämnesvalet är så slumpartat.
”ett välskrivet nyhetsmagasin skriftens objektivitet som en av
dess starkaste sidor och kontrasterat detta mot de amerikanska nyhetsmagasinens föregivna partiskhet. ”Men de är ju
så outhärdligt pro-amerikanska!”, som någon sa- vad det
nu är för fel på att vara det. The
Economist däremot uppfattas
som brittiskt reserverad, oparom politik och näringsliv med
en tydlig anti-amerikansk
agenda och ett ego stort
som en fotbollsplan.”
SPÅGUMMEVERKSAMHET
En annan företeelse som Andrew SuBivan kritiserade var
the Economists förkärlek för att göra förutsägelser om
framtiden. Han räknar i sin artikel upp ett antal sådana
förutsägelser som senare visat sig ungefär lika korrekta
som Rachel Carsons i Tyst vår. Ett exempel var när tidskriften i mars 1999 hävdade att råoljepriset var på väg
att sjunka och snart kanske skulle vara så lågt som fem
dollar fatet. I stället steg råoljepriset snart därefter och i
juni samma år låg det på strax under 20 dollar fatet. Det
tycks mig dock som om tidskriftens spågummeverksamhet har mattats något -jag har inte hittat många
övningar i genren under det senaste året. Kanske har Sullivans kritik tagit skruv.
Man bör också hålla i minnet att de flesta journalister då och då faller för frestelsen att hänge sig åt kristallkuleskåderi och att de oftast får fel. Economists ställtisk, saklig och objektiv.
Jag har starka reservationer mot att över huvud taget
använda ordet objektivitet i sådana här sammanhang.
Ingen journalistik är egentligen objektiv- någon har alltid fattat ett beslut om vad det ska skrivas om, vem som
ska skriva om det och vilken vinkling artikeln ska ha.
Vad man däremot bör sträva efter är saklighet och frågan
är då hur the Economist lyckas med det. Inte särdeles
bra, tyckte Andrew Sullivan 1999 och jag instämmer –
åtminstone inte påtagligt bättre än kollegerna på konkurrentmagasinen.
Missuppfatta mig inte- The Economist är trots dessa
invändningar en utmärkt läsvärd tidskrift. Men man ska
ta den för vad den är- ett välskrivet nyhetsmagasin om
politik och näringsliv med en tydlig anti-amerikansk
agenda och ett ego stort som en fotbollsplan. Och ganska få egna nyheter. Om ens några.
Cecilia Brinck (cbrinck@banhof.se) är frilansskribent.
~
([)
a..
OJ
lSvensk Tidskrift l2002, nr 3-41 IJD

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner