Cecilia Brinck; Thatcherismens arkitekt
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
.._
(])
…::.:::
u
😮
cc
POLITISKT PORTRÄTT
Thatcherismens arl<itel<t
Av Cecilia Brinck
A
V ALLA 1900-TALETS
verkligt framstående
engelska politiker är
säkert Keith Joseph
(1918-1994) en av de
minst kända, åtminstone utanför
England. Josephs betydelse för det
konservativa partiet och den engelska politiken ligger framförallt i hans
inflytande på Margaret Thatcherhuvudsakligen under perioden före
1979 då Thatcher blev premiärminister. Thatcher sa vid ett tillfälle att
Keith Joseph var thatcherismens
verklige arkitekt och Joseph ansåg att
Thatcher var en ”vacker jätte”, (beautiful giant).
Joseph la genom sina tal och
utspel grunden för det som skulle
komma att bli hörnstenarna i Thatchers politik. Det är i dag svårt att
sätta sig in i hur stark vänsterhegemonin var under 60-70-talen på det
ekonomisk-politiska området. Men
Joseph var en av dem som tidigast
höjde rösten för den fria marknaden
och mot statsinterventionism. Han
vände sig med kraft mot de då
förhärskande nationalekonomiska
vänsterteorierna – teorier som hade
rejält fotfäste i hans eget parti.
Exempelvis hävdade Joseph att de
vedertagna metoderna för att
komma tillrätta med arbetslöshet
och fattigdom var förfelade. Ökade
offentliga insatser i form av bidrag
och program var alldeles fel väg att
gå. I stället skulle man låta den fria
marknaden fungera.
Han uppmanade det konservativa
partiet att släppa ambitionerna
att kontrollera inflationen med hjälp
av pris- och lönekontroll och konstaterade att målet måste vara att
finna en medelväg mellan hyperinflation och oacceptabelt hög arbetslöshet. Framförallt i tal 1974 och
1975 upprepade han sin övertygelse
att det fanns ett alternativ till de förhärskande keynesianska ekonomiska
doktrinerna och det alternativet var
monetarismen. I ett av sina mest
legendariska tal- hållet i Upminster
i östra London i juni 1974- kritiserade han båda partierna för att ha
bedrivit socialistisk ekonomisk politik. Med Josephs berömda formulering: ”Since the end of the Second
World War we have had altogether
to much socialism’: Sen fortsatte han
att tala om den fria marknaden och
monetarismen som en nödvändig
motvikt till keynesianismen.
Talets omedelbara mottagande
var allt annat än översvallande.
Visserligen fanns det de bland hans
partikollegor som sympatiserade
med budskapet men partiledaren
Edward Heath var inte en av dem.
Han skulle dock snart komma att
efterträdas av Margaret Thatcher
som var mycket mottaglig för
Josephs budskap och som skulle
komma att i grunden förändra det
konservativa partiets politik.
I och med Margaret Thatchers
tillträde som premiärminister 1979
kom Josephs monetaristiska ideer till
praktiskt genomförande.
RASHYGIEN?
Keith Joseph föddes 1918 i en stor
och framgångsrik sekulariserad
judisk familj. Hans far, Samuel
Gluckstein Joseph, tjänstgjorde och
sårades i första världskriget. När
fadern kom tillbaka till England började han arbeta i den framgångsrika
byggfirma som ägdes av släkten.
Fadern blev så småningom adlad och
utnämnd till överborgmästare (Lord
Mayor) i London.
BJISvensk Tidskrift l2oo1, nr 41
Keith Joseph var en begåvad student som efter internatskolan vann ett
prestigefyllt stipendium till All Souls
College i Oxford. Han studerade juridik och hade av allt att döma tänkt sig
en akademisk karriär snarare än en
karriär som domstolsjurist eller i pappas byggfirma. Men han valde politiken och blev 1956 konservativ ledamot av underhuset för en valkrets i
Leeds. Med åren kom han att anförtros ett flertal viktiga poster i och utanför regeringen, den första var som
bostadsminister under Macmillan, den
sista som utbildningsminister under
Thatcher. Keith Joseph dog 1994.
