Print Friendly

Cay Holmberg; Territorialhavet breddas

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

– ——————–.—— – – —–
CAY HOLMBERG:
Territorialhavet breddas
Förmodligen är det inte många som vet att
den l juli i år ökas Sveriges yta med tio
procent. Då breddas nämligen Sveriges
territorialhavfrån 4 till12 distansminuter.
Regering och riksdag har beslutat detta, och
lagen utfärdades i decemberförra året. Det
är alltså inte bara enf1Skerigräns, som
flyttas, utan det är landets egen gräns.
Kommendörkapten Gay Holmberg pekar på
flera fördelar somföljer av beslutet. Han
understryker också vilka nya skyldigheter vi
åtagit oss, bland dem en mer vidsträckt
överoakning. Tull och polis måste samarbeta
inbördes och med andra myndigheterför att
hävda den nya gränsen, och de militära
myndigheterna måste med sina erfarenheter
och sina medel bidra till ett gott resultat.
Den 18e december 1978 utfårdade regeringen en lag om breddning av Sveriges territorialhav från 4 till 12 distansminuter. Lagen
träder i kraft den l juli 1979. Från den dagen har Sveriges totala yta ökat med ca 10 %.
Frågan om territorialhavets bredd har
rönt relativt sett liten offentlig uppmärksamhet. Ekonomiska zoner och fiskezoner – flera hundra distansminuter breda – har i stället stått i centrum för diskussionerna och för
kuststaternas anspråk på jurisdiktion över
havet. Tvister mellan stater om delning av
havet har blivit en nästan vardaglig företeelse. Parallellt med detta strävar FNs tredje
havsrättskonferens efter att åstadkomma en
ny internationell rättsordning, något som visat sig ta avsevärt längre tid än man från
början hade hoppats.
Dagligen görs nya fynd av gas och olja på
havsbottnen. Den strategiska balansen ändras successivt efterhand som nya fynd görs.
Nordsjön och Norska havet har härvid särskilt kommit i blickpunkten. Alltfler fyndigheter i den s k Vikinggraven har medfört
att Storbritannien och Norge snart är självförsörjande med olja.
Bemannade och obemannade civila undervattenfarkoster finns i bruk i stort antal.
Nya typer med förbättrade prestanda dyker
upp på den snabbt expanderande offshoremarknaden. Det är kanske därför inte underligt att den i och för sig föga kontroversiella frågan om territorialhavets bredd kommit i skymundan.
Principen om det ”fria havet” har emellertid stått mot principen om det ”slutna havet”
sedan lång tid tillbaka.
l den romerska rätten ansågs havet och
136
dess levande resurser vara fritt för hela
mänskligheten. Kuststaternas jurisdiktion
slutade då vid strandlinjens högvattenmärke.
Under medeltiden, då handelssjöfarten
ökade i betydelse, började vissa stater utöva
jurisdiktion över kustfarvattnen. Mot slutet
av 1400-talet hade Spanien och Portugal
med stöd av påven skaffat sig suveränitet
över praktiskt taget hela Atlanten. Upptäckten av nya världsdelar medförde sedan ökad
handelssjöfart, och därmed ökade också kraven på frihet för sjötrafik på alla hav.
En av de tidigaste förkämparna för principen om ”det fria havet” var drottning Elisabeth av England, som vände sig mot det
spansk-portugisiska monopolet på sjöfart till
den Nya Världen och mot det dansk-norska
herraväldet över Nordsjön. Som stöd för
sina ideer om ”mare librum” hade hon en
stark flotta. Utan den hade möjligheterna att
påverka utvecklingen varit mycket små.
I början av 1600-talet var motsättningarna
mellan holländare och portugiser särskilt
starka. Båda strävade efter att skaffa sig inflytande i Bortre Indien och i den indonesiska övärlden. Holländarnas talan fördes av
Hugo Grotius, som bl a i sitt verk ”Mare Librum” pläderade för havens frihet. Endast de
delar av havet som låg inom synhåll från
land eller kunde behärskas därifrån skulle
kunna läggas under nationell jurisdiktion.
Synviddsgränsen eller kanonskottviddsgränsen skulle kunna utgöra en lämplig territorialhavsgräns.
Hugo Grotius principer om kuststatens suveränitet över inre vatten, ett relativt smalt
territorialhav, strandstatsrätt till fiske i territorialhavet och rätten till oskadlig genomfart
genom territorialhavet har ståtl sig väl fram
till våra dagar. Grotius främste motståndare,
engelsmannen John Selden, som hävdade
att havet tillhörde England, lyckades med1
sin bok ”Mare Clausum”, ”det slutna havet”,
inte påverka folkrättsuppfattningen i nämnvärd grad.
Mot slutet av 1700-talet övergick man till
att ange bredden i distansminuter. Under
1800-talet tillämpades i allmänhet territorialhavsbredder och neutralitetszoner mellan 3
och 12 distansminuter. I den anglosaxiska
rättsuppfattningen kom 3-milsgränsen au
bilda skola, och från senare hälften av 1800-
talet fram till mellankrigsperioden var territorialhavsbredden, enligt internationeD
rättsuppfattning, 3 distansminuter.
3-milsrege1n
Då man 1926 började arbeta med förberedelsearbetet till 1930 års Haagkonferens såg
världen annorlunda ut. Ett stort antal kolonier hade blivit fria. Antalet stater hade också ökat genom att de stora imperierna –
Ryssland, Tyskland, Ottomanska riket och
Österrike/Ungern – fallit sönder.
Behovet av att kodifiera den internationella rätten var starkt. Man hade de misslycka.
de försöken att på traditionell politisk väg
lösa problemen, före första världskrigets utbrott, i färskt minne. Men man bedömde
allmänt att det skulle vara enkelt att fastställa
den allmänt erkända 3-milsregeln i en konvention.
Det visade sig under förarbetet att enigheten inte var så stor – endast åtta stater var
beredda att acceptera en ren 3-milsgräns.
Sverige och Norge uttalade sig för 4 distansminuter. Fyra stater – bl a Finland – ville ha
6 distansminuter och några ville ha ändå
mera. Då man samlades i Haag 1930 var
motsättningarna i territorialhavsfrågan så
starka att någon formell röstning aldrig kom
till stånd. Flera stater ville också ha ”tilläggsroner” för att kunna utöva fiske och tullkontroll även utanför territorialhavet. Haagkonferensen hade alltså – till stor förvåning –
misslyckats med att fastställa en enhetlig
territorialhavsbredd. Konferensen hade
emellertid visat stormakterna att de mindre
staterna inte längre var beredda att låta sig
ledas. Havens frihet började nu naggas i
kanten.
Andra världskriget kom att ytterligare
mjuka upp 3-milsregeln. Vidsträckta neutralitetszoner och säkerhetszoner etablerades
runt om i världen, med upp till 30 distansminuters bredd. Kraven på exklusiva kuststatsrättigheter blev allt större, efterhand som
man fann olja och gas under havets botten.
Under de närmaste åren efter andra världskriget kom USA och de sydamerikanska
kuststaterna att leda utvecklingen. I USA
önskade man reservera fiske och olja på kontinentalsocklarna åt sig själva. I Sydamerika
kom utvecklingen att gå mot mycket breda
territorialhav. Sovjet tillhörde också segrarna, men hade en relativt obetydlig flotta. Det
var därför naturligt att Sovjet hävdade sina,
redan 1927 proklamerade, 12 distansminuter för att hålla främmande fartyg borta från
sina kuster. Bl a togs svenska fiskefartyg tiiiBnga i områden där de av hävd fiskat.
Trots att Storbritannien tillhörde segrar- 137
na i kriget föll imperiet samman. Av de
forna kolonierna var det få som anslöt sig till
de gamla brittiska 3-milsreglerna. Sammanfattningsvis kan man säga att andra världskriget gav stöd åt breddade territorialhav.
Efterkrigstidens havsrättsutveckling karakteriserades av bl a fiskekrig. De mest kända
är tonfiskekrigen mellan USA och vissa sydamerikanska stater, torskkriget mellan Island och Storbritannien samt japansk-koreanska tvisten om fisket i Japanska Sjön.
FNs havsrättskonferenser
Förenta nationernas försök att under de
båda första havsrättskonferenserna 1958
och 1960 nå en enhetlig territorialhavsbredd
kröntes inte heller med framgång. Redan
under förberedelsearbetet hade experterna
svårt att enas. Det stod emellertid klart att
majoriteten ville ha bredare territorialhav än
3 distansminuter. Efter 3 månaders arbete
våren 1958 hade konferensen inte kommit
längre än där man började. Ett stort antal
förslag hade lagts fram – bl a ett svenskt
förslag att territorialhavet skulle vara 6 distansminuter brett. Men inget fick erforderlig 2/3 majoritet.
Konferensen 1958 ajournerades utan att
man nått något resultat i fråga om territorialhavets bredd. Vad konferensen hade betytt var att den slutgiltigt tagit död på principen om att territorialhavet skulle vara högst
3 distansminuter brett. Frågan var nu om
bredden skulle vara 6 eller 12 distansminuter.
När FNs andra havsrättskonferens öppnade i Geneve i mars 1960, introducerade
138
Sovjet ett förslag om territorialhav med fiskezon om tillsammans högst 12 distansminuter. Det enda förslag som vann bredare stöd
var ett förslag från USA och Canada, som
innebar 6 distansminuters territorialhav och
därutanför en 6 distansminuters fiskezon.
För att försöka få erforderlig 2/3 majoritet
för förslaget gick dock USA och Canada under diskussionen med på ett tillägg, som innebar att stater som hade behov därav för
sin folkförsörjning dessutom fick ha bredare
fiskezoner.