Att Joseph trots sina insatser är
så okänd beror i stor utsträckning på
hans anspråkslöshet eller kanske snarare brist på ambition. Av de 12mest
seniora medlemmarna i Thatchers
första regering var han den enda som
inte publicerade någon form av
självbiografisk skrift, inga dagboksanteckningar, ingenting.
En annan förklaring är att hans
politiska karriär höll på att ta en ände
med förskräckelse. Han sågs av många
som en naturlig efterträdare till Heath,
men i och med ett tal han höll i oktober 1974 försvann hans chanser helt.
Han talade om de allt lägre födelsetalen och om vikten av att stimulera
kvinnor från vad han kallade klass l
att skaffa barn. Talet uppfattades som
propaganda för rashygien och Josephs
chanser att bli partiledare var borta.
Men han öppnade därmed vägen
för Margaret Thatcher som aldrig
glömde vem hon hade att tacka för
partiledarposten. När Thatcher blivit
premiärminister hade hon egentligen
tänkt utnämna Joseph till finansminister men det interna motståndet var
för starkt. Han blev i stället industriminister och Geoffrey Howe tog hand
om finansministeriet
FÖRSTOD INTE POLITIK
Joseph var en anspråkslös man som
hela sitt politiska liv anfäktades av
skuldkänslor och känslor av otillräcklighet och misslyckande. Många av de
praktiska projekt han drev visade sig
också misslyckade- omorganiseringen av NHS, byggandet av de så kallade
tower blocks (betonghus itätorter) som
han genomförde under sin tid som
bostadsminister under Macmillan, de
miljoner han som industriminister
under Thatcher till ingen nytta lät
regna över företag som British
Leyland och British Steel (trots att han
hade lovat att skära ner utgifterna).
Under sina sista år upprepade han ofta
i intervjuer och samtal att han nog inte
hade varit någon vidare politiker- han
förstod sig aldrig egentligen på politikens sätt att fungera, tyckte han.
Hans insatser låg på ett annat
plan- som idegivare och inspiratör.
Men Joseph underskattade sig själv.
Det finns mycket att lära av honom.
Hans ihärdighet, hans envisa hävdande av det han trodde på, hans
övertygelse att det enda som på sikt
kan dra upp människor ur fattigdom
och elände är marknadsekonomi,
frihet och politisk demokrati- inte
statsunderstöd och bidragssystem –
och inte minst hans vilja att erkänna
sina egna fel och brister och lära av
sina misstag- alltsammans är viktiga lärdomar för många.
statsvetarna Andrew Denham
och Mark Garnett har skrivit en läsvärd, utförlig, välformulerad, väldokumenterad, noggrann och av allt
att döma utomordentligt vederhäftig bok- åtminstone som politisk
biografi betraktad. Inte ett möte har
glömts bort, inte en promemoria har
lämnats oläst. Vartenda steg Keith
Joseph tog under sin politiska karriär
följs och kommenteras.
Vad som saknas är en tydlig bild
av Keith Joseph utanför politiken.
Den enda aspekt av hans liv utanför
regeringskanslier och valkampanjer
som berörs med någon utförlighet
är hans stora cricketintresse – han
var en ivrig och talangfull cricketspelare i ungdomen och behöll sitt
EU-KRITIKEN GRANSKAD
I Göteborg sa man nej
till hela sl<iten
Av Per Heister
V
ANDRINGSSÄGNERNA
från EU-motståndets
dagar har ersatts med
globaliseringsfiendernas myter om allt.
En Pejling från Timbro är kortare
än en traditionell debattbok men
betydligt utförligare än debattartiklar
eller till och med bastanta essäer i
Svensk Tidskrift. I behändigt fickformat finns nu Pejling nr 36 i vilken
journalisten Marika Ehrenkrona rappt
och rykande aktuellt granskar ED-kritiken från tiden för folkomröstningen
och fram till nu, till Göteborg.
Självklart är det i backspegeln och
med facit i hand hon tar itu med nejsidans myter och skräckscenarier från
då. Rädslan för att tyskar skulle köpa
upp alla röda stugor i Småland och
invadera naturen, skövla våra svampoch bärställen var en grundpelare i
kritiken den gången. Det är svårt att
sälja ödetorp i Småland till svenskar
eftersom de oftast vill kunna bada
och fiska i kusttrakterna. Men det är
inte längre tyskar som står först i kön
för våra torp utan allt fler danskar tar
sig hit nu när bron över Öresund förbättrat kommunikationerna.
intresse för spelet hela livet. Men
man får veta mycket lite om hans
familj, hans intressen och annat som
kan fördjupa bilden. Vad Denham
och Garnett däremot är angelägna
om att betona är Josephs mera
excentriska drag. De försummar få
tillfällen att beskriva hans märkliga
beteende och anlägger ofta ett lite
obehagligt moraliserande tonfall.
Det är tråkigt eftersom det tenderar
att förringa Keith Joseps insatser och
hans enorma betydelse. Boken är
trots denna invändning nödvändig
läsning för alla som intresserar sig
för modern brittisk politik.
Cecilia Brinck (cbrinck@bahnhof.se)
är frilansskribent, redigerare och översättare.
BOKFAKTA
Författare: Andrew Denham &
Mark Garnett
Titel: Keith Joseph
Förlag: Acumen, 2001
Och när det inte är Dannebrogen
som vajar från torpens flaggstänger
är det den svenska flaggan, trots
hotet att den skulle ersättas med
EU:s blåa stjärnduk. Cyklar med fotbroms säljs fortfarande trots skrämselpropagandan om att det skulle
börja säljas barncyklar som liknade
dem på kontinenten, med handbroms men utan vår traditionella
fotbroms. Kunderna vill inte ha
cyklar utan fotbroms och därför säljs
det ungefär samma cyklar som förr.
Trots att vi är med i EU.
Vi har inte heller blivit ett
katolskt land, Kalles kaviar finns
kvar, vi har inte importerat massarbetslöshet, livsmedlen har varken
blivit dyrare – tvärtom billigare –
eller sämre. Svenska djur tvingas inte
äta kadavermjöl och vi har inte blivit
med kärnvapen.
Nej-sidan hade fel i det mesta.
Så gled kritiken över i en ny fas,
motståndet mot euron. Också här är
OJ
o:
(””)
A”
([)
……
JSvensk Tidskrift l2oo1, nr 4J m
(])
…::.:::
u
😮
cc
POLITISKT PORTRÄTT
Thatcherismens arl<itel<t
Av Cecilia Brinck
A
V ALLA 1900-TALETS
verkligt framstående
engelska politiker är
säkert Keith Joseph
(1918-1994) en av de
minst kända, åtminstone utanför
England. Josephs betydelse för det
konservativa partiet och den engelska politiken ligger framförallt i hans
inflytande på Margaret Thatcherhuvudsakligen under perioden före
1979 då Thatcher blev premiärminister. Thatcher sa vid ett tillfälle att
Keith Joseph var thatcherismens
verklige arkitekt och Joseph ansåg att
Thatcher var en ”vacker jätte”, (beautiful giant).
Joseph la genom sina tal och
utspel grunden för det som skulle
komma att bli hörnstenarna i Thatchers politik. Det är i dag svårt att
sätta sig in i hur stark vänsterhegemonin var under 60-70-talen på det
ekonomisk-politiska området. Men
Joseph var en av dem som tidigast
höjde rösten för den fria marknaden
och mot statsinterventionism. Han
vände sig med kraft mot de då
förhärskande nationalekonomiska
vänsterteorierna – teorier som hade
rejält fotfäste i hans eget parti.
Exempelvis hävdade Joseph att de
vedertagna metoderna för att
komma tillrätta med arbetslöshet
och fattigdom var förfelade. Ökade
offentliga insatser i form av bidrag
och program var alldeles fel väg att
gå. I stället skulle man låta den fria
marknaden fungera.
Han uppmanade det konservativa
partiet att släppa ambitionerna
att kontrollera inflationen med hjälp
av pris- och lönekontroll och konstaterade att målet måste vara att
finna en medelväg mellan hyperinflation och oacceptabelt hög arbetslöshet. Framförallt i tal 1974 och
1975 upprepade han sin övertygelse
att det fanns ett alternativ till de förhärskande keynesianska ekonomiska
doktrinerna och det alternativet var
monetarismen. I ett av sina mest
legendariska tal- hållet i Upminster
i östra London i juni 1974- kritiserade han båda partierna för att ha
bedrivit socialistisk ekonomisk politik. Med Josephs berömda formulering: ”Since the end of the Second
World War we have had altogether
to much socialism’: Sen fortsatte han
att tala om den fria marknaden och
monetarismen som en nödvändig
motvikt till keynesianismen.
Talets omedelbara mottagande
var allt annat än översvallande.
Visserligen fanns det de bland hans
partikollegor som sympatiserade
med budskapet men partiledaren
Edward Heath var inte en av dem.
Han skulle dock snart komma att
efterträdas av Margaret Thatcher
som var mycket mottaglig för
Josephs budskap och som skulle
komma att i grunden förändra det
konservativa partiets politik.
I och med Margaret Thatchers
tillträde som premiärminister 1979
kom Josephs monetaristiska ideer till
praktiskt genomförande.
RASHYGIEN?
Keith Joseph föddes 1918 i en stor
och framgångsrik sekulariserad
judisk familj. Hans far, Samuel
Gluckstein Joseph, tjänstgjorde och
sårades i första världskriget. När
fadern kom tillbaka till England började han arbeta i den framgångsrika
byggfirma som ägdes av släkten.
Fadern blev så småningom adlad och
utnämnd till överborgmästare (Lord
Mayor) i London.
BJISvensk Tidskrift l2oo1, nr 41
Keith Joseph var en begåvad student som efter internatskolan vann ett
prestigefyllt stipendium till All Souls
College i Oxford. Han studerade juridik och hade av allt att döma tänkt sig
en akademisk karriär snarare än en
karriär som domstolsjurist eller i pappas byggfirma. Men han valde politiken och blev 1956 konservativ ledamot av underhuset för en valkrets i
Leeds. Med åren kom han att anförtros ett flertal viktiga poster i och utanför regeringen, den första var som
bostadsminister under Macmillan, den
sista som utbildningsminister under
Thatcher. Keith Joseph dog 1994.
Att Joseph trots sina insatser är
så okänd beror i stor utsträckning på
hans anspråkslöshet eller kanske snarare brist på ambition. Av de 12mest
seniora medlemmarna i Thatchers
första regering var han den enda som
inte publicerade någon form av
självbiografisk skrift, inga dagboksanteckningar, ingenting.
En annan förklaring är att hans
politiska karriär höll på att ta en ände
med förskräckelse. Han sågs av många
som en naturlig efterträdare till Heath,
men i och med ett tal han höll i oktober 1974 försvann hans chanser helt.
Han talade om de allt lägre födelsetalen och om vikten av att stimulera
kvinnor från vad han kallade klass l
att skaffa barn. Talet uppfattades som
propaganda för rashygien och Josephs
chanser att bli partiledare var borta.
Men han öppnade därmed vägen
för Margaret Thatcher som aldrig
glömde vem hon hade att tacka för
partiledarposten. När Thatcher blivit
premiärminister hade hon egentligen
tänkt utnämna Joseph till finansminister men det interna motståndet var
för starkt. Han blev i stället industriminister och Geoffrey Howe tog hand
om finansministeriet
FÖRSTOD INTE POLITIK
Joseph var en anspråkslös man som
hela sitt politiska liv anfäktades av
skuldkänslor och känslor av otillräcklighet och misslyckande. Många av de
praktiska projekt han drev visade sig
också misslyckade- omorganiseringen av NHS, byggandet av de så kallade
tower blocks (betonghus itätorter) som
han genomförde under sin tid som
bostadsminister under Macmillan, de
miljoner han som industriminister
under Thatcher till ingen nytta lät
regna över företag som British
Leyland och British Steel (trots att han
hade lovat att skära ner utgifterna).
Under sina sista år upprepade han ofta
i intervjuer och samtal att han nog inte
hade varit någon vidare politiker- han
förstod sig aldrig egentligen på politikens sätt att fungera, tyckte han.
Hans insatser låg på ett annat
plan- som idegivare och inspiratör.
Men Joseph underskattade sig själv.
Det finns mycket att lära av honom.
Hans ihärdighet, hans envisa hävdande av det han trodde på, hans
övertygelse att det enda som på sikt
kan dra upp människor ur fattigdom
och elände är marknadsekonomi,
frihet och politisk demokrati- inte
statsunderstöd och bidragssystem –
och inte minst hans vilja att erkänna
sina egna fel och brister och lära av
sina misstag- alltsammans är viktiga lärdomar för många.
statsvetarna Andrew Denham
och Mark Garnett har skrivit en läsvärd, utförlig, välformulerad, väldokumenterad, noggrann och av allt
att döma utomordentligt vederhäftig bok- åtminstone som politisk
biografi betraktad. Inte ett möte har
glömts bort, inte en promemoria har
lämnats oläst. Vartenda steg Keith
Joseph tog under sin politiska karriär
följs och kommenteras.
Vad som saknas är en tydlig bild
av Keith Joseph utanför politiken.
Den enda aspekt av hans liv utanför
regeringskanslier och valkampanjer
som berörs med någon utförlighet
är hans stora cricketintresse – han
var en ivrig och talangfull cricketspelare i ungdomen och behöll sitt
EU-KRITIKEN GRANSKAD
I Göteborg sa man nej
till hela sl<iten
Av Per Heister
V
ANDRINGSSÄGNERNA
från EU-motståndets
dagar har ersatts med
globaliseringsfiendernas myter om allt.
En Pejling från Timbro är kortare
än en traditionell debattbok men
betydligt utförligare än debattartiklar
eller till och med bastanta essäer i
Svensk Tidskrift. I behändigt fickformat finns nu Pejling nr 36 i vilken
journalisten Marika Ehrenkrona rappt
och rykande aktuellt granskar ED-kritiken från tiden för folkomröstningen
och fram till nu, till Göteborg.
Självklart är det i backspegeln och
med facit i hand hon tar itu med nejsidans myter och skräckscenarier från
då. Rädslan för att tyskar skulle köpa
upp alla röda stugor i Småland och
invadera naturen, skövla våra svampoch bärställen var en grundpelare i
kritiken den gången. Det är svårt att
sälja ödetorp i Småland till svenskar
eftersom de oftast vill kunna bada
och fiska i kusttrakterna. Men det är
inte längre tyskar som står först i kön
för våra torp utan allt fler danskar tar
sig hit nu när bron över Öresund förbättrat kommunikationerna.
intresse för spelet hela livet. Men
man får veta mycket lite om hans
familj, hans intressen och annat som
kan fördjupa bilden. Vad Denham
och Garnett däremot är angelägna
om att betona är Josephs mera
excentriska drag. De försummar få
tillfällen att beskriva hans märkliga
beteende och anlägger ofta ett lite
obehagligt moraliserande tonfall.
Det är tråkigt eftersom det tenderar
att förringa Keith Joseps insatser och
hans enorma betydelse. Boken är
trots denna invändning nödvändig
läsning för alla som intresserar sig
för modern brittisk politik.
Cecilia Brinck (cbrinck@bahnhof.se)
är frilansskribent, redigerare och översättare.
BOKFAKTA
Författare: Andrew Denham &
Mark Garnett
Titel: Keith Joseph
Förlag: Acumen, 2001
Och när det inte är Dannebrogen
som vajar från torpens flaggstänger
är det den svenska flaggan, trots
hotet att den skulle ersättas med
EU:s blåa stjärnduk. Cyklar med fotbroms säljs fortfarande trots skrämselpropagandan om att det skulle
börja säljas barncyklar som liknade
dem på kontinenten, med handbroms men utan vår traditionella
fotbroms. Kunderna vill inte ha
cyklar utan fotbroms och därför säljs
det ungefär samma cyklar som förr.
Trots att vi är med i EU.
Vi har inte heller blivit ett
katolskt land, Kalles kaviar finns
kvar, vi har inte importerat massarbetslöshet, livsmedlen har varken
blivit dyrare – tvärtom billigare –
eller sämre. Svenska djur tvingas inte
äta kadavermjöl och vi har inte blivit
med kärnvapen.
Nej-sidan hade fel i det mesta.
Så gled kritiken över i en ny fas,
motståndet mot euron. Också här är
OJ
o:
(””)
A”
([)
……
JSvensk Tidskrift l2oo1, nr 4J m