Vid omröstningen gick bl a Östblocket under ledning av Sovjet emot, och det saknades
en enda röst för att territorialhavsbredden
skulle ha fastställts till högst 6 distansminuter. En anledning var att Japan i sista minuten drog tillbaka sitt utlovade stöd därför att
man ansåg att tillägget om breda fiskezoner
skulle gynna Korea. Sovjet hade proklamerat att man avsåg fortsätta att hävda sina
12 distansminuter hur röstningen än utföll.
Sedan konferensen misslyckats, hävdade
USA att 3-milsregeln alltså var den enda internationellt godtagbara. För tredje gången
sedan 1930 hade jordens stater misslyckats i
sina försök att nå en enhetlig territorialhavsbredd.
Konferensen hade dock visat att det fanns
ett stöd för 12 distansminuter breda fiskezoner. Norge och Danmark följde därför
snabbt Islands exempel och inrättade fiskezoner. Detta föranledde i sin tur många
stater att följa efter.
Under tiden efter 1960 har kuststaternas
jurisdiktionskrav ökat alltmer. l dag hävdar
de flesta av jordens kuststater ett territorialhav som är 12 distansminuter eller bredare.
På initiativ av Maltas förre FN-ambassadör
Arvid Pardo startades 1967 arbetet med att
skapa en ny havsrätt. FNs havsbottenkommine började med att förbereda den 3:e
havsrättskonferensen, som hittills har hållit
sju sessioner utan att nå ett slutgiltigt resu~
tat – nya havsrättskonventioner. Ifråga om
territorialhavets bredd råder inte några motsättningar. Det finns en stark majoritet för
att kuststaterna skall ha rätt till ett territorialhav som är högst 12 distansminuter brett.
Flera stater talar för ett bredare, men om
tillfredsställande jurisdiktion kan erhållas i
långt bredare ekonomiska zoner, är även en
del av dessa stater beredda att acceptera en
minskning av sina nuvarande territorialhav.
Mycket talar alltså för att FNs tredje havsrättskonferens kommer att anta en konvention som fastslår 12 distansminuters territorialhav.
Varför ökat territorialhav?
l vår närhet tillämpar redan Sovjet och Polen 12 distansminuters bredd. Det är intt
självklart att Sverige måste öka sitt territorialhav därför att andra stater gör det, mea
en ökning innebär stora fördelar. Det viktio
gaste är kanske att man skapar enhetliga
regler i hela kustzonen. Dagens läge – ett
smalt 4 distansminuters territorialhav mal
en typ av jurisdiktion och där utanför ea
inre fiskezon med andra typer av jurisdiktion – kommer att ersättas med en 12 distansminuter bred zon med sammajurisdiktion i hela kustzonen.
Den militära övervakningen kommer •
förenklas. Vi behöver i fortsättningen baD
hålla reda på en gräns. Förvarningstiden blir
i vissa avseenden förlängd genom att vi tidigare kan få indikation på att främmande
fartyg eller flygplan kan komma att kränka
vårt territorium. Särskilt i känsliga områden,
tex kring Gotland, innebär detta stora fördelar.
Främmande nationers underrättelseverksamhet kommer också att försvåras.
Tullens och polisens verksamhet underlättas genom att samma lagar och förordningar
kan tillämpas i hela området och mpjligheterna att bekämpa smuggling förbättras också. Civila företag, som sysslar med offshoreverksamhet, får lättare att arbeta eftersom
det sannolikt är enklare att administrera
verksamhet som sker på svenskt territorium.
Sjötrafiken kan i ökad utsträckning kanaliseras på ett från sjösäkerhetssynpunkt lämpligt sätt, samtidigt som de områden inom
vilka svenska lotsar kan ges företräde ökar.
Svenska myndigheter får också ökade möjligheter till miljöskyddande åtgärder.
Under ett neutralitetsskede kommer våra
möjligheter att övervaka territorialhavet och
att skydda såväl egen som andra neutrala
139
staters sjötrafik att avsevärt förbättras. Yttre
kustmineringar kommer att kunna läggas ut
på operativt sett viktiga platser redan före
ett krigsutbrott. På så vis ökar säkerheten i
utläggningen, resurser sparas i krigets inledningsskede och invasionsförsvaret förbättras.
Fördelar med ett bredare territorialhav –
bredare än nuvarande – är lätt att påvisa.
Några direkta nackdelar kan inte skönjas,
även om man måste räkna med ökade kostnader för övervakning med radar, flyg och
fartyg. Ökat ansvarsområde, ökade rättigheter och nya uppgifter medför som alltid ökade skyldigheter.
Det krävs emellertid också att våra resurser för att tillvarata havets möjligheter
och att fylla våra uppgifter samordnas så att
maximal effekt nås till lägsta kostnad. Den
nyligen inrättade Havsresursdelegationen
kommer säkert att bidra härtill, men en
ökad samordning av olika övervakningsfunktioner är också nödvändig. Här har försvaret med sina välutvecklade system för
övervakning och ledning en viktig uppgift
att lösa.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner